Det sanna resandet

Det sanna resandets tid verkar vara förbi eller i alla fall mitt sätt att resa, det för mig fria sättet att resa. Nu är det den andra sommaren som Miki och jag inte tar tåget till Norden. Vill man förflytta sig idag så är det egentligen bara möjligt med flyg (från a till b) eller med bil (i bil med allting bokat).

Imorse när Miki och jag i sakta mak gick längs Čiovska tänkte jag på det här speciella resandet med tåg utan bestämt mål för varje etapp för när man reser med en hund måste vägarna vara öppna. Jag tänkte på det och tyckte att vägen vi gick var vacker. Himlen, träden och blommorna på balkongerna.

Jag mindes en varm natt i Naumburg för några år sedan. Vi hade ingen bestämd sovplats, eftersom jag inte visste var vi skulle hamna med vår Quer-durch-Deutschland-biljett. Väldigt sent efter att vi gått många varv genom staden och knackat på många dörrar kom ägaren till ett ålderdomligt hotell i stadens mitt, eller bakom den kanske jag ska säga, och han låste upp för oss med en tung nyckel. Så här skrev jag om ägaren och hotellet då det begav sig:

”Byggnaden vi sov i är 800 år gammal och takbjälkarna är nästan skrämmande massiva. Husets herre är en märklig man, ditrest från det avlägsna Köln med stora planer som han genomför på ett obegripligt och halvt underjordiskt sätt. Han sitter på det lilla torget utanför hotellet och dricker öl med vänner om kvällarna, talar bullersamt och samtidigt vilar det något nyckfullt över honom.”

På morgonen åt vi frukost under vinrankorna på innergården. I duvslagen talade duvorna kroatiska och presenterade sig med duvrunda röster: golub, golub.

Men medan vi går längs Čiovska dyker också andra bilder från resorna upp. Jag minns färden från Wien till Prag för tre år sedan. Miki var ännu mycket vild och reglerna för hundar var hårda både i Österrike och Tjeckien (inte alls som i Slovenien eller Tyskland där det nästan alltid är lätt och smidigt), så vi var efter många strider ganska möra när vi kom fram till Prag men sedan blev det lättare och till sist bara roligt:

”Färden blev svettig och nervig men vi klarade oss och vi nådde Prag, där Peter mötte oss och vi strax därefter for ut till Hostivař, en by som blivit förstad till Prag. Där skulle vi hyra ett rum hos en vän till Peter. Kvällen rullade iväg med ett besök på en restaurang och slutade i en underbart förvildad koloniträdgård, där vi drack öl i mörkret under träden med för mig okända människor. Miki fick vara helt fri eftersom stängslet runt omkring var absolut tätt. Han for runt växthusen och träden som ett ulligt klot och jonglerade skickligt med benbitar som han grävde upp. Jag tror han upplevde lyckan.”

Detta är för mig det riktiga sättet att resa. Det är ibland svårt men just detta svåra gläntar ibland på paradisets dörr. Så jag saknar det. Fast nyss ringde Toma och tyckte att vi skulle göra en sådan där resa till floderna eller havet som vi ibland gjort och kanske också till Našice och Farmica och bo där bland djuren. Vi skulle kunna ta med oss massor med hundmat och annat som behövs på Farmica…

Miki och jag återvänder hem

Den 2 mars (förra året) var Mikis och min sista morgon i Brno. Vi gick vår vanliga runda upp på höjden ovanför Čápkova och jag tittade ännu en gång bort över staden mot Špilberk och katedralens dubbeltorn.

Sedan åt vi frukost och jag packade färdigt. Som avslutning gick jag ut och tog några sista bilder från Renés balkong.

Vi gick sedan tillsammans alla fem till stadshuset (eller vad det heter), där Alex och Rudolf skulle ha ett byråkratiskt möte med min fantastiska Brno-kollega Eliška som tolk. Federico följde Miki och mig till stationen och jag sa att han inte behövde vänta tills jag köpt biljetter och vi klivit på tåget. Efter det hände det sämsta på den dagen och jag har egentligen ingen lust att berätta om det, så det får bli en kort-version: Vi steg ovetande på ett tåg som bara tog med hundar i korg – railjet tror jag det hette, skulle vilja vara säker för att kunna undvika det för alltid! Nå, vi blev handgripligen avslängda och jag höll på att klappa ihop för tiden i Wien var inte särskilt väl tilltagen. I min förtvivlan ringde jag Federico som kom inom kort som en räddande ängel. Vi drack te tillsammans i en bar ovanför stationen och jag fick nytt mod av Federico. Sedan följde han mig till det enda tåg som jag hade en chans att hinna till min anslutning i Wien med (det går bara ett tåg om dagen mellan Wien och Zagreb). Det var ett tåg i České dráhys regi och där är man normal mot hundar. Federico vinkade av oss och var kvar tills tåget satte sig i rörelse. Och vi kom till Wien i tid och jag köpte biljetter och vi kom iväg. Egentligen minns jag ingenting av resan som sedan följde, men jag har en bild på Miki, där det står att han är i Leibnitz, alltså ganska nära slovenska gränsen.

Strax innan vi steg av i Zagreb tog jag en selfie på Miki och mig och skickade till ”barnen” i Brno.

Och så var vi framme och tog väl tvåans spårvagn ända hem. Minns inte, kanske bytte vi någonstans. Strax före halv tolv var vi hemma och vi var båda lättade över det.

PS Det otrevliga tågbolaget heter Regiojet.

Brno – Zagreb

Jag fortsätter mitt försök att rekonstruera förra årets februari, denna ödesmånad. Dagen efter ceremonin i krematoriet tog jag tåget från Brno någon gång vid middagstid och åkte till Wien. Kanske tar den resan en och en halv timme. Jag vet inte även om jag borde veta. I Wien var jag bara på stationen, åt något, drack kaffe och köpte biljett till Zagreb. Egentligen minns jag bara att kaféet hette ”Oberlaa” och att jag tänkte lite på en utflykt till Laa an der Thaya för länge sedan. Strax före fyra steg jag på tåget hemåt, en resa som tar närmare sju timmar.

Här ser ni några av stationerna eller egentligen bara de österrikiska. De slovenska – som är ganska många – nämns inte och i Kroatien stannar tåget bara i Zagreb.

Jag satt mentalt mörbultad och lät timmarna gå. Och jag har inga som helst minnen utom något vagt och flimrigt som rör mina steg från stationen till spårvagn nummer två som tog mig hem. (Huvudskälet för min resa var att hämta Miki till Brno.)

ett slags fotfäste

Kanske har jag – åtminstone tillfälligt – hittat ett slags fotfäste. Ja, bräckligt, men jag skymtar ändå ett slags möjligt inre lugn. Nej, jag litar inte på min känsla eller aning men jag orkar låta det vara som det är. Jag tittar på en bild från den 21 februari. Miki och jag sitter på tåget och färdas från Zagreb till Brno – det är en av alla de där resorna i detta års februari-mars. Vi är i Slovenien och passerar just den lilla staden Sevnica (och jag tänker inte tala om någon som är född där) vid Sava. Jag tittar upp mot den vita lilla trindtornade borgen, som jag med eller utan skäl aldrig tagit mig upp till.

Bilden lägger jag här för att den hjälper mig att för en stund hålla kvar den lugna andningen.