Ur världen

Nu har jag fått veta att min text om Eva Runefelts senaste diktsamling visats av Hufvudstadsbladet för dagar sedan, så nu får den komma tillbaka till mig. När jag nu återser den minns jag att jag skrev den i ett slags lugn panik trängd mellan coronaisoleringen och jordbävningen. Och jag vet att det var den enda boken jag då kunde läsa. (Det är inte så värst annorlunda nu.)

För några veckor sedan kom en bok hit, den kom ända till min brevlåda i en tid då nästan inget kommer någonstans, i en tid då rörelser stannat och närhet är fara, sot eller privilegium. Den heter ”Ur världen” och är djupt förnimbart av denna världen, mer än det mesta nu. Jag läser i den varje natt, en dikt eller två eller fler. Den talar om liv och sorg och död på ett sätt som tröstar och styrker och suddar ut de förfärande avstånden. En dikt heter ”Ord” och jag ser orden så levande och kroppsliga i den, jag ser hur de böljar fram och jag följer deras kroppars rörelser och vridningar: ”rygg böjd krokig rak”. Jag ser en bokstav bli till varmt liv ”som en frottéhandduk/ hängd över närmaste dörr”. Och linjen mellan liv och död kan man gå över åt båda håll och jordelivet öppnar sig mot värmen: ”Kan du återuppstå om jag andas/ på det du skrev före döden?”

I vissa dikter känner jag igen mig på ett särskilt självklart sätt som på de ”sällskapliga träbroarna” i den lilla staden Samobor eller när jag möter en viss vandrare, den där sträva hunden med ”lädernosen”. Men jag känner också igen världen i dikten ”Djursorg” och jag återupplever min egen största djursorg och jag söker i den varv efter varv:

”En särskild tid äter
längs armarna
Denna hans dygnslösa
efterlämnade långmånad”

Vad jag finner är smärtans uttryck och jag är lättad över att jag orkar läsa den och hålla mig kvar i den. Många av dikterna i samlingen handlar om djur, om vad djur kan vara i människors liv. Någonstans läser jag om ”sorgens vita eufori” och det är märkligt, men det går att finna värme och närhet också i detta.

Det finns så många ord som jag inte visste fanns, men som jag genast förstår: ”hjärngrottan” till exempel – ”Form u lera sig, fladdermöss/ i hjärngrottan, att ljuda högt denna tanke/ kall eller varm”. Jag stannar en stund i bilden som ju också ger något till både hörsel och känsel.

Även om det kanske inte alls var menat så, så tänker jag på barndomssomrar och milt fläktande vindar när jag läser det där om reflexen i ögat, som kanske inte alls är någon reflex. Men ögat är där: ”Jag har ett rött trähus i mitt/ högra öga, som ett frimärke följer det mig”. Och jag känner hur nära själva upplevelsen detta är.

Denna jords materia talar ur dikterna till mig på ett välsignat vis och jag vill gärna höra detta och tänka att så här är det, fast jag kanske inte vetat det innan: ”Klena plankor fryser/ fort isär av kalla springor”. Ja, och så dyker det glömda men ändå inte glömda ordet ”påpetare” upp och jag ser vår påpetare i handen på en av mina småbröder vid matbordet i Bagarmossen eller på Nußanger. Och några sidor och tider senare inser jag att det är självklart att sädesärlan har en sträng stjärt: ”Sädesärlan vippar sin stränga stjärt/ som purken dam med infälld solfjäder”. Varelserna ritas upp så att jag känner igen dem. Ibland för första gången.

I dikten ”Paus i skogen” känner jag fukt och växande och djuren och annat som lever tar sig former som säkert alltid funnits och namn som förtrollar: ”uggleglo” och ”kottefink”. Och allra bäst trivs jag med slutraderna ”en stinn rödbrun skogsluva mot/ söder lutad, steg som fukten plockar”. Jag minns mina skogar. Där fanns också stinna skogsluvor.

Kajorna dyker upp mer än en gång och också i stunder då de är frånvarande. Med ett slags lätt yrsel läser jag några rader i ”Ljusfall”:

”En dimflock utan fåglar samlas
Det finns en zon utan tid, ur den
hörs kajor ta sats, svarta djur
nyper luft som ynkar, ett
gnäll som skyndar före”

Jag försöker inte förstå ”en zon utan tid” utan jag låter den vila i mig och skrattar inåtvänt åt uttrycket ”nyper luft som ynkar”. Mycket tyst men helt av hjärtat.

Några gånger händer det att den som talar ur dikterna rinner ut ur sig själv. Det känns farligt och jag försöker att inte tänka för mycket på det och så letar jag mig vidare och finner ofta öppningen ut: ”Barn roterar hur de vill/ ut ur sina kroppar som fågelungar”. Och många stigar för genom kroppens – djurets och människans – mikrokosmos och vi känner på brosk och leder och litar på att allt detta finns.

