Hanna Krall: Den inneboende

Eftersom jag av en slump just upptäckt att min text om ”Den inneboende” av Hanna Krall publicerats i Hufvudstadsbladet för mer än en vecka sedan tar mig friheten att göra den till min igen. Och innan jag visar texten vill jag göra ett tillägg, ett viktigt tillägg i form av en ursäkt och ett slags förklaring. Jag ber översättaren Julian Birbrajer om ursäkt för att jag inte nämnde hur förunderligt ”omärkligt” bra översättningen är. Ja, för det är ju problemet – en bra översättning låter en inte märka att det är en översättning. Det är som med tystnadens röst: den är mycket starkare och klarare än allt prassel, brus och oväsen, men man hör den inte. På sista tiden har jag allt oftare i min läsning av översatt litteratur snubblat på konstigheter, orena klanger, hål och rena felaktigheter. Ja, översättare arbetar ofta under tidspress och korrekturläsning lämnas till vindarna. Denna brådska är en sjukdom eller en skapelse av en vettvilling. Vart ska den? Bort.

Mitt första möte med Hanna Kralls texter var när jag läste ”Hjärter kung” som bygger Izolda Regenbergs livshistoria från ungdomen i Warszawas getto, genom kriget, längs vägarna till och från koncentrationslägren i sökandet efter mannen i hennes liv, i förhörs- och tortyrrummen, till efterkrigstiden i Wien, Polen och till sist i Israel. ”Den inneboende” har till sitt innehåll mycket gemensamt med denna biografi, men den här boken är till formen uttryckligen en roman och karaktäriseras som hennes första och hittills enda. Den hör till hennes tidigare verk och skrevs 1982 och kom först ut på exilförlaget Libella i Paris 1985 innan den samma år publicerades av det polska undergroundförlaget Oficyna Literacka.

Huvudpersonerna i romanen är Marta och Maria, två flickor som så småningom växer upp till kvinnor. Marta är judinna och det är hon som är ”den inneboende” och Maria är polska och dotter i en av de familjer som gömmer Marta undan förföljelserna. Ofta är det Maria som har ordet. Så skulle man kunna närma sig en beskrivning av romanen. Man skulle även kunna säga att boken är ett slags autofiktion, men det vore också bara ett försök. Till stora delar är romanen uppbyggd av hypoteser och variationer. Om och om byter Hanna Krall perspektiv och skapar helt öppet en ny historia för samma person, som när hon säger: ”Sedan dess har jag ägnat mig åt att sätta samman olika biografier för min far.” Och när man läst sig in en bit i boken märker man att gränserna mellan Marta och Maria är suddiga och att de möjligen är två sidor av samma person och så dyker ett slags klargörande upp, som dock senare täcks över igen: ”Jag vill äntligen ha det sagt, klart och tydligt. Jag, dotter till major Krall, är den ljusa varianten av Den inneboendes öde. (Eller möjligen tvärtom, Den inneboende är en svart variant av mitt öde.)” Marta och Maria är kanske en person som tillsammans med alla de andra skisserade alternativa biografierna får illustrera liv i Polen, särskilt judiskt liv, mellan 1940 och 1980 ungefär, först under nazismen sedan under kommunismen som även omfattar nya judeförföljelser.

Utanför boken i en intervju säger Hanna Krall något som kanske ger en nyckel: ”Mitt liv är en beskrivning av andras liv”. Med romanpersonerna är det ofta på ett liknande sätt. För inte kan det väl vara Marias egen far som åsyftas när hon vid ett besök i Majdanek tillsammans med Marta säger:

”För besöksgrupperna brukade guiden berätta att när man släppte på gasen och människorna började kvävas, så började de riva i taket med naglarna för att försöka ta sig ut … Kanske är någon av skårorna ett avtryck av min fars händer? Varför skulle den inte kunna vara ett avtryck av
hans händer?”

