Lev är död

Jag vet inte vad jag ska säga. Lev Hrytsyuk är död och jag förstår ingenting. Vi talade med varandra i somras mellan Lviv och Zagreb och han hjälpte mig mycket då jag befann mig i min djupaste kris. Jag var mitt i all min ångest så glad över att vi hade återknutit kontakten efter ett långt – "tillfälligt" – uppehåll. Jag minns nu de många ukrainska dikterna vi översatte tillsammans (här under pausträdet kan ni hitta många av våra gemensamma försök). Ja, det var han som översatte och jag var med vid putsen. Bilotserkivets, Andruchovytj och flera andra poeters verk mötte jag genom honom. Det här är så obegripligt. Bland det sista jag nu skickade honom var Eva Runefelts "Påminnelsefågeln". Och jag vet att han läste den. Allt är så sorgligt.

Jag läser nu den här för Lev:

Påminnelsefågeln

Kommer så det lilla ovala
urtida skelettet
klätt i fjädrig flykt, anropad
av de döda:

”Här är jag
ett ögonblick”

Att närma sig gör fågeln
med uppdraget att någon
haka loss ur gravitationen

Sorgens vita eufori
att allt förnimma utan
åtskillnad, att gå vill
Ett svävande ont
är tjärsorgen för fågelnäbb
att kvickt bryta en bit,
blåsa i öppningen in
den dödas doft och avvika

Soldagar igen

Under en lång, obestämt lång, tid har vi gått runt i en tung fuktkall dimma, men så igår kom solen tillbaka, inte värmen egentligen, men solen och det är redan något stort. Miki och jag har gått mycket under dagarnas inte alltför många ljusa timmar och jag har vänt ansiktet mot solen så ofta jag har kunnat. Miki bryr sig mindre om sådant men här ser ni honom som ett solens barn.

Och de gula löven har fått lysa igen och fånga solljuset i sig och vi har gått i lövprasslet.

Imorse var vi med om ett spännande kattmöte vid en soptunna på Murterska. Lite mycket bilar på bilden, men jag kunde inte flytta dem. Miki fixerade katterna och kopplet var hårt spänt.

Tillvaron och böckerna

Efter ett par mycket tunga veckor då jag varit utesluten ur det kroatiska hälsovårdssystemet har jag äntligen släppts in igen. Kampen och pappersexercisen har egentligen pågått sedan juli, så jag är lite utmattad, inte minst med tanke på att jag efter vårens rad av katastrofer fortfarande är psykiskt kantstött och skör. Och av mer än ett skäl är detta inte den rätta tiden att vara utesluten ur sjukvården. Men nu slipper jag alltså ha den paniken flåsande i nacken. Jag har lärt mig att leva med den relativa ensamheten. Ja, Miki är ju alltid med mig, så ensam på riktigt är jag inte, men han kan inte svara på mina frågor, inte alla i alla fall. Vänner träffar jag utomhus på promenader för denna november är kall, så det går inte att sitta på uteserveringar utan att frysa och frysa vill jag inte. Här och där växlar jag några ord med en granne eller ”hundbekant” och med min fruktförsäljare. Vissa dagar är det honom jag pratar med mest. Han har alltså ett stånd utomhus. En gång frågade jag honom om han stod där hela dagen. ”Nejdå”, svarade han, ”bara åtta timmar”. Jag frågade om det inte blir kallt. Då drog han upp jackan baktill, vände sig om och visade mig sin ullväst och sa att med den klarar han sig bra.

Sedan finns ju mobilen och datorn som jag pratar med vänner och familj genom. Under dagarna översätter jag numera Gerhart Hauptmann och så filar jag på en recension. Och som glädjeämnen och sätt att leva har jag mina böcker. Till min förvåning hittar jag gång efter annan en oläst bok som jag hade tänkt ”läsa senare”. Och nu är ”senare”.

Under våren tappade jag läsförmågan i kaoset efter begravningen i Brno, coronautbrottet med nedstängningen och sedan jordbävningen (den 22 mars) och de andra skräckupplevelserna. Jag fick treva mig fram in i läsandet mellan lektionerna via zoom och allt rättande. Så småningom kunde jag läsa Eva Runefelts dikter i ”Ur världen”, men ofta bara en i taget, fast det var ett första steg. Nästa steg blev Nora Ikstenas ”Modersmjölken” och där fick jag så småningom mark under fötterna, men jag var tvungen att gå i cirklar, så jag läste den nio gånger i rad. Efter det kom läsförmågan i en mer vanlig gestalt tillbaka.

