Blogg

Hemmakväll i benstugan

Sedan över ett år lever Miki och jag ett helt privat liv här på Hvarska 10. Ingen utom vi kommer någonsin in här – hyran kastar jag genom fönstret till hyresvärden. Därför ser det ut som det gör här. Jag ska bara visa er ett hörn som Miki inrett på ett egensinnigt sätt. Här håller han sina tänder och sin vildhet i form. Jag har för länge sedan vant mig vid platsens karaktär och alla de skrapande och knakande ljuden. Och knotornas dunsande mot golvet.

Årets första bad

Idag är den riktiga sommaren någon annanstans, så jag tar fram några bilder från i måndags då jag tog sommarens första bad. Jag valde Bundek, min närmaste korvsjö, tog på mig ffp-masken och steg på vid Slavonska och åkte ett par stopp. Jag hade hoppats att det äntligen skulle vara möjligt att gå av vid Most mladosti igen, men nej, något byggs fortfarande så jag fick stiga av vid Zapruđe på den där underliga kanske för alltid provisoriska platsen. Egentligen vet jag inte hur det ser ut där, bara att det är fult, det går inte att titta noga på. Miki var inte med för det var för varmt och han badar ju ändå inte, så han hade bara blivit trött och sedan uttråkad och sedan trött. När jag lämnat det fula gick jag genom den stora parken som omger Bundek och sista biten gick jag uppe på nasip för att få lite utsikt. Och så var jag framme och tog en ”klassisk” bild.

Sedan gick jag ner till min vanliga plats, bredde ut handdukarna, klädde om och kände lite på vattnet. Inte kallt, men inte heller varmt. Jag såg en människa i vattnet, en man tror jag, och några utspridda människor på stränderna. Efter en stund blev det mer liv i strandkanten och i vattnet, men de som badade och lekte var alla hundar. Flera kom fram och hälsade på mig. Ägarna ropade ursäkter men jag sa att allt var som det skulle.

Jag tog en kort simtur, kanske mest för sakens skull och jag tänkte att det var ovanligt tidigt för mig här i Zagreb och ändå så helt oheroiskt. Det var rätt många år sedan jag badade på det sättet. Vad gjorde jag sedan på stranden? Ingenting, ja, och så åt jag lite. Hemvägen blev annorlunda än ditvägen: Jag följde nasip ända till Most mladosti och sedan bestämde jag mig för att gå över bron för att slippa det urtråkiga Zapruđe. Från bron har man i alla mycket att titta på även om bilarna stör.

Sava låg där grön och mäktig och liksom fet. Och Medvednica böljade vackert i fjärran. När jag kom över till andra sidan gick jag under bron och klev sedan på vid Borovje en bit bort.

Vild söndag vid Sava

Det har varit högsommar de senaste dagarna och mycket annat har också hänt och det är ju som alla vet så med ”dagboksskrivande” att när ingenting finns att berätta så har man tid att skriva och när det å andra sidan finns saker man tycker är värda att visa och berätta, så hinner man inte, för då är tiden full. Nå, jag ska väl inte överdriva nu, jämfört med hur det kan tänkas se ut i många andras liv, har det säkert inte hänt mycket här, men för mig har tiden varit just full. I söndags, ja, det var i förrgår, så kom Gabi hit och vi tre, Gabi, Miki och jag gick en lång lång promenad ner till Sava och sedan hit och dit längs nasip. Ja, vi var nere vid vattnet också och Miki, som jag övermodigt lät gå fri höll på att ramla i det virvlande ljusbruna vattnet.

Så, det fanns ögonblick av skräck mitt i glädjen. Sedan hittade han något slags bo under en rishög – vågar inte gissa vilket djurslag. Han kastade sig in i högen och jag ryckte i selen (för den hade han kvar på sig) tills spännet brast och sedan fick jag kasta mig och lägga mig på honom tills jag äntligen lyckades ”brotta ner” honom. Tjock eller inte, men så fruktansvärt björnstark. Jag talar om Miki alltså. Sedan fick han gå i koppel ett tag så att Gabi och jag kunde vara lite avslappnade. Värmen steg och Miki la sig än här än där, så till sist – när då? – tyckte Gabi att vi skulle vända. Nu gick vi uppe på nasip och jag greps av den där sorglösheten igen och lät Miki springa fri.