En av de bilder som på ett särskilt vis etsat sig in i mitt minne är från en på sätt och vis ganska vardaglig situation mitt i skräcken och faran. Marta är ute på en av de återkommande promenaderna med sin polska familj och Maria beskriver det så här:

”Vi satte en sjalett på ditt huvud, långt ned över pannan, fällde upp kragen högt, men det räckte inte, för ögonen syntes ändå, och de var värst. Som tur var fick min mor en lysande idé: den med stenen. När vi var ute och gick på gatan sparkade du framför dig en sten, som när man hoppar hage, och därför kunde du sänka blicken utan att väcka misstankar.”

Tonen i romanen är hela tiden saklig och nykter med inslag av ironi och självironi. Känslorna är ett slags ”lyx” eller något som får uppstå hos läsaren. På flera ställen står det att om man som jude vill ha en möjlighet att överleva så måste man förtränga känslorna och koncentrera sig på detta enda. Medlidande och sorg är farliga:

”Tekniken att uthärda går ut på att stöta bort smärtan och medlidandet. ’Ur de glödande ugnarna … har vi räddats av förslagenhet och kunskap …’ Det var vår förslagenhet. Sorgen distraherade, medan överlevnad krävde koncentration.”

Förloppet i romanen är till stor del kronologiskt ordnat trots alla sidospår och alternativa skeenden. Efter kriget kommer Marta tillsammans med andra ”kvarblivna” judiska barn till ett barnhem, ett mycket välskött sådant som dessutom får besök av konstnärer och författare. En av besökarna gör denna anteckning efteråt:

”När jag kom in där bland barnen tänkte jag först att jag hade kommit fel – alla såg ariska ut, nästan inga svarta ögon och inget krulligt hår. Vad betyder nu detta? Jo, det är därför de över huvud taget finns till. Det är därför de har överlevt lägren, hålorna, källarna och ruinerna där de hållit sig gömda.”

Marta klarar sig trots sitt judiska utseende genom en aldrig avbruten försiktighet och genom tur, för illa kunde det ju alltid gå. Ute höjer hon aldrig blicken och håret är alltid täckt, inne visar hon sig aldrig i fönstret, om det kommer besök är hon i ett skåp eller bakom kakelugnen. Hon är alltid den som egentligen inte får finnas, men detta uttrycks inte med stora ord utan med sakliga och åskådliga detaljer.

När Krall berättar om tiden strax efter kriget och koncentrationslägren skapar hon här och där scener med skenbart oförargliga samtal och iakttagelser. En gång i samband med utdelning av mat och kläder till behövande kommer ordet ”jude” på tal och när man läst passagen öppnar sig en avgrund:

”Jag minns när jag hörde ordet efter kriget, när det sades högt för första gången. Det var förresten inte ordet ’jude’ jag fick höra, utan ’judarna’. Närmare bestämt ’efter judarna’. – Det här är saker efter judarna, sade en trevlig äldre herre på socialtjänsten, som delade ut mjölkpulver och barnkläder, uppmuntrande till min mor.”

Mot slutet av boken skildras upproren mot kommunistregimen och hur dessa slås tillbaka med våld. Folk är rädda och hotet gäller alla. En av dessa dagar ser vi Marta och Maria på en promenad och hör dem samtala:

”– Det är hemskt skrämmande, sade jag.
– Ja, instämde hon och såg sig nyfiket omkring i parken.
Efter Sachsiska trädgården svängde vi av mot Segertorget och det blev ännu soligare. Den inneboende stannade till för ett ögonblick. – Det är hemskt skrämmande för alla, eller hur? sade hon”.

Marta upplever mitt i skräcken ett slags lättnad, hon är inte ensam i olyckan, hotet gäller nu alla.

