Arkadij Babtjenko – Rysslands förlorade seger

Nu har nästan två veckor gått sedan Hufvudstadsbladet publicerade denna min recension, så jag återför den till mina marker.

Arkadij Babtjenko har upplevt de barbariska ryska krigen från insidan. Han deltog i båda Tjetjenien-krigen, ena gången som värnpliktig, andra gången som frivillig. Den ryska arméns hackordningar och pennalismen där är välkända för honom, för han har befunnit sig på det nedersta steget och flera gånger varit nära att dö av misshandeln han utsattes för. Han har skrivit flera böcker om Rysslands glupska koloniala krig och det här är den tredje jag läser. De första två var ”Krigets färger” och ”Dagar i Alchan-Jurt”.

Efter ”Krigets färger”, som skildrar den ryska arméns praktik som ett sjudande koncentrat utvunnet ur tortyrscener och närbilder av sönderslitna ryska soldatkroppar, hade Babtjenko gjort sig omöjlig i Ryssland och han lever sedan ett antal år i exil i Kyjiv.

”Rysslands förlorade seger” är en bok som består av två huvuddelar, den första utgörs av spridda dagboksanteckningar eller blogginlägg som behandlar tiden mellan 2014 till Rysslands överfall på Ukraina den 24 februari detta år, och i denna del kommenterar han bland annat mordet på Boris Nemtsov 2015 och han uttalar gång på gång förutsägelser om Rysslands snara väg mot avgrunden. I den andra följer Babtjenko kriget från dag till dag fram till den 9 maj, den så kallade Segerdagen. Texterna verkar till en del hastigt hopkomna men är samtidigt till bredden fulla av en dunkel slagkraft och ett halsbrytande och allting utmanande raljeri. Snarare än som skönlitteratur läser jag boken som ett vredens dokument, ett vredens dokument spetsat med sarkasm och ja, något annat. En bister domedagspredikan som kastar ett hårt strålkastarljus över det ryska imperiets väg mot undergången, en predikan spetsad med… skryt: Babtjenko ”vet” att Babtjenko vet bäst.

Den fräna kritiken av och det avgrundsdjupa föraktet för den ryska ledningens och dess lakejers alla övergrepp är det inte svårt att följa med i och inte heller i hånet mot de ryska liberalernas vekhet och drömmar om att ”Ryssland trots allt…”, men annorlunda blir det när han gång på gång beskyller den ukrainska regeringen, den ukrainske presidenten för grava missgrepp som han själv ”aldrig hade gjort” eftersom han vet bättre. Han vet också hur han med sina ord hade kunnat hindra massakrer, hur han hade kunnat få de ryska soldaterna att åka hem. Den som vill kan förstås kalla det ironi eller självironi, men det hjälper liksom inte.

Och vad är det som gör att president Zelenskyj så ofta genom bokens många sidor blir ett mål för Babtjenkos gliringar och påhopp?

Efter kriget kommer han att inbilla sig att det var han som räddade landet och under nästa mandatperiod kommer han att ställa till med mer rabalder än under de tre föregående åren eftersom vägen från komiker till Rambo på bara en månad gick för snabbt också för ett moget psyke.

Och varför kommer å andra sidan Marina Ovsiannikova – hon som hade ett hastigt förbiflimrande ”moment of glory” när hon höll upp den där skylten vid en nyhetssändning – så lindrigt undan trots att det redan tidigt stod klart vad för slags ”hjältinna” hon var:

I åtta år jobbade hon på Kanal 1?
Okej, åtta år under strikt regim.
Sen gick hon ut med en affisch?
Visst, en förmildrande omständighet. Sju års fängelse.
Ärendet är avslutat.

Visserligen ändrar han sig lite något hundratal sidor senare, när han funderar över hur han själv hade kunnat skaffa sig fördelar genom att agera lite ”smartare”: ”Eller en bonus som hon med plakatet på Kanal 1.” Men ändå.

