Kategori: Sverige – Tyskland

Eftermiddagen var mycket varm men vi bestämde oss ändå för att i alla fall försöka äta på Amfora i hörnet av den stora marknaden Dolac, Christine och jag. Eftersom jag kom först in till centrum bestämde jag mig för att känna lite på luften och temperaturen under valven vid Amfora, så att åtminstone halva beslutet skulle vara fattat när Christine kom. Till min förvåning var hela hörnan både skuggig och rätt sval, möjligen var luften i fiskigaste laget, men det är ju något annat och inget konstigt eftersom Amfora ligger vägg i vägg med fiskmarknaden. Jag slog mig ner vid ett litet bord alldeles vid ingången och beställde lite vin och vatten. Rakt framför mig såg jag in i det rödbrokiga vimlet på Dolac med domkyrkotornen uppstickande i bakgrunden på ett lätt overkligt sätt.

Åt sidan såg jag åt sidan och förbi fiskmarknadens ingång.

Så kom Christine och vi beställde något att äta. Jag envisades med lignje na žaru (grillad bläckfisk) trots hettan och Christine tog en blandad sallad, ja, och så tog vi in eller ut lite mer vin och vatten. Christine hade med sig sin översättning av Altes Land, Körsbärslandet till mig. Jag skrattade lite åt körsbärstiteln, mycket körsbär nu, nyss var jag ju i Trešnjevka, ett kvarter som har sitt namn efter körsbärsträden som en gång fanns där. Och inte var det länge sedan jag blev bjuden på körsbär av bästa slag. ”Men det är sant att det finns mycket körsbär i Altes Land”, sa Christine. Bra, tyckte jag och så kom vi in på den andra boken Christine hade med sig, Snövit ska dö, en deckare, också en översättning av henne. Hon berättade om en recension boken fått i en svensk tidning. Recensenten hade skrivit något om att boken var spännande och rolig – trots att den var tysk. Vi funderade en stund över denna svenska fördom mot det tyska som verkar så outrotlig och är så helt oreflekterad och liksom undermedveten att den nog inte under överskådlig tid kommer att försvinna, för det man inte vet om kan man inte ändra på. Men, äsch, tänkte vi, vi bor ju inte i det långa landet där borta. Så kom vi in på brexit och spekulerade lite vagt i EU:s framtid. Kunde Englands utträde bli till en fördel för Irland? Och vad kommer hända på Balkan? Och hur ska Sverige klara sig utan England? Kommer fler att bryta sig ut? Vi kom fram till att Tyskland nog aldrig skulle tillåtas att ta det steg England tagit. Inte för att det ser ut som om man går med sådana planer där, men…

Lucas Cranach (1472-1553) föddes i Kronach i Oberfranken och han är en välbekant tysk målare. Många känner säkert till målningen ”Judith med Holofernes huvud” eller några av hans Luther-porträtt. Jag väljer här att visa ett porträtt av Luthers hustru Katharina von Bora:

Men vad vill jag nu med detta? Jo, för några dagar sedan såg jag ett avsnitt av programmet ”Babel” i svensk tv. Programmet börjar med ett samtal mellan programledaren Jessica Gedin och Niklas Rådström om dennes nya roman Marialegender. Det hela inleds med ett inslag där en speakerröst av robottyp (ja, tyvärr där också) till en blandning av skrämmande och suggestiva bilder redogör för några av romanens huvudsträngar. Jag lägger märke till hur hon uttalar Lucas Cranachs namn: Cranasj. Flera gånger. Jaja, tänker jag. Och så är vi inne i studion och Gedin börjar ställa frågor till Rådström och strax dyker det där namnet upp igen, eftersom Lucas Cranach är en viktig gestalt i romanen. Gedin säger ”Cranásj” och tittar sedan lite osäkert på Rådström och tillägger ”eller hur uttalas det?”. ”Jag säger Cranack”, svarar Rådström och strax säger Gedin också så.

Är detta viktigt? Ja och nej. Jag tycker att det är rätt intressant att iaktta hur fullständigt ointresserad man i Kultursverige är av att ha den minsta kännedom om tyska eller om tysk kultur (om det inte handlar om något chict svenskgetto i Berlin). Naturligtvis kan man inte tänka sig att uttala engelska namn så här hopplöst och det är kanske inte så konstigt, men jag är nästan säker på att man skulle lagt ner betydligt mer möda på att uttala exempelvis franska, italienska eller spanska namn någorlunda korrekt. Och ändå har tysk kultur i många århundraden präglat och genomsyrat den svenska. Har detta nutida nollintresse med nazismen att göra? Ibland verkar det som om det man i Sverige förr kände till om den tyska kulturen i vår nutid har koncentrerats till ett vetande om nazi-symboler, Hitlers liv och en viss mustasch. Allt annat är borta. Endast Hitler bärs ständigt fram.

