I år när jag ser lyktorna längs Vukovarska denna minnesdag är det första gången jag ser dem efter att jag själv har besökt staden och sett platserna för massakrerna och pinolägren och minnesmärkena. (Jag säger inte mer på denna plats eftersom jag vet att en del här tycker att jag som evig främling inte har något att säga om de här såren.)
Som alltid så länge jag bott här är det gråfuktigt den 18 november och på kvällen blir varje gång mörkret och gråheten till ett – fast kanske var förra året ett undantag, men jag hittar ingen bild. Vid denna tid på året tänds lyktor längs Vukovarska till minne av offren för krig och massakrer i Vukovar, Škabrnja och på andra platser här i landet. I år har 31 år gått sedan det hände och sedan 2020 är den här dagen en helgdag. Miki och jag går längs vår nya lilla bit av gatan, den lilla bit som sträcker sig någonstans framför Kornatska. Det är inte här de flesta lyktorna står men också dessa lyser.
Sedan många år har jag då och då tänkt på komifolket därborta på taigan strax under Ishavet. Ett slags drömtankar som mest handlat om språket och landskapet. Jag har tittat på bilder med skogar, ofta björkskogar, och klara vatten och fjärran snöfläckade bergskammar. Och jag har läst om språket och vet att det är ett finsk-ugriskt språk som hör till den permiska grenen. Språket har många kasus, säger jag helt kort eftersom jag nästan inget vet. Och sedan säger jag inget mer om komispråket som har med vetande att göra. I stället ruvar jag på det som ett av mina fantasispråk – ett guldfärgat ägg i ett rede i björkskogen vid den brusande forsen i sommarnatten. Och jag vet att jag aldrig kommer till Komi.
Men ibland har tankarna också handlat om en helt annan sida av landet, tankarna går då till det sovjetiska och ryska förtrycket. På kartan hittar jag namnen Vorkuta och Petjora och jag vet vad som fanns (finns?) där. Det här är platserna för några av Sovjetunionens mest kända (naturligtvis är de ändå knappast kända för sovjetiska läger talar man tyst om) koncentrationsläger. Här dog många av svält, umbäranden, tortyr…
Jag läser nu att komifolket håller på att russifieras: År 1926 var 92% i ”Republiken Komi” komier, 2010 var det 22,5%. Inte så få ryssar och ukrainare är ättlingar till överlevande koncentrationslägersfångar.
Hela landet har en knapp miljon invånare. Det är rikt på gas, olja och järn. Stora miljökatastrofer på grund av vanskötsel förtigs av dem som fattar besluten. Finns det någon räddning för detta land? När ska det Onda Imperiet som står med kängan i Komis ansikte falla sönder?
Det som sker i Ukraina nu är början till en ny era. Nej, inte det som ondskan gör där, utan det som Ukraina håller på att bli, det som Ukraina från stund till stund är. En ny tidsålder håller på att ta form, en tidsålder där sanning och mod återtar sitt värde, en tidsålder i vilken det finns hjältar. Hela vår gamla tids relativism och pratet om att allt ändå bara är synsätt, positioner och åsikter och att det inte finns någon sanning, allt detta håller nu på att sjunka ner i sin egen dy av halvhet och vankelmod.
Denna nya era är inte lättare att leva i, kanske svårare, för med ens blir alla val betydelsefulla och det vi gör får en ny tyngd. Men vi måste om vi vill gå in i den nya tidsåldern. Om vi gör det kan vi på nytt bli lika heliga som djuren.
Ironin, sarkasmen, hånet, cynismen, elakheten, den inbillade klokheten, allt detta – liksom det ruttnande Ryssland – erbjuder myllan och jordpartiklarna som ska ge näring åt det nya världsträdet, Ukraina, som stolt och modigt kommer att resa sig allt högre.
Många krig har kallats heliga, men detta är det första heliga kriget och vi vet vems segern är.
Ryssland förbereder sig inför Segerdagen. Detta är vad Ryssland har och ger och en gång får.
