Nyår – Sebald, Miki och jag

Över den här delen av året ligger för alltid skuggan av Londis lidande och död. Så är det även om solen idag skiner klar. Natten till den här dagen blev en skräcknatt för Miki och därmed för mig också. Vi tryckte i lägenheten och sedan längre in i sängen. Jag höll hans tass i handen och kände de varma tjocka trampdynorna mot fingrarna. Minuterna gick och det smällde och brakade oregelbundet och oförutsebart, ingen rytm att vänja sig vid. För mig blev Sebald och hans ”Die Ringe des Saturn” räddningen.

Sebald ger mig förgängelsens trygghet, det absoluta fästet längst ner i avgrunden. Han blickar så djupt in i tingen att allting stillnar. Kanske ger han mig minst hopp när han för ett ögonblick prövar att gå ett par steg längs hoppets stig: ”Und weil der schwerste Stein der Melancholie die Angst ist vor dem aussichtslosen Ende unserer Natur, sucht Browne unter dem, was der Vernichtung entging, nach den Spuren der geheimnisvollen Fähigkeit zur Transmigration, die er an den Raupen und Faltern so oft studiert hat.” Men ändå. Vilken tacksamhet jag känner över att – efter många omvägar och undanflykter – ha fått möta honom så här sent i livet. Jag har just öppnat porten till den för mig första av hans världar och allt är kvar. Och skulle det dröja innan jag hittar nästa bok av honom, så kan jag stanna i ”Die Ringe des Saturn” och uppleva världen i den varv efter varv. Och till sist skulle jag i så fall kunna ha läst boken så många gånger att alla dörrar stode öppna och jag kunde gå ut och in genom sidorna som barn i huset.

Någon gång på efternatten glesnade oväsendet utanför fönstret och till slut blev det tyst och vi somnade och simmade i sömnen mot morgonen som mötte oss klar med hög blå himmel. Vi gick vår vanliga runda och mötte nästan ingen, bara några hundmänniskopar, och i gräset glimmade frosten. Miki såg sig om – bakåt och framåt – och jag såg på.

Tvåhundra år efter Theodor Fontanes födelse

”Han är vår far”, skriver Thomas Mann 1910 apropå förhållandet mellan Theodor Fontane och sin egen generations författare. Heinrich Mann beskriver ungefär 30 år senare Fontane som den moderna tyska romanens skapare. Om man nämner Fontane i dagens Sverige, också bland litterärt intresserade människor, möts man ofta av ett oförstående ”von Tane, eller vad sa du, nej, honom känner jag inte till”. I Tyskland idag betraktas han ganska allmänt som den främste realisten på tysk botten eller helt enkelt som den störste tyske författaren under 1800-talets senare hälft. Men han har inte alltid haft denna ställning i hemlandet heller: Årtiondena efter hans död 1898 började hans verk så småningom falla i åtminstone ”halvglömska”. Viktiga undantag var som sagt bröderna Mann och en del andra författare av rang som till exempel Kurt Tucholsky, som tidigt upptäckte hans originalitet och speciella kvaliteter.

Ett större och mera utbrett intresse för hans författarskap kom först efter andra världskriget delvis på grund av att hans brev till den schlesiske domaren Georg Friedländer då kom att publiceras – Fontane var en framstående och hängiven brevskrivare och Friedländer var hans viktigaste brevpartner under den senare delen av hans liv. I dessa brev kommer mycket av hans kritiska syn på de politiska förhållandena under hans samtid till uttryck. Det ökade intresset för Fontane vid denna tid kan alltså till en viss del ha berott på att man genom Friedländer-breven såg honom som en liberal tänkare som med emfas vände sig emot konservatism och auktoritetstro. Men genom detta kommer vi i direkt beröring med en vansklig punkt när det gäller tolkningen av hans författarskap och hans personlighet. Det som egentligen är mest typiskt för Fontane är att han inte på ett entydigt sätt går att inordna politiskt eller idémässigt. Under den borgerliga revolutionen i mars 1848 stod han på barrikaderna och var till och med beväpnad. Å andra sidan kandiderade han vid ett kommunalval 1862 för ett konservativt parti. Han skrev under sin långa journalistiska karriär för både ”Kreuzzeitung”, en högkonservativ tidning, och ”Vossische Zeitung”, det liberala Berlins då viktigaste språkrör. Fontanes hållning till de flesta stora frågorna i livet är mycket komplicerad och ofta ambivalent. Han kan utan vidare själv tänkas av och till ha yttrat den fras han lägger i den gamle Dubslav Stechlins mun i sin sista roman ”Der Stechlin”: ”Om jag hade sagt motsatsen, så hade det varit lika riktigt.” Detta till trots har många människor vid olika tillfällen försökt göra honom till ett språkrör för egna idéer, antingen de nu var konservativa, liberala eller snudd på socialistiska.

