Woyzeck – snart här

Det finns ett svenskt förlag som heter Hastur och en förläggare som heter Ola Svensson. Dem, eller snarare Ola träffade jag på nätet för kanske tre år sedan. Det var nog jag som sökte upp Ola för ”något annat”, men sedan – eller ja, grimman halkade väl av några gånger – blev jag översättare i hans stall. Och det är bland det bästa som hänt mig under de senaste åren. Det bästa varaktiga. För det goda samarbetet, som jag inte kan förställa mig bättre. Detta trots att eller kanske också på grund av att en och annan försöker slå undan benen på oss. En spännande sak som jag lär mig mer än jag tror (nu vet jag inte riktigt vad jag tror) av är att jag får skriva förorden till böckerna och att jag får föreslå bilderna på böckernas framsidor. Och ibland får jag också välja bok. Egentligen tycker jag lika mycket om att låta Ola välja som att välja själv och någon gång kan det till och med vara svårt att se vem det var som valde vad.

Och nu kommer inom några dagar den femte boken i detta samarbete mellan förläggare och översättare ut.

De första fyra är:

Magnetisören och andra berättelser: E.T.A. Hoffmann

Banvaktare Thiel: Gerhart Hauptmann

Skimmelryttaren: Theodor Storm

Den svarta spindeln: Jeremias Gotthelf

Och den femte boken är Woyzeck av Georg Büchner, en klassikernas strävhåriga anti-klassiker, som låter oss se en man tömma smärtans kalk till dess repiga botten.

Här kommer ett kort utdrag ur förordet:

Büchner är så ung, för alltid ung – de som dör unga har givits detta privilegium – så full av trotsig energi och han spelar i sina litterära verk på alla sin begåvnings strängar: han är den passionerade konstnären som inte lämnar något oförsökt och som obekymrat bränner sitt ljus i båda ändar, han är den modige iakttagaren av människosjälens djupaste avgrunder, han är den ohejdbare revolutionären fylld av vrede över missförhållandena han ser omkring sig och inte minst är han den samvetsgranne naturvetenskapsmannen som med målmedveten uthållighet blottlägger även människornas nervsystem.

Dramerna är byggda av fragment eller episoder som radas på ett egenvilligt sätt och ofta tycks förloppen drivas framåt av smärtan. Man kan finna likheter med medeltida mysteriespel eller med barockdramers dödsdans men ännu mer med de efter Büchner följande dramaformerna som det naturalistiska och det expressionistiska dramat, men också det absurdistiska och det ”episka” dramat. Alla dessa passerar eller har passerat längs Büchners väg eller genom Büchners skapelser.

Och här ser ni en av de korta scenerna:

°°

Kasern

Andres. Woyzeck rotar bland sina saker.

Woyzeck: Skjortan, Andres, hör inte till uniformen: den kan du ha användning för, Andres.

Andres alldeles förstelnad: Ja.

Woyzeck: Min systers kors och ringen.

Andres: Ja.

Woyzeck: Jag har också en helgonbild, två hjärtan i finaste guld – det låg i min mors Bibel och där står det:
Herre, såsom din kropp var röd och full av sår,
så låt mitt hjärta vara år för år.

Andres: Ja.

Woyzeck drar fram ett papper: Friedrich Johann Franz Woyzeck, soldat, fyslijär vid 2. regementet, 2. bataljonen 4. kompaniet, född på Marie bebådelse, den 20 juli. – Jag är idag 30 år, 7 månader och 12 dagar.

Andres: Franz, du måste till lasarettet. Din stackare, du måste dricka snaps med pulver i, det tar ner febern.

Woyzeck: Ja, Andres, när snickaren samlar ihop hyvelspånen så vet ingen vems huvud som kommer läggas på dem.

Och se…

Innan jag somnade igår kväll läste jag Pappas lilla skrift ”Snoilsky i Varberg” som avslutas med texten om dikten ”Vågbrytaren”, en dikt som ju också finns på en liten tavla i Varbergs hamn (genom Pappas försorg). Inatt sov jag utan påträngande drömmar om märkliga möten med packlårars innandömen. Ett långt steg låg bakom mig. På morgonen när Miki och jag gick ut hade jag för första gången på länge – fyra dagar – inte med mig någon mödosamt och oskickligt ihopvikt kartong undr armen. Vi gick med lätta steg bort mot kaféet på bensinmacken ute vid den stora bullrande Slavonska för att stråla samman med Đurđica och hennes stora vilda schäfer Hajdi. Ja, denna plats för morgonkaffe är Đurđicas val – hon tycker hon har mest sinnesro där. De övriga gästerna på ”terrassen” var en grupp mycket unga poliser som Đurđica skämtade lite med. Vi pratade om hennes nya arbete på keramikverkstaden och om ett konstigt glasföremål jag hittat i min lägenhet – de förra ägarna lämnade kvar ett närmast komplett bohag – och om hur väldigt skönt det är att jag lyckats packa upp allt. Vi pratade också lite om vad vi köper var på Branimirova tržnica och om vad som kan finnas under vilken disk. Mycket oväsen strömmade in från genomfartleden och från biltvätten bredvid och vi märkte att dagen började bli het.

