Blogg

Idag på Britanac

Idag är det söndag så jag valde mellan Hrelić och Britanac för en liten utflykt på tu man hand för Miki och mig. Eftersom det blev varmt redan ganska tidigt så fick det bli Britanac, på Hrelić blir det ofta hetast i stan. Vi tog spårvagnen förstås och snart var vi på torget. Jag letade egentligen inte efter något särskilt utom en småsak som jag tyckte att jag behövde och som jag också skaffade mig. Men mest ville jag bara titta på sakerna och på folkvimlet.

En man kom fram mot mig med två stora bilder föreställande samma kvinna. Han frågade om jag visste vem hon var. Jag ansträngde mig för att komma på ett svar, men fick ge upp. Han tittade bekymrat på mig och för att hjälpa mig lite på traven sa han att det var en berömd kroatisk operasångerska från, nej, nu minns jag inte från vilken tid. På nytt fick jag medge min brist på vetande. Mannen skakade på huvudet och sa något beklagande och först när han hörde min brutna kroatiska förstod han hur det kunde vara möjligt att någon visste så lite. ”Nej, utlänningar vet förstås ingenting.” Han sa hennes namn, men jag – obildbara utlänning – har tyvärr redan glömt det. Nå, Miki försökte jaga duvor och höll på att dra omkull ett bord, så jag fick annat att tänka på.

Vi gick några varv och vi träffade också en hundkännare som kliade Miki och lekte lite manligt vilt med honom. Miki skällde av glädje. Och så gick vi vidare.

Jag funderade på att dricka kaffe på torget men ändrade mig, eftersom det var för trångt och varmt överallt. I stället korsade vi Ilica och gick in på ett kafé på en bakgård.

Miki la sig på lur efter katter och jag fick ut min ”bijela kava” dekorerad med ett äpple av mjölk.

I limbo med Krespel och Cityvargen

Dagar i limbo. Staden ligger stilla och väntar. Nej, inte på hösten, inte än på ett tag, men på något livligare än detta stillestånd. Många är fortfarande någon annanstans och jag försöker hålla mig i skinnet och inte ge mig ut på ”någon liten resa” igen. Jag brottas med översättningen av ”Rat Krespel” och stannar här i mina kvarter. På sin höjd tar jag stadsvargen till Cooltura, men idag blev det för varmt där.

Cooltura ligger i dvala och terrassen är outhärdligt het, vacker men för het och luften står stilla. Ingen orkar sitta i solen och efter att ha provat skuggbordet, så vet man varför ingen satt där.

Miki och jag gick in även om det inte finns mycket att spana efter där för en cityvarg och snart blev han ganska odräglig. Han försökte plocka ner sockerpåsarna och smaka på kaffet på vårt lilla bord. Ja, jag valde det låga bordet för att han annars hade blivit uttråkad snabbare.

Till sist sa jag stopp och då vände han sig demonstrativt bort och låg på det vackra trägolvet med en missbelåten ullrygg åt mitt håll. Fläkten blåste på oss men jag svettades och Miki flåsade.

att gå på restaurang

Ska vi ta ett glas någonstans? Gärna, men kanske kan vi äta något också. OK, men var då, för vi tar väl med Miki och Muggs? Mama Veek, den nigerianska restaurangen?

Toma och jag pratade lite hit och dit och så träffades vi vid hörnet Frankopanska – Ilica och hoppade sedan på spårvagnen mot Britanski trg. Hundarna var med. När vi kom in på bakgården förstod vi att det var stängt och en man som kom förbi berättade att restaurangen är sommarstängd ännu en vecka. Vi funderade lite hit och dit och bestämde oss sedan för att köpa öl och beställa ćevapi från ett bra ställe vid Kvatrić. Toma ringde och först tyckte de att vi var för långt borta, men om vi tog två stora så gick det. Så återstod frågan var vi skulle vara när vi åt. Varför inte på Mama Veeks veranda, tyckte jag och så blev det.

Vi slog oss ner vid ett av borden och började dricka lite av ölen vi köpt medan vi väntade på ćevapin. Tiden rann lugnt fram medan vi pratade om sommarens resor och Muggs – som är gammal – vilade och Miki höll utkik efter katter och kanske råttor. Det enda dåliga var myggen som envist bet oss, fast idag är alla betten borta, på mig i alla fall. Maten kom och vi kunde börja äta. Hundarna fick lite bitar nedräckta under bordet och alla tyckte att det var gott.

Efter maten tänkte vi att vi kanske skulle ta en öl till som avslutning och jag kom att tänka på den lilla baren vid den där bakgården vid Frankopanska som jag upptäckte – för andra gången, löjligt nog – någon gång i våras. Vi struntade i spårvagnen och tog oss dit till fots, en hållplats kan man ju gå efter maten. När vi kom fram var det mörkt på gården, men vi såg några sitta invid husväggen. Efter lite tvekan bestämde vi oss för att vara på insidan, vi hade ju haft det där ovädret och kvällsluften var lite sval. Vi hittade en bra soffa och till slut satt vi alla fyra i den. Och så gick några timmar till.

Oväder

Någon gång vid middagstid rullade ett våldsamt oväder in här. Ute blev det gråsvart och blixtarna randade himlen och åskan skakade rummen. Jag vågade inte ta några bilder på själva blixtarna för jag var rädd att tappa telefonen i golvet vid den efterföljande knallen.


tyvärr kan jag inte vrida bilden rätt

Miki gick tyst och snabbt på låga ben och drog sig tillbaka till mörkret i badrummet, där han låg kvar till långt efter de sista smällarna. Det gick inte att tala med honom. Han låg helt avstängd och liksom fjärran.

Men nu början världen och ljuset komma tillbaka igen och värmen stiger på nytt och jag kan läsa och skriva igen. Och arbeta vidare med översättningen av ”Rat Krespel”. Och Miki har lämnat badrummet.

Seneftermiddagar

Om seneftermiddagarna går Miki och jag ofta till Cooltura och sätter oss på skuggsidan där. Jag beställer något och Miki får vatten. Sedan sitter eller ligger vi där och iakttar dem som kommer in på däcket på vår sida eller dem som går förbi. Paraplyerna som hänger i trådarna över gatan har bleknat igen, men än är det lite färg kvar. Och än är det sommar någon månad till eller mer.

Dagarna är heta och nätterna är varma och många håller sig ännu borta från staden. Miki och jag gör mycket lite.

Tillvaron ligger still under himlen och det är den tiden när ingenting händer.