Vägen till mattlummer

I fredags vaknade jag full av iver och förväntan – jag såg fram emot resan till Trieste och att få se Alex igen och Federico och de triestinska vännerna, havet och gränderna. När man är så där framåtriktad glad kan ödet ibland lägga ut en liten snubbeltråd för att visa att livet inte alls är lätt. Så i det ögonblick då jag med ett alltför kraftigt ryck drog upp min idiotiska madrass från sitt glidläge, knäckte något till i ryggen. Jag såg en bild i huvudet, en abstrakt bild av oturen och jag tänkte: nu kommer jag inte iväg. Allt tempo sjönk till en miniminivå och jag föste ihop min packning utan att böja mig för mycket. Och jag tänkte: jag åker.

Någon halvtimme senare satt jag på bussen och jag lirkade mig till en ställning som var dräglig och försökte flytta medvetandet utanför det här med korsryggen och sittandet. Det gick ganska bra, även om mitt verkliga tillstånd då och då kallade på mig. Vi korsade Sava och jag såg lite kullar till höger, kanske i riktning mot Jastrebarsko. Konstigt att jag nu blir osäker, den sträckan har jag ju åkt så många gånger. Sedan passerade vi Karlovac, som alltid verkar dölja sig från motorvägen. Man vet att staden befinner sig där någonstans med fötterna i vattnet, men den verkar liksom glida isär och bli till flera städer. Jag blundade lite och somnade kanske till helt kort. När jag tittade igen var vi i Gorski kotar och bergen höjde sig undan för undan. Vi stannade i både Vrbovsko och i Fužine där man redan känner en fläkt av havets närhet. Och så nådde vi Rijeka och stannade till där en stund. Jag funderade över ryggråden jag fått i mobilen av Duilio och av Lella och tänkte någonting om att råd känns beskyddande. Ja, och så färdades jag ett stycke längs havet till Opatija och jag vilade blicken i de vida vyerna. Den ena chauffören talade omväxlande kroatiska och italienska – det var jag inte van vid på den här rutten. Snart var vi på väg uppåt mot Slovenien och gränsen kom vi igenom nästan utan väntan. Tydligen har man fått lite fart på de här kontrollerna, som var så sega ännu i somras.

Nej, jag märker att jag är förfärligt långrandig, så nu: klipp! Kvällen är där och jag sitter med min dotter Alexandra i en osmiza uppe i närheten av universitetsområdet (tror jag) och vi har kommit så rätt för i det ena rummet sitter ett gäng riktiga osmiza-gubbar och sjunger sånger ur en flertusensidig bok med handskrivna texter och ackord. Och vi blir inbjudna att lyssna och välja sånger.

4IMG_8959

Till slut kommer en av dem fram till vårt bord och säger lite försynt till mig att eftersom jag är från Bosnien, så känner jag kanske till Miljenko Jergović. Även om jag inte kommer från Bosnien, så svarade jag att ja, jag har Sarajevski Marlboro hemma på mitt bord. Han log och tackade och jag sa ingenting om att jag inte kommit särskilt långt i läsningen. Jag har inte kommit hit för att göra någon besviken, tänkte jag. En kort stund senare kom Federico, Alex’ pojkvän, men då var sångarna borta, så vi ägnade oss åt samtal och vin tills natten närmade sig.

Jag drog mig ner till Alessandra och hennes B&B Dai Muli och sov bättre än jag hade hoppats. Dagen därpå satt vi på Caffè San Marco både länge och väl, Alex, Ale, Gaia och jag. Vi talade om resor och studier kanske. I alla fall förflöt timmarna väl. Och vi bestämde oss för att gå på utställningen ”Biennale Internazionale Donna” i Porto Vecchio.

5IMG_8970

Vi gick till fots dit och sedan genom nästan hela det oändliga till största delen övergivna gamla hamnområdet. Dit måste jag igen. Det är något speciellt med denna kombination av förfallande byggnader och hav. Men punktvis finns det restaurerade byggnader som till stor del används för konstprojekt. Vi stannade en stund utanför en gul byggnad som tillsammans med sin omgivning trollade fram en stämning som i en målning av De Chirico.

6IMG_8981

Själva utställningen har jag inte mycket att säga om, i alla fall inte om något enskilt verk, möjligen om helheten: föremålen, människorna – inte minst vissa excentriska damer – och byggnaden. Men hamnområdet självt var nog det som gjorde starkast intryck på mig.

