Doftfoto med talför groda – eller: inget skojande i skulpturen

Kvällen är ljum och in genom fönstret strömmar lindblomstrolldomen. Nyss var Miki och jag nere parken och jag tog den där moderniteten som kallas ”doftfoto” – kanske har det inte nått alla än.

1IMG_1476

Under doftfotot läser jag en makalöst krystad beskrivning eller recension av serien ”Liv och Horace i Europa – den nya resan”. Skribenten heter Elsa Westerstad och tidningen som härbärgerar dessa rader heter Svenska Dagbladet.

Texten börjar så här:

När Horace Engdahl blev invald som ledamot i Svenska Akademien 1997 fick han utstå så fräna påhopp att Lars Forssell rådde honom att börja dagen med att svälja en groda. Då kunde det inte bli så mycket värre.

Jaja. Men sedan skenar texten iväg:

Aldrig hade väl Forssell kunnat ana att en kulturprofil som ska ha utsatt kvinnor för systematiska sexuella övergrepp under flera decennier, skulle kasta in Akademien i sin djupaste förtroendekris någonsin.
En förtroendekris som också är Horace Engdahls. En nära vän till kulturprofilen, som så sent som förra året framhöll honom som livsstilsförebild.

Därpå tar hon ett splainande grepp om läsarnas nackar och fyrar av:

Associationerna går till Akademiens lägenhet i Paris, dit den så kallade kulturprofilen ska ha fört kvinnor och begått fruktansvärda övergrepp.

Vems associationer, tänker jag matt. Sedan rusar texten mot sin kulmen, där vi får veta varför hela serien är totalt värdelös:

När Liv och Horace springer runt som förtjusta små barn i Niki de Saint Phalles skulpturpark i Toscana, kliver in i den jättelika kvinnoskulpturen "Kejsarinnan", rakt upp i hennes stora byst, och Horace blickar ut över sovrummet med orden "Ah, magnifikt, ja här kan man nog hitta på ett och annat", är eftersmaken minst sagt besk.

Nej, inget skojande i skulpturen minsann! Fy då! Och så rullar associationerna iväg till en viss lägenheten igen, men exakt samma ord, ett stilistiskt grepp, kantänka!

Sedan babblar vår Elsa om Akademiens ”varumärke” (detta förhatliga ord!), som fått sig en törn. Ack!

Och för att ingen ska tro att Elsa inte gillar bildning informerar hon oss så här:

Bildningsresan är en fin tradition som behövs nu mer än någonsin i detta land.

Nånå. Och effektfullt fortsätter hon sedan:

Därför är det så synd att det står en elefant i rummet. För elefanten själv hjälper det nog inte med att svälja en groda.

Som ni ser är grodan ett tema som nog vill peka på att hela texten är en groda.

Läs mer

Måndagsskal

Dessa måndagar, de är gjorda av fördärv och de gröper ur mitt inre. Kvar på kvällen är varje gång ingenting mer än ett tunt och genomskinligt skal. Jag lägger det här på bordet framför er. Jag undrar om ni ser det.

Läs mer

Tecken, mönster

Vi människor är till vårt väsen teckentydare och vi söker alla efter sammanhang – de flesta av oss i alla fall – och ofta hittar vi något som åtminstone liknar ett, om det är helt igenom sant är inte viktigt. Jag tror det ofta räcker långt med själva längtan efter något som inte bara är tillfälligheter och splitter. Mönstren finns inristade i trädens löv, i kristallerna, i jordlagren, i kropparna och i Vintergatan, så det går egentligen inte att fly ifrån det vi önskar oss eller det vi är gjorda för och av.

