Vi gick ut i den grå morgonen, Miki och jag, men snart märkte vi, eller i alla fall jag, att den inte var så råkall som de senaste morgnarna. Något milt vilade inlindat i gråheten. Och vi slog oss ner på Caffé Gorans smala nedsänkta uteplats och jag beställde mitt kaffe och Miki intog en spanarposition. Den mjuka luften gav ro och tankarna började vandra över taken. Plötsligt kallas jag till häret och nuet av en distinkt smäll mot gatan framför mig. En kråka – en av dessa tekniska experter – hade efter noggranna beräkningar släppt en valnöt strax utanför stängslet vi satt vid. Nöten klövs perfekt och kråkan samlade ihop båda halvorna i näbben och flyttade dem till trottoaren där hon sedan metodiskt började bearbeta dem. Jag gladde mig åt synen och beundrade kråkan. Så for en bil förbi och jag såg på skylten att den var från Bosnien eller snarare från Bosnien&Hercegovina. Och jag tänkte på det här med att man på de bosniska bilskyltarna inte kan se varifrån exakt eller ens inexakt inom BiH bilen eller människorna i bilen är. Jag tror att det beror på att det skulle kunna vara för farligt med tanke på de vassa gränser som löper genom landet. Och inget hindrade mig från att tänka vidare, men nu när jag skriver ner vad jag tänkte kanske jag måste censurera mig lite, i alla fall om jag tänker lägga ut texten på nätet. Men något kan jag kanske ändå släppa ut? De senaste veckorna har jag med en av svenskgrupperna på universitetet förirrat mig in i identitetspolitikens snårskogar. Då har det förstås handlat om Sverige, men nu slog det mig att jag kanske inte av alla – nej,helt säkert inte av alla! – anses ha rätt att uttala mig om förhållandena här, alltså också en form av identitetspolitik om man så vill. Min kroatiska är för dålig, jag har inte bott här längre än jag har bott här, jag har inga blodsband hit och jag kom inte hit som ung. Alltså borde jag ligga lågt med att ”veta” något om förhållandena mellan kroaterna och deras grannar. Men å andra sidan är det här hörnet av offentligheten mitt, så jag vill ändå berätta lite om något jag tänkt. I början, de första åren, när jag bodde här tänkte jag att människorna i bilarna med skylten BiH var bosniaker alltså bosniska muslimer. Antagligen tänkte jag så för att de flesta från Bosnien jag mött i Sverige var just bosniaker. Och jag tänkte lite vagt att bosniakerna är de som är det egentliga Bosnien. Några år senare, när jag börjat resa till Sarajevo då och då, insåg jag att den del av BiH som ligger närmast Zagreb är Republika Srpska och jag började fundera på om de bilar som dök upp här med skylten BiH kanske var därifrån. Men nu är jag ganska säker på att de flesta egentligen är bosnienkroater. Jag tror att de inomnationella eller inomfolkliga (jag vet inte hur bra de där orden är) banden är starkare än den geografiska närhetens band. Det har tagit mig över åtta år att komma fram till detta och egentligen har jag nästan aldrig talat med någon här om saken. Jag hittar ingen eller nästan ingen som vill och ibland får jag en känsla av att min vilja att veta betraktas som otillbörlig. En annan sak som jag tänker, som kanske kan ses som ännu mer opassande, är att jag då och då anar vem som är bosnienkroat i min omgivning. Hur jag anar det? Det verkar på mig som om bosnienkroaterna är mindre formella och mer rakt på sak än kroaterna i allmänhet. De mänskliga kontaktvägarna är snabbare och liksom färgstarkare och… Nej, nu klistrar jag för munnen. Och Miki vänder mig ryggen i rummet, för vi har ju för länge sedan kommit in från morgonrundan.

Läs mer

Den politiska debatten i Sverige verkar vara på väg mot ett slags kaos, eller har jag på sistone stött på speciellt extremistiska eller urspårade texter? Idag har jag läst ett inlägg på facebook – och kommentarerna i anslutning till detta – som handlar om moderatledaren Ulf Kristersson och hans parti. Det mesta som står där skulle kunna beskrivas som tillmälen och mer eller mindre våldsamma utbrott av hat. Se här ett axplock bland dessa: ”oanständigt hånglande med nynazister”, ”’agn’ till näringslivet”, ”kohandel med etter värre kreatur i stövlar och marsckängor och armraka Hiterhälsningar”, ”den lille Dressmankillen”, ”dess frånstötande partiledare”, ”den repulsiva vidriga metmasken”, "en halvportion”, ”en liten kållarv”… Någonstans säger någon i kommentarströmmen lite halvhjärtat stopp och menar att denna debattnivå är nästan lika låg som när ”moderatpressen kallar Löfven för svetsaren”. Vad? Jag skulle ville träffa den som hellre kallas ”vidrig metmask” än ”svetsare”.

Är detta verkligen vår motvikt till Sverigedemokraternas mörka sidor?

