Hanna Krall: Hjärterkung

Jag sitter nu med en ny bok av Hanna Krall och jag börjar med att tänka tillbaka på den förra jag läste av henne. Det är nog fyra år sedan jag läste ”Hjärterkung” och jag behöver lite hjälp för att minnas den, så jag tittar tillbaka på det jag skrev om den för Hufvudstadsbladet, då för länge sedan.

Kärleken övervinner mycket, men inte allt. Och den lycka som stjäls från en människa kommer aldrig tillbaka. Inget stort ont kan kompenseras av senare ”lyckliga” händelser. Författaren Hanna Krall berättar i romanen ”Hjärterkung” Izolda Regenbergs levnadshistoria från ungdomen i Warszawas getto, genom kriget, längs vägarna till och från koncentrationslägren i sökandet efter mannen i hennes liv, i förhörs- och tortyrrummen, till efterkrigstiden i Wien, Polen och till sist i Israel. Och Hanna Krall, född i Warszawa 1935, vet genom ärren i den egna själen vad hon talar om.

Bokens innehåll bygger på det reportage Hanna Krall gjorde med Izolda Regensberg 2002. Den litterära formen är fragmentarisk och varje litet avsnitt är så kompakt och tungt att det faller genom tillvaron in mot jordens djup. Till stor del berättas förloppet kronologiskt men här och där finns ett kapitel med rubriken ”Fåtölj” och där befinner vi oss alltid långt fram i tiden i Izoldas ålderdom.

Det finns ett lyckligt avsnitt i början av boken, visserligen har en bomb just fallit på föräldrahemmet, men det är ett lyckligt avsnitt. Izolda går i ett par herrskor, eftersom hon inte kan komma åt sina egna, hem till väninnan Basia för att trä i nya skosnören. Hos Basia är en ung man på besök. Szajek säger till Izolda: ”Du har ögon som en rabbins dotter.” Det tar tid att trä i skosnörena och man vet inte vems händer som är tafatta. Efter en evighet säger Szajek: ”en tvivlande rabbins dotter.” Och Izolda inser att hon inte längre är kär i sin fästman och Basia hatar henne. Szajek och Izolda gör en liten resa och tillbringar en kort tid på ett pensionat bland solvarma tallar. En pojke ser dem tillsammans där de sitter på en bänk. Han ropar till kompisarna: ”Titta där, två hånglande judar.” Izolda förstår först inte hur han kunde veta, men Szajek har sett:

”Han täcker hennes axel med tröjan. Hon visste inte att den glidit ner och blottat armbindeln med den blåa stjärnan på blusärmen.”

Så såg lyckan ut. De gifter sig. En vän dör i tyfus. Livet solkas allt mer. Izolda byter namn och hårfärg och vänjer sig hastigt av med att ställa ifrån sig handväskan på ”ett judiskt sätt” och hon lämnar gettot med förfalskade papper. Som Maria Pawlicka inleder hon en kamp för att rädda eller gömma undan dem hon kan. Hon ber en inte ovänligt sinnad präst om hjälp att finna två lägenheter:

”En för dem som inte kan visas upp på gatan… med olämpligt utseende och jiddischaccent… den andra för dem med ett godtagbart utseende och med oklanderlig polska.”

Men prästen dör innan han kan göra något för henne. Och det glesnar i leden, den ena efter den andra försvinner i boskapsvagnar mot lägren eller också tar de en genväg med cyankalium. Szajeks systrar väljer den vägen och den sexårige Szymuś får följa med i moderns och mosterns gemensamma självmord. Vem sa till den lille att gapa och svälja?

Gömställena blir allt osäkrare och skräcken kryper tätare inpå huden. När någon sorgset säger till dem: ”Herre min Jesus, vilken tragedi, eller någonting i den stilen, grips de av skräck. Herregud, varför säger han det till dem, varför just till dem?”

”Men när någon säger: Ser man på, judekräken blir stekta levande, känner de sig lugna, man tar dem för sina egna. De skyndar ingenstans, står kvar, ja, vad ska man göra, visst blir de stekta.”

Som en dold refräng hörs med små förskjutningar fraser som: ”Mor är borta… det är synd… men vi är kvar…” Och Izolda får ett meddelande om att Szajek befinner sig i Auschwitz, men att det går att skicka paket. Izolda sliter och strävar, säljer cyankalium och sin kropp och hon skickar matpaket till lägret.

