Pozdrav iz Rijeke

Inte så sällan är det så att vykort kommer fram efter att resenären återkommit hem. (Eller i alla fall kunde det vara så på den tiden när man skickade vykort.) Detta kan göra att nu och då byter plats eller åtminstone att tidsskikten blir lite hala. Jag tänker nu för en kort stund låtsas att det är i förrgår och skicka ett vykort från vår privata strand i Rijeka några timmar innan vi klev på tåget mot Zagreb. Jag hoppas att ni tycker om den här sortens vyer och kort. Ni ser Miki och ni ser Cres och Istrien. Och ett stycke av Kvarnerbukten.

Käthe Kollwitz – Gerhart Hauptmann

I dagarna har Ola Svensson för förlaget Hastur givit ut ”Bahnwärter Thiel” av Gerhart Hauptmann i min svenska översättning.

Jag vill här med några få ord försöka mig på att klargöra varför jag så intensivt önskade mig Käthe Kollwitz’ kolteckning ”Frau mit totem Kind” (Kvinna med dött barn) för bokens framsida:

Käthe Kollwitz visar med bilden det sista stadiet i stegringen SORG FÖRTVIVLAN UPPLÖSNING. Moderns ansikte förlorar i bilden allt det som skiljer människan från andra jordevarelser och detta tycks gå in i det döda barnet. I Gerhard Hauptmanns novellistiska studie är det en far som i slutscenerna genomgår denna den bottenlösa smärtans upplösningsprocess.

Nya vinklar

Jag tänkte att jag skulle försöka råda bot på min närmast obegränsade enformighet när jag visar bilder från Mikis och mina promenader i våra kvarter. Fast i hemlighet tycker jag att det enahanda har sin charm. Men nu ska jag inte smita undan. På den första bilden ser ni en bit av Čiovska – det här är blicken bakåt, om jag ska tala om hur vi brukar gå. Längst borta vid soptunnan och bordet brukar vi ofta träffa Mikis ”teta Katarina”, hon som brukar kamma honom och bjuda honom på kattmat.

Den andra bilden är från Zlarinska. Den är tagen i vår gångriktning och Miki har just hittat ett ben att tugga på. Ett par hus nerför gatan bor Zora, Đurđica och Hajdi. Dem träffar vi bara ute numera i pandemins tid.

Den sista bilden visar en gatstump som kanske inte har något namn – eller måste den kanske det för att folk i husen ska kunna ha adresser? Jag står nog på Korčulanska när jag tar bilden och Miki är bredvid mig någonstans.

Lek

Låt mig visa er några bilder från dagens mest förtätade stund för Miki och mig. Ja, jag var ju bara åskådare men en rätt så vaken sådan. Vår första eftermiddagspromenad avslutade vi med ett varv i parken. Alldeles på slutet, när vi redan var på väg mot grinden, dök en stor glad svart hund upp och hälsade med kraft på både Miki och mig. Miki blev uppspelt och jag såg att den stores familj såg lugn ut vid bordet en bit ifrån oss, så jag släppte kopplet och tog upp mobilen: