Vinter i Sokcho: Elisa Shua Dusapin

Nu har snart en vecka gått sedan denna text publicerades i Hufvudstadsbladet, så jag känner mig fri att återföra den till mina marker.


tassmärket är Mikis

Romanen ”Vinter i Sokcho” är kanske lika mycket en töcknig bildsvit i glidande tunna klangfärger som en text. Samtidigt är den förstås också text och det inte minst genom detta ords lutning in i det vi kallar ”textur”. Serietecknaren eller kanske snarare konstnären i boken känner ofta på pappret han vill teckna eller måla på och han föredrar det sträva och lite borstiga framför det släta och blanka. Ofta smakar han också på pappret för att känna på dess struktur också med tungan och tänderna.

Grundfärgen i romanen är vitt och det inte bara för att det är vinter och snö utan också för dimman. lakanen och de tunna pappersväggarna. Av och till punkteras vitheten av en skarp färg hos någon fisk, något metalltak, någon ljusslinga eller någon festdräkt, men det ger bara mer makt åt det vita som utgör en hel värld av vitheter: smutsvitt, blekvitt, skumvitt, mörkvitt, ja, för det vita är inte främst ljust. Samtidigt simmar romanen i bläck: bläckfiskarna och tecknarens bläck finns med i nästan varje kapitel, men vitheten är mäktig:

”När jag tittade närmare insåg jag att jag i stället för bläcket bara såg de vita ytorna mellan strecken, där ljuset hade absorberats av papperet och snön sken, nästan som om den var verklig.”

I den här berättelsen befinner vi oss i en badort i norra delen av Sydkorea, en badort som sover och huttrar om vintern: ”Sokcho dröp av vinter och fisk, väntade.” Sex mil norr om Sokcho finns Nordkorea och mellan länderna ett brett stråk av förbjudet land. Berättarrösten tillhör en ung sydkoreanska som arbetar på ett förkommet pensionat. Hon är i Sokcho av dottersplikt och kanske något annat, något drömskt eller uppgivet. ”Jag tyckte om kuststräckan trots att den var ärrad av elektrisk taggtråd.”

Den unga kvinnan med vars blick vi ser det mesta, kanske allt, har den egenheten att hon har en fransk far. Denne fransman övergav modern före dotterns födelse men lämnade spår av sina västerländska drag i flickans eller den unga kvinnans ansikte, spår som aldrig upphörde att väcka uppmärksamhet bland folket i Sokcho. En dag kommer Yan Kerrand, en fransk serietecknare, till pensionatet för att teckna det avslutande avsnittet i en lång rad seriealbum om en arkeologs resor runt om i världen, men han är också där för att vara i fred. Det är mellan berättaren och Kerrand det mesta av det glesa mänskliga samspelet i boken äger rum.

Blicken på Korea är en svårdefinierbar blandning av den inifrån och den utifrån. Författaren Elisa Shua Dusapin är som berättaren fransk-koreanska, men till skillnad från denna har hon bara levt i Korea under några år av sitt liv. Det Korea som visas kan för en europé te sig både till ytterlighet förfinat och överraskande slafsigt, inte minst när det gäller maten: fugufisken som har giftiga inälvor rensas med allra största rituella konstfärdighet och skärs upp i så tunna skivor att köttet är genomskinligt, men sedan kan det vid ätandet av denna rätt förekomma påfallande mycket kladd och salivdroppande. Detta Korea är å ena sidan djupt rotat i gamla sedvänjor som alla de traditionella maträtterna och de ofta förekommande besöken i jjimjilbang, de speciella koreanska badhusen, men också de gåtfulla grova haenyeo-kvinnornas arbete har gamla anor: Vinter som sommar dyker de ner till tio meters djup för att fiska skaldjur och sjögurkor. Å andra sidan är landet ultramodernt och i hög grad digitaliserat och till moderniteten hör även de ymnigt förekommande skönhetsoperationerna. Pojkvännen Jun-oh, som är modell, erbjuder sig vid ett tillfälle att ta med en ansiktskatalog till berättaren för att en operation – även om han förstås tyckte att hon var perfekt – kunde öka hennes chanser att få ett bättre arbete. Och en av gästerna på pensionatet, ”bandagetjejen”, bor där för att ta igen sig efter en skönhetsoperation. Inne i boken finner vi gång på gång den koreanska blicken på Kerrand och då speciellt hans näsa, som sticker ut så mycket. Dessa blickar på det främmande får mig tänka på hur godtyckliga de mänskliga idéerna om vad som är vackert och fult, rent och orent, viktigt och oviktigt är.

