utdrag ur Saša Stanišićs tacktal

Saša Stanišić har, som bekant, tilldelats den prestigefyllda utmärkelsen ”Deutscher Buchpreis” för 2019. Han höll som brukligt är ett tacktal. Nyss skickade mig hans svenska översättare Christine Bredenkamp en råversion av en översättning av detta tal. Jag har nu plockat ut den del jag tycker är intressantast och dessutom putsat texten på mitt sätt, så alla enskilda formuleringar ansvarar jag för. Den som vill kan alltid kontrollera genom att lyssna på talet som ligger ute på nätet.

°°

Jag gläder mig oerhört åt det här priset, och fram till i morse kunde jag också koncentrera mig på hur på hur glad jag skulle bli om jag verkligen fick det. Men så delades ett annat pris ut som störde min koncentration, ett pris som är en smula viktigare, i Sverige, i Stockholm. Det tilldelades en viss person och därmed grumlades glädjen över mitt eget pris till en del. Jag ber därför om överseende för att jag nu utnyttjar denna korta stund i rampljuset åt att ge uttryck för min upprördhet. Som gäller femtio procent av priset.

Jag gör det bland annat för att jag hade turen att undkomma det som Peter Handke inte beskriver i sina texter. Det faktum att jag kan stå här framför er i dag tackar jag en verklighet som denna människa inte tagit till sig, det kan man lätt se i hans texter från nittiotalet.
Det är märkligt, tycker jag, att man samtidigt som man påstår sig söka rättvisa för någon, lägger den till rätta så att allt blir till en lögn. Det är inget som litteratur ska göra.

I sin text om min hemstad Višegrad skriver Handke bland annat om att milismännen aldrig kan ha begått de brott de begick, eftersom de gick barfota. Denna milis eller dess anförare Milan Lukić, som sitter inburad på livstid för brott mot mänskligheten, lämnar han i övrigt utan kommentar. Han nämner inte offren. Han säger bara att dessa brott inte kan ha ha ägt rum.
Men de ägde rum.

Detta skakar mig, det skakar mig att något sådant belönas. Jag delar den känslan med många och det gläder mig.
Den katolska kyrkan har redan gratulerat Handke. Den katolska kyrkan har gratulerat Handke och den har gratulerat honom till en utmärkelse bortom den politiska korrektheten. Den katolska kyrkan. Det passar ju bra.

Jag står här för att hylla en annan litteratur, jag hyllar de andra femtio procenten. Jag hyllar Olga Tokarczuk. Jag hyllar en litteratur som med språket får och försöker allt, också den politiska kampen. Jag hyllar en litteratur som inte är cynisk, som inte är förljugen och som inte håller oss läsare för dumma genom att avsiktligt klä det poetiska i lögner och förvränga fakta.
Jag hyllar en annan författare, jag hyllar Olga T.
Och låt mig avsluta med att säga att jag också hyllar en litteratur som beskriver tiden – en tid som aldrig var så som Handke beskriver den i fallet Bosnien.

Kort om bokpriser

Saša Stanišić har fått årets Deutscher Buchpreis för vad som utnämnts till ”Roman des Jahres”. Samtidigt i Sverige: Förlaget som hittills givit ut hans böcker i svensk översättning bestämmer sig för att inte ge ut den här boken. Weyler är inte Weyler längre utan Svante, kan man kanske säga. I sitt tacktal kritiserar Stanišić för övrigt att man tilldelat Peter Handke ett annat bekant bokpris. Någon säger kanske nu att Nobelpriset inte ska vara politiskt, men det finns, tycker jag, något annat än politiskt eller inte politiskt. Det finns en anständighetens gräns.

Judeträdet – Annette von Droste-Hülshoff

Efter den långa resan vilar jag från kritslandet och bjuder i stället på ett självcitat. Texten publicerades i Hufvudstadsbladet för en obestämd, men inte helt kort, tid sedan, så jag låter den bli min igen.

I den första meningen i berättelsen ”Judeträdet” ställs vi inför ett vackert böljande skogslandskap och vi läser att det vi ser är en ”historiskt beaktansvärd bergskedja”. Längre fram i boken nämns dess namn, men redan där kan vi ana att det rör sig om Teutoburger Wald, Teutoburgskogen, där det år nio efter Kristus stod ett stort slag mellan germaner och romare. Denna antydan skänker berättelsen ”Judeträdet” en av dess mycket djupa rötter.

