Adventsspårvagnen

Eftersom jag kanske kommer att vara lite återhållsam med min ändlösa berättelser om vad jag ser genom fönstret, eller var och med vem jag dricker kaffe eller hur det känns att stiga upp, så skickar jag er denna glittrande adventsspårvagn.

1IMG_9100

Res med den längs Zrinjevac och in mot Trg och vidare utmed Ilicas slingrande kurvor! Pingla i klockan! Bjud varandra på kuhano vino! Och gläd er åt alla de blinkande ljusen som är inbäddade i Zagrebnattens stora djupa mörker!

Läs mer

Från morgon till kväll

Tro mig, även denna dag har sträckt sig från morgon till kväll. Det är en sådan lycka att dagarna följer just detta invanda spår. Härlig är jorden. Jag har på sista tiden tänkt ganska mycket på Stagnelius och hans ord om att natten är dagens moder. Och ja, natten är helt säkert större och vet nog inga gränser, fortsätter även bakom ryggen på dagen ute i rymden. Men här på jorden…

1IMG_9089

Morgonen började i guld och jag satt med Đurđica och den vilda Hajdi på Simpa. Nej, inga nyheter, utan bara vanans vänliga band. Eller ja, kanske var något nytt. Jag tror aldrig jag talat så flytande (lite hackigt flytande) kroatiska som denna morgon. Jag kände att jag med ens fick luft under vingarna och jag seglade ut bland orden. Vad vi pratade om? Minns inte, kanske om hundars själar och bilder vi har inne i våra huvuden.

Dagen nöp åt sig en tunn bunt av timmar och kröp sedan bort. Jag gjorde vad jag gjorde. När kvällen kom ringde Vesna och frågade om jag kunde följa med till biblioteket Bogdan Ogrizović, som hon råkat i konflikt med för att hon spillt kaffe i en bok. Inte ens kemtvätten hade löst problemet eller kaffefläcken, så nu behövde hon moraliskt stöd. Vi träffades vid hörnan av Union och tog sedan spårvagnen in till stan och klev av vid Glavni kolodvor – ja, ni har varit med (mig) om detta tidigare. Det hade hunnit bli kolmörkt men luften var på ett lite slarvigt och ovintrigt sätt ljum och vi gick den sista biten mot Cvjetni trg till fots. Vi tittade på den stora skridskobanan framför Umjetnički paviljon, som i ljusspelet bytte färggestalt från ögonblick till ögonblick.

2IMG_9091

Vesna drog den underliga bokhistorien en gång till och jag lyssnade lagom noga. Min roll var att vara moraliskt stöd inte att förstå varje vinkel av turerna. Jag tog in det viktigaste, nämligen att hon riskerade att bli portförbjuden för alltid på stadens bibliotek. På grund av kaffefläckar.

Vi gick förbi Zrinjevac med sitt stora hemligt gröna mörker med ljusdekorationerna som lysmaskar eller gnistrande stjärnor iträdda lite här och där. Det är egentligen här Zagreb är som vackrast vid vintertid. De stora platanerna öppnar ljusmörka valv mot andra, men ändå alldeles närbelägna, världar.

3IMG_9093

Och historien med den fläckiga boken slutade väl och jag berättar inget annat, för det är alldeles tillräckligt att allt gick bra och ingen småsint miniboss längre hotar Vesnas möjlighet att låna böcker på stadens bibliotek.

Läs mer

Lyckliga, galna värld!

Igår kväll – igår kväll är ofta den bästa kvällen – satt Vesna och jag på nytt tillsammans på Cooltura, den bästa baren här i kvarteret, ja, den bästa baren tillsammans med Simpa då. Det kändes som länge sedan – fast hur långt är länge? – så vi hade mycket att ta igen. Varje vänskap öppnar ju sina speciella fönster in i själen. Jag märkte att jag hade saknat Vesnas luriga leende och vänligt ironiska blick och vi dukade vårt bord med en ström av historier, som kanske hade väckt anstöt antingen i Kroatien eller i Sverige eller både och. Men våra ord är inte bundna till något land! Vi talade om Praljak och plakaten med ”junak” och ”heroj” i staden och om Kolinda som fladdrar med ögonlocken i FN:s generalförsamling. Och så drog jag metoo och ”kulturprofilen” och Vesna undrade lite över hur det nu kommer att gå med det sexuella spelet i Sverige. Ja, det kan man undra mitt i allt. Och så tänkte vi lite förnumstigt att Kroatien och Sverige kanske kunde lära varandra ett och annat. Precis som vi ju lär av varandra: kvällen till ära var det nämligen hon som drack Ožujsko och jag som drack Tomislav och inte tvärtom som vi brukar. Och barens julgran bestod säkert av flaskor av båda märkena – symboliskt för oss.

