Håller jag på att bli galen? Kanske, kanske inte. På ett slirigt internetskal halkade jag igår in i något som visade sig vara en skräckfilm, en film som gav mig onda drömmar. I filmen talar en ”vacker” och ”karismatisk”, mycket rik, ganska ung man. Han ”brinner” för någonting och han har rätt i allt han säger, det vet han, men kanske inte du… eller jag. Han har ett ”heligt” ärende rörande det han ser som de internationella läkemedelsbolagens vilseförande av oss genom de nya vaccinen. Han ”vet” att vi alla blir lurade. Att vaccinen skapar/skapat sjukdomen. Han badar i sitt makalösa vetande.
Han spänner ögonen i oss som ser på och höjer och sänker händerna för att domptera oss. Han visar sina muskler, sina utmärkta plagg och talismaner. Och han spänner ögonen i oss och säger suggestivt ”How did it start?”. Vid sin sida har han en grön planta, kanske för att verka mänsklig eller trevlig. Han talar vackert och svulstigt emot de stora företagens profit. Han är något helt annat. Han ”vet vägen”. Han har rätt i alla sina lögner, så rätt, så rätt.
Illamåendet i mig växer och jag ser allt tydligare att jag framför mig har en fulländad manipulatör. Och jag tänker att detta är det stoff som riktigt fasaväckande skräckfilmer eller mardrömmar görs av. Inte av skelett och blod eller ens av avgrunder.
Inventeringen av Bibliotekstjänst och företagets förhållande till biblioteken i Sverige fortsätter här idag. Under gårdagens samtal under gårdagens text kom jag i tanken gång på gång tillbaka till frågan om vad btj är för ett slags företag. På wikipedia hittade jag en sida om företaget. Så här börjar texten:
”BTJ (tidigare Bibliotekstjänst) är ett svenskt företag som levererar medieprodukter och informationstjänster till professionella användare, framför allt kunskaps- och forskningsverksamheter såsom bibliotek, universitet, företag och organisationer. Företaget består av BTJ Group AB och de två dotterbolagen BTJ Sverige AB och BTJ Finland Oy. Ägare är Per Samuelsson. Tillsammans har bolagen cirka 280 anställda i Sverige och Finland och omsätter cirka 800 miljoner kronor. BTJ har sitt huvudkontor i Lund.”
Per Samuelsson är alltså ägaren och företaget är stort och inflytelserikt, ser jag. En bit längre ner i texten hittar jag något om btj:s roll när det gäller bibliotekens inköp:
”BTJ:s inköpsvägledning är en urvalstjänst avsedd att förenkla bibliotekens medieinköp. I BTJ-häftet recenseras årligen cirka 14 000 medier, tal- och ljudböcker, film, musik och spel, på svenska och en mängd andra språk av oberoende lektörer. Kunderna får tillgång till recensionerna via BTJ-häftet, btj.se och BURK-sök. Genom sina profiltjänster kan BTJ ta hand om bibliotekens urvals- och inköpsarbete. Biblioteken väljer vilka områden, genrer eller signum som ska bevakas, samt hur stor del av medieanslaget ska gå till inköp. Avdelningen för inköpsvägledning och profiltjänster är indelad i sju redaktioner: skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur, facklitteratur, internationella redaktionen, film, musik och spel.”
Många strängar, ja. Jag går nu vidare till btj:s hemsida för att leta efter information om hur man idag blir lektör där och hittar en kort notis:
”BTJ har lektörer som tar del av media och skriver recensioner. Dessa används som stöd vid mediainköp.
Vill du bli lektör för BTJ? Fyll i en intresseanmälan!”
Det verkar ju lätt. Jag kommer att tänka på en annan fråga: Finns det någon möjlighet att överklaga eller korrigera helt missvisande lektörstexter? Jag har visserligen fått veta att det inte går, men jag vill ändå pröva, så jag vänder mig till avdelningen för skönlitteratur skonlitt@btj.se och skickar en fråga. Idag är det söndag, så det blir naturligtvis inget svar idag, men om några dagar?
