Kategori: Resor

Innan sommaren falnar eller gör ett uppehåll vill jag avsluta min serie om sommarens stora resor. Här följer sista delen av hemresan:

Den 13 augusti nådde vi alltså České Budějovice. Vi kom dit tidigt på eftermiddagen och vi började med att äta på en terrass som var mycket het tills vi ställt om stolarna, så att vi kom i helskugga. Nedanför oss syntes ett vattendrag, kanske Malše som rinner in i Vltava någonstans i staden. Efteråt gick vi in i en park och satte oss under några träd och ett parasoll, för det var för varmt för att göra något med packning på ryggen och vårt rum kom vi inte in i förrän i slutet av eftermiddagen. Vi slöade någon timme i parken och drack något. Till sist blev det dags att ta rummet vid den lilla gatan Panská i besittning. Vi gick uppför en trappa bland vinrankor och rummet hade en god trälukt. Nå, vi blev av med ryggsäckarna och kunde röra oss obehindrat, så vi tog oss ut på en liten stadsvandring. Snart hade vi gått runt hela det stora huvudtorget, Náměstí Přemysla Otakara II., och glatt oss åt de vackra husen där. Jag kände igen mig, men inte med någon större precision.

Vi drack Budvar, som vi av en expert fått veta är ett kärringöl, men det är ju stadens eget öl, så vad ska man göra? Fast lustigt nog serveras det inte alls överallt där. Vi gick ut vid alla de stora torgets hörn för jag letade efter en plats från förra gången. Till sist visade det sig att den platsen befann sig en bit ut på vår gata Panská. Så kan det vara när man inte har något lokalsinne.

Så småningom började det kvällas och hettan sjönk till värme, en mycket behaglig värme. Det var fullt med människor på gator och torg och vi hörde musik än här en där. Vi åt något tungt på Masné krámy. Jag har en hemlig föreställning om vad den andra delen av namnet betyder. Och så gick vi runt och satte oss på olika ställen, drack öl och vin, och tittade på folk. Särskilt länge satt vi på Kavárna u Žáby, där det hände något som jag nu har glömt.

Nöjda gick vi till sist till vårt natthärbärge bland vinrankorna och jag sa att detta skulle bli min nya resväg. Ja, varför ska jag jämnt åka över Wien och Brno? Rudolf tyckte det lät bra och Miki gick krullig bredvid.

Dagen därpå gav vi oss av lite halvtidigt för nu hade vi en längre dagsetapp framför oss. Första sträckan förde oss ut ur Tjeckien till Linz, där vi hade gott om tid att byta tåg. Världen var varm, solig och grön. Den andra etappen förde oss till en plats jag aldrig hört talas om: Selzthal. Det ligger mitt inne bland bergen där Österrike är som tjockast och lär vara en järnvägsknut. Där hade vi bara sex minuter till nästa tåg, men det gick bra. Dittills hade det varit ganska tomt på tågen, men nu på den sista sträckan märkte vi att vi närmade oss mer bebodda eller befarna trakter. Vi nådde Graz och fortsatte med samma tåg in i Slovenien, till Maribor, där ingen av oss hade varit, även om vi alla tre hade åkt förbi staden mer än en gång. I Maribor tog vi in på ett jättehärbärge, billigt men varmt och trångt. Jaja, där tänker jag inte bo igen. Kvällen var skön och vi slog långa lovar runt stan och längs Drava.

Nästa dag hade vi ända till eftermiddagen för Maribor så vi gick över till andra sidan floden igen och gick en bra bit i lövträdens skugga där. På huvudsidan gick vi sedan till det gamla vattentornet och till ”Stara trta” (den gamla vinstocken), som sägs vara den äldsta i världen. Kanske syns den på den sista bilden.

Sedan hade vi bara två timmar hem till Zagreb.

