Ur världen

Mitt i detta undantagstillstånd nådde ett paket min brevlåda. Det innehöll en bok och på försättsbladet finns en kort hälsning. Den lyder: Till Bodil och Miki – varmaste hälsningar, Eva. Jag lägger boken här på Mikis ulltäcke, det som en gång var Londis.

Jag tar upp den igen och läser dikten på sidan 40 högt för min krushårige lille vän:

Vandraren
(Miki)

Går ned i djurtassarna
Lädernosen har sin egen
sträva stig att följa
Örons vimpelspel
Marken tjuvlyssnar, en bris
vinglar förbi med klippt gräs

För stor för två ögon
är blicken

Ilma Rakusa – hennes minnen i mina

Nej, allt jag inte i varje ögonblick minns, är inte glömt, inte alltid, allt emellanåt lyfter någon annan på den skenbara eller tillfälliga glömskans förhänge. (Nebenbei gesagt: Just nu blir nästan allt jag säger lite Hoffmannskt, ni som vet vet – både varför och hur.)

Den första gången jag stötte på Ilma Rakusa och det hon skriver var i juni 2013, när hon var här i Zagreb och läste ur sin memoarbok Mehr Meer som just kommit ut på kroatiska (Mnogo Mora). Vi befann oss på Médiathèque Francaise, det franska biblioteket i närheten av Cvjetni trg, Blomstertorget. Rakusa är kosmopolit och polyglott och språken som susade i luften var tyska, kroatiska, franska, ryska, italienska och säkert något till. Hon satt på den lilla scenen och slog för sin publik upp boken genom titelns vida öppning och vi såg det havsomflutna Trieste, där hon upplevt ett präglande barndomsår. Hon läste kapitlet ”Stadsbilder” på tyska, medan den kroatiska översättningen löpte på väggen bakom henne. Genom den läsningen skänkte hon mig den triestinska barndom jag inte haft. Och jag kände igen alla platserna och jag vet att hon i texten också lagt in något av Triestes nu. Jag fick gå in på Buffet Da Pepi, den rustika slovenska restaurangen med sina köttstycken och sin surkål. Den serbisk-ortodoxa kyrkan tornade upp sig framför mig och jag fick beskåda den både inifrån och utifrån. Jag gick runt i Giardino Pubblico och jag strök förbi synagogan och såg upp mot dess branta slutna väggar. Tillsammans gick vi upp genom gränderna till den högt belägna kyrkan San Giusto. Och så återvände vi ner till Piazza Hortis och strax därefter stod vi vid havet.

Nu finns boken också på svenska och bär den sköna titeln Vidare vatten och jag går ett varv till genom dess värld och kommer först till Rakusas barndoms anhalter: födelsestaden Rimavská Soboto (nu i Slovakien, vid andra tider i andra länder) som hon återser som vuxen och känner igen på ett undermedvetet plan. Vi fortsätter till Budapest och sedan till Ljubljana, där minnena börjar ta fastare form. Hon är nu tre år och redan van vid flyttandet, som både skrämmer och lockar henne. ”Hem” är något löst och rörligt och i nätterna klamrar hon sig ofta fast vid pälsvanten med det ungerska namnet Kesztye. I Ljubljana bor den lilla familjen nära stationen och de nattliga ljuden från rangerbangården lämnar ett mörkt stråk i minnet hos den lilla flickan. Annars är den slovenska sekvensen av uppväxten fylld av glada lantliga fester och mustig mat och hon går med liv och lust in i slovenskan, som är faderns första språk, moderns är ungerska. Men det blir flytten till Trieste som öppnar himlen och ger livet en ljus lätthet. I passagerna om denna lite råa stad mellan bergen och havet finns bokens hjärta.

Det kommer nya uppbrott och Zürich blir familjens hemstad och Ilma Rakusa bor ännu där, fastän just Zürich ter sig som den plats, där hon minst hör hemma och där hon mest får känna av sitt främlingskap, men på något sätt finns det en logik i detta. Och trots att barndomens flyttande ofta plågade henne, blir det första hon som flygfärdig gör att flytta, först till Paris och sedan till Leningrad.

