språkliga föroreningar

Igår råkade jag läsa en egendomlig eller snarare motbjudande text från svt. Rubriken såg ut så här:

Välkänd svensk kulturprofil anklagas för övergrepp

Texten talar sedan om övergreppen men utan att komma till förövarens identitet, fast man kommer snubblande nära när man i slutet säger så här:

Mannen har nära koppling till den svenska kulturvärlden och särskilt den litterära. Därtill har han också varit ledare för en klubb med en central roll för Stockholms kulturliv. Enligt Dagens Nyheter skall hans beteende också varit välkänt bland många i branschen sedan 1980-talet.

Jag antar att de här slutraderna för en insatt grupp är helt transparenta, men för dem som inte tillhör denna grupp, för oss som inte ingår i denna grupp, är detta bara mummel och antydningar.

Till sist läser jag under rubriken ”Så arbetar vi på SVT Nyheter” bland annat detta:

Vi ska bedriva nyhetsarbetet så att människor uppfattar oss som trovärdiga. Vi gör noggrann research och ställer krav på oss själva att hålla en balanserad ton i vår presentation. Det ska gå att lita på SVT.

Jaha, svt:s medarbetare vill uppfattas som trovärdiga. Det låter redan lite slirigt eller som om man kanske egentligen borde uppfatta dem som skumma, men närmast komiskt blir det att läsa att man på svt ”ställer krav på [sig] själva att hålla en balanserad ton i [sin] presentation”. Jag frestas att fråga om det ofta är svårt att behärska sig när det gäller den balanserade tonen.

Men framför allt vill jag ställa den här frågan: Hur uttrycker sig dessa skribenter? Vad är det för ett obehagligt floskelspråk de använder sig av? Varför finns det sådana ord som ”kulturprofil”? Vad är det som döljer sig bakom det sladdriga skynket? Och vad är ”nära koppling till den svenska kulturvärlden”? Koppling? Jag får lust att argt skrika – och jag är ju inte bunden av svt:s krav på den där speciella balanserade tonen, ni vet – ”koppling kan du vara själv!” Och nästa olustiga ordsjok är: ” Därtill har han också varit ledare för en klubb med en central roll för Stockholms kulturliv.” En klubb med central roll? Det var som fan. Ja, och som grädden på moset eller något helt annat: ”hans beteende [skall] också varit välkänt bland många i branschen sedan 1980-talet:” Jaha, jag misstänker att ”beteende” är en eufemism som visar på skribentens ”balanserade ton”.

Och om jag ska ta en vända tillbaka till själva sakfrågan, så kan jag inte låta bli att undra varför – VARFÖR? – svt använder sig av detta halkiga fikonspråk. Om det är så att man vet att personen är skyldig behövs väl inte detta hymlande och vet man det inte, så blir det faktiskt otäckt.

Nej, nu orkar jag inte rota i det här mera. Jag vill bara säga att jag tycker att detta sätt att släpa omkring orden i smutsen och kladda över betydelsen med floskler är något dödligt beklämmande.

Läs mer

öt híd

Ungerska språket är för mig ett fascinerande mysterium. Sedan tidig ungdom har jag ett litet, mycket litet, ordförråd med skatter som ”három” (tre) och ”kék ház” (blått hus) som outplånliga sitter där i hjärnans gångar. Senare har jag lagt till några då och då och nu under dagarna med Gabriella i Budapest och dess närhet blev de kanske hundra. Dessutom lärde jag mig lite om vokalharmoni, ordbildning och en del annat. Och nu ska jag säga något konstigt: Samtidigt som jag fascineras av språket känner jag ett slags skräck för det, ett så oerhört främlingsskap att tanken liksom tappar fotfästet i vissa ögonblick. Jag vet att nästan inga av orden med säkerhet tillhör mig – utom möjligen de där första tio eller tolv – vid minsta omkastning eller borttappande av en enda bokstav är allt som skrivet i vatten.

