Ett slags nyår

Underlig dag, värmen har stått tjock hela dagen – 33-34° i skuggan – men alla vet att denna värme nu plötsligt blivit bräcklig. Väderleksrapporterna talar om våldsamma regn och halverade temperaturer redan inatt. Hur föreställer man sig 17° när det känns så här? Jag kan inte, så jag frågar Miki som sitter snett emot mig vid bordet. Han flåsar lite.

1IMG_1723

Och utanför fönstret är luften spänd också för att det just nu pågår en stor match för Kroatien. Det händer nog inget på målsidan i denna stund för det mumlar och brummar bara lågt och entonigt.

Jag känner mig som vid ett slags nyår. Inatt blir det en annan årstid, terminen är slut och den första tentamensperioden också, plötsligt har jag inte bråttom och jag rusar inte längre rakt fram. Miki suckar lite och vill kanske ner. Men han kan själv så jag gör inget.

Nyss skaffade jag mig en ny privatlärare i kroatiska. Den här gången blir italienskan hjälpspråket, fast snart ska jag väl sluta med hjälpspråk, snart ska väl äntligen de här fläckiga vingarna bära. Och jag lägger de framtida platserna på bordet framför mig: Zagreb, Trieste och kanske någonstans i Istrien, Ja, var? Och tanken på att jag inte har något körkort stör mig en stund, men sedan tänker jag att om jag nu ska bo, så ska jag väl inte genast flytta på mig. Mål!!! Det måste ha varit ett kroatiskt mål, för nu brakar fyrverkeriet och smällarna också loss. Miki hoppar ner. Jag tänker att det inte angår mig så värst, men lite ja, och jag håller på Kroatien i detta VM, fast lite på Tyskland också, men tyskarna har kanske redan åkt ut. Mitt intresse är svalt men ändå på något sätt gediget.

Jag funderar lite över vad jag ska önska mig att få recensera i sommar. Vilka böcker vill jag fundera över? Jag skriver en liten lista, men visar den inte här nu. Ja, när det blir mer tid ska jag läsa och skriva mer. Och tänka kanske, det är som om jag aldrig riktigt tänkte. Svetten lackar i pannan. Är det där innanför som tänkandet borde pågå? Det har slutat att smälla och Miki kommer tillbaka från det inre rummet. Klorna rasslar lite lätt mot golvet. På Royal låter det som om man väntar på nya mål. Jag lutar mig ut genom fönstret för att få lite luft. Ja, tänka, tänk om jag skulle tänka…

Läs mer

En dag utan egenheter

Varm dag, jag har skrivit in lite betyg, språkgranskat texter om kroatiska regionala specialiteter och läst lite kroatisk grammatik, lite kasuslära. Och emellanåt har Miki och jag gått en runda, som han markerat med pauser. När det är så här varmt så glider han då och då in i skuggan eller halvskuggan och fäller in benen och vilar snabbt och effektivt.

1IMG_1713

2IMG_1715

En minut, två minuter och så är han redo för vägarna eller trottoarerna igen. Men det blir inga långa rundor. Och hemma äter jag kalla soppor och Miki kött och ris. Och vi sover middag utströdda över soffan på ett oordnat sätt.

3IMG_1716

Ikväll är det Babylon och då ska vi prata svenska på Kino Grič med dem som dyker upp.

Läs mer

Vid Jarun

Av olika anledningar hade jag inte badat hittills i år, mest för att jag haft mycket att göra och för att jag har Miki som är väldigt bra på att smita. Men idag blev det av. I början av eftermiddagen bestämde Vesna och jag oss för att ta en paus i arbetet och svalka av oss lite och så for vi iväg med hennes bil till Jarun, en av Zagrebs korvsjöar som rensats upp och blivit badsjö. Annars brukar jag ju mest bada i Bundek för att det är närmare dit, men Jarun är störst och något särskilt. Miki var med även om det är förbjudet för hundar på de flesta mer strandliknande platserna runt sjön eller sjöarna. Ja, på något sätt är Jarun nog två sjöar, en större och en mindre.

1IMG_1702

När vi kom fram började vi leta efter en bra plats att bada ifrån och mycket snart kom en badvakt och skickade iväg oss långt bort, eftersom ”hundar egentligen inte alls fick vara där”. Vi gick och gick, lustigt nog i strandkanten där det var som mest förbjudet, och efter ett tag tyckte vi att vi hittat vår plats. Det var nästan folktomt där. Miki tittade nyfiket på änderna och småsprang lite efter några kajor.

2IMG_1696

Vi människor klädde om och Vesna klev i och jag också samtidigt som jag försökte locka i Miki. Först tittade han lite skeptiskt men så plötsligt simmade han och jag knäppte av kopplet och slängde upp det på land. En stund avlöpte allt harmoniskt, Miki simmade fram och tillbaka mellan Vesna och mig och verkade trivas, men så med ens fick han nog och strax var han ur vattnet och rände iväg som en vessla längs strandkanten och så sprang han i full fart rakt ut på en betongbrygga. Vi tittade på honom från vattnet och såg hur han plötsligt tog ett jättesprång från bryggan rakt ut i vattnet. Eller rättare sagt – rakt ut bland näckrosbladen. Skuttet såg lite konstigt ut, det var som han väntat sig fast mark under fötterna. Förskräckt simmade han genast tillbaka och klängde sig vigt upp på bryggan igen. Och så gav han sig av i fyrsprång längs stranden. Jag sprang efter och ropade och ropade och såg den svarta ullbollen framför mig bli mindre och mindre. Men så av en nyck vände han om och rusade lika fort tillbaka. Ullbollen växte och växte och till slut gick det att se att den var Miki.

