och leka med gulläpplen

Så, nu har jag raderat allt det jag nyss skrev om vad som händer i mediavärlden, denna värld med ränder i larvigt och grymt. Det är ett mönster jag vill glömma, för nej, jag känner mig inte förpliktigad att älta den. Livet är svårt nog ändå, också när det är lite lättare. Jag tänker visa bilder från en lite kylig men vacker vårdag, den dag som nu går mot sitt slut. Ja, och så tänker jag säga något om vad jag gör eller tänker. Nyss for barnvisan ”Gåsa gåsa klinga” genom mitt huvud eller rättare sagt raden ”där gror löken”. Annars översätter jag Else Lasker-Schülers dikter och är nu en bit förbi hundra. Jag förstår inte hur det har gått till. Kanske är det för att Eva läser dem. Jag översätter också ”Der Schimmelreiter” och är ibland långt ute på vallarna med Nordsjöns vågor skummande omkring mig. Jag vet hur det luktar. Och så finns mina kommande recensioner eller rättare sagt så finns de inte, inte ännu. ”Armenien berättar” för mig över höga berg och djupa klyftor och färgen är granatäpplets och modus är ofta våld – nej, så kan man inte säga, men nu gjorde jag det. Mest bråttom är det med Merete Mazzarellas senaste – ännu inte utkomna – bok. Jag läser den med ett slags långsam snabbhet och jag tycker att jag känner igen mig, kanske mera i det jag tänker än i det som står där.

Men viktigast på dagarna är mina kvartersvandringar med min Miki Manojlović, den serbiske skådespelaren i hundgestalt. Čupavac. Krulltott.

Och himlens färg har också betytt mycket för den här dagen eller för mig den här dagen. Blåare går inte. Forsythian förtydligar det genom sin prunkande gulhet.

Plommonträdets vita blommor trängs nu ännu tätare än när jag sist sa att de tätnat. Till himlen.

Jag har än en gång försökt fotografera den där katten vi så ofta går förbi där den ligger under trollhasseln (om det är en trollhassel) bland alla primulorna. Men det gick inte så bra – ögonen försvann in i det vita ansiktet, fast fin är den ändå. Mikis ”kamtant” brukar förresten mata den.

Ja, och jag väljer cirkelformen och slutar hos min krullvän och säger ”Där sitta snälla barn och leka med gulläpplen. Där sitter du och där sitter jag.”

Våra morgonrundor – tema med variationer

I stället för att vara monotoni så är våra morgonrundor ”tema med variationer”, även om vi oftast går samma väg. Härom morgonen såg vi en igelkott i hörnet mot nunnornas trädgård och vi vet aldrig vilka hundar vi kommer att träffa, även om det ofta är samma. Idag var det gymnastik i parken när vi kom förbi och det var många fler deltagare än senast vi såg dem, fast avstånd håller de ändå.

Forsythiabuskarna blommar nu allt tätare och gulare och de lyser starkt och klart genom hela parken.

Och Miki har fått en ny vän, en tant (ja, hon kallar sig själv ”teta”) som går runt med två stora påsar med mat åt katter och hundar. Hon är en stor djurvän och hon har upptäckt Miki och tycker särskilt mycket om honom. Numera har hon alltid en kam med sig så att hon kan kamma honom medan han äter av det hon bjuder på. Han har ju så mycket ull och han ”behöver lätta på håret”, säger hon. Miki tycker att det går bra en stund för han gillar henne men han visar tydligt men vänligt när han tycker det räcker. Och hon förstår honom.

Tillbaka i nuet

Efter de senaste veckornas resa tillbaka till tiden i Brno förra året är jag tillbaka i nuet. Och vi har vårdagar. Barernas uteplatser är öppna igen efter att man lättat på restriktionerna. Jag vet inte om det är bra eller dåligt – antagligen både och. Men jag väntar med sådant och bär fortfarande mask även utomhus (fast det bara är masktvång inomhus), precis som ganska många andra här i mitt eller vårt hörn av Sigečica. Siffrorna är mycket bättre än under vintern, men om framtiden vet man ju aldrig något.

