Kategori: Politik

Miki och jag sitter här på Simpas terrass mellan sol och molnskugga.

Miki håller utkik efter verklighetens händelser och jag funderar över saker jag läst och hört. Lite irrar tankarna också omkring bland klänningsvecken i vissa av Diego Velázquez’ hovmålningar, men det är en annan historia. Jag funderar över människors syn på rösträtten. Mycket av det jag läser får mig att tänka att fler och fler verkar vara emot denna rättighet. ”Det är fel att rösta på det eller det partiet”, läser jag. Eller mera ”subtilt”: ”Alla ska ha rätt att rösta bara de röstar rätt.” Inte så få verkar tycka att alla borde tycka lika. Och nu när jag skriver detta (på en lapp på kafébordet) känns det som om jag gör någon form av övertramp, som om jag bröt mot en ny, kanske vid det här laget inte längre helt oskriven lag. Besserwissern sitter i högsätet och talar med myndig röst och det hjälper inte att jag håller för öronen.

Jag har låtit blicken irra runt på facebook igen efter en tids nästan-uppehåll. Javisst, det där med facebook är ett val, men kanske också en slapphet. En slapphet blandad med en viss nyfikenhet. Varför har jag så många fb-vänner? Ja, jag vet att det finns många som har många fler, men ändå, jag tycker jag har rätt många och de flesta känner jag inte på riktigt. En enkel och ointressant orsak är att jag brukar säga ja, om vi har åtminstone ett par – för mig inte alltför främmande – gemensamma bekanta, en annan och möjligen skummare orsak är att jag är nyfiken på hur människor tänker, särskilt sådana som jag inte har mer än ytterst lite gemensamt med. Det är ju så att på facebook ser man mycket av människors (innersta?) tankar, man hör inte bara deras ord inordnade i diverse artighetskoder, som man gör när man träffar dem. Jag talar alltså inte om nära vänner nu. Och det märkliga är att många talar så att man tydligt märker att de befinner sig hemma vid det egna köksbordet, kanske i underkläderna, och de pratar helt distanslöst och utan minsta diskretion, tillrättavisar tvärsäkert och vet på ett fantastiskt sätt bäst. Jag har idag till exempel läst flera texter som talar om vilket parti jag ska rösta på i EU-valet, för att annars ”är det mitt fel om det går illa” eller liknande; jag undrar lite över vad man anser att rösträtten är till för (att rösta rätt?). På andra ställen kan jag läsa att jag är dum eller kanske till och med ond om jag inte tänker som vederbörande i en viss fråga. Sådant här är på sitt sätt underhållande och i någon mån intressant, men också en påfrestning och någon gång känner jag mig som om jag sett något otillbörligt, som om jag smygtittat på någon. Det händer att jag måste sätta mig på händerna för att inte tappa fokus på mitt ”projekt”, detta att undersöka hur människor tänker när de glömmer att det kan finnas någon som lyssnar väldigt noga. Avsiktligt eller oavsiktligt har det blivit så att de flesta av mina fb-vänner inte tycker som jag när det rör en hel mängd saker. Även om detta ibland går mig starkt på nerverna vill jag inte ändra det. Trots obehagen är det nog bra att ha den där vissa överblicken för det är spännande att lära sig och bredda sitt vetande. Jag läser texter om att världen ska gå under om något eller några tiotal år och texter – gärna skrivna av samma personer – där man uttrycker oro över att kärnavfallet kommer att vara kvar hundratusentals år i berget. Jag försöker bygga en bro mellan dessa två former av oro. Kanske blir det regnbågen. Och så läser jag om vems fel det ena eller andra eländet är och vem som har rätt, gärna alltid rätt. Och det kryper lite i mig och jag sätter mig på händerna igen för att inte plocka bort den ena eller andra korstågsriddaren ur min dockteater. För att lugna mig tänker jag på att tystnaden finns och att vi alla går mot döden. Det går inte att komma ifrån att det är något försonande med döden. Mot döden har ingen rätt. Fast ännu lever jag – och ni som läser detta också – och vad ska vi göra innan vi dör? Vad är värt något om vi ska stå ut? Vänskap? Kärlek? Extas? Rus? Nu har jag nog skakat av mig de flesta, tänker jag lite febrigt. Fast jag vill också säga att den bästa texten jag läst på länge på facebook är den här av Adela Toplean. Den är från igår:

As a scholar, you are not allowed to speak your mind anymore.
You are (less and less) kindly asked to leave aside every ambiguous detail. Your mission is to make every confusing aspect of reality seem like a mistake; or worse, like sheer nothing; or – the worst – like a toxic weapon against the innocent minds of the many. Every shade of opinion could be a trigger for conflict and grudge.
If you still want to make some use of relevant nuance, you need to start writing fiction! You need to make someone talk confusingly, put some ambiguity into someone’s mouth, make someone stumble and fall for no apparent reason, get it out of your system! 
But you have to do it TODAY. In five years from now, all grudge will be forgotten. People will be simply unable to acknowledge relevant nuances and uncertainties. 
They will CANDIDLY reject your books as incomprehensible. And then you’ll have to give up writing altogether and do something perfectly unequivocal with your life; like producing and selling vegan ice-cream.

