Tillbaka i det nya

Denna morgon har Miki och jag på nytt suttit på Simpas terrass. ”På nytt”, ja, för allt är helt nytt, vi är inte ”tillbaka”. Vi står i dörren till ett nytt liv, fast jag kanske ska säga ”jag”, för hur det är för Miki kan jag inte säkert veta. Jag har lärt mig mycket – som jag väl inte har någon ”nytta” av, men å andra sidan: vad är ”nytta”? – under katastrofens, hittills, största år. Jag har blivit en annan och allt som händer mig, händer för första gången. Och jag har blivit så övertydligt medveten om ovissheten i allt, att jag ibland känner mig som om jag svävar. Mitt liv har fått en märkligt stillsam lutning inåt.

Även om Hana, Miki och jag genomförde de tidigare vanliga ritualerna: jag tog upp en gotta ur handväskan och räckte den till Hana, hon tog den, sa något till Miki, han hoppade upp, och så fick han gottan av Hana – så märkte jag att hon såg lite skeptiskt på mig. Var jag kanske konstig? Nå, det måste väl vara så, när man plötsligt överskrider en gräns. Den nya vanan kommer väl så småningom att ta form och ett slags bro kommer att byggas över rämnan. Jag drack sakta mitt kaffe och både Miki och jag spanade ut över ”parken”.

Det var ganska tomt på terrassen för nu befinner vi oss långt ute på sommarens breda platå, som varken verkar ha början eller slut. Många är vid havet, staden ligger i vila, fast jag vet förstås ingenting om själva staden. Jag vet bara hur det är i det här hörnet av Sigečica, mitt perspektiv är nog ganska likt Mikis. Vi är nära marken.

Kvällshimmel över Makao

Igår kväll var Miki och jag på på Makao med Vesna. Cooltura var fullt så vi gick till den utmärkta ”gobbabaren” Makao och där fanns det plats. Vi människor drack varsin liten gemišt som på ett mirakulöst sätt kom att räcka igenom alla de fyra timmar vi satt där och Miki drack vatten. Miki var ovanligt lugn men det berodde kanske på att han hade god utsikt över gatans liv mellan ”blomkorgarna” (nej, ni ser varken blommor eller korgar, men vad kallas det ni ser?).

Vesna och jag vände och vred på de strider var och en på sitt håll utkämpat på sista tiden. Mina känner ni till – om ni alls är intresserade – och Vesnas handlar om den märkliga kamp mellan olika grupper eller folkgrupper som pågår i hennes hus. ”Det är som ett litet Kroatien eller ett Kroatien i ett nötskal”, sa hon. En bärande vägg kommer kanske att tas bort av den ena sidan och kampen är på allvar. Jag ger inga detaljer eftersom jag i livet lärt mig att när det är befogat iaktta försiktighet, i alla fall när det gäller andra. Sedan pratade vi lite om pandemin och vaccineringar och om den där brunvita hunden som attackerade Miki i parken. Den tjocka täta ”ullkragen” och kanske mina sparkande fötter lät honom komma oskadd ur det hela. Då och då tittade jag på himlen ovanför husen på andra sidan Olibska.

Den mörknade så småningom och var nästan svart när vi så småningom bröt upp.

Kallprat om varm dinja

Idag vilar vi en del för det är varmt. Jag försökte göra det mesta så tidigt som möjligt men glömskan var också tidigt uppe, så jag glömde att köpa en dinja (just den sortens melon) hos min fruktman. Vi kom hem och gjorde lite obestämda saker och sedan försökte jag hitta ett sätt att vädra klokt – jag har ju fönster åt båda hållen. Det gick väl så där och sedan tvättade jag en klänning på ett omständligt sätt och Miki rullade en boll lite lagom långsamt. Han kan mycket om bollar. Sedan sov vi en stund, ganska kort kanske. När jag vaknade tänkte jag på dinjan igen. Det var eftermiddag och hett, men jag tänkte ut en halvskuggig väg och så gav vi oss ut. Då och då fällde Miki in benen för att vila och ibland stannade vi vid en bänk i skuggan och så satt vi lite.

Och så kom vi fram till fruktståndet, jag släppte kopplet och Miki gled in på den ”svala” sidan. Fruktmannen och jag pratade lite och han skar som vanligt min dinja i fyra bitar. Sedan började vi välja aprikoser och persikor åt mig. Vi klämde oss igenom rätt många, en del var för mjuka och vi blev lite fulla i skratt av allt klämmande. Men till sist var det hela klart. Han sa något osakligt om värmen och jag svarade lite lätt yxskaftigt – för det passade.

Det var lite svårt att se om det var soligt eller om det bara verkade så. Vi drog benen efter oss hemåt och satt rätt länge under några tallar.

Och nu är vi hemma och min dinja är rätt varm. Nej, jag tar ingen bild på den.

Om en dropplåda

Får jag störa med några halvtekniska småkommentarer i sommaryran? Idag är det 36 eller kanske någon timme 37° i skuggan och imorgon blir det kanske 38, så Miki och jag är mest inne utom på morgonen och sent på kvällen och jag har tid att göra små iakttagelser av närmiljön. I ett antal år har det droppat på min tvätt från luftkonditioneringslådan ett par tre våningar ovanför oss. Då och då har jag tänkt att ”jag måste ta reda på vem som bor där”, men det har stannat vid ett slags fantasi om handlingskraft. ”Inte just idag.” Men någon annan, kanske till och med den skyldigt droppande, har agerat. Först förstod jag inte vad som hänt. Jag tittade lite dumt men ändå smått intresserat på den under vissa dagar växande vattenfläcken snett framför mitt alkovfönster och jag tittade på dropparna i luften.

Och jag märkte så småningom att tvätten jag hänger ut på den skrangliga ställningen, som ”inte går att reparera”, inte längre blir våt. Bra, tänkte jag, men det stannade vid det: ”konstig fläck därnere” + ”bra att inte tvätten blir blöt” + (kanske) ”vetande är överskattat”. Men så en morgon greps jag plötsligt av vetgirighet och vred på huvudet och tittade upp på dropplådan några våningar upp. Vad var detta? Från lådans ena hörn stack ett långt rör diagonalt ut i luften och ja, det droppade lite från rörets mynning.

Aha! Min hjärna registrerade ivrigt sammanhangen och jag tänkte belåtet att ”nu vet jag”. Och när Miki och jag sedan gick ut tog jag en bild som visar både min ställning och dropplådan med röret.