Armenien berättar

Så är då dags för mig att återta min text om Armenien till mina domäner, efter att den gästspelat en tid hos Hufvudstadsbladet. Jag skrev någon gång i slutet av mars. Eller kanske under de första dagarna i april.

När jag tänker på Armenien så ser jag höga branta berg, djupa floddalar, tunga rostbruna uråldriga kyrkor och den där speciella skriften som påminner om små vågor. Men jag tänker också på folkmordet på armenierna för drygt hundra år sedan. Och jag minns Sergej Parajanovs film ”Granatäpplets färg” om den armeniske 1700-talspoeten Sajat-Nova. Eller egentligen bara början av filmen: en vitklädd pojke med vackert formade mycket mörka ögon sitter vid en vägg som kanske är blå. Han blickar ut över ett vilt bergslandskap. Ingenting händer, allt är.

Nu har jag framför mig en novellantologi som bär namnet ”Armenien berättar: Berg under bar himmel”. Boken har både ett förord, skrivet av en tidigare armenisk ambassadör i Sverige, och en inledning av en litteraturkritiker i Jerevan. Förordet talar om armenisk-svenska förbindelser och om bakgrunden till bokens tillkomst; i inledningen står det att samlingen är ”ett axplock ur den armeniska litteraturen under de senaste femtio åren” och sedan får vi ett slags översikt över författarnas förhållanden till landets olika faser: de äldres sätt att hantera det sovjetiska förtrycket, mellangenerationens erfarenheter från kriget i Karabach och de yngstas upplevelse av faderlöshet.

Antologin innehåller 26 berättelser och alla är naturligtvis inte lika bra, men de allra flesta är mycket läsvärda och de bjuder in läsaren till en i alla fall för de flesta västeuropéer okänd värld, en värld som ofta ter sig ålderdomlig även då de som skriver är mycket unga. Återkommande motiv är landskapets vilda skönhet, de små bergsbyarna, kärleken, livets hårdhet, krig, släktbandens betydelse, brädspel i skuggan av träden och minnen av folkmordet. Författarna presenteras kort före sina respektive texter.

Novellen ”Månförbannelse” av den unge Levon Shahnur handlar om unga män under ett av krigen. En nyckelscen har sin spelplats kring en djup ravin med en brusande flod på botten. De stridande befinner sig på varsin sida. Det är hett och det skjuts dag ut och dag in. På båda sidorna längtar männen efter vattnet där nere. Och så inträffar ett slags mirakel mitt inne i fasan, ingen vet hur det gick till, men man kommer fram till ett slags pakt: ”De två talade med varandra och kom överens om att vi skulle få gå ner till vattnet och bada på eftermiddagen på ojämna dagar, och fiendens soldater skulle göra samma sak jämna dagar. Ingen skulle skjuta på den andre.” Huvudpersonen bär ända från början på ett olyckligt öde eftersom månen skinit på honom som spädbarn, det säger folktron. Och när han återvänder till byn efter kriget är det inte mycket kvar av honom: ”Min hund sliter i byxtyget under mina kapade ben och vill att vi ska springa som förr.”

Mycket få av berättelserna utspelar sig i huvudstaden Jerevan. Man drömmer om att komma dit, man är på väg dit eller så känner man sig som en främling där. Nästan inget av staden beskrivs, i alla fall inget vackert. Är Jerevan kanske inte vackert? tänker jag och så letar jag på nätet och finner att gamla stan revs 1924, då Jerevan fick en ny stadsplan och blev en av Sovjetunionens modernaste städer.

Hrach Beglaryans novell är både vacker och gåtfull och handlar om ett ofött barns tankar i moderlivet. Han tänker bland annat på en av faderns barndomssynder och på att han själv nu kommer att få ta över skulden för en päronstöld. Arkaiska bilder skimrar fram i texten:

”Bäcken mumlade en lite sorgsen och drömlik visa. Alldeles intill stod en åsna med lika drömlika ögon, han var fullkomligt obekymrad. En sele med en överfull ficka på vardera sida låg över åsnans rygg. I den ena fickan fanns vilda päron och i den andra fanns det korn med en doft av åkermark och sol, som man bytt till sig mot päronen. Höstkorn är rena drömmen för en åsna.”

Levon Javakhyans berättelse ”Kirva” börjar med orden: ”Vi gick inte ut i krig, kriget kom till oss.” Den handlar om kriget i Karabach men också om vänskap mellan två gamla män, en armenier och en azerier. De bor i små byar på varsin sida av gränsen och deras vänskap är varm. Berättaren är barnbarn till armeniern. Kriget far hårt fram med människorna och rädslan är stor, men berättarens mor säger: ”Kastar någon sten på dig så svara med att kasta äpplen och granatäpplen tillbaka”. Och han tänker: ”Min mor var poetisk och lyrisk, nej än bättre; moderlig.”