Bokens kapitel är korta och vart ett av dem en pärla, en helhet, en mikrovärld. Ibland får denna värld stå helt för sig själv, ibland knyter Rakusa band mellan kapitlen, som till exempel mellan ”Sand” och ”Sand som land”, där förbindelsen är gjord av just sand. Vi förs från badstrandens sand och lekar med hink och spade i barndomens Grado, ett litet Venedig, inte så långt från Venedig, till den sandiga jorden där Brandenburgs tallar har sina rötter och vidare till sanddynerna på det Kuriska näset i Litauen. Ett band av sand från Medelhavet till Östersjön på bara några sidor. Men det finns också större och fastare samband som håller ihop bokens helhet. Litteraturen och musiken och Rakusas förhållande till dessa båda är närvarande från de första barndomsårens slut. Och kampen i henne mellan dem – i vilken av dem ska hon ösa sin största energi? Ofta står de framför henne i sina för henne högsta uttryck som Dostojevskij och Bach. Det blir litteraturen som slutligen segrar, men musiken finns ändå alltid där. En kärlekssommar spelar hon sig igenom på Frankrikes orglar, i Paris och i provinsen. Och ett piano bor alltid med henne.

Längtan hem till bort, oftast österut, finns också som något som så småningom blir en konstant i boken. Hemmets löshet, livets flygsand.

I ett av bokens sista kapitel besöker hon Joseph Brodsky i Leningrad. Just detta avsnitt valde Rakusa att läsa efter det med vyerna från Trieste, när hon var här i Zagreb, säkert inte utan anledning. Scenen där hon går in genom ett skåp till Brodskys lilla rum i det trånga föräldrahemmet är vacker och mystisk och den ter som en perfekt och kompletterande motbild till det triestinska havets vidd och öppenhet.

°°

Ilma Rakusa
Vidare vatten – Minnnespassager 2014
(Mehr Meer – Erinnerungspassagen 2009)
Översättning: Birgitta W. Augustsson
Rámus

Sebald – uppvaknande

För en tid sedan föll jag som en sten för Sebald som jag då börjat läsa ”Die Ringe des Saturn” av och jag skrev ord av innerligaste entusiasm:

”Sebald ger mig förgängelsens trygghet, det absoluta fästet längst ner i avgrunden. Han blickar så djupt in i tingen att allting stillnar. Kanske ger han mig minst hopp när han för ett ögonblick prövar att gå ett par steg längs hoppets stig: ’Und weil der schwerste Stein der Melancholie die Angst ist vor dem aussichtslosen Ende unserer Natur, sucht Browne unter dem, was der Vernichtung entging, nach den Spuren der geheimnisvollen Fähigkeit zur Transmigration, die er an den Raupen und Faltern so oft studiert hat.’ Men ändå. Vilken tacksamhet jag känner över att – efter många omvägar och undanflykter – ha fått möta honom så här sent i livet. Jag har just öppnat porten till den för mig första av hans världar och allt är kvar.”

Nu har jag kommit kanske hundra sidor framåt sedan dess – ja, jag läser långsamt och jag läser alltid flera böcker samtidigt – och nu måste jag säga något annat, något helt annat. Det är sant att han är en oerhörd författare som vet att krypa in under skinnet på tingen och världen och han söker upp den mänskliga ondskan med en sådan intuitiv säkerhet och han gör så djupa snitt i tillvaron att jag läser honom andlös. Men – och det här kanske är en uppfriskande tillnyktring för min naivitet – nu har jag i boken sprungit på något som väcker olust och motvilja hos mig. Jag har läst fasansfulla inträngande skildringar av den belgiska kolonialmaktens brott mot människorna i Kongo, jag har läst om slavarbete intill döden, om slavdrivarnas gränslösa grymhet, om de plågades sista vittrande stunder i livet. Så här skriver han om en pojke som dör ihjälpinad:

”Ich beuge mich hinab und sehe ein Gesicht neben meiner Hand. Langsam heben sich die Lider. Irgendwo weit hinter dem leeren Blick rührt sich nach einer Weile ein blindes Flackern, das gleich wieder erlischt. Und während so ein kaum dem Knabenalter entwachsener Mensch seinen letzten Atem verströmt, tragen diejenigen, die noch nicht am Ende sind, zentnerschwere Säcke mit Nahrungsmitteln, Werkzeugskisten, Sprengsätze…”

