Radetzkys – diskreta – återkomst

Minns ni att jag en gång skrev om Radetzky och den tomma sockeln i Tivoli-parken i Ljubljana där han en gång stod staty, en sockel jag ibland gått förbi under mina besök i staden?

Så här skrev jag om detta för fyra år sedan:

°°°°°°°

Radetzkymarsch av Joseph Roth är bland de bästa böcker jag läst. Jag har inte romanen här i Zagreb men inne i mitt huvud kan jag ändå läsa delar av den, säkerligen med risk för vissa felläsningar och avvikelser från den verkliga romanen. Ofta andas jag in luften, middagsluften på förhösten kanske, i den lilla sömniga mähriska staden, där Radetzkymarschen spelades vid en återkommande bestämd tidpunkt. Och jag minns hur den gamle kejsaren Franz Josef vankar omkring på natten i sitt rum och vet att alla tror att han har gått i barndom. Och så minns jag en väg genom ett träsk långt borta i öster, kanske i dagens Ukraina, en ung man som hastigt blivit gammal följer den. Jag minns fel och rätt på ett sätt som jag kan leva med.

Men nu vill jag tala om verklighetens Radetzky som marschen i romanen och verkligheten är tillägnad. Han var fältmarskalk i den habsburgska armén och hans fullständiga namn var Johann Joseph Wenzel Anton Franz Karl Radetzky von Radetz. Och här återger jag lite fritt min slovenske vän Igors ord om Radetzky:

Han var en av de mycket få framgångsrika generalerna i den habsburgska armén. Därför impopulär bland sina kolleger och motverkad. Han var gift med en kvinna från Tržič i norra Slovenien där paret hade ett slott. Han återinsattes i tjänst när han var 70 och dog i tjänst till häst när han var 90.

Under tiden går Igor och jag genom parken Tivoli i Ljubljana upp till slottet där och jag ger nu ordet till Igor igen:

Radetzky fick slottet Tivoli i gåva från Franz Josef 1852, byggde Švicerija (ett hus i alpin stil), och öppnade parken för allmänheten. Innan han dog donerade han slottet till staden. Han var mycket populär bland slovenerna och hade två statyer i staden, en på Kongresstorget.

Utanför slottet stannar vi upp vid en sockel och Igor säger att nog nästan ingen lägger märke till dess egendomliga tomhet. Och att Radetzky var populär bland soldaterna och att det finns flera dikter om honom av slovenerna i Kärnten.

Här stod Radetzky men sedan ungefär hundra år är statyn borta. Den togs bort 1918 efter Österrike-Ungerns fall och i anslutning till detta den första sydslaviska staten kom till. Inte heller det nya Slovenien vill ha något som pekar på denna del av det förflutna. Tiden är kanske inte mogen än. Sockeln står där den står.

°°°°°°°

Men igår skickade Igor mig den här bilden med förändringen. Jag frågade om det varit någon ceremoni. ”Vet inte, inget i pressen. Han bara var där, plötsligt.” Radetzky kom omärkligt in från historien genom en bakdörr. Jag vet vem som tryckte ner handtaget.

El Pedocin

förrgår – tror jag – gick Alex, Miki och jag för att leta efter ingången till badet ”El Pedocin”, som jag inte kunnat hitta när jag letade efter den efter att ha badat i Ausonia strax intill. Nu var det plötsligt lätt fast väldigt hett att hitta vägen dit. När vi kom fram var vi väldigt törstiga så vi slog oss ner under parasollerna i baren och drack vatten.

Vi läste på serveringsdamernas ryggar: Sole, mare e morbin te li trovi solo al chiosco del Pedocin! ”Morbin” vet jag inte vad det är.

Vi badade inte eftersom Miki är hund och dessutom kille. Det hela fick bli ett slags förberedelse för mitt kommande bad där. Först lite information:

”A Trieste, vicino al Molo Fratelli Bandiera, c’è un posto particolare: si chiama Lanterna o Pedocin (è chiamato con entrambi i nomi quasi ovunque) ed è considerato l’ultimo stabilimento balneare in Italia – ma forse anche in Europa – in cui la spiaggia e il mare sono divisi in base ai sessi, metà per gli uomini e metà per le donne.”

(I Trieste vid Molo Fratell Bandiera finns en speciell plats: den heter Lanterna eller Pedocin [båda namnen används nästan överallt) och den betraktas som den sista badanläggningen i Italien – men kanske också i Europa – där stranden och havet är uppdelade efter kön, hälften för män och hälften för kvinnor.)

Här får jag väl säga att detta finns också i Varberg, så Pedocin har konkurrens från Skarpe Nord, Goda Hopp och Kärringhålan.

