Venerdì Santo

Och bakom soptunnorna vid Vukovarska hör jag ”Venerdì Santo” med Francesco Guccinis skrovliga röst, ja, hans sång är det ju. Jag hör hans röst, även om jag går här i detta tillfälliga nu.

1IMG_5971

”Venerdì Santo, piene d’incenso sono le vecchie strade del centro”. Och bilder av Bologna någonstans vid Piazza Santo Stefano från senare år läggs halvt genomskinliga ovanpå den eviga bilden av trappstegen till den lilla kyrkan Madonna della Neve i Domodossola från ungdomen. Sandro har gitarren med och vi sitter där i vårkvällen och sjunger den gamla sången: ”Venerdì Santo, prima di sera, c’era l’odore di primavera”. Och jag tänker här bortifrån mitt nu att det är så underligt att han är död, att han varit död så länge. Han gick inte att leva med och jag lämnade honom just därför, men för varje år som går saknar jag honom mer. De andra männen som jag levt längre tider med – ja, jag vet att pluralformer här inte låter så bra, men livet har den form det har – är i denna tid alla mer främmande för mig än han. Kanske är det så för att han är död och jag nu kan tolka honom som jag vill. Han kan inte säga att jag misstar mig, att jag missförstår honom, kanske skulle han värja sig nu om han kunde, men han kan inte. Han har blivit min på ett sätt som han aldrig var när vi gick sida vid sida i ungdomen på vägarna upp mot Vagna eller Monte Calvario. Och han är ung för alltid, han har inte stelnat i någon åldersform, han svävar och med honom förlorar jag också mina år. Vi är tjugo igen och villovägarna ligger framför oss och vi går tappert mot skymningen, som också skulle kunna vara en gryning: ”Venerdì Santo, muore il Signore, tu muori amore fra le mie braccia, poi viene sera, resta soltanto dolce un ricordo: Venerdì Santo.”

Läs mer

Mod (och feghet)

Den viktigaste mänskliga egenskapen är mod. Varje dag måste vi skrubba bort vår feghet. Så fort vi inte gör det växer den och sprider sig som en svampavlagring och smyger sig fram förklädd till sunt förnuft, måttfullhet och allmän vardagsklokhet. I varje obevakad lucka smyger den sig in och tar plats väl medveten om att ingen vill säga emot den, för fegheten håller sig väl med alla.

Den viktigaste mänskliga egenskapen är mod och den är också den ovanligaste. Det mesta som vid första påseendet ser ut som mod är egentligen förklädd feghet. Om ingen hatar det så är det inte mod. Modet kostar eller kräver offer av den modiga i varje stund. Den som säger att det är lätt att vara modig ljuger. Mod är ett ständigt pågående offer på sanningens altare.

Denna den viktigaste mänskliga egenskapen har ingen människa någonsin haft längre än för ett ögonblick och de flesta får den aldrig.

Att sträva efter att vara modig är en livsuppgift och en i – nästan – varje ögonblick förlorad kamp, men den är värd att kämpa. Redan kampen i sig låter ett klart ljus – eller kalla det gärna mörker, men tätt ska det vara – strömma över alla fega lismande svagheter och anpassligheter och visar vilka de är och påminner oss om att de måste förbrännas, i oss själva, i andra. Varje dag måste fegheten eldas upp. Visst, den återuppstår, men måste då på nytt förbrännas. Denna kamp för modet mot fegheten är en livsväg vi kan välja.

PICT7879.JPG

Läs mer

Mazzarella: Den försiktiga resenären

När jag i tisdags, efter flera dagars hård kamp, slutförde min text om Merete Mazzarellas Den försiktiga resenären firade jag ett slags triumf över orörligheten och gipsbenstillvaron. Igår morse publicerades texten i Hufvudstadsbladet, så idag gör jag den till min igen och visar den här, vilket inte betyder att jag inte rekommenderar er att läsa den direkt från Hufvudstadsbladet. Gör det så stödjer ni denna utmärkta tidnings kultursida.