Annette von Droste-Hülshoff (1797-1848) växte upp på godset Hülshoff nära Münster i Westfalen och hon är en av de största tyska författarna från den tid som var hennes. Hon skrev främst lyrik och många av hennes dikter och ballader hör idag till den tyskspråkiga kanon. Att hon inte är så känd här i Norden har inget med hennes verk att göra utan med den svala nordiska hållningen till tysk litteratur. (Boken innehåller av denna anledning ett omfattande efterord som ger en introduktion till Droste-Hülshoffs verk.)

”Judeträdet” är en mordhistoria som egentligen inte intresserar sig för att avslöja någon mördare. Berättelsen skildrar en värld och människornas liv i den. Vi ser rika och fattiga, mest fattiga, vi upplever människans vacklande själsstyrka, goda intentioner och misslyckanden, lömskhet och samvetsnöd. Det mesta utspelar sig i mörker eller skymning ofta i skogarna längs stigarna under träden. I texten möts det gåtfullt ogenomträngliga med verklighetsnära skildringar av olaglig skogsavverkning,och av stöldligornas nattliga räder. En tid härjar en särskilt mäktig liga, alla dess medlemmar klädda i likadana blåa dräkter, och trots att godsherren och folket i byarna försöker värja skogen mot dem, hugger de blåklädda ner mängder av träd och forslar raskt och tyst iväg stockarna till floden, där båtar väntar. Droste-Hülshoff ger oss sakkunniga bilder av förödelsen: ”Överallt stack trädstumpar upp, många flera fot över marken, där det varit bekvämast att i all hast såga ner träden.” Men strax därefter ger hon förloppen i skogen en kosmisk dimension:

”Detta pågick i mer än ett helt år, väktare och blåblusar, blåblusar och väktare, som sol och måne, alltid i omväxlande besittning av terrängen och aldrig samtidigt.”

Detaljrealismen i boken färdas hela tiden sida vid sida med vidare utblickar över tillvaron och även med övernaturliga inslag som gengångare som stirrar ner på vandraren mellan trädens grenar. Genom detta förskjuts gränsen mellan verklighet och fantasi eller så löses den upp och vi blir medvetna om det osäkra och tillfälliga i vår varseblivning.

Huvudpersonen i boken är två. Friedrich Mergel heter han först och länge verkar han ha en tydlig gestalt, men så grumlas bilden och han blir svår att skilja från Johannes Ingen – ja, han har inget riktigt efternamn och är kanske inte heller riktigt någon – och därefter uppstår gång på gång förväxlingar och osäkerheter. Tvivlet blir ett tema, tvivlet som tudelar vår upplevelse av världen. På ett ställe i texten ser vi dem båda samtidigt: ”Så gick han fram till sin förminskade spegelbild”. Här är de två, men senare glider de ihop igen, särskilt om ”han” betraktas från ett visst avstånd.

Ett mord inträffar, juden Aaron blir mördad under en tjockstammad bok med vidsträckt krona. Man hittar hans käpp och sedan hans ena sko. Judarna i trakten samlas en natt under den stora boken och någon av dem ristar in en text på hebreiska i barken.
Misstankarna faller på Friedrich och han försvinner hastigt från trakten och med honom Johannes. Rättsfallet stöts och blöts och blir mer och mer till en gåta. Misstankarna luckras upp och tiden går.

Andra mord sker och inget klaras egentligen upp och Droste-Hülshoff eller hennes berättare beklagar en av dessa olösta mordgåtor med en mild ironisk hänvisning till verkligheten: ”Det skulle vara orätt att i en uppdiktad historia svika läsarens nyfikenhet på ett sådant sätt. Men allt detta har faktiskt ägt rum, och jag kan inte tillägga eller dra ifrån någonting.”

