Med Gabi i Maksimir

Någon gång ibland, ja, ytterst sällan, smyger sig en dag av ljus och glädje in i denna orons och sorgens tid. Igår var en sådan dag. Den började tunn och tanig och tvekande och såg inte ut att bli något annat än den där vanliga väntan på att få ta den första lugnande tabletten, men förmiddagen stannade liksom vid obehag och olust, blev inte värre. Och så kom eftermiddagen och Gabi och Miki och jag skulle ses i den härliga vidsträckta parken Maksimir vid ingången där. Det var första gången jag vågade mig på att åka spårvagn efter att kollektivtrafiken börjat gå här igen. Jag tittade noga på de andra passagerarna och såg att bara ett fåtal av dem bar mask. Å andra sidan var det ganska tomt i den ena vagnen, så Miki och jag klev på där och jag drog upp masken, en av de där vackra maskerna som Irina sytt åt mig. Vi åkte de sju hållplatserna, jag nervöst räknande, Miki flåsande i värmen. Men vi kom fram och där helt nära ingången mötte vi Gabi. Hon låste sin cykel vid en stolpe och så började vi gå in i grönskan och fågelsången. Vi gick länge och den smala vägen var här och där mjukt sviktande och på andra ställen torrt grusig. Vad vi pratade om minns jag inte men jag vet att jag mycket snart kände mig lugn och fridfull till sinnes. Så kom vi till vårt vanliga kafé på höjden och vi bestämde oss för ett bord med stort parasoll och på lagom avstånd från allt annat. Framför oss hade vi en stor mycket grön gräsmatta kantad av höga träd och längst borta skymtade vi det ”schweiziska huset”.

Vi beställde något att dricka och Miki fick vatten från pumpen bland buskarna mitt emot.

Och sedan satt vi där precis lagom länge, en helt omarkerad tidsrymd. Vi pratade om tusen ting och jag skrattade för första gången på länge riktigt hjärtligt och ogrumlat. Fast jag vet att tanken ”det här är en gåva” fladdrade förbi. Sedan reste vi oss och fortsatte på andra vägar i skogsparken. Efter någon timme kom vi till en av sjöarna och stannade vid strandkanten en stund och tittade på sköldpaddorna och hägrarna.

På ett underbart sätt hände ingenting. Vi såg på trädens lugna grentunga grönska och det vänligt småböljiga vattnet.

Vi lämnade sjön och kom så småningom in i skogens gröna ljusdunkel igen.

Tiden gick och vi gick ända tills eftermiddagen började luta sig in i kvällen.

Simpa – på försök

Igår morse gick Miki och jag till Simpa för första gången efter den där gången i mars då allting här sedan stängdes. Jag valde det yttersta bordet på hörnet, nej, det var inga andra gäster där, men ytterst verkade säkrast. Hana kom ut och tog upp min vanliga beställning. Hon var lite blek och blicken liksom matt. Hon tittade på Miki och sa att han blivit tjockare men att jag blivit smalare. Jag mumlade något om att det är svårt att äta och så frågade jag hur hon hade det. Hon suckade och slog ut med armarna lite vagt och utan sin vanliga kraftfullhet: Svaki dan, ista stvar. (Varje dag, samma sak.) Vi gav varandra en lång blick och vi visste det vi visste.

Ur tidens tunnel

Mulen dag här i Zagreb. Jag är lätt frånvarande, fast ”lätt” är fel ord märker jag nu, kanske ”tungt” skulle passa bättre. Jag bär mig framåt med den möda som krävs. För några veckor sedan, fast nej, egentligen vet jag inte när, tiden har blivit en tunnel, men låt oss säga ”för några veckor sedan” ändå för tidsangivelser, även vaga, ger lite stadga – för några veckor sedan drömde jag att jag med Londi satt på ett tåg mellan Berlin och Dresden. ”Så du bor i Berlin nu?” frågade någon, jag vet inte vem. ”Nej, i Brno”, svarade jag och sedan minns jag ingen fortsättning. Men jag är nog ofta i Brno i tanken i den där oändliga månaden februari, när vi gick och gick uppför backar, nerför backar, längs gator och över torg, upp till Špilberk, ned från Špilberk, längs Masarykova, över Zelný trh och varje dag många gånger ner och upp igen längs Čápkova. Ofta gick vi för att vi måste, vi hade ärenden till begravningsbyrån, till banken, till adresser som skulle ge oss andra adresser. Men ibland gick vi också bara för att gå och kanske för att slippa ha något mål. På bilden här kommer vi nog ned från Špilberk – fast lita inte på mitt lokalsinne för det finns inte – och mot den blå himlen ser ni katedralens spiror.

sakta

Sakta, sakta rör jag mig mot något som kanske kan bli balans eller till och med en bit framåt: harmoni. Men bräckligt är det än så länge och jag måste hålla mig i mycket strama tyglar och följa mycket strikta scheman: arbete, gymnastik (tre gånger om dagen), promenader med Miki (fem gånger om dagen, inte för korta), mediciner, terapi och då och då kaffe med någon av vännerna på en bar med säkra avstånd. Varje tanklöst avsteg straffar sig – senast igår fick jag mig en smäll för ett försök att trappa ner medicineringen. Solen ger en viss styrka och Miki förstås. Och Hoffmann-översättningen och vännerna som följer den och ger råd under arbetet. Och vid Pašmanska blommar en blå liten blomma jag inte vet namnet på.

vågrörelser

Kanske är det här för många ingen hemlighet, kanske är det något som går att begripa, men jag famlar i ett töcknigt dunkel. Varför finns dessa inre vågrörelser? Varför är den ena stunden dräglig och liksom i balans när nästa utan förvarning blir en störtning ner i djupet? Kanske är detta orons signalement.

Först har jag ägnat kraft och energi åt att genomsöka de senaste månadernas yttre katastrofer. Jag har identifierat dem, räknat upp dem, undersökt dem, försökt förstå vad som är värst eller vad som är kärnan i våndan. Sedan har jag insett – fast ”inse” är nog inte rätt ord – kanske har jag kommit till en förnimmelse av att kärnan i våndan nu är jag själv, sådan jag blivit efter det som hänt. Det svåraste just nu är nog att jag inte längre är riktigt hemma i mig själv och att de där vågrörelserna är så oförutsägbara. Jag undrar ibland om jag blivit främmande också för Miki.

Jag frågar honom, men vad ska han svara med sin hundröst? Han ser på mig och säger ingenting och jag tackar honom för att han inte säger ”ta en dag i taget”, för vad gör man med en sådan uppmaning om man inte vet hur man ska få minuterna att gå?