En hemresa

Det var väl vid tiden runt höstdagjämningen som Nilla, Miki och jag gjorde vår lilla resa till Rijeka för att ta avsked av sommaren. I Rijeka levde vi härliga dagar. På söndagen anträdde vi hemresan utan att jag hunnit låta oss göra den där avstickaren till det gåtfulla Jurdani, men Jurdani ligger kvar och gåtor lever bara olösta. Nå, vi satte oss till rätta på tåget. Om jag minns rätt så hade vi ganska länge en egen vagn. Från Rijeka höjer sig landet brant och järnvägen är byggd i slingor, så man kommer gång på gång till nästan samma plats, men bara nästan och så småningom är man uppe på bergsryggen och kan se ut över öar och hav.

Kanske minns ni från en annan resa att det här tåget stannar väldigt ofta och tar god tid på sig från start till mål? Denna gång tvingade mig min inre lite nördiga småpojke att skriva upp namnen på alla stationerna vi stannade vid. Det var inte en helt lätt uppgift, eftersom det ibland inte är helt klart om det räknas som stopp eller inte. Här är listan och de stationer som fått frågetecken är alltså lite svårdefinierbara:

Rijeka – Sušak Pećine – Škrljevo – Meja – Plase – Zlobin – Drivenik – Lič – Fužine – Vrata – Lokve – Delnice – Zalesina – Kupjak? – Skrad – Žrnovac? – Brod Moravice – Moravice – Vrbovsko – Gormirje – Ogulinski Hreljin – Ogulin – Oštarije – Košare – Tounj – Gornje Dubrave – Donje Dubrave – Generalski Stol – Gornji Zvečaj – Zvečaj – Belavići – Duga Resa – Mrzlo Polje – Karlovac Centar – Karlovac – Draganići – Lazina – Domagović – Jastrebarsko – Desinec – Zdenčina – Mavračići – Horvati – Hrvatski Leskovac – Remetinec – Zagreb

Det blir fyrtiofem, för jag räknar ju inte utgångspunkten. Läs igenom namnen och ni ska se att ni känner igen några av dem (om ni besöker mig någorlunda ofta). För mig är det ett äventyr att läsa dem, för ortnamn har mycket djupare belägna fästen än många andra ord. Men jag tittade också ut genom fönstret efter annat än namn och i Lokve såg jag en stins och några andra män.

Och Nilla och Miki såg det de såg och Miki satt ganska välordnat på sina resedukar. På badhandduken ser ni förresten Istriens västkust.

Jag tog en bild av stationshuset i Kupjak för att det såg så ensligt ut. Men jag misstänker att lampan över skylten är tänd om natten.

Vi for förbi bergen vid Ogulin och vi såg den märkliga kyrkan i Tounj igen och vi passerade Generalski Stol (Generalsbordet). Och sedan följde en vacker sträcka utmed floden Mrežnica (som jag kanske i någon text har förväxlat med Dobra – jag ber om ursäkt i så fall) och vi tittade mycket på vattnet och de små vattenfallen mellan de lummiga träden i flodkanten. Tåget stannade på flera stationer utmed floden eller ett tuppfjät därifrån: Zvečaj – Belavići – Duga Resa. Någon gång vill jag stiga av där eller där för att uppleva floden på närmare håll.

Kort uppehåll i Ogulin

Eftersom vi inte får glömma att tiden egentligen går bakåt, vill jag – trots att vi nyss låg och plaskade vid Kantrida i Adriatiska havet – visa några emblematiska stationsbilder från Ogulin. En del av er vet att jag har en särskild svaghet för kroatiska stinsar i aktion. Se här hur Miki följer stinsens arbete på stationen i Ogulin.

I stinsens uppgifter ingår visslandet i visselpipan.

Och här höjer han också stinsspaden, som jag tror den heter.

