Från jordbävningen

Härom dagen var Miki och jag för första gången på länge tillsammans i stan. Vi hade en träff, men först gick vi omkring lite i centrum och vi korsade Europski trg och gick sedan lite hit och dit där, bland annat uppåt mot katedralen.

Någonstans mitt på torget fanns det en utställning med bilder från jordbävningen, så länge sedan och ändå så nyss. Jag har till exempel aldrig mer tagit hissen sedan den 22 mars. Några bilder var särskilt starka.

Och jag mindes den förfärliga kylan från jordbävningsmorgonen den 23 mars. Dagen innan hade det varit nästan tjugo grader, men den morgonen var det bara två och lite vass snö piskade hit och dit och alla som nyss varit instängda måste ut och hålla sig ute ”till klockan tre” hette det i alla fall först.

Ur helgens ”händelsemyller”

Helgen som ligger bakom mig har varit så intensiv att jag nästan glömt allt, bara de största händelserna finns kvar i minnet men i ett slags böljande oordning, fast jag minns det jättelika benet Miki hittade vid en soptunna på lördagsmorgonen. Först försökte jag ta ifrån honom det, men jag fick ge upp, så han tog med sig det till Simpa, där han låg och gnagde medan jag drack mitt kaffe.

Och så gick vi in och jag åt frukost. Miki var rätt mätt men åt lite grann liksom för formens skull. Jag rotade lite bland några texter i datorn (antar jag, detta minns jag egentligen inte) och så gick vi ut igen, men inte särskilt långt för värmen började stiga och jag fattade beslutet att åka till Jarun och låta Miki vila hemma. Spårvagnsfärden var lika ändlöst lång som sist men jag satt på skuggsidan och det var lite folk i min vagn, alla med masker och jag höll mig lugn. Och till sist steg jag då av vid hållplatsen Jarun och gick längs den där långa raka, delvis stekiga gatan fram till sjön. Jag hittade en skuggig väg som egentligen inte var en väg utan ett slags otydlig stig. Jag gick under popplar, tror jag.

Och så fortsatte jag över bron till min ”ö”, som jag fortfarande inte vet om det är en ö eller en halvö. Jag valde ut en plats i närheten av där jag brukar vara under plataner och popplar eller vad det är för träd.

Jag hade med mig en bok, ”Återkomsten” av Miroslav Krleža, som jag så småningom – efter mitt förra misslyckade försök – vill läsa på kroatiska. Den boken ligger på nattygsbordet sedan några år: ”Povratak Filipa Latinovicza”. Nå, nu läser jag först hela på svenska och sedan kan kampen börja. Mellan läsningen åt jag lite frukt och bröd och tog några simturer. Hemvägen blev ett slags omvänd ditväg. Inget särskilt hände och jag fick inte panik.

På eftermiddagen hade vi träff med Vesna och hennes ena dotters lilla vilda valp Tama. Först när hon såg Miki blev hon rädd även om han såg vänligt neutral ut.

Vesna tyckte vi kunde gå en promenad och det var rätt för då försvann Tamas rädsla och hon blev allt busigare och vildare, men Miki travade på och var lugn som en filbunke. Han visste att han hade med ett småbarn att göra. Och när vi sågs igen på söndagsmorgonen var de vänner.

Sedan blev det en tur till Jarun för mig igen med allt som hör till. Och sedan Miki-rundor förstås och nu har Tama åkt hem till sig, men hon kommer säkert tillbaka. Och idag har det varit en måndag.

Till Vrapče

Idag var det dags för ny kontroll hos psykiatern. I stället för att be någon skjutsa mig till Vrapče (det är där mentalsjukhuset är) eller ta en taxi valde jag på Vesnas förslag att åka tåg. Lite nervös var jag inför tilltaget, eftersom jag blir nervös för nästan allt som inte ingår i vanorna. Efter två Miki-promenader (så att han skulle vara nöjd hemma) steg jag på en spårvagn som såg rätt tom ut och där de flesta bar masker på rätt sätt. Vid Držićeva klev ett gäng ungdomar på. Jag tvekade om jag skulle hoppa av, men så vände jag mig mot fönstret och ansträngde mig med att hålla ut. Jag kom fram till Glavni kolodvor alldeles för tidigt men det var ganska bra för då kunde jag gå lite i parken efter biljettköpet (20 kuna och 80 lipa tur-och retur). Jag gick under magnoliorna och såg att det var vackert.