Babtjenkos bok bjuder oss på hisnande skildringar av den ryska världens brutalitet och otäckt blinda infantilitet och det är ofrånkomligt skakande, men allt detta hade varit än mer skakande om det inte marinerats i så mycket pladder om den egna betydelsen och det egna stora vetandet eller citat av andras beundrande ord:

Den berömde journalisten Arkadij Babtjenko, som själv stred i Tjetjenien, formulerade den numera berömda principen om soldatmoral i den ryska armén: »Ditt Fosterland kommer alltid att lämna dig i sticket, min son, alltid …«

Jo, det finns säkert en ironisk blinkning, men orden står där likafullt på en boksida. Det är trist med dessa olater och jag känner inte igen dem från hans tidigare böcker. Kommer de sig av att han i den här boken inte är soldat? Alltså att han inte har något konkret självupplevt från krigets fasor att skildra och att det är det han är bäst på? Här vandrar han mest omkring i sitt eget huvud och det verkar vara riskabelt. Men visst finns det en rad tänkvärda och kraftfulla passager insprängda i textflödet. Till exempel den här:

Tre gånger i historien har landet varit mer eller mindre demokratiskt. Första gången under Falske Dmitrij, som de själva dödade just på grund av friheten. Sen från februari 1917 till oktober 1917. Och från 1991 till 1993. Resten av tiden har landet alltid, som ett sviktande gungfly, återgått till sitt urtillstånd.

°°

Arkadij Babtjenko
Rysslands förlorade seger, 2022
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz

Viktor Žmegač in memoriam

I förrgår stod jag framför mina ännu så nya bokhyllor. Jag stod vid de litteraturhistoriska böckerna och jag tog ut en i raden ”Geschichte der deutschen Literatur vom 18. Jahrhundert bis zur Gegenwart” av Viktor Žmegač eller ja, utgiven av Viktor Žmegač, den store jugoslaviske och kroatiske germanisten. Jag letade efter texter om Schiller.

Men där jag stod med boken i handen for tanken iväg till Žmegač. Vi har ju en gemensam historia eller en fördold gemensam historia. Vi har gått på samma gator, ibland under samma tider. Och sedan jag upptäckte att vi bodde grannar på Hvarska – nej, jag vet inte vilket hus han bodde i, kanske i nummer tre när jag bodde i nummer tio – och jag hade identifierat hans långa magra gestalt, hade jag en plan att en dag hejda honom för att berätta att jag hade böcker av honom, visserligen inte här utan i en källare i Varberg, men att jag en dag skulle ta hit dem, ja, och så skulle jag fråga honom om Goethes ”Faust” kanske eller om Rilke eller ja, om just Schiller och om Göttingen förstås, där vi båda hade bott, jag som småbarn och han när han var i 30-årsåldern. Samtidigt eller nästan samtidigt. Och så slet sig tanken åt ett förbjudet håll: Lever han än? Han måste ju vara en bit över nittio nu om han lever… Jag gjorde som man lätt gör i dessa tider – jag tittade efter i wikipedia och där stod det att han dog den 20 juli detta år, alltså för mindre än tre månader sedan. Nu är den dörren stängd.

Jag tittade efter bland mina gamla texter, för jag visste ju, och från den 13.11 2019 under titeln ”Viktor Žmegač” fann jag detta:

Egentligen känns det som om jag redan tidigare skrivit den här texten, men jag hittar den ingenstans, så den finns kanske inte eller så finns den bara som oskriven. Idag mötte jag honom igen. Han är lång och mager och mycket gammal och som vanligt gick han lite böjd, kanske böjdare än någonsin. En stund efter att vi passerat varandra fick jag impulsen att ta en bild. Om man tittar mycket noga kan man någonstans i mitten av bilden se en människa med en tygkasse hängd på ena axeln. Ja, att det är en tygkasse kan man inte se på bilden, men jag såg den när han gick förbi Miki och mig.