Resa in i skymningen

Allt är nyckfullt, allt du tror du vet, kan vara på ett helt annat sätt. Vi ville åka till Rijeka med morgontåget, men då visade det sig plötsligt att det inte finns något morgontåg till Rijeka längre. Till Ogulin är det nu buss och det betyder att Miki inte får åka. Meddelandet föll som en sten på oss, Nilla, Miki och mig i torsdags och vi skulle egentligen ha åkt på fredag morgon, denna morgon alltså. Hastigt, utan att alls hinna tänka efter bestämde vi oss för att ta eftermiddags- eller kvällståget samma dag, torsdag. I ilfart packade vi, köpte biljetter och slängde oss på tåget. När vi väl var där upptäckte vi att det var ett snabbare tåg, ett brzo-tåg, som inte alls tänkte stanna på alla de 37 eller 39 stationerna, men det fick duga. Kvällen var vacker och snart var vi redan förbi Karlovac och vi färdades genom ett grönt, böljande landskap förbi Duga Resa och sedan vidare.

Ganska länge for vi utmed ett vatten, floden Dobra tror jag att det var. Vatten-grönska-vatten. Kroatien är ett underbart vackert land också på de ställen man inte så ofta talar om.

Miki satt resvant på sitt örngott eller hundgott och då och då tittade han ut genom fönstret, särskilt när tåget saktade in av kända eller okända skäl.

Sakta började det att skymma och vi for förbi små stationer som såg övergivna ut, men kanske inte var det. Sträckan mellan nästan övergiven och övergiven är längre än ni tror.

Strax innan vi kom till Ogulin gick solen ner bakom bergen, ett av dem heter kanske Klek, och sedan fortsatte resan i mörker.

Den mörka delen från Ogulin till Rijeka kan vi drömma om – tillsammans.

Längs Sava mot Ljubljana

Igår var en särskild dag och eftersom tiden denna dag är lite avklippt, så vill jag bara visa början och början började strax efter middagstid, då Miki och jag steg på tåget från Vinkovci till Villach. Ja, vi skulle bara härifrån till Ljubljana, men vi kom att färdas i ett mycket långt tåg, vars rutt sträckte sig genom tre länder. Miki fann genast en bra plats vid fönstret, där han kunde hålla uppsikt över allt som en liten krushårig hund kan vilja se.

Efter Krško följde järnvägen som vanligt Sava, så där nära så att man hela tiden är medveten om flodens närvaro. Den här sträckan är en av de bästa som finns att färdas längs.

Inte så långt efter Krško såg vi den vita runt tjocktornade borgen ovanför Sevnica. (Jag vet i alla fall att du, Eva, ser och känner igen den.)

Och en bit efter Sevnica passerade vi min klassiska trädgrupp, som jag följt under åren jag levt här. Träden är så mycket högre och liksom spetsigare nu än för åtta eller nio år sedan. (Jag har hundra bilder med dem.)

Någonstans mellan Sevnica och Zidani most finns den där byn som så vackert speglar sig i floden. Den bilden har jag också ofta tagit. Det är en av mina emblematiska Slovenien-bilder, den här eller vilken som helst av de tidigare.

Kväll i Bakar

Ja, och från den där lilla viken någonstans norr om Senj for vi sedan norrut. Vid vår sida hade vi havet och öarna, mest Krk antagligen, men Krk är mycket stort.

Vi hade ett mål, mitt vanliga hemliga drömmål blev plötsligt målet för den här helt verkliga resan. Bakar, för tredje gången kom jag så till Bakar.

Med sin industriella eller postindustriella karaktär är Bakar ganska olikt det mesta man kan se längs de kroatiska kusterna. Kranarna pekar fortfarande mot skyn, alla är kanske inte längre i funktion, men en del helt säkert och de övriga är ett slags monument över en gången tid. Nej, jag är inte någon industriromantiker, det är något annat, något som jag inte riktigt kommer åt. Eller är det kanske det för-turistiska jag tycker om, detta osminkade eller ”okoketta” sätt att vara stad vid den kroatiska kusten?

Vattnet verkar alltid så svart här, jag tror det är Bakarski zaljev som är det sanna Svarta havet, eller kanske en utsökt miniatyr av detta hav. Och Hotel Jadran står där tomt som tidigare gånger jag varit där, till salu för en struntsumma som ingen vågar sig på att betala.

Mörkret föll ganska snabbt denna kväll och jag såg ut över viken mellan utblommade oleandrar.

Och strax innan vi bröt upp för hemresan badade vi i det svarta vattnet under den svarta himlen strax intill öppningen till det där mystiska jätteröret som andas ut kyla i hettan eller värmen. Varifrån kommer denna kalla spökvind?