Personskildringarna i berättelsen är förvirrande mångbottnade och kontrastrika, ja, de hjälper oss att inse att det inte går att beskriva en människa utan att gång på gång motsäga det man nyss sagt. Om Friedrich kan vi på ett ställe läsa: ”Han var ytterst ordentlig, nykter och till synes trofast, men listig, fåfäng och ofta grov, en människa som ingen kunde ha någon glädje av, minst av alla hans mor; och som ändå på grund av sin fruktade djärvhet och än mer fruktade ondska hade fått ett visst övertag i byn.” Men någon sida tidigare står det: ”Hans natur var i grunden ädel”. Detta är en människa, kan vi då tänka.

Friedrich som Johannes Ingen ger oss inblickar i den fattiges lott under denna tid, men vi får också se medlidande och vilja att hjälpa. Tjugoåtta år efter flykten från byn kommer han tillbaka nedbruten och förstörd av alla åren i turkisk fångenskap. Godsherren låter honom äta på slottet varje dag och han får ett rum hos en änka i byn. Läser man texten uppmärksamt, ser man att nöd och fattigdom är viktiga trådar i berättelsen och mycket handlar om hur de som har så de klarar sig handskas med dem. På ett ställe talas det om Friedrichs mor Margareth och hennes bror Simon och deras fall ner i fattigdomen och hur de andra i byn först hjälper men sedan släpper taget:

”Folket i byn hade snart tröttnat på att hjälpa dem, eftersom de lät allt man gav dem gå vind för våg: människor brukar överge de mest hjälplösa, sådana där hjälpen inte får någon bestående verkan och sådana som alltid förblir beroende av hjälpen.”

Detta är som vi ser inte någon anklagelse mot folket i byn utan en bild av människan och hennes otillräcklighet och det är lätt att känna att rösten som säger det här också talar till dig och mig i detta nu.

I händelseströmmen stiger gång efter annan särskilt starka eller pulserande bilder upp inför vår åsyn. Plötsligt står vi mitt i en myllrande scen: ”det var nu oktober, och den milda hösten år 1760 som fyllde alla lador med spannmål och alla källare med vin, hade låtit sin rikedom flöda över detta hörn av jorden; och man såg fler berusade, hörde talas om mer slagsmål och dumma tilltag än någonsin förr.” Eller så låter berättaren oss känna hettan från en dag i berättelsens tid ända in i vår andning här och nu: ”luften dallrade, inga fåglar sjöng, bara korparna kraxade trött från grenarna och öppnade sina näbbar i luften.”

°°

Annette von Droste-Hülshoff
Judeträdet, 2019
(Die Judenbuche,1842)
Översättning: Erik Carlquist
Förlag: Hastur

L’orecchio assoluto – ur Salongens förråd

Sedan en liten tid dyker jag då och då ner bland texterna jag skrev för Salongen en gång. Nu finns inte Salongen längre och en del av texterna i min arsenal håller på att vittra bort, men en del är kvar och nu har jag fiskat upp en igen, en text som oroar mig och jag undrar mycket över författaren. Tråkigt nog har jag ingen bok av honom här.

delgiudice

I det läsande skiktet i Italien är Daniele Del Giudice en åtminstone relativt känd författare. En enda av hans böcker, ”Atlante occidentale” (1985) finns i svensk översättning ”Västerländsk atlas” (1990) och den är utgiven i Panacheserien. Del Giudice beskrivs av italienska kritiker som en språkkonstnär som arbetar extremt noga med orden och språkets detaljer, men samtidigt säger man om honom att han söker vägar bortom vedertagna former. I en intervju som Grazia Casagrande gjort med honom för ”Café Letterario”, yttrar han sig bland annat så här om sitt förhållande till skrivandet och böckerna: ”Jag är naturligtvis i mycket högre grad en läsare än en författare.” Och om det experimentella draget i hans skrivande säger han: ”Det är en nödvändighet för att nå fram till läsaren. Experimenterande för dess egen skull intresserar mig inte.”

Den bok av Del Giudice jag närläst under sommaren heter ”Mania” och den hör till hans senare. ”Mania” består av sex kortare berättelser med ett gemensamt grundtema – manin eller en förvildad fantasi stegrad till extrema fixeringar eller tvångsföreställningar. I alla berättelserna finns det ett mäktigt stråk av galenskap och förvriden verklighetsuppfattning och det otäcka eller förvirrande är att man som läsare dras in i det med så små steg att det är svårt att se var någonstans gränsen till den förvrängda världen passeras.

