Blogg

Det är egentligen inte särskilt varmt idag men Miki tyckte tydligen ändå att han behövde gräva sig en svalgrop i parken. Kanske var ögonblicket varmt för honom. Han grävde hårt och uthålligt.

Efter en stund var han nöjd och la sig ner lite prövande, flyttade sig ett halvt varv för att hitta den rätta positionen.

Så låg han där och spanade efter fåglar och flygfän. Ganska till freds såg han ut att vara, inte på jakt utan mer som en uppmärksam betraktare beredd att ta emot alla intryck.

Efteråt, när vi kom ut ur parken, fick jag en ingivelse att ta en kaffe på Momentto. (Jag går nästan aldrig dit, bland annat för att jag har svårt för den där besynnerliga stavningen.) Mycket har ändrat sig där sedan sist. Jag tror den lutar lite mot alkisbar nu, men på ett ganska ljust och godmodigt sätt och vi blev vänligt mottagna av en servitris, som inte var servitris, och några gubbar hade också något att säga.

Just när vi skulle äta kvällsmat, Miki och jag, fick jag syn på Zora och Đurđica och Hajdi genom det öppna fönstret. Đurđica tänkte precis ringa mig men jag hann före och ropade ner till dem. Ville Miki och jag följa med på en runda? Ja, fast först skulle vi äta men det gick ganska fort, särskilt för Miki. Strax bortom Pumpa hann vi upp dem. De hade med avsikt gått väldigt sakta och så strövade vi tillsammans längs de gröna remsorna utmed de stora vägarna. Kanske var det ganska fult på avstånd men på nära håll under valnötsträden och popplarna var det vackert. Luften var mild eller kanske varm, Đurđica tyckte det var kvavt, men Zora och jag tyckte om den just som den var. Vi småpratade lite om hundarna, om när och var man ska plocka valnötterna till likören och Zora hittade en fyrklöver och gav mig den och Đurđica tyckte att jag skulle lägga den mellan sidorna i en bok och det har jag gjort nu. Jag har lagt den i Gunvor Hofmos bok ”Jag glömmer ingen” i Eva Runefelts och Staffan Söderbloms tolkning. Den ligger mellan dikterna ”Bär jag kronbland nu” och ”Ömhetens träd”. Men tillbaka till promenaden – och någon annanstans igen: När vi fem gick där i gräset och ljumheten under träden tänkte jag på stämningen som finns på vissa ställen i Nora Ikstenas förunderliga bok ”Modersmjölken”, särskilt där de sitter på rangliga trädgårdsmöbler under äppelträden nära floden med det mjuka vattnet.

Nu är vi hemma igen och nyss föll ett solregn över Brijunska och jag lutade mig ut genom köksfönstret och luktade på luften. Fåglarna kvittrade lite förstrött och ganska tyst.

Det vilar ett märkligt lugn över den här dagen. Det är så stilla som om världen höll andan och lyssnade efter något ohörbart, något bortom koltrastens vattensång. Miki är nog densamme men jag är nog lite mer kantstött efter den senaste smällen, jag är lite vagare än jag var vid den här tiden förra året, fast egentligen minns jag inte hur tillvaron såg ut då.

Nå, vi tog femman till Jarun för att leva lite sjöliv. Kanske var det ganska mycket folk på vägarna runt sjön, det är ju söndag och sol och värme utan hetta, men det märktes inte, stillheten överröstade allt och alla. Vi gick till vår vanliga plats, fast den fanns inte riktigt för vattnet står så högt och träden liksom vadar ut i vattnet.

Aldrig förr har gräset varit så högt här i vår strandvärld. Kanske kommer någon att klippa det, kanske kommer det så småningom att torka bort, men som det är just nu kan man gömma sig i gräset.

Jag badade några gånger, simmade lite lojt ut mot ön men vände varje gång ganska snart, för vart skulle jag? Vattnet hade just den temperatur man kunde önska sig. Miki badade bara tassarna, han vill ju hålla pälsen torr. Han gick bara lite i strandkanten i poppelskuggan och drack lite bland näckrosbladen.