Inte bara judarna lider, också polackerna har det svårt och Lilusia, som hjälpt henne mycket säger ”att det idag finns lidande i varje polskt hem”, men Izolda vet ”att det polska lidandet är bättre och till och med avundsvärt.”

”Hon är sämre och därför förklädd. Hon har ett nytt namn, ny hårfärg, ny röst, nytt skratt och ett nytt sätt att ställa väskan på bordet. Och denna nya människa vill de ha hellre än den riktiga.”

Och Izolda avslöjas som judinna för att hon ber ”Ave Maria” på ett alltför intensivt sätt. Riktiga polacker ber på ett vanligt sätt, får hon veta och hamnar därpå i fängelsecell. Men ut igen och livet fortsätter med smuggelfärder, fångenskap, tortyr och en förfärande osannolik tur. Hon klarar sig gång på gång genom en mycket smal slump och i slutet möter hon sin Szajek, sin Hjärterkung, igen. Och de lever tillsammans och får två döttrar. Men det Izolda blivit fråntagen kan aldrig ges henne åter – alla förluster, all smuts, allt elände gör att livet för alltid är solkat, ja, förstört i grunden och Szajek jagas av minnena och av frågan om varför just han överlevde när alla de andra dog.

Mot slutet lever makarna åtskilda, hon i Israel med döttrarna, men hon lär sig aldrig hebreiska och förblir en främling i sitt nya land. Och minnena blandas med nuets obegripligheter och livet faller sönder och sönderfallet sammanfaller med åldrandets gängse förfall.

°°

Hanna Krall
Król kier znów na wylocie, 2006
Hjärterkung, 2017
Översättning: Julian Birbrajer
Förlag: Ersatz

Ur ”Come i cavalli che dormono in piedi” av Paolo Rumiz

Dagar utan sol eller utan eftermiddagssol brukar jag sova middag. Igår var en sådan dag (men den här där dagen har vi fått solen tillbaka) och Miki och jag låg på soffan och innan jag somnade läste jag några sidor.

Just nu är ”Come i cavalli che dormono in piedi” (Som hästarna som sover stående) av den triestinske författaren Paolo Rumiz min bok.

Baksidestexten visar att boken tar avstamp i första världskriget och hur de unga män som levde i det som idag är Italiens nordöstra hörn drog ut i krig på Österrike-Ungerns sida. Och vi läser hur de dog och glömdes vid fronterna långt borta i Galizien. (Den som förstår italienska kan se att det står en del annat också.)

Jag har inte kommit så långt ännu (sidan 66) men jag ser att författaren flyttar sig i tiden mellan nuet (boken kom 2014) och tiden för första världskriget och några av tiderna däremellan. Rumiz talar mycket om vad Europa är och var (främst under Dubbelmonarkin), vad Trieste är och var och om Italiens förhållande till Trieste.

Jag väljer, lite egensinnigt eller på grund av igenkänning, två på varandra följande sidor som på ytan mest handlar om tågförbindelserna mellan Trieste och resten av Europa eller Orienten, men under ytan handlar det om vad det har blivit av Europa och vad Trieste är för Italien. Här ser ni sidan 42, där jag har markerat ett par stycken som jag nu vill översätta eller i alla fall sammanfatta.

Det första markerade stycket översätter jag (lite hastigt):

”Jag åker naturligtvis tåg, för att resa är att drömma och jag bär på en galen längtan efter den gamla Orient-Expressen och train de nuit (nattåget) Ljubljana-Moskva med den rykande samovaren längst bort i korridoren. Jag ger mig av för att förbanna våra dagars tristess, för till och med under det kalla krigets dagar var det lättare att åka österut och järnvägsnätet korsade på ett bättre sätt floder, skogar och berg än i dessa hyckleriets tider, där trots alla proklamationer det finns mindre av Europa än för hundra år sedan.”

Nästa markerade stycke sammanfattar jag lite kort, det mesta går ändå att utläsa av namnen: Resenären, Rumiz själv, är på stationen i Trieste och vill köpa en biljett till Wien. Han får veta att det egentligen inte går eller att det är komplicerat. Han köper en tågbiljett till Udine och en bussbiljett Udine-Villach och en tågbiljett Villach-Wien Meidling. Och han vet att Paris, Prag, Berlin och till och med Rijeka och Split har försvunnit ur tidtabellerna.

