Vårt första dygn

Nu har Miki och jag levt tillsammans i över ett dygn och allt har gått bra. Det känns på ett lite lustigt och möjligen en aning opassande sätt som att vara i en direktsändning när jag talar om oss så här rakt från vårt nu. I en vinkel av mig själv känner jag mig lite som en ego-voyeur/voyeuse, men samtidigt vet jag ju att nästan allt förblir en hemlighet och att berättande egentligen är omöjligt och det lugnar mig något. Och jag kan se Miki i ögonen när jag släpper en text om oss ifrån mig. Ingen vet ändå något, det vet vi. Nå, bortsett från detta kan jag säga att Miki redan har en riktigt god vän i Hajdi och att de har hunnit gå på Simpa tillsammans, ja, tillsammans med Đurđica och mig och att många av barens stamgäster redan vet vem Miki är.

1IMG_0167

Jag har fått veta mer om Mikis historia genom tjejerna på Farmica som jag skriver till flera gånger om dagen. Miki hade varit på djurhemmet Farmica (vilket betyder ”lilla farmen”) sedan före förra sommaren, innan någon fastnade för honom. Det känns väldigt märkligt för han har ju egentligen bara goda egenskaper. När de hittade honom illa medfaren vid vägrenen var han så där tio-elva månader och alltså inte längre valp på riktigt. Kanske var det därför ingen valde honom. Men jag får ju tacka alla som inte valde honom för nu bor han här och han har hittat sina platser på ulltäckena och mattorna och på natten sover han bredvid mig eller vid mina fötter.

2IMG_0170

Det har varit en råkall och regnig dag, men vi har ändå hunnit gå åt alla håll, fast inte så långt, men det var bara för att jag tyckte att det räckte i vinden och blötan. Miki hade säkert kunnat gå mycket längre. Han småhaltar lite på ena bakbenet ibland och det är nog efter en gammal skada, men han haltar smidigt och snyggt och just bara ibland. När vinden blir stark fäller han in öronen på ett sinnrikt sätt och det ser väldigt proffsig ut. Och hans blick är mycket vaken, han tittar rakt på allt till och med in i mobilkameran. Man ser vem han är.

3IMG_0178

Läs mer

Mikis ankomst

Den här dagen har varit ett enda stort äventyr. Först kom väntan, hela förmiddagens väntan, även om jag visste att Miki inte skulle komma förrän vid middagstid. Strax efter ett fick jag ett meddelande från tjejerna från Farmica om att de stod utanför min port. Jag sprang med bultande hjärta ner för trapporna och ut och såg Miki, en liten brun hund och tjejerna. Vi hälsade och jag fick Mikis papper (pass mm) och vi människor pratade lite om honom och den andra hunden som också ska få ett hem här i Zagreb. Och så fick jag kopplet i handen och Miki gick märkligt förtroendefullt med mig – han visste ju inte alls vart. Vi tog hissen upp och han häpnade över den underliga inrättningen, men han verkade inte rädd. Sedan klev vi in i lägenheten som han undersökte noga, lite förbryllad över instängdheten verkade han vara, så när jag öppnade fönstret i balkongrummet ville han först kasta sig ut, men jag fångade in honom och lärde mig samtidigt att inte öppna fönster på det viset.

1IMG_0153

Sedan tog han ett språng upp på sängen för att titta ut genom sovrumsfönstret och slängde upp framtassarna på elementet som tack och lov var ganska svalt. Jag kommer ha det svalare i lägenheten än på länge för Miki är ju van att bo i ett ”stall” eller på gatan och han har väldigt tjock päls. Mitt i den första tillvänjningsfasen lyfte han på benet och kissade snabbt på en av dörrposterna. Ja, det blir en del att lära sig för oss båda. För att avhjälpa känslan av instängdhet har vi redan tagit tre ganska långa promenader och jag spar lite till på den fjärde, för jag vet inte hur natten kommer att bli. Han tycker nog att allt är konstigt, men han är väldigt rar och tillitsfull mot mig och lägger sig gärna tätt intill mig om jag sätter mig på golvet och han var glad och entusiastisk både över mötet med Vesna och med Đurđica och hennes vilda schäfer Hajdi, även om mötet mellan de två hundarna inleddes med en del misstänksamt morrande, men strax var alla tvivel borta och de rullade runt tillsammans.

Ja, och nu ligger den lilla lurviga varelsen på mattan här bredvid mig och andas ut och vilar, men om jag reser mig, så är han kvickt uppe på benen, så helt lugn är han ännu inte. Framför oss har vi kvällen och natten och ingen vet vad de har att ge oss.

Läs mer

I ett luftläge

Det är den sista kvällen innan Miki, min svartlurviga hittehund från Našice i Slavonien, kommer hit för att bosätta sig här hos mig – nej, han vet ännu inget om det, märkligt att föreställa sig det. Mina tankar går bakåt och framåt och jag befinner mig i ett luftläge mellan förflutet och framtid och jag väljer med eller utan anledning att fästa min existens vid en bild jag tog härom dagen från Rožnik, den där kullen ovanför Ljubljana. Bilden är tagen alldeles bredvid det hus som nu är ett slags minnesplats för den store författaren Ivan Cankar, som ni säkert kommer att höra mer om kring hundraårsdagen av hans död. Cankar levde uppe på Rožnik under det sista året av sitt liv, tills han dog i sviterna av en olycka, ännu ganska ung.