Tankarna låg stilla i huvudet och jag gick runt lite tills det kändes som om rätt tidsrymd förflyktigats. Jag drog på mig masken och gick in på stationen och rakt igenom till spår ett där mitt tåg stod. Till min lättnad var det ganska glest besatt och jag hittade en bra plats och efter tio minuter och två stopp nådde vi Vrapče. Jag gick längs perrongen och ner i tunneln som går under bilvägen och så svängde jag åt höger. Vesna hade pekat ut allt noga den gången hon körde mig. Efter en stund svängde jag åt vänster och följde en rak gata ända fram till sjukhusparken. Jag gick längs stängslet tills jag kom till öppningen. Jag hälsade på vakten och gick mot min avdelning av sjukhuset. Där var det ganska hett och de flesta väntande höll sig i skuggan av de höga träden.

Jag hörde mig för lite om proceduren och fick temperaturen mätt och sedan gled jag in i skuggan eller åtminstone halvskuggan – jag ville ju hålla ett öga på händelseförloppet vid ingången. Tiden gick och det blev allt varmare. I tältet som skulle skapa skugga stod luften stilla, så där valde jag att inte vara.

Jag stod under ett glest träd och försöka hålla mig tålmodig. Det gick märkligt nog ganska bra för jag hamnade i ett slags vakendröm om lövträd. Och så där en halvtimme efter bokad tid hörde jag någon ropa ”Zalesky”. Jag gick ut ur min halvskugga och in genom dörren, masken på, och fick händerna sprejade. Och så var jag inne hos min psykiater Aleksandar Savić. Jag satte mig på patientstolen och så satt vi mitt emot varandra, maskerade och med en plexiglasskiva emellan oss. Vi gick igenom mina framsteg och smärre bakslag och jag pratade igen om Nora Ikstenas fantastiska roman och att jag faktiskt nu lyckats skriva den där recensionen, som jag förut inte kunnat samla mig till. Ja, och så sa jag lite om min Hoffmann-översättning. Savić lyssnade noga och ställde bra frågor av ett slag som man kan vilja svara på. Han är nämligen en helt fantastisk psykiater och det är ett nöje att träffa honom. Om en månad ska jag dit igen. Resan är svår, fast med tåg är det bättre än med bil och väntan vid ingången är trist, men själva besöket innehåller något som påminner om glädje.

Jag vågade mig till Jarun

Idag trummar regnet mot fönsterrutorna och jag hör folk säga att det är höst. Det är det inte, det är bara en enskild höstdag.

För att kasta lite ljus över tillvaron vill jag visa några bilder från härom dagen. Jag har ju berättat att jag nyligen efter mycket tvekan – jag är ju som ni vet i psykisk obalans – tog mig till Bundek. Det gick så bra det kunde med tanke på att spårvagnen inte gick och den provisoriska busshållplatsen var svår att hitta. Efteråt tänkte jag att jag ville bada åtminstone en gång till, men att jag i stället skulle försöka med Jarun som är Zagrebs största badsjö (också en korvsjö precis som Bundek). Men det är långt dit, många spårvagnshållplatser. I alla fall fattade jag till sist beslutet och efter två morgonrundor med Miki, som ju inte är någon badhund, gick jag till Držićeva för att undvika att byta spårvagn. Femman kom bara någon minut efter att jag nått dit, jag gled med blicken över passagerarna och alla hade mask och ingen hade den under näsan och dessutom var vagnen jag klev in i ganska glest befolkad. Jag satte mig och tryckte bort obehagliga tankar på att det var sexton eller sjutton hållplatser till mitt mål. Nå, det gick bra, jag uthärdade och inget hotfullt hände, så jag steg av med lätta steg. Ute hade det hunnit bli hett och jag var glad över att jag inte försökt mig på att ta med Miki. Vägen till sjön är rak och enformig ända tills man anar vattnet. Jag gick förbi det där lilla huset, som jag ibland har drömt om att bo i, så nära sjön och så vackra träd och blommor!