Det är inte detta jag säger nej till. De här fasorna ska beskrivas av den som kan. Jag läser vidare, omskakad och förfärad, och jag läser hängivet. Men så stöter jag på ett ställe där Sebald försöker sig på att måla upp hur den fasaväckande belgiska kolonialhistorien fått följder som han verkar se som ett slags ”rättmätigt” straff. Han tycker sig se att det bland belgarna finns en särskild sorts fulhet och särskilda kroppsliga och själsliga deformationer, som knappast finns någon annanstans. ”Jedenfalls entsinne ich mich genau, daß mir bei meinem ersten Besuch in Brüssel im Dezember 1964 mehr Bucklige und Irre über den Weg gelaufen sind als sonst in einem ganzen Jahr.” Här kan jag inte följa honom och jag förstår inte denna hjärtlöshet som väller ut över dessa livets olycksbarn. Och jag tänker upprört barnsligt att jag nu har förlorat en kärlek. Sebald är från och med nu en vanlig människa, en mycket begåvad vanlig människa, visst, men en människa som ibland använder sin makalösa begåvning till att kasta smuts på av ödet redan hårt och obarmhärtigt prövade varelser. Ja, säg nu att jag inte kan läsa och att jag inte förstår ”den djupare meningen” i detta och att jag inte ser att han har stoppat en av sina figurer emellan sig själv och texten. Säg detta, men jag kan inte få mig till att lyssna. Jag ser vad jag ser. Jag stirrar på Sebalds blinda fläck och jag kommer för alltid att veta om den. Och mitt Sebald-läsande har blivit ett annat.

Nyår – Sebald, Miki och jag

Över den här delen av året ligger för alltid skuggan av Londis lidande och död. Så är det även om solen idag skiner klar. Natten till den här dagen blev en skräcknatt för Miki och därmed för mig också. Vi tryckte i lägenheten och sedan längre in i sängen. Jag höll hans tass i handen och kände de varma tjocka trampdynorna mot fingrarna. Minuterna gick och det smällde och brakade oregelbundet och oförutsebart, ingen rytm att vänja sig vid. För mig blev Sebald och hans ”Die Ringe des Saturn” räddningen.

Sebald ger mig förgängelsens trygghet, det absoluta fästet längst ner i avgrunden. Han blickar så djupt in i tingen att allting stillnar. Kanske ger han mig minst hopp när han för ett ögonblick prövar att gå ett par steg längs hoppets stig: ”Und weil der schwerste Stein der Melancholie die Angst ist vor dem aussichtslosen Ende unserer Natur, sucht Browne unter dem, was der Vernichtung entging, nach den Spuren der geheimnisvollen Fähigkeit zur Transmigration, die er an den Raupen und Faltern so oft studiert hat.” Men ändå. Vilken tacksamhet jag känner över att – efter många omvägar och undanflykter – ha fått möta honom så här sent i livet. Jag har just öppnat porten till den för mig första av hans världar och allt är kvar. Och skulle det dröja innan jag hittar nästa bok av honom, så kan jag stanna i ”Die Ringe des Saturn” och uppleva världen i den varv efter varv. Och till sist skulle jag i så fall kunna ha läst boken så många gånger att alla dörrar stode öppna och jag kunde gå ut och in genom sidorna som barn i huset.

Någon gång på efternatten glesnade oväsendet utanför fönstret och till slut blev det tyst och vi somnade och simmade i sömnen mot morgonen som mötte oss klar med hög blå himmel. Vi gick vår vanliga runda och mötte nästan ingen, bara några hundmänniskopar, och i gräset glimmade frosten. Miki såg sig om – bakåt och framåt – och jag såg på.

Tvåhundra år efter Theodor Fontanes födelse

”Han är vår far”, skriver Thomas Mann 1910 apropå förhållandet mellan Theodor Fontane och sin egen generations författare. Heinrich Mann beskriver ungefär 30 år senare Fontane som den moderna tyska romanens skapare. Om man nämner Fontane i dagens Sverige, också bland litterärt intresserade människor, möts man ofta av ett oförstående ”von Tane, eller vad sa du, nej, honom känner jag inte till”. I Tyskland idag betraktas han ganska allmänt som den främste realisten på tysk botten eller helt enkelt som den störste tyske författaren under 1800-talets senare hälft. Men han har inte alltid haft denna ställning i hemlandet heller: Årtiondena efter hans död 1898 började hans verk så småningom falla i åtminstone ”halvglömska”. Viktiga undantag var som sagt bröderna Mann och en del andra författare av rang som till exempel Kurt Tucholsky, som tidigt upptäckte hans originalitet och speciella kvaliteter.