1IMG_5247

Den här bokens titel är helt rätt. Innan jag fick den trodde jag att det var en bok om resande och resor, men nu vet jag bättre, det är en bok om en resenär, den försiktiga resenären, fast försiktig är hon väl mest bara i den betydelsen att hon inte balanserar vid avgrunder eller hoppar från höga torn, på andra plan är hon nog så djärv, men det handlar om en eftertänksam djärvhet. Och boken är en fläta av resenärens färder i tid och rum, i det yttre och det inre. Hon vandrar runt i sitt liv. Hon möter sina döda och sina levande. Hon flyttar tanken mellan livets platser och hon sätter ner den än här än där och hon lär oss något om återkomstens speciella lycka. Först vid återkomsten upplever man platsens ande.

Ändå har boken tre klart avgränsade delar. Den första handlar om en barndom som diplomatbarn med långa resor och platser som Bern, Peking och Ankara och Wispers i England, där hon på egen önskan gick på internatskola i tre år. En fatal önskan som gav henne mycket sorg och värkande hemlängtan till platserna där föräldrarna vistades. Ja, föräldrarna, fadern inbunden och stramt disciplinerad, modern glad och glädjespridande, fast kanske också, säger resenären, glad som uppdrag. Hon hade tagit sig uppdraget att vara sin melankoliske man till glädje. I bokens övriga delar dyker de sedan upp då och då, i tankar och drömmar, mest fadern och detta – så verkar det i alla fall – beror på att hon tidigare tänkt mer på modern och också skrivit en bok om henne. Ett slags dotterlig rättvisa? Någonstans i slutet av boken dyker fadern upp i minnet av en dröm och säger med en viss otålighet – det är denna otålighet som gör det så verkligt – så här: ”Ja, jag är ju död, men jag kan ändå komma”.

I det andra kapitlet som bär siffran 1, handlar det om vistelser på gigantiska kryssningsfartyg, särskilt på det norska fartyget Braemar. Eftersom jag inte kan föreställa mig mig själv på en sådan här kryssning – nej, inte av moraliska skäl, snarare av klaustrofobiska, både i rummet och tiden – blir detta en mycket exotisk läsning. Vi får tidigt veta något om kryssningsdeltagarnas ålder och sätt att se på resandet. De flesta är över femtio, engelsmän och alla har rimligen gott om pengar, många är inte så intresserade av vart de åker, mer av vad som erbjuds i fråga om nöjen på fartyget och av sevärdhetspaket vid landstigningarna. M – så vill jag nu kalla resenären – säger att hon varit på många kryssningar både med Lars G, sin förre man, och nu med L. Ja, hon var till och med på en kryssning med Lars G efter att hon träffat L och förälskat sig i honom. Den resan hade med skuld och bot att göra. Och här inne i den lätt obskyra kryssningsdelen av boken vävs en tråd om förälskelsens primat in. Förälskelsens väg är värd att följa, nästan omöjlig att inte följa, men utan att vi får tillåta oss att trampa på den vi inte längre är förälskade i, allt kan varsamt läggas sida vid sida, låter hon oss ana. Och där känns livets vidd och djup. Men sedan glider vi omkring på dess hala yta och vi lär oss mycket om kryssningstillvarons gerontinfantilisering med bortskämda och ofta ointresserade deltagare och ändlösa ritualer med drinkar och jippon&aktiviteter på kryssningsfartyget, denna makrobarnvagn. M medger sin fascination, och talar om sin ambivalens och någonstans säger hon ”det är inte det bästa i mig som tilltalas av kryssningsmiljön.” Kryssningstillvaron som kittlande perversion kanske? Fast det här kryssningskapitlet kretsar också kring Lars G och hans döende och död och kring försoning. Djupaste allvar och småsolkig banalitet tätt intill varandra som böcker av väsensskilda slag pärm vid pärm i en bokhylla. Så kan det vara eller så är livet. Men när orden ”flygskam” och ”kryssningsskam” duggar för tätt reser jag ragg och tänker irriterat: Moralkakor utan åtföljande handling för ingenstans – men ser då till min skam att moralismens Svarte Petter nu har hamnat hos mig. Sådant här kan man bara tiga om.