7IMG_8974

Kvällen som sedan följde har jag inga bilder ifrån. Men jag kan säga att händelseförloppen fick eget liv och de handlade om mat. Alla beslut vi fattade gled oss liksom ur händerna. Ales compagno Piero dök upp och sedan hans bror Fulvio, som var på väg till en middag och bara ville ta ett glas med oss andra. Cecilia, Ales yngre dotter ville dricka varm choklad och Ale, Alex och jag hade inte ätit sedan morgonen och vi ville ha riktig mat. Piero var mätt. Vi satt i två bilar i olika kombinationer och det började regna. Vi åkte till det stora mentalsjukhuset med sin jättelika park och började leta efter en viss bar som visade sig vara stängd. Federico skulle hämtas upp någonstans, men han ändrade sig i sista stund. Vi åkte vidare, provade här och där men nej, det var alltid något som var fel och var snart upp i Carso, där bynamnen undan för undan blev slovenska. Till sist nådde vi en lokal med namnet ”Locanda Mario” och där stannade vi. Historiskt var lokalen en träffpunkt för ”hemliga par” (kommer inte på något bättre ord) och hur det är idag vet jag inte. Vi drack en frizzantino med Fulvio och så försvann han. Piero berättade sina fantastiska historier fulla av komik och tragikomik men i ett ögonblick öppnade han på ett hisnande sätt sitt hjärta för oss alla. Det var ett andlöst ögonblick. Under tiden tog vi oss från varm choklad till primo till secondo och tillbaka till antipasto och så runt till dolce. Ätandet gick i ett slags spiraler. Men inga bilder.

Dagen därpå skulle Igor kommit ner från Ljubljana men Ale fick ett infall, ett lyckligt infall: Varför åker inte vi till Ljubljana i stället? Ja, så blev det lite frågande och svarande hit och dit och plötsligt var Ale, Piero, Alex, Fede och jag på väg till Slovenien. När vi kom fram till Ljubljana var Igor inte hemma, men inga sorger – vi gick en runda i Tivoli-parken. Och så var han där med famnen full av ostar, korvar, skinka, bröd och vin. Och kvällen blev lång och glad vid hans stora rustika bord i kråkslottet och vi bildade den osannolika gruppen ”Gli amici del Mattlummer”. De finns få växter som är så fulla av trollkraft och inspiration som mattlummer. Tro mig.

8 IMG_9042

Läs mer

Omtumlad

Blick från höjderna bakom Opatija i fredags. Det känns som om det gått veckor sedan dess – livet har varit oerhört tätt i dessa dagar. Det är som om flera liv hade gått i bredd. Nu låter detta kanske bara galet och underligt, men jag lovar att det i så fall är galet och underligt på bästa tänkbara sätt.

1IMG_8951

Läs mer

Vi trodde vi var på väg till Bihać

Toma och jag brukar sedan några år fira min födelsedag med en resa. Den har hittills aldrig skett i närheten av födelsedagen men det är inte viktigt. Ressällskapet växlar lite från gång till gång men det är alltid jag som väljer målet. Förra året var vi i Daruvar i Slavonien och för den här resan hade jag valt ut Bihać i Bosnien. Tidigt på morgonen, ganska i alla fall, gav vi oss av och vi var fyra i bilen: Zdenka, Jadranka, Toma och jag. Efter ungefär en timme blev Zdenka kaffesugen så vi stannade till i den lilla staden Glina där vi snart hittade ett kafé med bord i solen. Jag upptäckte ett träd med ”dunje” (kvitten), de gula frukterna hängde vackert över en mur och så såg jag en ortodox kyrka. Snart var vi på väg igen och landskapet blev allt vackrare, mer och mer kuperat. Världen bestod plötsligt av böljande rader av orangeröda och gröngula kullar med små hus lite här och där. Så såg vi en skylt som visade att vi närmade oss den bosniska gränsen. Velika Kladuša tog vi som riktmärke.