1IMG_0095

Jag låter utblicken från kullen över landskapet nedanför och över snödrivan, det stora knotiga trädet och huset med människorna på verandan med fönsterrutor av färgat glas och Cankarminnen i sig illustrera min position i tiden och världen. Den tomma ölsejdeln och askfatet av glas på det bastanta träbordet hör också till rekvisitan, ja, och det smala trädet i mitten som inte alls är knotigt utan bara vintrigt kalt. Bilden bär i sig sorgen och saknaden efter Londi, men också minnen från en lycklig tid i skogarna och längs vägarna, i städerna. Samtidigt rymmer den andlös förväntan och en stillsam oro inför det som ska komma och inför den som ska komma. Här finns också vardagens grus och smutsen på drivan och ett litet staket för tanken att stödja sig mot.

Läs mer

Italiani a Parigi

En regnig förmiddag i Bologna bestämde Alex och jag oss för att gå på utställningen ”Italiani a Parigi” på Museo e l’Oratorio di Santa Maria della Vita. Jag klipper in några introducerande rader här för att slippa bli onödigt pratig:

Dal 7 dicembre 2017 al 25 febbraio 2018, Genus Bononiae presenta presso il Museo e l’Oratorio di Santa Maria della Vita la mostra René Paresce. Italiani a Parigi. Campigli, de Chirico, de Pisis, Savinio, Severini, Tozzi, a cura di Rachele Ferrario.

Det handlar alltså om en grupp italienska konstnärer som målade i Paris under mellankrigstiden. Jag kände bara till Giorgio de Chirico sedan tidigare men tyngdpunkten i utställningen ligger på René Paresce, så de flesta av bilderna jag nu tänker visa är målade av honom.

När vi kom upp för den ganska branta trappan till själva utställningssalarna möttes vi av Paresces halva blick, ett öga var dolt bakom dörren.

1IMG_0024

Först stannade vi – fast nu friserar jag nog berättelsen, men så gör man ju ofta – vid en av de få målningarna av de Chirico. Jag minns inte namnet på tavlan men jag tror att det var ganska intetsägande, något i stil med ”Möbler i rum”, men vi tyckte oss se en mäktig och lite sliskigt klädd fåtölj förhöra en mager och skranglig pinnstol: ”Fåtölj förhör pinnstol”.

2IMG_0027

När jag tog bilden fick jag tyvärr med för mycket av vägg och ram, så efter det bestämde jag mig för att ”gå in i bilderna” när jag tog bilder av dem. Alex läste någonstans att Paresce under någon tid haft mycket kontakt med latinamerikanska målare, kanske Diego Rivera, men nu blir minnet lite suddigt. I alla fall hittade vi en målning av Paresce som andades något latinamerikanskt:

3IMG_0030

Många bilder föreställde samma rum med små förskjutningar och lite olika rekvisita, men inget av mina foton på dem blev bra, så jag visar i stället de här hemlighetsfullt anonyma gestalterna utan ansikten i deras upplevelse av kosmos från ett sirligt räcke.

4IMG_0032

Och som avslutning får ni stå ut med att Paresces tvåögda ansikte är lite klumpigt och fult belyst. Tänk bort det överflödiga ljuset!

5IMG_0033

Läs mer

Samtal med Igor

Hemvägen från Bologna och Trieste förde mig som vanligt till Ljubljana och till Igor i hans makalösa ”kråkslott” och en lång kväll bland viner, ostar, korvar och rakija rullades upp. Som vanligt talade vi om ”allt”. Jag vet ingen som jag har så väglösa samtal med, vi går lika stadigt (eller utmanande ostadigt) på månen som på kalfjället. Och aldrig vet vi vart vi är på väg när vi låter tankarna sätta sig i rörelse. Efteråt ligger allt utspritt på ett oöverskådligt sätt som splitter efter en sprängning och jag hittar bara tillbaka till en eller annan flisa som slumpen bjuder mig på.

1IMG_0089

Genom bilden jag tog minns jag i alla fall stunden då vi talade om orden ”förstånd”, ”intelligens”, ”klokhet” och ”visdom” och dessas synonymer på diverse språk (inte minst slovenska), fast det finns förstås inga synonymer, men det var inte det nya. Det nya – eller så var inte heller det just nytt – var hur djupt vi kom in i de här orden och hur nyfiket och halsbrytande vi lutade oss in i våra hjärnor, hjärtan och själar, när det gällde dessa ords alla skikt och speglingar.

Jag vet också att vi vände och vred på den där märkliga svenska hyperkorrektheten och marken försvann sakta under fötterna på oss när vi undan för undan upptäckte eller visade varandra allt det som inte längre finns bland det som är sägbart i Sverige.

Balkan och balkanfolken var som alltid ett centralt tema för oss, dessa folks blodiga, arga, sorgsna lidande, deras sturska steg över markerna och över varandras lidande. Ingenting kan vi tala så länge om som om Balkan. Men nu minns jag inte några detaljer, fast kanske handlade mycket om Kosovo.

Ja, och resten dränktes i vin och minneslöshet. I minneslösheten gömmer sig mycket. En del kommer upp igen.

Läs mer