Det tredje avsnittet som bär siffrorna 2 och 3 handlar om resor till Brisbane, ”hudcancerns hemstad”. Det är två resor som på något vis blir till en. Den andra är återkomstens fördjupning av den första. Rent praktiskt är den första en arbetsresa för L. Han ska hålla några föreläsningar. Under ytan kommer det att handla om vänskapsband som binds och blir fastare under den andra vistelsen. M funderar här som i ett tidigare kapitel över skillnaden mellan turist och resenär och som så många andra vill hon hellre vara resenär. ”Trots att det är få som är resenärer i någon mer heroisk mening så är turist en benämning som de flesta inte använder om sig själva.” Hon tycker sig hitta en nyckel till resenären i detta att var gäst och uppleva resan med nyvunna vänner från de nyfunna platserna. Ytterligare en dimension finns i texterna, inte turistbroschyrernas, utan de djupare mer existentiella texterna om platser och färder. Hon funderar över det australiska landskapets kontrast mellan barnsligt och grymt, färgglatt och dödligt och läser en dikt av Dorothea Mackellar som slutar så här:

Her beauty and her terror –
The wild brown land for me!

M och L bor i en gästlägenhet på Women’s College, en mycket miljömedveten liten värld, och de stiftar bekantskap med en ung kvinna som brinner för bevarandet och återskapandet av den australiska naturen och M grips av denna kamp men tycker ändå alltid att jakarandan är vackrast, fastän den kommit till Australien från Sydamerika. ”Också arter reser”, tänker hon. Och där i Brisbane glider hudcancerns skugga också över dem.

Vad minns jag klarast nu när jag slagit ihop boken? Ambivalensen kanske, och om att lyckas och misslyckas med att förhålla sig till den. Men starkare minns jag nog detta att M verkar trampa upp små stigar hit och dit mellan dem som varit och dem som är, att hon syr ett slags drömlik söm som förbinder dimensionerna. Fast den mest suggestiva bilden som blir kvar är nog den med de manchuriska prinsessorna – den gamla och hennes barnbarn – som varje dag sitter på bänken mitt emot huset i Peking i Maos Kina där M, hennes bror och föräldrar bor, huset som en gång var prinsessornas.

°°

Merete Mazzarella
Den försiktiga resenären, 2019
Förlag: Schildts & Söderströms

Läs mer

Spel

Äsch jaja, världen spelar sitt spel och Miki och jag var på Krolo och ingen vet egentligen vad som hände där. Frid över allt! Minnena svindlar men det gör ingenting.

1IMG_4775

Och vintern svävar över Zrinjevac utan att vilja ta mark. Jag undrar så.

2IMG_4765

Läs mer

Arbetsnöje

Dagen har varit lagom lat och inhöljd i långsamt eller närmast lättjefullt arbete och arbetsnöje. Känn på det ordet, det finns. Ett par timmar satt jag och talade med Alex via skype om språkfrågor, om översättandets konst och konstigheter, om möjliga framtida forskningsområden för henne. Under andra av dagens timmar förberedde jag lektioner, gick igenom uppsatser, gjorde min kroatiskläxa och så städade jag lite motvilligt, men nu är det gjort – och snart ogjort igen förstås. Däremellan – som ljusa, luftiga ränder i det där ganska tjockvävda tyget – drog Miki och jag våra rundor genom kvarteren här. Ett tag gick vi längs den stora genomfartsleden Slavonska och kände oss som rymdresenärer, eller jag vet förstås inte vad Miki tänkte just där. Den lätta vinden var lite mildare än på sistone och ljuset mellan och genom molnen flöt drömskt. Huskropparna på andra sidan vägen såg ut att trängas och knuffas lite, några ville plötsligt ha bättre utsikt, verkade det som. Och gräset var nog just vintergrönt.

1IMG_4673

Och efter denna den längsta av dagens promenader satt vi en stund i Simpas uterum. Jag drack en kopp kaffe och växlade några ord med Ivans bror, som ofta står i baren på söndagar, och Miki tuggade på en tuggrulle. Ja, och så läste jag lite i ”Är svensken människa?” för att hålla jämna steg med studenterna. Jag måste alltid ha läst allting nyss för att det inte ska förlora sig i dimmiga obestämdheter.

Läs mer