ett slags fotfäste

Kanske har jag – åtminstone tillfälligt – hittat ett slags fotfäste. Ja, bräckligt, men jag skymtar ändå ett slags möjligt inre lugn. Nej, jag litar inte på min känsla eller aning men jag orkar låta det vara som det är. Jag tittar på en bild från den 21 februari. Miki och jag sitter på tåget och färdas från Zagreb till Brno – det är en av alla de där resorna i detta års februari-mars. Vi är i Slovenien och passerar just den lilla staden Sevnica (och jag tänker inte tala om någon som är född där) vid Sava. Jag tittar upp mot den vita lilla trindtornade borgen, som jag med eller utan skäl aldrig tagit mig upp till.

Bilden lägger jag här för att den hjälper mig att för en stund hålla kvar den lugna andningen.

Strada Napoleonica

Idag upplevde Miki och jag la Strada Napoleonica tillsammans med Alessandra och Mila i det härligaste solsken. Vi gick från Prosecco och nästan fram till Obelisco di Opicina, egentligen ”mothårs” om man tänker på konventionen.

Under oss glänste havet i solen och vi såg Miramare snett uppifrån, men mitt egensinne väljer bort den bilden.

Våra samtal rörde sig tätt kring de två städerna Trieste och Rijeka/Fiume och vi undersökte deras identiteter utan att se riktigt klart och jag vet att detta kommer att ha en fortsättning och jag vet att det är en lång väg till svaren på mina frågor, kanske längre än livet.

Luften var hög och ren och vi gick och vi gick, tills vi plötsligt bestämde oss för att vända och gå hela vägen tillbaka. Miki var först lite tveksam, men så fann han sig i det märkliga programmet.

På ena sidan hade vi hela tiden havet och på den andra branta branta bergsväggar som ”glödde” svagt i solljuset.

Rijeka – en sista blick bakåt

Ikväll smäller det här och Miki tar skydd i badrummet och jag vill tillbaka till havet – även om det förstår smäller också där. Fyrverkerier och explosionslusta har säkert med dödslängtan att göra och med skräck för både närhet och tomrum. Skräck är i tillvarons mitt. Jag tänker tillbaka på Rijeka och på solhimlen och solhavet där. Är det kanske där jag vill bo och leva?

Jag minns den där stunden i hamnen när det tunga godståget stånkade förbi med sitt ändlösa antal vagnar. Leon vinkade och vi andra tittade på.

Och samma måsar som i hamnen flög över Gamla stan och de romerska lämningarna under höjden… och över de vackra husen.

Och så kom stunden – jag brottas med den på nytt i minnet – då vi måste stiga på tåget mot berget och inlandet. Vi vände oss alla bakåt mot havet och öarna och lät oss fångas av solens lek över allt som finns och är.

Tåget dunkade fram och de två femtonkilos treåringarna satt bredvid varandra och färdades hemåt.

Till Rijeka och havet

Så krånglade vi fyra oss ner med tåget den långa resan till Rijeka, längs floder, förbi byar och skogar och under taggiga berg. I Ogulin steg vi av och bytte tåg – nytt för både Miki och mig och säkert för Christine och Leon också. Kort efter avfärden från Ogulin började dagsljuset vika – vika mörknande rullar.

Snart var det svart utanför rutan och vi sov eller halvsov tills vi kom ner till havet och staden och rummet hos Mamma Maria. Kvällen blev kort men glittrande och sedan sov vi som stenar i våra bäddar, tills morgonen bjöd oss ut. Den allra första rundan gick Miki och jag ensamma till havet och solen sken över Istriens berg.

Någon timme senare gick vi en sväng igen, nu alla fyra och Miki poserade vackert på piren. Dagen rullades upp soldränkt och vackert planlös…