Det sista markerade stycket handlar om ett franskt par som vill åka till Zagreb och de tror inte sina öron när man på turistinformationen säger att man inte kan åka till Zagreb från Trieste ”denna multikulturella stad, med hamnen och de historiska kaféerna, fartygen till Suez, denna centrala länk mellan Medelhavet och Centraleuropa, som i guideböckerna beskrivs som vår kontinents centrum. Alltsammans utraderat under de senaste tjugo åren.”

På sidan 43 kan vi läsa mer om de gamla rutterna och om allt som försvunnit, ”till och med den vackra stationen vid Miramare". Och till sist – och det har jag strukit under – frågar sig författaren vad Italien egentligen vill med Trieste:

”Och vi här, som Italien så väldigt gärna ville ha bara för att sedan låta oss bli helt avskurna från omvärlden.”

Paolo Rumiz är nog nästan okänd i Sverige och nu väntar jag på att något svenskt förlag ska vilja introducera honom.

Min Nobelpristagare – sedan alltid

Och jag gör ändå som jag vill. Jag ger Nobelpriset till Adam Zagajewski också detta år även om han är värd något värdigare. Han får här tala ur ”I andras skönhet” i Anders Bodegårds översättning:

”Somliga moln påminner om djuphavsfiskar som kommit upp till ytan och simmar med vidöppna munnar, liksom förvånade över luftens smak.”

Modersmjölken: Nora Ikstena

Nu har det gått mer än en vecka sedan min text om romanen ”Modersmjölken” av Nora Ikstena publicerades i Hufvudstadsbladet, så nu får den komma till mig igen. På bilden har jag lagt en liten snäcka – occhio di Santa Lucia – och den betyder det den betyder.

Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” jag läser. För kanske tolv år sedan läste hennes första roman, ”Livets fest”, och ”Modersmjölken” är hennes senaste. Jag vet inget om de mellanliggande romanerna men jag känner tydligt banden mellan dessa två. I bådas mitt finns en dotter och en mor och i båda är en bärande linje den starka svåra förbindelsen mellan dessa två och genom allt ljuder ett slags bakgrundssång om att vi inte ska döma varandra eftersom vi fått så olika bördor att bära eller att misslyckas med att bära. Och liv och död, födelse och död ligger tätt intill varandra. I ”Livets fest” läser vi: ”Det som är dött må leva, det som lever må dö.” Och i ”Modersmjölken” finns rader som: ”Liv är död och död är liv. Att födas är att dö, att dö är att födas.” Och människofostret finns avbildad som liten vit groende böna i båda romanerna. Och någonstans flyter i var och en av dem en flod vars vatten om sommaren är varmt som mjölk.

Runt de två huvudpersonerna i ”Modersmjölken” finns mormor, styvmorfar och Jesse – en kvinna som burit mycket olycka men ändå bär tröst till andra – och några till. Platserna är till största delen Riga och en by på den lettiska landsbygden och tiden sträcker sig från moderns födelse 1944 – fast då och då dyker det upp minnen från en tid när Lettland var ett eget land – till den dagen då Lettland på nytt blir fritt.

Två röster som byter av varandra talar genom hela boken: Vartannat kapitel är moderns, vartannat dotterns. Ingen av dem får något namn i boken. Modern vet tidigt att hon vill bli läkare: ”Det var min fars fysiska plågor som fick mig att vilja bli läkare.” Fadern gick under efter en lång vistelse i ett sovjetiskt arbetsläger. Modern växte upp mycket älskad av sin mor och sin styvfar, men något tar redan tidigt ifrån henne glädjen, kanske är det dubbellivet i diktaturen, kanske är det något i henne själv. När hennes dotter föds lämnar hon henne till mormodern för hon känner att hennes mjölk skulle vara bitter och till skada för barnet. Mormodern klarar den lillas liv och modern kommer sedan tillbaka, men hon kommer för alltid att vara en främling, en älskad främling, en främling som sörjer över sitt främlingskap. Hon arbetar hårt med sina studier och blir med tiden en mycket skicklig gynekolog, men hon relegeras från forskarutbildningen i Leningrad för att hon är för rakryggad och uppriktig. Dottern lever med sina morföräldrar som hon älskar högt och känner sig beskyddad av. Så småningom lär hon sig att tala på ett sätt i skolan och på ett sätt hemma. Hon plågas av det men livskraften i henne är stor och hon orkar. Modern förvisas efter fördrivningen från forskningsinstitutet i Leningrad till en by utanför Riga där hon snart blir mycket aktad och omtyckt av patienterna, däremot inte av chefen. Till dotterns sorg tar modern henne med sig till byn och flickan skiljs från morföräldrarna som hon nu bara kan hälsa på om helgerna.