Fel igen. Nedanför nasip löper en bilväg och innanför stängslet till det närmaste huset ni ser stod en ganska liten hund och skällde ettrigt. Miki antog utmaningen och gjorde en plötslig rusning ner på vägen och fram till staketet. Jag kastade mig som en galning efter honom för jag såg en bil närma sig i ganska hög fart. Hundarna skällde och hoppade på varsin sida av stängslet och jag skrek och sprang fick genom ren tur tag i selen. Och så knäppte jag fast kopplet igen och vi stretade upp på nasip till Gabi. Efter det blev det ingen mer frigång även om det kanske hade varit möjligt när hettan började ta ut sin rätt på Mikis krafter och han på nytt började göra liggpauser i gräset… (Ja, gräset är grönare med Gabis kamera.)

E.T.A. Hoffmann i svensk översättning

Jag kopierar helt enkelt in förlagets text:

Snart på Hastur förlag:
E.T.A. Hoffmann ”Magnetisören och andra berättelser”,
i översättning av Bodil Zalesky
Omslag: Oskar Aspman
målning: ”Dom über einer Stadt” av Karl Friedrich Schinkel

Romantiken är till sin natur gränsöverskridande, den är en ständig rörelse, åtminstone i tanken, den drivs av en längtan till det som hägrar bortom. Den är vild och sträcker sig efter oändligheten och det ouppnåeliga. Den lever i sagan och drömmen och ser ingen gräns mellan verklighet och fantasi. Samtidigt som den är besatt av det sköna, vågar den sig djupt in i livets mörka sidor, i det demoniska och groteskt förvridna.

Av de tyska romantikerna förvaltade kanske ingen detta gränsöverskridande med skickligare hand än allkonstnären E.T.A. Hoffmann (1776–1822).

I denna volym återfinns fem av Hoffmanns noveller: skräckromantiska, bisarra och vidunderliga historier om det kluvna jaget, den gäckande spegelbilden och de inkräktande krafter som ständigt hotar förvandla livet till kaos. I dessa hisnande natt- och fantasistycken kommer Hoffmanns genialitet, spännvidd och förmåga att ständigt förbluffa och överraska läsaren till sin fulla rätt.

Boken innehåller: ”Rådman Krespel”, ”Äventyr på nyårsnatten”, ”Magnetisören”, ”Det öde huset” och ”Arvegodset”.

I det inre av Indien

För kanske tjugo år sedan läste jag de här raderna:

Den totala bristen på kartläggning av det lantliga Indien i dess innersta djup upphörde aldrig att förvåna. Man tog av från landsvägen och ut på stigarna och kände sig genast som jordens tidiga navigatörer måste ha gjort; som en landytans Cabot eller Magellan.

Här upphörde landsvägens polyfoniska verklighet och ersattes av tystnader, stumheter lika vidsträckta som landet. Här fanns en ordlös sanning, en som kom före språket, ett vara, inte ett bli till.

Ingen kartograf hade fullständigt kartlagt dessa ändlösa vidder. I avkrokarna fanns byar begravda som aldrig visste om det brittiska imperiet, byar för vilka namnen på landets ledare och grundare inte skulle betyda någonting, trots att Wardha, där mahatman hade grundat sitt ashram, bara låg knappa tjugo mil bort. Att färdas på en del av de här småvägarna var att resa mer än tusen år tillbaka i tiden.

Dessa rader är från en roman av Salman Rushdie, en roman som inte fångade mig utom just det här stycket som jag inte kommer att glömma förrän jag har glömt allt annat.

Jag tänker ofta på det här stycket nu när pandemin har förts till Indien och indierna dör i massor av brist på syrgas. Än så länge händer det mesta i städerna där det finns sjukhus och syrgas, om än i alldeles otillräcklig omfattning. Men när farsoten når byarna i väglösheten står människorna utan all hjälp.

Varje dag lyssnar jag på doktor John Campbell i norra England när han talar om covid. Jag lyssnar på honom för att han har detta ovanliga: kunskap, öppenhet, ödmjukhet och ett stort hjärta. I dessa dagar talar han mycket om Indien…