Under en period hade jag en dagbok och en nattbok. Dagboken var Sofi Oksanens ”Utrensningen” och nattboken var ”Återkomsten” av Miroslav Krleža, som jag också har på kroatiska: ”Povratak Filipa Latinovicza” (som jag en gång försökt läsa – ja, det blir kanske någon gång ”senare”). ”Nattbok” är nog fel ord, för på nätterna sover jag sedan någon gång i maj, så jag säger ”kvällsbok” då. Sedan gick jag över till att läsa bara en bok i taget (nästan i alla fall). Den första blev ”Come cavalli che dormono in piedi” av Paolo Rumiz. Nej, jag tänker inte säga något om innehållet utan jag säger bara att jag köpte den i Trieste i det där utomhusantikvariatet på Piazza Hortis för några år sedan. Och nu har jag precis avslutat ”Jugend ohne Gott” av Ödön von Horváth. På baksidan av den finns kvittot fastklistrat och det låter mig veta att jag köpte den i en bokhandel vid Schottengasse i Wien den 2 maj 2016. Inte heller här vill jag berätta något. Jag säger bara: läs den! Och läs gärna också om författarens märkliga öde.

På nattygsbordet nu ligger ”Danubio” av Claudio Magris. Kanske kommer också den från antikvariatet på Piazza Hortis…

Det yttre och det inre

När inget längre händer på det vanliga sättet börjat annat röra sig. Miki och jag lämnar inte längre vår stadsdel Sigečica, inte han, inte jag men vi upptäcker nya saker här. I ena ändan av den ganska stora parken längs Vukovarska finns ett nunnekloster och en kyrka. Vi har börjat gå längs häcken och nätstängslet som avgränsar klosterområdet från parken. Miki sticker in nosen under nätet och jag kikar in ovanför häcken. Oftast ser jag ingen människa, ibland någon enstaka nunna. På bilden syns en, fast på ett ganska osynligt sätt, som ett svart streck. Det finns lite bänkar som ingen sitter på vid den här årstiden och de yngre träden står kanske lite väl rakt på rad. Kanske utan anledning. I alla fall har det blivit en vana för oss att varje morgon stå en stund och titta in i klosterträdgården. På ett välgörande sätt tänker jag ingenting. Jag låter ögonen ta in bilden.

Men den märkligaste förändringen i mitt sätt att vara i världen är inte den yttre. Det har hänt något alldeles nytt med mitt minne. Det har öppnats åt alla håll. Jag ser min tanke eller själ som en perforerad boll, en tunnväggad, perforerad som ändå med lätthet håller klotformen. Från dess mitt når jag överallt i mitt liv, vilken händelse som helst kommer tillbaka när som helst, människorna, djuren, platserna, orden, resorna, färgerna, ljuden, lukterna, sorgen, glädjen, vemodet, uppsluppenheten, saknaden… Ingenting är bundet till anledningar eller yttre händelser, som ju nästan inte finns, ingenting är förutsebart. På ett liknande sätt är det med drömmarna. Aldrig har jag drömt så många olika drömmar efter varandra i tät följde och ofta minns jag några av dem en stund efter uppvaknandet. Och tiden har fått en ny form som kanske mest liknar formlöshet eller frånvaro. Och rummet är sådant att vägarna mellan platserna inte finns. Allt är här och nu. Eller ingenstans och aldrig. Överallt och alltid.

Dagens svarta små ljuspunkter

Egentligen har den här dagen varit ganska bra med tanke på vilken tid vi lever i. Solen har lyst upp världen här och höstlöven är vackert gula. Men det bästa, när jag nu ser tillbaka på den gångna dagen, var ändå morgonen i parken och Mikis möte med den lilla svartlockiga hundflickan, som jag aldrig minns namnet på. Hon kom stormande bakom oss och jag valde att släppa Miki fri, även om han är en rymmare och en jägare.

De hälsade på varandra men den lilla lockiga ville också hälsa på mig så hon sprang några steg förbi Miki, som stod kvar som ett slags stram schackhäst.

Men strax vände hon tillbaka till honom och de lekte en liten stund och var glada.

Ja, och sedan skildes vi eller de och Miki och jag gick vidare.