Båda Fontanes föräldrar var ättlingar till franska hugenotter som hade måst lämna Frankrike på 1600-talet och som tagit sin tillflykt till Berlintrakten. Fontane själv var stolt över sitt ursprung, men hans franska var skral och bestod främst av en uppsättning fraser som sprängdes in här och var i tyskan. Föräldrarna var mycket olika sinsemellan, så olika att de så småningom kom att separera. Fadern var en charmerande, ganska ansvarslös spelarnatur, som tog dagen som den kom och egentligen aldrig fick familjens ekonomi att gå ihop. Modern var arbetsam, pålitlig och sträng – hon längtade hela tiden efter en tryggad existens, som hennes man inte kom att kunna ge henne. För pojken Theodor och hans syskon innebar det konfliktfyllda förhållandet mellan föräldrarna en hel del pina och oro, men samtidigt kunde barnen glädja sig åt ett ganska stort mått av frihet. På den tänkta frågan: ”Hur blev du och dina syskon uppfostrade?” ger han svaret ”inte alls och – utmärkt”. Mycket skolgång blev det inte heller och föräldrarna delade tidvis ”undervisningen” av sonen Theodor emellan sig. Det var faderns undervisning som kom att göra det starkare intrycket; hans ”sokratiska metod” som bestod i ett slags stiliserade samtal mellan far och son, gärna om ganska perifera eller i alla fall mycket egensinnigt valda ämnen, kom att lämna djupa spår i pojkens minne. Här ett litet exempel på ett sådant samtal hämtat ur barndomsskildringen ”Meine Kinderjahre”:
”Du känner till Ost- och Westpreussen?”
”Ja, Pappa; det är landet som Preussen heter Preussen efter och som vi alla kallas preussare efter.”
”Bra, mycket bra; lite mycket Preussen, men det skadar inte. Och du känner också till huvudstäderna i de båda provinserna?”
”Ja, Pappa; Königsberg och Danzig.”
”Mycket bra. I Danzig har jag själv varit och nästan i Königsberg också – det var bara så att det kom något emellan. Och har du hört vem som, efter vår general Kalkreuths tappra försvar, ändå till slut erövrade Danzig?”
”Nej, Pappa.”
”Det kan man inte heller begära; det är minsann inte många som vet det och de så kallade bildade, de vet det verkligen inte. Det var nämligen general Lefèvre, en sällsynt käck och dristig man, som Napoleon utnämnde till ”Duc de Dantzic”, med ett c på slutet. På det sättet skiljer sig språken från varandra. Allt detta hände 1807.”

Fontane genomgick en utbildning till apotekare (fadern var apotekare) och fick också under några år pröva på yrket, men mycket snart, egentligen redan från början, märkte han att detta inte var den väg han ville gå. Det var skriva han ville. Genom åren kom han att försöka sig på många former av skrivande: Sina första framgångar på den banan hade han som balladdiktare. Stoffet till balladerna hämtade han ofta från preussisk och skotsk-engelsk historia; han skrev om preussiska hjältar (”Der alte Derfflinger”) och skotska heroer (”Archibald Douglas”). Relativt snart efter att han slagit igenom som balladförfattare gav han sig också in på journalistiken: Till en början skrev han artiklar med politiskt innehåll för olika tidningar i Berlin och Dresden. På 1850-talet tillbringade han flera år i London, där han tidvis hade rollen som ett slags utrikeskorrespondent, men han skrev också annat; under denna tid kom till exempel hans första längre reseskildring, ”Jenseits des Tweed”, till efter en resa i Skottland. Under de tre preussiska krigen mellan 1864 och 1871 rapporterade han som krigskorrespondent direkt från de olika fronterna. På hemmaplan arbetade han under denna tid med de första banden av sina skildringar av hembygden Brandenburg. Ännu idag är det många människor som reser och även vandrar i trakterna omkring Berlin med hans ”Wanderungen durch die Mark Brandenburg” som vägvisare. Ofta låter Fontane någon berömd man och hans gärningar stå i förgrunden av skildringen och platserna får bilda bakgrund, om än en intressant sådan. Speciellt livfulla är de kapitel i ”vandringarna” som innehåller dialoger. I kapitlet ”Dreilinden” i sista bandet ”Fünf Schlösser” finns en beskrivning av Heinrich von Kleists grav och vägen dit. Dreilinden ligger idag i utkanten av Berlin och under DDR-tiden fanns här en gränsövergång. Det var här eller åtminstone i närheten av denna plats som Kleist begick självmord (1811) tillsammans med sin älskade, den obotligt sjuka Henriette Vogel. Fontane beskriver i detta kapitel hur en grupp enkla människor på söndagsutflykt glatt samspråkande närmar sig graven. Så här skriver Fontane: ”Dottern gick ett par steg före. ’Han ska ju ha varit så hemskt fattig’, sa hon och vände sig om till hälften medan hon lät fingrarna leka med en stor medaljong som hängde kring hennes hals. ’En sån berömd diktare! Egentligen kan jag inte alls fatta det’. ’Det säger du Anna’, sa fadern. ’Men det kan jag säga dig, på den tiden var alla fattiga.’ Hans fru avbröt honom: ’ Jag har i alla fall hört något helt annat; det var för en sjuk kvinnas skull. Han ska ju ha älskat henne så hemskt mycket.’ ’Gud bevare mig’, sa mannen med ett tonfall som lät förstå att det inte kunde finnas något otänkbarare.”

