Vineta

Morgonen efter det stora regnet var klar och liksom rentvättad. Fram på dagen kom solens värme tillbaka, men nu i kvällningen återvänder svalkan från morgonen och jag ser människor gå omkring tunnklädda och det ser ut som om de sköljer av sig i luftens friskhet. Miki är sprittande pigg och vild av luftens fräscha lätthet. Och det är något nordiskt över kvällssvalkan. Vi går vår runda och jag tittar upp mot den ännu ganska ljusa himlen och jag ser på de tunna vita molnen över det ljusblåa och jag ser eller anar månen bakom en vit gardin

1IMG_1731

och tanken går:

Till och med månen, som ändå anses död,
besväras av en dröm att lära känna dem
vars torn och torg och fjärdar han försilvrar

Ja, Aspenströms dikt om snigeln finns plötsligt här och jag tänker några rader till:

och stiger så en natt klockan tre ned hit
och finner alla borta,
strövar längs kajerna och huvudgatorna,
letar i gränderna runt Tyska kyrkan

Och så inser jag att jorden eller de här gatorna på jorden befinner sig på havsbotten. Jag känner igen Vineta, staden på havets botten vid Östersjöns södra strand i den myt som många diktare och författare sjungit om. Vineta finns i Fontanes Effi Briest och jag griper efter boken i hyllan här, letar lite och där är stället:

Immer, wenn ich diesen Sommer, die paarmal wo ich mich an den Strand hinauswagte, die roten Fahnen sah, sagt’ ich mir: da liegt Vineta, da muß es liegen, das sind die Turmspitzen…

Fast nu undrar jag om Aspenström, när han skrev Snigeln, också tänkte på Vineta, om han såg att vägen från månen till jorden och Gamla Stan är en bild av vägen från strandkanten ner till Vineta på havsbotten.

Läs mer

Jag läser ”Genom snön”

Idag är det helgdag här: Dan antifašističke borbe (Antifascistiska kampdagen) och på måndag är det nationaldagen (Dan državnosti), så det här är en långhelg, då många ger sig iväg till kusten eller letar efter andra nöjen. Men natten till idag förde med sig en temperatursänkning på tjugo grader och dränktes i störtregn och ännu faller några droppar, så de flesta vi möter på våra våta rundor har ett långt uttryck i ansiktet. Miki och jag är mest inne i väntan på kvällens uppklarnande och märkligt nog har jag inte lyckats vädra ut den varma luften ur rummen. Sommaren står som ett stort skåp här inne och väntar utan jäkt på sin fortsättning efter detta vassa snitt. Jag har börjat om med min läsning av Genom snön av Varlam Sjalamov och med hjälp av de svala fläktarna från fönstret försöker jag redan från början att tänka på vad jag ska skriva om den. Jag kladdar ner mina tankar löpande på små lappar och jag har satt upp ett slags motto eller mål för mitt arbete. Det lyder så här: ”Jag vill att det recenserade ska andas genom recensionens porer.”

1IMG_1725

Jag kritslar ner mer än jag någonsin skulle kunna peta in i min kommande text. Mina anteckningar är väl i stället ett slags byggnadsställning, fast här och där finns saker som nog ändå rakt av måste in i texten och ut ur ställningen. Då och då ramar jag in en mening eller ett stycke i boken som lyser på ett särskilt sätt mitt i det skildrades djupa förtvivlade elände. Här en sådan mening: ”Kylan som förvandlade spottet till is i luften letade sig också in i människosjälen.” En enkel mening kanske, men helt ren och fri från slagg.

Jag läser vidare med pennan i hand.

Läs mer

Ett slags nyår

Underlig dag, värmen har stått tjock hela dagen – 33-34° i skuggan – men alla vet att denna värme nu plötsligt blivit bräcklig. Väderleksrapporterna talar om våldsamma regn och halverade temperaturer redan inatt. Hur föreställer man sig 17° när det känns så här? Jag kan inte, så jag frågar Miki som sitter snett emot mig vid bordet. Han flåsar lite.

1IMG_1723

Och utanför fönstret är luften spänd också för att det just nu pågår en stor match för Kroatien. Det händer nog inget på målsidan i denna stund för det mumlar och brummar bara lågt och entonigt.

Jag känner mig som vid ett slags nyår. Inatt blir det en annan årstid, terminen är slut och den första tentamensperioden också, plötsligt har jag inte bråttom och jag rusar inte längre rakt fram. Miki suckar lite och vill kanske ner. Men han kan själv så jag gör inget.

