Blogg

Branimirova tržnica – dagens mål

Och det som inte blev av igår blev av idag. Morgonhimlen var hög och klar och klädd i sitt blåaste blå. Jag raskade undan morgongympan och nej, ingen frukost, Miki och jag får aldrig någon frukost innan vi varit ute på morgonrundan. Snart var vi ute och målet var Branimirova tržnica, nu var det rätt väder. Vi följde Vukovarska på solsidan och dagen var bländande trots kylan. När vi nådde Držićeva svängde vi uppåt i riktning mot Medvednicas nu snöpudrade sluttningar. Att en taxichaufför kom att bli ”Gastgeber des Bildes” tackar jag för.

Den höga gråa byggnaden till vänster med det hjälmliknande taket är saluhallen på torget vi var på väg till. En liten stund senare var vi där och vi gick ett varv bland grönsaks- och fruktstånden och jag handlade av mina favoritdamer: vitlök, granatäpple, pumpafrön, pumptärningar… Jag beställde ett litet surkålshuvud till imorgon eftersom jag inte ville släpa på ett trekilos. Och så gick jag in i hallen för att köpa ost. Den här gången fick Miki vänta utanför, inte så mycket för att det är hundförbud utan för att jag hade för många kassar att hålla i och han är ju en nyfiken varelse och det kan bli spännande under ostdisken.

Sedan var vi ”lediga” och kunde gå till ”Ribarnica” – som inte längre säljer fisk utan rymmer en bar – och slå oss ner i solen och beställa en kaffe till mig och vatten till Miki. Varorna fick posera på den ena stolen.

Och så satt vi där och jag drack mitt kaffe och tränade mig på att blåsa ut skalen från pumparna på ett någorlunda vårdat sätt. Miki tiggde till sig en och annan gotta och spanade annars efter duvor.

Då och då frågade någon mig om klädståndet mitt emot var mitt, men det var det ju inte.

November klingar ut i guld

Lite besviken över att solljuset på morgonen var så blekt blev jag väl, jag hade ju tänkt gå till Branimirova tržnica med Miki och köpa mina grönsaker och det där andra för att sedan avsluta det hela med en kaffe i solen på min speciella plats. Men det finns väl andra dagar och morgonrundan här i kvarteret bjöd ändå på ljusa ögonblick. När jag sedan satt vid mitt bord i balkongrummet och vände och vred på ”Die schwarze Spinne”, eller snarare – och hellre – på min översättning av den, såg jag att solens ljus blev allt starkare och att björklöven hängde som guldpaljetter från grenarna och att bänkarna längs småvägarna i ”parken” plötsligt såg ut som något man kunde vilja sitta på.

Och så småningom blev det dags för en paus och jag bestämde mig för att gå ”söderut” under Slavonska och ner till Borovje. Miki blev uppiggad när han märkte att vi var på väg åt ett annat håll än ett av de vanliga. Som vanligt, i alla fall om jag inte har någon boll med mig, blev det så att Miki och jag gick varsin promenad. Inomhus lever vi tillsammans, men ute är Miki jägare och jag tänker och drömmer eller hälsar på den ena eller andra. Miki ändrar liksom kroppsform när han kommer ut, han blir framåtriktad och nosen pekar neråt och vill veta allt. Bredvid eller efter varandra men i olika dimensioner. Björkguld, himlens färg och tankar på andra tider för mig, en spännande rutten lukt för Miki. Båda nöjda.

Så hittade han något som gick att tugga på och vi stannade på en solbelyst gräsplätt tills han tuggat färdigt. Till slut kastade han för ovanlighetens skull en blick på mig.

Och vi strövade vidare och i mitt huvud hörde jag Fabrizio De André sjunga ”dai diamanti non nasce niente, dal letame nascono i fior” och jag såg en ögonblickssnabb bild av bukten nedanför Lellas och Giuseppes hus i Portobello. Ja, ”och sen gick vi hem”.

Från de här dagarna

Och nu har begravningshögtiden för Pappa hållits där uppe i det nordliga landet. Många kom och enligt vad jag fått höra föll mycket ljus in i det mörka. Här bankar pandemin på dörrar – en man som bodde i Vesnas trappuppgång dog i onsdags – människor är rädda eller bortvänt övermodiga. Här om dagen var det stora torget i stadens mitt sprängfyllt av människor som skrek om frihet, så att det lät som om ”frihet” betydde mord. Jag lever med Miki i den trängsta kretsen: någon gång träffar vi Vesna eller någon annan vän utomhus, om morgnarna pratar jag med min grönsaksman och under dagarna växlar jag några ord med grannar och andra bekanta. Möten med människor sker ute.

Vid den tid då begravningen pågick satt jag här i balkongrummet på Hvarska och läste ”Pingstbrud” för Pappa. Genom huvudet for då och då under läsningen minnen från avlägsna tider: den heta sommaren i Laubach i min tidiga barndom – det sandiga trappstegen och salamandrarna i källaren – och alla de där somrarna i Ingeryd och Buchschachen… Jag förstår så väl de språk som väljer att räkna åren i somrar. Jag såg oss barn på taket den där sommaren i Lindau och mindes från minnet och historier om händelsen hur grannfrun kommit förbi och förskräckt eller varnande sagt till Pappa: ”Ihre Kinder sind auf dem Dach!” ”Schon gut!”, svarade Pappa avspänt men antagligen också roat över själva uttrycket. Och i trädgården där fanns det så mycket gurkor. Och medan jag läste undrade jag ett par gånger om det var Pappa eller jag som var Karin i berättelsen eller om vi kanske var människorna i bygden där. ”– Och se för ett dåligt gräs –”

Dom über einer Stadt – till Pappa

Karl Friedrich Schinkels målning ”Dom über einer Stadt” visade Pappa mig för många år sedan. Jag hisnade inför tornens höjd och värmdes av kvällsljuset bortom bron. När det var dags att välja omslag till ”Magnetisören” var denna bild mitt förslag, för att jag tycker mycket om den, för att den passar till Hoffmanns höjder och stup och för att jag ville att Pappa skulle se den. Jag vet att han hann se bilden på bokens pärmar, men ingen vet om han kände igen den, men kanske gjorde han det ändå.

E.T.A. Hoffmann: Magnetisören och andra berättelser, Hastur 2021

°°
Ingen läsning är intensivare än översättandet. Aldrig kommer man närmare det skrivna än vid detta vändande och vridande på varje ord. Jag översätter alltid direkt, ofta utan att ens läsa meningen eller raden till slut. Årets våldsammaste läsupplevelse blev en berättelsesamling av E.T.A. Hoffmann, den tyska romantikens mest otyglade skapargestalt. Och min ”direktmetod” gör sig nog allra bäst i samspel med just Hoffmanns berättarkonst. Man är närmast hans ystert kusliga fantasivärld om man helt ovetande om slutet eller om nästa skakande uppenbarelse störtar nerför hans vindlande spiraltrappor mot den mörka underjorden.

De vertikala linjerna präglar texterna. Himlahöga smäckra torn sticker upp och hotfulla bråddjup skär genom skeendena. Hoffmann är själv en trollkarl och han kan i varje mening kasta om händelseförloppet och vända ut och in på läsarens förväntningar utan att texten för den skull blir osammanhängande eller störande fragmentarisk. Med andan i halsen rider läsaren fram på en vild, ostyrig vålnad, men sitter ändå egendomligt stadigt. Och i tidens anda leker Hoffmann gärna med speglar och skuggor och spegelbilders och skuggors försvinnande.

°°
(För ungefär en vecka sedan dök den här texten upp i Hufvudstadsbladets Bokextra.)