Reportagen från krigsskådeplatserna fick så småningom sin slutliga form i de omfångsrika krigsböckerna. Fontanes tid som krigskorrespondent kom för övrigt att få en mycket dramatisk avslutning. Under det sista preussiska kriget, det mot Frankrike, råkade han i krigsfångenskap – under en avstickare till Jeanne D’Arcs födelsestad Domrémy blev han tillfångatagen av en grupp partisaner. Under några dagar svävade han i livsfara, eftersom han misstänktes för spionage, men genom Bismarcks ingripande räddades han först ur den faran och en tid senare ur fångenskapen. Bismarck skrev bland annat så här till den franske ministern Jules Favre: ”Ingenting kan rättfärdiga en sådan behandling av en harmlös historiker.”

Efter att under ett antal år ha skrivit för ”Kreuzzeitung” lämnade Fontane denna tidning och blev 1870 teaterkritiker vid ”Vossische Zeitung”. Vid början av den höstens spelsäsong intog han sin hörnplats 23 på parkett i kungliga teatern, en plats som under hans tid som kritiker kom att bli berömd i Berlins teatervärld. I nära tjugo år ägnade han sig åt denna form av skrivande, ofta mycket intensivt, man har beräknat att han under perioden skrev om närmare 800 föreställningar.

1850 gifte sig Fontane med Emilie Rouanet-Kummer. Hon härstammade också från den hugenottiska kolonin i Brandenburg och hade som maken till stora delar franskt påbrå. På grund av Fontanes tidvis mycket osäkra arbetsförhållanden och högst varierande inkomster kom Emilies liv som gift att ofta vara ganska svårt. Under de år då maken arbetade i London flyttade hon mellan olika släktingar och vänner och bodde än här än där och endast en kortare tid tillsammans med sin man i London. På tretton år födde hon sju barn av vilka tre pojkar dog i späd ålder. Långa tider var Emilie ensam om ansvaret för barnen. Längre fram i livet blev hon Fontanes allra viktigaste korrekturläsare – alla hans romaner gick genom hennes händer, oftast ett flertal gånger. Bland barnen var det den enda dottern Mete som kom att stå Fontane närmast. Hon var en mycket originell personlighet, viljestark och intelligent, men också psykiskt labil. För Fontane var väl hennes starka bindning till honom, som egentligen aldrig upphörde, både till glädje och bekymmer. Man får anta att många av de komplicerade kvinnliga karaktärerna i de romaner han kom att skriva bär drag av Mete.

Fontane kom genom åren att vara med i ett flertal litterära klubbar och föreningar. Det litteratursällskap som han hade bindningar till längst var det konservativa ”Tunnel über der Spree”, där han var medlem i drygt tjugo år. När det gällde politik var han inte alltid överens med gruppens linje, men atmosfären där var på det stora hela öppen och tolerant, så meningsskiljaktligheter var inget problem. Dessutom knöt han många vänskapsband i sällskapet bland annat med flera kända författare. Han lärde känna den åldrade romantikern Eichendorff, generationskamraten och realisten Theodor Storm, målaren Adolph von Menzel och den då unge Paul Heyse, som senare kom att bli Tysklands förste Nobelpristagare i litteratur (vars verk det väl inte är så många som känner till idag). ”Tunnel über der Spree” var för Fontane ett slags skola, där han fick både ta emot och ge litterär kritik, där han övade upp författarhantverket. Medlemskapet i föreningen kom dessutom att bli hans väg in i Berlins kulturliv på allvar.

Det var först mot slutet av 1870-talet, när han närmade sig sjuttioårsåldern som han fann sin egentliga litterära väg. Det var då han började skriva sina romaner, som ofta fick utspela sig i hans samtids Berlin. Många av dem behandlar konflikten mellan den enskilda människans anspråk på eller längtan efter personlig lycka och samhällets krav på henne. Huvudpersonen är i många fall en kvinna med ett problematiskt förhållande till den man hon mer eller mindre mot sin vilja kommit att bli gift med. I nästan alla dessa romaner har dialogen en mycket framskjuten plats. Det talas gärna och mycket och detta gör att livets frågor, stora som små, belyses ur en mängd olika synvinklar. Ingenting ligger absolut fast; det går alltid att se saker från ett annat håll också.