Nyss skaffade jag mig en ny privatlärare i kroatiska. Den här gången blir italienskan hjälpspråket, fast snart ska jag väl sluta med hjälpspråk, snart ska väl äntligen de här fläckiga vingarna bära. Och jag lägger de framtida platserna på bordet framför mig: Zagreb, Trieste och kanske någonstans i Istrien, Ja, var? Och tanken på att jag inte har något körkort stör mig en stund, men sedan tänker jag att om jag nu ska bo, så ska jag väl inte genast flytta på mig. Mål!!! Det måste ha varit ett kroatiskt mål, för nu brakar fyrverkeriet och smällarna också loss. Miki hoppar ner. Jag tänker att det inte angår mig så värst, men lite ja, och jag håller på Kroatien i detta VM, fast lite på Tyskland också, men tyskarna har kanske redan åkt ut. Mitt intresse är svalt men ändå på något sätt gediget.

Jag funderar lite över vad jag ska önska mig att få recensera i sommar. Vilka böcker vill jag fundera över? Jag skriver en liten lista, men visar den inte här nu. Ja, när det blir mer tid ska jag läsa och skriva mer. Och tänka kanske, det är som om jag aldrig riktigt tänkte. Svetten lackar i pannan. Är det där innanför som tänkandet borde pågå? Det har slutat att smälla och Miki kommer tillbaka från det inre rummet. Klorna rasslar lite lätt mot golvet. På Royal låter det som om man väntar på nya mål. Jag lutar mig ut genom fönstret för att få lite luft. Ja, tänka, tänk om jag skulle tänka…

Läs mer

En dag utan egenheter

Varm dag, jag har skrivit in lite betyg, språkgranskat texter om kroatiska regionala specialiteter och läst lite kroatisk grammatik, lite kasuslära. Och emellanåt har Miki och jag gått en runda, som han markerat med pauser. När det är så här varmt så glider han då och då in i skuggan eller halvskuggan och fäller in benen och vilar snabbt och effektivt.

1IMG_1713

2IMG_1715

En minut, två minuter och så är han redo för vägarna eller trottoarerna igen. Men det blir inga långa rundor. Och hemma äter jag kalla soppor och Miki kött och ris. Och vi sover middag utströdda över soffan på ett oordnat sätt.

3IMG_1716

Ikväll är det Babylon och då ska vi prata svenska på Kino Grič med dem som dyker upp.

Läs mer

Vid Jarun

Av olika anledningar hade jag inte badat hittills i år, mest för att jag haft mycket att göra och för att jag har Miki som är väldigt bra på att smita. Men idag blev det av. I början av eftermiddagen bestämde Vesna och jag oss för att ta en paus i arbetet och svalka av oss lite och så for vi iväg med hennes bil till Jarun, en av Zagrebs korvsjöar som rensats upp och blivit badsjö. Annars brukar jag ju mest bada i Bundek för att det är närmare dit, men Jarun är störst och något särskilt. Miki var med även om det är förbjudet för hundar på de flesta mer strandliknande platserna runt sjön eller sjöarna. Ja, på något sätt är Jarun nog två sjöar, en större och en mindre.

1IMG_1702

När vi kom fram började vi leta efter en bra plats att bada ifrån och mycket snart kom en badvakt och skickade iväg oss långt bort, eftersom ”hundar egentligen inte alls fick vara där”. Vi gick och gick, lustigt nog i strandkanten där det var som mest förbjudet, och efter ett tag tyckte vi att vi hittat vår plats. Det var nästan folktomt där. Miki tittade nyfiket på änderna och småsprang lite efter några kajor.

2IMG_1696

Vi människor klädde om och Vesna klev i och jag också samtidigt som jag försökte locka i Miki. Först tittade han lite skeptiskt men så plötsligt simmade han och jag knäppte av kopplet och slängde upp det på land. En stund avlöpte allt harmoniskt, Miki simmade fram och tillbaka mellan Vesna och mig och verkade trivas, men så med ens fick han nog och strax var han ur vattnet och rände iväg som en vessla längs strandkanten och så sprang han i full fart rakt ut på en betongbrygga. Vi tittade på honom från vattnet och såg hur han plötsligt tog ett jättesprång från bryggan rakt ut i vattnet. Eller rättare sagt – rakt ut bland näckrosbladen. Skuttet såg lite konstigt ut, det var som han väntat sig fast mark under fötterna. Förskräckt simmade han genast tillbaka och klängde sig vigt upp på bryggan igen. Och så gav han sig av i fyrsprång längs stranden. Jag sprang efter och ropade och ropade och såg den svarta ullbollen framför mig bli mindre och mindre. Men så av en nyck vände han om och rusade lika fort tillbaka. Ullbollen växte och växte och till slut gick det att se att den var Miki.

3IMG_1701

På med kopplet. Sedan satt Miki och jag på handduken och tittade utåt vattnet där Vesna fortfarande simmade omkring.

Läs mer