Eftersom jag undervisar i svenska här vid universitetet i Zagreb, ser jag inte så sällan på svensk tv – ja, sådant som är möjligt att se från andra länder. Ibland får studenterna välja program och nu senast var det någon som hade hittat debattprogrammet ”Linjen”. Det finns sex program eller teman i serien och jag bestämde att alla skulle få välja vilket de ville. Själv valde jag efter lite tvekan ”Globetrotters och klimatångest”. Och så såg jag programmet. Jag minns att det började med att alla de sex medverkande skulle ställa sig på en linje från norr till söder utifrån var de kom ifrån. Jag hörde dem säga Värmland, Uppsala, Karlstad… Jag förstod inte hur de kunde ställa upp sig med utgångspunkt från detta, men jaja, det var väl inte så viktigt. Lite uppvärmning bara kanske? Efter det fick deltagarna ställa upp sig på en linje efter hur många världsdelar de hade besökt. Det blev mellan fem och två. Så kom uppgifterna deltagarna skulle ta ställning till. En bestod av påståendet ”förra sommaren var jättehärlig”. Några tyckte ja rakt av och någon tyckte det men skämdes lite och några tyckte att man inte kunde tycka att den var härlig utan att värmen var ett tecken på fara. En fråga handlade om ”mina vänners Thailandsbilder” och om man kan gilla sådana på facebook eller ej. Några tyckte det, andra tyckte inte det med motiveringen att flygandet skadar miljön. Ytterligare några frågor ställdes och deltagarna tyckte olika. En sak jag la märke till var att en av de två som varit i fem världsdelar – först tvekade han lite mellan fyra och fem, men så sa han ”fem, kom jag på nu” – var särskilt negativt inställd till flygande. Och den som hade minst att säga emot flygning var han som varit i två världsdelar.

Läs mer

Av skäl som jag inte helt kan förklara har jag nu tuggat mig igenom en lång intervju med Ebba Witt-Brattström. Nå, delvis går det att förklara, så fram med de sakerna: en gång i tiden läste jag gärna hennes texter och tyckte ofta att hon kunde säga både spännande och relevanta saker. Det är det ena, det andra är mindre värdigt och kan beskrivas som den där lusten att bläddra efter sensationer i en veckotidning eller sockerlusten som kan få mig att tömma en gottepåse i ett drag även om jag vet att jag kommer att må lite illa på slutet. Och det tredje och lite oklarare och inte heller ädla skälet är att jag undrade om hon kanske kommit över sin akademi&skilsmässokris. Ja, jag undrade men trodde egentligen inte det. Jag trodde att hon fortfarande lever i det där pseudolandskapet där hon vandrar omkring som en ”insider” som suger och suger på det gamla köttbenet väl medveten om att det fortfarande finns många som vill se henne suga.

Se här några – förvisso inte slumpvis utplockade – brottstycken ur intervjun. Malin Ekman, som gjort intervjun inleder med att visa läsarna att E W-B inte är någon pedant, för pedant är ju dåligt att vara, det vet ju alla? Pedant kan man bara vara i hemlighet.

Diskbänken vittnar om en hårt arbetande icke-pedant: prylar, frukostrester och en öppnad folköl. Hon ursäktar att hon inte köpt bullar. Charmerande, eller hur? Och ett bevis på självständighet och intelligens. Jag hade för min del gärna sluppit den här diskbänken.

Och så börjar samtalet och vi får veta att E W-B är lång och att det är bra om man inte vill se upp till män. Men jag kanske också har turen att jag är så lång. Aha. Samtalet slingrar fram och vi kommer till Arnault, som hon lärde känna någon gång för länge sedan och vi får veta detta: Jag hade redan haft en fransk fästman så jag var helt färdig med det. Jag undrar lite vad hon kan ha varit färdig med genom det.