”Inte att uppfinna utan att finna stoffet är romanförfattarens uppgift.” Fontane byggde i många fall sina romaner kring händelser som utspelat sig i verkligheten i hans omgivning. Äktenskapsromanen ”L’Adultera” är baserad på en skandal i storfinanskretsar i Berlin – en kvinna lämnar plötsligt man och barn för att börja ett nytt liv tillsammmans med sin älskare. Romanen ”Cécile”, historien om en vacker före detta furstemätress, som för att fly från sitt förflutna gifter sig med en man som hon egentligen inte älskar, har också sina rötter i en nära verklighet. Med ”Irrungen, Wirrungen”, som utkom 1888, nådde Fontane sin första höjdpunkt som romanförfattare. Av en del kännare betraktas verket idag till och med som hans främsta över huvud taget. Till skillnad från de flesta andra Berlinromanerna har den inte sitt ursprung i autentiska händelser. Huvudpersonerna i romanen är Lene, en flicka av folket, och Botho, en ung adelsman, vars familj har finansiella problem och därför vill gifta bort honom med en rik kusin. Botho och Lene älskar varandra, men omgivningen och Bothos svaghet gör att deras förhållande snart tvingas till ett slut. Personerna i romanen, även bifigurerna, är nyanserat och känsligt skildrade och dialogerna gör ett mycket genuint intryck. Läsaren får också inblickar i huvudpersonernas inre. Bothos försök att på ett för honom typiskt vankelmodigt vis lösa konflikten skildras på ett ställe så här: ”Var mitt liv i ordning? Nej. Ordning är äktenskap. Vill jag gifta mig? Nej. Väntar hon sig det? Nej. Eller blir avskedet lättare, om jag skjuter upp det? Nej. Och varför dröjer jag då?… Dum fråga. För att jag älskar henne.” Romanen blev emellertid inte någon framgång när den kom ut, tiden var inte mogen för den ännu. Trots att Fontane här, som alltid, var mycket återhållsam i sin skildring av själva kärlekslivet eller erotiken, så väckte just den sidan mycket ogillande, bland annat kom boken att omnämnas som en ”förskräcklig horhistoria” som det inte var passande för anständigt folk att läsa.

De flesta av Fontanes romaner publicerades först som följetonger i tidningar eller speciella romantidskrifter innan de gavs ut i bokform. ”Frau Jenny Treibel” kom 1892 ut i ”Deutsche Rundschau”, en välrenommerad kulturtidskrift. Något år senare kom den som bok på sonen Friedrichs förlag. Denna roman hör till de idag mest lästa bland Fontanes verk. Inslaget av ironi är större i ”Frau Jenny Treibel” än i någon annan av romanerna, men fördenskull saknar den inte värme. Huvudpersonen och titelfiguren är en kvinna från ursprungligen enkla förhållanden som gift upp sig till kommerserådinna. Hon är inbilsk och sentimental, penninggirig och gråtmild, men har ändå mitt i allt detta ett slags charm. Fontanes syster Jenny Sommerfeldt var förebilden för denna romangestalt. Den yngre kvinnliga huvudpersonen har lånat drag från Mete, Fontanes dotter. Liksom i de andra romanerna har författaren lagt ner mycket arbete på bifigurerna. Ibland är det nästan som om dessa vore viktigare än huvudpersonerna. Fontane har i allmänhet en skarp blick eller kanske snarare en stark dragning till det betydelsefulla i det (skenbart) obetydliga. I ”Frau Jenny Treibel” läggs på ett ställe följande yttrande i den viktiga bipersonen professor Wilibald Schmidts mun: ”En bisak, det är sant, har ingen betydelse om den bara är en bisak, om den inte har något särskilt i sig. Men har den detta särskilda, då är den huvudsaken, i den finns det sant mänskliga.”

Den roman som kom att ge Fontane världsrykte skrev han med en del avbrott under åren 1889-1894. Romanen, som är sprungen ur en skandal i Berlinsocieteten, heter ”Effi Briest” efter sin huvudperson och är en skildring av ett äktenskap. I första kapitlet möter vi Effi, knappt sjutton år och ovanligt leklysten och barnslig för sin ålder, mitt i leken med väninnorna. Samma dag, två korta kapitel senare är hon förlovad med baron Innstetten – hon känner honom inte och han är drygt 20 år äldre än hon och en gång i sin ungdom hade han friat till hennes mor, får läsaren veta. Redan här anar man mycket av det som ska komma. Effi får svårt att inordna sig i sitt liv som fru von Innstetten. Kessin, staden vid Östersjön dit paret flyttar, har knappast alls något spännande eller roligt att erbjuda henne, Innstetten ägnar sig mest åt sitt arbete – han har en prestigefylld politisk position i staden – och Effi har tråkigt. Tiden går, de får en dotter, men Effi känner sig ändå inte till freds med livet i Kessin och när charmören major Crampas dyker upp, låter hon sig så småningom lockas till en kärleksaffär med honom. Allting ser ändå ut att ta en lycklig vändning, när Innstetten blir utnämnd till ministerråd i Berlin. Familjen flyttar dit, Effi trivs mycket bättre och Innstetten är glad åt att hon finner sig till rätta i den nya hemstaden. Sex, sju år går och allt verkar lugnt och relativt harmoniskt, då historien plötsligt tar en våldsam vändning. Innstetten upptäcker av en händelse en bunt gamla brev från Crampas till Effi. Han läser några på måfå valda ställen i dem och – hans värld rasar samman. Allt går sedan mycket fort: Innstetten dödar Crampas i en duell, Effi förskjuts inte bara av Innstetten utan också av sina föräldrar. Hon får leva ensam i en liten lägenhet i Berlin och först efter att flera år har gått öppnar fadern föräldrahemmet för henne igen. Sina sista år lever hon på godset Hohen-Cremmen, där hon tillbringat hela sin barndom. Romanen slutar med att hon dör i en lungsjukdom eller kanske av ”brustet hjärta”.