Jag vet – jag undrar hur, kanske genom Vesna – sedan ganska länge, att han heter Viktor Žmegač och att han vet mycket om tysk litteratur. På nätet har jag läst att han är född Slatina 1929 och att han gick på gymnasiet i Virovitica och Osijek. Hans far var kroat och hans mor var tyska. Han studerade germanistik i Zagreb och Göttingen. (Jag var småbarn i Göttingen under kanske samma tid.) Sedan doktorerade han i Zagreb och undervisade i många år på universitetet här. Han har skrivit om Rilke, Brecht, Goethe, Schiller, Kafka och många fler. Det har jag också läst på nätet.

I slutet av förra århundradet var jag med min dåvarande man en gång på besök hos mina vänner Jelena och Arne i Berlin. Det var på den tiden när jag undervisade i tysk litteratur på en ganska usel högskola i Sverige. Arne och jag stod vid en av bokhyllorna och han pekade på en rad med böcker som alla såg likadana ut, de var band i serien ”Geschichte der deutschen Literatur vom 18. Jahrhundert bis zur Gegenwart”. Jag tror i alla fall att det var så de hette. Arne frågade om jag ville ha dem och så uttalade han det för mig främmande namnet Žmegač, Vikor Žmegač, ja, det var författaren eller kanske utgivaren av den långa raden böcker. Jag har för mig att jag i bakgrunden hörde M.A. Numminen sjunga ”Wovon man nicht sprechen kann, davon soll man schweigen”, men kanske minns jag fel. Jag tackade ja och sedan kom böckerna att stå i en bokhylla i Vänersborg och då och då slog jag upp något i dem. Jag minns att jag vid något tillfälle läste om Robert Walser där.

Och i min nutid i det här hörnet av Sigečica tänker jag ibland att nästa gång när jag möter honom ska jag fråga honom om ja, om något i den tyska litteraturen, kanske om vad han tänker om Fontane, eller något om Goethes ”Faust” eller så skulle jag fråga honom om hans tid i Göttingen eller om Hainberg som är en sagoplats från min barndom. Det kommer nog inte att hända.

Och så här avslutade jag en text den 5.1 2020:

På hemvägen mötte vi den gamle Žmegač, men inte heller den här gången vågade jag mig på att inleda det där samtalet: ”Verzeihung, sind Sie möglicherweise…” Buran blåste för hårt. Vi gick förbi varandra och jag såg att han som vanligt var stramt och värdigt klädd, idag i en brun kostym av ett tjockare tyg och i den handsklösa handen höll han sin portfölj. Det enda som bröt lite mot stilen var mössan han hade på huvudet – en eftergift åt vädret.

Sedan kom corona och vi möttes några gånger till men då var det pandemitid och jag vågade inte hejda honom för att ställa mina frågor för människor hade ju blivit så farliga för varandra.

Och i början av denna sommar flyttade Miki och jag från Hvarska till Kornatska, 100 meter kanske, och den 8.8 kom den polska transportfirman Imex från Zbrudzewo genom vänners förmedling hit med mina böcker från Sverige. Någon månad senare byggde Ibro mina bokhyllor och böckerna flyttade in där med min hjälp och Žmegačs böcker står på rad ungefär i ögonhöjd. Och nu är Žmegač död och jag hann inte berätta för honom att böckerna kommit hit. Men jag vet att jag ändå kommer att titta efter hans smala gestalt här i kvarteren för jag bor ju fortfarande så nära de där gathörnen eller gångvägarna där vi brukade gå förbi varandra.

Nora Ikstena – jag tänkte att hon kunde få Nobelpriset

Jag blev nyss påmind om att mottagaren av Nobelpriset i litteratur väljs ut imorgon. Jo, jag hade glömt det och kanske bryr jag mig inte så mycket om det, men nu vill jag ändå slå ett slag för min kandidat – om jag denna kväll får tillträde till internet. Nora Ikstena heter hon och jag tänker inte berätta mycket om henne utan bara visa några brottstycken ur recensionerna jag skrivit om de två böcker jag har läst av henne.

