Lászlo Végel

Nyss kom jag hem från en kväll Mađarski Institut. Det var för övrigt den ungerska kulturens dag och den firades med ett besök av den vojvodinaungerske författaren Lászlo Végel och en presentation av två av hans romaner i kroatisk översättning. Som ”medgäst” fanns den bosnienkroatiske författaren Miljenko Jergović. Seid Serdarević från förlaget Fraktura – som ger ut båda författarna – ställde frågor.

1IMG_9812

Efter en inledning på ungerska kom samtalet igång – på kroatiska och för Lászlo Végels del serbiska. Den första frågan gällde städerna som står i centrum för de två författarnas böcker, Novi Sad för Lászlo Végel och Sarajevo för Miljenko Jergović. Och nu kommer jag att vara helt orättvis. Även om Sarajevo står mig mycket närmare än Novi Sad och även om jag har Jergovićs Sarajevski Marlboro liggande på pallen vid soffan, så kommer jag bara att tala om det som Végel sa om Novi Sad. Végel har ett särskilt sätt att berätta, jag vet inte hur han gör, men det han talar om träder in i rummet och ”blir kött”. Först pratade han lite om namnet, om att staden länge inte hade något fast namn, tills en dag Maria Teresia frågade om det och hon då fick till svar att hon var välkommen att namnge den. Neoplanta, sa hon då (på latin) och så blev det och namnet fick många former från ett myller av röster: Újvidék på ungerska, Novi Sad på serbiska, Nový Sad på slovakiska, Neusatz på tyska och kanske några till. Och Végel lät det brokiga mångsjälade Novi Sad från förr stiga upp ur minnet och kasta av sig dagens uniformitet och påtvingade enformighet. Vi såg för några ögonblick staden leva upp i sitt nyansrika färgglada liv av olika språk, religioner och traditioner, men sedan föll den ner i något ensidigt platt som är nuet, en stad som dessutom är utan mitt och kärna. Végel slog ut med handen och sa: Nu finns där bara ett stort serbiskt tält och ett litet ungerskt tält och några obetydliga småtält. Och jag tänker nu att jag måste finna hans bok Neoplanta – Eine Stadt am Rande Europas, ja, den tyska översättningen för jag vill verkligen förstå allt i den boken. (En extremt uppmärksam läsare vet att jag sa detta redan i september förra året, när jag just hade lyssnat till Lászlo Végel första gången.)

Läs mer

Myten om androgynerna

För en tid sedan fick jag Platons Il mito degli androgini av Alexandra, en liten bok där varannan sida ger den grekiska texten och varannan den italienska översättningen. Jag har läst den i cirklar och vet nu inte längre vilket varv jag är i. Kanske har jag tappat spåret.

1IMG_9786

I texten möter vi Aristofanes som först talar om att människorna inte förstår hur betydelsefull Eros är och att de inte dyrkar honom som de skulle ha gjort om de hade haft mera förstånd. Han fortsätter med att berätta om att den mänskliga naturen en gång varit helt annorlunda än den aktuella. I en avlägsen tid finns inte bara man och kvinna utan också en tredje sort som vi numera bara har namnet kvar av: androgynen. Denna varelse var både man och kvinna, helt rundad med fyra armar och fyra ben och på ett och samma huvud fanns två ansikten som såg åt varsitt håll och varelsen hade fyra öron och två kön. Androgynen var helt riktad inåt mot sig själv och behövde ingen annan, den var sin egen värld och blev därför till en utmaning mot gudarna och säkert mot de andra människorna. Och till slut högg Zeus dem i två bitar för att de skulle bli mindre självtillräckliga, varpå Apollon fick genomföra vissa justeringar. Allt detta kan te sig groteskt eller är groteskt och brutalt, men tanken som följer i spåren av det här förfärliga hugget är att människorna – de androgyna i alla fall, men kanske alla här minns jag inte riktigt vad det stod – efter detta alltid söker sin andra hälft. Och där finns väl något som blivit kvar hos oss. Människans eviga sökande efter sig själv eller den Andre. Är det möjligen samma sak att att söka efter sig själv som att söka efter den Andre?

Kanske kan vi samtala om detta. Jag lovar att läsa om den lilla boken ännu en gång i så fall och även Marcello Venezianis kommentar som upptar mer än halva min lilla bok. Egentligen kan det ses som ett slags tecken både detta att varannan sida är på grekiska och varannan på italienska och att halva boken består av själva texten och att halva är en kommentar till denna text. Den verkar vilja avbilda själva idén på något sätt.

