Kategori: Politik

Varje morgon lyssnar jag på Zelenskys korta tal till det ukrainska folket och världen utanför Ukraina. Dagligen följer jag Lars Wilderängs noggranna rapportering om kriget på bloggen Cornucopia och jag läser de flesta av uppdateringarna från Euromaidan. Vid sidan om tittar jag på en del annat från olika länder, bland annat kastar jag inte så sällan en blick på vad som sägs i svenska media om detta vedervärdiga ryska förintelsekrig. Sedan en tid gör jag lite jämförelser mellan vad som skrivs och på vilket sätt det skrivs om konkreta händelser och faser i kriget. Under kanske ett par veckor har jämfört vad som sägs i SvD (som för övrigt inte alls är den värsta eller mest neutrala eller låtsat objektiva bland de svenska tidningarna) med vad som sägs på Cornucopia. Tydligare och tydligare avtecknar sig en principiell skillnad. SvD rapporterar ungefär lika ofta från ryska putinistiska källor som från officiella ukrainska. (Man tycker tydligen att det är pressetiskt korrekt att lika mycket låta förövaren/folkmördaren tala som offret för folkmordet eller förintelsesträvan.) Cornucopia rapportera från ukrainsk sida, ur ukrainskt perspektiv och sprider aldrig terroristernas propaganda. Det är en stor skillnad, en himmelsvid, och jag vet varför jag följer Cornucopia, som för övrigt ofta har att kämpa mot proryska intrång.

Idag vill jag visa exempel på hur skillanden mellan SvD:s och Cornucopias rapportering ser ut:

Svenska Dagbladet:
Ryssland hävdar att de avvärjt en ”storskalig” ukrainsk offensiv i Donetsk som inleddes på söndagsmorgonen, rapporterar den ryska statliga nyhetsbyrån Tass. Enligt det ryska försvarsdepartementet har 250 ukrainska soldater dödats och 17 ukrainska stridsvagnar och flera stridsfordon av olika typer förstörts. Ukraina har inte kommenterat uppgifterna och de har inte heller bekräftats av oberoende källor.

Cornucopia:
Ryssland försöker hävda att de slagit tillbaka ukrainska anfall, medan andra ryssar postar uppdateringar om ukrainska framryckningar. Bloggen kommer generellt inte rapportera sådant som inte bekräftas via DeepstateMap – som nu bekräftat räden in i Ryssland norr om Luhanskfronten – eller från officiellt ukrainskt håll.

Någon kanske nu tycker att skillnaden inte är så stor och faktum är att den ofta är större, men detta är inte heller det mest flagranta exemplet, utan helt enkelt dagens exempel. Nå, men för den som läser noga står skillnaden klar. Läs till exempel de båda texternas inledningsmening en gång till:

SvD: Ryssland hävdar att de avvärjt en ”storskalig” ukrainsk offensiv i Donetsk som inleddes på söndagsmorgonen, rapporterar den ryska statliga nyhetsbyrån Tass.

Cornucopia: Ryssland försöker hävda att de slagit tillbaka ukrainska anfall, medan andra ryssar postar uppdateringar om ukrainska framryckningar.

Cornucopia står förbehållslöst på Ukrainas sida mot den ryska terrorismen och arbetar också för en ukrainsk seger, har täta kontakter med hjälporganisationer, ger länkar till stöd för det ukrainska försvaret.

Svenska Dagbladet står förvisso inte på den ryska terrorstatens sida, men man balanserar på ett halkigt sätt omkring i ett slags ”objektivitet” som då och då tangerar gränsen till neutralitet.

Det är av moraliska skäl jag följer Cornucopia. Dessutom är Cornucopias rapportering långt mer detaljerad och initierad. Ja, bloggen är tydligt partisk, den är tydligt för offret mot förövaren. Under ett pågående folkmord är detta den enda moraliskt försvarbara vägen.

Nu när Svenska institutet genom ledningens beslut så tydligt visat att det är på väg bort från sin roll som svenskt kulturinstitut är det dags att leta efter någon annan institution som kan åta sig uppgiften för att på ett värdigt och tillförlitligt sätt ägna sig åt den.