Men jag läser alltså också väldigt gärna texter jag inte alls tycker om.

Eftersom jag undervisar i svenska här vid universitetet i Zagreb, ser jag inte så sällan på svensk tv – ja, sådant som är möjligt att se från andra länder. Ibland får studenterna välja program och nu senast var det någon som hade hittat debattprogrammet ”Linjen”. Det finns sex program eller teman i serien och jag bestämde att alla skulle få välja vilket de ville. Själv valde jag efter lite tvekan ”Globetrotters och klimatångest”. Och så såg jag programmet. Jag minns att det började med att alla de sex medverkande skulle ställa sig på en linje från norr till söder utifrån var de kom ifrån. Jag hörde dem säga Värmland, Uppsala, Karlstad… Jag förstod inte hur de kunde ställa upp sig med utgångspunkt från detta, men jaja, det var väl inte så viktigt. Lite uppvärmning bara kanske? Efter det fick deltagarna ställa upp sig på en linje efter hur många världsdelar de hade besökt. Det blev mellan fem och två. Så kom uppgifterna deltagarna skulle ta ställning till. En bestod av påståendet ”förra sommaren var jättehärlig”. Några tyckte ja rakt av och någon tyckte det men skämdes lite och några tyckte att man inte kunde tycka att den var härlig utan att värmen var ett tecken på fara. En fråga handlade om ”mina vänners Thailandsbilder” och om man kan gilla sådana på facebook eller ej. Några tyckte det, andra tyckte inte det med motiveringen att flygandet skadar miljön. Ytterligare några frågor ställdes och deltagarna tyckte olika. En sak jag la märke till var att en av de två som varit i fem världsdelar – först tvekade han lite mellan fyra och fem, men så sa han ”fem, kom jag på nu” – var särskilt negativt inställd till flygande. Och den som hade minst att säga emot flygning var han som varit i två världsdelar.

Av skäl som jag inte helt kan förklara har jag nu tuggat mig igenom en lång intervju med Ebba Witt-Brattström. Nå, delvis går det att förklara, så fram med de sakerna: en gång i tiden läste jag gärna hennes texter och tyckte ofta att hon kunde säga både spännande och relevanta saker. Det är det ena, det andra är mindre värdigt och kan beskrivas som den där lusten att bläddra efter sensationer i en veckotidning eller sockerlusten som kan få mig att tömma en gottepåse i ett drag även om jag vet att jag kommer att må lite illa på slutet. Och det tredje och lite oklarare och inte heller ädla skälet är att jag undrade om hon kanske kommit över sin akademi&skilsmässokris. Ja, jag undrade men trodde egentligen inte det. Jag trodde att hon fortfarande lever i det där pseudolandskapet där hon vandrar omkring som en ”insider” som suger och suger på det gamla köttbenet väl medveten om att det fortfarande finns många som vill se henne suga.

Se här några – förvisso inte slumpvis utplockade – brottstycken ur intervjun. Malin Ekman, som gjort intervjun inleder med att visa läsarna att E W-B inte är någon pedant, för pedant är ju dåligt att vara, det vet ju alla? Pedant kan man bara vara i hemlighet.

Diskbänken vittnar om en hårt arbetande icke-pedant: prylar, frukostrester och en öppnad folköl. Hon ursäktar att hon inte köpt bullar. Charmerande, eller hur? Och ett bevis på självständighet och intelligens. Jag hade för min del gärna sluppit den här diskbänken.

Och så börjar samtalet och vi får veta att E W-B är lång och att det är bra om man inte vill se upp till män. Men jag kanske också har turen att jag är så lång. Aha. Samtalet slingrar fram och vi kommer till Arnault, som hon lärde känna någon gång för länge sedan och vi får veta detta: Jag hade redan haft en fransk fästman så jag var helt färdig med det. Jag undrar lite vad hon kan ha varit färdig med genom det.

Sedan börjar visdomarna hagla: Kvinnor är faktiskt med och stöttar patriarkatet, brer hon ut sitt vetande. Really? säger jag elakt irriterat. Vem är det som blir upplyst nu? Och snart snor vi runt i akademien och E W-B menar att hon sett så otroooooligt många kvinnor svärma för männen i Svenska Akademien. Det har i så fall mer nyhetsvärde utom att det nog är en förvrängning eller ett tunnelseende. Och så är vi tillbaka vid dussinvisdomarna igen och vi blir upplysta om att det vid en våldtäkt inte handlar om attraktion eller ens erotik utan bara om kvinnohat. Nejmen, vad säger du? Det hade vi väl aldrig trott? Sedan kommer något underligt om en tänkt scen med E W-B och och journalisten: Om det kommer in ryska soldater i rummet här nu så ser de oss som två tillgängliga kvinnor. Varför ryska? Eller snarare: varför går det bra att säga ”ryska” här?