Efter några dagars uppehåll vill jag fortsätta med min beskrivning av årets resa från Sverige till Kroatien:

I Angermünde skildes Miki och jag från Nilla som fortsatte mot nordost, mot Stettin/Szczecin och vidare. Själva for vi mot Berlin och därifrån skulle vi vidare mot Dresden och vi klev in i ett överfullt tåg, så fullt att konduktören ropade ut i högtalarna att alla stående måste stiga av. En stund såg det ut som om vi inte alls skulle komma iväg, men så droppade de stående passagerarna av (mot anvisade tåg). Jag hade som väl var en plats och Miki satt duktigt vid mina fötter. Så avgick då äntligen tågen men strax visade det sig att det bara var regionaltåg den första biten och att alla som hade regionalbiljetter borde stiga i Elsterwerda (om jag minns rätt). Folk vädrade sin oro och kastade fram olika lösningar. En lustig man med stort skägg och med en lätt slavisk brytning som satt mitt emot mig förklarade med knipslug min reglerna för alla omkring och vad man riskerade om man inte följde dem. Jag sa att jag tänkte chansa och sitta kvar och han talade då förmanande till mig om vad som kunde hända, men då jag frågade vad han tänkte göra, sa han: sitta kvar. Jaha. Nå, allt gick bra, ingen konduktör dök upp och Miki och jag hoppade av i Dresden och jag köpte kvickt biljetter till Prag. Nej, inget uppehåll i Dresden den här gången heller, men på utresan söderut tog jag den där tornbilden. Eller skojar jag med mig själv? Var det på invägen?

Och så åkte vi förbi Elbsandsteingebirge igen och längs Elbe/Labe precis som på uppvägen. I början av kvällen nådde vi ett hett och soligt Prag. Rudolf mötte oss på stationen och så gick vi tillsammans till mitt favorithotell PurPur, där Rudolf också flyttat in. Efter lite plock och uppackande gick vi för att träffa Peter. På bilden ser ni Rudolf och Miki på Václavplatsen.

Vi åt kvällsmat någonstans som jag inte minns och så drack vi väl en öl eller liknande någon annanstans, men det minns jag inte heller. Jag vet bara att man stänger löjligt tidigt i det inre av Prag och att Peter tycker det är dåligt. Och det är det ju.

Förmiddagen därpå gick Rudolf, Miki och jag en innerstadsrunda hit och dit över broar och åtminstone Miki gick över Karlsbron.

Vi sammanstrålade med Peter igen och åt piroger på en ukrainsk restaurang. Sedan stack Rudolf och badade och vi andra drack kaffe och vilade sedan. Till sist: kvällsmat i Peters kvarter, där vi också fick se hans lilla lägenhet. Bra. Och nästa morgon såg det ut så här när jag tittade ut genom fönstret på PurPur.

Under gårdagen hade vi tillsammans hittat på en ny resväg, ett nytt resmål. Vi skulle inte åka över Brno och Wien igen, nej, målet för dagen var České Budějovice och det kändes spännande, för mig i alla fall. Jag tror vi for rakt söderut från Prag och inte lite mot sydost som annars. Tábor såg jag susa förbi och jag visste att jag varit där sommaren innan, den sommaren när jag var död eller i alla fall avskuren från livet. Nu var jag mitt vanliga jag, men vi stannade inte, även om det är mycket vackert där. Vi hade ju ett bestämt mål och det nådde vi i middagshettan. Både Rudolf och jag hade varit i České Budějovice tidigare, han en gång i barndomen och jag två gånger, andra gången var med René och Londi och jag kände igen mycket. Och det slog mig att här ligger man gärna i gräset i skuggan, när det är sommar.

