Miki och jag återvänder hem

Den 2 mars (förra året) var Mikis och min sista morgon i Brno. Vi gick vår vanliga runda upp på höjden ovanför Čápkova och jag tittade ännu en gång bort över staden mot Špilberk och katedralens dubbeltorn.

Sedan åt vi frukost och jag packade färdigt. Som avslutning gick jag ut och tog några sista bilder från Renés balkong.

Vi gick sedan tillsammans alla fem till stadshuset (eller vad det heter), där Alex och Rudolf skulle ha ett byråkratiskt möte med min fantastiska Brno-kollega Eliška som tolk. Federico följde Miki och mig till stationen och jag sa att han inte behövde vänta tills jag köpt biljetter och vi klivit på tåget. Efter det hände det sämsta på den dagen och jag har egentligen ingen lust att berätta om det, så det får bli en kort-version: Vi steg ovetande på ett tåg som bara tog med hundar i korg – railjet tror jag det hette, skulle vilja vara säker för att kunna undvika det för alltid! Nå, vi blev handgripligen avslängda och jag höll på att klappa ihop för tiden i Wien var inte särskilt väl tilltagen. I min förtvivlan ringde jag Federico som kom inom kort som en räddande ängel. Vi drack te tillsammans i en bar ovanför stationen och jag fick nytt mod av Federico. Sedan följde han mig till det enda tåg som jag hade en chans att hinna till min anslutning i Wien med (det går bara ett tåg om dagen mellan Wien och Zagreb). Det var ett tåg i České dráhys regi och där är man normal mot hundar. Federico vinkade av oss och var kvar tills tåget satte sig i rörelse. Och vi kom till Wien i tid och jag köpte biljetter och vi kom iväg. Egentligen minns jag ingenting av resan som sedan följde, men jag har en bild på Miki, där det står att han är i Leibnitz, alltså ganska nära slovenska gränsen.

Strax innan vi steg av i Zagreb tog jag en selfie på Miki och mig och skickade till ”barnen” i Brno.

Och så var vi framme och tog väl tvåans spårvagn ända hem. Minns inte, kanske bytte vi någonstans. Strax före halv tolv var vi hemma och vi var båda lättade över det.

Brno – Zagreb

Jag fortsätter mitt försök att rekonstruera förra årets februari, denna ödesmånad. Dagen efter ceremonin i krematoriet tog jag tåget från Brno någon gång vid middagstid och åkte till Wien. Kanske tar den resan en och en halv timme. Jag vet inte även om jag borde veta. I Wien var jag bara på stationen, åt något, drack kaffe och köpte biljett till Zagreb. Egentligen minns jag bara att kaféet hette ”Oberlaa” och att jag tänkte lite på en utflykt till Laa an der Thaya för länge sedan. Strax före fyra steg jag på tåget hemåt, en resa som tar närmare sju timmar.

Här ser ni några av stationerna eller egentligen bara de österrikiska. De slovenska – som är ganska många – nämns inte och i Kroatien stannar tåget bara i Zagreb.

Jag satt mentalt mörbultad och lät timmarna gå. Och jag har inga som helst minnen utom något vagt och flimrigt som rör mina steg från stationen till spårvagn nummer två som tog mig hem. (Huvudskälet för min resa var att hämta Miki till Brno.)

ett slags fotfäste

Kanske har jag – åtminstone tillfälligt – hittat ett slags fotfäste. Ja, bräckligt, men jag skymtar ändå ett slags möjligt inre lugn. Nej, jag litar inte på min känsla eller aning men jag orkar låta det vara som det är. Jag tittar på en bild från den 21 februari. Miki och jag sitter på tåget och färdas från Zagreb till Brno – det är en av alla de där resorna i detta års februari-mars. Vi är i Slovenien och passerar just den lilla staden Sevnica (och jag tänker inte tala om någon som är född där) vid Sava. Jag tittar upp mot den vita lilla trindtornade borgen, som jag med eller utan skäl aldrig tagit mig upp till.

Bilden lägger jag här för att den hjälper mig att för en stund hålla kvar den lugna andningen.

Strada Napoleonica

Idag upplevde Miki och jag la Strada Napoleonica tillsammans med Alessandra och Mila i det härligaste solsken. Vi gick från Prosecco och nästan fram till Obelisco di Opicina, egentligen ”mothårs” om man tänker på konventionen.

Under oss glänste havet i solen och vi såg Miramare snett uppifrån, men mitt egensinne väljer bort den bilden.

Våra samtal rörde sig tätt kring de två städerna Trieste och Rijeka/Fiume och vi undersökte deras identiteter utan att se riktigt klart och jag vet att detta kommer att ha en fortsättning och jag vet att det är en lång väg till svaren på mina frågor, kanske längre än livet.

Luften var hög och ren och vi gick och vi gick, tills vi plötsligt bestämde oss för att vända och gå hela vägen tillbaka. Miki var först lite tveksam, men så fann han sig i det märkliga programmet.

På ena sidan hade vi hela tiden havet och på den andra branta branta bergsväggar som ”glödde” svagt i solljuset.