Något som likt vitheten och bläcket sätter sin prägel på boken är de många beskrivningarna av tunna lager av olika substanser: fiskkött eller grönsaker skärs mycket tunt, Kerrands bilder uppstår ofta genom att lager läggs på lager och ”bandagetjejen” på pensionatet drar under sin vistelse där bort lager efter lager av bandagen som täcker hennes ansikte. Ja, också lager av huden under.

Den utbredda fixeringen vid utseendet plågar berättaren, hon är för mager enligt modern, Jun-oh pratar engagerat om skönhetskliniker och på tv ser man hela tiden likadana plastikopererade ansikten. Ofta hetsäter hon tills hon mår illa och hon skäms över ett ärr efter en fiskekrok hon har på låret. Detta ärr utgör ett slags ledmotiv i historien om berättaren och Kerrand. De missförstår och talar förbi varandra på ett sätt som påminner om en lek. De säger saker till varandra som blir liggande kvar i luften mellan dem som något som förbinder dem. De vet och vet inte. Och ärret finns, syns och döljs och i sista meningen lyser ordet ”ärr” som ett tecken eller en nyckel till deras historia men också till slutet i Kerrands sista seriealbum.

Elisa Shua Dusapin
Vinter i Sokcho, 2023
Översättning: Lisa Marques Jagemark
Förlag: Ersatz

Den svarta spindeln – förord

Sedan några år översätter jag äldre tyskspråkig litteratur för det originella lilla förlaget Hastur. Förlaget leds av en modig man: Ola Svensson. Det här året har jag börjat publicera mina förord till böckerna jag översatt för Hastur. Här kommer nu det fjärde:

Vi får tänka oss Albert Bitzius’ värld som en mycket sluten sådan, lantlig och omhägnad av höga berg i en tid då Emmental och även staden Bern låg mycket långt från resten världen. Och Albert Bitzius själv får vi föreställa oss som en temperamentsfull präst som brann för sina församlingsmedlemmars bästa både vad gäller det andliga och det världsliga och som var försedd med en helt egenartad litterär röst. Låt oss ta detta till utgångspunkt.

Bitzius var under många år präst i Lützelflüh i Emmental och han kom så småningom att skriva berättelser om livet där och från huvudpersonen i sin debutroman tog han sig som författare pseudonymen ”Jeremias Gotthelf”. Han levde bland bönder och skrev för bönder om bönder för deras väl.

Jeremias Gotthelf, låt oss kalla honom så hädanefter, levde mellan 1797 och 1854 och som präst ägnade han sig förutom att vara själasörjare och predikant åt att arbeta för reformer för att förbättra vanliga människors liv. Han kämpade för allmän skolplikt och stödde sig på den kände pedagogen Pestalozzis idéer som bland annat innefattar tanken om en kärleksfull relation mellan lärare och elev, där varje barn betraktas som i grunden gott och som utbildningen måste vårda och stödja. Gotthelf stred också mot utnyttjandet av ”Verdingkinder”, barn från fattiga hem som tvingades att arbeta i lantbruket under närmast slavliknande förhållanden. Dessutom arbetade han för att minska alkoholismen i de schweiziska byarna. 1835 var han den drivande kraften bakom grundandet av en utbildningsanstalt för fattiga som fick namnet Trachselwald och han var intensivt engagerad för skolan ända fram till sin död. I skriften ”Armennoth” beskrev och analyserade han sina erfarenheter därifrån.