Läs mer

Antal Szerb – Resa i månljus

Eftersom jag har fått veta att min text om Antal Szerbs roman Resa i månljus publicerats i Hufvudstadsbladet under mina afrikanska dagar, tillåter jag mig nu att servera den här ”ur giraffens mun”:

1IMG_9713

Första gången jag mötte Antal Szerb var den här sommaren i en minnesträdgård invid den stora synagogan i Budapest. Hans bild fanns bland bilderna av andra judar som mördats under nazismen. När jag stod där mindes jag att en vän några månader tidigare sagt att jag borde läsa hans ”Resa i månljus”. Och kort därefter gav jag mig av på den färden och fann snart Mihály och Erzsi i Venedig i början av deras bröllopsresa.

På de första sidorna betraktar vi Venedig och försjunker med Mihály i det där speciella venetianska med de mjuka mörka vattnen, men strax märker vi att vi färdas vidare in i hans oroliga själs labyrinter. Han är för första gången i Italien efter att han dittills förbjudit sig att beträda detta för honom så farliga land. Italien bär alla risker och lockelser i sig för honom och det är först som gift han vågar. Men det visar sig snart att äktenskapet inte är något verkligt skydd, inte mot Italien och inte mot hans inre kompasslöshet. För framför Mihály löper ingen väg. På ett sätt är Mihály konstnärssjälen i en värld av borgare, men kampen mellan konstnär och borgare pågår också inom honom och utåt är han nästan alltid ”den andre” i vilket sällskap han än är. Lite som Thomas Manns Tonio Kröger kanske, fast ännu mer förvirrat förvirrande och på eviga avvägar.

Romanen har en fantasifullt ringlande intrig som gång efter annan bjuder på överraskningar och oväntade skiften, romankomponenter som egentligen inte sedan barndomen eller den tidigaste ungdomen lockat mig, men de förtätade och dramatiska förloppen är ett underbart förföriskt och eggande skum på berättelsens yta, så jag hänger mig glatt åt dem. Men där under finns djupets världar där vi om och om igen möter oss själva i denna berättelse om människans omöjliga vandring genom en skälvande ljusstrimma från mörker till mörker.

Men vi befinner oss också på en helt konkret resa genom Italien och Szerb visar oss med bländande skicklighet de här städernas essens, vi hör deras andning och vet att vi är där. Venedig, Ravenna, Spoleto, Foligno, Assisi, Perugia, Gubbio, Florens, Siena och Rom passerar förbi men är i stunden omisskännligt hos oss. Läs här några rader ryckta ur beskrivningen av Siena och känn igenkänningen och svindeln tätt sammanflätade:

Staden får sin sagoaktiga, sin muntert sagoaktiga prägel av att man, var man än befinner sig, högst upp kan se domkyrkan som svävar som en skämtsam, zebrarandig zeppelinare över den.

En av domens väggar står skild från själva kyrkkroppen, drygt tvåhundra steg bort, groteskt och underbart, som den mest storartade rumsliga symbolen för mänsklighetens planers fåfänglighet.

Och när vi genom bokens sidor följer Mihálys vägar och villovägar lär vi oss just detta att nästan alla val är illusioner. Tillfälligheten vrider en liten aning på vår riktning och vi rullar iväg mot det oanade om vi inte bjuder kraftigt motstånd. Mihály gör aldrig motstånd, han drivs av ödets kast. Det enda fasta i honom är banden bakåt till ungdomsåren i Buda, år som han till stor del tillbringade tillsammans med de märkliga tvillingarna Tamás och Éva, vackra och onåbara, egna världar eller egentligen en egen sluten värld av skönhet, erotik och dödsdrift. Dem kom han aldrig ifrån även om Tamás på romanens nuplan för länge sedan verkligen är död.

Bröllopsresan då, undrar ni kanske nu? Ja, den upphörde att vara just en sådan resa redan mycket tidigt i romanen. I Venedig gled den en natt i gränderna över i tvivel och i Ravenna tog det förflutna överhanden när Mihály alltför suggestivt berättade om det för Erzsi. Separationen skedde sedan av sig själv utan något beslut – mer än kanske det undermedvetnas – i det att Mihály efter en kopp kaffe på en station under resan mot Rom klev på fel tåg.

Och sedan är Mihály på egna vägar, i egna förvillelser. En gång – kanske var det i Foligno – blir han sjuk och han kommer till en läkare och det här samtalet utspinner sig mellan dem:

”Det är inget fel på er”, sa läkaren, ”utom att ni är fruktansvärt utmattad. Vad har ni haft för er för att bli så trött?”

”Jag?” sa Mihály och funderade. ”Ingenting. Jag har levt.”

Det mesta kretsar kring Mihály och hans fruktlösa famlande framåt medan han egentligen hela tiden befinner sig i ett fall bakåt ner i det förflutna. Men i ett par kapitel låter Szerb någon av bipersonerna komma i förgrunden och bli huvudperson och då händer det underliga att man som läsare glömmer Mihály och helt går upp i Erzsi eller någon annan. Berättarrösten är så betvingande.