Sedan har jag frågor kring det där med införandet av sifferbetyg på av btj:s lektörer recenserade böcker. Jag fick i förrgår veta att detta har sin rot i ett önskemål från bibliotekarierna. Och nu undrar jag hur många bibliotekarier det var som stod bakom detta. En majoritet? Knappast, väl? Hur gick det till rent konkret när önskemålet framfördes? Varför godtog btj förslaget? Vilka var med och fattade beslutet? När skedde det? Och vem står bakom adjektivet ”briljant” för det högsta betyget? (Skriver Kafka ”briljant” till exempel?)
Sedan vore det också intressant att få veta när och grundat på vilka bakomliggande resonemang man bestämde att man inte behöver läsa litteraturhistoria/litteraturvetenskap för att bli bibliotekarie? Detta kanske verkar vara något av ett sidospår men det är det inte. Om bibliotekarierna själva vet mindre så väger ett företag som btj:s göranden och låtanden tyngre. Och om dessutom btj befinner sig på ett sluttande plan där de som ordet får ett alltmer infantilt och andefattigt språk och tänkesätt, så blir det här inflytandet ingenting annat än destruktivt. (Och att många av de mest samvetsgranna och kunniga lektörerna flyr har jag redan sagt.)
”Vi har skrivit en bok. För att berätta om vilka vi är, nu. Men också för att skapa det som böcker gör bäst: upplevelser för nyfikna.”
Jag vill inte i första hand ta bort btj men alla de nya avarterna måste bekämpas.
Igår publicerade jag en längre text om de märkliga förhållanden som råder kring bokinköpen till biblioteken i Sverige och den absurda maktställning som innehas av företaget Bibliotekstjänst (som numera helst kallar sig ”BTJ”, kanske för att detta med ”tjänst” ändå blir lite pinsamt). Nu vill jag sammanställa något av det som framkom i samtalet under min text. För att undvika onödiga missförstånd vill jag påpeka att jag tidigare tyckt att Bibliotekstjänst faktiskt – om än med vissa brister – betjänade biblioteken på ett försvarbart sätt. Jag citerar ur gårdagens text:
”Som jag skrev ovan var jag en tid recensent för BTJ. Under de första åren var instruktionerna för hur recensionerna skulle vara utformade i mitt tycke rimliga. Man skulle skriva en text på 120-150 ord enligt vissa kriterier (man skulle ange bokens art, redogöra kortfattat för innehållet, karakterisera språk och stil mm).”
Men på senare tid har alltså detta företag kommit att förvalta sin maktställning på ett allt mer kontraproduktivt sätt. Men jag ska nu inte upprepa mer av det jag skrev i gårdagens text (”Bibliotekstjänst – ett företag med makt över de svenska biblioteken”) utan gå över till vad jag fick veta under samtalet:
Det finns hos Bibliotekstjänst ingen granskningsnämnd och ingenstans där man kan överklaga eller kritisera missvisande eller direkt felaktiga lektörsutlåtanden.
I dagens bibliotekarieutbildning ingår ingen obligatorisk kurs som ger kunskaper om skönlitteratur. Ingen.
Det var bibliotekarierna som ville ha sifferbetyg på böckerna. Och det var Bibliotekstjänst som verkställde.
Detta betyder alltså att en andel bibliotekarier idag inte vet något om litteratur och fler blir de ju fler nya det är som kommer ut från bibliotekshögskolorna. Det får till följd att många inte har något vetande att luta sig emot när det gäller att göra kloka eller ens rimliga nybeställningar. Till sin hjälp har de ett företag som styrs av en grupp personer som på hemsidan presenterar verksamheten genom banala floskler på bristfällig svenska och som gärna detaljstyr vad lektörerna skriver, men utan att ha några högre mål än att ”texterna TYDLIGT ska överensstämma med sifferbetygen”. Detta får till följd att lektörer med självaktning och aktning för litteraturen undan för undan lämnar företaget. Så vad har vi? Fler och fler dåligt utbildade bibliotekarier som vägleds av en firma som styrs av en syn på skönlitteratur som säljbar ”produkt” och av ren okunnighet. Denna firma styr över en samling mer och mer okunniga (eftersom de kunniga fördrivs) men anpassliga lektörer som levererar (här passar det motbjudande ordet utmärkt) maskinmässigt ihopsatta omdömen och sifferbetyg. (Ska Shakespeare verkligen ha en femma? Hur motiverar du det? Skriver han bra? Eller det inte lite gammalt?) Det händer allt oftare att dessa utlåtanden kretsar kring lekörens bristande läsförståelse eller så är de bara uttryck för allmän okunnighet och har dessutom ofta brister i språkbehandlingen. Jag har samlat några utdrag ur en skribents texter som visar detta:
”Språket är typiskt för sin tid, det vill säga omständligt och högtravande. Innehållet är inte heller särskilt otäckt med dagens ögon, men det är inte det som är det viktiga med att boken nu ges ut på nytt. X:s roman har ett stort litteraturhistoriskt värde och de mest läsvärda delarna i boken är dess efterord. Är man det minsta intresserad av litteraturhistoria i allmänhet och skräck isynnerhet har man mycket att hämta här.”