”La storia della Lanterna è iniziata più di un secolo fa, quando Trieste era ancora sotto il dominio austriaco. Verso la fine dell’Ottocento il comune decise di edificare dei veri e propri bagni in centro città, per evitare di costringere le famiglie a doversi allontanare troppo per andare in spiaggia. Venne così costruito il Pedocin, la cui data di inaugurazione ufficiale risale al 1903, ma secondo molti esisteva già da prima. Inizialmente la spiaggia era divisa da un semplice steccato, che fu poi sostituito da un muro di mattoni.”

(Lanternas historia inleddes för mer än ett sekel sedan när Trieste ännu var under österrikiskt herravälde. Mot slutet av 1800-talet beslutade kommunen sig för att bygga riktiga bad i stadens centrum för att familjerna skulle slippa ta sig alltför långt för att komma till stranden. På så sätt kom Pedocin till, som invigdes officiellt år 1903, men som enligt många existerade redan tidigare. Till en början delades stranden upp med ett enkelt staket, men sedan ersattes det med en tegelmur.)

”Lanterna o Pedocin: i due nomi sono ambivalenti e hanno ognuno le proprie ragioni. “Lanterna” è abbastanza immediato e deriva dall’omonimo faro di Trieste che si trova poco distante dalla spiaggia. “Pedocin” invece ha un’origine più complessa: in dialetto infatti “pedocin” può significare due cose: pidocchio o cozza. Nel primo caso il nome alluderebbe a una storia particolare, quando ai tempi di Francesco Giuseppe I d’Austria la spiaggia veniva chiusa dalle 2 alle 4 del pomeriggio per permettere ai soldati di andare a lavarsi, a “spidocchiarsi” appunto.”

(Lanterna eller Pedocin: de två namnen är tvetydiga och har vart och ett sina skäl. ”Lanterna” är ganska uppenbart och kommer från närliggande den triestinska fyren med samma namn. ”Pedocin” däremot har en mer komplicerad historia: på traktens dialekt kan ”pedocin” betyda två saker: lus och blåmussla. I det första fallet tänks namnet syfta på en speciell historia: På Franz I Josefs tid stängdes stranden mellan två och fyra på eftermiddagen för att soldaterna skulle kunna gå och tvätta sig och just ”avlusa sig”.)

Jag nöjer mig med denna presentation av badet, men mer finns naturligtvis att läsa. Under den gångna eftermiddagen gick jag alltså dit, betalade en euro och upplevde några sköna och spännande timmar där med sol och bad.

Bagno Ausonia

Trieste har flera anrika stadsbad. Igår gick jag till Ausonia på egen hand medan Alex arbetade, Miki vilade och Federico reste till Sardinien där han ska arbeta för familjen ett tag. Genom åren har jag badat i Ausonia många gånger men mest i maj-juni eller september, alltså under lågsäsong. Nu är det hett och dyrare än när jag annars varit där, några gånger gled jag nog också in gratis, men igår kostade det sex euro och det var förstås mycket mer folk än vid mina andra tillfällen, men de flesta är från trakten, turister går knappast hit. Men kanske ska jag gå över till El Pedocin, som är mycket billigare och förstås ännu triestinskare – om det går.

Ausonia kom till 1934 och är mer fashionabelt än El pedocin som är från något av 1900-talets första år. På El Pedocin badar kvinnor och män åtskilda, men jag har brukat gå till Ausonia för att jag vet var ingången är, Pedocin är fortfarande en sluten värld för mig. På vykorten ser ni Ausonia i andra tider.

Ljusen längs Vukovarska – 2020

Som alltid så länge jag bott här är det dimmigt den 18 november och på kvällen blir varje gång mörkret och dimman till ett. Vid denna tid på året tänds lyktor längs Vukovarska till minne av offren för krig och massakrer i Vukovar, Škabrnja och på andra platser här. I år har 29 år gått sedan det hände och sedan detta år är den här dagen en helgdag. Miki och jag går längs ”vår” lilla bit av gatan. Det är inte här de flesta lyktorna står men också dessa lyser och kanske blir de fler fram mot natten.

Vukovar än en gång

På nytt har året vänt sig till Vukovar-dagen och nu har det gått 28 år sedan massakern i Vukovar. Första gången jag såg lyktorna längs Vukovarska var för nio år sedan och då hade det alltså inte gått mer än 19 år sedan massakern, så det var nära i tiden. Det här är nu tionde gången jag ser dem. De första sju åren gick jag här längs lyktorna med Londi, sedan gick jag ett år utan någon och i år är det andra året jag går här längs lyktraden med Miki. Ja, jag väver in liten stump från mitt eget liv i den här historiken som vandrar längs smärtans och sorgens stationer. (Att det finns de som säger att det finns andra komponenter i högtidlighållandet av dagen, lägger jag på en annan planet.)

Jag tänker på dem som förlorade någon i Vukovar, särskilt bland dem jag lärt känna under åren här. Och jag ser på lyktornas fladdrande ljus i mörkret.