I den första berättelsen, ”L’orecchio assoluto” (Absolut gehör), möter vi i inledningsmeningarna de två huvudpersonerna, där de sitter i ett tåg som rusar fram över den skotska landsbygden. Ensamma i en tågkupé samtalar de med varandra för att fördriva tiden. Utan att vi egentligen kan värja oss emot det blir berättarpersonens perspektiv vårt. Den andre verkar ju dessutom vara så underlig. Han presenterar sig först som expert på ”polvere” (stoft eller damm) och håller sedan ett långt anförande om stoftets fantastiska och mångsidiga värld. Det ädlaste stoftet är det som kommer från meteoriter och kometer, medan dammet som finns i våra hem knappast lockar amatören eller nybörjaren och dessutom är det svårtytt, men rätt avläst kan det vara lika upplysande som ett fingeravtryck. Målet för stoftexpertens resa är en kongress om stoft i Edinburgh.

Det är stoftexperten som pratar mest, ja, egentligen är det nästan bara han som pratar. Här följer ur berättarflödet en liten utläggning om kvalser:

”I din säng precis som i min finns det i alla fall några miljoner kvalster, du ser dem inte och de gör dig ingenting, de äter de fjäll av död hud som du släpper ifrån dig varje natt, tusentals små fjäll lossnar ifrån dig och hamnar i kvalstrens magar och sedan kommer de ut – du kan se dem på bio, det är de där små lysande kornen som skimrar i ljusknippet från projektorn eller så kan du se dem i en tunn solstråle som glider in genom persiennerna i ditt sovrum, de där små partiklarna i luften är inte stoft, det är avföring, din hud som har smälts ner och befriats av de här små djuren.”

Berättaren lyssnar och balanserar mellan obehag och intresse. För läsaren är det till en början inte svårt att följa hans reaktioner, men så kommer den första lilla avvikelsen från hans betryggande normalitet. Berättaren funderar över stoftexpertens ansikte och sitt eget och så tänker han – och den tanken gör honom mycket illa till mods – att det vore bäst om den andre inte skulle kunna minnas hans ansikte.

Men den här funderingen äger rum inom några få lässekunder och är man som läsare inte fullt uppmärksam här, så är det lätt att glida förbi den här lilla första orossignalen utan att alls märka något. I fokus står under hela det inledande avsnittet expertens excentriciteter. Och det dröjer en bra bit in i handlingen innan vi kommer till ett första närmande till rubrikens absoluta gehör. Vi får, när vi efter tågresan blivit ensamma med berättaren, veta att hans liv styrs av musik. Inte så att han är någon musikälskare i vanlig mening, utan i den betydelsen att en viss bestämd melodislinga kan styra honom till konkret handling. Han gifte sig, han skilde sig, han valde studieinriktning och arbete utifrån sådana här musikaliska direktimpulser.

Under nattliga timmar i ett hotellrum får läsaren möjlighet att ytterligare närma sig berättaren. Han sitter där nära fönstret ut mot gatan och plockar med sin kassettbandspelare. Han letar efter en musikstump han spelat in några dagar tidigare – som han själv för övrigt betecknar som intetsägande, ”una musichetta da niente" – för att han känner att han absolut måste lyssna på den igen och det genast. Han måste lyssna på den för att försäkra sig om att han verkligen förstått dess budskap. För att kunna höra bättre släcker han ljuset i taket, eftersom också ljuset är ett ljud eller oljud. Så finner han musiksnutten och plötsligt är han säker på att han inte missuppfattat vad den kräver av honom. Musiken uppmanar honom att döda en människa och han ser att han inte har något annat val. Berättarrösten säger sedan:

För att döda krävs ett offer och ett vapen och jag hade varken det ena eller det andra.