Ett större och mera utbrett intresse för hans författarskap kom först efter andra världskriget delvis på grund av att hans brev till den schlesiske domaren Georg Friedländer då kom att publiceras – Fontane var en framstående och hängiven brevskrivare och Friedländer var hans viktigaste brevpartner under den senare delen av hans liv. I dessa brev kommer mycket av hans kritiska syn på de politiska förhållandena under hans samtid till uttryck. Det ökade intresset för Fontane vid denna tid kan alltså till en viss del ha berott på att man genom Friedländer-breven såg honom som en liberal tänkare som med emfas vände sig emot konservatism och auktoritetstro. Men genom detta kommer vi i direkt beröring med en vansklig punkt när det gäller tolkningen av hans författarskap och hans personlighet. Det som egentligen är mest typiskt för Fontane är att han inte på ett entydigt sätt går att inordna politiskt eller idémässigt. Under den borgerliga revolutionen i mars 1848 stod han på barrikaderna och var till och med beväpnad. Å andra sidan kandiderade han vid ett kommunalval 1862 för ett konservativt parti. Han skrev under sin långa journalistiska karriär för både ”Kreuzzeitung”, en högkonservativ tidning, och ”Vossische Zeitung”, det liberala Berlins då viktigaste språkrör. Fontanes hållning till de flesta stora frågorna i livet är mycket komplicerad och ofta ambivalent. Han kan utan vidare själv tänkas av och till ha yttrat den fras han lägger i den gamle Dubslav Stechlins mun i sin sista roman ”Der Stechlin”: ”Om jag hade sagt motsatsen, så hade det varit lika riktigt.” Detta till trots har många människor vid olika tillfällen försökt göra honom till ett språkrör för egna idéer, antingen de nu var konservativa, liberala eller snudd på socialistiska.

Båda Fontanes föräldrar var ättlingar till franska hugenotter som hade måst lämna Frankrike på 1600-talet och som tagit sin tillflykt till Berlintrakten. Fontane själv var stolt över sitt ursprung, men hans franska var skral och bestod främst av en uppsättning fraser som sprängdes in här och var i tyskan. Föräldrarna var mycket olika sinsemellan, så olika att de så småningom kom att separera. Fadern var en charmerande, ganska ansvarslös spelarnatur, som tog dagen som den kom och egentligen aldrig fick familjens ekonomi att gå ihop. Modern var arbetsam, pålitlig och sträng – hon längtade hela tiden efter en tryggad existens, som hennes man inte kom att kunna ge henne. För pojken Theodor och hans syskon innebar det konfliktfyllda förhållandet mellan föräldrarna en hel del pina och oro, men samtidigt kunde barnen glädja sig åt ett ganska stort mått av frihet. På den tänkta frågan: ”Hur blev du och dina syskon uppfostrade?” ger han svaret ”inte alls och – utmärkt”. Mycket skolgång blev det inte heller och föräldrarna delade tidvis ”undervisningen” av sonen Theodor emellan sig. Det var faderns undervisning som kom att göra det starkare intrycket; hans ”sokratiska metod” som bestod i ett slags stiliserade samtal mellan far och son, gärna om ganska perifera eller i alla fall mycket egensinnigt valda ämnen, kom att lämna djupa spår i pojkens minne. Här ett litet exempel på ett sådant samtal hämtat ur barndomsskildringen ”Meine Kinderjahre”:
”Du känner till Ost- och Westpreussen?”
”Ja, Pappa; det är landet som Preussen heter Preussen efter och som vi alla kallas preussare efter.”
”Bra, mycket bra; lite mycket Preussen, men det skadar inte. Och du känner också till huvudstäderna i de båda provinserna?”
”Ja, Pappa; Königsberg och Danzig.”
”Mycket bra. I Danzig har jag själv varit och nästan i Königsberg också – det var bara så att det kom något emellan. Och har du hört vem som, efter vår general Kalkreuths tappra försvar, ändå till slut erövrade Danzig?”
”Nej, Pappa.”
”Det kan man inte heller begära; det är minsann inte många som vet det och de så kallade bildade, de vet det verkligen inte. Det var nämligen general Lefèvre, en sällsynt käck och dristig man, som Napoleon utnämnde till ”Duc de Dantzic”, med ett c på slutet. På det sättet skiljer sig språken från varandra. Allt detta hände 1807.”