Nu så här mitt i den heta zagrebska sensommaren har jag bestämt mig för att ge – kanske främst mig själv – en översikt över sommarens två stora resor, den norrut och den tillbaka hit igen. Så nu vänder jag mig bakåt till den tidiga morgonen den 15 juli. Jag hade satt väckarklockan på tre tider för att vara säker, alla nära kvart över fem. Vill man åka från Zagreb mot Wien finns det egentligen bara ett tåg att välja. Nå, Miki och jag kom iväg och så satt vi där i ett inte alltför fullt tåg och jag såg de välbekanta små slovenska städerna utmed Sava, Savinja, Drava och kanske någon mer flod och så korsade vi gränsen mot Österrike och efter kanske en timme var vi framme i Graz, vår första anhalt. Det var fortfarande förmiddag och jag ställde av ryggsäcken på Bahnhofshotel och så hade vi nästan en heldag i den vackra staden vid floden Mur. Ja, överallt floder, kanske kan man lika gärna ta sig fram med båt? Nej, det går nog inte. Redan på tåget hade vi stött på en väldigt rar holländsk flicka och under vår första stadsvandring sprang vi på henne igen, så jag tog en bild av henne och Miki nära bron över Mur i det vackra molnlockiga solskenet:

Jag åt en sallad på en skuggig uteservering för också här fanns hettan när morgontimmarna var förbi. Sedan gjorde vi ett hemligt besök på Maiffredygasse. Och så gick vi ungefär halvvägs upp på Schlossberg, och halvvägs fick räcka. Vi tog en lång eftermiddagslur på Bahnhofshotel och på kvällen strövade vi omkring i innerstaden och hängde lite vid broräcket och tittade på de lummiga flodstränder och den konstigt belysta Murinsel, om det nu var den som lyste i blått eller rött eller gult.

Det blev morgon igen och vi klev på direkttåget till Prag. Ja, årets resor har jag låtit gå i bekvämlighetens tecken, så långt möjligt. Man blir inte yngre och jag söker inte strapatser, strapatser kommer så lätt ändå eller man blir själv till strapats. Miki var lugn och brydde sig inte om att sitta på sitsarna eller titta ut genom fönstret. Han sov på golvet i den måttfulla luftkonditioneringen. Jag såg Bruck an der Mur, Mürzzuschlag och de andra bekantingarna, vi susade över Donau i Wien och lät Wien ligga där det låg. Och så for vi omärkligt över Thaya/Duje till Břeclav, den första staden i Tjeckien. När vi sedan passerade Brno tittade jag uppmärksamt på alla byggnader jag känner igen och lät tanken gå lite längre in i staden ända till Čápkova men också till Staré Brno. Någon gång på seneftermiddagen var vi så i Prag och Miki och jag blev mötta av Peter som lotsade oss till vårt mycket speciella hotell PurPur. Sista biten gick Miki och jag på egen hand för det var mycket varmt, så Peter väntade på oss på en plats han hade valt ut åt sig. När vi kom in i PurPur var luften tjock och trög, en tunn ung man med ett lätt förvirrat utseende tog emot oss och vi kommunicerade lite trevande på någon blandning av engelska, tjeckiska och kroatiska. En äldre kvinna med ett inlindat ben och stödd på en krycka kom ut från en skrubb. ”Det är min mamma”, sa ynglingen. Kvinnan försvann men kom strax tillbaka med vatten och morötter till Miki. Miki drack vattnet. Jag lämnade en depositionsavgift till den unge mannen, så kan det vara när man bor väldigt billigt. På en skylt på receptionsdisken stod det ”free coffee + desert”. Jag funderade lite över det här ”desert”. Fick man dessert till frukost? Eller var det något svårtytt ”ökenskämt”? Nå, det egentliga målet med stoppet i Prag var att träffa Peter så vi tassade snart uppför backen igen, hittade Peter och gick till en restaurang han valt ut. Ja, och så pratade vi oss genom kvällen och bytte plats från restaurang till bar.