Och nu är Miki och jag hemma igen och jag betraktar mitt verk. Visst, sista steget återstår och vem vet vilka komplikationer som kan uppstå med uppsättandet av bokhyllorna, men det är inte nu.

Jag vet nu mer eller mindre exakt var varje bok befinner sig. Säkert ofta just ”mindre exakt” men det är gott nog. Nej, det här är inte någon travesti på skapelseberättelsen utan det är en skildring av ett ögonblick av lite djupare förståelse av det som sägs där på den sjunde dagen. Så här får man kanske inte säga men det är det jag tänker. Måste jag dölja mina tankar även om de kan tyckas förmätna? Miki vilar närmast symboliskt på den kvarlämnade soffan som nu höljs i ett tygschabrak från min sydafrikanska hälsa-på-Rudolf-resa. Miki vilar men blicken är vaken.

Jag bläddrar lite i den stora tunga stenfärgade boken ”Källarhändelser”. Jag läser kapitlet ”Lieber Martin”, ”Liebe Hannah” av Erik Wallrup. Det handlar om en brevväxling mellan Hannah Ahrendt och Martin Heidegger. Jag stannar lite vid sista stycket och plockar ut en passage där Wallrup citerar Heidegger så här: ”Du har lyckats fånga den inre rörelsen i mitt tänkande.” Och Hannah Arendts svar: ”Ingen läser eller har någonsin läst som Du.” Kapitlet klingar ut på detta sätt: ”Det visade sig att hans första brev var sanningsenligt. Arendt hade vandrat en väg, som var förborgad. Förborgad för honom.”

Breven, böckerna, tidsfickorna

Efter den gångna kvällens och nattens något urspårade uppackande var det en lisa att sitta med Vesna på Dash denna morgon. Visserligen var dånet från väg- och rörarbetet på Korčulanska öronbedövande men vi seglade i samtalet iväg genom och ovanför bullret till ”Die Welt von gestern” i Zweigs anda och besökte i tanken gymnasiet i Karlovac där Nikola Tesla en gång gick och som en av mina studenter under ett av mina första år här talade om på ett för mig omskakande sätt: ”Tänk, jag har suttit i samma bänk som Nikola Tesla, eller i bänken bredvid. Jag är så stolt över att ha gått i den skolan. Det kan ingen ta ifrån mig.” Och Vesnas far, som var järnvägsarbetare, gick där och de brev han skrev till sin syster senare i livet vittnade om den djupa och gedigna bildning denna skola gav. ”De var litteratur och samtidigt så fyllda av värme och respekt. Dubbelmonarkins ideal fanns i detta, allt hade sin plats och var där.” Vi blev lite rörda och ett tag kände jag hur tårarna steg upp i ögonen. Ett vackert ögonblick i mitt liv.

Men nu är jag tillbaka på ”brottsplatsen”. Utanför fönster är det redan mycket ljusare än på bilden jag tog innan jag gick ut.

Jag funderar lite på gårdagens överdrifter. Det som hände var att jag kom in i en låda med brev, bilder och dagböcker. Och då gjorde jag det jag borde ha låtit bli med: Jag började läsa och rutschade ner i den ena tidsfickan efter den andra. Jag var barn (i Farmors brev), jag var 17 och 27 (i mina dagböcker), jag var i andra tider (i breven från dig och dig och dig). Utmattad satt jag sedan länge på golvet och visste inte vad. Till sist bet jag ihop tänderna, buntade summariskt ihop alla tingen och staplade och pressade ihop dem tätt, tätt i ett tomt och hemligt utrymme.

Sedan plockade jag upp pärmar från den tiden då jag undervisade i tyskspråkig litteratur, bläddrade liksom återhållsamt i dem och jag tyckte att jag hade en viss överblick, kanske ordning. Men på botten av den lådan fann jag sedan ett ganska tjockt skick med böcker jag hade glömt att jag hade: Bohumil Hrabal på tyska, Terézia Mora, Jean Paul, mera Calvino, Paul Auster och många till.

Ännu en gång hotade min mödosamt åstadkomna bokstavsordning att falla isär, fast nu kanske jag ger mig. De här böckerna får vänta till bokhyllorna finns. Idag ska jag försöka göra något med alla historieböckerna. Egentligen hade jag velat säga något om varför jag har så många böcker om fördrivningen av tyskarna från områdena öster om Oder-Neiße, men jag låter bli, för jag är inte upplagd för att försvara detta nu. Jag kan alltså, men jag vill inte. Inte i denna stund.

Bokstaven ”s” och ”du är fager Brogren”

Någon gång igår kväll trodde jag att jag fått ett slags bokstavsordning på skönlitteraturen. Ursäkta tjatet, men mottagandet av de här lådorna tar mycket tid och kraft. Jag tittade lite halvnöjt på raderna av böcker på ”klädhyllorna” och på golvet och tänkte ”när Ibrahim kommer och bygger bokhyllorna, då…”. Så öppnade jag en låda jag ännu inte inventerat och se där kom bokstaven ”s” emot mig, ja, och lite ”t” också, men mest ”s” och det är en vidsträckt bokstav. Sammanbitet plockade jag upp böckerna och spred dem över golvet medan jag tänkte att jag ju visst anat det, jag hade nog märkt att det fanns för lite av både Schiller och Svevo.