1836 gav han ut sin första roman ”Der Bauernspiegel”, till vilken han hämtade inspiration ur det hårda bondeliv som var hans omgivning och på många vis kan man se romanen som hans självbiografi från den tiden. Också i de följande romanerna och novellerna är miljön landsbygden utanför Bern och sedvänjorna och levnadsförhållandena där skildras detaljerat och mustigt livfullt. Gotthelf släpper i sitt författarskap egentligen aldrig sin roll som präst och själasörjare och många av hans böcker har starka didaktiska inslag utan att för den skull bli torra eller mästrande, det rymmer de en för stark människokärlek för. Två kända exempel är ”Uli der Knecht” (Uli drängen) och ”Uli der Pächter” (Uli arrendatorn) och i dessa hyllas arbetet, tron och familjesammanhållningen. Båda dessa är skrivna på 1840-talet precis som ”Den svarta spindeln”, men den senare vidgar perspektivet och för in mytiska och skakande existentiella motiv. Den schweiziska bondbyn blir där skådeplats för kampen mellan ont och gott.

En intressant detalj i Gotthelfs författarskap är hans språk. Ja, kanske är det mer än en detalj, det handlar om en egen språkform som bygger dels på den variant av Berndialekten som talades i området där Gotthelf levde och verkade, dels på högtyska. Dessa två helt olika språkformer flätar Gotthelf samman på ett mycket egensinnigt och lekfullt kreativt sätt utan att bekymra sig alltför mycket om att skapa någon enhetlighet. Den schweiziske litteraturhistorikern Walter Muschg påpekar Gotthelfs inkonsekvenser, ”obundenhet av alla regler” och ”ortografiska flyktighet”, men försvarar och förklarar också hans hållning och tillvägagångssätt så här:

”Detta är begripligt eftersom han var tvungen att på egen hand skapa sig en metod för att ge en skriftlig fixering åt sitt naturspråk. Det är knappast möjligt föreställa sig hur labil dess position mellan muntligt och skrivet språk, mellan Berntyska och papperstyska är. Den ständiga växlingen mellan skriftspråk och dialekt i hans berättelser bevisar ju att det för honom inte fanns någon fast gräns mellan dem. Man måste, för att förtydliga detta för sig, tänka sig en schweizisk bonde som när han läser upp ett stycke text, exempelvis ur en tidning, också idag gång på gång glider över i dialekten.”

När Gotthelfs verk fick spridning i det tyskspråkiga området utanför Schweiz förde detta med hans egenartade språk av naturliga skäl till komplikationer. I Nordtyskland kom hans böcker genom förläggaren Julius Springer vid Berliner Verlag att publiceras mycket tidigt, men Gotthelfs språk bekymrade honom och han rådde författaren att vara försiktig med användningen av dialektala uttryck, men Gotthelf kunde inte svika sin röst. Han fortsatte att skriva som hans hjärta bjöd honom men han kunde inte hindra att språket i hans texter ”normaliserades” i de tyska utgåvorna. Han verkar dock inte ha brytt sig om detta, eftersom han betraktade det som utsiktslöst och som slöseri med tid att försöka påverka förläggarna. Detta förde enligt Walter Muschg till att böckernas ”språkliga tillstånd blev utsatt för en närmast exempellös vanvård och att det knappast är möjligt att ställa detta till rätta idag.”

Denna kaotisk-dynamiska och egentligen betydelsefulla språkliga dimension i Gotthelfs texter måste av naturliga skäl till allra största delen gå förlorad i översättningar till andra språk och det gäller därför också för denna, men det kan vara av intresse att åtminstone i teorin känna till den. Och kanske kan det vara värt att här ta fram ett spännande dialektalt ord som ett litet praktiskt exempel: Kindbettimann. Ordet betyder ”mannen till en kvinna som nyss fått barn”. Vi har ju det gamla svenska ordet ”barnsäng” i betydelsen ”den närmaste tiden efter en förlossning” och på tyska finns också ett äldre ord med samma betydelse, ”Kindbett”. ”Kindbetti” är en schweizisk variant av ordet och har genom i:et en lätt diminutivisk klang. En ”Kindbettimann” är alltså en ”barnsängsman”.