3IMG_1701

På med kopplet. Sedan satt Miki och jag på handduken och tittade utåt vattnet där Vesna fortfarande simmade omkring.

Läs mer

I korgarna

Miki sitter i det öppna fönstret. Ja, han satt där en stund också för några timmar sedan, när det var ljusare, men nu sitter han alltså där igen medan mörkret faller över husen och ”parken”.

1IMG_1681

Han spanar och sniffar och jag tror det är katterna i katthusen därnere han försöker ta reda på något om, men egentligen vet jag inte. Vi vet alla så lite och tänker så ofritt, så instängda i olika små tankekorgar. Och det ständigt pågående förmedlandet av färdigtuggade idéer genom rymderna gör sannerligen inte våra tankar friare. Inom varje korg vet alla eller nästan alla vem vi ska tycka illa om i offentligheten, vilka brott vi ska se som bagateller och vilka vi ska se som grova. Det är lite skillnad mellan korgarna, ja, ibland kan skillnaden verka stor, eftersom allvar och bagatell byter plats och det onda har ett annat ansikte, men tankens lättja och brist på både frihet och längtan efter frihet är densamma eller liknande. Och ändå är det helt säkert att något är värre och ondskefullare än något annat.

Miki läser inte några meddelanden om vilka av världens ledare som är värst eller sämst och vilka man i en viss korg borde tro på. Hans tanke är nog friare än människornas. Fast jag vet inte om han använder den till att tänka.

Läs mer

Och vägen tog oss dit den ledde

Söndag. Igår kväll sa jag till Vesna att jag dagen därpå tänkte åka till Britanski trg för att titta lite på söndagsmarknaden. Hon sa att hon kanske också skulle. Och så blev det natt och imorse bestämde vi oss för att ses där mot slutet av förmiddagen. Miki och jag tog spårvagnen och åkte och åkte och bytte vagn och åkte. När vi steg av vid Britanski trg klev vi nästan rakt på Vesna som suttit i samma spårvagn fast i en annan ända. Vi började gå lite planlöst bland stånden och Vesna tog lite bilder. Miki och jag avvek till den ena utkanten för att han blev alltför intresserad av duvjakt och det blev lite svårmanövrerat bland alla fina porslinssaker och tunna glas. Till sist satte vi oss alla tre i kaffeserveringen alldeles intill stånden. Där satt vi en stund och drack kaffe och pratade och observerade folk- och hundliv. Och så fick Vesna och jag något som man med lite god vilja skulle kunna kalla för en idé, fast egentligen var det väl bara en vag impuls och den förde oss rakt uppåt mot grönskan och berget som ligger och lurar alldeles bakom torget. Zagreb är fullt av små vägar som leder rakt ut i det gröna, det är ”en stad med många dolda skatter” för att tala kroatiskt turistguidespråk. Nå vi gick uppför den obetydligt lutande backen, uppåt utan någon som helst ansträngning, vi gled uppåt utmed en lugn gata med lite halvhöga, delvis rätt slitna men till stor del ganska vackra hus.

1IMG_1637

Vi sa något om att vi aldrig varit just där förut. I närheten ja, men inte just där. Och vägen bar oss vidare och det blev allt grönare och träden kom närmare och husen blev färre. Och vi var med ens i en skog eller i en stor lite förvildad park med bäckar och små träbroar.

2IMG_1642

Miki hittade mycket att lukta på och vi andades den sköna skogsluften och Vesna och jag pratade om att vi en annan gång med lite bättre skor skulle kunna gå ända upp mot Sljeme den här vägen. Och vi förundrades över hur staden ligger så helt inbäddad i naturen. Är Zagreb verkligen en stad?

3IMG_1646

Vi nådde något som vi uppfattade som en lämplig vändpunkt och så gjorde vi det som man gör vid vändpunkter. Fötterna gick av sig själva och tiden verkade ha mycket lite att göra med oss och vandring. På nervägen stannade vi vid en brunn där Miki druckit på uppvägen och han drack igen och satt en stund på kanten och spanade. Han tycker om att sitta högt och ha utsikt.

4IMG_1669

När vi nådde ner till Britanski trg igen kände vi att vi var lite hungriga, så vi köpte varsin burek och gick sedan längs Ilica och kikade in på de olika små bakgårdarna för att se om det inte fanns någon bra servering där vi kunde få en öl till vår burek. Nästan genast – vid portgång nummer två – hittade vi vad vi sökte, så vi gled in på den stillsamma lilla gården där det stod några bord. Vi slog oss ner och efter en inte helt kort stund kom en ung man genom portvalvet och frågade vad vi ville ha. Vi beställde och så tog vi fram vår mat och började äta och strax var ölen också där.

5IMG_1679

Det kändes som att vara på landet eller i en mycket liten småstad, men bara några tiotal meter ifrån oss på andra sidan portvalvet såg vi spårvagnarna rusa förbi utmed Ilica. Och seneftermiddagen sänkte sig över oss.

Läs mer