Miki och jag lever vårt ganska ensliga liv, men vi är mycket ute och träffar då och då både hundar och människor. Och Miki får ju nosa fritt.

Plommonträden i ”parken” bakom ”Patriotens hus” blommar ymnigt och det vita lyser mot den himlablå himlen. Och vid Pašmanska som vi går längs nästan varje förmiddag med ansiktena i solens riktning finns en liten trädgård med ett träd med ljusrosa blommor, kanske ett körsbärsträd.

Om en stund ska vi ta en rakija i parken vid Vukovarska med Vesna.

Ceremonin

Nej, den här dagen finns inte i år, men förra året var den en helt egen dag. Den 29 februari 2020.

Jag hittar ingen bild från vårt andra – eller tredje? – besök i krematoriet, men jag vet att det måste ha skett några dagar före den tjugonionde. Vi (Alex, Rudolf och jag) var där för att hämta urnan. Och vi fick ganska lätt ut den, men när vi försökte få veta något om en minneslund blev det stopp. Ingen talade något annat än tjeckiska och min övertydliga och långsamma kroatiska hjälpte lika lite som engelska. Efter ett tag verkade det som om det fanns en sådan men att det skulle ta ”lång tid” innan vi fick tillträde dit. Så kom en yngre man in, antagligen också för att hämta en urna, och jag tyckte han såg ut att tala engelska och det gjorde han också. Han ställde vår fråga och översatte svaret. Om två veckor eller tre kunde vi få komma till minneslunden och genomföra vår ceremoni. Vi tittade på varandra och bestämde oss för att göra på något ”annat sätt” och så gick vi ner från höjden till spårvagnshållplatsen och åkte hem med urnan och ställde den på golvet i skafferiet. Någon dag senare hade vi ”bestämt oss” för hur vi skulle göra. Det var ingen eller alla som föreslog det. Det skulle ske på kvällen i mörkret den 29. Den kvällen gick Rudolf, Alex, Miki och jag genom stan bort mot Svitava, den lilla floden som flyter förbi Renés barndomshem.

Vi kom till bron som för över floden, men vi tyckte att det var för ljust och för mycket bilar, så efter att ha korsat bron gick vi utmed flodens andra strand förbi huset och fram till nästa bro. Där var det mörkare. Vi gick ut till mitten och Rudolf skar upp urnans lock och Alexandra spred askan över vattnet. Det glittrade länge.

Den rätta sortens dödsfest

Kvällen den 28 februari var nog den bästa under hela vår tid i Brno förra året. Den blev något annat än sorg, begravning och ändlösa, slitsamma byråkratiska sysslor. Irina och Libor hade bjudit hem oss till sig och vi gick in till centrum, till Alfa-passagen, där de har sin lilla lägenhet. När vi kom in började Miki först visa sig stöddig mot Cyril, men nu var Cyril på hemmaplan, så det kom att gå enligt hans ”regler”. Vi satte oss tätt intill varandra i det lilla köket som ändå verkade vara det största rummet. Irina hade dukat upp rader av små matbitar, men viktigast var drycken eller dryckerna. Och Irina sa att vi på ryskt vis måste dricka upp allt. När jag tittade på flaskorna undrade jag om det var möjligt, men så tänkte jag: det blir som det blir. Och kvällen rullade fram in i natten. Vi pratade, skrattade och var allvarliga och så åt vi och vi drack mycket. Jag minns inget av vad vi sa men jag vet att Irina visade lite bilder på Cyril, på René och på sonen i Moskva. Libor skrattade mycket åt sin engelska som inte ville lyda honom, men egentligen gjorde det inget. Det var bara uppiggande och Irina sa att hon aldrig talat engelska förr, men att hon förstod. Ruset steg och hundarna rusade vilda omkring och lekte ”på en femöring”, hoppade rakt upp och svängde skickligt i luften. De enda bilder jag tog var på dem, men alla blev suddiga.

Det blev kanske verkligen så att vi drack upp allt, omöjligt att minnas och hemåt gick vi sedan i sicksack – jag tror det var mycket sent, fast egentligen vet jag inte. Bakom oss hade vi den rätta sortens ”dödsfest” och jag tror att René hade godkänt den.