”X:s språk är litterärt men med dagens ögon en smula svårsmält…”
”…verksam kring skiftet på 1800- och 1900-talet.”
”Språket är givetvis märkt av sin tid för att bestå av klassiska viktorianska spökhistorier är den väldigt rapp.”
” Alla entusiaster av viktorianska berättelser samt spökhistorier har mycket att hämta här. Sammanfattningsvis är X en litteraturhistorisk pärla med ett glimrande efterord.”
Eftersom jag av erfarenhet vet att lektörerna får välja vad de helst vill skriva om för slags böcker, så misstänker jag den här skribenten har haft ”äldre dvs dammig litteratur” på sin önskelista.
PS Samtalet jag talar om ovan utspelar sig på min facebook-sida, där jag lagt ut samma text(er).
Företaget Bibliotekstjänst verkar ha ett mycket stort inflytande över vilka böcker som köps in till biblioteken i Sverige. Men HUR stort är detta inflytande egentligen och vad är Bibliotekstjänst för ett slags företag? Jag går till deras hemsida och läser under ”Om BTJ”. Jag citerar här de två inledande styckena:
”Vi är BTJ. Specialister på informationstjänster och media för kunskapssektorn. Genom att göra kunskap och media tillgänglig för fler arbetar vi för ett klokare och mer inkluderande samhälle.
BTJ levererar tjänster och media till bibliotek, företag och skolor.
BTJ fortsätter att bygga på våra unika styrkor och vår 85-åriga historia och vi rör oss hela tiden framåt för addera nytt. Vi frigör tid och resurser på Sveriges bibliotek. Det är vår viktigaste marknad, men inte den enda. Vi verkar inom flera kunskapstunga branscher.”
Jag studsar först inför formuleringen ”ett klokare och mer inkluderande samhälle”. BTJ arbetar alltså för detta? Pretentiöst påstående samtidigt som det är ytterst vagt. Det andra styckets början inger knappast heller något förtroende: ” BTJ fortsätter att bygga på våra unika styrkor och vår 85-åriga historia och vi rör oss hela tiden framåt för addera nytt.” Jag ser en blandning av underliga syftningar, skryt, floskler, slarv och slappa anglicismer. Sedan kommer det där med ”kunskapstunga branscher”…
Hela introduktion avslutas med den besynnerliga frasen: ”Genom att strukturera, ordna och förmedla information, kunskap och kultur blir våra tjänster en del av din digitala vardag.”
Jag letar förgäves på hemsidan efter någon konkret information om hur urvalet av böcker till biblioteken går till eller om vilka mål man har med det. Men eftersom jag under en tid skrev kortrecensioner för BTJ så har jag en del annan information som exempelvis detta brev till lektörerna:
”Hej lektör!
Vi har haft ett projekt för att säkerställa kvaliteten i recensionerna och har därför skickat ut enkäter till slumpvist valda lektörer och kunder.
Majoriteten av kunderna är väldigt nöjda med inköpsvägledningen, mycket tack vare det arbete ni lägger ner! Utifrån kundernas synpunkter och önskemål har vi kommit fram till följande:
· Kvalitetsomdömet måste vara mycket tydligt. Om du som lektör tycker att en bok är dålig ska det framgå i recensionstexten.
