Etikettspråket

Etikettspråkets fanbärare är Utvecklingen. Etikettspråket översätts till etikettspråk. Etikettspråket kräver etikett. Etikettvärlden betalar sig. I etikettvärlden finns enbart representanter. Etikettspråket vet det Rätta. Etikettspråkets form är innehållet. Etikettspråket följer sin etikett. Etikettspråket sväller sig allt tommare. Etikettspråket är starkt i kraft av makten bakom det. Etikettvärlden blir allt trängre. Etikettspråket väljer etikett. I etikettspråkets sökarljusgenomborrade skenvärld tämjs den enskilda människan genom strypning. I etikettvärlden är ”frihet” och ”fångenskap” synonymer. Etikettspråket består av termer, aldrig av ord. Etikettspråket har ett anpassat leende.
Etikettspråket är till sin belåtenhet.

Vilka liv är inte enstaka?

Nej, jag trodde inte jag skulle falla för frestelsen att ”offentligt” säga något om pandemin eller hanteringen av den eller ordandet om hanteringen av den, men nu har jag till min irritation två gånger i rad stött på texter av en man som heter Torbjörn Tännsjö och som enligt uppgift är filosof. Men till saken: Han tycker inte att gamla och sjuka ska få stå först i vaccinationsköerna. Han tycker på ett ställe att det är de mest samhällsnyttiga som ska göra det, på ett annat att de som för smittan vidare i högst grad ska göra det. Motsägelsefullt – för inte är väl samhällsnytta och en viss typ av ansvarslöshet samma sak? Han tycker att man inte ska vaccinera gamla, sjuka och på olika sätt fysiskt svaga först, för det ”räddar bara enstaka liv” (citerat ur minnet). Nu undrar jag vilka liv man ska rädda om man på detta vis bagatelliserar räddandet av ”enstaka liv”? Vilka liv är inte enstaka? Och varför har plötsligt det faktum – för det är väl ett faktum? – att vid smitta de fysiskt svagare löper mångdubbelt större risk att bli svårt sjuka eller dö än de yngre/starkare, fallit bort ur resonemanget? Eller tror Tännsjö att det inte är så att fysiskt svagare löper större risker vad gäller lidande och sjukdomsförlopp som slutar med döden? Detta nämner han i så fall – vad jag har kunnat se – ingenstans.

I en av de här texterna – som väl delvis är en intervju – får han frågan om han själv är beredd att avstå sin plats för någon samhällsnyttigare eller någon med mer smittspridande livsstil. Han är alltså 75 och inte helt frisk (om jag minns rätt). Svaret blev att han, eftersom han ”som alla andra” är egoist inte skulle göra det.

Två saker faller mig in. Den ena är att allt extremt nyttotänkande till slut hamnar ute vid kanten där det handlar om livets mening. Vad är det för nytta med att leva? Den andra är: Vad är en filosof? En vän av visdom. (Inte någon som läst si eller så många akademiska poäng i filosofi och ”sysslar” med filosofi.)

Om detta

Jag har hittills avhållit mig från att säga något om pandemin i allmänhet och det tänker jag egentligen göra nu också. Men eftersom jag gång på gång stöter på texter som berättar vad eller hur ”man borde göra” – inte sällan ganska tank/hjärtlösa – så vill jag säga detta: Varje gång du ger något allmänt råd glöm inte att tänka ur dessas perspektiv först: de som är hälsomässigt, ekonomiskt, platsmässigt (ensamhet – trängsel: townships, favelas…) svagare eller mer utsatta än du. Och tänk dig in i att vara en av dem som dagligen arbetar med patienterna.