°°

Hanna Krall
Den inneboende, 2019
(Sublokatorka)
Översättning: Julian Birbrajer
Förlag: Ersatz

Böcker vid årets början

Det har hunnit bli ett nytt år fast egentligen har jag missat det bland alla efterskalven som följt på den förfärliga jordbävningen i Petrinja med omgivningar den 29.12. Det är inte så långt härifrån. Sedan eller samtidigt har Miki blivit skrämd av alla smällare och inte velat gå ut. Det var nyåret och det nya året. Idag faller stora snöflingor men de flesta smälter innan de når marken. Miki och jag har varit ute och bollat en del och blivit ganska blöta. Nu är det innetid och jag har putsat en av mina översättningar av Else Lasker Schülers dikter – ”So lange ist es her…..” och skrivit lite på min inledning till Hoffmann-översättningen, väldigt lite, kaffet sätter liksom inte fart på tanken denna dag. Snart ska vi lägga oss lite på soffan och jag ska klia Miki och läsa lite i Emersons ”Naturen och andra essäer” i Ola Klippviks översättning. Så småningom ska jag skriva något om den, men inte alls nu. Nu läser jag för att läsa och leva i läsningen. Redan förordet av Emi-Simone Zawall ger mig något av det jag söker. Sedan ska Miki och jag sova en stund och låta det mörkna utanför fönstren.

På kvällarna läser jag nu ”Esilio” av Enzo Bettiza för kanske fjärde gången, men för första gången med den blick jag skaffat mig under åren här.

Cirklar

Livet nu ter sig som ett slags dimmiga cirklar. Miki och jag går ut och leker med pipbollar i parken, jag köper lite mandariner och vitlök hos min grönsaksman och växlar några ord med honom, jag rotar i gamla översättningar av dikter av Else Lasker-Schüler, vi går ut och jag kastar pipbollar igen och Miki jagar och fångar, vi lägger oss på soffan och jag läser ”Danubio” och sedan sover vi lite, promenad i mörkret, lite mat, samtal via skype eller annat, ut igen lite kort och sedan Magris’ ”Danubio”. Miki avbryter läsningen då och då för att bli kliad. Sedan Nattsömn. Ute är det alltid dimmigt och ofta mörkt. Inne fungerar inte alla lamporna.

I ”Danubio” har jag nu kapitlet ”Pannonia” bakom mig. Jag gladde mig åt att möta Krleža igen och hans uppiggande dysterhet, all denna ”blato” (lera) och hopplöshet. Underkapitlet heter mycket riktigt ”Nel fango pannonico”. Och sedan får jag – också till min glädje – höra om Ady Endre och jag tänkte igen på det där speciella ordparet ”lombok alatt” (under lövverket – i motsatt ordning), fast Magris nämnde det inte, men jag tänker vad jag tänker. Jag ser broarna över floden i Budapest och minns det där som Gabi sa när vi läste texten ”öt híd” (fem broar) på den rundade vita stenen. Jag undrade lite över pluralen av ”híd” och hon svarade ”hídak” (om jag minns rätt). Jag såg frågande på henne och då sa hon: ”Om man säger ’fem’ så vet man att det är plural.” Jag njöt av svaret. Men inte heller detta talar Magris om. Ett underkapitel börjar med det här citatet ”Dem Deutschen Bécs, dem Ungarn Pécs”. Och sedan är vi i Baranja (som idag ligger både i Ungern och Kroatien). Och i kapitlet efteråt, ”Nonna Anka”, är vi ofta inte alls vid Donau utan först i Bela Crkva och sedan i Timișoara och i Sighișoara ännu längre bort från floden. Magris talar länge om tyskarna i dessa områden, om Banater Schwaben och Siebenbürger Sachsen. Han följer Donau som han vill och jag borrar ner fötterna i marken för att boken aldrig ska ta slut, även om jag (av erfarenhet!) vet att man kan läsa om böcker och att cirklarna kan bli många.

Min självsvåldiga läsning

Vädret idag är grått men inte kallt. Att gå ut är som att sticka in huvudet i ett grått lite luddigt klot och därinnanför bär jag ju dessutom mask, så jag är ”långt in” från allting. Men jag tar mina hundrundor och kastar pipbollar som Miki duktigt jagar och fångar in. Marken är lerig (överallt ”blato”) och jag har på mig fodrade gummistövlar som nu är mer bruna än lila. Ja, ursprungsfärgen var lila, stövlarna är nog köpta i Polen under en regnig resa för länge sedan.