En annan aspekt av Gotthelfs texter som det kan finnas anledning att betona är hans uppmärksamma och känsliga blick in i det mänskliga psyket och hur skickligt han förmedlar sina iakttagelser. I ”Den svarta spindeln” får vi ett förvånansvärt stort antal individualporträtt även om det är händelseförloppen som är det centrala i berättelsen. Och det rör sig inte bara om statiska porträtt utan om utveckling i en eller annan riktning och vi får också se vilka yttre omständigheter som påverkar den ena eller andra människans sätt att tänka och handla. På mig som läsare gör därvidlag Gotthelfs beskrivningar av människor i grupp, vilka gruppdynamiska mekanismer det är som driver människorna i den ena eller andra riktningen, allra starkast intryck. Han skildrar med lätt hand och skarp blick glidningar i en grupps syn på en viss individ såväl när tiderna hårdnar och man söker en syndabock att ösa sin frustration över som när förhållandena är gynnsammare och toleransen mot det annorlunda ökar.

Gotthelf är en mirakulös berättare, genom hans berättelser flödar överraskningsmomenten ohejdat och hans uppfinningsrikedom verkar vara så gott som obegränsad. Ibland kan han verka närmast självsvåldig, som till exempel vid ett tillfälle när en av hans gestalter behöver en borr och han låter honom gripa den från ingenstans. Men läsaren är med och gläder sig över att slippa ointressanta omvägar i berättelsen. Gotthelf är lika fri i uppbyggnaden av förloppen som i den språkliga formen. I ”Den svarta spindeln” böljar texten fram från stora frodiga bondekalas innanför starka timmerväggar, där borden dignar av mäktiga gyllene brödkakor, köttstycken i mängd, tunga kannor med vin och massor av grädde till fasansfulla skräckscener som stegras till rena helvetesskildringar. Allt detta är hela tiden inramat av det storslagna schweiziska bergslandskapet.

Rent formellt räknas Gotthelf till den litterära epoken Biedermeier som tidsmässigt på ett ungefär sammanfaller med perioden från Wienkongressen till marsrevolutionen, en epok som präglas av ett intresse för eller ett fokus på det ”lilla livet” med familjen och hembygden i centrum och tonen är ofta lågmäld och samtidigt innerlig. Det är förvisso sant att hans verk har en rad egenskaper som sammanfaller med dem som var typiska för Biedermeiertiden, men hans röst är mer passionerad och existentiellt intensivare än de flesta andras och han driver realismen i skildringarna längre än många. Enligt Walter Muschg är Gotthelf den ende författaren i det tyskspråkiga området som man kan jämföra med Balzac, Dickens och Dostojevskij från ungefär samma tid, men Muschg menar också att hans verk aldrig kommer att räknas till världslitteraturen, detta inte minst för att ”bara en schweizare har möjligheten att förstå fullheten hos hans barbariska språk”. Den store schweiziske författaren Gottfried Keller kallar Gotthelf ”ett episkt geni” och menar att även om Dickens och en del andra författare från epoken har ”en mer glansfull formbegåvning” än han och är ”mer medvetna och ändamålsenliga” i sitt skrivande, så kan ingen av dem mäta sig med honom när det gäller den ”djupa och storartade enkelheten” i böckerna han skriver.

Då och då genom historien har författare på olika sätt låtit sig inspireras av Gotthelfs verk och ett spännande exempel från vår tid är chilenaren Roberto Bolaños mastodontroman ”2666” från 2004. En av romanens fem huvuddelar handlar om den fiktive författaren Benno von Archimboldo och ett av hans verk bär titeln ”Bitzius” och handlar om en pastor Albert Bitzius i Lützelflüh i kantonen Bern.

Så Gotthelf lever än. Denne vildvuxet originelle präst från en schweizisk bondby talar med visionär kraft på ett språk han till stor del skapat själv och hans röst hörs genom århundradena.

Aus der Ferne – Else Lasker-Schüler

Aus der Ferne

Die Welt, aus der ich lange mich entwand,
Ruht kahl, von Glut entlaubt, in dunkler Hand;
Die Heimat fremd, die ich mit Liebe überhäufte,
Aus der ich lebend in die Himmel reifte.

Es wachsen auch die Seelen der verpflanzten Bäume
Auf Erden schon in Gottes blaue Räume,
Um inniger von Seiner Herrlichkeit zu träumen.

Der große Mond und seine Lieblingssterne,
Spielen mit den bunten Muschelschäumen
Und hüten über Meere Gottes Geist so gerne.

So fern hab ich mir nie die Ewigkeit gedacht…
Es weinen über unsere Welt die Engel in der Nacht.
Sie läuterten mein Herz, die Fluren zu versüßen,
Und ließen euch in meinen Versen grüßen.