Den första boken jag läste av henne var ”Livets fest” och så här tänkte jag efter läsningen:

”’Livets fest’ börjar och slutar – i drömkursiv – med att ’en from kvinna sitter på ett högt berg med ett vitt nystan i famnen’, fast nystanet är inget nystan och inledning och slut rullar vidare till en scen där kvinnan som länge samlat stenar i sitt förkläde till sist kastar iväg alla stenarna igen ’med aldrig skådad styrka’ och utslungar orden:

’Det som är dött må leva, det som lever må dö.’”

Den andra boken av henne jag läste var ”Modersmjölken”. Om den skrev jag så här:

”Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ’Modersmjölken’ jag läser.”

Och sedan detta:

”Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.”

Och detta:

”Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.”

Woyzeck – snart här

Det finns ett svenskt förlag som heter Hastur och en förläggare som heter Ola Svensson. Dem, eller snarare Ola träffade jag på nätet för kanske tre år sedan. Det var nog jag som sökte upp Ola för ”något annat”, men sedan – eller ja, grimman halkade väl av några gånger – blev jag översättare i hans stall. Och det är bland det bästa som hänt mig under de senaste åren. Det bästa varaktiga. För det goda samarbetet, som jag inte kan förställa mig bättre. Detta trots att eller kanske också på grund av att en och annan försöker slå undan benen på oss. En spännande sak som jag lär mig mer än jag tror (nu vet jag inte riktigt vad jag tror) av är att jag får skriva förorden till böckerna och att jag får föreslå bilderna på böckernas framsidor. Och ibland får jag också välja bok. Egentligen tycker jag lika mycket om att låta Ola välja som att välja själv och någon gång kan det till och med vara svårt att se vem det var som valde vad.

Och nu kommer inom några dagar den femte boken i detta samarbete mellan förläggare och översättare ut.

De första fyra är:

Magnetisören och andra berättelser: E.T.A. Hoffmann

Banvaktare Thiel: Gerhart Hauptmann

Skimmelryttaren: Theodor Storm

Den svarta spindeln: Jeremias Gotthelf

Och den femte boken är Woyzeck av Georg Büchner, en klassikernas strävhåriga anti-klassiker, som låter oss se en man tömma smärtans kalk till dess repiga botten.

Här kommer ett kort utdrag ur förordet:

Büchner är så ung, för alltid ung – de som dör unga har givits detta privilegium – så full av trotsig energi och han spelar i sina litterära verk på alla sin begåvnings strängar: han är den passionerade konstnären som inte lämnar något oförsökt och som obekymrat bränner sitt ljus i båda ändar, han är den modige iakttagaren av människosjälens djupaste avgrunder, han är den ohejdbare revolutionären fylld av vrede över missförhållandena han ser omkring sig och inte minst är han den samvetsgranne naturvetenskapsmannen som med målmedveten uthållighet blottlägger även människornas nervsystem.

Dramerna är byggda av fragment eller episoder som radas på ett egenvilligt sätt och ofta tycks förloppen drivas framåt av smärtan. Man kan finna likheter med medeltida mysteriespel eller med barockdramers dödsdans men ännu mer med de efter Büchner följande dramaformerna som det naturalistiska och det expressionistiska dramat, men också det absurdistiska och det ”episka” dramat. Alla dessa passerar eller har passerat längs Büchners väg eller genom Büchners skapelser.

Och här ser ni en av de korta scenerna:

°°

Kasern

Andres. Woyzeck rotar bland sina saker.

Woyzeck: Skjortan, Andres, hör inte till uniformen: den kan du ha användning för, Andres.

Andres alldeles förstelnad: Ja.