Jag gick över den lilla bron till en av öarna, om det nu är en ö, kanske är det en halvö. Det är i alla fall den vägen jag brukar ta och det är där jag har mina platser, där jag ibland har varit med Vesna eller någon annan. Också Miki har varit där, men då har vi åkt bil.

Jag gick inte riktigt så långt som jag brukar för jag hittade en bra plats under ett träd med både sol och skugga. Där bredde jag ut min handduk och såg ut över vattnet bort mot den där lilla ön, som helt säkert är en ö för jag har simmat runt den. Nästan inga människor. Jag hade en bok med mig, men det blev ingen läsning utan en lugn växling mellan bad och solbad med huvudet i trädskuggan. Himlen var hög och blå och i fjärran syntes Medvednicas kontur så klar som någonsin.

Den nya tiden

Nu när det som förr var vardag har blivit märkliga äventyrligheter blir en utfärd till Bundek något det aldrig varit tidigare och jag känner mig fortfarande lite skakad. Jag begär inte att alla ska veta så jag ger en förklarande kortversion. Sedan några månader tar jag mig fram på psykofarmaka och är mentalt mycket försvagad även om många tycker att jag på nytt ser ut som vanligt – bara lite tunnare kanske. Jag ska inte berätta om de fyra eller fem katastrofer som drabbat mig, jag ger bara det ungefärliga antalet. En enda gång sedan början av mars har jag varit utanför Zagreb. Det var den där fantastiska resan med Toma och Miki till floderna Kupa och Dobra, med bad och slott och vackra utsikter. Miki höll sig torr utom om tassarna men han upplevde allt möjligt ändå.

Igår bestämde jag mig för att åka och bada i Bundek, vår ena zagrebska korvsjö. Och så gav jag mig iväg idag med ryggsäcken på ryggen. Miki fick stanna hemma efter två morgonrundor, han skulle ändå inte gillat varken värmen eller vattnet. Jag bestämde mig för att gå första biten till fots och hoppa på spårvagnen vid Slavonska. När jag kom dit var jag helt ensam på hållplatsen och jag fick syn på en skylt.

Jag läste och insåg att det inte skulle komma någon spårvagn utan jag skulle ta en buss i stället, men var? Jag gick över gatan och började sedan gå i riktning mot floden. Efter en stund dök det upp en provisorisk skylt och strax därpå kom bussen. Den var inte för full och alla hade mask, så jag tyckte att jag kunde testa. Jag frågade om den stannade nära Most mladosti (det är där jag brukar gå av spårvagnen). Svaret blev rätt vagt men, något i stil med ”ja, en bit längre fram”. Vi for över Sava och stannade inte vid bron, som jag ändå ologiskt hade hoppats. I stället stannade vi i Zapruđe och jag slank av och såg mig om. Det såg rätt bra ut men oväsendet från byggarbetsplatsen på bron var öronbedövande. Jag gick fort trots hettan och ganska snart nådde jag fram till parken som omger Bundek. Det var skuggigt och fint under träden och inte så hett som på nasip som jag i och för sig gillar för utsiktens skull.

Och efter en inte så lång stund – en obestämd tid – var jag framme vid sjön och valde ut min plats, ungefär den vanliga. Det var nästan folktomt men desto fler svanar.

Jag höll mig på land tills den största flocken simmat förbi. På några ställen såg jag människor som badade, men de var lätt räknade. Jag läste en stund i Tove Janssons ”Sommarboken”, kapitlet om en förfärlig storm. Sedan gick jag i och tog mig en simtur. Och så en till…

Tiden gick och jag började fundera på hur jag skulle ta mig hem. Det var inte särskilt lockande att försöka leta reda på den motsatta hållplatsen vid Zapruđe, så till sist bestämde jag mig för att gå hela vägen hem. Jag började med att gå längs nasip där man visserligen bara anar floden men man vet att den finns där. Sedan tog jag mig upp på bron och korsade i sakta mak Sava som såg märkligt sval ut för mig som gick där med svetten lackande i pannan och på ryggen under ryggsäcken. Om det inte hade varit för alla bilarna, så hade det varit en vacker upplevelse. Nu var det bara vackert för ögat.

Resten behåller jag för mig själv för det blev en ganska seg vandring. Och när jag kom hem så ville Miki förstås ut, så det var bara att följa hans vilja.