Sorgen i dikterna är ofta varm och liksom till tröst för att roliga ord är lagda bredvid allvarliga och tunga. Ordet ”borstig” talar till mig på ett glatt och uppmuntrande sätt:

”Denna dag har borstig luft
Lukten av varmt bröd
finrund som mammas gravsten”

Jag vet inte hur detta gått till, men nog känns väl detta som närvaro? Allt detta sker här. Och också gravarna är levande och de känns som några vi kan känna:

”Gravarna
och deras artrosiga leda
I november vädrar de sina
styva grå överrockar och
slitna kappor, ruskar runt
som hundar i regn”

De där styva grå överrockarna är lätta att tycka om eller att i alla fall känna ett slags lite ofrivillig sympati för. Jag har ju sett dem.

Jag kunde säga något om varje dikt i samlingen, men hejdar mig nu och tar ett slags farväl genom den så väldigt handgripliga kritan och dessa så väldigt sanna streck i den sista dikten:

”Den motsträviga kritans
bumliga streck liknar
ormars maskars ryggar”

Och detta inte bara för det härliga och jordnära ordet ”bumlig”.

Hela tiden medan jag läser vet jag att denna jord finns än.

°°
°

Eva Runefelt
Ur världen, 2020
Albert Bonniers Förlag

Balladen om Herr Olof denna vår

Det är nu den tiden på året när jag brukar läsa ”Herr Olof och älvorna”. På nytt känner jag balladens suggestiva kraft fast det här året som liksom har lämnat sin bana blir det ödesmättade ännu intensivare. Jag läser det vibrerande första omkvädet ”– drifwer dagg, faller rihm – ” och känner det osäkra spelet mellan värme och kyla. Jag läser det andra omkvädet som rör sig rakt in i sommaren ”– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.” Finns den också detta år?

Ögonblicket när älvakungens dotter kastar olyckan över herr Olof är mer existentiellt omvälvande för mig denna vår. Och jag tittar bakåt i texten: hade han något val? Inte om han ville vara kvar i sin värld i sitt liv i den krets han var känslomässigt buren av. Han rider tillbaka hem fastän allt redan ligger i det förflutna. Han talar som om det skedda gick att dölja eller för att det var och är det enda sättet att vinna ännu en stund på den här sidan. En ekgrens hårda törn mot pannan skulle nog gå att uthärda även om hästen håller hög fart. Någonstans önskar vi kanske alla att vi bara slagit huvudet mot något hårt och att sedan…

°°

Herr Oloff rijder om otte,
– drifwer dagg, faller rihm –
liuse dagen honom tychte
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

Herr Oloff rijder för bergie,
finner en dantz medh elfwer.

Där dantzer elff och elfwemågh,
elfwe kongens dotter medh vthslagit håår.

Elfwe kongens dotter rächte hand från sig:
"Kom hijt, herr Olof, trådh dantz medh migh!"

"Jntet träder iagh dantz medh tigh!"
Min fästemö haar thet förbudit migh.

"Jntet iagh will, eij heller iagh må,
j morgon skall mit bröllop stå."

"Will tu intet tråda dantzen medh migh,
en olycke skall jagh ställe på tigh."

Herr Oloff snodde sin häst omkring,
siukdom och soth fölgde honom hem.

Herr Oloff reedh i sin moders gård,
vthe hans moder för honom ståer.

"War wählkommen, kier sohnen min!
Hwij ästu så bleek i blomme kind?"

"Min fåhle war snabb och jagh war seen,
jagh stötte migh moth en eekegreen.

Min kiere syster, bädda min sängh!
Min kiere broder, hälle hästen i engh!

Min kiere moder, borsta mitt håår!
Min kiere fader, giör migh en båhr!"

"Min kiere sohn, du sey ey så,
j morgon skall ditt bröllop stå!"

"Stånde nu när thet stånda will
– drifwer dagg, faller rihm –
Alldrig kommer jagh til fästemö min."
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

°°

(Jag har tagit bort omkvädena i alla strofer utom den första och den sista, men egentligen är de där.)

Kleist, Hoffmann och Goethe – mina nattliga följeslagare

I dessa undantagstider läser jag mycket sällan någon bok från pärm till pärm. Jag läser inne i huvudet i böcker jag läst en eller hellre flera gånger och om nätterna hör jag ibland en rad eller fras uttalas högt av en för mig okänd röst. Det mesta jag läser är skrivet på tyska, ett språk jag i denna period mycket sällan talar med någon. Och nästan alla texterna är så där tvåhundra år gamla. Allt är tvåhundra år sedan och jag är nog en man, ganska ung kanske. Naturligtvis hör jag inte så sällan rader ur Goethes ”Faust” för i den boken har jag många hemorter. Och Hoffmann är närvarande varje dag genom översättandets kamp, dessa svindlande historier som bjuder på hisnande överraskningar i nästan varje rad. Och min ”metod” är att översätta innan jag läst till punkt. Det är det rätta sättet att behålla yrseln, fast yrsel kan man naturligtvis varken behålla eller hålla. Till min lycka har jag två följeslagare i min hoffmannska vandring, en vandring som gör att yttervärlden – utom sittandet på betongmuren eller under den där poppeln med Miki – sjunker undan och blir till andra århundraden i andras liv.

