Som en del av er känner till översätter jag sedan ett par år äldre tyskspråkig litteratur för det djärva och egensinniga lilla förlaget Hastur, som leds av eldsjälen Ola Svensson. Förra året började jag publicera mina förord till de översättningar jag gjort för förlaget, det blev fyra under året. Nu är det dags för det femte förordet – fast egentligen är jag nu inne i den tionde boken…
Georg Büchner var före sin tid. Han var och är före alla tider, denna lika mycket som alla andra, om det nu alls finns något av värde eller kraft i att vara det. Büchner var mångsidigt begåvad och intresserad och hann under sitt livs korthet bli både läkare och författare och forskare inom naturvetenskaperna och han disputerade på en avhandling om fiskarnas eller närmare bestämt barbernas nervsystem. Samtidigt var han intensivt politiskt engagerad under Vormärz, det vill säga perioden mellan julirevolutionen 1830 och marsrevolutionen 1848. Han blev bara 23 år (1813-1837) och han dog vid samma tid som de båda dramerna ”Leonce och Lena” och ”Woyzeck” just höll på att bli färdiga för att gå i tryck. Ser man på bilder av Büchners unga ansikte och lockiga huvud är det svårt att värja sig mot tanken att Lenas ord om Leonce också kunde ha handlat om Büchner själv: ”Han var så gammal under sina blonda lockar. Vårvind över kinden, vinter i hjärtat.” Men då är vi i inbillningens värld för Büchner dog i tyfus och var säkert ung till både kropp och själ vid sin död.
Om man vill inordna Büchners verk i någon litteraturhistorisk strömning blir det ”Junges Deutschland” (Det Unga Tyskland), dit även exempelvis Heinrich Heine och Karl Gutzkow räknas. Under den korta tid som gavs honom hann han skriva fyra verk som alla ännu läses eller spelas. ”Lenz” är en berättelse om eller kanske snarare en psykologisk studie av Sturm-und-Drang-författaren Jakob Michael Reinhold Lenz’ väg in i sinnesförvirringens allt tätare mörker. Büchner stödjer sig vid skrivandet på Lenz’ brev och dennes hjälpare pastor Oberlins dagböcker och väl även på sina egna medicinstudier. De övriga tre verken är alla dramer och det första var ”Dantons död” som förstås har franska revolutionen som fond. Också här har Büchner energiskt samlat och studerat rikligt med bakgrundsmaterial och dramat innehåller passager ur både Dantons och Robespierres tal. ”Leonce och Lena” har undertiteln ”lustspel” och är tveklöst det ljusaste av Büchners verk, men ljuset genomkorsas gång på gång av hån och sarkasm om än ofta på ett rätt lekfullt sätt. Ur ”Woyzeck” talar en människas vanmakt och tilltufsade förtvivlan i en värld av hjärtlös uppblåsthet. Vid sidan av det rent skönlitterära skrev Büchner för det revolutionära flygbladet ”Der Hessische Landbote” som hade mottot "Fred åt hyddorna, krig åt palatsen!”
I efterordet till ”Woyzeck – Kritische Lese-und Arbeitsausgabe” utgiven av Lothar Bornscheuer kan man på ett ställe finna ett slags försök att föra in Büchners fyra verk under ett ledord eller överbegrepp. Detta begrepp är ”melankoli”. Det talas om en ”psykisk och religiös, socialpolitisk och historisk-filosofisk” melankoli, ”som inte får förväxlas med avtrubbad nihilism eller apatisk sjukdom. Büchners melankoli omfattar snille och leda, nervösa visioner och apatiskt lidande, utopi och förtvivlan, ’världsångest’ och ’existenstvång’.”
Büchner är så ung, för alltid ung – de som dör unga har givits detta privilegium – så full av trotsig energi och han spelar i sina litterära verk på alla sin begåvnings strängar: han är den passionerade konstnären som inte lämnar något oförsökt och som obekymrat bränner sitt ljus i båda ändar, han är den modige iakttagaren av människosjälens djupaste avgrunder, han är den ohejdbare revolutionären fylld av vrede över missförhållandena han ser omkring sig och inte minst är han den samvetsgranne naturvetenskapsmannen som med målmedveten uthållighet blottlägger även människornas nervsystem.
Dramerna är byggda av fragment eller episoder som radas på ett egenvilligt sätt och ofta tycks förloppen drivas framåt av smärtan. Man kan finna likheter med medeltida mysteriespel eller med barockdramers dödsdans men ännu mer med de efter Büchner följande dramaformerna som det naturalistiska och det expressionistiska dramat, men också det absurdistiska och det ”episka” dramat. Alla dessa passerar eller har passerat längs Büchners väg eller genom Büchners skapelser.