Och läsaren sugs in i berättarens sargade sjuka själ och blir delaktig i det febrila sökandet efter offret och mordvapnet, men mest efter mordoffret. VAR ÄR OFFRET FÖR MITT KOMMANDE MORD? bultar det i läsaren. Efter ett hektiskt irrande genom staden får vi plötsligt syn på offret, på långt avstånd ser vi pojken – ja, berättaren hajar förskräckt till inför hans ungdom – och den desperata jakten kan börja. Snart är berättaren hack i häl på honom, men så försvinner pojken in genom en port till ett bostadshus. Tankarna far genom berättarens huvud:

”Det är inte lätt att döda någon, inte ens om du har ett tvingande motiv, och även om offret är där redo och det verkligen är ditt offer, det som du önskat dig och som ödet har sänt dig, och det finns där inne i sitt hem vid en lugn gata, där tiden inte spelar någon roll och där ett bra bakgrundsljud, ett ljud och en lukt av vind som kommer från havet, omger alltsammans.”

Snart får vi veta att den unge pojken också är offer för ett slags besatthet. Hans lägenhet är ett kaos av akvarier och högar av skräp och hans liv är fiskar och fiskmusik. När berättaren kommit in genom dörren – han ringer på och blir insläppt som om han vore väntad – håller pojken långa monologer om sina fiskrutiner, om sanden på akvariernas bottnar, om vad den ena eller andra fisken helst äter, om hur fiskarna lever och dör. På dagarna är pojken upptagen med sin akvarievärld och på nätterna sätter han ihop musik för fiskar som han ibland skickar in till radioprogrammet ”Blind transmission”, ett program där ensamma människor talar om sina drömmer eller spelar sin musik natten igenom. Plötsligt hör berättaren melodislingan som fört honom dit. ”Det där är ju min musik”, ropar han till. ”Min menar du”, svarar pojken:

”Jag gör den för fiskarna. Jag är ingen musiker. Jag skulle inte kunna läsa en enda not, jag tar fragment av musik som redan finns, lite här och lite där, bitar av alla sorter; sedan klipper jag isär dem och ympar fast dem vid andra stumpar, så som man gör med träd, jag korsar dem som man gör med hundar, jag blandar dem, filar på dem och häller upp dem på nytt och när de kommer ut härifrån har de inget av originalet kvar i sig, de är en annan musik, min musik.”

För ett ögonblick glider berättarens mekaniska liksom fjärrstyrda beslutsamhet över i tvekan, men snart kommer han upp på sitt förutbestämda spår igen. Han kastar sig över pojken och tar struptag på honom. Han måste döda honom, det finns ingen annan väg. En stund pågår en hård och tyst tvekamp mellan dem. Ibland är den enes ansikte klämt mot ett akvariums ena glassida ibland den andres. En gång när berättarens ansikte glider längs en akvarievägg får vi veta vad som pågår innanför detta tilltryckta ansikte:

”Jag hade all tid i världen för att läsa de handskrivna texterna på de små skyltarna, vad annars kunde jag sysselsätta min hjärna med i den stunden? Jag läste och stavade mig igenom namn som Gambusia affinis, Carassius auratus, Betta splendens, Astronotus ocellatus, Scatophagus Argus, Teatrodon fluviatilis – den här inre läsningen fyllde tystnaden;”

Så går kampen över i ett nytt skede och berättaren får övertaget och pojken försvinner in genom en akvarievägg och vatten och sand och glassplitter far ut över rummet och det blir mörkt.

Berättaren förlorar medvetandet för ett tag och när han vaknar igen vill han försäkra sig om att pojken verkligen är död:

”Jag närmade mig på armbågarna för att verkligen bli helt säker på det: hans mun var vidöppen liksom snappande efter luft, som de döda fiskarna runt omkring honom och ansiktet var svullet. Hade jag strypt honom ett ögonblick innan akvarierna krossades mot varandra? Så måste det vara, ja, det var säkert så, till sist hade jag strypt honom.”

Spänningen släpper – väl också hos läsaren – och berättaren lämnar platsen för brottet. Han äter en bastant frukost och återvänder till hotellet. Det är gryning och han kryper ner i sin säng och somnar och sover för första gången på länge en ostörd och fridfull sömn.