En dag stod Gabriella och jag vid en oregelbundet formad vit minnessten. Någonstans mitt inne i texten läste jag ”öt híd”. Jag visste alltså redan att ”híd” betyder ”bro”, eftersom det finns så många broar i Budapest. Gabriella sa att ”öt” betyder fem och att den lilla sekvensen betyder ”fem broar” och så tillade hon något svindlande om att man på ungerska aldrig använder plural efter antal, ”eftersom man ju då redan vet att det är plural”. Jaha – jag drog efter andan och förstod logiken. ”Híd” heter annars ”hídak” i plural, fick jag veta. Och att det blir just ”ak” beror på vokalharmonin eller något ännu mer gåtfullt.

bild-78

Bron på bilden är bara en, men den är i alla fall en bro – Szabadság híd (Frihetsbron). Tidigare har jag alltid tyckt att ungerska ord är så långa, att de sträcker sig låga som långa band över vida slätter: Hódmezővásárhely… Nu upptäckte jag att de också kan vara mycket korta: tó, ut, új… Nu hör jag någon säga att man också kan säga sådana saker om många andra språk. Ja.

Läs mer

Språk

Det är det här med nätterna som smyger sig varma även efter regnet. Nyss var jag på sommarens sista Babylon. Vi hade just så roligt som tidpunkten bjöd oss att ha. Och jag tog nattbussen hem och sprang på ett svenskt ungdomsgäng, lustigt, och jag tyckte att jag kunde prata lite med dem innan jag hoppade av vid Držićeva. Och efteråt kändes det som om jag snuddat vid något jag inte längre vet vad det är, hur bekant det än verkar.

bild-75

Och efter dig, Lana, du min pärla, kommer jag att få tre nya kroatisklärare som i en underjordisk samverkan äntligen kommer att få den här märkliga båten sjöduglig – Elizabeta, Dominik, Josip, eller hur? Det ville just så mycket till. Och jag begär inte att bli förstådd. Här handlar det inte om min förlust av Londi – fastän det alltid djupast ändå handlar om det – utan om min underligt slingriga väg in i kroatiskan.

Läs mer

Förbindelselänkar

När jag gick längs Miramarska för att ta spårvagnen hem efter dagens lektioner fick jag syn på en affisch med en bild på ett band som heter ”Vatra”. Ja, det var inte så att jag visste gruppens namn, men namnet stod tryckt med stora bokstäver under eller över bilden på fyra eller fem män. Jag hade just tittat bort från en liten gränd som alltid på ett smärtsamt sätt påminner mig om Londis sista tid, så min blick bet sig fast vid affischen liksom för att ge mig andrum. ”Vatra” tänkte jag, det betyder ”eld”. Och så gjorde minnet en volt och jag hörde en röst från min avlägsna persiska tid: ”Atísj darí? Kebríd darí?” Ja, det betyder ”har du eld, har du tändstickor?” Och undrar någon hur jag kunde få ”vatra” till ”atísj”, så säger jag – möjligen lite trotsigt – att Alex när hon lärde sig tala gärna släppte ”v” i början av orden. Hon åkte ”agn” och drack ”atten”, så det så. Och associationer har vi alla och de följer inga regler utan de går före reglerna men efter något annat.

Mitt ibland eld och tändstickor kände jag att jag på ett betryggande sätt i tanken hade lagt mig långt före Londis födelse och därmed givit henne och mig ett stort frirum. På spårvagnen tänkte jag på detta med den skyddande kretsen som den långa tiden kan skapa eller som man kan skapa med den långa tiden. När jag steg av på Radnička och sedan följde den lilla gångvägen bredvid vår ”livada” (äng) såg jag att solens strålar redan föll mycket snett. Jag tvekade men tog sedan ändå en bild på den lilla pilen som Londi brukade nosa upp brödbitar och annat gott under. Och så var jag med ens inne i en mycket snävare cirkel, mycket närmare Londis närvaro här i livet. Mycket närmare katastrofen och döden. Tårarna skymde blicken men jag stod kvar och tänkte att detta är en vacker plats och att kanske detta är Londis grav.