Det viktigaste i romanen utspelar sig i dialogerna. Föräldrarna pratar mycket om sin dotter och funderar tillsammans på hur hon är och hur hennes liv med Innstetten kommer att bli. Föräldradialogerna är oftast mycket täta och det märks tydligt hur väl de två känner varandra. Många av samtalen utspinner sig mellan Effi och Innstetten och ofta talar de förbi varandra. Läsaren ser detta, men de själva märker för det mesta ingenting. Berättaren håller sig nästan alltid försynt i bakgrunden, men ändå är man som läsare nästan hela tiden på ett vagt sätt medveten om honom och om hur han väver samman berättelsens trådar. Själva otrohetshistorien skildras på ett på en gång diskret och raffinerat sätt. Berättaren förmedlar så gott som ingenting av förloppet direkt utan det är romanfigurernas samtal om främst ganska ovidkommande saker som ger oss som läsare vinkar om vad det är som pågår i det fördolda. Det är mest Effis röst som vi får höra i detta sammanhang och den är på ett märkligt och svårdefinierbart sätt förändrad och utan liv. Dialogen fungerar här som ett slags förklädd berättarröst, som på indirekt väg informerar läsaren om skeendet. Romanen utmärker sig just för nyanserade och ofta glidande växlingar mellan olika röster och sätt att framföra berättelsen. Helheten är oerhört väl genomtänkt och noggrant komponerad – ingen mening står där den står av en tillfällighet.

Under arbetet med ”Effi Briest” blev Fontane under en period svårt sjuk, både fysiskt och psykiskt och han tvivlade på att han någonsin skulle orka slutföra romanen. Han såg sig själv som ”det gula lövet på trädet vid senhöstens inträde”. Då ingrep hans läkare med ett ganska okonventionellt ”recept”: Den sjuke skulle skriva sig frisk, men inte med ”Effi Briest”, i stället skulle han skriva om sin barndom. Fontane följde anvisningen och skrev minnesboken ”Meine Kinderjahre” om uppväxten i Neuruppin och speciellt Swinemünde. Metoden fick önskad effekt och efter ett tag kunde han också återuppta arbetet med romanen och de två böckerna kom att ”korsbefrukta” varandra. Kessin i romanen var verklighetens Swinemünde; den äventyrslystne och halvvilde pojken Theodor som lekte i hamnen i Swinemünde var den unga Effi i romanens början.

”Effi Briest” har översatts till en mängd språk, och det har till exempel gjorts tre översättningar av ”Effi Briest” till svenska; den senaste kom 1986. Det finns hittills fyra ”Effi Briest”-filmer – den mest kända är Fassbinders version med Hanna Schygulla som Effi. I ”Krapp’s Last Tape” låter Samuel Beckett Krapp drömma om Effi, om hur han söker lyckan med henne ”däruppe vid Östersjön” i dynerna, bland tallarna. Och titeln på Günter Grass’ roman ”Ein weites Feld” är ett direkt citat ur ”Effi Biest”. Den lilla frasen yttras, ibland med någon mindre variation, av Effis far, varje gång han känner att livet är för svåröverskådligt och komplicerat för att det skulle finnas någon mening i att entydigt ta ställning för eller emot det ena eller andra tänke- eller förhållningssättet. Thomas Mann säger om romanen: ”Ett romanbibliotek med det strängaste tänkbara urval, begränsat till, låt oss säga, dussinet böcker eller tio eller sex – får inte sakna ’Effi Briest’”.

Fontanes egen föreställning om sitt författarskap eller sin gärning över huvud taget är jämfört med detta mycket anspråklös. Som gammal sammanfattade han sitt liv och sina framgångar så här i dikten ”Summa Summarum”:
”Eine kleine Stellung, ein kleiner Orden
(Fast wär ich auch mal Hofrat geworden),
Ein bißchen Namen, ein bißchen Ehre,
’ne Tochter ”geprüft”, ein Sohn im Heere,
Mit 70 ’ne Jubiläumsfeier,
Artikel in Brockhaus und in Meyer.
Altpreußischer Durchschnitt. Summa Summarum,
Es drehte sich alles um Lirum, Larum,
Um Lirum, Larum Löffelstiel,
Alles in allem, es war nicht viel.”

Marcel Reich-Ranicki som är Tysklands idag utan jämförelse mest inflytelserika litteraturkritiker framhåller gärna Fontanes storhet och han nämner ofta ”Effi Briest” som en av sina absoluta favoritromaner. Som ett kuriosum kan jag här tillägga att Martin Walser i sin skandalomsusade roman ”Tod eines Kritikers”, som anses handla om just Reich-Ranicki, på ett ställe låter huvudpersonen i romanen, den berömde litteraturkritikern Ehrl-König inta sin plats i en tronliknande fåtölj vars fyra ben är placerade på varsin bok: ”Faust”, ” Der Zauberberg”, ”Berlin Alexanderplatz” och… ”Effi Briest.”

(texten är skriven någon gång 2005-2006)

Heinrich Böll – kanske med anledning av nobelpriser

Vem läser Heinrich Böll idag? Ja, i Tyskland har han förstås ännu sina trogna läsare, men här i Norden, där vi vänt blicken från allt tyskt utom möjligen från Hitler? Knappast mer än några dussin, om man bortser från dem som läser hans böcker som kurslitteratur. Men nu har Brombergs ändå haft modet att stoppa in en berättelse av Böll i sin serie Nobelklassiker. Det är ”Ungdomens bröd”, en av Bölls tidiga böcker med bleka och hungriga huvudpersoner. Walter Fendrich är uppvuxen under gnagande knapphet, han vet vad hunger är och bröd betyder något för honom, som vi nog inte kan föreställa oss.