Skolstrejk i Kroatien

Det är sant att jag inte brukar kommentera dagspolitik här, men idag vill jag göra ett undantag: Sedan över fem veckor pågår det lärarstrejker här i Kroatien. Man strejkar bland annat för bättre löner, löner på samma nivå som liknade kategorier. Det handlar inte om stora pengar, någonstans läste jag att kraven handlar om ungefär femhundra kronor mer i månaden. Det handlar också om lärarlönernas plats i ett koefficientsystem och att lönerna för ett antal år sedan genom ett regeringsbeslut flyttades ner i detta system. Jag har inte detaljerna med detta klara för mig, men ett vet jag och det är att lärarna har låga löner. På universitetet, eller kanske jag ska säga på filosofiska fakulteten, eftersom jag inte vet hur det är med övriga fakulteter, har det pågått punktvisa sympatistrejker, som har gått till så att man lagt ner arbetet en dag i veckan enligt ett rullande schema. Den här veckan har detta emellertid utvidgats till att gälla alla dagarna. På gatorna och torgen pågår massiva demonstrationer. Bilden här är från det centrala Jelačić-torget igår. Ja, den är suddig men man ser folkmassorna och i hörnet av den här tv-bilden ser man ett fragment av ett signifikant uttalande av en fackföreningsledare: ”…ali nisam optimistična” – ”…men jag är inte optimstisk”.

Fram till och med förra veckan deltog jag i sympatistrejken – vi får alltså välja hur vi vill agera – men efter gårdagen, började jag fundera på min roll. En lösning verkar mer och mer avlägsen, så följderna av strejken blir successivt mer märkbara och därför kanske det inte längre är lämpligt att jag fattar besluten efter eget huvud. Därför satte jag mig och formulerade brev till de olika studentgrupperna för att ta reda på hur studenterna tycker att jag ska agera. Jag började med att fråga om den här veckan och jag skrev att om en majoritet i respektive grupp vill ha undervisning, så kommer jag att rätta mig efter det och om majoriteten vill att vi stödjer strejken så rättar jag mig efter det. Och om lärarstrejken fortsätter längre, så får vi fatta nya beslut vecka för vecka. I denna stund har jag fått svar från två grupper som vill att vi stöder strejken den här veckan.

I bakgrunden grubblar jag över detta med politikernas återkommande tal om att kroaterna måste föda fler barn, ja, det är ett stort tema här. Och då är det svårt att värja sig mot tanken att det är märkligt att vilja ha många barn men att sedan fästa så lite vikt vid att de här barnens skola fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Slutord – kanske

Egentligen ville jag inte prata mer om Handke och Nobelpriset. Jag ville tiga och lämna diskussionen åt andra, men så sprang jag på Henrik Petersens sliriga text i frågan i någon tidning och sedan Thomas Steinfelds försvar av Handkes politiska ställningstaganden i ord och handling. Efter de läsningarna kände jag att jag inte kunde dra täcket över huvudet och smita undan. Jag började med att fundera på mitt Handke-läsande – ja, jag vet att sådana som är emot att han får priset ”inte har läst hans böcker”, så skriver Petersen, så skriver många – och jag försökte mig på en rekonstruktion. Under slutet av 1970-talet och under 1980-talet läste jag en rad av hans romaner och jag tyckte mycket om hur de var skrivna, läsupplevelsen var rik och då och då sa jag till någon att han eller hon borde läsa Handke, ”för han är verkligen läsvärd”. De flesta av böckerna läste jag i original, men några läste jag också på svenska, eftersom de kom i mina händer på det språket och jag minns översättningarna som bra. Vad hände då sedan? Jag minns inte precis när och inte exakt vilka texter det var, men under 1990-talet stötte jag ett par gånger på texter som talade om Balkan på ett för mig olustigt sätt. Ja, jag säger ”olustigt”, för min motvilja låg på en känslomässig nivå. Jag visste inte så mycket om Balkan, men något visste jag och jag tyckte mig höra propagandas röst på vissa ställen i de här texterna. Och jag slutade läsa Handke. Nej, jag fattade inget beslut, men jag slutade läsa nya böcker av Handke. Trots att jag säger emot mig själv lite, så vill jag tillägga att jag någon gång läste om någon av de tidigare böckerna, fast de hade fått en liten hinna över sig i min läsning. Och sedan kom det här med Miloševićs begravning, men då var Handkes texter borta från min värld. Inte på grund av något beslut utan på grund av den där hinnan. Den var där, det var något jag inte kunde ändra på. Men vid sidan om mig själv och det där med hinnan, kan jag säga att jag tycker att Handke en gång skrev mycket läsvärda böcker.