Blogg

Etikettspråket

Etikettspråkets fanbärare är Utvecklingen. Etikettspråket översätts till etikettspråk. Etikettspråket kräver etikett. Etikettvärlden betalar sig. I etikettvärlden finns enbart representanter. Etikettspråket vet det Rätta. Etikettspråkets form är innehållet. Etikettspråket följer sin etikett. Etikettspråket sväller sig allt tommare. Etikettspråket är starkt i kraft av makten bakom det. Etikettvärlden blir allt trängre. Etikettspråket väljer etikett. I etikettspråkets sökarljusgenomborrade skenvärld tämjs den enskilda människan genom strypning. I etikettvärlden är ”frihet” och ”fångenskap” synonymer. Etikettspråket består av termer, aldrig av ord. Etikettspråket har ett anpassat leende.
Etikettspråket är till sin belåtenhet.

Våra morgonrundor – tema med variationer

I stället för att vara monotoni så är våra morgonrundor ”tema med variationer”, även om vi oftast går samma väg. Härom morgonen såg vi en igelkott i hörnet mot nunnornas trädgård och vi vet aldrig vilka hundar vi kommer att träffa, även om det ofta är samma. Idag var det gymnastik i parken när vi kom förbi och det var många fler deltagare än senast vi såg dem, fast avstånd håller de ändå.

Forsythiabuskarna blommar nu allt tätare och gulare och de lyser starkt och klart genom hela parken.

Och Miki har fått en ny vän, en tant (ja, hon kallar sig själv ”teta”) som går runt med två stora påsar med mat åt katter och hundar. Hon är en stor djurvän och hon har upptäckt Miki och tycker särskilt mycket om honom. Numera har hon alltid en kam med sig så att hon kan kamma honom medan han äter av det hon bjuder på. Han har ju så mycket ull och han ”behöver lätta på håret”, säger hon. Miki tycker att det går bra en stund för han gillar henne men han visar tydligt men vänligt när han tycker det räcker. Och hon förstår honom.

Tillbaka i nuet

Efter de senaste veckornas resa tillbaka till tiden i Brno förra året är jag tillbaka i nuet. Och vi har vårdagar. Barernas uteplatser är öppna igen efter att man lättat på restriktionerna. Jag vet inte om det är bra eller dåligt – antagligen både och. Men jag väntar med sådant och bär fortfarande mask även utomhus (fast det bara är masktvång inomhus), precis som ganska många andra här i mitt eller vårt hörn av Sigečica. Siffrorna är mycket bättre än under vintern, men om framtiden vet man ju aldrig något.

Miki och jag lever vårt ganska ensliga liv, men vi är mycket ute och träffar då och då både hundar och människor. Och Miki får ju nosa fritt.

Plommonträden i ”parken” bakom ”Patriotens hus” blommar ymnigt och det vita lyser mot den himlablå himlen. Och vid Pašmanska som vi går längs nästan varje förmiddag med ansiktena i solens riktning finns en liten trädgård med ett träd med ljusrosa blommor, kanske ett körsbärsträd.

Om en stund ska vi ta en rakija i parken vid Vukovarska med Vesna.

Miki och jag återvänder hem

Den 2 mars (förra året) var Mikis och min sista morgon i Brno. Vi gick vår vanliga runda upp på höjden ovanför Čápkova och jag tittade ännu en gång bort över staden mot Špilberk och katedralens dubbeltorn.

Sedan åt vi frukost och jag packade färdigt. Som avslutning gick jag ut och tog några sista bilder från Renés balkong.

Vi gick sedan tillsammans alla fem till stadshuset (eller vad det heter), där Alex och Rudolf skulle ha ett byråkratiskt möte med min fantastiska Brno-kollega Eliška som tolk. Federico följde Miki och mig till stationen och jag sa att han inte behövde vänta tills jag köpt biljetter och vi klivit på tåget. Efter det hände det sämsta på den dagen och jag har egentligen ingen lust att berätta om det, så det får bli en kort-version: Vi steg ovetande på ett tåg som bara tog med hundar i korg – railjet tror jag det hette, skulle vilja vara säker för att kunna undvika det för alltid! Nå, vi blev handgripligen avslängda och jag höll på att klappa ihop för tiden i Wien var inte särskilt väl tilltagen. I min förtvivlan ringde jag Federico som kom inom kort som en räddande ängel. Vi drack te tillsammans i en bar ovanför stationen och jag fick nytt mod av Federico. Sedan följde han mig till det enda tåg som jag hade en chans att hinna till min anslutning i Wien med (det går bara ett tåg om dagen mellan Wien och Zagreb). Det var ett tåg i České dráhys regi och där är man normal mot hundar. Federico vinkade av oss och var kvar tills tåget satte sig i rörelse. Och vi kom till Wien i tid och jag köpte biljetter och vi kom iväg. Egentligen minns jag ingenting av resan som sedan följde, men jag har en bild på Miki, där det står att han är i Leibnitz, alltså ganska nära slovenska gränsen.

Strax innan vi steg av i Zagreb tog jag en selfie på Miki och mig och skickade till ”barnen” i Brno.

Och så var vi framme och tog väl tvåans spårvagn ända hem. Minns inte, kanske bytte vi någonstans. Strax före halv tolv var vi hemma och vi var båda lättade över det.

Sista dagen i Brno – lite bilder

Men för ett år sedan var det också den 1 mars och inte enbart den 29 februari. Den dagen är full av bilder i min mobil, så jag måste välja. Det var också den sista hela dagen i Brno för Miki och mig, eftersom min termin började. Rudolf, Alex och Federico stannade en eller två dagar till.

Jag börjar med en middag på en liten behaglig restaurang dit Šárka och Marek hade bjudit oss. Var den ligger vet jag inte utom att det var nära hem till dem sedan när vi skulle dricka kaffe. Bilderna får tala för sig själva.

Bilden med Alex, Rudolf och mig i spegeln är tagen av Alex och kanske är den inte från den dagen, men det tänker jag inte bry mig om.

Slutbilden här är från vår sista kväll tillsammans och den är tagen i en restaurang strax under Špilberk dit vi gick flera gånger. Killgänget.