Livet i det lilla huset på landet beskrivs som både idylliskt och sorgtyngt. Trädgården är vacker med gamla äppel- och päronträd, en hund bosätter sig hos dem, byskolan och läkarmottagningen är strax intill och det ser ut som om livet hade kunnat bli ganska bra, men modern plågas av sina demoner och det blir flickan som får ta hand om både henne och hushållet. På nätterna sitter modern uppe och röker och dricker kaffe och testar mediciner på sig själv och försöker fördriva sin oro med lugnande tabletter. Gång efter annan överskrider hon en gräns och dottern räddar om och om igen hennes liv. Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.

Åren går och dottern måste så en höst lämna byn för att gå i skolan i stan. För henne är detta till både glädje och sorg, för modern är det bara till sorg, även om hon sedan några år får stöd av Jesse, en kvinna som ser ut som en man och som modern inte kunnat hjälpa med hormonterapi eftersom hon efter sina ”felsteg” är avskuren från sådana möjligheter. Men Jesse är henne för alltid tacksam för att hon velat försöka, så hon kommer varje dag för att ge henne praktisk hjälp och lite mod. Dottern flyttar hem till morföräldrarna igen och kommer bara på besök när hon har tid. Modern tappar taget om livet och förlorar arbetet och ligger bara i sin säng och röker och dricker kaffe och tar tabletter. Jesse hittar ett arbete åt henne och de binder tillsammans ståltrådsborstar att skrapa bort rost med. Det tjänar man mer på än att vara läkare. Ett tag går det att leva så här och då och då kommer dottern och de sitter i den vackra trädgården under äppelträden och det finns värme och kärlek mellan dem. Tiden sträcks ut lite grann och påminner om evigheten och det är ibland svårt att veta varför man skulle önska sig något annat. Åtminstone kan Jesse få det att verka så. Ingen dömer någon, bördorna bärs och man hjälps åt. En mild mänsklighet regerar varsamt.

I slutet av boken börjar det hända något i landet. Nya vindar blåser och en helt annan tid närmar sig, men alla får inte uppleva denna nya tid av befrielse.

Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.

°°

Nora Ikstena
Modersmjölken, 2020
(Mātes piens, 2015)
Översättning: Juris Kronbergs
Förlag: Tranan

Ralf Rothmann: Att dö om våren

Genom en vän har jag fått veta min recension av Ralf Rothmanns ”Att dö om våren” (Im Frühling sterben) härförleden publicerats i Hufvudstadsbladet, så nu tar jag den till mina platser.

Huvudhandlingen i romanen ”Att dö om våren” utspelar sig under andra världskrigets sista vår. Platserna där det mesta äger rum är en by i Schleswig-Holstein, ett stycke av nordvästra Ungern under Nazi-Tysklands sista offensiv och ett kolgruvedistrikt i Ruhrområdet. Huvudpersonerna är två sjuttonåriga pojkar, som i krigets allra sista skede tvångsinkallas till SS. Om de försöker fly blir de skjutna. De är kanske inte barn, men nästan. De två pojkarna heter Walter och Friedrich (Fiete) och de arbetar som mjölkare på en ganska stor gård. De är vana vid hårt arbete och knappa förhållanden. Kriget är, när berättelsen börjar, ganska avlägset och märks mest på bombplanen som passerar och på enstaka förkolnade byggnader och strömmen av flyktingar österifrån.

”Precis bredvid infarten till mejeriet, i det gamla stallet, bodde det flyktingar, en familj per spilta och i kvällsstiltjen kunde man höra barnens och kvinnornas röster och ett dragspel. Trots att det var förbjudet att laga mat där, kom det rök ur de gallerförsedda fönstren och det luktade stekt lök och varm lut.”