Sedan börjar visdomarna hagla: Kvinnor är faktiskt med och stöttar patriarkatet, brer hon ut sitt vetande. Really? säger jag elakt irriterat. Vem är det som blir upplyst nu? Och snart snor vi runt i akademien och E W-B menar att hon sett så otroooooligt många kvinnor svärma för männen i Svenska Akademien. Det har i så fall mer nyhetsvärde utom att det nog är en förvrängning eller ett tunnelseende. Och så är vi tillbaka vid dussinvisdomarna igen och vi blir upplysta om att det vid en våldtäkt inte handlar om attraktion eller ens erotik utan bara om kvinnohat. Nejmen, vad säger du? Det hade vi väl aldrig trott? Sedan kommer något underligt om en tänkt scen med E W-B och och journalisten: Om det kommer in ryska soldater i rummet här nu så ser de oss som två tillgängliga kvinnor. Varför ryska? Eller snarare: varför går det bra att säga ”ryska” här?

Ja, och så idisslas akademien och exmaken på längden och på tvären hela tiden interfolierat med kommentarer om att hon inte vill prata om detta: Hon är trött på att prata och få frågor om exmaken, men återkommer ofta till honom själv. Det finns säkert någon etikett inom psykologin för detta beteende.

Den röda tråden är inte osynlig även om den ställvis täcks över med annat, lite skryt till exempel: Varför kan jag skriva fem böcker på sex år? Det kan jag göra för att jag inte har någon som hela tiden droppar det här giftet att det ska vara sparsmakat, genialiskt, på en hög nivå som jag inte kan nå. Ja, vad svårt det måste vara med det där giftet. Särskilt om man är ovanligt stark, intelligent och självständig.

Och ibland verkar det som om E W-B lägger frågorna i munnen på journalisten: Du har varit viktigare för hans kändisskap än han för ditt? Och svaret lyder – surprise, surprise –
– Absolut!

Och slutligen får vi veta att E W-B har för avsikt att skriva så länge skallen är på plats. Tja, men hur vet man det? Eller snarare: hur vet man när den inte längre är det?

Läs mer

Vi gick ut i den grå morgonen, Miki och jag, men snart märkte vi, eller i alla fall jag, att den inte var så råkall som de senaste morgnarna. Något milt vilade inlindat i gråheten. Och vi slog oss ner på Caffé Gorans smala nedsänkta uteplats och jag beställde mitt kaffe och Miki intog en spanarposition. Den mjuka luften gav ro och tankarna började vandra över taken. Plötsligt kallas jag till häret och nuet av en distinkt smäll mot gatan framför mig. En kråka – en av dessa tekniska experter – hade efter noggranna beräkningar släppt en valnöt strax utanför stängslet vi satt vid. Nöten klövs perfekt och kråkan samlade ihop båda halvorna i näbben och flyttade dem till trottoaren där hon sedan metodiskt började bearbeta dem. Jag gladde mig åt synen och beundrade kråkan. Så for en bil förbi och jag såg på skylten att den var från Bosnien eller snarare från Bosnien&Hercegovina. Och jag tänkte på det här med att man på de bosniska bilskyltarna inte kan se varifrån exakt eller ens inexakt inom BiH bilen eller människorna i bilen är. Jag tror att det beror på att det skulle kunna vara för farligt med tanke på de vassa gränser som löper genom landet. Och inget hindrade mig från att tänka vidare, men nu när jag skriver ner vad jag tänkte kanske jag måste censurera mig lite, i alla fall om jag tänker lägga ut texten på nätet. Men något kan jag kanske ändå släppa ut? De senaste veckorna har jag med en av svenskgrupperna på universitetet förirrat mig in i identitetspolitikens snårskogar. Då har det förstås handlat om Sverige, men nu slog det mig att jag kanske inte av alla – nej,helt säkert inte av alla! – anses ha rätt att uttala mig om förhållandena här, alltså också en form av identitetspolitik om man så vill. Min kroatiska är för dålig, jag har inte bott här längre än jag har bott här, jag har inga blodsband hit och jag kom inte hit som ung. Alltså borde jag ligga lågt med att ”veta” något om förhållandena mellan kroaterna och deras grannar. Men å andra sidan är det här hörnet av offentligheten mitt, så jag vill ändå berätta lite om något jag tänkt. I början, de första åren, när jag bodde här tänkte jag att människorna i bilarna med skylten BiH var bosniaker alltså bosniska muslimer. Antagligen tänkte jag så för att de flesta från Bosnien jag mött i Sverige var just bosniaker. Och jag tänkte lite vagt att bosniakerna är de som är det egentliga Bosnien. Några år senare, när jag börjat resa till Sarajevo då och då, insåg jag att den del av BiH som ligger närmast Zagreb är Republika Srpska och jag började fundera på om de bilar som dök upp här med skylten BiH kanske var därifrån. Men nu är jag ganska säker på att de flesta egentligen är bosnienkroater. Jag tror att de inomnationella eller inomfolkliga (jag vet inte hur bra de där orden är) banden är starkare än den geografiska närhetens band. Det har tagit mig över åtta år att komma fram till detta och egentligen har jag nästan aldrig talat med någon här om saken. Jag hittar ingen eller nästan ingen som vill och ibland får jag en känsla av att min vilja att veta betraktas som otillbörlig. En annan sak som jag tänker, som kanske kan ses som ännu mer opassande, är att jag då och då anar vem som är bosnienkroat i min omgivning. Hur jag anar det? Det verkar på mig som om bosnienkroaterna är mindre formella och mer rakt på sak än kroaterna i allmänhet. De mänskliga kontaktvägarna är snabbare och liksom färgstarkare och… Nej, nu klistrar jag för munnen. Och Miki vänder mig ryggen i rummet, för vi har ju för länge sedan kommit in från morgonrundan.