1IMG_9084

Strax före midnatt bröt vi upp, glada och stärkta av alla hårresande skämt vi dragit om alla märkvärdigheter som sker i länderna. Ibland är skrattet det enda sättet att inte falla ner i avgrunden!

Och morgonen nu eller nyss var en Simpa-morgon med Đurđica, en Simpa-morgon av klassiskt snitt. Vi satt i uterummet med Hajdi som var ganska vild och hoppade på möblerna och oss. Vi pratade om språk på ett sätt som så småningom slet sig ur alla former och mynnade ut i nyckelfrasen: Imaš li zarez u mozgu? Har du komma i hjärnan? Mycket handlade om en undulat som på eget bevåg lade till diminutivändelser på orden. Lyckliga, galna värld!

Läs mer

Glad

För några timmar sedan när jag gick hemåt i mörkret längs Hvarska, min gata, frågade jag mig själv om jag var glad eller ledsen. Ja, så barnsligt eller elementärt kan mitt inre samtal se ut. Glad, bestämde jag då, som om jag plockat bland lapparna i en hatt, lappar med påskrifterna ”glad” och ”ledsen” och jag fått upp just en med ”glad” på. Varför visste jag däremot inte. Eller ja, jag var glad för att jag just klarat den ganska tunga måndagen. Helt normalt kanske, men ändå lite underligt, eftersom jag ju ofta har roligt – åtminstone av och till – under den här fullproppade eftermiddagen utan några verkliga raster mellan lektionerna.

1IMG_9065

Luften kändes också ganska bra, även om det var kallt, men det rörde sig om en ganska lugn och liksom passiv kyla, inget aggressivt, ingen vind som slet i mig. Och jag tänkte att strax är jag hemma och det var också något bra, även om ingen alls väntade på mig eller kanske just för att ingen alls väntade på mig eller väntade sig något av mig. När jag är trött och ändå behöver arbeta är det bäst om jag är ensam. Jag tycker nämligen om människor. Ja, just så, lite enkelt och helt osofistikerat: jag gillar människor, även om eller just för att jag vet att människorna är lika opålitliga och egoistiska som jag själv, några mer, några mindre. Och jag vill inte tråka ut någon med min trötthet eller med min frånvändhet, min tillvändhet till plikterna. Håll till godo!

Läs mer

Läs inte det här

När jag var ung trodde jag att det var möjligt att jag skulle förstå mer av livet och människan när jag blev äldre. Detta samtidigt som jag ändå på något vis inbillade mig att jag visste eller anade allt. Nu vet jag (gör jag?) att man egentligen vet mindre och mindre eller möjligen att man aldrig verkligen kan veta något. Och inga strider människor emellan kan någonsin biläggas, inga ondska betvingas. Försvinner den på ett ställe (otroligt i så fall), så dyker den upp någon annanstans. Det finns inga lösningar på något enda av våra grundläggande problem. Lögner läggs på lögner, hyckleri läggs på hyckleri.

Jag tänker på den olösliga bosniska frågan, på all ondska, alla kedjor av ondska, allt lidande, all skrämmande falskhet. Jag ser Praljak gång på gång tömma giftbägaren och jag vet att han inte är någon Sokrates, men var ens Sokrates någon Sokrates? Och nu vrider jag på scenen lite: Nyss läste jag att i Skaraborgs län vill en tredjedel av politikerna att uttalanden som förlöjligar någon religion ska kriminaliseras. Jaha, och hur skulle detta gå till? Var skulle gränserna dras? Vilka skulle straffen vara? Även dumheten och den ansvarslösa präktigheten kan vara element i ondskan.

Och religionerna – varför finns de? För att vi människor letar efter ett sätt att hantera vår dödlighet? Och vem tror verkligen? Och hur hemskt vore det inte om den ena eller andra religionens trossatser om det hinsides verkligen vore sanning. Evigt liv, vem skulle stå ut med ett evigt liv? Alla eviga liv pekar mot helvetet. Frys vilket ögonblick som helst i ditt liv, även det lyckligaste, och du ska se att du inte vill ha det som evighet, som evighet är också det allra lyckligaste ögonblicket skrämmande.

Vad kan vi göra då? Jag vet inte. Kanske låta bli att vara direkt hemska mot varandra, inte förtrycka någon, inte plåga någon, inte inbilla oss att vi själva är ärliga eller egentligen har några särskilt goda avsikter… mer än när det gagnar oss.

Och döden? Vi kan hoppas att döden är ett utslocknande och att vi ska klara steget utan skräck. Det viktigaste (nej, antagligen ljuger jag nu eller så pladdrar jag) vi kan lära oss i livet, när det gäller oss själva, är att dö utan rädsla – men går det? Och det viktigaste när det gäller våra medmänniskor är att inte pina någon.

1IMG_9062

Läs mer