Från fjärran

Den värld jag länge vänt mig bort ifrån,
Vilar nu kal, avlövad sin glöd, i dunkel hand;
Bortvänd är den hembygd jag överöst med kärlek,
Levande mognade jag hän in i himlarna.

De överförda trädens själar växer också
Redan på jorden in i Guds blåa rum,
För att mer innerligt drömma om Hans härlighet.

Den stora månen och hans älsklingsstjärnor,
Leker med musselskalens glimmerglans
Och vakar i kärlek över Guds ande över haven.

Så fjärran har jag aldrig tänkt mig evigheten…
I natten begråter änglarna vår värld.
De renade mitt hjärta för att mildra markerna,
Och lät hälsa er i mina strofer.

Nora Ikstena

I många år hoppades jag på att Adam Zagajewski skulle få Nobelpriset. Sedan var tiden ute för det. Och därefter hände det ena efter det andra som drog ett löjets skimmer över priset och allt började mer och mer likna vadhållningar kring hästkapplöpningar och så släpptes Handke fram just när nya förnekelser av krigsbrotten på Balkan vällde upp. Ja, mycket pengar verkade priset mer och mer handla om och olika slag av kvoteringar mellan länder, kön och världsdelar.

Nyss kom jag ut ur helvetet. Ja, jag är fortfarande inte mig själv helt, men jag börjar kunna sila in lite mer av mediala omvärldshändelser – sådant är ju egentligen av ringa värde, men förneka att det sker mig kan jag inte: Nobelpriset i litteratur ska delas ut idag och jag vet vem jag önskar det: Nora Ikstena.

”Livets fest” kom på lettiska 1998 och i Juris Kronbergs’ svenska översättning 2008. Här är några rader ur en recension jag då skrev:

°°

”Livets fest” börjar och slutar – i drömkursiv – med att ”en from kvinna sitter på ett högt berg med ett vitt nystan i famnen”, fast nystanet är inget nystan och inledning och slut rullar vidare till en scen där kvinnan som länge samlat stenar i sitt förkläde till sist kastar iväg alla stenarna igen ”med aldrig skådad styrka” och utslungar orden:

”Det som är dött må leva, det som lever må dö.”

°°

Och här är ytterligare ett stycke ur den recensionen:

°°

Tiden i romanen är förutom nuet ett slags människolivets “alltidsväv”, där barndom, ungdom, mognad och åldrande läggs intill varandra, men på några ställen är den här väven lite tunnare och där skymtar fragment ur historien fram: i begravningsgästernas berättelser möter vi krigsinvalider från andra världskriget och vi ställs inför hungern i de sovjetiska pinolägren.

°°

”Modersmjölken” kom på lettiska 2015 och Juris Kronbergs’ översättning 2020. Så här börjar min recension av den:

°°

Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” jag läser.

°°

Och här ett stycke från mitten:

°°

Livet i det lilla huset på landet beskrivs som både idylliskt och sorgtyngt. Trädgården är vacker med gamla äppel- och päronträd, en hund bosätter sig hos dem, byskolan och läkarmottagningen är strax intill och det ser ut som om livet hade kunnat bli ganska bra, men modern plågas av sina demoner och det blir flickan som får ta hand om både henne och hushållet. På nätterna sitter modern uppe och röker och dricker kaffe och testar mediciner på sig själv och försöker fördriva sin oro med lugnande tabletter. Gång efter annan överskrider hon en gräns och dottern räddar om och om igen hennes liv. Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.

°°

Och detta är slutraderna i recensionen:

°°

Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.

°°

Och översättaren Juris Kronbergs lever inte mer. Vem ska fortsätta hans värv?