Morgonen därpå fick jag min ”desert” som var en ganska normal frukost, lite knapp kanske och så var det dags att knata iväg till stationen och snart var vi där, jag lite svettig och Miki lite flåsig. Jag köpte biljetter till Dresden och så klev vi på och åkte norrut. Efter ett tag följde järnvägen Labe/Elbe och jag tog som vanligt många bilder på det vackra landskapet, men jag visar ingen här. Vi passerade gränsen till Tyskland och Elbsansteingebirge tornade upp sig i blickfältet. Miki låg lugnt och sov och krävde inte att få titta ut. Han kan den här sträckan och jag också – det är som om vi alltid åkte här. Det går som i sömnen. Och så var vi i Dresden, men vi gjorde inget av det den här gången. Jag köpte biljetter till Angermünde, som jag valt ut som mål. Angermünde ligger i Uckermark nordost om Berlin mitt för Schwedt ungefär. Till Berlin var resan lätt men redan på Hauptbahnhof där vi bytte blev det trångt och tåget till Angermünde var proppfullt och folk frågade sig varför man över huvud taget köpte biljetter. Nej, ingen konduktör vågade sig på att pressa sig igenom trängseln. Stämningen i vagnen var matt med små blixtar av humor. Miki och jag steg lättade av i Angermünde och lät tåget fortsätta dit det skulle. Det var varmt men inte längre hett och vi följde vägen från stationen någon kilometer ut ur staden. Där hade jag bokat en natt på Hotel Weiss för oss. Lite dyrt, men jaja, vackert och behagligt i det gröna. Vi gick sedan runt lite i staden bland korsvirkeshus och kyrkor i Backsteingotik och åt sedan kvällsmat på en indisk restaurang som verkade vara den plats där man skulle äta. Och så gick vi ner till Mündesee och Miki doppade tassarna.

Natten sov vi oss lugnt igenom i vårt ganska stora vackra rum och dagen därpå (den 18.7) gick vi runt i staden igen. Strax intill det lilla Heilig-Geist-Kapelle kom en pojke på kanske åtta-nio år över gatan mot oss med ivriga steg och hejdade mig och frågade: ”Was bedeutet ’neun am Nachmittag’?” Jag såg på hans ansikte att det var en viktig fråga och jag svarade att ”nej, det finns inte, nio på morgonen och nio på kvällen finns”. Han såg lättad på mig och gick vidare. Ja, sedan minns jag inte vad som hände mer men på eftermiddagen satt vi på tåget mot Saßnitz med byte i Stralsund. I Saßnitz ska man inte bo, det visste jag, det är onödigt dyrt och på kvällen är nästan allt stängt, men vad ska man göra när man måste över vattnet? Så jag hade bokat ett rum medan jag tänkte på det där med vatten och att ”Wasser scheidet” nog är sannare än ”Wasser verbindet”. I alla fall blev kvällspromenaden vacker. Vi gick längs havet på ett ställe där det gick att nå dit, mycket är avspärrat och på sätt och vis inte helt olikt hur det var på DDR-tiden. Jag stannade till på en höjd och tittade ut över havet och såg en mångata sträcka sig ut över vattnet. En man som stod en liten bit ifrån oss sa: ”So was sieht man nicht oft.” Jag nickade till svar.

Nästa morgon steg vi upp i svinottan och jag kom i ett mindre bråk om att Miki inte fick vara i frukostrummet, men jag vägrade att följa ordern för vi hade för lite tid och jag tänkte att detta med Saßnitz måste jag undvika nästa gång och så tog vi bussen ut till Mukran för att ta färjan till Trelleborg. I Trelleborg uteblev – det försvann bara – sedan det tåg vi skulle ha tagit, men så småningom tråcklade vi oss upp till Varberg där vi sedan tillbringade den svenska delen av sommaren. Här ser ni Miki i Mammas trädgård i en av de olika familjegrupperingar som uppstod under tiden där.

Nu har Miki och jag varit här hos Mamma Maria i Rijeka en obestämd tid, fast kanske är det fem dagar sedan vi steg av tåget här, eller sex. Jag minns ännu tydligt den lille mannen med den välstrukna skjortan och den tunga väskan som satt tvärs över gången från oss räknat. Han hade rest ända från Vinkovci i östligaste Slavonien eller väl egentligen Srijem och hans resa tog tio timmar och inte fem som vår och ändå är fem timmar mycket. Tågresan från Zagreb till Rijeka följer ett krokigt spår och tåget stannar på över fyrtio stationer, en del nätt och jämnt antydda men förbluffande många har en uniformerad stins med ”spade”, fast inte den i Donje Dubrave, i alla fall såg jag ingen.