För mig är Böll den magra, trasiga tyska efterkrigstidens skildrare, andra ser honom kanske främst som en kritiker av det efter kriget framväxande västtyska samhället. Den roman av honom som sitter djupast i mitt minne är ”Und sagte kein einziges Wort” (”Lidande Eros” på svenska). Huvudpersonerna Fred och Käte lever under dystra och knappa förhållanden med sina tre barn i en trång lägenhet med mycket tunna väggar. Ja, Fred lever egentligen inte där.Trångboddheten får honom att tappa huvudet och slå barnen, så han lämnar familjen och driver omkring och övernattar än här än där. Då och då träffas Käte och Fred i något slitet hotellrum. Käte blir gravid igen. Romanen utspelar sig mot bakgrunden av ett Köln i ruiner precis som de flesta andra av Bölls böcker från den här tiden.

Böll är det där vackra brödet i skyltfönstret som drar hungriga blickar till sig. Böll är också de hastiga mötena i sjaskiga barer mellan människor som egentligen inte känner varandra, där någon gör den där lilla stora gesten och bjuder på en tallrik soppa eller en cigarett eller en kopp kaffe och det medmänskliga ögonblicket skymmer de flagnande murarna, smutsen, de dåliga tänderna och den hopplösa framtiden. Det var den här skimrande lilla pärlan av humanitet mitt i solkigheten, som fick mig att vilja vallfärda till Köln och uppsöka Böll när jag var nitton år.

Olga Tokarczuk – Gammeltida och andra tider

För att gratulera Olga Tokarczuk till Nobelpriset publicerar jag en av mina texter om hennes verk här idag, en text som jag så vitt jag kan se inte har publicerat här tidigare.

I Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus” finns en gåtfull person, Marta, en gammal perukmakerska – ett slags platsens ande. Kanske skulle man kunna se ”Gammeltida och andra tider” som den här kvinnans verk. I detta flätas romanfigurernas olika historier, deras individuella tider, samman till världen. Och världen är här ett stycke av den polska landsbygden under tiden från första världskriget fram till vår tid.

Nu undrar jag, utan att söka något svar på min undran, om det bara är en slump att så många intressanta, läsvärda och i sin uppbyggnad spännande böcker kommer just från Polen. Olga Tokarczuk är en av de allra främsta bland Polens nutida prosaister. Hon har skrivit både romaner och novellsamlingar och romanen ”Gammeltida och andra tider” är det tredje av hennes böcker som översatts till svenska.

Visserligen kom ”Gammeltida och andra tider” ut något år före ”Daghus, natthus” (som kom i svensk översättning förra året), men det är inte svårt att tänka sig att de båda böckerna kan ha levt en tid tillsammans som idéfrön i Tokarczuks huvud. Det finns stora likheter mellan dem, bland annat det storlinjiga, närmast kosmiska perspektivet och författarens sätt att ta sig an livet som helhet. Det händer ibland i ”Gammeltida” att ett människoliv rullas ut för oss på bara några få rader, som de här som handlar om godsägaren Popielski, men som också skulle kunna avbilda människans liv på jorden i största allmänhet:

Som ung är man upptagen av sin egen blomning, sin strävan att komma framåt och vidga gränser: alltifrån barnsängen och rummets väggar till hemmet parken, staden, landet och världen, och sedan i mannaåldern kommer en tid att drömma om något ännu större. Vid omkring fyrtio kommer vändpunkten. Med sin intensitet och styrka kämpar ungdomen med sig själv. Så en natt eller morgon passerar man gränsen, når toppen och tar det första steget utför mot döden.

Det finns också likheter mellan de två romanerna som ligger närmare detaljnivån. Husets centrala roll finns i ”Daghus, natthus” redan inskriven i boktiteln. I ”Gammeltida” finns ett kapitel som bär namnet ”Husets tid”. Den innersta kärnan där är det här:

Ett hus börjar nämligen vara den dag när dess väggar sluter ett stycke rymd inom sig. Det är denna inneslutna rymd som är husets själ.

Genom ”Daghus, natthus” löper en åder av svamphistorier och svamprecept, ja, för att vara exakt rör det sig mest om recept på giftsvampar. Kapitlet ”Mycelets tid” i ”Gammeltida” verkar korrespondera med denna åder:

Mycelet är dödens liv, förruttnelsens liv, det lever av det som dött.

Året runt föder mycelet sina kalla fuktiga barn, men vackrast är de som kommer till världen om sommaren och hösten.

I ”Daghus, natthus” finns det två tikar som spelar åtminstone skenbart undanskymda roller, men romanen hade haft en annan stämning utan dem. De är ett slags markörer för närvaro och de bidrar till att göra huset till ett hem, även om de ofta är ute och springer i markerna på egen hand. Strängen ”Lalkas tid” i ”Gammeltida” är också en här-och-nu-markör. Kapitlet börjar med meningen: ”Djurens tid är alltid nutid.” Och lite längre fram i texten står det:

Tiden arbetar i människans sinne. Den finns ingenstans utanför. I Lalkas lilla hundhjärna finns ingen sådan fåra, inget sådant organ som skulle kunna filtrera tidens gång. Så Lalka bor i nutiden.