Storie dell’Ottavo Distretto: Giorgio e Nicola Pressburger

Nu har det väl gått någon vecka sedan den här texten publicerades i Nya Argus (nummer 6-7 2023), så jag låter den komma tillbaka till mig:

I oktober förra året strök jag tillsammans med min numera nästan triestinska dotter omkring bland de små bokborden på Piazza Garibaldi i Trieste. Nästan genast fick jag syn på en ganska tunn bok med ett omslag i blyblått och grått föreställande en avflagnad husfasad under ett smått äventyrligt toppigt tak. ”Storie dell’Ottavo Distretto” heter boken och den är skriven av tvillingbröderna Giorgio och Nicola Pressburger, slovakiska judar födda 1937 i Budapest, döda med årtionden mellan sig, ett tidsavstånd som gjorde saknaden hos den överlevande brodern Giorgio lång. 1956 flydda de från det kommunistiska Ungern och slog sig ner i Italien och bodde undan för undan i olika städer där. Nicola dog i Milano men är begraven på den judiska begravningsplatsen i Trieste och Giorgio levde i staden under många år och kom att bli en känd triestinsk kulturpersonlighet och har som brodern sin grav där. Trieste blev för honom förbindelsen bakåt med det Centraleuropa han förlorat; dessutom är Trieste en stad med ett inneboende judiskt element, vi behöver bara tänka på Italo Svevo eller kanske ännu intensivare på poeten Umberto Saba och det gamla judiska kvarteret i närheten av Piazza Cavana, en gång ett kvarter för sjömän, judar och prostituerade. I prosaverket ”Ricordi, racconti” (Minnen, berättelser) finns också en samling noveller under titeln ”Gli ebrei” (Judarna), där inte minst novellen ”Il Ghetto di Trieste” har ett anslag som liknar det i historierna i den här boken. Men det finns också trådar som löper mellan bröderna Pressburgers berättelser och Isaac Babels ”Berättelser från Odessa”. Babel sa en gång att han praktiserade en ny stil, att han var en ”mästare i tystnadens genre” och helt säkert gömmer bröderna Pressburgers texter även de på mycket som ligger bortom det utsagda, men kanske liknar de honom mer i själva berättandet, i skildringarna av miljöer och märkliga personligheter, och kontrasterna mellan det färgstarka och det dova. Om Babels historier tänkte jag en gång så här: ”Av och till är det frodigt och livligt och gestalterna far omkring som ollonborrar i en Chagallsk himmel, men så kastar Babel plötsligt en svart säck över det hela och läsaren vinglar liksom till.” Något sådant kan också gälla för historierna om det åttonde distriktet i Budapest som vi har framför oss här.

Låt oss nu ta en titt på platsen där allting utspelar sig, detta det åttonde distriktet i Budapest är ju på sätt och vis bokens huvudperson. Stadsdelen befinner sig på Pest-sidan, den närmaste bron över Donau är Petőfi hid och den del av ringvägen som bär namnet József körút utgör stadsdelens västflank. Som nöjesflanör undvek man fram till ganska nyligen denna del av Budapest, men min ungerska väninna säger att distriktet idag till stor del är ”sanerat”, fast ”lite skumt är det allt ännu i vissa gränder”, tillägger hon och kastar en menande blick på mig. I bokens inledning kan man läsa att ”en turist som har som mål att bese Budapests sevärdheter bara kan hamna i de här kvarteren av misstag”. Ändå projekterades stadsdelen under 1800-talets senare del som ett välordnat och behagligt område för borgerskapet, men utvecklingen blev en annan än den tänkta och mycket snart var det åttonde distriktet befolkat av judiska småkrämare och lumphandlare och av fattiga zigenska mångsysslare och där fanns varken några aktningsvärda monument eller leende bostadskvarter. Här samexisterade en myllrande livaktig handel med ”ett liv i lidande, smärta och misär”. Och antisemitismen finns här ständigt, under vissa tider lömskt smygande, under nazismen öppen och brutal, men också under stalinismen.

Bokens tio berättelser rör sig genom gränderna, längs gatorna och över torgen, inte minst Teleki, där handeln sjuder och frambringar de dunklaste blomster, in i synagogan, in i lägenheterna av vilka en del är trånga och mörka. Människorna som befolkar boken kliver ibland från en historia till en annan, hur ofta möter vi till exempel inte den överdådigt tjocka och gränslöst företagsamma Selma Grün? Och ja, det är hon som en gång säger: ”Den bästa medicinen är döden.” Vi får tro att de här gestalterna är avbildningar av släktingar, vänner, bekanta och till hälften obekanta människor från bröderna Pressburgers barndom och tidiga ungdom.

