Turerna i svenska akademiens ringdans blir alltmer skruvade. Jag hör röster sjunga ”Bro, bro breja…ingen slipper här fram, här fram…” och jag ser de bortsållade från ”hela havet stormar” försvinna en efter en. Någon talar om vem som har varit sämst på något på flera hundra år. Andra tycker att kvinnor har det svårt i akademien och vill hjälpa till med yviga rosetter. Sådant löser ju av hävd stora problem.

Jag talar långt från den ångande grötgrytan med människor som undrar vad som egentligen pågår däruppe i norr. En elev till mig i Sarajevo skriver lite sorgmodigt så här:

Den ex-jugoslaviske och bosniske författaren Ivo Andrić, som jag mycket tycker om, fick Nobelpriset i litteratur 1961. Vi var mycket stolta över priset då, men nu känns det som det förlorat en del av sitt värde.

Läs mer

Det tog lång tid innan jag visste vad en knytblus var och egentligen vet jag det nog fortfarande inte riktigt. Helt säker är jag däremot på att jag aldrig haft ett sådant plagg. Knyter du blusen? Eller är det den som knyter dig? Detta påminner mig om en händelse från min barndom när jag en regnig eftermiddag på landet läste kärleksnoveller i en hög med veckotidningar. Min fantasi var vildare än texterna. Det stod "han fumlade med hennes blusknappar". Jag läste " han fumlade med hennes blusk-nappar" och förstod att "blusknappar" måste betyda bröstvårtor…

Läs mer

Sedan igår har jag brottats med den förvirring som uppstått i mitt sinne efter att jag sett Slobodan Praljak tömma giftbägaren när han mottog sin dom för grova krigsförbrytelser i rättssalen i Haag. Ja, inte på grund av denna handling i sig utan den i kombination med nyheterna om att man tänder ett hav av lyktor för honom i Mostar, åsynen av lyktorna för honom här i Zagreb vid Kamenita Vrata och banderollen med texten JUNAK (hjälte) under Jelačićstatyn på stora torget. Och så hör jag att den serbiske politikern Vojislav Šešelj som också är åtalad för krigsförbrytelser kallar sin gamle fiende Praljaks självmord för en ”heroisk handling”. Och så hör jag mina vänner. Ja, en del säger helt begripliga saker, men andra säger saker jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag blir medveten om att jag trots allt, trots all min kärlek till det här landet, är en främling här. Att jag inte anar vad som ligger under stenarna. I sådana här stunder verkar det bara finnas ett tunt draperi mellan nuet och kriget… och för mycket "hjältar". Och jag försöker nu för säkerhets skull dölja vad jag tänker om det där implicita samförståndet mellan Šešelj och Praljak, men tanken tränger sig på. Båda begick brott mot bosniakerna. Och jag minns det där som någon sa en gång om att ”Bosnien är magen” och jag tänker på att magen är en mjuk kroppsdel. Det är nog så att jag vet både för mycket och för lite och kanske är det snart dags för Trieste…

Läs mer

Livet tätnar på ett märkligt sätt. Det finns mer och mer att leva, mindre och mindre att säga. Jag känner det som om jag ibland ropar lite hastigt över axeln på mig själv för att åtminstone ha meddelat mig med omvärlden i en flyktig gest. Det går inte riktigt att berätta vad jag gör, för det kommer att se helt annorlunda ut från ert håll än det gör från mitt, som är insidan. De här varma kvällarna, simmandet bland fiskarna i Bundek, sittandet på Simpa, blickarna som möts i dunkel och ljus, hundpromenaderna på en viss livada (äng), som väl inte är någon riktig livada men bra ändå. Hur ska detta kunna föras över till någon annans medvetande? Nej. Och så finns politiken någonstans i utkanten fast lite påträngande: Vi har nyval här den elfte september, ingen datumskräck minsann. Ja, och så det ständiga talet om den eventuellt kommande folkomröstningen i Republika Srpska. Rädslan för vad en sådan skulle kunna föra med sig. Statsbildningen BiH skulle då på inte alltför lång sikt kunna gå under. Och vad skulle hända på övriga Balkan? Aldrig har jag sett så mycket om Balkan utanför Kroatien som i de senaste dagarnas eller veckornas nyhetssändningar. Det är egentligen en gåta att något som Republika Srpska alls kommit till stånd och det är groteskt att det är så stort och det borde varje natt framkalla ett ramaskri att platser som Srebrenica och Omarska är inspärrade i denna stat.

Och jag lär mig mycket snabbt mer och mer om hur lite jag vet.

Läs mer

Den här natten vaknade jag gång på gång av en störning som har sitt ursprung i att jag i förrgår läste en artikel i Aftonbladet med rubriken ”Anständigheten är under attack”. Skribenten heter Andrev Walden och möjligen är han något slags nytillkommen ”stjärna” på den svenska mediala himlapällen. Ingen aning. Vad är det då som stör mig med den här texten? På ytan verkar ju allting bra. Den talar mot högerextremism, är positivt inställd till att hjälpa flyktingar och säger att man inte ska håna människor som vill göra gott. Här ett ytcitat:

”Att angripa och häckla männi­skors välvilja och anständighet är en del av den radikala högerns offensiv mot den liberala demokratins bärande väggar: idéerna om alla människors lika värde och rättigheter.”

Vem kan vilja säga det allra minsta emot detta? Men under ytan kryper det. Nyligen – för två veckor sedan – läste jag Karin Boyes Kallocain och jag tänkte då den föga originella tanken att romanen talar om vår tid. Nu ser jag att den också talar om det språk som finns i till exempel Waldens artikel. Texten är hal och försåtlig, eftersom den talar om språket och dess möjliga förklädnader. Ett förklätt språk talar alltså om verkliga eller föregivna språkliga förklädnader och det är förvirrande och det bedövar och leder runt läsaren i cirklar.

Jag läser underliga ord som ”godhetsknarkare” och ”flyktingkramare” och får veta: ”I grunden går det ut på att göra dåliga ord av bra ord.” Och jag läser att denna språkliga rörelse går genom nästan hela Europa och har sitt fäste i högerextremism. Jag fastnar några ögonblick i följande rad: ”I det brittiska debattklimatet finns en rad skällsord besläktade med det svenskvänliga Södermalmshatet”. Vad betyder ”det svenskvänliga Södermalmshatet”? ”Svenskvänlig” verkar betyda ”högerextrem” men detta ord räknas sannolikt inte till de ”bra ord” som man gör ”dåliga ord” av, eller hur är det? Och vad är det med Södermalm? Vad jag har förstått har Södermalm blivit en stadsdel för rika efter att länge ha hört till de fattigare stadsdelarna i Stockholm. Rätta mig om jag har fel! Vad är då ”Södermalmshatet” som alltså sägs komma från ”svenskvänliga”? Här blir det ganska hårt skruvat.

Under alla kodord och signalord finns en underström som talar med manande och sövande röst. Våga inte ha någon annan åsikt om hur flyktingfrågan ska hanteras än den som ropar om välvilja och godhet, för då är du ond. Ge dig inte ut på egna vägar, tänk inte själv. Inta inga andra positioner än de godas. Våga inte komma med andra förslag än godhetens. Det här språket talar om det enda rätta sättet att tänka, tala och vara. Alla andra sätt är undermåliga och gömmer på eller visar upp ondska.

(Bild: bakom ”Patriotens hus” imorse innan hettan kom)

Läs mer