Kategori: Berättelser ur livet

Så idag hände det. Under morgonen och dagen märkte jag ingenting, det var varmt och vindstilla men jag tänkte inget särskilt. I stället gjorde jag en massa saker: tvättade fönstren, tvättade filtar och täcken i maskinen, tvättade halsdukar, pannband och en mössa för hand. Jag hörde Darko prata med sin son genom fönstret medan jag hängde min tvätt en våning ovanför. Allt torkade snabbt på mina härligt långa linor förbi fikonträdet och bort mot skjulet. Jag översatte lite, gick lite i kvarteren med Miki. I trädgårdarna såg människorna nöjda och ivrigt sysselsatta ut, och glada. Inget särskilt hände, men allt flödade av småhändelser. Vid åttatiden gick jag med Miki till parken vid Čiovska för att borsta honom. Där finns en bra bänk en liten bit från pingisborden. Vi satte oss eller Miki la sig nog och jag började borsta i de väldiga ullmassorna. Det var fortfarande varmt och med ens kände jag att sommaren smög sig på oss. Rösterna vid pingisbordet lät som sommarröster från andra tider och den sjunkande solen mot husväggarna på andra sidan Slavonska talade också sommarens språk. Jag fylldes av en djup uppmärksamhetens ro och jag tänkte förstrött på detta underliga att Katthuset (ja, det var ett gammalt ruckel där det en gång bodde tre stora lite smutsigt vita katter, och ja, de bodde där utan människor) nu är borta och i det nya stora gråa huset sägs det att den nederländske ambassadören bor. Men det är inte säkert. Säkrare är att sommaren var här ikväll.

Någon gång vid sex ikväll, alltså nu, är det nio år sedan min allra käraste Londi lämnade livet. Det här året vill jag inte försöka berätta något alls om hur det var, hur det är. Jag har aldrig kunnat det, men några gånger har jag försökt. Ett tag, under ett antal år, trodde jag att det skulle bli möjligt att få ro i sorgen, att tiden på något sätt skulle kunna läka, men nej, jag tror det håller på att bli svårare igen. Jag vet att vinterhimlen var högre och svartare det året.

Här på bilden går Londi i våren eller försommaren på vår ”livada” strax nedanför Vukovarska. Hon nosar, lyfter just högertassen och pilens tunna ljusgröna löv spelar i vinden. Jag vet inte året och vill inte veta det. Det var ett av våra år tillsammans.

Nu är det fem år sedan Lev lämnade oss. Hans död kom så helt oväntat för mig, han var ju så ung och han hade en sådan stor gärning framför sig. Sista gången vi pratades vid var under sommaren 2020, en sommar som inte gick lätt fram över någon av oss, men att det skulle bli den sista i hans liv gick inte att ana, inte för mig i alla fall.

Vi träffades på nätet över en text i min blogg som hade titeln ”Erz-Herz-Perz – Jurij Andruchovytj igen” (9.4 2006). Till det här stycket:

”Så kommer den lilla historien som givit essän sitt namn. Återigen blickar vi tillbaka mot dubbelmonarkin. De galiziska rekryterna introduceras i armén via memorerande av de överordnades namn och rang. En ’björnliknande huzul’ ställs inför namnet ’Erzherzog Ritter von Toskana’ och han upprepar med glad och okynnig uppsyn: ’Erz-herz-perz, ripa z motuzkamy!’, på tyska blir det ’erz-herz-perz – Rübe mit Spagat’ … rova med spagat, nej här vet jag inte riktigt, jag har för mig att ’spagat’ på tjeckiska betyder ’snöre’ och det gör det kanske på någon form av tyska också…. Andruchovytj definierar den huzulske soldatens sätt att hantera situationen som ’den lekfulla olydnanden à la Svejk’.”

skrev Lev den här kommentaren: ”Jag skulle oversatta ’erz-herz-perz – ripa z motuzkamy’ som ’erz-herz-perz – rova med rep’.” (17.4 2006)

Det här var på den tiden när Jelena Selin och jag drev nättidskriften Salongen om europeisk litteratur och lite längre ner i kommentarsfältet skrev Lev så här:

”Vad sags om jag skickar nagra mina oversattningar av ukrainsk poesi/prosa till salongen.de och sa kan vi gora nagon slags Oversattning In Progress 🙂”

Där föddes ett samarbete som kom att sträcka sig över år, ganska många år. På hösten samma år träffades vi på bokmässan i Göteborg och då hade Lev och Jelena och jag hunnit en bit med vår introduktion av ukrainsk poesi och prosa i Salongen. På bokmässan fick vi oss tilldelad en liten scen att läsa ifrån och jag vet att en av dikterna vi läste var ”Repetitionstid” av Natalka Bilotserkivets som Lev och jag arbetat med rätt länge bakom Salongens scen innan den fick möta läsarna och fortsätta sin omgestaltning. Så här såg den nog ut när vi – åtminstone tillfälligt – tyckte den var färdig:

Repetitionstid av Natalka Bilotserkivets

För varje gång blir förälskelsen intimare och innerligare

Floret och dimman är broderade med en dödsbringande nål

Vänd månen så att dess ljus faller på det älskade ansiktet

och darra som en målare och gråt som en mördare

Det är repetitionstid och träden uppenbarar sig på scenen

den gamle aktören blöder och det är november, november

Å naiva publik som tror att den här döden är äkta!

Döden är alltid äkta lär Skådespelet dig

På trädgården som nu dör för att återuppstå om våren

på det gamla bergets vissnande och nakna axlar

och på det älskade ansikte som bleknat framför dig

lägger Konsten sin allting döljande sminkning

Det är repetitionstid men läpparna har för mycket

av det stora dramats ord – replikerna glöder i mörkret

Låt de roller vi valt slippa kärlekens förbannelse

Vi är som träden redan förberedda för vintern.

°°

Och så här såg Lev ut i pausen efter vårt framträdande. Suddig bild men ändå så tydlig.

Lev kom att bli en introduktör av ukrainsk litteratur för en svenska publik samtidigt som han blev en introduktör av svensk litteratur, främst poesi, för en ukrainsk publik. Och han hade en lång och fruktbar väg framför sig, eller hade haft om inte kriget och sorgen över världens olycka kommit och spärrat den.

Jag minns att Lev och jag tillsammans översatte en rad dikter av flera ukrainska poeter. Här är tre dikter av tre av de poeter vi ägnade oss åt genom åren:

Amor fati: Kostyantyn Moskalets

Jag tänker ofta på varför du är så ensam –
ditt öde är ju ett av de vackraste i världen
dessa ögon vaksamma, sorgsna –
varför finner ni ingen, bara speglar,
och i speglarna er själva och ert dubbla väsen,
knappt täckta av det fulländades flor,
av tidens dagg,
väntans rimfrost
klockans tålamod – vad
å vad skulle jag annars kalla dig?

Men kanske är det så det ska vara? Kanske
kommer du att dö i handflatan som en snöflinga
när någons värme förintar denna ensamhet?

Och kanske är denna ensamhet blott en form
av din oförklarliga varelse?

Och den kärlek som finner dig
förgör den dig?

Jag älskar dig.

°°

Enhörningen: Jurij Andruchovytj

Min enda…
Mörkrets timme finner mig i skogarna,
som när musik i en stad dyker upp runt hörnet.
Jag hör: i utkanten av skogen betar en en- 
hörning (skall ej förväxlas med en noshörning).


Jag bestormade dig, som fästningsmurar,
och lät mig stickas full med pilar.
Och nu är natten här, som en stor morian,
och enhörningen klagar bedrövad.


Den är ett sällsynt djur. Jag tränger mig in
i gläntor och bland väldoftande buskar. Där
dricker den, som drucke den vatten, varje skönhet,
men jag ger den inte ens din utandning.

Den är ett milt djur. Och tunt är dess skinn:
spjutet bryts för alltid, som vore det en stav.
Jag somnar upprätt vid det dödade djuret,
genomborrad av hornet.
…Min enda.

