Dom über einer Stadt – till Pappa

Karl Friedrich Schinkels målning ”Dom über einer Stadt” visade Pappa mig för många år sedan. Jag hisnade inför tornens höjd och värmdes av kvällsljuset bortom bron. När det var dags att välja omslag till ”Magnetisören” var denna bild mitt förslag, för att jag tycker mycket om den, för att den passar till Hoffmanns höjder och stup och för att jag ville att Pappa skulle se den. Jag vet att han hann se bilden på bokens pärmar, men ingen vet om han kände igen den, men kanske gjorde han det ändå.

E.T.A. Hoffmann: Magnetisören och andra berättelser, Hastur 2021

°°
Ingen läsning är intensivare än översättandet. Aldrig kommer man närmare det skrivna än vid detta vändande och vridande på varje ord. Jag översätter alltid direkt, ofta utan att ens läsa meningen eller raden till slut. Årets våldsammaste läsupplevelse blev en berättelsesamling av E.T.A. Hoffmann, den tyska romantikens mest otyglade skapargestalt. Och min ”direktmetod” gör sig nog allra bäst i samspel med just Hoffmanns berättarkonst. Man är närmast hans ystert kusliga fantasivärld om man helt ovetande om slutet eller om nästa skakande uppenbarelse störtar nerför hans vindlande spiraltrappor mot den mörka underjorden.

De vertikala linjerna präglar texterna. Himlahöga smäckra torn sticker upp och hotfulla bråddjup skär genom skeendena. Hoffmann är själv en trollkarl och han kan i varje mening kasta om händelseförloppet och vända ut och in på läsarens förväntningar utan att texten för den skull blir osammanhängande eller störande fragmentarisk. Med andan i halsen rider läsaren fram på en vild, ostyrig vålnad, men sitter ändå egendomligt stadigt. Och i tidens anda leker Hoffmann gärna med speglar och skuggor och spegelbilders och skuggors försvinnande.

°°
(För ungefär en vecka sedan dök den här texten upp i Hufvudstadsbladets Bokextra.)

Pozdrav iz Rijeke

Inte så sällan är det så att vykort kommer fram efter att resenären återkommit hem. (Eller i alla fall kunde det vara så på den tiden när man skickade vykort.) Detta kan göra att nu och då byter plats eller åtminstone att tidsskikten blir lite hala. Jag tänker nu för en kort stund låtsas att det är i förrgår och skicka ett vykort från vår privata strand i Rijeka några timmar innan vi klev på tåget mot Zagreb. Jag hoppas att ni tycker om den här sortens vyer och kort. Ni ser Miki och ni ser Cres och Istrien. Och ett stycke av Kvarnerbukten.

Käthe Kollwitz – Gerhart Hauptmann

I dagarna har Ola Svensson för förlaget Hastur givit ut ”Bahnwärter Thiel” av Gerhart Hauptmann i min svenska översättning.

Jag vill här med några få ord försöka mig på att klargöra varför jag så intensivt önskade mig Käthe Kollwitz’ kolteckning ”Frau mit totem Kind” (Kvinna med dött barn) för bokens framsida:

Käthe Kollwitz visar med bilden det sista stadiet i stegringen SORG FÖRTVIVLAN UPPLÖSNING. Moderns ansikte förlorar i bilden allt det som skiljer människan från andra jordevarelser och detta tycks gå in i det döda barnet. I Gerhard Hauptmanns novellistiska studie är det en far som i slutscenerna genomgår denna den bottenlösa smärtans upplösningsprocess.

Nya vinklar

Jag tänkte att jag skulle försöka råda bot på min närmast obegränsade enformighet när jag visar bilder från Mikis och mina promenader i våra kvarter. Fast i hemlighet tycker jag att det enahanda har sin charm. Men nu ska jag inte smita undan. På den första bilden ser ni en bit av Čiovska – det här är blicken bakåt, om jag ska tala om hur vi brukar gå. Längst borta vid soptunnan och bordet brukar vi ofta träffa Mikis ”teta Katarina”, hon som brukar kamma honom och bjuda honom på kattmat.

Den andra bilden är från Zlarinska. Den är tagen i vår gångriktning och Miki har just hittat ett ben att tugga på. Ett par hus nerför gatan bor Zora, Đurđica och Hajdi. Dem träffar vi bara ute numera i pandemins tid.

Den sista bilden visar en gatstump som kanske inte har något namn – eller måste den kanske det för att folk i husen ska kunna ha adresser? Jag står nog på Korčulanska när jag tar bilden och Miki är bredvid mig någonstans.