Ja, och så idisslas akademien och exmaken på längden och på tvären hela tiden interfolierat med kommentarer om att hon inte vill prata om detta: Hon är trött på att prata och få frågor om exmaken, men återkommer ofta till honom själv. Det finns säkert någon etikett inom psykologin för detta beteende.

Den röda tråden är inte osynlig även om den ställvis täcks över med annat, lite skryt till exempel: Varför kan jag skriva fem böcker på sex år? Det kan jag göra för att jag inte har någon som hela tiden droppar det här giftet att det ska vara sparsmakat, genialiskt, på en hög nivå som jag inte kan nå. Ja, vad svårt det måste vara med det där giftet. Särskilt om man är ovanligt stark, intelligent och självständig.

Och ibland verkar det som om E W-B lägger frågorna i munnen på journalisten: Du har varit viktigare för hans kändisskap än han för ditt? Och svaret lyder – surprise, surprise –
– Absolut!

Och slutligen får vi veta att E W-B har för avsikt att skriva så länge skallen är på plats. Tja, men hur vet man det? Eller snarare: hur vet man när den inte längre är det?

Vi gick ut i den grå morgonen, Miki och jag, men snart märkte vi, eller i alla fall jag, att den inte var så råkall som de senaste morgnarna. Något milt vilade inlindat i gråheten. Och vi slog oss ner på Caffé Gorans smala nedsänkta uteplats och jag beställde mitt kaffe och Miki intog en spanarposition. Den mjuka luften gav ro och tankarna började vandra över taken. Plötsligt kallas jag till häret och nuet av en distinkt smäll mot gatan framför mig. En kråka – en av dessa tekniska experter – hade efter noggranna beräkningar släppt en valnöt strax utanför stängslet vi satt vid. Nöten klövs perfekt och kråkan samlade ihop båda halvorna i näbben och flyttade dem till trottoaren där hon sedan metodiskt började bearbeta dem. Jag gladde mig åt synen och beundrade kråkan. Så for en bil förbi och jag såg på skylten att den var från Bosnien eller snarare från Bosnien&Hercegovina. Och jag tänkte på det här med att man på de bosniska bilskyltarna inte kan se varifrån exakt eller ens inexakt inom BiH bilen eller människorna i bilen är. Jag tror att det beror på att det skulle kunna vara för farligt med tanke på de vassa gränser som löper genom landet. Och inget hindrade mig från att tänka vidare, men nu när jag skriver ner vad jag tänkte kanske jag måste censurera mig lite, i alla fall om jag tänker lägga ut texten på nätet. Men något kan jag kanske ändå släppa ut? De senaste veckorna har jag med en av svenskgrupperna på universitetet förirrat mig in i identitetspolitikens snårskogar. Då har det förstås handlat om Sverige, men nu slog det mig att jag kanske inte av alla – nej,helt säkert inte av alla! – anses ha rätt att uttala mig om förhållandena här, alltså också en form av identitetspolitik om man så vill. Min kroatiska är för dålig, jag har inte bott här längre än jag har bott här, jag har inga blodsband hit och jag kom inte hit som ung. Alltså borde jag ligga lågt med att ”veta” något om förhållandena mellan kroaterna och deras grannar. Men å andra sidan är det här hörnet av offentligheten mitt, så jag vill ändå berätta lite om något jag tänkt. I början, de första åren, när jag bodde här tänkte jag att människorna i bilarna med skylten BiH var bosniaker alltså bosniska muslimer. Antagligen tänkte jag så för att de flesta från Bosnien jag mött i Sverige var just bosniaker. Och jag tänkte lite vagt att bosniakerna är de som är det egentliga Bosnien. Några år senare, när jag börjat resa till Sarajevo då och då, insåg jag att den del av BiH som ligger närmast Zagreb är Republika Srpska och jag började fundera på om de bilar som dök upp här med skylten BiH kanske var därifrån. Men nu är jag ganska säker på att de flesta egentligen är bosnienkroater. Jag tror att de inomnationella eller inomfolkliga (jag vet inte hur bra de där orden är) banden är starkare än den geografiska närhetens band. Det har tagit mig över åtta år att komma fram till detta och egentligen har jag nästan aldrig talat med någon här om saken. Jag hittar ingen eller nästan ingen som vill och ibland får jag en känsla av att min vilja att veta betraktas som otillbörlig. En annan sak som jag tänker, som kanske kan ses som ännu mer opassande, är att jag då och då anar vem som är bosnienkroat i min omgivning. Hur jag anar det? Det verkar på mig som om bosnienkroaterna är mindre formella och mer rakt på sak än kroaterna i allmänhet. De mänskliga kontaktvägarna är snabbare och liksom färgstarkare och… Nej, nu klistrar jag för munnen. Och Miki vänder mig ryggen i rummet, för vi har ju för länge sedan kommit in från morgonrundan.