Det mesta händer inne. Jag arbetar med mina översättningar och skriver ett och annat, men mest eller kanske helst läser jag. På nytt har jag en nattbok och en dagbok och ”natt” betyder fortfarande ”kväll”. Nattboken är Claudio Magris’ ”Danubio” som jag läser långsamt och samtidigt fantiserar ihop min egen Donau-bok. Jag går på bron över floden i Ulm och minns Fischerviertel, som är en egen värld av vatten och korsvirkeshus. Och jag är i Ingolstadt genom Marieluise Fleißers märkliga roman ”Eine Zierde für den Verein”, som Magris till min glädje också skriver om (jag trodde ju att det bara var Imelda och jag som kände till den .). Regensburg ser Magris från ett helt annat håll än jag. För mig är staden främst ön Oberer Wöhrd med den förunderliga slingriga poppelallén där, ett etappmål som Eva valde ut för vår resa med Miki från Varberg till Zagreb. Jag blinkar mot Magris och säger ”ho un segreto qua”. Sedan är jag i Passau som Magris talar om ur ett Nibelungen-perspektiv, men som jag minns som ljust och vackert och präglat av vattnen: Donau med bifloderna Inn och Ilz och jag minns damen som pekande på sandsäckarna sa: ”Wir haben erhöhtes Wasser aber zum Glück kein Hochwasser.” Och jag minns att vi var glada och att vi en kväll åkte över till Schärding i Österrike för att äta. Linz har jag inga minnen av men jag har nog varit där, Magris vet var han har varit. Och så kommer kapitlen om Wien och jag förvånas över hur olika våra bilder av staden är även om vi har den där känslan av dunkelt djup gemensam. Magris talar inte om Otto-Wagner-Spital och Kirche am Steinhof, som jag alltid tänker på när jag tänker på Wien, men han lär mig mycket som jag kanske kommer att minnas. Just nu är vi i Bratislava och blicken upp mot borgen kan vi dela, men sedan har jag ett mycket mera tjeckiskt perspektiv än han. Ja, jag är väl en odräglig läsare, men det här är å andra sidan ingen recension utan en resa bredvid en resa.

Dagboken är ”Graz” av Bart Moyaert och även den tänker jag behandla ganska självsvåldigt här. När jag först såg titeln tänkte jag på att jag detta nästan reselösa år har passerat förbi Graz fyra gånger med tåg. Och sedan tänkte jag på hur många andra gånger jag åkt förbi och på de olika planerna på att en gång stiga av där, men hittills har detta inte hänt, fast jag har rätt många gånger tittat på kartan över staden och på bilder och tänkt att dit och dit… I boken nämns gatorna vid sina rätta namn, fast några förskjutningar finns kanske, men det är ju en roman, så vad vill jag? Ännu har jag bara läst två kapitel och jag vet ännu inte vad det är för slags bok. Det finns en huvudperson som är apotekare och verkar ganska gammal, men som kanske inte alls är det. Stämningen växlar mellan ett slags saklighet och något krypande kusligt. Jag undrar så vad det ska bli av detta.

Lev Hrytsyuk in memoriam

Jag letar bland det jag har kvar från Lev från våra gemensamma översättningar av ukrainsk lyrik. Ja, det var han som översatte, för jag kan ju inte ukrainska, men sedan arbetade vi alltid länge tillsammans med varje dikt och det var varje gång en stor kämpande glädje. Idag vill jag visa vår svenska version av en dikt av Natalka Bilotserkivets:

°°

Bron

Luften är orörlig och het,
som min kropp. Krökt, som en bro
över en flod. En sådan tystnad, som om
näktergalarna drucke sin svarta alkohol.

Inga ljud. Endast färgerna har
över vattnet brett ut sina skiftningar.
Med ansiktet uppåtvänt stod jag där!
Kvällar berusande som sprit!

…Dessa minnets katastrofer. Det
sönderfaller i tecken, i halvtoner,
bumlingars detaljer, räckens konstruktioner,
blodrusning, kärlekens formler.

Jag minns inte ögonens färg,
men deras uttryck – det är ännu här,
när de tunga temperaturernas
ödesdigra rytm uppifrån och
ner lägger sig
på bron.


(en annan bro, men en bro som jag vet att Lev färdades över sommaren 2009)