En ellips?

Livets vägar går i cirklar eller snarare ovaler eller varför inte ellipser? Jag snubblar visst på orden redan i ingången till den här texten. Vad är en ”ellips”? En oval men också en förkortning. Lustigt, för ovalen verkar för mig snarare som en förlängning av något av cirkelns element. Nå, de här inledningsorden förpackar jag nu om till illustration till det jag hade tänkt säga. Jag hade än en gång lust att peka på det absurda i att jag obekymrat fortsätter att leva i ett land vars språk jag bara talar ytterst trubbigt och oprecist, absurt för att jag älskar att kunna uttrycka mig ekvilibristiskt, kreativt, vasst och glasklart. Absurt också att jag knappast alls lider av det. Jag är som en simmare som har valt att leva där det inte finns några stora vatten, bara diken och pölar. Jag älskar det äventyrliga samtalet vars väg eller utgång ingen av parterna vet när det börjar. Den person jag talar mest med i dessa dagar har borstig päls och ser ut så här:

1IMG_0615

Läs mer

du och jag – jag och du

När började man egentligen säga ”jag och han” i stället för ”han och jag”? Det kan inte vara särskilt länge sedan. Ja, jag vet att ”länge sedan” är ett relativt begrepp, men låt mig då säga att denna förändring verkar ha skett under min livstid som talande. Jag växte upp med att säga ”du och jag”, ”hon och jag” och jag minns det tyska uttrycket ”der Esel nennt sich zuerst”, som förvisso kan betraktas som en förolämpning mot åsnorna, men som också berättar något annat, nämligen att man av artighet eller respekt bör nämna den andra varelsen före sig själv. Idag tror jag, eller jag är ganska säker på, att det är vanligare att man placerar sig själv först, men när kom brytningen? För tjugo år sedan? För femton år sedan? Någonstans där kanske, men möjligen tidigare. Sedan kan man ställa sig den intressantare frågan varför det blivit så här och dessutom om samma tendenser finns i andra språk än svenskan. Har ”jag” blivit viktigare? Och de andra mindre viktiga? Eller innehåller det nya sättet att uttrycka saken ett slags ”nyenkel” ärlighet? Var inte ”jag” kanske alltid viktigast för mig? Eller har det med en större ensamhet att göra? I världen finns bara jag och möjligen någonstans ganska långt borta någon annan? Eller är ”först” inte den bästa positionen? Fast det tror jag nog ändå att det är. Vi vill vara först, tänk bara på alla tävlingar. Nu har vi kanske tagit bladet från munnen efter en lång tid av artigt krumbuktande. Eller så kan man tänka så här: om ingen annan sätter mig först så gör i alla fall jag det – numera alltid. Men man kan också vara lite gammalmodig eller bara helt enkelt annorlunda.

1IMG_0213
Miki och jag

Läs mer

språkliga föroreningar

Igår råkade jag läsa en egendomlig eller snarare motbjudande text från svt. Rubriken såg ut så här:

Välkänd svensk kulturprofil anklagas för övergrepp

Texten talar sedan om övergreppen men utan att komma till förövarens identitet, fast man kommer snubblande nära när man i slutet säger så här:

Mannen har nära koppling till den svenska kulturvärlden och särskilt den litterära. Därtill har han också varit ledare för en klubb med en central roll för Stockholms kulturliv. Enligt Dagens Nyheter skall hans beteende också varit välkänt bland många i branschen sedan 1980-talet.

Jag antar att de här slutraderna för en insatt grupp är helt transparenta, men för dem som inte tillhör denna grupp, för oss som inte ingår i denna grupp, är detta bara mummel och antydningar.

Till sist läser jag under rubriken ”Så arbetar vi på SVT Nyheter” bland annat detta:

Vi ska bedriva nyhetsarbetet så att människor uppfattar oss som trovärdiga. Vi gör noggrann research och ställer krav på oss själva att hålla en balanserad ton i vår presentation. Det ska gå att lita på SVT.

Jaha, svt:s medarbetare vill uppfattas som trovärdiga. Det låter redan lite slirigt eller som om man kanske egentligen borde uppfatta dem som skumma, men närmast komiskt blir det att läsa att man på svt ”ställer krav på [sig] själva att hålla en balanserad ton i [sin] presentation”. Jag frestas att fråga om det ofta är svårt att behärska sig när det gäller den balanserade tonen.