Fontane genomgick en utbildning till apotekare (fadern var apotekare) och fick också under några år pröva på yrket, men mycket snart, egentligen redan från början, märkte han att detta inte var den väg han ville gå. Det var skriva han ville. Genom åren kom han att försöka sig på många former av skrivande: Sina första framgångar på den banan hade han som balladdiktare. Stoffet till balladerna hämtade han ofta från preussisk och skotsk-engelsk historia; han skrev om preussiska hjältar (”Der alte Derfflinger”) och skotska heroer (”Archibald Douglas”). Relativt snart efter att han slagit igenom som balladförfattare gav han sig också in på journalistiken: Till en början skrev han artiklar med politiskt innehåll för olika tidningar i Berlin och Dresden. På 1850-talet tillbringade han flera år i London, där han tidvis hade rollen som ett slags utrikeskorrespondent, men han skrev också annat; under denna tid kom till exempel hans första längre reseskildring, ”Jenseits des Tweed”, till efter en resa i Skottland. Under de tre preussiska krigen mellan 1864 och 1871 rapporterade han som krigskorrespondent direkt från de olika fronterna. På hemmaplan arbetade han under denna tid med de första banden av sina skildringar av hembygden Brandenburg. Ännu idag är det många människor som reser och även vandrar i trakterna omkring Berlin med hans ”Wanderungen durch die Mark Brandenburg” som vägvisare. Ofta låter Fontane någon berömd man och hans gärningar stå i förgrunden av skildringen och platserna får bilda bakgrund, om än en intressant sådan. Speciellt livfulla är de kapitel i ”vandringarna” som innehåller dialoger. I kapitlet ”Dreilinden” i sista bandet ”Fünf Schlösser” finns en beskrivning av Heinrich von Kleists grav och vägen dit. Dreilinden ligger idag i utkanten av Berlin och under DDR-tiden fanns här en gränsövergång. Det var här eller åtminstone i närheten av denna plats som Kleist begick självmord (1811) tillsammans med sin älskade, den obotligt sjuka Henriette Vogel. Fontane beskriver i detta kapitel hur en grupp enkla människor på söndagsutflykt glatt samspråkande närmar sig graven. Så här skriver Fontane: ”Dottern gick ett par steg före. ’Han ska ju ha varit så hemskt fattig’, sa hon och vände sig om till hälften medan hon lät fingrarna leka med en stor medaljong som hängde kring hennes hals. ’En sån berömd diktare! Egentligen kan jag inte alls fatta det’. ’Det säger du Anna’, sa fadern. ’Men det kan jag säga dig, på den tiden var alla fattiga.’ Hans fru avbröt honom: ’ Jag har i alla fall hört något helt annat; det var för en sjuk kvinnas skull. Han ska ju ha älskat henne så hemskt mycket.’ ’Gud bevare mig’, sa mannen med ett tonfall som lät förstå att det inte kunde finnas något otänkbarare.”

Reportagen från krigsskådeplatserna fick så småningom sin slutliga form i de omfångsrika krigsböckerna. Fontanes tid som krigskorrespondent kom för övrigt att få en mycket dramatisk avslutning. Under det sista preussiska kriget, det mot Frankrike, råkade han i krigsfångenskap – under en avstickare till Jeanne D’Arcs födelsestad Domrémy blev han tillfångatagen av en grupp partisaner. Under några dagar svävade han i livsfara, eftersom han misstänktes för spionage, men genom Bismarcks ingripande räddades han först ur den faran och en tid senare ur fångenskapen. Bismarck skrev bland annat så här till den franske ministern Jules Favre: ”Ingenting kan rättfärdiga en sådan behandling av en harmlös historiker.”

Efter att under ett antal år ha skrivit för ”Kreuzzeitung” lämnade Fontane denna tidning och blev 1870 teaterkritiker vid ”Vossische Zeitung”. Vid början av den höstens spelsäsong intog han sin hörnplats 23 på parkett i kungliga teatern, en plats som under hans tid som kritiker kom att bli berömd i Berlins teatervärld. I nära tjugo år ägnade han sig åt denna form av skrivande, ofta mycket intensivt, man har beräknat att han under perioden skrev om närmare 800 föreställningar.

1850 gifte sig Fontane med Emilie Rouanet-Kummer. Hon härstammade också från den hugenottiska kolonin i Brandenburg och hade som maken till stora delar franskt påbrå. På grund av Fontanes tidvis mycket osäkra arbetsförhållanden och högst varierande inkomster kom Emilies liv som gift att ofta vara ganska svårt. Under de år då maken arbetade i London flyttade hon mellan olika släktingar och vänner och bodde än här än där och endast en kortare tid tillsammans med sin man i London. På tretton år födde hon sju barn av vilka tre pojkar dog i späd ålder. Långa tider var Emilie ensam om ansvaret för barnen. Längre fram i livet blev hon Fontanes allra viktigaste korrekturläsare – alla hans romaner gick genom hennes händer, oftast ett flertal gånger. Bland barnen var det den enda dottern Mete som kom att stå Fontane närmast. Hon var en mycket originell personlighet, viljestark och intelligent, men också psykiskt labil. För Fontane var väl hennes starka bindning till honom, som egentligen aldrig upphörde, både till glädje och bekymmer. Man får anta att många av de komplicerade kvinnliga karaktärerna i de romaner han kom att skriva bär drag av Mete.