Nej, det handlar inte om så väldigt mycket pengar, och om de statliga medel som är avsedda för att stödja svensk kultur och svenska språket i världen kan hejdas från att rinna ut i sanden på det vis som sker nu för att i stället läggas där de kommer till verklig användning, är stora delar av det ekonomiska löst.

Det handlar om ansvar, om att kunna bära det ansvar det innebär att vara ett lands officiella kulturinstitut. Svenska institutet har under ett antal år sakta rutschat nerför en slänt mot en allt större ytlighet i modernitetens namn, något som egentligen bäst beskrivs som pseudomodernitet, men under förra året ökade plötsligt – till stor del i det fördolda – förstörelsetakten. Och just detta med hemlighetsmakeriet gör att ingen kan veta vad som blir nästa steg på denna destruktionsväg. Vad vi däremot vet är att det är bråttom att rädda det som räddas kan. Vem vet vad som kan bli nästa steg från institutets sida? Anslagen som rör stödet till svenskundervisningen och stödet till svensk kultur i världen måste därför så snart som möjligt, helst redan nästa år styras bort från Svenska institutet till ett riktigt kulturinstitut med höga ambitioner för svensk kultur i världen, ett kulturinstitut som inte talar i managementfloskler, ett kulturinstitut som talar ett levande språk, för språket är här av största betydelse och inte någon försumbar bisak. Ett kulturinstitut visar också genom sitt sätt att uttrycka sig att det är ett kulturinstitut.

Detta har hänt – och mer än så – eller kommer inom en snar framtid att hända till följd av att Svenska institutets ledning skurit bort fem miljoner från stödet till svenskan i världen. Ur den rapport som författats av de fyra, som inom kort beskärs till tre, som arbetar med svenskan i världen:

sänkta bidrag till läromedel
avsevärt färre platser för utländska studenter på sommarkurser i Sverige
inga bidrag till gästföreläsare
fyra lektorsstipendier dras in (Prag, Bukarest, Lille, Strasbourg)
korttidsstipendier för svenskstuderande och svensklärare upphör
distanskurser om svensk kultur och svenskt samhälle för svenskstuderande upphör
sommarkurs för lärare med annat modersmål än svenska upphör
webbkursen i svenska för nybörjare ’Learning Swedish’ läggs ner

Läs igenom listan en gång till och fundera över följare frågor:

Varför ska SI alls få ha något inflytande över hur anslagen till svenskan i världen ska användas när myndigheten kommit så makalöst vilse?

Vilken rätt har SI att härska över anslagen till svenska språket och svensk kultur i världen?

Var har de bortslussade fem miljonerna hamnat?

Och slutligen kanske den viktigaste frågan:

Tycker inte finansiärerna att det här är felplacerade medel?

Så här kan en mailväxling med Monika Wirkkala rörande SI-ledningens neddragningar av stödet till svenskan i världen se ut. I det här specifika fallet handlar det om indragandet av stödet till lektoratet i Bukarest. På mitt andra mail här nedan har hittills inget svar kommit.

Jag vill kommentera en rad Wirkkalas enda svar, nämligen denna: ”Med andra ord, det har varit ett tufft beslut att fatta.” Wirkkala är alltså en del av den ledning som utan någon press utifrån fattat beslutet att slussa bort fem miljoner kronor från svenskundervisningen. Hon har alltså varit med och skapat situationen. Med vilken rätt eller trovärdighet kan hon då klaga över följderna av sitt beslut?

Varför mina följdfrågor förblivit obesvarade finns det väl mot denna bakgrund inget att undra över.

Hej Monika, (22.1)

det är nu allmänt bekant att ni tänker dra inte stödet till bland annat lektoratet i Bukarest. Alla neddragningar som SI:s ledning kommit med är naturligtvis trista och föga begripliga, men indragningen av lektoratet i Bukarest är något extra betänkligt om man ser till demokratiaspekten. Jag vet att du vid det digitala mötet med utlandslektorerna i fredags på frågan vad som skulle kunna motivera SI att bibehålla stödet till lektoraten också utanför Östersjöområdet nämnde just demokratiaspekten.