Det går också att upptäcka släktskap över bokgränserna mellan några av personerna. I romanfiguren Izydor i den här romanen verkar embryot till den märkliga duon helgonet Kummernis och hagiografen Paschalis finnas. Liksom på dessa båda utövar religionen och klosterlivet en lockelse på Izydor. Och det könsgränsöverskridande momentet som de här båda gestalterna har gemensamt, finns hos Izydor i gudsbilden:

En dag när Izydor stirrade på sin flik av himlen drabbades han av en insikt. Han förstod att Gud varken var man eller kvinna. Detta förstod han när han uttalade ordet ”Gudom”.

”Daghus, natthus” är för mig inte minst en roman om tid och rum, där rummet bildar ett slags nav som berättelsen och de olika tiderna rör sig kring. ”Gammeltida och andra tider” är en roman om en plats i tiden, en liten polsk by som heter Gammeltida. I vart vädersteck finns en ärkeängel som vakar över byn. Varje kapitel i boken bär ledet ”tid” i sitt namn – ”Axas tid”, ”Misias tid”, ”Izydors tid” för att nämna några av dem. De här tiderna utgör berättelsens strängar – eller om man vill, perukmakerskans hårmaterial. Byn Gammeltida är romanens rum eller med en lite djärvare bild dess huvudsvål som tidssträngarna ringar sig ut ur som hårstrån.

En fascinerande gestalt i ”Gammeltida” är Axa. Hon har på personplanet ingen motsvarighet i ”Daghus, natthus”, men möjligen kan man säga att hon någonstans står i förbindelse med denna roman på idéplanet. Axa är kvinnan utanför samhällets och civilisationens strukturer, hon kommer från ingenstans, har ingen familj, hon gifter sig inte, hon underkastar sig inte någon man. Hon är kvinnan som männen i byn mot sin vilja dras till och i hemlighet går till.

Axa var stor och grann. Hon hade ljust hår och ljus hy som solen inte rådde på. Hon såg alltid folk rakt i synen i sin fräckhet, till och med kyrkoherden. Ögonen hennes var gröna och ett av dem vindade lite åt sidan. Karlarna som tog med Axa ut i buskarna kände sig alltid lite illa till mods efteråt. De knäppte igen byxorna och återvände till krogvärmen röda i synen. Axa ville aldrig lägga sig ned som Herren befallt.

-Varför ska jag ligga under dig, sade hon, jag är din jämlike.

Hon föredrog att luta sig mot ett träd eller krogens trävägg och slängde upp kjolen på ryggen. Då sken hennes ändalykt som en måne i mörkret.

Hon kallades hora eller häxa och människorna i byn skydde henne, männen också, utom i ”svaga stunder”. Hon blev gravid, födde sitt barn i ensamhet nere vid floden. Barnet var dött och Axa begravde det i en grop mellan trädrötter. I sin ensamma gränslösa förtvivlan förenas hon under några ögonblick med världsalltet:

Länge jämnade hon till jorden på graven, och när hon tittade upp och såg sig om hade allt bytt skepnad. Det var inte längre en värld bestående av föremål, av ting och företeelser som existerade sida vid sida. Det som Axa nu såg var en enda kropp, ett enda stort djur eller en enda stor människa som antagit en lång rad former för att knoppas, dö och återfödas. Allting runt henne var en enda kropp, och hennes kropp var en del av denna stora kropp, som var så enorm, så allomfattande och outgrundligt mäktig. I varje rörelse och varje ljud uppenbarade sig denna mäktighet, som med blotta sin vilja skapade något ur intet och lika lätt kunde omvandla något till intet.

I boken finns det fem kapitel som bär namnet ”Axas tid”; i dessa är hon huvudperson, men Axa lever också i många av de andras tider. I den andra Axatiden möter vi Axa där hon bor i ett litet hus tillsammans med en orm, en uggla och en glada. Ormen är den som står henne närmast. Han kallas Gyllenskinn.

Gyllenskinn förälskade sig i Axa. Hennes varma hud värmde ormens kalla kropp och kalla hjärta. Den åtrådde hennes dofter och den sammetslena beröringen av hennes hud, som inte kunde jämföras med något annat på jorden.

Tokarczuk ger oss Axa-ormrelationen som en sensuellt laddad historia full av sugande lockelse. Den tid denna varar bär hon honom med sig överallt kring handleden, kring halsen, kring midjan och på nätterna följer han henne djupt in i drömmarna. Hon kallas nu häxa ännu oftare än förr och hon trängs ännu längre bort från bygemenskapen.

En sommar växer en kvanne, en jättelik ört upp vid hennes hus. En ovanligt varm höstdag förvandlar den sig till en man, som sedan kommer in i huset till Axa om natten.

De lade sig på golvet och gned sig mot varandra likt grässtrån. Sedan satte kvannen Axa på sina höfter och slog rytmiskt rot i henne, allt djupare, och trängde in i hela kroppen, penetrerade hennes minsta vrår och drack dess safter. Han drack ur henne ända till gryningen, när himlen blev grå och fåglarna började sjunga. Då skakades kvannen av en rysning, och dess kropp stelnade till orörlighet, som trä. Det rasslade till i flockarna och över Axas nakna, utmattade kropp regnade torra, stickande frön.