Bröderna Pressburger är födda 1937 så deras barndom är märkt av en tilltagande antisemitism, av nazismens allt hårdare grepp, vänner och släktingar försvinner. Ofta beskrivs detta bara indirekt till exempel genom en viss sorts förskjutningar i de närmast rituella besöken hos släktingarna om söndagförmiddagarna. Barnen i familjen brukade gå med hälsningar från familj till familj, gata upp och gata ner, genom släkten. När tvillingarna var mycket små, kanske fyra eller fem år gamla, var det nära mellan släktingarna och de flesta bodde mycket trångt i små skamfilade mörka lägenheter. Efter kriget, efter holocaust, hade avstånden blivit större för att det var så få kvar i livet. Samtidigt hade en del av de kvarvarandes lägenheter blivit större: ”Också vår bostad var större och ljusare än den vi hade tidigare.”

Berättelsen ”Templet” är ett mästerverk, nej, inte det enda i den här tunna boken, men det är ovanligt mäktigt genom hur djärvt, hur tragiskt djärvt, det rör sig mellan de sorglösaste ljusa lekfullheter och den mörkaste hopplöshet, den första barndomens glada upptåg nedsänkta i bottenlös evig sorg. I början ser vi en liten pojke gå in i synagogan. Vi får vara med om hur han både fascineras och skräms, på ett lustfyllt sätt skräms, av ritualerna där inne. Han är fem år. Han tänker då eller kanske formulerar minnet långt senare det så här: ”Ja, detta marknadsjudarnas tempel hade något av det himmelska Templet, av Salomos tempel, det judiska folkets eviga skatt.” Han tittar på männen som rytmiskt gungar i bön ”sökande en extas som aldrig kommer”. Men för honom och de andra barnen var det bästa med templet att de fritt kunde leka där mellan och under bänkarna, att de vuxnas tillsägelser alltid tedde sig så milda som om allt var tillåtet, vilket å andra sidan inte betydde att man gjorde detta allt. I templet fanns hos barnen eller hos den här pojken den högtidliga glädje som tillhör den som utforskar mysterier. Men 1944 upphör allt detta. En dag förs kvarterets barn till synagogan som till ett slags exil. Föräldrarna får inte följa med och barnen tvingas in i ett liv i något helt okänt. Ett par vuxna håller uppsikt över dem, bland andra rabbinen, barnen sover på madrasser på golvet och äter soppa av bönor eller kål, ibland finns det larver i soppan. Var och en känner sig ensam och övergiven, ingen orkar stödja någon annan. Månaderna går och barnen fortsätter att vara instängda och blir alltmer vanvårdade, de magrar, uträttar sina behov på golvet, de är fulla med löss och sover där de råkar ramla ihop. De vuxnas ord har ingen makt över dem, apatin breder ut sig. Till slut finns det inte ens vatten och efter tre dagar utan vatten släpps de plötsligt ut i vinterkylan, det är februari 1945. Ute faller bomberna och en faller alldeles intill synagogan och många av barnen dödas. Decennier senare återkommer berättelsens huvudperson till synagogan. Han stiger in och strupen snörs samman: ”Den outgrundliga arkitekturen från förr är borta, som om alla de många judarnas försvinnande också utplånat teglet och stenarna. Platsen för de heliga sammankomsterna hade stelnat, bleknat, förkommit.”

Inne bland bokens sidor finns den vackra och liksom sorglöst sorgsna berättelsen om Ilona Weiss, som en gång var kvarterets skönhet men som i kapitlets nutid är en gammal dam med ett hår som blivit mycket skört av alla färgningar och benen har förlorat sin härligt fylliga ”kurvatur”, men hon sjunger ännu i barerna, rösten har blivit hes av alla livets cigaretter, inte sällan sjunger hon sången: ”Jag har inga vackra minnen med dig…” Hon sjunger den också med och för en av bröderna Pressburger, vi vet aldrig vilken broder som vid det ena eller andra tillfället har ordet och det är något särskilt med detta. Ilona var älskad eller beundrad av många, men förälskade sig nog aldrig i någon. Mannen hon gifte sig med hade ingenting som kvinnor enligt våra föreställningar brukar dras till, han var inte vacker, saknade charm, han var sjuklig, men han tog sig fram ganska bra som skräddare på landet. Hustru och barn hade han förlorat till koncentrationslägren. Hans stora fråga förblev: Varför de, men inte han? När han efter tjugo år med Ilona dog av sin ständiga hosta förskaffade hon honom en riktigt fin grav nära ingången till den judiska begravningsplatsen och Ilona fortsätter att vilja vara vacker och hon färgar varje vecka håret i en blekröd ton.