Läs mer

Nej, jag vet egentligen inte alls tillräckligt om Kosovo i denna brännande stund, jag vet inte tillräckligt för att kunna säga hur det är eller vilka alla faror som lurar är. Ändå vill jag mitt i den svenska valdebatten fråga vad de olika partierna tänker om Kosovo i detta ögonblick då marken gungar i detta från Sverige avlägsna hörn av Europa. Kommer gränserna att dras om efter etniska linjer? Risken är överhängande. Och om man börjar riva i gränserna på ett ställe på Balkan är risken stor att andra delar destabiliseras, tills allt delats ända ner till sönderslagning, för någon kommer alltid att befinna sig på fel sida om gränsen. Idag gör Serbiens premiärminister Vučić sannolikt en resa till Kosovo för att besöka de norra serbiskdominerade områdena och även en viktig vattenreservoar och vem vet vad som kommer att hända då. Det har inletts samtal (fast nej, ”samtal” är nog fel ord) mellan Kosovos president Hashim Thaçi och Aleksandar Vučić för att komma fram till gränsändringar enligt etniska kriterier, fast nu verkar tonen bli allt gällare och anklagelser om lögner och fulspel blir allt vanligare och allt hårdare formulerade. Och Dodik i Republika Srpska gnuggar händerna och vem vet vad Putin gör.

Er Balkankommentator vet alldeles för lite men ändå tillräckligt för att kraxa olycksbådande och ber er att åtminstone för ett ögonblick vända blickarna mot sydost.

Läs mer

Tänk om det fanns något upprop som man inte kan ansluta sig till eller avfärda genom en ryggmärgsreflex eller genom att läsa namnet på den som står bakom det. Tänk om det någon gång kunde finnas ett budskap som kräver en stunds eftertanke innan man vet var man vill stå.

Varför finns det inga/så få (offentliga) samtal över gränserna? Jag föreslår att vi inte nu kommer med det där valet i det blivande Nazi-Tyskland eller det som följde. I så fall måste vi kanske tala om andra regimers koncentrationsläger också, men jag tror inte det är där vi ska börja.

Tabun är bland det mest handlingsförlamande som finns och tabun låser fast alla försök till resonerande eller genomlysning. ”Om detta måste vi tiga.”

Det pågår en uttunning av mitten, allt är ja eller nej, vi eller de. Men, och där verkar det ironiskt nog finnas ett slags samförstånd: man delar upp mord och våldtäkter mellan sig och talar om för varandra vilka som är allvarliga och skrämmande. Man tiger från varsitt håll om vilka som inte är att betrakta som lika hemska.

Nästan ingen tänker tankar som, vad har jag/vi gjort för fel, som väckte denna vrede och detta sönderfall? Varför är det så lätt att hålla sig själv för klokare än sina politiska motståndare? Hur klokt är det? Och varför känner vissa sig så provocerade att de måste ut i både idéernas och känslornas tassemarker?

Varför är debattnivån så låg och personangrepp så rasande vanliga? Alla dessa klumpigt tillyxade nidbilder! Jag tror inte de ger någon något eller skapar någon förbättring. Tycker vi inte att våra politiska motståndare är människor som vi? Nej, det är nog sällan så åtminstone när det rör sig om ytterkanterna. Vill vi veta vad den andre tänker och varför eller vill vi bara visa att vi har rätt? Jag tror att det kunde vara en god idé att undersöka detaljerna och de små förskjutningarna i det som händer.

Talar vi inte med varandra för att vi är rädda eller för att vi är helt säkra på att vi är på den rätta och goda sidan och att det är meningslöst att lyssna till dem som inte är på vår sida, som inte har rätt som vi, som inte vill det goda. Men – vad det goda och rätta är kan man nog bara visa genom godhet och rättfärdighet.

Var är vi om vi föraktar andra människor? Hur ska vi kunna nå den andre? Och vill vi det? Om inte – varför? Mycket få verkar ens för ett ögonblick tänka på livets korthet, vår dödlighet.

Läs mer

Värmen ligger över staden om eftermiddagarna och ibland in i kvällarna också. Dofterna från trädens blommor hänger tunga och berusande,

så varför vill jag tala om något som händer eller hänt på avlägsna platser? Kanske för att jag kan läsa och för att jag är speciellt bra på att läsa just på svenska. För några dagar sedan läste jag av misstag, måste jag nog nästan säga, delar av en lång artikel i Expressen med rubriken ”Avslöjandet för 21 år sedan – som Svenska Akademien struntade i”. Redan rubriken borde ha varnat mig och kanske var det en pervers drift som fick mig att börja läsa och sedan inte hoppa över mer än kanske hälften. Men när jag läste raden som följer här strax storknade jag och jag kände att jag måste sluta: "De drömde alla om att få ett jobb inom kulturen. Därför sökte de praktikjobb i mannens rörelse.” Vad är detta för larv? Var är den fria viljan? Vem hotade dem? Eller vari bestod hotet? Att inte få ”ett jobb inom kulturen”? Det finns modiga kvinnor som kämpar mot det förfärligaste förtryck och ofta nog ignoreras de för att ”de hör till en annan kultur”, så vad är detta daltande och jolmande med kvinnor som inte har den lilla gnutta mod som krävs för att säga ifrån när saker sker, inte i grupp tjugo år senare? Detta fåniga, långrandiga medlidande med sådana, vilkas lidande bestått i att vägen till ”drömjobbet” var/blev grusad. Är inte denna miserabla hjärtnupenhet förnedrande för rakryggade kvinnor? Med ens ser jag våpet få ett ansikte eller snarare en hel hop nunor.

Läs mer