trögdag

Trög dag, dimma och kylig blekhet. Vi vänder oss inåt och sysslar med introversioner. Jag rättar texter, översätter, granskar översättningar, tar emot kritik på översättningar, skjuter upp städningen och drömmer om solar och hav. Miki slickar kudden, putsar sina klor, tuggar tuggummi och rullar lite håglöst sina bollar över golvet. Ibland går vi ut med målet att komma in igen så snart det går.

Färd med förhinder

Utan onda aningar – nej, varför ska man ha sådana? – steg jag på spårvagnen hemma vid Radnička någon gång vid middagstid. Jag var på väg till mitt arbete. Till min glädje fick jag till och med en sittplats och jag slog mig ner och började i huvudet gå igenom de kommande lektionerna. Vid Držićeva stannade spårvagnen före korsningen och sedan hände först ingenting alls. Jag tänkte inget och tittade bara lite planlöst ut genom fönstret. Men så märkte jag att folk i spårvagnen började resa sig och några var på väg genom dörren som oväntat öppnats fastän vi inte befann oss på någon hållplats. Jag såg mig om och nu verkade de flesta på väg ut, jag också. Chauffören pekade framför sig på en buss som stod stilla mitt i korsningen.

Det var den som var orsaken till det hela. Jag såg att det var samma buss som jag ibland åkt till Trieste med. Den hade fått motorstopp och stod nu tvärs över de spårvagnsspår som vi nyss varit på väg längs. Folk gick hit och dit, tittade i sina mobiler, ringde, ropade och bilarna tog ovanliga vägar. Spårvagnarna hade slutat gå utom i en riktning som var fri. Jag ringde lite hit och dit och skickad några meddelanden. Jag tittade på bussen och först hände ingenting, men så dök det upp två män som började titta in i den på olika ställen. Tiden gick och jag funderade och letade efter en lösning på mitt problem. Det var förstås ingen idé att gå till nästa hållplats, för varifrån skulle den spårvagnen komma, från luften? Men så kom jag på att jag kunde korsa två gator och hoppa på en vagn åt det enda fria hållet. Jag skulle åka till Glavni kolodvor, visserligen en omväg men en möjlig väg, och sedan skulle jag gå genom passagen under stationen och vidare över Vukovarska och så till universitetet. Haha, det här blir visst lite långrandigt – ursäkta, men sådan här läsning är frivillig, glöm inte det! Inom kort var sexan där och jag steg på. Det var trångt i vagnen, men inte outhärdligt. Och efter fyra stopp gick jag av och fortsatte till fots ner i den underjordiska passagen, underjordisk på ett helt vanligt sätt med affärer och barer. Jag gick med snabba steg igenom och ut på andra sidan och förbi en massa bussar och snart var jag framme vid Vukovarska. När jag stod vid övergångsstället såg jag ”min” spårvagn eller dess ”bror” komma farande. Jag skrattade lite inåtvänt och tänkte på hur onödiga mina duktiga manövrer varit. Och så tänkte jag på hur hanterligt litet Zagreb ändå är. Bra stad, ju.

Hål i dimman

På förmiddagen gick det hål i dimman och sedan lyftes den helt och vi fick tillbaka den blåa himlen igen – för en dag. Imorgon muras vi nog in i bomullsfängelset igen, men idag är idag. Det var knistrande kallt när vi kom ut och träden var vackert frostklädda.

Vi gick på prov förbi Darkos terrass men solstrimman hade inte nått dit, så jag gav upp och vi travade iväg mot Cooltura. Det är kanske den bästa platsen en solig vinterförmiddag. Då är Cooltura ett välkomnande vardagsrum med dämpad musik och bara spridda människogrupper som mumlar inåt sig själva. Att några röker märks knappas för här ventilationen bra. Vi slog oss ner vid ett bord av passande Miki-höjd och lite senare kom Đurđica och gjorde oss sällskap.

Miki låg först stillsamt på mattan och observerade sin bit av världen, men efter en stund blev han företagsammare och började prata högt med paret bredvid oss. Och när de tröttnade på samtalet hoppade han upp på soffan mellan oss och krävde allt han kom på: att bli kliad, bjuden godis, att få klättra på oss och ropa högt med sin kärva och istadiga terrierröst.

Vinterdimma

Vinterdimmans tid är här. Kanske blir det ett hål i dimman imorgon men sedan sveps vi nog in i den kallfuktiga filten igen. Det här är den sämsta tiden. Och efter de härliga solskensveckorna känns den som en irrväg in i otäcka labyrinter, som något som inte borde finnas, något som egentligen inte kan finnas. Ja, jag klagar och jag knotar. Och nu tänker jag dessutom vara ologisk:

Idag, djupt inne i detta kyliga dunstiga gråvita, när jag svängde runt ett av alla de hörn som Miramarska håller sig med, kände jag en plötslig närmast euforisk stämning gripa tag i mig. Jag var tillbaka i Greifswald, DDR, i början av 1980-talet.

Jag rundade nästa hörn och var på Steinstraße. Var detta ett anfall av ”Ostalgie”? Nej, eller så är ”Ostalgie” alltid något annat än det man låtsas det är. Kanske är det alltid en längtan tillbaka till ungdomen. När DDR fanns och plågade oss var vi alla yngre än vi är idag och ju längre tiden går desto yngre var vi i förhållande till vår nuvarande ålder.

Lite skamset skakade jag av mig den omotiverade glädjen och följde sedan den smala vägen i kanten av den lilla parken. För er och min egen skull vände jag mig om och tog en bild av ”Steinstraße” på avstånd. Vad mer? Jag har just läst ut ”Kallocain” igen. Också där finns det förflutna.

Lördag

Så har vi varit på stadsäventyr igen, Miki och jag. Livet blir bredare om man släpper in fler intryck, intryck som man inte kan hitta på i sitt huvud. Ren fantasi har jag inte så mycket av, men jag är bra på att uppleva det som finns och Miki har sin nos. Vi gick en parkrunda med Janica och Jan och sedan slank vi in på Kinoteka och vi vuxna människor drack kaffe. Miki fick lite mjölkskum och Jan hade sin flaska.

Lokalen var spännande för Jan med alla speglarna och ljuden, men efter ett tag blev den för spännande.

Janica satte honom i vagnen och de gav sig av.

Miki och jag stannade lite till och jag funderade på vilken väg vi skulle ta hemåt. Solen stod ännu ganska högt och jag bestämde mig för att vi skulle gå till fots, åtminstone till Glavni kolodvor, kanske ända hem. När vi kom ut svängde vi snart uppåt mot Ilica och i blickfånget hade vi en vacker byggnad som jag inte vet något om, men som det säkert finns allt möjligt att veta om.

Och så följde vi Ilica, träffade hundar, undvek hundar, tittade på folk. Då och då gled vi in på en av de många hemlighetsfulla bakgårdarna, som gör Ilica så fängslande. En av gårdarna vi kom till är ett slags park och där stannade vi lite längre. Vi gick varv efter varv och jag glömde att vi hade ett mål. Vi liksom bosatte oss där på obestämd tid. Solen sken milt på bänkarna.