Det är därför bara riktigt att festivalen Nuit Blanche börjar i dagsljus och sol, för dagen och natten är syster och bror, avtryck och avtryckt. Nationalteatern HNK rör sig som ett skepp genom parken och himlen.

bild1-60

Och Duilio och Asuka dansar på den smala remsan utanför entrén, så småningom rakt in i människohavet och det svarta och det vita i deras kroppar och deras dräkter är mönster som binder oss alla vid just detta universum. Och vi avläser tecknen enligt eviga lagar.

bild-62

Läs mer

Lavendel och Lopudska

Nu är det så att jag just har råkat tappa och krossa en flaska med lavendelolja rakt i golvet i ”tomrummet” och det har totalt förändrat lukten i mitt hem. Londi gömmer sig i köket, luften flimrar lavendellila och jag försöker samla de lavendeldrogade tankarna till en text om min lilla granngata Lopudska, det var nämligen min plan innan flaskan föll i golvet. Nå, detta är Lopudska där den är som bäst. Man anar nog den lilla trädgårdens gröna djup trots fotots relativa platthet:

bild-57

Jag ville säga något om att jag godtar förändringarna längs gatan, jag accepterar till exempel att det vildvuxna trädgården med bananplantor, vildrosor och krasse och en vinranksberså har blivit en betongplan framför ett radikalt ombyggt hus med en biluthyrningsfirma. (Jag blir så yr av denna starka olja!) Varför? Jo, för att gatan fortfarande ändå är sig själv och för att det ännu finns trädgårdar som den på bilden. (Oj, nu har Londi plötsligt lagt sig alldeles bredvid platsen där flaskan störtade ner. Märker hon inte att det lurar faror i luften där?) Just för att det finns biluthyrningsfirmor och nya hus, kommer den gamla bygatan att få leva vidare. Betongplanen är garanten för att inte allt ska rivas upp. Det förfallna huset i hörnet mot Rapska kommer att få stå och svikta ännu några år och kanske mer än så. (Lavendelolja är utan tvekan ett starkt berusningsmedel.)

Läs mer

Europa genom min lupp

Mitt liv ter sig ibland som uppdelat i olika tideräkningar. Nu befinner jag mig sedan närmare sex år i Zagreb-tiden. Den rör förstås först och främst min egen personliga verklighet med sådant som vanor, vänner, kärlekar, arbete, resor och vad det kan vara, men den här sekvensen ger också genom sin begränsning ett speciellt tidsmässigt perspektiv på en större verklighet omkring mig. Ett slags lupp, om man så vill. Jag tittar på Europa genom den luppen och jag vet och minns att jag när jag lämnade Sverige inte tvivlade ett ögonblick på Europa som en avundsvärd världsdel eller Sverige som ett självklart lugnt land. Under de första åren här åkte jag ofta till Slovenien och fick då känna på att Kroatien inte hörde till EU. Rigorösa kontroller, långa väntetider på gränserna, väldigt mycket uniformerat folk som strömmade genom tågvagnarna eller trängdes på gränsstationerna. Kroatiens EU-inträde hägrade som en lösning på en mängd praktiska problem och allt kändes som en rörelse med en klar riktning framåt. 2013 skedde inträdet och jag minns att några sa att det var typiskt att Kroatien skulle stiga på just när skeppet började sjunka, men jag uppfattade det mest som spirituellt gnäll. Det är ju nämligen också så, har jag lärt mig, att kroater är bra på att gnälla och klaga. Fast egentligen var allting fortfarande lugnt då 2013 och framåtrörelsen för andra länder på Balkan verkade självklar om än ganska långsam. 2014 får jag inte riktigt grepp om i minnet annat än på mitt rent privata plan – jag vet vad jag gjorde, vilka jag träffade och vart jag reste. Det var förra året som allt detta så självklart trygga hamnade på ett sluttande plan, först ganska omärkligt, sedan allt tydligare. Flyktingströmmarna tilltog under sommaren och ännu mera under hösten och har nu blivit ett slags konstant. Och nu är IS allt tydligare närvarande i Europa och självmordsbombare och andra bombare attackerar europeiska storstäder, särskilt västeuropeiska. De hugger mot Västeuropas välorganiserade, öppna samhälles mitt. Och i dessa dagar är man oroligare i Paris och Bryssel än i städer i centrala och östra Europa. Härom dagen pratade vi om att Kroatien är lugnare än de flesta områden i Västeuropa, fast då var det någon som sa att gränserna till Bosnien ju knappast är stängda på riktigt och att småorter på den bosniska landsbygden håller på att omvandlas till terroristceller och att Sarajevo äts upp inifrån av islamistiska rörelsers rörelser. Så, nej, inte här heller finns något som liknar det man kallar trygghet. Det som ligger i luften både här och där är att sakernas tillstånd kan ändras snabbt.

Läs mer