Blogg

Trieste och Rijeka

Ofta när jag går på Triestes eller Rijekas gator tänker jag på hur många likheter det finns mellan de två städerna. De verkar liksom byggda efter samma plan och på liknande marker. Det har mer än en gång hänt mig när jag svängt runt ett hörn i den ena staden att jag förväntat mig att komma in i en gränd eller på ett litet torg i den andra. ”Här är inte där”, har jag gång på gång tvingats att tänka. Och den här sommaren har jag varit ganska länge i båda och därför kommit ännu närmare likheterna men också skillnaderna. En gång ska jag tänka igenom detta på allvar och rita upp det så klart jag kan med hjälp av bilder och text och associationer. Idag nöjer jag mig med fyra bilder: två av en sort och två av en annan. Jag säger inte var bilderna är tagna mer än att de är tagna i Rijeka eller Trieste.

De första två är från det inre av städerna:

När det gäller de andra två behöver jag inte säga var i städerna de är tagna:

Rijeka – Zagreb

Och nu är vi hemma igen efter fem timmars tågresa. För ett slags låtsasordnings skull visar jag en stationsöversikt jag satte ihop under en annan resa:

Rijeka – Sušak Pećine – Škrljevo – Meja – Plase – Zlobin – Drivenik – Lič – Fužine – Vrata – Lokve – Delnice – Zalesina – Kupjak – Skrad – Žrnovac – Brod Moravice – Moravice – Vrbovsko – Gormirje – Ogulinski Hreljin – Ogulin – Oštarije – Košare – Tounj – Gornje Dubrave – Donje Dubrave – Generalski Stol – Gornji Zvečaj – Zvečaj – Belavići – Duga Resa – Mrzlo Polje – Karlovac Centar – Karlovac – Draganići – Lazina – Domagović – Jastrebarsko – Desinec – Zdenčina – Mavračići – Horvati – Hrvatski Leskovac – Remetinec – Zagreb

Under morgonen och förmiddagen gjorde vi allt vi kunde för att få ut den sista glädjen ur Rijeka. Vi drack kaffe i ”lusthamnen” och sedan gick vi genom hamnen till vår ”privata” badplats. Där fanns det två unga män med sina hundar, så Miki bråkade lite med dem och blev sedan vän med åtminstone den ena.

Jag tog långa simtag ut mot Cres. Luften var ovanligt klar och jag såg längre bort än någon av de andra dagarna. På tillbakavägen plockade vi lite druvor och tuggade i oss och spottade ut de för stora kärnorna. Och sedan satt vi på Konoba Fiume och åt hobotnica. Alla skrattade vänligt mot oss och frågade om vi verkligen trodde att vi skulle komma iväg idag. Jag sa att jag hoppades det, men jag vet inte om jag egentligen talade sanning. Hos Mamma Maria fick jag en tallrik soppa och en rakija och Miki fick en bit korv och några bobice. Och så var det dags för avfärd. Dagens tåg var lite modernare än det vi hade på ditvägen, man kunde ladda telefonen om man ville och det var ju bra för mig som tog hundra bilder.

Först klättrade tåget från havet upp mot Gorski Kotar. På stationen i Meja fångade jag en scen med stins och avstigande passagerare. De senare hade visst handlat i Rijeka.

</a

I vagnen hade vi ett ungt par bredvid oss tvärs över gången. De tittade redan från början på Miki och så började vi prata om honom och efter en stund hade han flyttat över till dem. Han vet hur man gör när man trivs.

Utanför fönstret hade vi lövskogar, berg, floder och hagar. Och alla de små stationerna, gårdarna och de grånade små rucklen. Så svårt att ta blicken ifrån.

I Gornje Dubrave fångade jag på nytt en stins i samspel med en avstigande passagerare. Det är något särskilt med de här små lantliga stationerna – det är som om de låge i hjärtat av tillvaron. Ja, de ligger där helt säkert.

Vår sista dag i Rijeka, kanske

Om inget mer oväntat händer så är det här den sista hela dagen i Rijeka för den här gången. Regnskurarna har vandrat genom staden men värmen ligger där den ligger. På förmiddagen inträffade något av mig inte helt begripet i vår annars så lugna trappuppgång eller vid porten.

Jag fick veta att två större polisfordon stod direkt utanför porten och blockerade den och det talades om illegala flyktingar från Turkiet, som skulle vistas på våningen under oss. Vi blev tillsagda att inte gå ut så vi väntade någon timme.

När vi blev utsläppta gick vi en sväng till stationen och köpte äntligen de där ”riktiga tågbiljetterna” till Zagreb. På tillbakavägen gick vi förbi Žabica, busstorget, det är svårt att undvika det, och sedan följde vi kajkanten och ”mötte” ett av godstågen, för en gångs skull inte ”hundra” vagnar långt.

Eftersom jag ville veta lite mer om hamnkvarteren strövade vi omkring lite i hamnen och utmed de olika avspärrningarna.

Ibland hittade vi ett hål som vi kunde passera igenom. Miki var intresserad och ivrig för det rörde sig här och där i skrymslena och skjulen. Kanske råttor eller möss. På ett ställe hittade vi ut till vattnet. Och se, det var vackert.

Kvar i Rijeka

Och så spelar ödet eller den kroatiska tågvärlden mig ett spratt igen. Jag hade tänkt åka hem till Zagreb vid tvåtiden idag, men nej, till Lokve är det buss, så jag fick veta att jag kunde ha åkt vid fem eller sju på morgonen, oattraktiva tider för mig. Jag vill inte ha bråttom på morgonen, så här är vi i Rijeka. Kvar. Och egentligen är det nog bäst så. På lördag går ett riktigt tåg vid en för oss passande tid. Väderleksrapporten hade sagt regn med kvardröjande värme. Och värmen dröjde sig kvar och morgonen var av grått siden med ull på insidan.

Men nej, det regnade inte och Miki och jag gick mot vår förbjudna strand och tog lite omvägar så att vi kunde proppa oss fulla med fikon och druvor.

Och sedan simmade jag runt i det gråa sidenmjuka vattnet och luften var också siden och Miki levde sitt hemlighetsfulla liv på mosaikplattan. En man ropade och frågade om vattnet var som det skulle och jag svarade att det var det. Annars kom inga människor, bara lite sjöfåglar.

På eftermiddagen, efter att jag ätit mina musslor på Konoba Fiume, hängde vi lite i ”lusthamnen”. Vattnet fortsatte envist att se ut som siden.

Vi var inne hos Mamma Maria och jag fick en rakija och Miki något att tugga på och sedan sov vi lite och sedan var vi nog hos Mamma Maria igen, hennes dotter Jadranka var också där. Vi pratade om ditt och datt, bland annat om maten på Konoba Fiume. När det mörknade gick Miki och jag en runda mot Mrtvi Kanal och satt en stund i en av barerna där. Kvällen var varm. Någonstans på eftermiddagen hade det nog regnat.

Strövtåg i en ”ny” del av Rijeka

Tidigt igår kväll gick Miki och jag efter ett ärende vid Žabica en sväng upp mot den övre delen av staden. Ganska snart korsade vi järnvägen via en ganska hög bro. Spåren glänste i solnedgången och vid synranden ritade Istriens berg upp sig.

Vi gick vidare lite på måfå kanske men egentligen nog efter den roströda färgen på en mäktig husvägg. Jag betraktade också de spännande balkongerna som hängde på väggarna med sina smidesjärnsräcken och sina blomrankor.

Så böjde vi av åt höger, i stadens riktning alltså, in på den stora gatan Pomerio. Jag har funderat lite över namnet men är ännu inte säker, så jag tiger. Min nyfikenhet drev oss in i en av gatans smala ”blindtarmar”, där vi pressade oss fram lite hit och dit. Ni ser gatnumret Pomerio 6.

Sedan följde vi Pomerio ett tag på ett mera konventionellt sätt tills vi svängde neråt i riktning mot Korzo. Här och där fanns det plaketter (det heter kanske inte så) på väggarna med rad av namn från olika tider. Namnbytena har uppenbarligen skett ofta. ”Marsecchia” vill jag ta reda på lite mer om.

Ja, och så befann vi oss rätt som det var nästan rakt bakom vårt hus vid Korzo, fast det märkte jag inte förrän vi rundat hörnet längst fram på slutbilden här.