Walter är förälskad i Liesel, en flyktingflicka från Westpreussen, och en kväll när myndigheterna oväntat bjuder till fest med öl och musik – en ny orkester, ”bara blinda och krigsinvalider” spelar i den – frågar han hennes mamma om Liesel får följa med honom dit. Mamman skrattar och säger att Liesel bestämmer själv, men så tillägger hon lite misstänksamt: ”Varför bjuder jordbruksmyndigheten egentligen på öl?” Och snart visar det sig att hennes onda aningar är befogade. Mitt under festen slår fällan igen om både Walter och Fiete och nästan alla andra män i lokalen, unga som gamla. Fiete får en impuls att värja sig, men Walter håller honom tillbaka: ”Köket är fullt med SS-folk. Dom gör slarvsylta av dig.” Inkallelseorder stämplas för båda och morgonen därpå transporteras de bort. Först utbildning och sedan vidare mot Ungern och fronten där. Längs vägen dit ges fragmentariska inblickar i kasernliv och transporter. Vid ett tillfälle står Walter bredvid Fiete och tittar genom ett fönster med sprucket glas ut i regnet bort mot ett koncentrationsläger:

”Under ett hjärtslag kunde man tro att det var en synvilla på den immiga rutan, tvivlande puttade han till Fiete. Men något rörde sig där i gölen, det ryckte under det gyttjegrå jutetyget, ett knä avtecknade sig, eller kanske en armbåge, och något som liknade ett smalt ansikte. Strax därefter hade det redan sjunkit igen.”

Walter blir så småningom kommenderad att vara chaufför bakom stridslinjen i Ungern och Fiete skickas till fronten. Under ett av sina första uppdrag som chaufför tvingas Walter åse en utdragen avrättning av tre fattiga civila i en kvarn. De står på pallar med sträckta linor om halsarna. Den sista överlevande, en gammal kvinna, får Walter i uppdrag att skjuta ner, men han kan inte, fast vad hjälper det henne? ”Men som du vill, då får gumman stå där. Henne får råttorna äta upp”, säger SS-officeren. Mellan dessa bilder av fasa låter författaren landskapets skönhet gång på gång lysa fram.

Vid fronten blir Fiete sårad och kommer till en sjukstuga. För att undgå att skickas tillbaka till fronten smutsar han ner såren så att de ska infekteras, men han lyckas inte och till slut gör han i desperation ett flyktförsök, ett flyktförsök som misslyckas. När Walter återser sin vän är han dödsdömd och ska skjutas följande morgon. Skildringen av Fietes sista natt sträcker författaren ut över nära trettio sidor. Vi ser Walters försök att hjälpa honom igenom den, att lindra lusklådan, hostan och skräcken och så småningom klarnar det för läsaren att Walter är bland dem som får uppdraget att skjuta ihjäl Fiete. Det är fem pojkar som ska skjuta och om någon av dem vägrar, så skjuts han också. Även om alla skotten träffar, dör Fiete inte direkt, men läkaren är noga med att räkna skotthålen. Han petar i dem medan Fiete ännu lever.

Kriget tar slut och Walter tar sig efter en kortare tid i amerikansk fångenskap till Borbeck-Essen i Ruhrområdet, dit hans mor och syster återvänt från byn i Nordtyskland. Men han märker nästan genast att hans mor mest ser honom som ”en mun till att mätta”, så han reser vidare till Schleswig-Holstein och godset där han en gång – för bara något halvår sedan, men egentligen för ett helt liv sedan – arbetat som mjölkare. Han återser Liesel och de blir ett par igen, men utan någon större glädje. En gång ser han också en skymt av Ortrud, Fietes flickvän. Han ser på avstånd att hon är höggravid, men han vänder innan hon känt igen honom.

I epilogen ser vi Walters och Liesels son på väg för att besöka föräldrarnas grav efter år av försummelse. Det är också honom vi möter i bokens inledning, där han grubblar över faderns nästan ständiga tystnad och tidiga död. Efter något år som mjölkare hade Walter på grund av lantbrukets mekanisering blivit gruvarbetare i Ruhrområdet. Det var ju därifrån han kom och där han egentligen hörde hemma, men bombningarna under kriget hade gjort att många gruvor för en tid stängts. Sonen tänker på faderns död kort efter förtidspensioneringen och han minns hans sista ord, som visade att han aldrig kunnat göra sig fri från kriget: ”Dom kommer ju närmare hela tiden! Om jag bara visste var vi kan gömma oss…”

°°

Ralf Rothmann
Att dö om våren, 2019
(Im Frühling sterben, 2015)
Översättning: Jörn Lindskog
Förlag: Thorén & Lindskog