Den eviga jättebabyn

Jag har råkat läsa en artikel i Aftonbladet som handlar om ungdomars konsumtion i förhållande till deras föreställningar om vad som är bra för miljön. Så här bland annat står det i ingressen:

”De är miljömedvetna men shoppar på fast fashion-sajter, är oroliga för privatekonomin men handlar på kredit.”

En som heter Evelina och är 22 år säger så här:

”Det är tråkigt att det påverkar klimatet. När jag var yngre var jag bättre på att försöka handla miljövänligt. Tyvärr har jag blivit mer krass ju äldre jag har blivit.”

Jag försöker låta bli att säga: Var ska detta sluta?

Sedan dyker en Johanna som är ”expert på konsumtions- och livsstilsfrågor” upp och säger: ”Evelinas inställning till shopping speglar den unga generationens kluvna hållning till konsumtion.”

Det kan man kanske säga, fast vad grundar hon sig på när hon påstår att Evelina är en typisk representant för sin generation? Fortsättningen är däremot rätt underlig, tycker jag. Så här säger den här experten:

”Å ena sidan är de miljömedvetna – enligt Ungdomsbarometerns senaste mätning uppger 50 procent att de varje vecka känner en oro kring att inte ha en tillräckligt hållbar livsstil.”

Här verkar det som om detta att vara miljömedveten inte betyder något annat än att man oroar sig. Man oroar sig men gör ingenting som skulle kunna sägas uttrycka miljömedvetenhet. Eller är det så att ”medvetenhet” här har blivit synonymt med ”oro”? Man kanske skulle använda termen ”miljöoro” i stället. Miljöoro betyder att man oroar sig för miljön men blir sittande där orolig med armarna i kors bedrivande nätshopping. Så här:

”Samtidigt har 72 procent vid sidan av sin klimatångest även handlat på en ”fast fashion”-sajt som Shein eller Amazon.”

Många unga shoppar på ”ultra fast fashion-sajter” (vad nu det är):

”Men trots att man gör det tycker man inte att det känns hållbart. De är rädda att de använder barnarbetare och att det är dåligt för miljön. Det känns oetiskt men man gör det ändå. Det finns en stark konsumtionskultur i generationen.”

Jaha, ännu mer till intet förpliktande oro. Saker ”känns” men för inte till handling. På mig verkar det rätt ohållbart att bara pladdra om vad som ”känns hållbart”.

Sedan kommer en intressant punkt som pekar ännu klarare i riktning mot ett ”passivitetsideal”:

”När det gäller klimatavtryck i förhållande till klädindustrin tycker en del unga att det främst är politiken som har skyldighet att sätta gränser.”

Visserligen bara ”en del” unga här, fast vem vet vad detta ”en del” baseras på. I alla fall verkar det som om individen inte har något ansvar, man ”känner”, pratar om ”hållbarhet” och ”klimatavtryck” och man tycker att någon annan, Storebror, ska fatta besluten för en. Här en smaskig fras:

”Vi hör att många unga känner att ansvaret bör ligga mer på politiker och företag.”

Artikeln fortsätter sedan i samma stil och vi får veta att unga oroar sig för ekonomin men handlar mer och mer på kredit, ofta rör det sig om impulsköp. Ja, här rör det sig om samma ansvarslösa jättebabyaktighet. Lån är visst inte heller något man ska betala tillbaka:

”Man ser det mer som just en betalningslösning än som att man tar ett lån.”

Någonstans i texten dyker det här besynnerliga påståendet upp:

”Det är paradoxalt eftersom att de både är researchande och duktiga på att hitta rabatter, 47 procent uppger att de inväntar rabattkoder innan de handlar. Men de är också impulsköpande.”

Vad ska detta ”researchande” betyda? Är det ett klent försök att ge något slags värdighet åt denna gränslösa slapphet? Ja, och ”duktiga på att hitta rabatter”, duktigt minsann. Och:

”Klimatet är också otroligt viktigt.” Ja, det verkar allt rätt otroligt.

Vad kan man då dra för slutsatser av den här artikeln, om man nu ska tro att det den säger är sant? Att unga rörande miljö, barnarbete etc känner diverse saker och oroar sig och att de säger ditt och datt som ska uttrycka medvetenhet, men att de handlar stick i stäv med de floskler de häver ur sig. Och – att de vill att politiker och företag ska bestämma åt dem. De känner att de vill vara en del av ett monument över den eviga jättebabyn.

Fångutväxling

"Slaktaren från Khan Yunis”, Yahya Sinwar, satt i 22 år i israeliskt fängelse för att han mördat två israeliska soldater och fyra palestinska ”kollaboratörer”. Enligt egen utsago föredrog han att döda sina offer med händerna i stället för med skjutvapen, men det är inte ”bara” på grund av detta han kallas för ”slaktaren”.

Han frigavs 2011 tillsammans med över tusen andra palestinska brottslingar i utbyte mot en israelisk soldat.

