Och efter allt detta – till Rumänien!

Under sensommaren har Miki och jag färdats hit och dit genom Kroatien och jag har nog sett mer av landet än någonsin förut. Vi har rest på egen hand, tillsammans med Vesna många gånger, och med Nilla har vi också gjort en hel del turer och ett par med Toma och några till. Vi har varit i Našice i Mikis slavonska hemtrakter, i Desinić och Klanjec i Zagorje. Och vi har varit på många ställen vid Kvarnerbukten: Jadranovo, Crikvenica, Bakar – det förtrollade Bakar, i Kastav, mitt kanske framtida hem, och i Hreljin. I Istrien på berget Učka. Och i Samobor, här strax intill. Och sedan alla färderna ner genom Centralkroatien: genom Turopolje, till Sisak, till Karlovac och till Hrvatska Kostajnica. Jag har säkert glömt något, men denna vimlande mängd av platser, sinsemellan så väldigt olika platser, tapetserar ännu mina drömmar.

1.IMG_3885

Men nu ska jag om någon dag ge mig av till ett land där jag aldrig varit förr. Resan går till Rumänien och närmare bestämt till den oöverskådligt stora staden Bukarest. Jag förbereder mig genom att läsa dikten ”Flanören” av den kroatiska poeten Ana Brnardić (i översättning av Djordje Žarković). Den handlar om den stora parken vid sjön strax intill platsen där jag ska bo.

Flanören
I Herăstrăuparken promenerar Döden
underskön, sorglös till sinnes
vit, överdådig
Himlen är öppen, den når
djupt ner i det förflutna

Jag sitter på en bänk omfamnad av sly
Ryggrad, en i barndomen bortryckt stjälk
Rösterna dämpas
Fåglarna gräver sig ner i marken
Sjön bakom mig en mustig soppa av alger
Ju mindre kropp, desto lättare tar den sig
genom nålsögat

Läs mer

Turopolje

Nu är det kväll och jag vet knappt vad jag heter för dagen har varit till brädden fylld av en lång slingrande färd genom Turopolje, området mellan Zagreb, Sisak och Karlovac. Vesna höll i ratten på mer än ett sätt och hon hade en mycket mer detaljerad plan än Nilla och jag kunnat ana efter gårdagens lösa prat om en liten tur i Turopolje. Och Miki visste väl ingenting alls men han är alltid pigg på att upptäcka nytt, nästan alltid i alla fall, och nu ligger han utmattad på girafföverkastet.

Vårt mål var mycket utsträckt och bestod egentligen av alla de vackra gamla trähusen i trakten. Dessa trähus är byggda av ekstockar och har ofta vackert utsirade trappgångar, loft och balkonger. Först for vi till Mala Mlaka och tittade på ett nästan alltför väl restaurerat herremanshus från 1600-talet, så det visar jag inte. I stället visar jag Miki i väntan på oss medan vi tittade på husets interiör:

1IMG_3678

Efter anhalten där, där Vesna – som är journalist för en spansk nyhetsbyrå – också intervjuade föreståndaren för komplexet, for vi vidare till Velika Mlaka och dess vackra kyrka tillägnad Sankta Barbara, men jag väljer att i stället för kyrkan visa församlingshemmet eller vad det heter:

2IMG_3698

Sedan fortsatte vi till Donja Lomnica, där Vesna intervjuade en enarmad man som hade ett slags vaktmästarroll för samlingen av trähus där. I den förvildade trädgården plockade vi underbara röda äpplen från ett avbrutet träd:

3IMG_3715

Efter det for vi än hit än dit efter Vesnas anteckningar och så småningom var vi i Staro Čiće och fann detta magnifika hus:

4IMG_3732

Den märkligaste byn var Mraclin där nästan hälften av husen är den här sortens mörkbruna träbyggnader, en del restaurerade och bebodda, andra stadda i vackert och dunkelt förfall:

5IMG_3747

Ja, och detta jag visar är alltså bara en bråkdel av allt vi såg och upplevde. I mitt huvud dansar trähusen långdans i dubbla rader…

Läs mer

Fler foton från vår dag i Sisak

Dagen i Sisak – gårdagen alltså – var så härlig och solgenomströmmad att jag tog massor med bilder och nu vill jag gärna visa er några till av dem. Floden Kupa var nog huvudpersonen i det vi såg och upplevde av Sisak och i den fäste jag mig särskilt vid en liten blå flatbottnad båt, som låg förtöjd i strandkanten och berättade om möjliga äventyr, så den får ni se två gånger idag. Först här den bild som jag tog vid ankomsten:

1.IMG_3628

Och eftersom jag undanhöll er biskopspalatset igår, så kan det kanske finnas anledning att visa det idag. Till höger på bilden ser ni förresten Stari Most skymta fram mellan trädstammarna:

2IMG_3640

När domkyrkan finns en park med romerska lämningar, men det bästa där är nog det rosa huset med det vitramade fönstren:

3IMG_3647

Sisak är en industristad med en stor industriell stadsdel, men de flesta av industrierna verkar nu vara på väg ut ur denna värld och egentligen finns det mest ruiner och rostiga metallskelett där dessa en gång dunkade, rykte och producerade. Här känner ni igen Kupa och den lilla blå båten från den första bilden men riktningen är den motsatta och i fonden skymtar några industribyggnader:

4.IMG_3661

På hemvägen satt Miki så här allvarlig och koncentrerad och spanade ut över majsfälten medan solens strålar blev allt mer horisontella:

5IMG_3666

Läs mer

En solig dag i Sisak

Första gången jag kom till Sisak var för fyra år sedan och då var Londi ännu med mig, så nu när jag för andra gången i livet gick på Sisaks gator och längs floden Kupa, så följde mig Londis milda skugga.