Fontane kom genom åren att vara med i ett flertal litterära klubbar och föreningar. Det litteratursällskap som han hade bindningar till längst var det konservativa ”Tunnel über der Spree”, där han var medlem i drygt tjugo år. När det gällde politik var han inte alltid överens med gruppens linje, men atmosfären där var på det stora hela öppen och tolerant, så meningsskiljaktligheter var inget problem. Dessutom knöt han många vänskapsband i sällskapet bland annat med flera kända författare. Han lärde känna den åldrade romantikern Eichendorff, generationskamraten och realisten Theodor Storm, målaren Adolph von Menzel och den då unge Paul Heyse, som senare kom att bli Tysklands förste Nobelpristagare i litteratur (vars verk det väl inte är så många som känner till idag). ”Tunnel über der Spree” var för Fontane ett slags skola, där han fick både ta emot och ge litterär kritik, där han övade upp författarhantverket. Medlemskapet i föreningen kom dessutom att bli hans väg in i Berlins kulturliv på allvar.

Det var först mot slutet av 1870-talet, när han närmade sig sjuttioårsåldern som han fann sin egentliga litterära väg. Det var då han började skriva sina romaner, som ofta fick utspela sig i hans samtids Berlin. Många av dem behandlar konflikten mellan den enskilda människans anspråk på eller längtan efter personlig lycka och samhällets krav på henne. Huvudpersonen är i många fall en kvinna med ett problematiskt förhållande till den man hon mer eller mindre mot sin vilja kommit att bli gift med. I nästan alla dessa romaner har dialogen en mycket framskjuten plats. Det talas gärna och mycket och detta gör att livets frågor, stora som små, belyses ur en mängd olika synvinklar. Ingenting ligger absolut fast; det går alltid att se saker från ett annat håll också.

”Inte att uppfinna utan att finna stoffet är romanförfattarens uppgift.” Fontane byggde i många fall sina romaner kring händelser som utspelat sig i verkligheten i hans omgivning. Äktenskapsromanen ”L’Adultera” är baserad på en skandal i storfinanskretsar i Berlin – en kvinna lämnar plötsligt man och barn för att börja ett nytt liv tillsammmans med sin älskare. Romanen ”Cécile”, historien om en vacker före detta furstemätress, som för att fly från sitt förflutna gifter sig med en man som hon egentligen inte älskar, har också sina rötter i en nära verklighet. Med ”Irrungen, Wirrungen”, som utkom 1888, nådde Fontane sin första höjdpunkt som romanförfattare. Av en del kännare betraktas verket idag till och med som hans främsta över huvud taget. Till skillnad från de flesta andra Berlinromanerna har den inte sitt ursprung i autentiska händelser. Huvudpersonerna i romanen är Lene, en flicka av folket, och Botho, en ung adelsman, vars familj har finansiella problem och därför vill gifta bort honom med en rik kusin. Botho och Lene älskar varandra, men omgivningen och Bothos svaghet gör att deras förhållande snart tvingas till ett slut. Personerna i romanen, även bifigurerna, är nyanserat och känsligt skildrade och dialogerna gör ett mycket genuint intryck. Läsaren får också inblickar i huvudpersonernas inre. Bothos försök att på ett för honom typiskt vankelmodigt vis lösa konflikten skildras på ett ställe så här: ”Var mitt liv i ordning? Nej. Ordning är äktenskap. Vill jag gifta mig? Nej. Väntar hon sig det? Nej. Eller blir avskedet lättare, om jag skjuter upp det? Nej. Och varför dröjer jag då?… Dum fråga. För att jag älskar henne.” Romanen blev emellertid inte någon framgång när den kom ut, tiden var inte mogen för den ännu. Trots att Fontane här, som alltid, var mycket återhållsam i sin skildring av själva kärlekslivet eller erotiken, så väckte just den sidan mycket ogillande, bland annat kom boken att omnämnas som en ”förskräcklig horhistoria” som det inte var passande för anständigt folk att läsa.