bild-74

Läs mer

Trebate samo strpljenja

Imorse ”tjuvkikade” jag lite på mitt sovrumsfönster från den öppna trappavsatsen. Frågan är nu möjligen om det heter ”den öppna trappavsatsen”, men här finns då i stället lite spelrum för fantasin. Jag tittade också på den eländiga tvättställningen, som hängt så där ända sedan jag flyttade in och som jag lever med på ett ibland smått dramatiskt sätt. Jag använder nämligen det krökta skaftet på en metallslev för att fiska in linorna när jag vill hänga något på dem och då måste jag sträcka mig rejält. Plötsligt känns också orden ”tvättställning” och ”metallslev” lite rangliga, men jag litar på min läsare, som möjligen är jag själv.

bild-70

Men det var inte detta jag ville orda om. Efter dagens lektion i kroatiska, där det ibland var oklart vem som var läraren – ja, hjälp, u pomoć! – har jag funderat lite över vad det är som gör att det går så långsamt med den här inlärningen. Lite lättsamt kan jag säga att det beror på att jag älskar att lära mig ett språk och att jag därför vill ha allt kvar så länge som möjligt. Ännu lättsammare kanske kan jag säga att jag älskar att inte förstå, jag vill att ljuden ska komma till mig obegripna, som ljud och musik. Jaja, men detta är bara en bråkdel av sanningen, det vet jag. Đurđica blev ett ögonblick lite irriterad på mig, det var när jag krävde att få förklara den kroatiska grammatikens irrgångar för henne på kroatiska, härligt stapplande kroatiska: ”Ti trebaš samo strpljenja” (Du behöver bara ha tålamod.), sa jag. ”Aha, you want it the hard way”, sa hon lite argt på engelska. ”Det vet du väl, det här är väl inte första gången vi träffas?” bet jag tillbaka. ”Ok, ok.” Och jag grävde hit och dit i grammatiken och bad då och då om hjälp för att säga något krångligt som jag gillade. ”Ja sam najkompliciranija žena na svijetu.” (Jag är den mest komplicerade kvinnan i världen.) Och Đurđica använde sin strpljenje. Jag vet inte om ni tror det, men så småningom gick det ganska bra och vi blev till och med lite höga på det hela. Jag sträckte mig ända till att gå med på att på allvar (!) fördjupa mig i de magiska sju frågorna som rör kasus i kroatiskan och som jag alltid har tyckt var så löjliga. Men dem vill jag spara till en annan gång.

Så nu ska vi in i mullvadsmörkret, teoridelen eller den egentliga sanningen: Under mina dryga sex år här har jag oavbrutet undersökt allt som är detta att vara och bo här, inte minst språket. Jag har hittat ingångar till kroatiskan via tyskans kasussystem, via italienskans betonade och obetonade personliga pronomen, via svenskans partikelverb bland mycket annat… och jag menar mycket. Jag har hittat tiotals ingångar men inga genvägar, för jag vill ju inte gena. Min undersökning av kroatiskan är mycket grundlig, fokusskiftande, osystematisk och nördig utan gräns. Jag vet tusen saker som många skulle klassificera som onödiga men som är min livsluft: turkiska lånord i kroatiskan, tyska lånord i zagrebdialekten, skillnader mellan kroatiska och serbiska, skillnader mellan olika kroatiska dialekter… Jag har lärt mig massor och åter massor utan att just ha lärt mig tala ett vettigt vardagsspråk. Inte klokt, eller hur? Och nu – häpna! – känner jag en smygande oro över att förlåten som skymmer det innersta gemaket plötsligt ska dras undan och jag ska stå där berövad hemligheterna. Nej, nu överdriver jag, men inte så mycket ändå. Eller jag vill säga att känslan är kluven, kluven från topp till tå. Jag vill in, ja, det vill jag ju, men jag bävar inför att mysteriet ska smulas sönder till stoft.

Läs mer