Läs mer

Den politiska debatten i Sverige verkar vara på väg mot ett slags kaos, eller har jag på sistone stött på speciellt extremistiska eller urspårade texter? Idag har jag läst ett inlägg på facebook – och kommentarerna i anslutning till detta – som handlar om moderatledaren Ulf Kristersson och hans parti. Det mesta som står där skulle kunna beskrivas som tillmälen och mer eller mindre våldsamma utbrott av hat. Se här ett axplock bland dessa: ”oanständigt hånglande med nynazister”, ”’agn’ till näringslivet”, ”kohandel med etter värre kreatur i stövlar och marsckängor och armraka Hiterhälsningar”, ”den lille Dressmankillen”, ”dess frånstötande partiledare”, ”den repulsiva vidriga metmasken”, "en halvportion”, ”en liten kållarv”… Någonstans säger någon i kommentarströmmen lite halvhjärtat stopp och menar att denna debattnivå är nästan lika låg som när ”moderatpressen kallar Löfven för svetsaren”. Vad? Jag skulle ville träffa den som hellre kallas ”vidrig metmask” än ”svetsare”.

Är detta verkligen vår motvikt till Sverigedemokraternas mörka sidor?

Läs mer

Nej, jag vet egentligen inte alls tillräckligt om Kosovo i denna brännande stund, jag vet inte tillräckligt för att kunna säga hur det är eller vilka alla faror som lurar är. Ändå vill jag mitt i den svenska valdebatten fråga vad de olika partierna tänker om Kosovo i detta ögonblick då marken gungar i detta från Sverige avlägsna hörn av Europa. Kommer gränserna att dras om efter etniska linjer? Risken är överhängande. Och om man börjar riva i gränserna på ett ställe på Balkan är risken stor att andra delar destabiliseras, tills allt delats ända ner till sönderslagning, för någon kommer alltid att befinna sig på fel sida om gränsen. Idag gör Serbiens premiärminister Vučić sannolikt en resa till Kosovo för att besöka de norra serbiskdominerade områdena och även en viktig vattenreservoar och vem vet vad som kommer att hända då. Det har inletts samtal (fast nej, ”samtal” är nog fel ord) mellan Kosovos president Hashim Thaçi och Aleksandar Vučić för att komma fram till gränsändringar enligt etniska kriterier, fast nu verkar tonen bli allt gällare och anklagelser om lögner och fulspel blir allt vanligare och allt hårdare formulerade. Och Dodik i Republika Srpska gnuggar händerna och vem vet vad Putin gör.

Er Balkankommentator vet alldeles för lite men ändå tillräckligt för att kraxa olycksbådande och ber er att åtminstone för ett ögonblick vända blickarna mot sydost.

Läs mer