Kategori: Bilder/bildkonst

En kväll under sommaren var vi här vid Krossinsee, fast jag var ingenstans och egentligen fanns jag inte, men ändå visste jag att jag en gång ville vara med om detta som ett minne från glömskan.

Ljuset är på väg tillbaka och allt blir lättare. Jag tänker på Andrzej Stasiuks ord om ljuset och citerar honom kanske lite fel, eftersom minnet är oskarpt: ”Det enda jag bryr mig om är ljusets vandring över tingen.” Nej, så sa eller skrev han nog inte, fast nästan, och nu sa jag det. Morgonen visade lövsilhuetter på solgrund och väggen blev med ens vackrare.

Och därunder prydde Miki soffan med sin krulliga varelse och jag tänkte hoppfulla tankar. Och dagen steg.

I hallen tränger ljuset in från alla håll, plötsligt märker jag hur många fönster jag har. Tre eller nej, fem. Fast jag har ju också de där femton ”duvhålen” i köket, genom dem letar sig ljuset också in.

Vi har nu fixat några inredningsdetaljer för att göra lägenheten mer inbodd. Annars har vi suttit på Bacchus under fikonträd och kastanjer.

Vad? Vad sa du? Är bilden felvänd? Hur kan en sådan är bild någonsin bli ”rättvänd”?

Karl Friedrich Schinkels målning ”Dom über einer Stadt” visade Pappa mig för många år sedan. Jag hisnade inför tornens höjd och värmdes av kvällsljuset bortom bron. När det var dags att välja omslag till ”Magnetisören” var denna bild mitt förslag, för att jag tycker mycket om den, för att den passar till Hoffmanns höjder och stup och för att jag ville att Pappa skulle se den. Jag vet att han hann se bilden på bokens pärmar, men ingen vet om han kände igen den, men kanske gjorde han det ändå.

E.T.A. Hoffmann: Magnetisören och andra berättelser, Hastur 2021

°°
Ingen läsning är intensivare än översättandet. Aldrig kommer man närmare det skrivna än vid detta vändande och vridande på varje ord. Jag översätter alltid direkt, ofta utan att ens läsa meningen eller raden till slut. Årets våldsammaste läsupplevelse blev en berättelsesamling av E.T.A. Hoffmann, den tyska romantikens mest otyglade skapargestalt. Och min ”direktmetod” gör sig nog allra bäst i samspel med just Hoffmanns berättarkonst. Man är närmast hans ystert kusliga fantasivärld om man helt ovetande om slutet eller om nästa skakande uppenbarelse störtar nerför hans vindlande spiraltrappor mot den mörka underjorden.

De vertikala linjerna präglar texterna. Himlahöga smäckra torn sticker upp och hotfulla bråddjup skär genom skeendena. Hoffmann är själv en trollkarl och han kan i varje mening kasta om händelseförloppet och vända ut och in på läsarens förväntningar utan att texten för den skull blir osammanhängande eller störande fragmentarisk. Med andan i halsen rider läsaren fram på en vild, ostyrig vålnad, men sitter ändå egendomligt stadigt. Och i tidens anda leker Hoffmann gärna med speglar och skuggor och spegelbilders och skuggors försvinnande.

°°
(För ungefär en vecka sedan dök den här texten upp i Hufvudstadsbladets Bokextra.)