Ganska länge har jag iakttagit detta och någon gång har jag skrivit om det, men nu är det nog dags att säga det med kraft. Vänstern (nej, inte ”vilken vänster?”) har större problem med att fördöma Rysslands brottsliga anfallskrig i Ukraina än SD (och ska vi fråga ”vilken vänster?” måste vi i så fall ställa samma fråga om SD). Vänstern i Sverige gömmer sig bakom SD för att dölja att man inte helhjärtat står på Ukrainas sida, att man inte helhjärtat står på offrets sida mot förövaren. Helhjärtat betyder helhjärtat. Här följer några signifikanta utdrag ur Janne Josefssons rapportering om första majtågen i Göteborg för DN:
”Jag frågar några ungdomar som säljer tidningen Revolution och säger att de inte vill ta ställning.
– Va, varför inte? frågar jag.
De svarar att det är komplext, att det inte går att peka ut Ryssland som skyldiga. Ukraina har gjort sådant som fått Putin att reagera, säger en av dem.
Jag blir mållös och samtidigt mörkrädd. De som säger sig solidarisera med svaga och utsatta är nu blinda för vad som sker i Europa.”
Vänsterpartiets tåg:
”Men nej. Det långa tåget som går längs Vasagatan mot Gustav Adolfs torg tar upp helt andra saker, kanske inte oviktiga. Inga flaggor från Ukraina, inte en talkör mot det pågående, brutala, olagliga kriget. En hemmagjord banderoll, ser jag.”
”Sedan kommer Kommunistiska Partiet och där vajar röda flaggor med hammaren och skäran som om tiden stått stilla. De är inte så många, flera vinkar till mig att jag ska gå med. Jag känner en del. Totalt tyst om Ukraina. Inget annat att vänta, tänker jag.”
”Ukraina och deras president Zelenskyj är inte att lita på, får jag till svar.”
”Jag går tillbaka till Järntorget. Socialdemokraterna marscherar som sista tåg, som vanligt upp till Götaplatsen. Nu ser jag flera komma med ihoprullade blågula fanor. Är de svenska? frågar jag några fackliga förtroendevalda i metallfacket.
– Nej, det är ukrainska flaggor.”
”Detta socialdemokratiska första maj-tåg hade cirka 800 deltagare. Mest bestående av partifunktionärer, ombudsmän, förtroendevalda och deras anhöriga. Det i särklass minsta någonsin. Kan vara bland de sista.
Sammanfattningsvis om första maj, detta år av krig i Europa känns ju Eurovision mer relevant än tågen. Där fick åtminstone Ukraina ett erkännande och Putin en käftsmäll.”
(Hela artikeln kommer i en kommentar.)