Hösten därpå födde Axa ett stort och vackert barn i ett hörn av huset på huk över ett fång fjolårshö. Barnet doftade kvanne. Det var en flicka som kom att få heta Ruta.

I Axas tredje tid möter vi henne och Ruta i månskenet en höstnatt, där de plockar örter. På Skalbaggskullen möter de Florentynka, en gammal kvinna som lever ensam, för att månen en gång berövat henne allt. Axa berättar för henne att hon drömt att månen talat till henne och sagt att Florentynka skulle bli hennes mor och Rutas mormor. Det är hans sätt att be Florentynka om förlåtelse. Axa ber Florentynka att förlåta månen och det gör hon.

-Månen är bara en mask som solen tar på när den går ut om natten för att se till världen. Månen har kort minne, han kommer inte ihåg vad som hände för en månad sen. Han blandar ihop allting. Förlåt honom Florentynka.

I den fjärde Axatiden dyker ”den onde mannen” upp. Han ser ut som en människa, en man, men han är något annat mer vidsträckt, ett slags handjur utan bestämd identitet eller kanske könsdriften personifierad.

När hon lät honom komma över sig visste hon att det inte var en människa hon kopulerade med. Det var ingen människa, trots mänsklig gestalt, trots de två eller tre mänskliga ord han kunde uttala. När hon blev varse detta greps hon av skräck, men också av upphetsning över att själv förvandlas till en hind, en sugga, en älgko, att hon inte var annat än en hona bland miljarder honor världen över och att hon inom sig hade en hane som miljarder hanar världen över.

I bokens sista Axatid är Axa ensam igen. Ruta har vuxit upp och givit sig av. Vi ser Axa på en slänt utanför byn, där hon ser på hur världen skapar sig själv. Precis som i ”Daghus, natthus” finns i den här romanen ett stråk av betraktelser över materians och tingens beskaffenhet.

I Gammeltida, liksom överallt i världen, fanns det platser där materien skapade sig själv, uppstod ur intet.

Och det är genom Axas ögon vi blickar in i detta mysterium:

Det var bara Axa som visste om det och stannade till på vägen till Jeszkotle för att titta lite hur världen skapade sig själv. Hon fann där märkliga ting och icke-ting: en röd sten, olik varje annan sten, ett stycke kvistrikt trä, några taggiga frön, ur vilka det sedan växte upp ynkliga blommor i hennes trädgård, en brandgul fluga, och ibland bara en doft.

I slutet av kapitlet lyfter sig verkligheten ett slag ut ur sig själv:

Och naturligtvis fanns det i Gammeltida, liksom överallt i världen, en plats där verkligheten rullade ihop sig och lämnade världen, som när luften går ur en ballong.

”Gammeltida” är en roman om livet, om hela livet, om födelse, kärlek, lidande, arbete, om åldrande, förfall, döende och död. Inte minst åldrandet och döendet har fått stor plats här. Flera kapitel i boken skulle kunna beskrivas som fängslande, ja, nästan berusande beskrivningar av åldrandet och döendet. I den här boken liksom återställs den i vår västerländska tradition så ofta rubbade jämnvikten mellan växande och vissnande, mellan utveckling och förfall. Det vilar något buddhistiskt över detta sätt att avbilda världen. Vi ser här – inbäddad i ett myller av annat – en skildring av enheten mellan tillvarons motsatser.

Olga Tokarczuk
Gammeltid och andra tider, 2006
(Prawiek i inne czasy, 1996)
Översättning: Lennart Ilke
Förlag: Ariel

Ady Endre – Herrens ankomst

I det bleka flyktiga novemberljuset har jag läst ytterligare några dikter av Ady Endre. Jag har i sällskap av min trofaste ”mali slavonac” gått längs gatorna här i dimljuset och tänkt på dikternas ord.

Och så har jag valt en dikt igen och försökt mig på att översätta den med hjälp av de italienska, engelska och kroatiska versionerna. Till sist har jag bett min vän Ervin att läsa igenom resultatet och svara på några frågor. Efter det ändrade jag några saker. Här kommer nu först originalet och efter det översättningsförsöket:

Az Úr érkezése

Mikor elhagytak,
Mikor a lelkem roskadozva vittem,
Csöndesen és váratlanul
Átölelt az Isten.

Nem harsonával,
Hanem jött néma, igaz öleléssel,
Nem jött szép, tüzes nappalon
De háborús éjjel.

És megvakultak
Hiú szemeim. Meghalt ifjúságom,
De őt, a fényest, nagyszerűt,
Mindörökre látom.

°°
Herrens ankomst

När jag blev övergiven,
När jag dignade under min själ,
Tog tyst och oväntat
Gud mig i sin famn.

Inte till tromboners klang,
Men med stumt, ärligt famntag,
Inte någon varm, vacker dag
Utan i en krigets natt.

Och de förblindades,
Mina ögon, fåfänga. Min ungdom dog,
Men honom, den strålande, väldige
Jag för alltid ser.