Titelberättelsen är skriven av Hrant Matevosyan och den handlar om en fattig bergsby, om herdarnas hårda liv, om enkla glädjeämnen, om krig och om herden Vanni:

”Glädjen föddes ur doften av färskt bröd eller ett enda plommon, lite salt, ljuset från oljelampan. Glädjen föddes ur minnen av de goda som föll offer för kriget, men också de goda som återvänt levande. Och glädjen fanns över alla de goda som aldrig gick ut i krig, som Vanni till exempel, av släkten Karanyan. Han som haltade lite, han med det blonda håret, lite skitig och alltid med munnen full, han med det dreglande och clownlika skrattet, den halvblinda Vanni.”

Här skildras också några bybors möte med den stora staden Jerevan, de stora torgen, det nya jättehotellet, de vackra flickorna, dammet och hettan. Och sjukhuset och de främmande läkarna med sina vita rockar, guldbågade glasögon och obegripliga ord. Och hemlängtan till bergen.

I många av berättelserna talas det om djur, om får, getter, åsnor och hundar och om markens gröda. Nästan alltid befinner vi oss vi under bergslandskapets höga himlar. Och de fattiga bergsbornas liv är ofta inhöljt i en tidlös mystik och det finns också något man skulle kunna kalla schackmystik. Vi får veta att det finns fåglar som ”endast kan helas genom mysterier” – som Anush Aslibekyan säger i ”Kassandra” – och att frukternas frukt är granatäpplet. Och för att sluta ännu en cirkel här vill jag säga att vi någonstans i boken förs längs en gata som bär poeten Sajat-Novas namn.

°°

Armenien berättar: Berg under bar himmel, 2020
Förlag: Tranan

Else Lasker-Schüler och jag i Rumänien

Sedan min ungdom ägnar jag mig åt Else Lasker-Schülers dikter och just under det gångna året mer intensivt än någonsin – fast det där sista är möjligen en överdrift. Kanske fanns det en period när jag var lite över 20 så där som var intensivare… I alla fall har jag översatt och översatt om mer än 200 dikter av henne under året som gått. Jag vet inte riktigt hur långt det jag nu kallar ”ett år” har varit, men jag vet att jag nu har den bästa tänkbara läsare, kritiker och samtalspartner (jag hemlighåller tills vidare namnet) i det här ”arbetet". Ja, jag vet inte om det är just ett arbete, kanske borde jag kalla det något annat.

För några månader sedan korsades mina nätvägar med bibliotekarien och författaren Daniel Onacas och en följd blev att han till rumänska översatte en text jag en gång skrivit om Else Lasker-Schüler. Den första hälften av denna text finns nu i det senaste numret av litteraturtidskriften ”Leviathan”.

Jag kunde inte låta bli att ta en bild av inledningen i nätutgåvan. Den riktiga pappersversionen är nu på en Europaresa av obestämd utsträckning i tiden. När den når mig kommer jag att läsa så där i blindo som jag på ett särskilt sätt tycker om att göra.

La miglior vita: Fulvio Tomizza

Efter en lång tid av långsamt läsande så har jag kommit till slutet av ”La miglior vita” av Fulvio Tomizza. Vet jag vad jag har läst? Kanske inte, för den här boken går bortom vetandet och talar till det undermedvetna om det alls talar till något med ”-vet-”.

Handlingen utspelar sig i den fattiga byn Radovani i Istriens inland och tiden den spänner över sträcker sig från början av 1900-talet till någonstans på 1970-talet. Detta går att säga utan att riskera att förvränga något och det går också att säga att huvudpersonen är Martin Crusich, och att han under sin tid som klockare (sagrestano) följer sju på varandra följande präster, utan att någon kan invända. Men sedan blir det svårare. Genom bokens knappt 300 sidor sänks läsaren (i alla fall den här) undan för undan ner i de olika personernas liv. Vi ser nöden och historiens gång, vi ser människorna i en by där man talar ett blandspråk mellan italienska och slaviska (ja, det går inte riktigt att säga att det är just kroatiska, även om det väl är närmast det) och där man inte är någon annanstans ifrån än från Radovani. Så länge man är under Dubbelmonarkin går detta och man vet nästan inte om att det finns ett sådant rike. Man lever bylivet, första världskriget tar en del av de unga männen och en för byborna obegriplig smittkoppsepidemi dödar många. Så kommer då fascismen och människorna tvingas att välja mellan att vara ”riktiga italienare” och tala ”riktig italienska” eller att lämna byn. Ingen från Radovani är ju egentligen just riktig italienare, men en del blir det och det kommer andra utifrån. Åren går och Tito kommer till makten i Jugoslavien och människorna i byn blir jugoslaver eller flyr. Och språket vrids om igen. Och människorna vänds mot varandra igen.