Genom tiderna har Büchners verk kommit att förflyktigas och återfödas gång efter annan. Förflyktigande har med det bleknande bläcket på de fladdrande pappersbladen att göra, med författarens plötsliga död mitt i den ännu ofärdiga texten. Brodern Ludwigs utgivning av ”Nachgelassene Schriften” (Efterlämnade skrifter) utelämnade till exempel ”Woyzeck” på grund av ”oläslighet” och ”brist på sammanhang”. Alla återfödslar har med verkets inneboende kraft att göra och den lockelse det utövar på dem som ser denna kraft. Författaren Karl Emil Franzos lyckades efter att ha låtit handskriftsfragmenten genomgå ”kemisk behandling” i någon mån dechiffrera deras innehåll och skapa en första ”meningsfull scenföljd” varpå han 1879 lät publicera dramafragmentet under titeln ”Wozzeck”. Den lätt förändrade titeln berodde på att Franzos tydde bokstaven ”y” i Büchners handskrift som ett ”z” och därför kom dramat under en längre tid att gå under namnet ”Wozzeck”. Språket i ”Woyzeck” bär i sig tre röster, alla folkliga, dels det dialektalt färgade vardagsspråket från Darmstadt-trakten där Büchner växte upp, dels folkvisan och slutligen också Bibelns språk.
Det kan här även vara värt att nämna att dramat ”Woyzeck” har en verklighetsbakgrund: Den 21 juni 1821 stack den 41-årige frisören Johann Christian Woyzeck i Leipzig i ett anfall av svartsjuka ner sin älskarinna, en 46-årig änka, i dennas lägenhet. Efter komplicerade och långdragna rättspsykiatriska undersökningar, som hade som mål att komma fram till om han varit ”tillräknelig” då mordet begicks, dömdes han till döden och avrättades inför en folkmassa på det stora salutorget i Leipzig. En bakgrund som väl är skakande nog.
På den tyska naturalismens författare kom dramat att ha en mäktig inverkan och Gerhart Hauptmann beskriver med innerlighet i rösten en resa han gjorde i Büchners fotspår till Zürich, där Büchner ligger begraven, som en pilgrimsfärd. Ett nytt steg i Büchner-receptionen kom med expressionismen och när man ser Frank Wedekinds drama ”Våren vaknar” (1891) är det svårt att tänka bort Büchner. Under 1920-talet kom en rad uppföranden av ”Woyzeck” under namnet ”Wozzeck” och 1925 kom Alban Bergs opera ”Wozzeck”. Berg fick veta dramats riktiga namn kort efter att operan blivit till, men han lyckades inte ändra det eller kanske tyckte han att det felaktiga namnet passade bra i sin borstiga strävhet. Om vi så fortsätter framåt i tiden ser vi att huvudpersonen i Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz” (1929), den hunsade och plågade Franz Biberkopf, kunde vara en sentida olycksbroder till Franz Woyzeck. För övrigt hade Döblin bevisligen läst Büchner för han skriver en gång så här om Büchners ”Lenz”: ”vilken enkelhet och otvungenhet, vilken ärlig stil så helt utan allt påhittat, delvis lika ärlig som en sjukdomsredogörelse, – så ser det sant originella ut!” Och ”Woyzeck” lever vidare och lockar varje tids avantgardister och sökare till nya experiment. ”Woyzeck” bär inom sig fröet till framtiden. Till alla framtider. Från vår tid som ju snart, likt alla tider, är förbi, kan man göra en liten ofullständig uppräkning: Werner Herzog kom 1979 med filmen ”Woyzeck” (med ett väl något olyckligt val av huvudrollsinnehavare), Tom Waits och Robert Wilson gjorde år 2000 ”Woyzeck” som musikal, Nick Cave skrev musik och sångtexter till den isländske regissören Gísli Örn Garðarssons drama ”Woyzeck” (2005) och Steve Sem-Sandberg lät 2019 historien om Woyzeck växa ut till romanen ”W”.
Att dramat var skrivet på lösblad kom att föra till att scenerna i de olika utgåvorna undan för undan fogades samman på växlande sätt. Scenföljden är för alltid rörlig och lever sitt eget liv, slutet är omväxlande öppet och skenbart öppet. Och mellan scenerna surrar det i skrift outsagda och varje läsare och varje åskådare bygger medvetet eller intuitivt upp förloppen utifrån den egna kombinationen av det uttryckta och det blanka. Vid varje inscenering är det kommande växelspelet med publiken en egen oförutsebar dimension. Och i varje huvud och i varje hjärta tar ”Woyzeck” om och om igen ny gestalt, för ”Woyzeck” är en sekulär martyrlegend, ett hårt laddat drama om ett samhällets olycksbarn, en djuppsykologisk undersökning, en studie över makt och vanmakt, en analys av perversioner och hjärtlöshet, en den naknaste, mest förtvivlade kärlekshistoria, ett ödesdrama som vrålar mot himlarna.
Vid varje brytpunkt i tiden återföds Büchners dramer och tomrummen i ”Woyzeck”-fragmentet fylls med nytt pulserande liv.