Så kommer epilogen och berättelsen formas till en cirkel. Vi är tillbaka på tåget och berättaren är på hemväg – uppdraget är utfört. Och för att göra cirkeln fullständig dyker också stoftexperten upp. De sitter i samma kupé igen, visserligen inte ensamma nu, men ändå. Stoftexperten läser tidningen och låter de andra veta vad som står i den. Plötsligt stöter han på nyheten om pojken med akvarierna som hittats död. Han läser högt och berättaren blir nervös och tappar pengarna han håller handen. Pennyslantarna rullar och en hamnar i slaget på hans ena byxben. Stoftexperten fiskar upp den och tittar sedan på stoftkornen som blir kvar på fingertopparna. ”Havssand ser det ut som, så du har varit vid havet?” Sedan läser han vidare i artikeln och så vänder han sig till de andra i kupén och frågar: ”Vet ni vem som dödade honom?” Berättaren sitter vanmäktig av skräck och är nära att erkänna. ”Det var en liten giftig fisk som dödade honom. Tänk, en av hans egna fiskar”, besvarar stoftexperten sin egen fråga. Sedan säger han: ”Den här pojken hade absolut gehör.” Och till sist tillägger han:

Om det hade varit fråga om ett brott, vem skulle ha dödat en pojke med absolut gehör om inte någon med, ska vi säga, relativt gehör?

Berättaren tänker att han hade velat döda någon utan att begå ett brott och att han – oförtjänt – faktiskt lyckats med det. Och så halkar hela hans oro över till läsaren.

”De stora markernas vila”

Det här händer säkert nästan alla någon gång: Man letar efter en formulering i huvudet, en formulering som man är säker på att man behöver för att släcka sin skönhetstörst. Under de senaste månaderna har jag letat efter en textrad, ja, jag säger textrad och inte formulering, för jag var ganska säker på att det var något skrivet. Gång på gång, särskilt om morgnarna har känt att jag varit nära att hitta den. Jag anade ett ganska kyligt vårljus över vida marker och jag försökte gång på gång sätta ihop meningen: ”Det var på våren, strax före de stora…”, tänkte jag, men nej, det var inte så den skulle lyda, men jag kände vinddraget av den. Någon scen ur Theodor Storms ”Schimmelreiter” fladdrade förbi, någon red längs en vall strax ovanför havet i ett kallt men starkt vårljus.

Idag fann jag raden eller formuleringen och jag vill berätta om det lite äventyrliga förlopp som föregick finnandet. Min vän Eva Runefelt är just nu i Polen till en Tranströmer-sammankomst, där polska och svenska poeter läser sina dikter. Ja, ungefär så, det är säkert ingen riktigt bra beskrivning, för jag vet inte. Men jag vet att Adam Zagajewski är där och hur det nu kom sig, så vandrade mina tankar för en liten stund sedan iväg i ett slingrande bara till hälften medvetet letande efter två dikter som jag i minnet tyckte hade något gemensamt, en av Adam, en av Eva, något med ett grönt och sankt flackland med några små hästar. Jag hittade Zagajewskis dikt – i Anders Bodegårds översättning. Det är ”Postumt opus” och jag identifierade två bitar med minnets sökljus. Här är den första:

Vi visste inte om vi var kvar i Holland

eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.

Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig

i skymningsvecken; man kunde ana

närheten till svart kanalvatten,

Men var är hästarna? Jag var ju säker på att de skulle vara där och ja, jag finner dem någon strof nedåt, men kanske inte alls i det där fuktstinna grönskimrande landskapet:

Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,

hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande

från osynliga hästar på bete. Det var som om

natten skrattade för sig själv, överlycklig.

Ja, och Evas dikt var ”Polderland”. Det visste jag egentligen från början, men jag kom bara ihåg den på ett dimmigt sätt, så när läste igenom den blev jag mycket förvånad eller snarare helt handfallen:

Som svävande reflexer
betar de kortväxta hästarna
de ljusa poldrarnas gröna vatten
Djuren försvinner och uppstår
i det vinklade ljuset, hjärnljuset
Tyngdlösa
Det är efter uppståndelsen, april
De stora markernas vila
över år
som rotar en ny växtlighet
Gräsfåglar, alléer av vindrosor
och nätternas karminljus
ännu inte utslaget

Ja, för vet ni, just i den dikten finns de där raderna som jag famlat efter i månader, som jag om och om igen på nytt har försökt uppfinna. Nu behöver jag inte det mer. Nu kan jag vila i den här raden – som är två – och känna det makalösa vårliga uppvaknandet över en kantrande jord:

Det är efter uppståndelsen, april
De stora markernas vila

PICT4262.JPG