Igår kväll var det dags för Babylon Café. Härligt att sitta i den där dunkla källarlokalen under Kino Grič igen. Vi var lagom många runt det svenska bordet, fem personer sammanlagt, men någon kom och någon gick, så vi var högst fyra av vilka två med svenska som modersmål. Perfekt egentligen. Vi drack öl och vin. Samtalen gick hit och dit men stannade rätt länge vid översättning av tysk skönlitteratur till svenska och förläggarnas skräck för att något i en översättning skulle kunna låta tyskt, det vill säga komplicerat och tungt. Ja, så ser det ut i många svenska förläggarhuvuden och kanske i vissa andra svenska huvuden också. Och intressant eller snarare obehagligt är själva det faktum att det går att explicit avvisa något som anses låta tyskt. Vi föreställde oss om man skulle säga något om att texter inte får låta för franska, för polska eller för rumänska. Nej, det skulle nog betraktas som ett överskridande av det passandes gräns. Men med tyska går det alltså. Någon i gruppen sa då att rätt många kroater tycker att tyskar och svenskar är väldigt lika men att tyskar är roligare.

Vi talade om flyktingkrisen i Europa och hur det ser ut i Kroatien, som ju är ett viktigt transitland för strömmen norrut. Hundratusen lär ha passerat under förhösten, men enligt uppgift har bara sex personer sökt politisk asyl här. Särskilt i Slavonien har människor varit generösa med att upplåta plats i sina egna hem åt flyktingarna. Jag berättade att en av mina studenter sagt att hennes syster med familj haft två syriska familjer boende hos sig under några dagar. Vi kom fram till att slavonerna generellt är mer beredda att hjälpa flyktingarna än till exempel människor i Zagreb, eftersom de i mycket högre grad vet vad krig och flykt är. Och jag sa något om att slavonerna på något vis liknar ryssar mer än andra kroater och då menade, nej menar, jag inte det politiska förförda och förvridna Ryssland utan ”hjärtats Ryssland”. Jag fick inget mothugg utan snarare ett slags förvånat medhåll.

Jag talade lite om min bosniska resa och det visade sig att det är ganska ovanligt att folk från Zagreb åker till Bosnien, möjligen åker man någon gång till Sarajevo för att roa sig, för ”där kan man ha mycket roligare än i Zagreb”.

Nu är jag inte någon ekonom – onödigt påpekande tycker säkert mer än en – och jag är dessutom inte särskilt intresserad av ekonomiska frågor, men överskriften ”Tyskland ett större problem än Kina” till en artikel i SvD Näringsliv (15.10), fångade, trots detta, mitt intresse.

Under våren och sommaren har jag flera gånger tänkt att fördomarna mot Tyskland och det tyska är på tillbakagång i Sverige, åtminstone i dagspressen. Jag minns till exempel två odelat positiva, för att inte säga entusiastiska, artiklar om något tyskt från den här tiden, en om Bundesligamatchernas stora och civiliserade publik, en om den tyska åldringsvårdens företräden framför den svenska. Och jag kan inte minnas någon direkt tyskfientlig artikel från samma tid. Annat var det bara för några år sedan.

Men nu tillbaka till den här näringslivsartikeln. Den börjar med kommentarer till den amerikanska ekonomin och om dollarns förhållande till guldvärdet. Efter det följer några stycken som lyder så här:

Eftersom en så stor del av tillväxten i många länder bestått av konsumtion för lånade pengar, vilket synts som stora underskott i handeln med omvärlden, har ekonomin pyst ihop tillsammans med kreditbubblan.

Hålet måste fyllas med export och ju lägre värde på den egna valutan desto lättare att kränga på världsmarknaden.

Problemet är att alla försöker göra samma sak samtidigt. Därav det uppskruvade tonläget gentemot Kina att höja värdet på sin yuan, utjämna spelplanen och släppa in andra länder i exportmatchen.

Här får vi alltså veta att många länder har haft en tillväxt som byggt på lånade pengar, en tillväxt som bara är skenbar. Och att ”alla” nu därför försöker sänka det nominella värdet på den egna valutan. Och slutligen att många länder anser att den kinesiska valutan är för lågt värderad och genom detta har orimligt stora fördelar på exportmarknaden.

Då går vi vidare i texten:

Betydligt mindre press har dock satts på det land med världens största handelsöverskott: Tyskland. De senaste tolv månaderna uppgår det tyska överskottet till 208 miljarder dollar, mot 183 miljarder dollar för Kina.

Jag läser detta som att artikelförfattaren Andreas Cervenka tycker att man borde sätta mer press på Tyskland. Jag funderar över vilket slags press han menar. Låt oss läsa lite till så klarnar kanske bilden:

I förhållande till ekonomins storlek är det tyska försprånget ännu större. När euron föddes för tio år sedan gjordes det på en kurs till D-marken som inte var särskilt gynnsam för den tyska industrin. Istället inleddes ett intensivt gnetande för att hålla löner och priser nere.

