Blogg

Möte genom stängslet

Idag stannar vi lite hos valpflickan på Brijunska. Hon har blivit ganska mycket större sedan sist, men hon är lika vänlig och glad och inget vakthundsaktigt märks på henne. Så jag känner mig hoppfull inför hennes och Mikis framtida möten. Men nu får bilderna tala till er – på mycket nära håll:

och leka med gulläpplen

Så, nu har jag raderat allt det jag nyss skrev om vad som händer i mediavärlden, denna värld med ränder i larvigt och grymt. Det är ett mönster jag vill glömma, för nej, jag känner mig inte förpliktigad att älta den. Livet är svårt nog ändå, också när det är lite lättare. Jag tänker visa bilder från en lite kylig men vacker vårdag, den dag som nu går mot sitt slut. Ja, och så tänker jag säga något om vad jag gör eller tänker. Nyss for barnvisan ”Gåsa gåsa klinga” genom mitt huvud eller rättare sagt raden ”där gror löken”. Annars översätter jag Else Lasker-Schülers dikter och är nu en bit förbi hundra. Jag förstår inte hur det har gått till. Kanske är det för att Eva läser dem. Jag översätter också ”Der Schimmelreiter” och är ibland långt ute på vallarna med Nordsjöns vågor skummande omkring mig. Jag vet hur det luktar. Och så finns mina kommande recensioner eller rättare sagt så finns de inte, inte ännu. ”Armenien berättar” för mig över höga berg och djupa klyftor och färgen är granatäpplets och modus är ofta våld – nej, så kan man inte säga, men nu gjorde jag det. Mest bråttom är det med Merete Mazzarellas senaste – ännu inte utkomna – bok. Jag läser den med ett slags långsam snabbhet och jag tycker att jag känner igen mig, kanske mera i det jag tänker än i det som står där.

Men viktigast på dagarna är mina kvartersvandringar med min Miki Manojlović, den serbiske skådespelaren i hundgestalt. Čupavac. Krulltott.

Och himlens färg har också betytt mycket för den här dagen eller för mig den här dagen. Blåare går inte. Forsythian förtydligar det genom sin prunkande gulhet.

Plommonträdets vita blommor trängs nu ännu tätare än när jag sist sa att de tätnat. Till himlen.

Jag har än en gång försökt fotografera den där katten vi så ofta går förbi där den ligger under trollhasseln (om det är en trollhassel) bland alla primulorna. Men det gick inte så bra – ögonen försvann in i det vita ansiktet, fast fin är den ändå. Mikis ”kamtant” brukar förresten mata den.

Ja, och jag väljer cirkelformen och slutar hos min krullvän och säger ”Där sitta snälla barn och leka med gulläpplen. Där sitter du och där sitter jag.”

Etikettspråket

Etikettspråkets fanbärare är Utvecklingen. Etikettspråket översätts till etikettspråk. Etikettspråket kräver etikett. Etikettvärlden betalar sig. I etikettvärlden finns enbart representanter. Etikettspråket vet det Rätta. Etikettspråkets form är innehållet. Etikettspråket följer sin etikett. Etikettspråket sväller sig allt tommare. Etikettspråket är starkt i kraft av makten bakom det. Etikettvärlden blir allt trängre. Etikettspråket väljer etikett. I etikettspråkets sökarljusgenomborrade skenvärld tämjs den enskilda människan genom strypning. I etikettvärlden är ”frihet” och ”fångenskap” synonymer. Etikettspråket består av termer, aldrig av ord. Etikettspråket har ett anpassat leende. Etikettspråket är till sin belåtenhet.

Våra morgonrundor – tema med variationer

I stället för att vara monotoni så är våra morgonrundor ”tema med variationer”, även om vi oftast går samma väg. Härom morgonen såg vi en igelkott i hörnet mot nunnornas trädgård och vi vet aldrig vilka hundar vi kommer att träffa, även om det ofta är samma. Idag var det gymnastik i parken när vi kom förbi och det var många fler deltagare än senast vi såg dem, fast avstånd håller de ändå.

Forsythiabuskarna blommar nu allt tätare och gulare och de lyser starkt och klart genom hela parken.

Och Miki har fått en ny vän, en tant (ja, hon kallar sig själv ”teta”) som går runt med två stora påsar med mat åt katter och hundar. Hon är en stor djurvän och hon har upptäckt Miki och tycker särskilt mycket om honom. Numera har hon alltid en kam med sig så att hon kan kamma honom medan han äter av det hon bjuder på. Han har ju så mycket ull och han ”behöver lätta på håret”, säger hon. Miki tycker att det går bra en stund för han gillar henne men han visar tydligt men vänligt när han tycker det räcker. Och hon förstår honom.

Tillbaka i nuet

Efter de senaste veckornas resa tillbaka till tiden i Brno förra året är jag tillbaka i nuet. Och vi har vårdagar. Barernas uteplatser är öppna igen efter att man lättat på restriktionerna. Jag vet inte om det är bra eller dåligt – antagligen både och. Men jag väntar med sådant och bär fortfarande mask även utomhus (fast det bara är masktvång inomhus), precis som ganska många andra här i mitt eller vårt hörn av Sigečica. Siffrorna är mycket bättre än under vintern, men om framtiden vet man ju aldrig något.

Miki och jag lever vårt ganska ensliga liv, men vi är mycket ute och träffar då och då både hundar och människor. Och Miki får ju nosa fritt.

Plommonträden i ”parken” bakom ”Patriotens hus” blommar ymnigt och det vita lyser mot den himlablå himlen. Och vid Pašmanska som vi går längs nästan varje förmiddag med ansiktena i solens riktning finns en liten trädgård med ett träd med ljusrosa blommor, kanske ett körsbärsträd.

Om en stund ska vi ta en rakija i parken vid Vukovarska med Vesna.