Mycket lite av detta med folkslag och språk sägs direkt i boken, vi är alldeles för nära de här människorna och för de flesta av dem är det viktigaste att klara sig, att överleva. Men på två ställen säger Tomizza något om det eller låter Martin tänka det. Jag väljer ett:

Erano figli e pronipoti di una gente che soltanto a partire dalla mia giovinezza aveva appreso di essere italiana o di essere slava e che poi un intrecciarsi di animosità e di istigazione, apertesi proprio con quella scoperta forzata, con quella scelta ugualmente imposta, aveva obbligato a riconfermare la prima fede oppure a smentirla.

(De var barn och barnbarnsbarn till ett folk som först vid tiden för min ungdom hade fått lära sig att de var italienare eller slaver och att sedan genom en härva av fiendskap och provokationer som uppstått just på grund av denna påtvingade upptäckt, av detta konstlade val hade tvingats att bekräfta sin första tro eller att förneka den.)

Titeln ”La miglior vita” (Det bästa livet) dyker upp som en formel på en rad ställen i boken, ja, när någon dör, för det bästa livet kommer efter döden.

Nej, det går inte att berätta vad som står i den här boken. Man ser små hus, ofta fallfärdiga, och en liten kyrka, man möter tålmodiga eller uppgivna människor, man ser glimtar av glädje, man ser stor nöd.

När jag läste dök ett minne uppe. För kanske sju eller åtta år sedan var jag med mina triestinska vänner Alessandra och Piero (båda med istriska rötter) i Salvore/Savudrija. Strax utanför byn finns ett litet värdshus som heter ”Luciana”. Vi bestämde oss för att äta där eftersom båda mina vänner känner ägaren och visste att det var bra där. Men nu till saken: medan vi åt hörde jag folk prata vid ett långt bord i ett angränsande rum. Jag lyssnade lite och försökte avgöra vilket språk de talade, men det gick inte. Ena stunden tyckte jag det var italienska, andra stunden att det var kroatiska. Eftersom jag är mycket nyfiken gjorde jag mig ett ärende in i rummet med långbordet. Nu hörde jag att några talade det ena språket och några det andra men alla hade samma tonfall.

E.T.A. Hoffmann i svensk översättning

Jag kopierar helt enkelt in förlagets text:

Snart på Hastur förlag:
E.T.A. Hoffmann ”Magnetisören och andra berättelser”,
i översättning av Bodil Zalesky
Omslag: Oskar Aspman
målning: ”Dom über einer Stadt” av Karl Friedrich Schinkel

Romantiken är till sin natur gränsöverskridande, den är en ständig rörelse, åtminstone i tanken, den drivs av en längtan till det som hägrar bortom. Den är vild och sträcker sig efter oändligheten och det ouppnåeliga. Den lever i sagan och drömmen och ser ingen gräns mellan verklighet och fantasi. Samtidigt som den är besatt av det sköna, vågar den sig djupt in i livets mörka sidor, i det demoniska och groteskt förvridna.

Av de tyska romantikerna förvaltade kanske ingen detta gränsöverskridande med skickligare hand än allkonstnären E.T.A. Hoffmann (1776–1822).

I denna volym återfinns fem av Hoffmanns noveller: skräckromantiska, bisarra och vidunderliga historier om det kluvna jaget, den gäckande spegelbilden och de inkräktande krafter som ständigt hotar förvandla livet till kaos. I dessa hisnande natt- och fantasistycken kommer Hoffmanns genialitet, spännvidd och förmåga att ständigt förbluffa och överraska läsaren till sin fulla rätt.

Boken innehåller: ”Rådman Krespel”, ”Äventyr på nyårsnatten”, ”Magnetisören”, ”Det öde huset” och ”Arvegodset”.

La miglior vita

Jag läser vidare i ”La miglior vita” av Fulvio Tomizza och blir mer och mer gripen av hans sätt att berätta och lika mycket av vad han berättar. Ibland blir han svår att förstå för mig för han håller blicken så nära det han beskriver att det flimrar för ögonen och förståndet. Han talar som den enskilde fattige bonden eller den enskilda bondmoran om tillvarons obegriplighet och farofylldhet. Jag är i byn Radovani i Istrien i början av 1900-talet och jag vet bara det jag själv ser eller det jag får höra genom rykten eller berättelser. Och en stor knapphet och ofta rent armod råder. Boken heter inte för inte ”La miglior vita”. När någon dör går han dit.

Men på ett ställe på sidan 93 lyfter Tomizza blicken och sätter in byns öde i ett större sammanhang. (Jag har strukit under textstället.)

På svenska blir det ungefär:

”En mycket noggrann historiker inriktad på första världskriget sett från den italienska fronten hade kunnat fastställa att, medan spanska sjukan härjade i Trieste, en liten församling i Istrien fick lära känna smittkoppornas förfärliga smitta. Jag betvivlar att något sådant inträffat;”

Det här ger ju också en märklig återklang in i den här tiden som är nu.