1IMG_8611

Men snart glömde vi allt om riktmärken för kön till gränsen var nästan orörlig och inte heller kort. Först skämtade vi och glammade lite, sedan började vi öppna och stänga dörrar och fönster på ett så småningom alltmer nyckfullt sätt. Så steg då Jadranka och Zdenka av för att gå till fots över gränsen. Toma och jag satt kvar och bilen sniglade sig fram och det var märkligt varmt. Till sista nådde vi fram till den första gränskontrollburen och räckte in våra dokument till den kroatiska vakten, jag mitt pass och Toma sitt id-kort. (Nyss hade vi skämtat om det överdrivna i att jag absolut ville resa med pass och inte med id-kort.) Mitt pass passerade in i någon elektroniska avläsningsapparat och det verkade ok. Tomas id däremot störde damen i gränshytten. Detta eftersom han tejpat det på ett ställe där det var sprucket. Orden for fram och tillbaka mellan bilen och hytten och läget spändes. Tona tvingades att ta av tejpen men när han gjorde det gick kortet i två bitar och därmed blev det ogiltigt eller ännu ogiltigare. Vi bet ihop för det fanns inget annat och så eskorterades vi förbi den bosniska sidan av hytten och Toma fick göra en u-sväng rakt eller snarare krokigt genom bilmassan. Jag vinkade åt Zdenka och Jadranka – som stod en bit in i Bosnien – att de skulle komma tillbaka. Ja, och så var vi plötsligt på väg i motsatt riktning. Försiktigt vägde var och en av oss situationen i sitt inre och ganska snabbt bestämde vi oss för att ta det från den ljusa sidan. Vart ska vi? frågade vi varandra. Nytt försök med ny gränsövergång? Ogulin? Karlovac? Förslagen for hit och dit ett tag men så kom någon på Slunj eller snarare Rastoke utanför Slunj. Och det blev vårt mål.

2IMG_8628

Landskapet fortsatte att vara härligt böljande och solen sken på landskapet och på små vita molntussar och snart kände vi att tejpbiten, sprickan i kortet och den övernitiska gränsvakten nog var lyckliga tillfälligheter som nu förde oss helt rätt och Bihać låg ju kvar, eller hur? Och innan vi hunnit fundera mycket över avståndet var vi framme på en underbar plats som hämtad ur en saga. Rastoke är en gammal by med husen inkilade bland vattenfallen från floderna Korana och Slunjčica. Förr fanns här ett stort antal kvarnar, men nu är det bara en kvar och den är numera bara en sevärdhet för turister. Men husen är där och vattenfallen och allt är en njutning för sinnena. Och för fantasin – ett av vattenfallen heter förresten ”Vilina kosa” (Fens hår). Vi tog oss in i sagolandet över en liten träbro.

3IMG_8645

Sedan slog vi oss ner vid ett bord ovanför ett av vattenfallen och lät oss serveras forell fylld med späck och svamp. Till maten drack vi vitt vin och vatten och vi gladde oss mycket över vår gemensamma ”olycka”. Och solen värmde och vattnet brusade och porlade.

4IMG_8669

Efter vår rika måltid samlade vi ihop vår energi – som väl glidit lite mot ett viloläge – och gav oss ut på en liten rundvandring längs stigarna bland vattenfallen.

5IMG_8651

Solen stod ännu ganska högt när vi till slut lämnade den förtrollade vattenvärlden för att ta oss mot nästa mål…

Läs mer

Till Dugo Selo

Igår eftermiddag tog jag tåget till Dugo Selo (Långa Byn) för att hälsa på en väninna där. Resan tog 25 minuter och lokaltåget jag åkte med stannade på många platser: Maksimir (som är inne i Zagreb), sedan kom Trnava, Sesvete med flera förorter som jag inte minns namnen på och efter det fält, landsbygd och sedan Dugo Selo. Jag vet att jag åkte förbi här på vägen till och från Budapest under sommaren, men då stannade vi inte så ofta. Gårdagens långsamma färd hade just det som jag tycker särskilt om med resandet, detta att man genom fönstret hinner se allt, att man hinner följa människor och djur i det de gör. Och man hinner se hur ljuset faller på tingen, på husen, fälten, bilarna och skräpet, på de nu guldgula löven på de träd som får just denna färg om hösten. Jag såg förhäxat på ett sådant träd, men kunde inte ta någon bild, kanske var det för vackert.