Woyzeck: Min systers kors och ringen.

Andres: Ja.

Woyzeck: Jag har också en helgonbild, två hjärtan i finaste guld – det låg i min mors Bibel och där står det:
Herre, såsom din kropp var röd och full av sår,
så låt mitt hjärta vara år för år.

Andres: Ja.

Woyzeck drar fram ett papper: Friedrich Johann Franz Woyzeck, soldat, fyslijär vid 2. regementet, 2. bataljonen 4. kompaniet, född på Marie bebådelse, den 20 juli. – Jag är idag 30 år, 7 månader och 12 dagar.

Andres: Franz, du måste till lasarettet. Din stackare, du måste dricka snaps med pulver i, det tar ner febern.

Woyzeck: Ja, Andres, när snickaren samlar ihop hyvelspånen så vet ingen vems huvud som kommer läggas på dem.

Och se…

Innan jag somnade igår kväll läste jag Pappas lilla skrift ”Snoilsky i Varberg” som avslutas med texten om dikten ”Vågbrytaren”, en dikt som ju också finns på en liten tavla i Varbergs hamn (genom Pappas försorg). Inatt sov jag utan påträngande drömmar om märkliga möten med packlårars innandömen. Ett långt steg låg bakom mig. På morgonen när Miki och jag gick ut hade jag för första gången på länge – fyra dagar – inte med mig någon mödosamt och oskickligt ihopvikt kartong undr armen. Vi gick med lätta steg bort mot kaféet på bensinmacken ute vid den stora bullrande Slavonska för att stråla samman med Đurđica och hennes stora vilda schäfer Hajdi. Ja, denna plats för morgonkaffe är Đurđicas val – hon tycker hon har mest sinnesro där. De övriga gästerna på ”terrassen” var en grupp mycket unga poliser som Đurđica skämtade lite med. Vi pratade om hennes nya arbete på keramikverkstaden och om ett konstigt glasföremål jag hittat i min lägenhet – de förra ägarna lämnade kvar ett närmast komplett bohag – och om hur väldigt skönt det är att jag lyckats packa upp allt. Vi pratade också lite om vad vi köper var på Branimirova tržnica och om vad som kan finnas under vilken disk. Mycket oväsen strömmade in från genomfartleden och från biltvätten bredvid och vi märkte att dagen började bli het.

Och nu är Miki och jag hemma igen och jag betraktar mitt verk. Visst, sista steget återstår och vem vet vilka komplikationer som kan uppstå med uppsättandet av bokhyllorna, men det är inte nu.

Jag vet nu mer eller mindre exakt var varje bok befinner sig. Säkert ofta just ”mindre exakt” men det är gott nog. Nej, det här är inte någon travesti på skapelseberättelsen utan det är en skildring av ett ögonblick av lite djupare förståelse av det som sägs där på den sjunde dagen. Så här får man kanske inte säga men det är det jag tänker. Måste jag dölja mina tankar även om de kan tyckas förmätna? Miki vilar närmast symboliskt på den kvarlämnade soffan som nu höljs i ett tygschabrak från min sydafrikanska hälsa-på-Rudolf-resa. Miki vilar men blicken är vaken.

Jag bläddrar lite i den stora tunga stenfärgade boken ”Källarhändelser”. Jag läser kapitlet ”Lieber Martin”, ”Liebe Hannah” av Erik Wallrup. Det handlar om en brevväxling mellan Hannah Ahrendt och Martin Heidegger. Jag stannar lite vid sista stycket och plockar ut en passage där Wallrup citerar Heidegger så här: ”Du har lyckats fånga den inre rörelsen i mitt tänkande.” Och Hannah Arendts svar: ”Ingen läser eller har någonsin läst som Du.” Kapitlet klingar ut på detta sätt: ”Det visade sig att hans första brev var sanningsenligt. Arendt hade vandrat en väg, som var förborgad. Förborgad för honom.”