Jag tror att du är bekant med fallet C Hon är sedan en tid tillbaka på sin post. Att hon kunnat återfå sin position har på ett närmast övertydligt sätt med det som du sannolikt avser med uttrycket ”demokratiaspekten” att göra. Jag tolkar det som att du anser att det är viktigt att bibehålla lektorat i länder som har problem med korruption, bristande transparens i myndigheters kommunikation och illa fungerande institutioner.

Hur försvarar du med detta som bakgrund indragningen av lektoratet i Bukarest?

Hälsningar
Bodil Zalesky

Hej Bodil, (23.1)
 
Ja, de kan också ha en demokratiaspekt. Beslutet är fattat utifrån en helhetsbedömning. Vi har bland annat tittat på hur många institutioner som finns i berörda länder.
Jag kan förstås inte kommentera enskilda anställda, men även arbetsmiljö är något att ta hänsyn till.
 
Med andra ord, det har varit ett tufft beslut att fatta.
 
Mvh Monika

Hej Monika, (23.1)

jag blir inte riktigt klok på ditt svar, så jag ställer två frågor. Vad ingår i en helhetsbedömning? Vad betyder det att ”titta på hur många institutioner som finns i berörda länder”, alltså vad betyder detta när det gäller Bukarest?

Hälsningar
Bodil Zalesky

I slutet av november förra året skrev jag en text om ett Lagerlöfinstitut som jag hoppas i framtiden ska kunna ta över rollen som svenskt kulturinstitut nu när Svenska institutet visar sig alltmer ovärdigt den rollen. Så här inledde jag texten:

”Svenska Institutet som en gång i tiden var den värdig motsvarighet till exempelvis Alliance Française, Goethe-Institut och Instituto Cervantes håller på att lämna sitt huvuduppdrag bakom sig.”

Jag tänker den här gången inte uppehålla mig vid hemlighetsmakeriet, skandalerna eller de försvunna fem miljonerna utan i stället kasta ett öga på hur SI efter en rad metamorfoser väljer att visa upp sig för omvärlden. I foldrar och broschyrer och på institutets hemsida kan man läsa att Svenska institutet ser sig självt som bärare av höga moraliska värden och man talar vitt och brett (!) om hur man arbetar för att stärka demokratin utanför Sverige, hur man ser sig vuxen uppgiften att bekämpa korruption och bristande transparens i organisationers och myndigheters kommunikation. Utan att ta fram några exempel (det har jag gjort ofta nog) vill jag enkelt och rakt säga att denna SI:s självbild är en vrångbild. Innan SI går ut som missionär bland världens folk har SI först att sopa rent framför sin egen dörr.

Svenska institutet är just nu i färd med att lämna de uppdrag som rör stödet till svenska språket och svensk kultur i världen och kanske är detta vid det här laget det enda logiska. SI har sedan en tid kommit att anamma en floskelmättad managementsvenska (nej, inga citat den här gången) som gör myndigheten olämplig för uppgiften att verka för svenska språket, eftersom man genom sitt språkbyte faktiskt verkar mot svenska språket. Genom att det numera i snart sagt alla SI-texter talas en förflackad och urvattnad managementjargong så har Svenska institutet avhändat sig den grundkompetens som krävs för att ens kunna vara ett rudimentärt stöd för svenskan i världen.

Är detta sorgligt? Ja, men främst för alla de bortslösade pengarnas skull. Dessa pengar hade kunnat användas för något bättre.

Finns det möjligen hopp om att institutet skulle kunna få en ny ledning med mål värdiga ett kulturinstitut? Kanske, men en kortare och snabbare väg går nog via ett avslutande av detta sjöstedtska kapitel för institutet som just kulturinstitut. Och som rent managementinstitut kan SI säkert hitta finansiering. Det blir väl huvuduppgiften. I stället kunde staten slussa över anslagen till ett riktigt kulturinstitut. Låt oss inte gråta över spilld mjölk.

” – Och se för ett dåligt gräs – ”