De flesta av Fontanes romaner publicerades först som följetonger i tidningar eller speciella romantidskrifter innan de gavs ut i bokform. ”Frau Jenny Treibel” kom 1892 ut i ”Deutsche Rundschau”, en välrenommerad kulturtidskrift. Något år senare kom den som bok på sonen Friedrichs förlag. Denna roman hör till de idag mest lästa bland Fontanes verk. Inslaget av ironi är större i ”Frau Jenny Treibel” än i någon annan av romanerna, men fördenskull saknar den inte värme. Huvudpersonen och titelfiguren är en kvinna från ursprungligen enkla förhållanden som gift upp sig till kommerserådinna. Hon är inbilsk och sentimental, penninggirig och gråtmild, men har ändå mitt i allt detta ett slags charm. Fontanes syster Jenny Sommerfeldt var förebilden för denna romangestalt. Den yngre kvinnliga huvudpersonen har lånat drag från Mete, Fontanes dotter. Liksom i de andra romanerna har författaren lagt ner mycket arbete på bifigurerna. Ibland är det nästan som om dessa vore viktigare än huvudpersonerna. Fontane har i allmänhet en skarp blick eller kanske snarare en stark dragning till det betydelsefulla i det (skenbart) obetydliga. I ”Frau Jenny Treibel” läggs på ett ställe följande yttrande i den viktiga bipersonen professor Wilibald Schmidts mun: ”En bisak, det är sant, har ingen betydelse om den bara är en bisak, om den inte har något särskilt i sig. Men har den detta särskilda, då är den huvudsaken, i den finns det sant mänskliga.”

Den roman som kom att ge Fontane världsrykte skrev han med en del avbrott under åren 1889-1894. Romanen, som är sprungen ur en skandal i Berlinsocieteten, heter ”Effi Briest” efter sin huvudperson och är en skildring av ett äktenskap. I första kapitlet möter vi Effi, knappt sjutton år och ovanligt leklysten och barnslig för sin ålder, mitt i leken med väninnorna. Samma dag, två korta kapitel senare är hon förlovad med baron Innstetten – hon känner honom inte och han är drygt 20 år äldre än hon och en gång i sin ungdom hade han friat till hennes mor, får läsaren veta. Redan här anar man mycket av det som ska komma. Effi får svårt att inordna sig i sitt liv som fru von Innstetten. Kessin, staden vid Östersjön dit paret flyttar, har knappast alls något spännande eller roligt att erbjuda henne, Innstetten ägnar sig mest åt sitt arbete – han har en prestigefylld politisk position i staden – och Effi har tråkigt. Tiden går, de får en dotter, men Effi känner sig ändå inte till freds med livet i Kessin och när charmören major Crampas dyker upp, låter hon sig så småningom lockas till en kärleksaffär med honom. Allting ser ändå ut att ta en lycklig vändning, när Innstetten blir utnämnd till ministerråd i Berlin. Familjen flyttar dit, Effi trivs mycket bättre och Innstetten är glad åt att hon finner sig till rätta i den nya hemstaden. Sex, sju år går och allt verkar lugnt och relativt harmoniskt, då historien plötsligt tar en våldsam vändning. Innstetten upptäcker av en händelse en bunt gamla brev från Crampas till Effi. Han läser några på måfå valda ställen i dem och – hans värld rasar samman. Allt går sedan mycket fort: Innstetten dödar Crampas i en duell, Effi förskjuts inte bara av Innstetten utan också av sina föräldrar. Hon får leva ensam i en liten lägenhet i Berlin och först efter att flera år har gått öppnar fadern föräldrahemmet för henne igen. Sina sista år lever hon på godset Hohen-Cremmen, där hon tillbringat hela sin barndom. Romanen slutar med att hon dör i en lungsjukdom eller kanske av ”brustet hjärta”.