Ordflödet i romanen är berusande vackert och vackert översatt är det också om än inte helt fläckfritt redigerat. Detta senare är visst vår tids sjuka. Men låt mig nu på måfå sticka in ett finger var som helst i boken och plocka fram ett citat. Nej, jag tar ingen större risk med ett sådant tilltag. Se här vad jag fann:

Det var apokalyptiska tider. Jag vet inte ens om vi var nyktra när vi satte oss ner för att dricka. Jag minns det som att jag var berusad från första ögonblicket. Tamás drack knappt något, men den där allmänna undergångsstämningen rimmade så väl med hans själstillstånd att han rörde sig ovanligt hemtamt bland deltagarna och zigenarmusikerna. Jag pratade mycket med Tamás den natten, inte med så många ord, men orden vi uttalade hade ett oerhört känslomässigt perspektiv, och på nytt förstod vi varandra storartat väl, vi förstod varandra i förgängligheten.

”Vi förstod varandra i förgängligheten” – känn på de orden. Här kommer något i rullning och bruset blir allt starkare i färden vi gör med dem.

°°
Antal Szerb
Utas és holdvilág, 1937
Resa i månljus, 2015
Översättning: Maria Ortman
Nilsson förlag

Läs mer

Danilo Kiš igen

Ibland står min värld i brand. Aj, hur fortsätter jag efter ett sådan anslag? Mod! – jag vill tala om Danilo Kiš igen. Ingenting upptar mina tankar i dessa dagar så som hans texter (utom Londi förstås, men hon är den inre sången för alltid) och det liv och de omskakande tilldragelser de avspeglar och kastar blänkande splitter ifrån. Nyss läste jag en recension av Mark Thomsons Kiš-biografi ”Birth Certificate” skriven av Adam Thirlwell. Den bär den manande titeln ”Why we need Danilo Kiš” och jag kan bara säga: Följ maningen!

För några veckor sedan avslutade jag läsningen av ”Lutan och ärren”, men de här texterna fortsätter att röra sig i mitt huvud eller mitt inre, trots att jag nu läser andra böcker, ja, jag menar verkligt bra andra böcker (av till exempel Thomas Bernhard eller Antal Szerb). Jag kan inte lämna platsen eller hålet där de flödar in i mig och jag har nu kastats in i en kanske omöjlig (men hur möjlig som helst!) läsning av det serbiska originalet. Jag läser berättelsen om den lettiske maratonlöparen (”Maratonac i sudija”) som på den hårda plankbritsen i det sovjetiska koncentrationslägret drömmer om ett maratonlopp som far iväg, lösgör sig och lyfter högt från marken, men som rullas tillbaka av maran eller människors litenhet. Jag vet inte.

1IMG_8889

Jag ser hans ord på sidorna i boken och tyder dem med glad möda – jag ramlar uppåt.

Och nu vet jag att jag så snart som möjligt också måste läsa ”En grav för Boris Davidovitj”. Det är Adam Thirlwell som har övertygat mig om det eller nej förresten, det är naturligtvis Danilo Kiš själv som gjort det med sina ord, men Thirlwell har givit mig en spark som fått mig att inse det på ett mer akut sätt. Ja, och här till sist ett citat ur den engelska översättningen av denna roman:

“born in 1899 in Esztergom, Hungary. Despite the meagre data about his earliest years, the provincial bleakness of central European towns at the turn of the century emerges clearly from the depths of time: grey, one-storey houses with back-yards that the sun in its slow course divides with a clear line of demarcation into quarters of murderous light and damp, mouldy shade like darkness; rows of acacia trees which in springtime exude the aroma of childhood sickness, like thick cough syrups and lozenges; the cold, baroque gleam of the pharmacy glittering with the Gothic of white porcelain vessels; the gloomy high school with its paved yard (green, peeling benches, broken swings like gallows, whitewashed wooden lavatories); the municipal building painted Maria Theresa yellow, the colour of dead leaves and the autumn roses from ballads played at dusk by the gypsy band in the garden of the Grand hotel.”

Läs mer

Thomas Bernhard: Gå

I förrgår publicerades min text om Thomas Bernhards i Hufvudstadsbladet och jag passar nu på att lägga ut den under pausträdet också.

1IMG_8869

Thomas Bernhard inbjuder aldrig till någon lättfångad njutning och ännu mindre bjuder han på avkoppling eller underhållning och det bör vi vara honom tacksamma för. Han skriver så att det skrapar mot nervändarna på läsaren, men den som uthärdar och framhärdar belönas rikligen.