· Helhetsbetyget och texten måste överstämma. Betyget ska vara väl motiverat i recensionen.
· Betygsskalan ska definieras med värdeord för varje betygsnivå.
Det verkar också finnas en del frågetecken kring resumén. Resumén ska vara ett koncentrat av recensionen, den ska vara en mening lång och innehålla något eller några av värdeomdömena från recensionen. Resumén är ett test och kommer i nuläget inte att visas i BTJ-häftet eller nätbutiken.
Exempel på en bra resumé kan var:
”En välskriven och rörande studie över ett angeläget samhällsproblem.”
Att som resumé endast skriva ”En studie över ett angeläget samhällsproblem” blir däremot inte tillräckligt informativit som inköpsvägledning.
Det framkom också önskemål om mer feedback från BTJ. Vi kommer fortsättningsvis att sträva efter en tätare kontakt med våra lektörer i de fall vi har frågor om recensionstexten.
Observera att informationen ovan enbart gäller dig som skriver recensioner om böcker på svenska, engelska, franska, tyska och spanska. Skriver du annotationer om böcker på övriga språk kan du bortse från det här mejlet!
Ni är givetvis välkomna att höra av er med frågor och synpunkter till redaktionen. Ert arbete är oerhört viktigt för oss och våra kunder!
Vänliga hälsningar
Redaktörerna på BTJ”
Ja, läs själva. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Som jag skrev ovan var jag en tid recensent för BTJ. Under de första åren var instruktionerna för hur recensionerna skulle vara utformade i mitt tycke rimliga. Man skulle skriva en text på 120-150 ord enligt vissa kriterier (man skulle ange bokens art, redogöra kortfattat för innehållet, karakterisera språk och stil mm). Men sedan utvecklades det hela undan för undan i en antilitterär riktning med mätbarhet som viktigaste element. Här kom den femgradiga betygsskalan, som ni sett ovan, in och sedan kom allt mer påträngande instruktioner från redaktörerna ofta baserade på ren okunnighet. Jag skulle till exempel tala om varför Wisława Szymborska skulle ha en femma(!). Efter det utsattes jag allt oftare för redaktörernas klåfingrighet. Ett exempel jag vill visa är proceduren som följde på min recension av Radka Denemarkovás ”Pengar från Hitler”. Så här började det:
”Hej!
En recensionen du har skickat in behöver kompletteras.
Med vänlig hälsning
Redaktionen för skönlitteratur”
Jag följer uppmaningen och ser något om att ett ”klart motiverat värdeomdöme saknas”. Jag svarar – irriterat:
”Hej!
Jag undrar vad ni menar med "Recensionen du har skickat in behöver kompletteras med ett klart motiverat värdeomdöme."
Jag skriver exempelvis: "Språket som Denemarková skapar för den här skrämmande och nakna skildringen av mänsklig ondska och småskurenhet är drastiskt och egensinnigt och hon väjer inte för det brutala." En författare som själv "skapar" ett språk som är adekvat för att uttrycka just detta oerhört svåra kan väl inte vara annat än mycket skicklig?
Hälsningar
Bodil Zalesky”
BTJ envisas:
”Hej!
Jag tyckte att värdeomdömet behövde förtydligas. Det är ju viktigt att betyget och recensionen överensstämmer, och i det här fallet tyckte jag att det klarare borde framgå vad som motiverar betyget 5. Det vore alltså fint om du kunde skriva lite mer om vad du tycker om boken förutom om språket.
Med vänlig hälsning
Eva Lindström”
När jag läser ovanstående rader känner jag mig maktlös och det hela verkar helt befängt, så för att inte bli för arg visar jag min recension för några vänner och lättar därigenom lite på det inre trycket. Sedan svarar jag:
”Hej igen,
innehållet har jag beskrivit och man kan ur min text även utläsa något om författarens mod när det gäller att ta sig an detta svåra ämne. Och att ämnet är viktigt behöver väl knappast sägas. Det känns lite pekpinneaktigt att skriva om hennes "skicklighet" och "inlevelseförmåga" etc. Jag har nu låtit några personer med stor skönlitterär läsvana titta på min text för att höra om de tycker att jag är oklar. De tyckte inte det.