I det åttonde distriktet under tiden som boken skildrar är tuberkulosen en sjukdom som särskilt ofta drabbar unga människor. Rädslan är stor och metoderna att på de tidigare stadierna dölja sjukdomen är många. Franja, kallad Räven, anar den som ung hos fästmannen, ”en lukt av kamfer och sjukhus” håller henne tillbaka, fast bara lite, men så hostar han en dag upp en flod av blod över ett festligt dukat bord och deras historia är slut. Han dör och Franjas liv fortsätter genom bottenlöst elände och tillfälliga mirakler och på ett ställe säger författaren: ”Detta – och mycket annat och långt hemskare, när det gällde Franja – stod skrivet i ödets bok.” Och Franja var förresten en släkting till författaren och när han många år senare besöker hennes grav störtar en räv upp ur den för ”den arma judiska begravningsplatsen har lämnats i fullständig vanvård. I gravarna har vilda djur sina bon.”

Under läsningen av de här berättelserna kan det hända att man som läsare stöter på en person som man i den ena historien bara ser utifrån, men som i en annan blir till den inifrån sig själv talande huvudpersonen. Robert Leuchtner är en så kallad ”drabbad” och bara en enda gång i livet lyckas han tala så att andra förstår vad han säger. Detta varar i en halvtimme. Han vill en gång sjunga ”A jiddische Mame” för sin mor, men det blir för svårt. ”Alla förebrår mig alltid för att det inte går att förstå vad jag säger och att det när jag talar bara hörs ett fult mumlande.” Och han tänker med rädsla på den mörka cirkel han allt oftare ser på väggarna eller ovanför tabernaklet.

Här och där faller ett strålande ljus in i människornas krets i det åttonde distriktet och allt är för en stund eller längre oerhört lätt och lyckosamt, nästan himmelskt, men så tilltar med ens tillvarons andra röst i styrka. ”Det goda och det onda går alltid sida vid sida, de är tvillingbröder som oskiljaktiga vandrar tillsammans till Messias’ stora dag och även då förblir de kanske förenade.” Och Aron Schreiber, syssling till bröderna Pressburger, återvänder efter svår tortyr och år av flykt från plats till plats till det åttonde distriktet och han säger en gång till en av bröderna: ”Livet är som Rákóczy, gatan här, i början har vi teatern, i mitten sjukhuset, på slutet begravningsplatsen.”

Den sista berättelsen, ”Natan”, är en svindlande uppenbarelse, bortom det fattbara. Natan är en mager, blek och sjuklig man som lever mycket ensam under enkla förhållanden. Han sysslar med omutlig flit med bokföring för ett ganska stort företag. Hans liv är tomt och enahanda. Men så börjar saker hända och efter en rad metamorfoser får han genom en rabbin i Venedig en vink om att han borde lära sig hebreiska och läsa de heliga skrifterna. Och med denna läsning strömmar det nya in, portarna öppnar sig. Natan stiger och stiger genom texterna och befinner sig plötsligt utanför tiden bland änglar och heliga rabbiner och han ställer frågor han inte får ställa, men han ställer dem ändå, han ställer frågor om sitt folks måttlösa lidande. Ett skälvande crescendo tar fart och han möter judarna från det åttonde distriktet som förintats i gaskamrarna, han möter dem klädda i vita högtidskläder. Darrande hälsar Natan dem var och en för sig. Han möter förfäderna, hans ser släktled passera framför sig. Tid går in i evighet.

Och kapitlets berättare får sedan som avslutning höra Natans ord om att de som mördats i lägren och gaskamrarna kommer att få ett nytt liv i frid och visdom också i det åttonde distriktet, där magnifika hus kommer att vara omgivna av underbara trädgårdar och människorna kommer att leva i lycka, välstånd och sämja. Och berättaren säger: ”Detta sa Natan till mig. Och jag kan inte tvivla på hans ord.”

Muggia den 19 april 2023