°°

Sjöjungfrun: Natalka Bilotserkivets

Sjöjungfrun gråter på nätterna under Dnipros broar:
sommaren förgår.
Förgått har kärleken, cigaretten i handen brinner ut –
och brinner inte ut.

Tre somrar, fyra: jag öppnar fönstret mot Dnipro,
går upp vid midnatt:
cigaretten brinner – brinner, likt antänt blod,
högt ovan broarna.

Hundra år förflöt: ögonen mina skälvde till
i underjordisk virvelvind,
medan fingrarna dina – som höll både mig och cigaretten –
brann upp till skuldrorna.

Genom evigheterna glöder den gamla cigaretten
och bedrövat – som vore hon
redan under icke-Dnipros icke-broar –
gråter sjöjungfrun.

Det är sant att jag inte är särskilt förtjust i svanar och att jag dessutom är lite rädd för dem, men när jag idag på förmiddagen såg en av de fyra stora svanungarna från Svansjön här mittemot hjälplöst gå längs stängslet i fåfängt sökande efter ett hål att krypa hem genom blev jag orolig. Det ser ut som om Svanhildur behöver hjälp, tänkte jag, utan att vet om svanen var en hon eller en han. Ett par gånger tittade jag genom fönstret för att se om hon – Svanhildur är förstås en hon – hittat ut eller snarare in, men nej. Vad ska jag göra? Jag ringde Toma för att höra om han visste något nummer till en djurhjälpsförening. Då visste han, men först tyckte han att jag kanske kunde göra något själv. Jag hade visat honom en bild av Svanhildurs belägenhet och på bilden fanns också ett bord. Kunde jag kanske flytta det närmare stängslet? Med någons hjälp?

Jag sa till Miki att jag måste ut på egen hand och så gick jag ner för trappan och träffade då min granne – den grannen som jag inte vet namnet på – och jag berättade saken för honom. Vi gick över gatan tillsammans. Där stod redan Greys matte med mobilen i högsta hugg och två män en bit bort verkade också försöka kontakta djurhjälpen. Min granne försökte få upp låset till grinden men misslyckades. Greys matte nådde Dumovec, djurskyddet, och de skulle komma, så jag gick upp till Miki igen. Då och då tittade jag ut genom fönstret och såg svanen vanka längs spjälorna. Det gick lite tid, tio minuter kanske, utan att jag tittade ut och när jag sedan kom fram till fönstret kunde jag inte se någon svan. Snabbt tog jag på mig skorna, sa till Miki att vänta och så sprang jag nerför trappan och ut och över gatan och fram till stängslet. Och där – hela svanfamiljen var samlad på vattnet, ja, en av föräldrarna var ivrigt upptagen med fiske och visade bara ändan.

Hur det hela hade gått till vet jag inte, men det behöver jag ju inte heller. Och inte vet jag vilken av ungarna som är Svanhildur, men det är ju ett gott tecken att det inte går att se.

Vi upplever de sista augustidagarna. Idag var vi nästan hela dagen vid Jarun. Det är varmt, men inte hett, temperaturen rullar runt trettio grader på eftermiddagen, men det bränner inte. Allt är mycket stilla. Människorna, de få som syns till, ligger lata i vattnet eller står och pratar, all simning går långsamt och är mest ett vilande i vattnet. Miki dricker bland näckrosorna som är ganska många så här års.

Stora fiskar hoppar ibland upp ur vattnet och skapar sitt vågskvalp. Jag badar och simmar lite planlöst, går i och går upp med ojämna mellanrum. Vattnet ger en tunn svalka men ingen kyla finns i det. Det verkar inte ha någon speciell temperatur. Miki och jag ligger på stranden, jag läser och han spanar. Efter några timmar kommer matsäcken fram som vi delar: bröd, ost, plommon och persikor. Jag har vatten i en flaska, Miki har hela sjön.

Ön har ändrat utseende igen. Den har blivit borstig under träden och man kan inte längre titta tvärs igenom. Det tycker jag är bra för en ö behöver hemligheter. Dessa dagar är en flik av evigheten antingen de tar slut eller inte. Evigheten är bortom början och slut. Och allt är mycket stilla och liksom givmilt.