Vår medresenär bjöd mig på en banan och Miki fick en brödbit. När vi kom in i Gorski Kotar, Bergsområdet, började den lille mannen entusiastiskt prata för sig själv. Så väldiga berg och så höga träd fanns inte i hans trakter. Han tittade med kännarmin – eller med en min som han försökte göra till en kännares – på de stora virkesupplagen vid Moravice och mumlade menade att sådant här… Så ringde äntligen hans släkting från Rijeka och han klagade lite över att denne hörde av sig så sent, själv hade han ju försökt nå honom två gånger och han hade ”så här stora tomater hemifrån i väskan”. Sedan fick han syn på havet och det stod klart för mig att det var länge sedan han såg det. När vi slutligen kom fram till Rijeka hoppade den lille mannen av som en get med den tunga väskan. Miki och jag tog det lite lugnare och när vi kom av, ja, rätt brant steg, så såg vi honom just skaka hand med två poliser som han sedan frågade om vägen. Han såg mycket värdig ut och han hade en mycket lång resa bakom sig.

Men nu lever Miki och jag sedan ett tag här i vår Rijeka-värld. Vi bor hos Mamma Maria och om morgnarna dricker jag kaffe i hennes kök och om kvällarna bjuder hon på rakija och Miki får allt möjligt gott hon hittar i sitt kylskåp och ibland blir jag bjuden på mat. Idag fick jag fyllda paprikor. De första dagarna följde Miki med mig till den ”hemliga” badplatsen vid helikopterplattan mellan hamnarna.

Fast det har blivit varmare och varmare och allt svårare att hitta skugga, så Miki stannar numera hos Maria medan jag badar och det är han mer än nöjd med. Vi går tillsammans en morgonrunda till mitt kafé Batana vid marknaden nära hamnen och sedan köper jag lite frukt och kanske nötter. Någon gång tidigt på eftermiddagen tar vi en kort promenad i skuggan längs smågatorna uppåt. Sent eller ganska sent på kvällen strövar vi vid vattnet bort mot Žabica, det stora busstorget.

I huset där Maria bor är den första trappan av sten och den andra och den tredje av trä. Miki skuttar behändigt både uppför och nerför och ser liksom alltid fram mot något.

Hos Maria bor just nu en gammal bosnier som råkat illa ut på något sätt och jag tror han slipper betala, fast jag tänker inte ta reda på hur det är med den saken. Natten till den här dagen bodde det 13 filippinier i det ena rummet. Ja, de hittade ingen annanstans att bo som de hade råd med. Jag var ett slags tolk och jag fick säga att inte mer än fem-sex fick sova i sängen så att den inte skulle braka ihop. Maria suckade över fattigdomen. Men de sa att de hade hittat arbete i Zagreb.

Återblicken fortsätter: Den sista morgonen, det var den 23 februari, började vi med en lång promenad längs stranden vid Petrčane. Det lite småmulet men egentligen inte kallt och vi travade på rätt snabbt.

Efter det och frukosten packade vi in bagage och oss själva i bilen och så bar det av norrut mot den lilla, en gång mäktiga staden Nin. Vi for in över den vackra stenbron.

Först gick vi runt lite bland de ljusa husen längs de smala gränderna och sedan kom vi ut till en öppen plats med lite murrester i gräset och mitt på platsen står vad man brukar kalla ”världens minsta katedral”, Heliga Korsets kyrka/Crkva svetog Križa.

Byggnaden är väldigt kompakt och ganska hög i förhållande till längden och bredden och väggarna är mycket tjocka. Inuti finns ingenting mer än den luft som ryms där.

Den lilla kyrkan uppfördes på 800-talet. Under 900-talet var Grgur Ninski biskop här och det finns en mäktig staty av honom gjord av Ivan Meštrović på ett av stadens torg, men jag visar ingen bild för min blev inte bra.

Efter det gick vi till lämningarna eller lämningen av det största romerska templet vid Adriatiska havet. Vi försökte med hjälp av den enda kolonnen föreställa oss hur det en gång sett ut. Sådant är inte helt lätt.