Bologna kom att bli navet som min lilla resa rörde sig runt. Det är en stad i varmt rödbruna toner i alldeles rätt storlek för att vara både vara överblickbar och ändå stor nog för att vara en egen värld – och här bor dessutom numera min dotter.
Under en av promenaderna längs den sköna Via Santo Stefano fick jag plötsligt syn på en gestalt från mitt italienska förflutna, Lucio Dalla, en son av staden sittade i en uteservering med pastatallriken och vinglaset framför sig. Senare såg jag på ett plakat att han skulle sjunga på Piazza Santo Stefano samma kväll:
Bakom scenen ser ni kyrkokomplexet Sette Chiese/Basilica di Santo Stefano, som är ett gytter av kyrkobyggnader med bland annat ett förkristet tempel inne ”i bunten”.
Jag väljer en av Lucio Dallas riktigt gamla och välkända sånger Gesù Bambino eller 4 marzo 1943:
Dice che era un bell’uomo
e veniva, veniva dal mare…
parlava un’altra lingua…
però sapeva amare;
e quel giorno lui prese mia madre
sopra un bel prato..
l’ora più dolce
prima di essere ammazzato.
Così lei restò sola nella stanza,
la stanza sul porto,
con l’unico vestito
ogni giorno più corto,
e benché non sapesse il nome
e neppure il paese
m’aspetto’ come un dono d’amore
fino dal primo mese.
Compiva sedici anni quel giorno
la mia mamma,
le strofe di taverna
le cantò a ninna nanna!
E stringendomi al petto che sapeva
sapeva di mare
giocava a far la donna
col bimbo da fasciare.
E forse fu per gioco,
o forse per amore
che mi volle chiamare
come nostro signore.
Della sua breve vita, il ricordo,
il ricordo più grosso
e’ tutto in questo nome
che io mi porto addosso.
E ancora adesso che gioco a carte
e bevo vino
per la gente del porto
mi chiamo Gesù bambino.
E ancora adesso che gioco a carte
e bevo vino
per la gente del porto
mi chiamo Gesù bambino.