Det viktigaste i romanen utspelar sig i dialogerna. Föräldrarna pratar mycket om sin dotter och funderar tillsammans på hur hon är och hur hennes liv med Innstetten kommer att bli. Föräldradialogerna är oftast mycket täta och det märks tydligt hur väl de två känner varandra. Många av samtalen utspinner sig mellan Effi och Innstetten och ofta talar de förbi varandra. Läsaren ser detta, men de själva märker för det mesta ingenting. Berättaren håller sig nästan alltid försynt i bakgrunden, men ändå är man som läsare nästan hela tiden på ett vagt sätt medveten om honom och om hur han väver samman berättelsens trådar. Själva otrohetshistorien skildras på ett på en gång diskret och raffinerat sätt. Berättaren förmedlar så gott som ingenting av förloppet direkt utan det är romanfigurernas samtal om främst ganska ovidkommande saker som ger oss som läsare vinkar om vad det är som pågår i det fördolda. Det är mest Effis röst som vi får höra i detta sammanhang och den är på ett märkligt och svårdefinierbart sätt förändrad och utan liv. Dialogen fungerar här som ett slags förklädd berättarröst, som på indirekt väg informerar läsaren om skeendet. Romanen utmärker sig just för nyanserade och ofta glidande växlingar mellan olika röster och sätt att framföra berättelsen. Helheten är oerhört väl genomtänkt och noggrant komponerad – ingen mening står där den står av en tillfällighet.

Under arbetet med ”Effi Briest” blev Fontane under en period svårt sjuk, både fysiskt och psykiskt och han tvivlade på att han någonsin skulle orka slutföra romanen. Han såg sig själv som ”det gula lövet på trädet vid senhöstens inträde”. Då ingrep hans läkare med ett ganska okonventionellt ”recept”: Den sjuke skulle skriva sig frisk, men inte med ”Effi Briest”, i stället skulle han skriva om sin barndom. Fontane följde anvisningen och skrev minnesboken ”Meine Kinderjahre” om uppväxten i Neuruppin och speciellt Swinemünde. Metoden fick önskad effekt och efter ett tag kunde han också återuppta arbetet med romanen och de två böckerna kom att ”korsbefrukta” varandra. Kessin i romanen var verklighetens Swinemünde; den äventyrslystne och halvvilde pojken Theodor som lekte i hamnen i Swinemünde var den unga Effi i romanens början.

”Effi Briest” har översatts till en mängd språk, och det har till exempel gjorts tre översättningar av ”Effi Briest” till svenska; den senaste kom 1986. Det finns hittills fyra ”Effi Briest”-filmer – den mest kända är Fassbinders version med Hanna Schygulla som Effi. I ”Krapp’s Last Tape” låter Samuel Beckett Krapp drömma om Effi, om hur han söker lyckan med henne ”däruppe vid Östersjön” i dynerna, bland tallarna. Och titeln på Günter Grass’ roman ”Ein weites Feld” är ett direkt citat ur ”Effi Biest”. Den lilla frasen yttras, ibland med någon mindre variation, av Effis far, varje gång han känner att livet är för svåröverskådligt och komplicerat för att det skulle finnas någon mening i att entydigt ta ställning för eller emot det ena eller andra tänke- eller förhållningssättet. Thomas Mann säger om romanen: ”Ett romanbibliotek med det strängaste tänkbara urval, begränsat till, låt oss säga, dussinet böcker eller tio eller sex – får inte sakna ’Effi Briest’”.

Fontanes egen föreställning om sitt författarskap eller sin gärning över huvud taget är jämfört med detta mycket anspråklös. Som gammal sammanfattade han sitt liv och sina framgångar så här i dikten ”Summa Summarum”:
”Eine kleine Stellung, ein kleiner Orden
(Fast wär ich auch mal Hofrat geworden),
Ein bißchen Namen, ein bißchen Ehre,
’ne Tochter ”geprüft”, ein Sohn im Heere,
Mit 70 ’ne Jubiläumsfeier,
Artikel in Brockhaus und in Meyer.
Altpreußischer Durchschnitt. Summa Summarum,
Es drehte sich alles um Lirum, Larum,
Um Lirum, Larum Löffelstiel,
Alles in allem, es war nicht viel.”

Marcel Reich-Ranicki som är Tysklands idag utan jämförelse mest inflytelserika litteraturkritiker framhåller gärna Fontanes storhet och han nämner ofta ”Effi Briest” som en av sina absoluta favoritromaner. Som ett kuriosum kan jag här tillägga att Martin Walser i sin skandalomsusade roman ”Tod eines Kritikers”, som anses handla om just Reich-Ranicki, på ett ställe låter huvudpersonen i romanen, den berömde litteraturkritikern Ehrl-König inta sin plats i en tronliknande fåtölj vars fyra ben är placerade på varsin bok: ”Faust”, ” Der Zauberberg”, ”Berlin Alexanderplatz” och… ”Effi Briest.”

(texten är skriven någon gång 2005-2006)