Kategori: Resor

Dagen innan hade jag från tåget beundrat silhuetten av Santuario della Madonna di San Luca högt uppe på en kulle några stenkast från Bologna. Nu skulle vi dit upp till fots, M., A. och jag. Vi gick ut genom en av stadens berömda portar, Porta Saragozza, och fortsatte sedan uppåt uppåt längs en till synes oändlig ”porticato”, en pelargång, som skyddar mot både sol och regn, den här dagen mot sol.

.
.

Säkert har någon räknat trappstegen, säkert går det att slå upp hur många de är, men jag nöjer mig med att säga: många. Vilka gick där då? Turister, troende och joggare, massor med joggare, fast de sprang eller joggade förstås.

På ett ställe kunde man genom ett hål i grönskan som följer pelargången få en blick ut över den tegelröda staden. (Ja, jag höll kameran lite klantigt, jag vet.)

Och ifrån toppen kunde man bjuda sitt öga vyer över ett skönt böljande landskap:

Högst där uppe sträckte helgedomen sina tinnar och valv mot de förbiflygande skyarna.

Jag kom att gå längs Arno flera gånger under min gångna italienska vecka – först i Florens och sedan i Florens igen och till sist i Pisa. Jag tänkte på det där vanliga om att vattnet ständigt är ett annat medan floden hela tiden är densamma; sådana där Vasudeva-tankar ur Hesses Siddhartha som ju bygger på mycket äldre, ja uråldriga, föreställningar. Och stundtals kom Ungarettis I fiumi för mig, fastän Arno ju inte alls hör till hans floder.

Arno genom Florens:

Arno genom Pisa:

Två nyfikenheter drev mig att stiga av i Prato på återvägen mot Florens. Den ena rörde freskerna av Filippo Lippi i domen Santo Stefano. Dem ville jag se. Den andra lockelsen hade med Pratos kinesiska inslag att göra. Jag hade hört att Prato sedan en tid har en ansenlig kinesisk minoritet, den tredje i storlek i Europa; bara i London och Paris bor det fler kineser. Någon sa att nästan halva Pratos befolkning är kinesisk. Jag ville se hur detta kunde ta sig ut ”i verkligheten”.

Jag steg av och började gå i riktning mot Santo Stefano. Det första jag la märke till var de sura förbudsskyltarna, som bekräftade något jag också hört om Prato:

förbjudet att sätta sig på trappstegen

Stämningen i staden hade, tyckte jag där jag gick längs gator och gränder, stråk av underlighet i sig, fast vad bestod denna underlighet i? Jag kunde inte komma på det. Kanske var det ovanligt tyst. Eftersom jag var lite småhungrig styrde jag stegen mot en bar för att äta någon småsak. När jag var nästan framme såg jag att alla som kom ut därifrån eller som stod vid ingången var kineser. Texterna var också på kinesiska. Nej, tänkte jag, det blir nog konstigt om jag går in här, så jag gick vidare.

Jag gick längs en nästan helt kinesisk gata och tänkte igen på det jag hört om det kinesiska Prato. En sådan historia handlar om en fabrik som tillverkar lädervaror. Under ett antal år arbetade en ganska stor grupp kineser där, flitigt och med oklanderlig noggrannhet. Så en dag frågade en kines som hade pengar fabriksägaren hur mycket fabriken kostade. Han fick veta priset och efter lite prutande la den rike kinesen upp en summa och köpet var ett faktum. Kort efter detta blev alla italienska arbetare uppsagda och deras platser intogs undan för undan av kineser, som i en strid ström tog sig in i landet och staden med hjälp av ett mycket litet antal identitetshandlingar – ”ingen italienare kan ju se skillnad på dem”. Fabriksområdet utvecklades sedan till en kinesisk stad i staden, med egna affärer, daghem, skolor, tandläkare, läkare och allt vad det är. Men tydligen har även andra delar av staden nu blivit allt mer kinesiska, för min promenad förde ju inte alls genom läderfabrikens china town. Nya frågor rullade in i mitt huvud, men så tänkte jag att jag ju också var i Prato för att se freskerna av Filippo Lippi. Alltså började jag äntligen på allvar gå mot Santo Stefano:

Mitt intresse fångades först av utomhuspredikstolen:

Jag försökte föreställa mig en predikande präst däruppe. Sedan gick jag ett varv runt kyrkan och stannade framför huvudingången och såg på den vackra reliefen av glacerad terracotta:

Till sist steg jag så in i kyrkan och letade mig fram till Cappella Maggiore, där Lippi-freskerna med bilder ur helgonen Stefanus’ och Johannes’ liv finns. Jag riktade min kamera mot den stora målningen Banchetto di Erode (Herodes gästabud).

Och så valde jag ut två detaljer ur den:

Egentligen säger man alls inget originellt eller ens intressant när man utnämner en stad till ett nordens, ett söderns, ett transatlantiskt Venedig. Men ändå är det så frestande: Några lite smalare stråk av vatten bland byggnaderna i en stad och genast är vi där och ropar: Venedig! I Italien finns det många städer som man lätt kan tycka vara minst lika mycket Venedig, som Venedig självt: Comacchio, Chioggia, Treviso… Och nu har jag motståndslöst accepterat att till och med Bologna, den trinda, rödfärgade och liksom vattenavvisande staden har ett litet Venedig innanför sitt skal. Genom ett hål i en husvägg öppnar sig denna vy för betraktarens ögon:

Och korsar man den lilla gatan ser man det här:

I Parma tog jag bara två bilder, men jag gick långa promenader genom och förbi vackra fotovyer med min väninna Daniela och så lagade vi mat i timmar och pratade så mycket som rymdes i tiden. Jag bodde i ett tonårsrum med nästan igenting utom datorer och datortillbehör. Vi talade om EFSA, om Nord- och Syditalien, om engelskans ställning där respektive där, om Parmas en gång planerade tunnelbana som – tack och lov – inte ska bli verklighet – det hade blivit alldeles för många hållplatser, om ”cultura” med stort och med litet ”c”, om mina senaste bokinköp, om skillnaden mellan att cykla och att ägna sig åt cykling. Jag fick höra historier om den numera nästan helt kinesiska staden Prato, om Napoleons hustru Maria Luigia d’Austria som övergavs av maken och fick bli hertiginna av Parma och som kom att bli mycket omtyckt bland invånarna i staden. Och så fick jag höra ett brandtal mot katolicismen som avslutades: ”Och förresten, om gud finns är han säkert inte så ynklig och småsint som människorna tänker sig honom.” Den ena rätten efter den andra hittades på och sattes ihop – ”så här har jag aldrig gjort förut, går det så går det” – och jag assisterade med enklare sysslor som att skära grönsaker, hugga flisor ur den stora parmesanklotsen och spritsa in crema i degrullarna. Vi åt sedan ute på terrassen med blick över en rödbrun vägg med avbrott för gröna jalusier.

Under våra stadsvandringar kom vi bland annat till Cittadella, en fästning vid stadsmuren ”som inte har stoppat någon erövrare”. Här ser man den magnifika ingången: