Kategori: Litteratur

I somras, ja, för nu är det inte sommar längre, var Miki och jag i Prag två gånger på vår årliga Europaresa. På hemvägen, vägen söderut, träffade jag både min vän Peter och min son Rudolf i staden. En förmiddag gick Rudolf, Miki och jag över en av broarna och hamnade närmast oavsiktligt i Kafka-museet. Därinne köpte jag en bok, ”Ein Landarzt – kleine Erzählungen”. Egentligen hade jag redan de här berättelserna, men den här utgåvan är så vacker, så jag tänkte att jag också skulle vilja läsa dem mellan just de här pärmarna.

Och så har jag ju ett så speciellt förhållande till det lilla förlaget Vitalis. Förr om åren köpte jag varje sommar böcker från Vitalis i en liten bokhandel i den lilla staden Vrchlabí. Jag brukade åka ner dit med René och Londi någon dag under den tid då vi vandrade i Krkonoše/Riesengebirge. Vitalis är ett tyskspråkigt förlag med säte i Prag som ger ut klassiker från Centraleuropa. Kärnan i utgivningen befinner sig i skärningspunkten mellan tyskt, judiskt och tjeckiskt, så i hjärtat av Vitalis sitter Kafka. Böckerna är alla mycket vackra och de är så omsorgsfullt gjorda att de ter sig som främlingar i vår tid.

Boken har legat framme ändå sedan den kom hit till Kornatska och jag har ofta tittat på den och tänkt ”när jag har läst ut den och den och den boken, då…”. Nu är ”då”, fastän jag inte har läst ut alla de där. Jag har öppnat den och läst lite i Harald Salfellners efterord, tittat på de vackra bilderna och läst fyra av berättelserna. En är hisnande kort men lyckas ränna genom hela livet även om den börjar så här sävligt: ”Mein Großvater pflegte zu sagen:” Den där raden slukar nästan en tiondel av texten! Jag återger hela här:

Das nächste Dorf

Mein Großvater pflegte zu sagen: ”Das Leben ist erstaunlich kurz. Jetzt in der Erinnerung drängt es sich mir so zusammen, daß ich zum Beispiel kaum begreife, wie ein junger Mensch sich entschließen kann ins nächste Dorf zu reiten, ohne zu fürchten, daß – von unglücklichen Zufällen ganz abgesehen – schon die Zeit des gewöhnlichen, glücklich ablaufenden Lebens für einen solchen Ritt bei weitem nicht hinreicht.”

Nej, jag vill inte översätta texten. Den finns översatt. Den här berättelsen är så kort att alla som förstår svenska kan läsa den på tyska. Det är värt att ta varje ord i den i munnen och känna svindeln, skräcken, kanske euforin.

Som en del av er känner till översätter jag sedan ett par år äldre tyskspråkig litteratur för det djärva och egensinniga lilla förlaget Hastur, som leds av eldsjälen Ola Svensson. Förra året började jag publicera mina förord till de översättningar jag gjort för förlaget, det blev fyra under året. Nu är det dags för det femte förordet – fast egentligen är jag nu inne i den tionde boken…

Georg Büchner var före sin tid. Han var och är före alla tider, denna lika mycket som alla andra, om det nu alls finns något av värde eller kraft i att vara det. Büchner var mångsidigt begåvad och intresserad och hann under sitt livs korthet bli både läkare och författare och forskare inom naturvetenskaperna och han disputerade på en avhandling om fiskarnas eller närmare bestämt barbernas nervsystem. Samtidigt var han intensivt politiskt engagerad under Vormärz, det vill säga perioden mellan julirevolutionen 1830 och marsrevolutionen 1848. Han blev bara 23 år (1813-1837) och han dog vid samma tid som de båda dramerna ”Leonce och Lena” och ”Woyzeck” just höll på att bli färdiga för att gå i tryck. Ser man på bilder av Büchners unga ansikte och lockiga huvud är det svårt att värja sig mot tanken att Lenas ord om Leonce också kunde ha handlat om Büchner själv: ”Han var så gammal under sina blonda lockar. Vårvind över kinden, vinter i hjärtat.” Men då är vi i inbillningens värld för Büchner dog i tyfus och var säkert ung till både kropp och själ vid sin död.

Om man vill inordna Büchners verk i någon litteraturhistorisk strömning blir det ”Junges Deutschland” (Det Unga Tyskland), dit även exempelvis Heinrich Heine och Karl Gutzkow räknas. Under den korta tid som gavs honom hann han skriva fyra verk som alla ännu läses eller spelas. ”Lenz” är en berättelse om eller kanske snarare en psykologisk studie av Sturm-und-Drang-författaren Jakob Michael Reinhold Lenz’ väg in i sinnesförvirringens allt tätare mörker. Büchner stödjer sig vid skrivandet på Lenz’ brev och dennes hjälpare pastor Oberlins dagböcker och väl även på sina egna medicinstudier. De övriga tre verken är alla dramer och det första var ”Dantons död” som förstås har franska revolutionen som fond. Också här har Büchner energiskt samlat och studerat rikligt med bakgrundsmaterial och dramat innehåller passager ur både Dantons och Robespierres tal. ”Leonce och Lena” har undertiteln ”lustspel” och är tveklöst det ljusaste av Büchners verk, men ljuset genomkorsas gång på gång av hån och sarkasm om än ofta på ett rätt lekfullt sätt. Ur ”Woyzeck” talar en människas vanmakt och tilltufsade förtvivlan i en värld av hjärtlös uppblåsthet. Vid sidan av det rent skönlitterära skrev Büchner för det revolutionära flygbladet ”Der Hessische Landbote” som hade mottot "Fred åt hyddorna, krig åt palatsen!”

I efterordet till ”Woyzeck – Kritische Lese-und Arbeitsausgabe” utgiven av Lothar Bornscheuer kan man på ett ställe finna ett slags försök att föra in Büchners fyra verk under ett ledord eller överbegrepp. Detta begrepp är ”melankoli”. Det talas om en ”psykisk och religiös, socialpolitisk och historisk-filosofisk” melankoli, ”som inte får förväxlas med avtrubbad nihilism eller apatisk sjukdom. Büchners melankoli omfattar snille och leda, nervösa visioner och apatiskt lidande, utopi och förtvivlan, ’världsångest’ och ’existenstvång’.”

Büchner är så ung, för alltid ung – de som dör unga har givits detta privilegium – så full av trotsig energi och han spelar i sina litterära verk på alla sin begåvnings strängar: han är den passionerade konstnären som inte lämnar något oförsökt och som obekymrat bränner sitt ljus i båda ändar, han är den modige iakttagaren av människosjälens djupaste avgrunder, han är den ohejdbare revolutionären fylld av vrede över missförhållandena han ser omkring sig och inte minst är han den samvetsgranne naturvetenskapsmannen som med målmedveten uthållighet blottlägger även människornas nervsystem.

Dramerna är byggda av fragment eller episoder som radas på ett egenvilligt sätt och ofta tycks förloppen drivas framåt av smärtan. Man kan finna likheter med medeltida mysteriespel eller med barockdramers dödsdans men ännu mer med de efter Büchner följande dramaformerna som det naturalistiska och det expressionistiska dramat, men också det absurdistiska och det ”episka” dramat. Alla dessa passerar eller har passerat längs Büchners väg eller genom Büchners skapelser.

Genom tiderna har Büchners verk kommit att förflyktigas och återfödas gång efter annan. Förflyktigande har med det bleknande bläcket på de fladdrande pappersbladen att göra, med författarens plötsliga död mitt i den ännu ofärdiga texten. Brodern Ludwigs utgivning av ”Nachgelassene Schriften” (Efterlämnade skrifter) utelämnade till exempel ”Woyzeck” på grund av ”oläslighet” och ”brist på sammanhang”. Alla återfödslar har med verkets inneboende kraft att göra och den lockelse det utövar på dem som ser denna kraft. Författaren Karl Emil Franzos lyckades efter att ha låtit handskriftsfragmenten genomgå ”kemisk behandling” i någon mån dechiffrera deras innehåll och skapa en första ”meningsfull scenföljd” varpå han 1879 lät publicera dramafragmentet under titeln ”Wozzeck”. Den lätt förändrade titeln berodde på att Franzos tydde bokstaven ”y” i Büchners handskrift som ett ”z” och därför kom dramat under en längre tid att gå under namnet ”Wozzeck”. Språket i ”Woyzeck” bär i sig tre röster, alla folkliga, dels det dialektalt färgade vardagsspråket från Darmstadt-trakten där Büchner växte upp, dels folkvisan och slutligen också Bibelns språk.

Det kan här även vara värt att nämna att dramat ”Woyzeck” har en verklighetsbakgrund: Den 21 juni 1821 stack den 41-årige frisören Johann Christian Woyzeck i Leipzig i ett anfall av svartsjuka ner sin älskarinna, en 46-årig änka, i dennas lägenhet. Efter komplicerade och långdragna rättspsykiatriska undersökningar, som hade som mål att komma fram till om han varit ”tillräknelig” då mordet begicks, dömdes han till döden och avrättades inför en folkmassa på det stora salutorget i Leipzig. En bakgrund som väl är skakande nog.

På den tyska naturalismens författare kom dramat att ha en mäktig inverkan och Gerhart Hauptmann beskriver med innerlighet i rösten en resa han gjorde i Büchners fotspår till Zürich, där Büchner ligger begraven, som en pilgrimsfärd. Ett nytt steg i Büchner-receptionen kom med expressionismen och när man ser Frank Wedekinds drama ”Våren vaknar” (1891) är det svårt att tänka bort Büchner. Under 1920-talet kom en rad uppföranden av ”Woyzeck” under namnet ”Wozzeck” och 1925 kom Alban Bergs opera ”Wozzeck”. Berg fick veta dramats riktiga namn kort efter att operan blivit till, men han lyckades inte ändra det eller kanske tyckte han att det felaktiga namnet passade bra i sin borstiga strävhet. Om vi så fortsätter framåt i tiden ser vi att huvudpersonen i Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz” (1929), den hunsade och plågade Franz Biberkopf, kunde vara en sentida olycksbroder till Franz Woyzeck. För övrigt hade Döblin bevisligen läst Büchner för han skriver en gång så här om Büchners ”Lenz”: ”vilken enkelhet och otvungenhet, vilken ärlig stil så helt utan allt påhittat, delvis lika ärlig som en sjukdomsredogörelse, – så ser det sant originella ut!” Och ”Woyzeck” lever vidare och lockar varje tids avantgardister och sökare till nya experiment. ”Woyzeck” bär inom sig fröet till framtiden. Till alla framtider. Från vår tid som ju snart, likt alla tider, är förbi, kan man göra en liten ofullständig uppräkning: Werner Herzog kom 1979 med filmen ”Woyzeck” (med ett väl något olyckligt val av huvudrollsinnehavare), Tom Waits och Robert Wilson gjorde år 2000 ”Woyzeck” som musikal, Nick Cave skrev musik och sångtexter till den isländske regissören Gísli Örn Garðarssons drama ”Woyzeck” (2005) och Steve Sem-Sandberg lät 2019 historien om Woyzeck växa ut till romanen ”W”.

Att dramat var skrivet på lösblad kom att föra till att scenerna i de olika utgåvorna undan för undan fogades samman på växlande sätt. Scenföljden är för alltid rörlig och lever sitt eget liv, slutet är omväxlande öppet och skenbart öppet. Och mellan scenerna surrar det i skrift outsagda och varje läsare och varje åskådare bygger medvetet eller intuitivt upp förloppen utifrån den egna kombinationen av det uttryckta och det blanka. Vid varje inscenering är det kommande växelspelet med publiken en egen oförutsebar dimension. Och i varje huvud och i varje hjärta tar ”Woyzeck” om och om igen ny gestalt, för ”Woyzeck” är en sekulär martyrlegend, ett hårt laddat drama om ett samhällets olycksbarn, en djuppsykologisk undersökning, en studie över makt och vanmakt, en analys av perversioner och hjärtlöshet, en den naknaste, mest förtvivlade kärlekshistoria, ett ödesdrama som vrålar mot himlarna.

Vid varje brytpunkt i tiden återföds Büchners dramer och tomrummen i ”Woyzeck”-fragmentet fylls med nytt pulserande liv.

Den nionde maj publicerades nedanstående text i Hufvudstadsbladet. Ja, rätt datum. Nu återtar jag den och visar den här på mina marker.

År efter år har man den nionde maj kunnat bevittna det stolta firandet av segerdagen i Ryssland. Segerdagen kallas enligt sovjetrysk terminologi slutet på kriget mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen. ”Det stora fosterländska kriget” kallas detta krig enligt samma regelbok. Sin början hade kriget på sommaren 1941 då Hitler bröt Molotov-Ribbentrop-pakten – som haft som underliggande mål att dela upp Östeuropa mellan Sovjet och Nazi-Tyskland – och anföll Sovjetunionen. Segerdagen firas med fanor, enorma militärparader, ”fosterländska” tal av de styrande, tåg med krigsveteraner eller släktingar med stora porträtt av krigsveteraner, gärna tillsammans med uniformerade småbarn med leksaksvapen. Längs gatorna står folkmassor och vinkar. I Västeuropa har man sett med blandade känslor på detta men tigit ”för det var ju så många ryssar som dog i kampen mot nazismen”. I Östeuropa har de flesta haft nog med det sovjetiska förtrycket eller minnet av det.

Föreställningen om det ädla sovjetiska kriget med alla sina hängivna soldater mot nazismen har sedan krigsslutet varit ett ljus i den mörknande bilden av den sovjetiska staten. Ja, lägren hade funnits fick man så småningom inse och att det var illa, att folket varit och fortsatte att vara förtryckt gick inte att helt förneka, att skillnaderna i levnadsstandard mellan de styrande och de vanliga medborgarna var enorm visste man, men det stora fosterländska kriget fortsatte att lysa som godhetens kamp mot ondskan. Detta hade det sovjetiska folket gjort, detta kunde man inte ta ifrån människorna i det väldiga vanskötta landet, detta var den heliga kärnan i den sovjetiska mytologin. Det här visste Nikolaj Nikulin bara alltför väl när han 1975 började nedteckna sina minnen från tiden som soldat i sovjetarmén och han hade inte heller tänkt att texten skulle publiceras. Han skrev för att befria sig från minnets demoner.

Riktigt hela texten tillkom inte 1975, det finns också ett insprängt avsnitt på ett tiotal sidor från en dagbok han skrev på sjukhus under sommaren 1943, då intrycken var färska, men egentligen skiljer sig inte dessa sidor nämnvärt från resten av boken: Det vi ställs inför är en infernalisk ström av ohyggliga upplevelser i en mycket ung mans liv. Synfältet är fyllt av döda kroppar, losslitna lemmar, spräckta skallar, halvdöda, döende, benlösa, armlösa och det som hörs är dån, smällar, jämmer, smärtfyllda vrål, rosslande ur döendes strupar. Och inom honom bor den blanka huvudlösa skräcken.

Vi får också se den människofientliga hierarki som råder i sovjetarmén. Befälen förskonas nästan alltid från krigets verklighet, de äter oändligt mycket bättre, bor bättre, lever skyddade långt bakom de enkla soldaterna som bara dör och dör. Och befälen gör ingenting för att spara soldaterna. De ger ofta meningslösa order som inte leder till annat än soldaternas död:

”Ur de högre sfärerna singlar en order ner: Erövra denna höjd! Regementet stormar an mot höjden
i flera veckor, med stora förluster varenda dag. Utan avbrott kommer nya förstärkningar, för det råder ingen brist på folk.”

Nej, just så, det råder ingen brist på folk! Soldater är bara massa eller förbrukningsmaterial. Genom bokens sidor skriker förtvivlan över detta förakt för människolivet, denna makalösa hänsynslöshet mot den enskilde: ”I infanteriet klarade sig folk i snitt en vecka i aktiv ställning innan de sårades eller dödades.”

Då och då höjer Nikulin rösten mot hela det sovjetiska systemet: ”En sak som blev särskilt tydlig i kriget var den röta som utgick från bolsjevikerna. Redan när det var fred hade de gripit och bestraffat landets mest arbetsföra, hederliga, kultiverade, aktiva och förståndiga människor, och nu skedde samma sak vid fronten, i ännu mer ogenerade och vidriga former.”

Som läsare blir man som bedövad av kavalkaden av grymheter och elände, av alla dessa omtagningar av dödande och lemlästande och fasa. Befälens lumpenhet, soldaternas undergivenhet gör att man grips av vanmakt och vill slå igen boken för att slippa se. Nikulin sammanfattar: ”Kriget fördes med samma metoder som koncentrationslägren och kollektiviseringen, och det var enbart till skada för människosläktet.”

”Minnen från kriget” kom ut först 2007 och då i mycket begränsad upplaga, men den kom snabbt att spridas bland dem som vågade se, trots att landets historia fläckas av sanningen om den mot manskapet
omänskliga krigföringen och om massövergreppen mot den tyska civilbefolkningen. Men i dessa dagar då Ryssland bedriver sitt fasansfulla krig mot Ukraina är boken naturligtvis omöjlig igen. Och vi ser upprepningen av massmord på civila, tortyr och plundring. Och samma likgiltighet för de egna förlusterna. I slutet av boken varnar Nikulin för denna upprepning och försöker peka ut en annan väg:

”Detta förakt för kvarlevorna på slagfälten är samma sak som lägren, kollektiviseringen, sadismen i dagens armé […] Ett förändrat förhållningssätt till de dödas minne kan i omvänd ordning utgöra ett inslag i vår återfödelse som nation.”

°°

Nikolaj Nikulin
Minnen från kriget, 2024
Översättning: Nils Håkansson
Förlag: Ersatz

I början av kvällen tog Miki och jag treans spårvagn till Trešnjevka. Vi steg av på Nehajska och gick genom parken till Centar za kulturu Trešnjevka, där vi skulle uppleva evenemanget ”Životinje u književnosti” (Djur i litteraturen). Vi var ditbjudna av Lana.

Programmet bestod av två delar. Den första punkten handlade om den kroatiska översättningen av Virginia Woolfs ”Flush: A Biography”. Lana samtalade med översättaren Sanja Lovrenčić om boken och översättningen. Flush är en cocker spaniel och boken handlar om hans liv – glädjeämnen och umbäranden. Ja, jag behöver kanske inte gå närmare in på innehållet. Miki var ovanligt svår, möjligen för att han vaccinerats mot rabies tidigare på dagen. Han krävde att bli kliad och klappat utan uppehåll, slutade man pep han uppfordrande och gällt. Snart hittade han i alla fall sin favorit och efter någon halvtimme var han lite hanterligare.

Del två var en frågesport om djur i litteraturen, där bland annat hästen Rocinante och lejonet Aslan dök upp. Sista frågan gällde Sadakos tusen papperstranor och medan Lana rättade våra svar fick vi papper att vika tranor av. Alla var inte lika bra på att vika. På sista bilden ser ni Lana.

Nu har snart en vecka gått sedan denna text publicerades i Hufvudstadsbladet, så jag känner mig fri att återföra den till mina marker.

tassmärket är Mikis

Romanen ”Vinter i Sokcho” är kanske lika mycket en töcknig bildsvit i glidande tunna klangfärger som en text. Samtidigt är den förstås också text och det inte minst genom detta ords lutning in i det vi kallar ”textur”. Serietecknaren eller kanske snarare konstnären i boken känner ofta på pappret han vill teckna eller måla på och han föredrar det sträva och lite borstiga framför det släta och blanka. Ofta smakar han också på pappret för att känna på dess struktur också med tungan och tänderna.

Grundfärgen i romanen är vitt och det inte bara för att det är vinter och snö utan också för dimman. lakanen och de tunna pappersväggarna. Av och till punkteras vitheten av en skarp färg hos någon fisk, något metalltak, någon ljusslinga eller någon festdräkt, men det ger bara mer makt åt det vita som utgör en hel värld av vitheter: smutsvitt, blekvitt, skumvitt, mörkvitt, ja, för det vita är inte främst ljust. Samtidigt simmar romanen i bläck: bläckfiskarna och tecknarens bläck finns med i nästan varje kapitel, men vitheten är mäktig:

”När jag tittade närmare insåg jag att jag i stället för bläcket bara såg de vita ytorna mellan strecken, där ljuset hade absorberats av papperet och snön sken, nästan som om den var verklig.”