Sinwar är Hamas’ ledare och den onda hjärnan bakom massakern den 7 oktober. En fångutväxling innebär en fruktansvärd risk för Israel. Vad innebär en utebliven fångutväxling för gisslan och för Israel?

En anteckning om DDR och Palestina

Igår bläddrade jag lite i mina gamla dagböcker från tiden i DDR, en tid som kom att sätta djupa spår i mitt sinne. I mitt bläddrande fann jag en anteckning som berör den palestinska närvaron i DDR, en närvaro jag först inte alls förstod, men så småningom fick jag höra att de var där för ”militär träning” inför kriget/krigen mot israelerna. DDR, som alltid utmålade BRD som antisemitiskt, stödde i själva verket ”kampen mot judarna”. I mitt kvarter fanns det många palestinier.

19.1 1982

Jag har äntligen träffat en ny västeuropé här. Han heter Kalle och är från Finland och han studerar medicin i Greifswald. Egentligen förstår jag inte varför han gör det här. Han måste till exempel delta i fyra timmars undervisning i marxism-leninism i veckan (som alla andra studenter). Många av hans medstudenter i det ämnet är palestinier och han har berättat för mig att man under dessa föreläsningar bland annat har talat om att alla judar är rasister.

Om rapporteringen från det avskyvärda ryska anfallskriget i Ukraina

Varje morgon lyssnar jag på Zelenskys korta tal till det ukrainska folket och världen utanför Ukraina. Dagligen följer jag Lars Wilderängs noggranna rapportering om kriget på bloggen Cornucopia och jag läser de flesta av uppdateringarna från Euromaidan. Vid sidan om tittar jag på en del annat från olika länder, bland annat kastar jag inte så sällan en blick på vad som sägs i svenska media om detta vedervärdiga ryska förintelsekrig. Sedan en tid gör jag lite jämförelser mellan vad som skrivs och på vilket sätt det skrivs om konkreta händelser och faser i kriget. Under kanske ett par veckor har jämfört vad som sägs i SvD (som för övrigt inte alls är den värsta eller mest neutrala eller låtsat objektiva bland de svenska tidningarna) med vad som sägs på Cornucopia. Tydligare och tydligare avtecknar sig en principiell skillnad. SvD rapporterar ungefär lika ofta från ryska putinistiska källor som från officiella ukrainska. (Man tycker tydligen att det är pressetiskt korrekt att lika mycket låta förövaren/folkmördaren tala som offret för folkmordet eller förintelsesträvan.) Cornucopia rapportera från ukrainsk sida, ur ukrainskt perspektiv och sprider aldrig terroristernas propaganda. Det är en stor skillnad, en himmelsvid, och jag vet varför jag följer Cornucopia, som för övrigt ofta har att kämpa mot proryska intrång.

Idag vill jag visa exempel på hur skillanden mellan SvD:s och Cornucopias rapportering ser ut:

Svenska Dagbladet:
Ryssland hävdar att de avvärjt en ”storskalig” ukrainsk offensiv i Donetsk som inleddes på söndagsmorgonen, rapporterar den ryska statliga nyhetsbyrån Tass. Enligt det ryska försvarsdepartementet har 250 ukrainska soldater dödats och 17 ukrainska stridsvagnar och flera stridsfordon av olika typer förstörts. Ukraina har inte kommenterat uppgifterna och de har inte heller bekräftats av oberoende källor.

Cornucopia:
Ryssland försöker hävda att de slagit tillbaka ukrainska anfall, medan andra ryssar postar uppdateringar om ukrainska framryckningar. Bloggen kommer generellt inte rapportera sådant som inte bekräftas via DeepstateMap – som nu bekräftat räden in i Ryssland norr om Luhanskfronten – eller från officiellt ukrainskt håll.

Någon kanske nu tycker att skillnaden inte är så stor och faktum är att den ofta är större, men detta är inte heller det mest flagranta exemplet, utan helt enkelt dagens exempel. Nå, men för den som läser noga står skillnaden klar. Läs till exempel de båda texternas inledningsmening en gång till:

SvD: Ryssland hävdar att de avvärjt en ”storskalig” ukrainsk offensiv i Donetsk som inleddes på söndagsmorgonen, rapporterar den ryska statliga nyhetsbyrån Tass.

Cornucopia: Ryssland försöker hävda att de slagit tillbaka ukrainska anfall, medan andra ryssar postar uppdateringar om ukrainska framryckningar.

Cornucopia står förbehållslöst på Ukrainas sida mot den ryska terrorismen och arbetar också för en ukrainsk seger, har täta kontakter med hjälporganisationer, ger länkar till stöd för det ukrainska försvaret.

Svenska Dagbladet står förvisso inte på den ryska terrorstatens sida, men man balanserar på ett halkigt sätt omkring i ett slags ”objektivitet” som då och då tangerar gränsen till neutralitet.

Det är av moraliska skäl jag följer Cornucopia. Dessutom är Cornucopias rapportering långt mer detaljerad och initierad. Ja, bloggen är tydligt partisk, den är tydligt för offret mot förövaren. Under ett pågående folkmord är detta den enda moraliskt försvarbara vägen.