Nu måste kedjan brytas upp igen, tänkte jag modstulet. För att samla mig lite satte jag mig på golvet i utkanten av de utlagda böckerna och tittade lite på dem i det ena hörnet. Först funderade jag på om det inte kunde vara dags att läsa om Slatapers ”Il Mio Carso”, nu när jag bor så mycket närmare dessa platser än då jag först läste den, men så pockade Solzjenitsyns ”Russlands Weg aus der Krise” på min uppmärksamhet. I den står det något grumligt som jag borde undersöka, tänkte jag.

Men så återgick jag till plockandet och ordnandet och sköt läsningen lite framför mig. Först ska allt vara någorlunda på plats och kartongerna, de flesta i alla fall, ska vara ur rummen för hur ska det annars gå att bygga bokhyllor eller leva lite normalt? Då och då kom jag förbi en flyttlåda som det stod ”Fagers Express Flyttfirma” på. I mitt huvud sjöng en mansröst ”Du är faaager Brogren”. De orden finns i en berättelse av Tage Aurell, kanske är de från ”Sommarspel”, jag tror det, men skulle också vilja veta, men Tage Aurell finns under bokstaven ”a” i ett system som är bakom det nya, så dit vågar jag mig inte för då rasar högarna.

Och bakom Miki på bilden ser ni tvättmaskinen som går igen, det är bara det att den verkligen går omkring. Och kanske går den igen.

Den bakvända bokstavsordningen

Jag envisades med att inventera och sortera böcker och saker till långt in i natten. Utanför det öppna fönstret ryckte då och då kastvindarna i trädens lövverk. Utan att vara helt klar över hur jag skulle komma till rätta med bokhögarna ställde jag på olika ställen längs väggarna upp dem i bokstavsordning, kortare bokstavsordningar runt kanske en bokstav eller två. Bland böckerna hittade jag min bröllopsklänning, ja, bröllopsklänning och bröllopsklänning. Inte ens hos mig hade denna klänning börjat sitt liv som sådan, fast vad vet jag om dess tidigare liv? Den är ett svart fodral, fläckat i fuchsia-neon och jag vet att jag köpte den i en andrahandsbutik på Västerlånggatan i Stockholm för tjugofem kronor och hade den sedan på någon fest. Den sköljde jag och hängde ut på min fantastiska tvättlina som sträcker sig från toalettfönstret förbi fikonträdet till det gråa uthuset bredvid valnötsträdet. Jag hittade också en mörkblå klänning i ett tunt starkt tyg som påminner om poplin. Den köpte René och jag i en gedigen klädbutik i Pesaro och jag minns att en äldre dam provade en likadan klänning. Hon tittade inte helt vänligt på mig och René sa: ”Hon är avundsjuk för att du bär upp den mycket bättre än hon.” Nå, nu är det jag som är den äldre damen. Jag hittade ett par mjuka små babyfiltar från barnens första år och så hittade jag två små påslakan för småbarn, ett blåprickigt och ett med ränder i mildaste grönt, gult och rosa. Dem har mina syskon och jag sovit under, dem har mina barn sovit under.

Till slut övermannade natten mig och jag gick till sängs, men snart vaknade jag av att stormen slet och smällde i de inre portarna nere i trapphuset. Jag försökte somna om och det gjorde jag nog också men strax var jag vaken igen för nu visslade vinden genom rummen. För att driva ut hettan hade jag behållit ett par fönster på glänt, men det visade sig vara dumt, så jag steg upp och stängde alla utom ett, men ännu pep vinden runt ytterdörren och i trapphuset skallrade rutorna i innerportarna. Men jag har ju av naturen god sömn, så jag seglade iväg på vindarna in i drömmen.

På morgonen tittade jag på mitt sorteringsverk och fann att jag ordnat en lång rad böcker i bokstavsordning men baklänges! Ja, det är ett av mina problem med att vara vänsterhänt. Det är svårt att hitta några riktningar som bär. Sedan upptäckte jag att jag placerat Bruno Schulz på ”b”.

Ja, så kan man förstås göra, men den principen har jag ju inte följt annars utom för Dante och San Francesco och kanske någon medelhögtysk författare. Lustigt nog gick det ganska snabbt att rätta till den felvända bokstavsordningen så nu har jag i alla fall på ett sätt kommit till Fontane, inte till ”f” utan till Fontane. Av förklarliga skäl finns det ingen författare jag har så många böcker av (och om) som Theodor Fontane.

Och jag har fått den goda idén att ställa böckerna i tredubbla rader, så långt de här hyllorna som inte är bokhyllor räcker. Sedan kommer andra idéer och till sist kommer Ibrahim och bygger upp de riktiga bokhyllorna. Om några veckor…