Kategori: Politik

Ganska länge har jag iakttagit detta och någon gång har jag skrivit om det, men nu är det nog dags att säga det med kraft. Vänstern (nej, inte ”vilken vänster?”) har större problem med att fördöma Rysslands brottsliga anfallskrig i Ukraina än SD (och ska vi fråga ”vilken vänster?” måste vi i så fall ställa samma fråga om SD). Vänstern i Sverige gömmer sig bakom SD för att dölja att man inte helhjärtat står på Ukrainas sida, att man inte helhjärtat står på offrets sida mot förövaren. Helhjärtat betyder helhjärtat. Här följer några signifikanta utdrag ur Janne Josefssons rapportering om första majtågen i Göteborg för DN:

”Jag frågar några ungdomar som säljer tidningen Revolution och säger att de inte vill ta ställning.
– Va, varför inte? frågar jag.

De svarar att det är komplext, att det inte går att peka ut Ryssland som skyldiga. Ukraina har gjort sådant som fått Putin att reagera, säger en av dem.

Jag blir mållös och samtidigt mörkrädd. De som säger sig solidarisera med svaga och utsatta är nu blinda för vad som sker i Europa.”

Vänsterpartiets tåg:

”Men nej. Det långa tåget som går längs Vasa­gatan mot Gustav Adolfs torg tar upp helt andra saker, kanske inte oviktiga. Inga flaggor från Ukraina, inte en talkör mot det pågående, ­brutala, olagliga kriget. En hemmagjord banderoll, ser jag.”

”Sedan kommer Kommunistiska Partiet och där vajar röda flaggor med hammaren och skäran som om tiden stått stilla. De är inte så många, flera vinkar till mig att jag ska gå med. Jag känner en del. Totalt tyst om Ukraina. Inget annat att vänta, tänker jag.”

”Ukraina och deras president Zelenskyj är inte att lita på, får jag till svar.”

”Jag går tillbaka till Järntorget. Socialdemokraterna marscherar som sista tåg, som vanligt upp till Götaplatsen. Nu ser jag flera komma med ihoprullade blågula fanor. Är de svenska? frågar jag några fackliga förtroendevalda i metallfacket.
– Nej, det är ukrainska flaggor.”

”Detta socialdemokratiska första maj-tåg hade cirka 800 deltagare. Mest bestående av partifunktionärer, ombudsmän, förtroendevalda och deras anhöriga. Det i särklass minsta någonsin. Kan vara bland de sista.

Sammanfattningsvis om första maj, detta år av krig i Europa känns ju Eurovision mer relevant än tågen. Där fick åtminstone Ukraina ett erkännande och Putin en käftsmäll.”

(Hela artikeln kommer i en kommentar.)

Vad händer egentligen med de ukrainska soldater som evakuerades från Azovstal? Många av dem är svårt sårade, arm- eller benlösa, uttorkade. De har genom en ”överenskommelse” mellan Ryssland och Ukraina evakuerats från stålverkets tunnlar och först till för närvarande ryskkontrollerade områden, enligt vad jag läst till Novoazovsk. Överenskommelse är naturligtvis lögn, men ukrainarna gör allt för att rädda livet på sina soldater. Det är Ryssland som har ”kommit överens” och hur det fortsätter vet ingen. Kanske kommer de sårade till ett sjukhus, kanske får de någon form av vård. Kremls talesman säger att ”de kapitulerande Azovstal-kämparna kommer att behandlas enligt internationella normer”. Och vi vet ju att Kreml talar sanning, eller hur? Och mycket riktigt kommer nästan samtidigt följande från rysk sida: ”Ryssland kommer att ta Mariupol-försvararna som förts från Azovstal till förhör angående föregivna krigsförbrytelser” – som ryssarna bombade med fosfor. Ryssarna kommer alltså till ett land, förstör det, mördar människorna och tycker sedan att de ska förhöra dem som försvarat sig rörande påstådda krigsförbrytelser!! Plats för ett ramaskri.

Azovstal bombas med fosfor

Vad kommer att hända med de här till stor del svårt sårade soldaterna nu när de är i ryssarnas händer? Finns det någon organisation som övervakar det? Varför hör man inget om det?

Hur kan sådana här förhör tänkas se ut? Nej, det vill vi inte tänka oss, men just därför måste vi. Och vi måste få insyn. Vi får inte glömma dem för sedan bli ”ledsna” när vi hör något som detta:

I ett avlyssnat samtal redogör en rysk soldat för hur hans förband behandlar krigsfångar. De skar örat av en fånge som inte ville prata, men han menar att han kom lindrigt undan. Annars klipper man gärna av fingrar, tömmer en kulspruta i fången eller binder fast fången i pansarfordon, kör iväg och sliter sönder kroppen. Likt man avrättade folk under medeltiden, men då med hästar som slet kroppen i bitar. Soldaten berättar också hur man jämnade en by med marken och om någon civil har åsikter så spränger man dennes hus med en stridsvagn. (citat från Cornucopia)

(Eller läs vilken sida som helst i Arkadij Babtjenkos ”Krigets färger”.)