I den här berättelsen befinner vi oss i en badort i norra delen av Sydkorea, en badort som sover och huttrar om vintern: ”Sokcho dröp av vinter och fisk, väntade.” Sex mil norr om Sokcho finns Nordkorea och mellan länderna ett brett stråk av förbjudet land. Berättarrösten tillhör en ung sydkoreanska som arbetar på ett förkommet pensionat. Hon är i Sokcho av dottersplikt och kanske något annat, något drömskt eller uppgivet. ”Jag tyckte om kuststräckan trots att den var ärrad av elektrisk taggtråd.”

Den unga kvinnan med vars blick vi ser det mesta, kanske allt, har den egenheten att hon har en fransk far. Denne fransman övergav modern före dotterns födelse men lämnade spår av sina västerländska drag i flickans eller den unga kvinnans ansikte, spår som aldrig upphörde att väcka uppmärksamhet bland folket i Sokcho. En dag kommer Yan Kerrand, en fransk serietecknare, till pensionatet för att teckna det avslutande avsnittet i en lång rad seriealbum om en arkeologs resor runt om i världen, men han är också där för att vara i fred. Det är mellan berättaren och Kerrand det mesta av det glesa mänskliga samspelet i boken äger rum.

Blicken på Korea är en svårdefinierbar blandning av den inifrån och den utifrån. Författaren Elisa Shua Dusapin är som berättaren fransk-koreanska, men till skillnad från denna har hon bara levt i Korea under några år av sitt liv. Det Korea som visas kan för en europé te sig både till ytterlighet förfinat och överraskande slafsigt, inte minst när det gäller maten: fugufisken som har giftiga inälvor rensas med allra största rituella konstfärdighet och skärs upp i så tunna skivor att köttet är genomskinligt, men sedan kan det vid ätandet av denna rätt förekomma påfallande mycket kladd och salivdroppande. Detta Korea är å ena sidan djupt rotat i gamla sedvänjor som alla de traditionella maträtterna och de ofta förekommande besöken i jjimjilbang, de speciella koreanska badhusen, men också de gåtfulla grova haenyeo-kvinnornas arbete har gamla anor: Vinter som sommar dyker de ner till tio meters djup för att fiska skaldjur och sjögurkor. Å andra sidan är landet ultramodernt och i hög grad digitaliserat och till moderniteten hör även de ymnigt förekommande skönhetsoperationerna. Pojkvännen Jun-oh, som är modell, erbjuder sig vid ett tillfälle att ta med en ansiktskatalog till berättaren för att en operation – även om han förstås tyckte att hon var perfekt – kunde öka hennes chanser att få ett bättre arbete. Och en av gästerna på pensionatet, ”bandagetjejen”, bor där för att ta igen sig efter en skönhetsoperation. Inne i boken finner vi gång på gång den koreanska blicken på Kerrand och då speciellt hans näsa, som sticker ut så mycket. Dessa blickar på det främmande får mig tänka på hur godtyckliga de mänskliga idéerna om vad som är vackert och fult, rent och orent, viktigt och oviktigt är.

Något som likt vitheten och bläcket sätter sin prägel på boken är de många beskrivningarna av tunna lager av olika substanser: fiskkött eller grönsaker skärs mycket tunt, Kerrands bilder uppstår ofta genom att lager läggs på lager och ”bandagetjejen” på pensionatet drar under sin vistelse där bort lager efter lager av bandagen som täcker hennes ansikte. Ja, också lager av huden under.

Den utbredda fixeringen vid utseendet plågar berättaren, hon är för mager enligt modern, Jun-oh pratar engagerat om skönhetskliniker och på tv ser man hela tiden likadana plastikopererade ansikten. Ofta hetsäter hon tills hon mår illa och hon skäms över ett ärr efter en fiskekrok hon har på låret. Detta ärr utgör ett slags ledmotiv i historien om berättaren och Kerrand. De missförstår och talar förbi varandra på ett sätt som påminner om en lek. De säger saker till varandra som blir liggande kvar i luften mellan dem som något som förbinder dem. De vet och vet inte. Och ärret finns, syns och döljs och i sista meningen lyser ordet ”ärr” som ett tecken eller en nyckel till deras historia men också till slutet i Kerrands sista seriealbum.

Elisa Shua Dusapin
Vinter i Sokcho, 2023
Översättning: Lisa Marques Jagemark
Förlag: Ersatz