I förmiddags steg min syster Nilla och Miki och jag på ett tåg som gick i sydlig riktning mot Sisak. Platsen där staden nu ligger var en gång befolkad av en keltisk stam som också namngav staden: Segestia. Senare kom staden under romerskt herravälde och var länge en betydande romersk stad. Under tidig kristen tid blev staden ett biskopssäte och än idag präglas stadsbilden av det mäktiga biskopspalatset, Veliki Kaptol (som jag inte visar på bild). Det är lätt att förstå att platsen sedan urminnes tider lockat människor att bosätta sig här. Här rinner Kupa in i Sava och Odra har också ett inflöde här och landskapet präglas av flodkrökar och mäktiga vattenytor. Det är också lätt att tänka sig hur roligt det skulle kunna vara att växa upp här paddlande hit och dit från flodstrand till flodstrand. En gång måste det i alla fall ha funnits barn och ungdomar här som förstått sig på denna sköna frihet.

1. IMG_3620

När vi stigit av tåget gick vi in mot stan och hamnade strax på promenaden utmed Kupa, som verkar vara stadens egentligen pulsåder. Även om vi inte var riktigt hungriga ännu stannade vi till vid Bistro Mali Kaptol. Det såg helt enkelt för inbjudande ut. Vi slog oss ned vid ett bord i solen, som snart blev nästan för stark, och beställde in härliga rätter. Nedanför oss på floden låg fartyget Biokovo.

2. IMG_3631

Efter maten följde vi flodpromenaden och svängde sedan upp vid domkyrkan som lyste vit mot den blå himlen. Strax intill finns det romerska ruiner men vi tittade bara lite flyktigt på dem, så är det ibland när man stöter på romerska ruiner.

3. IMG_3641

Vi gick tillbaka till promenaden längs Kupa och fortsatte till den mäktiga Stari Most med sina vackert välvda spann.

4. IMG_3644

Och sedan fortsatte vi genom den soldränkta dagen. Än gick vi längs floden än satt vi på bänkar utmed dess stränder. Och allt var underbart vackert. En sommardag i oktober.

5. IMG_3646

Läs mer

Guldklotet

Jag är fortfarande lite mör efter nattens drömmar och får gång på gång börja om på recensionen jag arbetar med. Nej, det var inga mardrömmar, bara alldeles för många och underligt blandade fragment: jag körde bil (jag har alltså inget körkort) mycket skickligt på smala bergsvägar, jag hoppade över bäckar eller kanske snarare forsar, jag åt något konstigt, jag hittade och tappade bort människor jag inte sett på länge. Och så alltsammans och mycket mer i nya blandningar och hastigheten. Då och då såg jag ett guldklot uppe på en smal tornspira. Och jag vaknade trött och allt bara fastnar i tröghet. Men nu minns jag guldklotet igen och jag vet att det rör sig om ett av kloten på stationen i Uelzen (östra Niedersachsen). Det är en mycket speciell station som är formgiven av Friedensreich Hundertwasser, men när jag passerade den sommaren 2013 tillsammans med Londi, såg jag knappast prakten:

Londi och jag satt här utanför stationen och pustade ut efter trängseln i vagnen från Lüneburg och de stora förseningarna med elände och ”Notarzt am Gleis” (hade någon kastat sig framför tåget?). Trängseln fortsatte på stationen och människor gick fram och tillbaka och hoppades på att det äntligen skulle komma något tåg. Jag satt på en bänk och Londi satt eller låg under den, vi drack lite vatten och jag blängde missmodigt på guldkloten som prydde stationstakets hörn. Folk gick hit och dit och valde vinklar för att ta bilder av byggnaden. Likgiltigt lyfte jag min mobil och tryckte av, tänkte inget, såg egentligen inget, räknade bara tid och var arg över att vi hade tappat tre timmar och redan befann oss i förmiddagens slut. Efter en stunds pustande gick vi in i den märkligt snirkliga och färgglada stationen för att ta reda på vilket spår vi borde vänta vid – ifall det nu äntligen skulle komma något tåg som gick söderut. Jag gick under guldgirlander och förbi gnistrande och prunkande sfärer och utmed glänsande mörkblåa våglinjer, men tänkte inget om detta, jag tänkte på tiden och hur långt söderut vi skulle kunna ta oss och att det nog inte skulle bli särskilt långt.

Men den här gången reste jag med Alex och Miki och jag visste vad det var för station vi steg av på, ja, man kan säga att jag visade den för Alex. Det blev trängsel den här gången också för Uelzen är ju i all sin litenhet en stor och viktig järnvägsknut. Vi gick ett varv runt stationsbyggnaden och tog lite bilder, särskilt från framsidan.

1IMG_2523

Ja, det var ett sådant klot jag såg i drömmen, fast spiran under var mycket tunnare och högre. Vi hade bara ett par minuter på oss, så byttes vi av med att hålla reda på Miki och den som hade fria händer fotograferade. Främmande människor kom med bland de färgglada kolonnerna på bilderna.

2IMG_2519

Och så klättrade vi upp på tåget mot Hamburg för att sedan ta oss vidare till Flensburg. Ja, detta var en resa i nordlig riktning. Från fönstret tog vi några sista bilder innan hela den hundertwasserska fantasiskapelsen krympte och försvann ur vårt synfält.

3IMG_2526

Läs mer