Verbet ”förödmjuka” intresserar mig. På förekommen anledning så att säga. Först samlar jag, för att få en klarare bild av begreppet, några synonymer till ”förödmjuka”: förnedra, kränka (någons stolthet), snoppa av, skämma ut. Så. Jag har nu på flera ställen läst att Macron inte vill att vi ska förödmjuka Ryssland. ”Vi” verkar betyda EU eller kanske Europa. Vi får inte förödmjuka Ryssland och det finns en risk för det, alltså att Ryssland förödmjukas, om Ukraina vinner kriget. Detta oroar Macron och ett halvt steg bakom honom tuggar Scholz lite tystare samma smörja. ”En ukrainsk seger skulle kunna destabilisera Ryssland och göra landet ännu mer oförutsägbart och dessutom kunde det bli ännu ett hinder för en normalisering av energitillförseln.” Vad??? Sådant här kan alltså vara rumsrent att säga? Vart är vi på väg? Så försvinnande kort var alltså stunden av solidaritet med Ukraina! Och det är fler västeuropeiska ledare som mumlar något liknande, hm hm babbel babbel, inte förödmjuka, energiförsörjning, fred, babbel babbel. Ja, ”peace in our time” babbel babbel.

Nu tycker stora delar av Västeuropa att kriget i Ukraina blir mer och mer obekvämt. Vi vill ha våra saker, vår komfort, vi vill prata lite svalt om oroshärdar på andra sidan jorden, vi vill ha semester. Vi vill inte veta något mer om ukrainarnas kamp och lidande. Vi tycker det är tråkigt, för visst är det synd om dem, men nu vill vi faktiskt tänka på något annat, bekymra oss lite grand för någon mindre orättvisa hemmavid, känna oss kloka och se saker från mer än ett håll…

Denna bottenlösa skam. Må avgrunden öppna sig!

Jag ser något hända med eller i EU och jag tänker på löken som ju ruttnar inifrån eller på fisken som ju ”stinker från huvudet”. EU:s mitt infekteras just nu av ett virus som i sitt inre döljer idén ”pacifister för folkmord” under det halkiga höljet ”peace in our time”. Inte minst Macron är ute på en slirig väg och han har bland annat sagt att Ukraina inte kan bli en fullvärdig EU-medlem på årtionden och att han föreslår ett slags ”EU-light” för vissa länder, bland andra Ukraina och Serbien. Förövarens betjänt och offret för det avskyvärda angreppen ska ”samsas” i en grupp! Och – ännu värre – nu när Ukraina är på väg att rädda sig ur dödens käftar vill Macron ha eldupphör genast för att inte ”förödmjuka” Ryssland, eftersom det då kan ”bli” farligt.

Macron vill alltså ge Krym och Donbas till Ryssland för att Ryssland inte ska ”förödmjukas”. Jag har ett bättre förslag: Ge Korsika och de baskiska provinserna (här finns ju en viss separatism, kanske kan vi elda på den lite?) till Ryssland! Då blir Ryssland nog nöjt. (Till Scholz föreslår jag att han återtar Königsberg för Tysklands räkning och gör det till en demilitariserad zon, men det är ett annat projekt.)

Slava Ukraini!

Radovan Karadžić är dömd för folkmord och brott mot mänskligheten. Han avtjänar sitt 40-åriga fängelsestraff i England. Från fängelset uppträder denne serbiske krigsförbrytare numera som kommentator av Rysslands krig i Ukraina. Det är hans nya kriminella ”karriär” för han kommenterar kriget på äkta krigsförbrytarsätt. Mottagare av hans texter är Večernje novosti, en av Serbiens större tidningar.

Ofta dyker han upp på tidningens första sida, här med en text på temat ”Kan världen överleva utan värdighet?” (Fantastiskt att en krigsförbrytare ska lära oss vad värdighet är.) I den får vi veta att Natos anfall på Serbien var en förberedelse för det som organisationen gör i Ukraina idag. Han skriver att ”Natos blodiga expansion österut, liksom kriget som Nato skapade i ex-Jugoslavien har som mål att förstöra den ’ortodoxa världen’. Det är en rasism som den som judarna utsattes för”. ”Den ortodoxa världen” är alltså Ryssland och Serbien. Detta vill alltså en dömd krigsförbrytare lära oss. Och detta publiceras i en stor tidning i Serbien, en tidning som är i regeringens eller kanske snarare direkt i Vučićs hand.

Vad kan vi då lära oss av detta? Framför allt annat: VI FÅR INTE SLÄPPA IN SERBIEN I EU! Jag läser att Macron nu är ute på en slirig väg och han har bland annat sagt att Ukraina inte kan bli EU-medlem på länge och att han föreslår ett slags ”EU-light” för vissa länder, bland andra Ukraina och Serbien. Förövarens betjänt och offret för det avskyvärda angreppen ska ”samsas” i en grupp. Detta är så galet att man endast kan svara med ett ramaskri som ljuder över hela jorden.