Så kom jag fram och steg av mitt i en ström av människor på hemväg. Jag gick långsamt, eftersom jag visste att jag var lite för tidig och eftersom solljuset föll så vackert på husen och trädgårdarna. Jag stannade lite här och där och tog bilder och tänkte på att jag på något sätt var ingenstans, ingen av de förbipasserande kände mig och jag visste inget om platsen där jag var. Men jag gladde mig åt oktoberguldet och den milda värmen och mättnaden, stillheten som andades ifrån trädgårdarna.

1IMG_8501

2IMG_8502

3IMG_8503

Läs mer

Hemvägen i ordbilder

Nu är jag tillbaka i Zagreb igen och kan på nytt servera er sådana där påfrestande punktnoteringar från en resa. Bosnien lockar mig visst alltid till just detta:

Långsamt ut ur Sarajevo, Gladno polje, ko i trädgård, byar, berg runt om, vi åker nedför, majsfält, färgglad paprikamarknad, hus med balkonger utan räcken, Duhri, stor moské, kor i trädgård, stopp i Kiseljak, ultramodern kyrka, Hrvatski dom, skylt mot Busovača och Travnik, röda äpplen i träden, Gromiljak? stopp, katolsk kyrka, moské 13.30, liten å, långsvansade får, majs, pumpor, Bilalovac, sakta genom byarna, traktorer, arbetshästar, getter, vita och svarta hönor, gröna åsar, Bukovci, katolsk kyrka, moské, skylt mot Lugovi, chaufförerna säger ofta ”Zagreb" i sina samtal, Polje, ser rätt välmående ut, fina trädgårdar, stopp i Busovača, katolsk kyrka, kroatiska symboler, vi far längs liten flod, Kaonik, muslimsk begravningsplats, dalen blir trängre, (inget internet i bussen den här gången förresten), katolsk kyrkogård, moské, stopp i Vitez, minaret, vi korsar en flod, Bila, kor i trädgårdarna, Nova Bila, bergen i bakgrunden blir högre, chaufförerna har kul, blir uppsluppna, Dolac na Lašvi – verkar kroatiskt, stopp i Travnik, många moskéer – stora, stor muslimsk begravningsplats, katolsk kyrka , staden verkar vacker, men jag lyckas inte ta bra bilder (14.45), Turbe, hög minaret, granskog till vänster, blandskog till höger, moské bland träden, visst viktigt att köra fort i kurvorna, bergigt, vi åker högt över floden, det går nedför, ruin efter ortodox kyrka?, by, moské, paus 15 min i Donji Vakuf(15.20), moskéer, ortodox? kyrka, katolsk?, muslimsk begravningsplats, dalen delvis i skugga, Babin Potok, Torlakovac moské av traditionell typ, floddal antar att det är Vrbas vi följer, genom tunneln Vinac – stećci nära utgången till höger, Bravnice, Jajce (16.10), tunnel Skela (i Jajce), fantastiskt läge, så vackert, vattenfall, kullar, minareter, borg, stup, måste tillbaka!! Vrbas, Podmiljače, floden till höger – vackert, 16.30 bro kroatisk+ SR- + federationsflagga, 16.34 in i RS, floden till vänster, kyrilliska först/överst nu, floden till höger 16.38, högt över floden, ortodox kyrka på höjden, hisnande utsikter, x kör extra fort när det är speciellt vackert, Banja Luka 17.15, floden, små moskéer, träminaret(!), shoppingcentra, ortodoxa kyrkor, Banja Luka stopp 17.35 (tog tid att komma in i staden visst), bussen fylls på något, motorväg? nej, bara lite, Laktaši (överstrukna latinska bokstäver), grisar på fältet, ortodoxa kyrkor, katolsk? kyrka, det börjar skymma, paus 20 min på samma ställe som sist dvs ingenstans, lantlig moské, ortodoxa kyrkor, majsfält Dubrave, enorm ortodox kyrkogård, rök i luften sedan ett tag, varför eldar alla?, stopp i Gradiška, strax gräns, 19.00 vi hänger på gränsen sedan snart tio minuter, passen samlas in, 19.10 bosniska sidan klar, vi passerar över floden, till fots genom den kroatiska kontrollen som sist 19.25, det är nästan mörkt, vi far in i Kroatien…

Och här är bilderna som följer med texten. Jag medger att allt detta är mest från mig till mig – vill ju hålla kvar vad jag såg och genom det veta något av vad jag upplevde.

1IMG_8285

2IMG_8308

3IMG_8345

4IMG_8370

5IMG_8417

Läs mer