Morgonlugn på Cooltura

Morgonluften, ja, jag går tillbaka till morgonen, hade en doft av återhållen blötsnö när Miki och jag gick ut på dagens första runda. Jag valde Cooltura som mål eller anhalt och Miki var med på det, han är ju en bar-habitué. När vi kom in fick vi se att vår speciella soffa var ledig, så vi visste var vi skulle sitta eller ligga.

Jag fick min kava s mlijekom och Miki fick en, två, tre gottor. Det var morgonglest i salongen och stämningen rofylld och de flesta var inne i sitt eller i samtal på tu man hand.

Jag var inne i mitt och drack mitt kaffe, skickade små meddelanden eller bjöd Miki på något.

Sjöarna vid Rakitje

Sedan en tid lever vi i den sista solskensdagen. I förrgår var den sista på länge, igår och nu idag. Så har det hållit på sedan nyår eller tidigare. Det är en trygghet i att känna till det förflutna. Framtiden har kanske fickorna fulla av kyla och regn eller något annat. Idag fick vi alla vara solens barn: Vesna, Tama, Miki och jag. Tillsammans for vi västerut, nej, inte långt, men alldeles tillräckligt. Vi for till Rakitje eller till sjöarna kring Rakitje. Ingen av oss hade varit där tidigare och ändå ligger Rakitje bara ett stenkast från Zagreb, men just här är världen så stor att också det närbelägna förblir oöverskådligt. Vesna och jag ville gå och hundarna ville leka och springa. Så vi gav oss av längs en av sjöarnas stränder.

Vi var inte ensamma för även om Rakitje är ett slags hemlighet så är det rätt många som känner till just den hemligheten. Många av de vetande satt eller stod och fiskade på platser där det var lätt att ge metspöna en bekväm lutning.

Tama skuttade då och då ner i vattnet, men vände lika kvickt igen. Miki nöjde sig med att doppa tassarna och dricka lite. Ett svanpar höll på att bli en utmaning för de båda krulliga men något spännande dök upp buskarna och förde uppmärksamheten på andra vägar.

Ett tag gick vi bland vassruggar och Tama gjorde några rusningar runt några av ruggarna medan Miki höll sig närmare oss. När jag nu ser på bilden med vassen minns jag att Vesna berättade en grotesk historia om Vuičić och hans äldste son Danilo, en historia om krigsförbrytare. Ja.

Så hade vi mer eller mindre plötsligt rundat den största sjön och vi bestämde oss för att nöja oss så och avsluta det hela med att dricka kaffe i strandbaren i solskenet. Kaffet var förstås dyrare än på Makao, men så är det ju med strandbarer.

Och sjöarna här är förstås precis som Bundek, Jarun och Savica barn till Sava.

På Makao med euro

Våra morgnar är fortfarande ofta soliga och då och då sätter jag mig med Miki på någon ”caffe bar” här i våra kvarter. Idag blev det Makao fastän det inte fanns mer än ett bord ute och det bordet inte ens stod i solen. Jag tittade in i barmörkret och frågade Zdenko (ja, jag vet att jag ibland har påstått att han heter Željko, men det gör han alltså inte) om jag fick flytta bordet. Han sa ja, men också ”budem ja”, alltså ”jag fixar det” och så kom han ut och lyfte iväg bordet in i solfältets centrum. Jag bar i alla fall stolen.

Och så fick vi ut kaffet av Zdenkos fru. Miki fick sina gottor som han beställde ner med befallande blick och jag blundade mot solen och tyckte att jag satt så bra man någonsin kan sitta.

Det var som sagt tomt på Makaos ”platta” men härligt solbelyst. Då och då gick någon förbi som jag hälsade på, fast det syns inte på bilden.

Jag tittade på kvittot, vi har ju euro här nu och ”allt har blivit dyrare” – har det verkligen det? Och Schengen är vi också med i. Alla gillar det inte, men jag tycker det är bra att inte fastna i Dobova en halvtimme eller mer varje gång vi ska till Ljubljana eller Trieste och praktiskt är det att inte behöva växla. Och 1,33 euro är väl inte farligt för en ”kava sa mlijekom”?

Bakić, Alex och Miki

Nu är Miki och jag sedan några dagar på egen hand igen. För inte så länge sedan tog jag den här bilden i parken Ribnjak bakom domkyrkan. Alex fick mig under vår tid tillsammans att se mer av den kroatiska skulpturkonsten än på länge, ja, egentligen dukades en hel värld upp för mig eller för oss och jag såg det för mig kända möta det dittills okända på punkt efter punkt och åren rullades på ett märkligt sätt ut och ihop om och om igen. Jag till och med återknöt gamla bekantskaper bland människor också. Tänk.

På bilden ser ni en skulptur av Vojin Bakić och Alex som tecknar av den och Miki som vilar i gräset efter en upptäcksfärd.

Upp till Medvedgrad

Eftersom vi fått hit den här underbara sommarvintern just under Alex’ dagar här i staden mellan berget och floden, så har vi vandrat mycket både i stadens övre delar och runt längs bergskammarna ovanför. Solen har skinit mycket på oss och värmen har följt oss – ibland upp till 16-17° i skuggan och i solen en hel del mer. Detta är det bästa med vintern här.

Idag tog vi sexan till Britanac och efter kaffe på torget fortsatte vi med buss 102 upp till byn Šestine. Där satte vi ner fötterna på marken och började gå uppåt uppåt.

Löven prasslade härligt och Miki fick gå fri. Ibland utnyttjade han friheten lite farligt men för det mesta var han den ljuvligaste modellvandrare. Då och då rastade vi för att vila lite men kanske mest för att se ut över skogen och bergskammarna.

Vårt mål var borgen Medvedgrad och vi var inte ensamma om att ha detta mål, även om järngrindarna till borgen denna dag var stängda. Många ville ut och sträcka på benen efter helgerna, julmaten och smällandet. Och borgen är förresten vackrast utifrån – ja, en variant på räven och de där bären.

Och på avstånd är borgen kanske som allra bäst, ja, räven ger sig inte här. För övrigt åt vi vår härliga medhavda matsäck med just den vyn framför oss. Vi tre satt där på rad och delade på allt: bröd, ost (italiensk och kroatisk), korv, äpplen och vatten.

Sedan rann vi nerför backarna med solen från sidan,

tills vi kom under sollinjen i dalen utmed bäcken.