Romanen *Gå’ berättar om två män eller tre och vid sidan om dessa också om en fjärde. Jagberättaren och Oehler är ute och går tillsammans på onsdagar och måndagar. Tidigare promenerade Oehler med Karrer på måndagar, men sedan Karrer blev galen, slutgiltigt galen, går Oehler med berättaren två dagar i veckan. De två kvarvarande samtalar längs vägen om tänkandet och gåendet och om hur dessa i människan befinner sig i kamp om att vara den starkare.

”Det är faktiskt inte möjligt att gå och tänka med samma intensitet en längre tid. Ibland går vi intensivare men tänker inte lika intensivt, sedan tänker vi intensivt och går inte lika intensivt som vi tänker.”

De talar om tänkandets faror och gräver ner sig i tänkandet på dessa tänkandets faror, som också involverar gåendet och dess bräckliga och av tanken hotade existens:

”Vi får inte tänka på varför vi går, säger Oehler, för då skulle det snart inte längre vara möjligt för oss att gå och som ytterligare konsekvens skulle snart inte något alls vara möjligt för oss, liksom även om vi tänker på varför vi inte får tänka på varför vi går och så vidare, liksom vi inte heller får tänka på hur vi går, hur vi inte går, alltså står stilla, liksom vi inte får tänka på hur vi tänker när vi inte går utan står stilla och så vidare.”

Och de talar om Karrers galenskap, om hur han blev slutgiltigt och oåterkalleligt galen. Det skedde i den rustenschacherska byxbutiken och här händer något med läsaren eller i alla fall med mig som läsare. Det förfärliga galopperande tragikomiska förlopp som tar fart där får mig att gripas av ett extatiskt euforiskt rus. Karrer låter expediten hålla det ena byxparet efter det andra mot ljuset för att avslöja tunna partier som visar på tygets sekunda kvalitet. Karrer ropar upprört att byxorna är ”tjeckoslovakiska utskottsvaror” och expediten kontrar med att de är av ”förstklassigaste engelska tyg”. Rösterna ökar i styrka och glider upp i falsett, Karrer slår med käppen på disken. I mig bubblar och skriker det och jag vet inte om det Karrer eller jag som är galen. Och detta upphör aldrig förrän möjligen efter bokens slut. Gång på gång står vi inför det ohjälpligt tunna byxtyget i Rustenschachers butik.

Då och då dyker också den framstående kemisten Hollensteiner som i förtvivlan begått självmord upp i samtalen. Han begick självmord för att den österrikiska staten tog ifrån honom alla möjligheter att få anslag just när han stod på höjden av sin bana. Och dessa saker – självmordet och den österrikiska statens nesliga handlande – framstår i boken som helt självklara. I nästan vilket annat land som helst hade det funnits möjligheter för Hollensteiner, men han kan inte förmå sig att lämna sitt hemland. Hollensteiner – och Bernhard – hatar staten Österrike, men älskar landet.

Bernhards text består av hårt flätade upprepningar och omtagningar som nästan kväver eller tar musten ur läsaren och tär på förståndet. Men kanske kan man också beskriva texten som ett musikstycke med teman och variationer, där lika på ett oregelbundet sätt studsar mellan liknande och likadant, så att texten hålls levande och farlig. Själva språkets originalitet plockas in på bara skinnet, inget äkta finns, allt är citat eller citat av citat eller bara något någon redan har sagt till någon:

”Oehler säger ofta många från Karrer härstammande meningar och tänker mycket ofta en av Karrer tänkt tanke, tänker jag, utan att uttryckligen säga att det som jag säger nu är från Karrer, det som jag tänker nu är från Karrer. I grund och botten är allt som sägs citerat är också en mening från Karrer, som jag kom på i det här sammanhanget och som Oehler mycket ofta har använt när det passat honom.”

Men på bokens sidor glimmar för den som vill se det också platsnamnens poesi. Namnet Klosterneuburgerstraße har en hemlighetsfull, mycket wiensk, skönhet och det är lätt att tro att man själv går längs denna gata varje gång – och det är ofta – namnet dyker upp. Och Oehler säger till oss: ”Vi äger ingen som helst förmåga att komma bort från Klosterneuburgerstraße.” Steinhof, mentalsjukhuset där Karrer är instängd för alltid, är ett ädelstensvackert och slutet namn. Ännu vackrare blir det om man känner till platsens verkliga skönhet och har sett den omgivande lummiga parken och Kirche am Steinhofs rika ornament och gyllene kupol. Och det har ju Bernhard. Detta är också en bok om en dunkel kärlek till Wien.

°°
Thomas Bernhard
Gehen, 1971
Gå, 2017
Översättning: Jan Erik Bornlid
Bokförlaget Tranan

Läs mer