Här finns först ett slags konstaterande att ”Tyskland är ännu värre än Kina”. Sedan ges vi en historisk återblick och vi får veta att eurons kurs i förhållande till D-marken i inledningsskedet inte var till fördel för den tyska industrin, men att tyskarna ”gnetade intensivt” för att lösa problemet. Valet av ordet ”gneta” får det egentligen – vad jag förstår – kloka handlingssättet att framstå i en tvivelaktig dager. Varför uttrycker skribenten sig på det här sättet?

Jag fortsätter min ”högläsning”:

Det senaste tio åren har tyskarna i praktiken genomfört en intern devalvering i storleksordningen 10 till 20 procent jämfört med länder som Grekland, Italien, Spanien, Portugal och Irland. De sistnämndas inträde i euron var som att få tillgång till en egen bankomat.

Jag är inte riktigt säker på om jag förstår helt, men jag antar att det där gnetandet eller nedhållandet av priser och löner haft effekten av en intern tysk devalvering. Och slutet av stycket raljerar väl med de där uppräknade ländernas handhavande av sin ekonomi efter eurointrädet.

Nästa stycke:

Tysklåga räntor gjorde att de kunde låna som aldrig förr. Pengar som i stor utsträckning användes för att köpa Audibilar och Mielemaskiner. Tysklands överskott eller sparande blev sydeuropeernas underskott och skuldsättning.

Hur ska man tolka detta? Början är i och för sig klar: De låga räntorna i Tyskland gjorde att tyskarna kunde låna och köpa. Men sedan: Menar skribenten att det är Tysklands sparsamma och förnuftig hantering av ekonomin som är orsaken till de ekonomiska problemen i en del länder i Sydeuropa? Varför beror det inte på de här ländernas eget handlande?

I nästa stycke går Cervenka tillbaka till förhållandet mellan USA och Kina och kommer fram till att problemen där skulle kunna lösas ganska lätt, medan han tycker att läget i Europa är ”helt låst”. Och varför det? Jo, så här säger Cervenka:

En tysk euro kommer alltid vara lika mycket värd som en grekisk. För problemländerna att exportera sig ur sin skuldkris är omöjligt. För att komma ikapp den tyska konkurrenskraften måste det till lönesänkningar i storleksordningen 20 till 30 procent.

Jag kan inte låta bli att läsa det som att artikelförfattaren inte tycker att de länder i Europa som har problem inte kan – eller bör försöka – lösa dem själva genom sparande (Varför kunde Tyskland det och varför kallas detta så försmädligt för att ”gneta”?).

Cervenka fortsätter med att säga att man nog inte kommer att försöka ta sig ur problemen via ökad konsumtion (eftersom det bara ger en skenbar och tillfällig tillväxt) och inte heller genom att lämna euron. Sedan kommer – den första delen av – slutklämmen:

Men lika gärna som tyska politiker pekar finger åt Kina, lika ovilliga tycks de vara att göra något åt obalanserna i Europa till exempel genom att stimulera tysk import, förbättra EU:s inre marknad eller genom att reformera den tyska arbetsmarknaden.

Att missköta sina statsfinanser ses av tyskarna som ett problem för hela EU eftersom det kan smitta Tyskland, men att förköpa sig på tyska varor är det enskilda landets problem.

Cervenka vill att Tyskland ska göra något åt oblansen. Tyskland ska till exempel ”förbättra EU:s inre marknad” och för andra EU-länders skull reformera sin arbetsmarknad (vad menar han exakt?)

Sedan kan jag inte låta bli att se något närmast illvilligt i det sista stycket. Vilket annat land skulle skribenten tala om på det här sättet? Varför är det så förkastligt att Tyskland vill sköta sin ekonomi och att landet inte såg inträdet i euron ”som att få tillgång till en egen bankomat”?

Och så här slutar artikeln:

Axel Weber, chef för tyska centralbanken Bundesbank och tippad som ny chef för Europeiska Centralbanken ECB, förklarade häromdagen att Tyskland inte skulle buntas ihop med Kina eftersom succén för tysk export beror på den överlägsna ingenjörskonsten och ingenting annat.

Med en tysk som chef för den europeiska sedelpressen lär spänningarna inom eurozonen knappast bli mindre. Det är därför till Berlin och inte till Peking som Europas politiker borde åka om de vill fixa tillväxten.

Cervenka tycker alltså inte att det skulle vara bra med en tysk chef för ECB, eftersom det skulle öka ”spänningarna inom eurozonen”. Vilket land bör chefen för ECB komma ifrån och varför? undrar jag då. Och vad betyder det att ”åka till Berlin och fixa tillväxten”?

°°

Här är hela artikeln.