Men jag har också tänkt mycket på Kleist, inte bara när jordbävningen kom hit eller när jag kände det där ganska starka efterskalvet igår morse. Jag ser scener ur hans berättelser och ser de förfärliga stupen i raderna, egentligen borde hans texter inte skrivas med vanliga rader, för sådant inger ett bedrägligt lugn. Nästan allt hos Kleist är vertikalt och nästan allt är våldsam rörelse. Det du har i det ena ögonblicket är borta i nästa. Han är en de yttre och inre bävningarnas diktare, men någon gång ibland, och det gör effekten desto starkare, målar han upp en bild av hur någon mitt i stormarna finner ett slags jämnvikt, en jämnvikt som vet att den är tillfällig men som gör nuet evigt.

Inatt hörde jag den här raden ur Die Marquise von O…. Den handlar om den unga huvudpersonen och hur hon i sig själv mitt i ett omgivande kaos hittar den enda balans som går att finna i denna värld:

Ihr Verstand, stark genug, in ihrer sonderbaren Lage nicht zu reißen, gab sich ganz unter der großen, heiligen und unerklärlichen Einrichtung der Welt gefangen.

Manzoni talar om vår tid

Efter en dag och en natt på botten av min existens eller under dess botten, så försöker jag nu med hjälp av familj, vänner och psykofarmaka att klättra upp till åtminstone en lägsta dräglig nivå av liv. Nej, jag var inte stark nog att klara den serie av massiva slag som i tät följd träffade mig: Renés plötsliga död och de svåra, förvirrande dagarna/veckorna i Brno i spåren av hans död. Coronahotet och isoleringen – jag träffar numera bara Miki. Jordbävningen som ryckte undan det sista av åtminstone imaginär stabilitet. Jag har inte balkong och ingen trädgård och det finns risk för restriktioner mot hundpromenader, men ännu går vi ibland. Nu är den tiden då jag måste söka fastheten och hoppet inom mig själv och i det som Miki och jag kan mötas kring. Jag läser inte inte mycket, egentligen bara Eva Runefelts ”Ur världen” men den läser jag varv efter varv. Det går att vistas i den och att få ”ur” att betyda ”i” ibland.

Vid sidan om tänker jag lite på de böcker som nämns av människor jag möter på nätet, böcker som på något sätt talar om denna tid. I början verkade det som om ”La peste” av Camus dök upp oftast, kanske mycket beroende på den så explicita titeln, jag vet inte. Sedan såg jag att man talade om ”Decameron” av Boccaccio och jag tänkte tillbaka på mina läsningar av den men tyckte kanske att den egentligen mest handlar om något annat, fast jag säger nu inte att man inte skulle kunna associera till den. Det kan man förstås. Själv tänkte jag först mest på Thomas Manns ”Der Tod in Venedig” och också på Luchino Viscontis film ”Morte a Venezia” som gjorde så starkt intryck på mig som trettonåring.

Men nu är det nog bara ett enda verk som för mig framstår som det som talar direkt från sin tid in i den här tiden och det är ”I promessi sposi” av Alessandro Manzoni. Nej, romanen handlar inte om pesten, den handlar främst om en kärlek, men i en av de djupaste fickorna i boken finns berättelsen om pesten som följde i hungersnödens spår. Och vi rör oss i trakterna kring Milano, i Bergamo, på de platser vars namn man numera nämner med sorg och förtvivlan.

utdrag ur en pausträdstext från 2007:

Den tyngsta delen av romanen beskriver den stora pesten som utbröt i hungersnödens spår – Milanos befolkning minskas drastiskt, stadsdelar och randområden töms på liv, men innan vi kommer dit har vi varit med om allt en människa kan förvandlas till under extrema förhållanden från den mest osjälviska och uppoffrande helgonlika varelse till monster av grymhet, perversion och likgiltighet. Och sida vid sida med de fruktansvärda lidanden som pesten i sig skapar växer vidskepelsen som en alldeles egen sjukdomssvulst upp, den vidskepelse som vill förklara vad pesten är och varför den kommit. Stundtals ter sig den här vidskepelsesvulsten som något ännu hemskare än själva pesten.

Ur världen

Mitt i detta undantagstillstånd nådde ett paket min brevlåda. Det innehöll en bok och på försättsbladet finns en kort hälsning. Den lyder: Till Bodil och Miki – varmaste hälsningar, Eva. Jag lägger boken här på Mikis ulltäcke, det som en gång var Londis.

Jag tar upp den igen och läser dikten på sidan 40 högt för min krushårige lille vän:

Vandraren
(Miki)

Går ned i djurtassarna
Lädernosen har sin egen
sträva stig att följa
Örons vimpelspel
Marken tjuvlyssnar, en bris
vinglar förbi med klippt gräs

För stor för två ögon
är blicken