Men framför allt vill jag ställa den här frågan: Hur uttrycker sig dessa skribenter? Vad är det för ett obehagligt floskelspråk de använder sig av? Varför finns det sådana ord som ”kulturprofil”? Vad är det som döljer sig bakom det sladdriga skynket? Och vad är ”nära koppling till den svenska kulturvärlden”? Koppling? Jag får lust att argt skrika – och jag är ju inte bunden av svt:s krav på den där speciella balanserade tonen, ni vet – ”koppling kan du vara själv!” Och nästa olustiga ordsjok är: ” Därtill har han också varit ledare för en klubb med en central roll för Stockholms kulturliv.” En klubb med central roll? Det var som fan. Ja, och som grädden på moset eller något helt annat: ”hans beteende [skall] också varit välkänt bland många i branschen sedan 1980-talet:” Jaha, jag misstänker att ”beteende” är en eufemism som visar på skribentens ”balanserade ton”.

Och om jag ska ta en vända tillbaka till själva sakfrågan, så kan jag inte låta bli att undra varför – VARFÖR? – svt använder sig av detta halkiga fikonspråk. Om det är så att man vet att personen är skyldig behövs väl inte detta hymlande och vet man det inte, så blir det faktiskt otäckt.

Nej, nu orkar jag inte rota i det här mera. Jag vill bara säga att jag tycker att detta sätt att släpa omkring orden i smutsen och kladda över betydelsen med floskler är något dödligt beklämmande.

Läs mer

öt híd

Ungerska språket är för mig ett fascinerande mysterium. Sedan tidig ungdom har jag ett litet, mycket litet, ordförråd med skatter som ”három” (tre) och ”kék ház” (blått hus) som outplånliga sitter där i hjärnans gångar. Senare har jag lagt till några då och då och nu under dagarna med Gabriella i Budapest och dess närhet blev de kanske hundra. Dessutom lärde jag mig lite om vokalharmoni, ordbildning och en del annat. Och nu ska jag säga något konstigt: Samtidigt som jag fascineras av språket känner jag ett slags skräck för det, ett så oerhört främlingsskap att tanken liksom tappar fotfästet i vissa ögonblick. Jag vet att nästan inga av orden med säkerhet tillhör mig – utom möjligen de där första tio eller tolv – vid minsta omkastning eller borttappande av en enda bokstav är allt som skrivet i vatten.

En dag stod Gabriella och jag vid en oregelbundet formad vit minnessten. Någonstans mitt inne i texten läste jag ”öt híd”. Jag visste alltså redan att ”híd” betyder ”bro”, eftersom det finns så många broar i Budapest. Gabriella sa att ”öt” betyder fem och att den lilla sekvensen betyder ”fem broar” och så tillade hon något svindlande om att man på ungerska aldrig använder plural efter antal, ”eftersom man ju då redan vet att det är plural”. Jaha – jag drog efter andan och förstod logiken. ”Híd” heter annars ”hídak” i plural, fick jag veta. Och att det blir just ”ak” beror på vokalharmonin eller något ännu mer gåtfullt.

bild-78

Bron på bilden är bara en, men den är i alla fall en bro – Szabadság híd (Frihetsbron). Tidigare har jag alltid tyckt att ungerska ord är så långa, att de sträcker sig låga som långa band över vida slätter: Hódmezővásárhely… Nu upptäckte jag att de också kan vara mycket korta: tó, ut, új… Nu hör jag någon säga att man också kan säga sådana saker om många andra språk. Ja.

Läs mer

Språk

Det är det här med nätterna som smyger sig varma även efter regnet. Nyss var jag på sommarens sista Babylon. Vi hade just så roligt som tidpunkten bjöd oss att ha. Och jag tog nattbussen hem och sprang på ett svenskt ungdomsgäng, lustigt, och jag tyckte att jag kunde prata lite med dem innan jag hoppade av vid Držićeva. Och efteråt kändes det som om jag snuddat vid något jag inte längre vet vad det är, hur bekant det än verkar.

bild-75

Och efter dig, Lana, du min pärla, kommer jag att få tre nya kroatisklärare som i en underjordisk samverkan äntligen kommer att få den här märkliga båten sjöduglig – Elizabeta, Dominik, Josip, eller hur? Det ville just så mycket till. Och jag begär inte att bli förstådd. Här handlar det inte om min förlust av Londi – fastän det alltid djupast ändå handlar om det – utan om min underligt slingriga väg in i kroatiskan.

Läs mer