Hälsningar
Bodil Zalesky”
Jag hittar inte något om hur denna historia slutade, men jag tror inte att jag gav mig, men det kan förstås hända att någon ”rättade till” min text.
Undan för undan blev sådana här ordväxlingar allt vanligare och när jag ser bakåt så verkar Gunvor Assergårds pensionering utgöra en gräns. Efter det fanns det inget hopp mer.
Som avslutning för jag in mitt protestbrev angående kritiken jag fått för min recension av Andrzej Stasiuks ”På vägen till Babadag”:
”Hej!
Jag blir något konfunderad över er begäran om komplettering: "Recensionen du har skickat in behöver kompletteras med ett tydligare värdeomdöme som motiverar det högsta betyget (5)."
Jag skriver att Stasiuk är en av Polens främsta nutida författare. (Detta går att ’kontrollera’. Dessutom intar polsk skönlitterär rent allmänt en framskjuten plats i Europa idag, så att vara en av de främsta där väger mycket tungt i sig.)
Jag skriver att han skriver om de stora frågorna i den mänskliga existensen.
Jag skriver att språket är vackert och att översättningen är välgjord.
Dessutom vill jag inte förolämpa bibliotekarier med några övertydliga eller standardiserade formuleringar. För det rent kvantitativa mätandet finns ju betygskalan.
Hälsningar
Bodil Zalesky
PS Byt annars ut meningen ’Vägen till Babadag för i ständigt nya riktningar.’ mot ’Essäsamlingen är som helhet välskriven.’ eller liknande.”
Om de märkte ironin i mitt PS vet jag inte. Nu är det ett tag sedan jag skrev min sista text för Btj, men gång på gång påminns jag om den makt som Btj har över bibliotekens inköp.
För en tid sedan sa presidenten på tv att Kroatiens restriktioner mot corona varit för hårda och att de inte gett några vidare resultat. Och så jämförde han lite siffror, främst dödstal och klämde till sist i med Kroatien har 2000 döda per miljon medan Sverige – som knappt haft några restriktioner alls – har 1400 per miljon.
Jag kanske måste säga hur våra restriktioner sett/ser ut: Under den första vågen våren 2020 var lokaltrafiken i Zagreb indragen och man fick inte lämna sin kommun, mycket snart kom regler om avstånd, uppmaningar till handtvätt, handsprit i affärer, masktvång i livsmedelsaffärer och apotek m.m. kom, minns inte exakt när, och ”tvång” betyder tvång, alltså att man straffas om man bryter mot regeln. Vi hade ingen första våg, bara mycket få fall. Sedan kom sommaren och då öppnade man en del och det gick ganska bra, så kom hösten och någonstans i november började läget försämras och restriktionerna hårdnade. (Under år 2020 hade vi också två svåra jordbävningar.) Vintern medförde många dödsfall. Och våren blev svår. Nu är det mycket bättre men masktvång i lokaltrafiken och i affärer gäller fortfarande.
Nå, detta går säkert att kontrollera mer i detalj, men nu vill jag inte bli långrandig.
Jag minns också att jag flera gånger hörde från svenska epidemiologen att Sverige ju klarat sig bra med sina frivillighetsregler och att det dött många fler i olika länder i Europa till exempel.
Nu kommer jag till mitt ärende:
Det finns inget direkt samband mellan restriktioner och dödsfall. Däremot finns det ett direkt samband mellan restriktioner och smittspridning. Det är där det är meningsfullt att göra jämförelser.
Sedan finns det naturligtvis annat som borde tas med i beräkningarna vid en jämförelse. Ekonomi, sjukvårdssystem, genomsnittlig bostadsyta och en rad annat som rör ekonomi men också sådant som umgängestraditioner.
En jämförelse mellan Sverige och Kroatien när det gäller antal smittade ser ut så här:
Sverige: 10 miljoner invånare, 1 088 014 smittade (senaste siffrorna på covid worldometer)
Kroatien: 4 miljoner invånare, 359 259 smittade (senaste siffrorna på covid worldometer)
Sedan är det kanske mer relevant att jämföra Sverige med övriga nordiska länder, eftersom man då utgår från liknande ekonomiska förhållanden. Men det tar jag inte med nu.
