Blogg

Lev är död

Jag vet inte vad jag ska säga. Lev Hrytsyuk är död och jag förstår ingenting. Vi talade med varandra i somras mellan Lviv och Zagreb och han hjälpte mig mycket då jag befann mig i min djupaste kris. Jag var mitt i all min ångest så glad över att vi hade återknutit kontakten efter ett långt – "tillfälligt" – uppehåll. Jag minns nu de många ukrainska dikterna vi översatte tillsammans (här under pausträdet kan ni hitta många av våra gemensamma försök). Ja, det var han som översatte och jag var med vid putsen. Bilotserkivets, Andruchovytj och flera andra poeters verk mötte jag genom honom. Det här är så obegripligt. Bland det sista jag nu skickade honom var Eva Runefelts "Påminnelsefågeln". Och jag vet att han läste den. Allt är så sorgligt.

Jag läser nu den här för Lev:

Påminnelsefågeln

Kommer så det lilla ovala
urtida skelettet
klätt i fjädrig flykt, anropad
av de döda:

”Här är jag
ett ögonblick”

Att närma sig gör fågeln
med uppdraget att någon
haka loss ur gravitationen

Sorgens vita eufori
att allt förnimma utan
åtskillnad, att gå vill
Ett svävande ont
är tjärsorgen för fågelnäbb
att kvickt bryta en bit,
blåsa i öppningen in
den dödas doft och avvika

Soldagar igen

Under en lång, obestämt lång, tid har vi gått runt i en tung fuktkall dimma, men så igår kom solen tillbaka, inte värmen egentligen, men solen och det är redan något stort. Miki och jag har gått mycket under dagarnas inte alltför många ljusa timmar och jag har vänt ansiktet mot solen så ofta jag har kunnat. Miki bryr sig mindre om sådant men här ser ni honom som ett solens barn.

Och de gula löven har fått lysa igen och fånga solljuset i sig och vi har gått i lövprasslet.

Imorse var vi med om ett spännande kattmöte vid en soptunna på Murterska. Lite mycket bilar på bilden, men jag kunde inte flytta dem. Miki fixerade katterna och kopplet var hårt spänt.

Tillvaron och böckerna

Efter ett par mycket tunga veckor då jag varit utesluten ur det kroatiska hälsovårdssystemet har jag äntligen släppts in igen. Kampen och pappersexercisen har egentligen pågått sedan juli, så jag är lite utmattad, inte minst med tanke på att jag efter vårens rad av katastrofer fortfarande är psykiskt kantstött och skör. Och av mer än ett skäl är detta inte den rätta tiden att vara utesluten ur sjukvården. Men nu slipper jag alltså ha den paniken flåsande i nacken. Jag har lärt mig att leva med den relativa ensamheten. Ja, Miki är ju alltid med mig, så ensam på riktigt är jag inte, men han kan inte svara på mina frågor, inte alla i alla fall. Vänner träffar jag utomhus på promenader för denna november är kall, så det går inte att sitta på uteserveringar utan att frysa och frysa vill jag inte. Här och där växlar jag några ord med en granne eller ”hundbekant” och med min fruktförsäljare. Vissa dagar är det honom jag pratar med mest. Han har alltså ett stånd utomhus. En gång frågade jag honom om han stod där hela dagen. ”Nejdå”, svarade han, ”bara åtta timmar”. Jag frågade om det inte blir kallt. Då drog han upp jackan baktill, vände sig om och visade mig sin ullväst och sa att med den klarar han sig bra.

Sedan finns ju mobilen och datorn som jag pratar med vänner och familj genom. Under dagarna översätter jag numera Gerhart Hauptmann och så filar jag på en recension. Och som glädjeämnen och sätt att leva har jag mina böcker. Till min förvåning hittar jag gång efter annan en oläst bok som jag hade tänkt ”läsa senare”. Och nu är ”senare”.

Under våren tappade jag läsförmågan i kaoset efter begravningen i Brno, coronautbrottet med nedstängningen och sedan jordbävningen (den 22 mars) och de andra skräckupplevelserna. Jag fick treva mig fram in i läsandet mellan lektionerna via zoom och allt rättande. Så småningom kunde jag läsa Eva Runefelts dikter i ”Ur världen”, men ofta bara en i taget, fast det var ett första steg. Nästa steg blev Nora Ikstenas ”Modersmjölken” och där fick jag så småningom mark under fötterna, men jag var tvungen att gå i cirklar, så jag läste den nio gånger i rad. Efter det kom läsförmågan i en mer vanlig gestalt tillbaka.

Under en period hade jag en dagbok och en nattbok. Dagboken var Sofi Oksanens ”Utrensningen” och nattboken var ”Återkomsten” av Miroslav Krleža, som jag också har på kroatiska: ”Povratak Filipa Latinovicza” (som jag en gång försökt läsa – ja, det blir kanske någon gång ”senare”). ”Nattbok” är nog fel ord, för på nätterna sover jag sedan någon gång i maj, så jag säger ”kvällsbok” då. Sedan gick jag över till att läsa bara en bok i taget (nästan i alla fall). Den första blev ”Come cavalli che dormono in piedi” av Paolo Rumiz. Nej, jag tänker inte säga något om innehållet utan jag säger bara att jag köpte den i Trieste i det där utomhusantikvariatet på Piazza Hortis för några år sedan. Och nu har jag precis avslutat ”Jugend ohne Gott” av Ödön von Horváth. På baksidan av den finns kvittot fastklistrat och det låter mig veta att jag köpte den i en bokhandel vid Schottengasse i Wien den 2 maj 2016. Inte heller här vill jag berätta något. Jag säger bara: läs den! Och läs gärna också om författarens märkliga öde.

På nattygsbordet nu ligger ”Danubio” av Claudio Magris. Kanske kommer också den från antikvariatet på Piazza Hortis…

Ljusen längs Vukovarska – 2020

Som alltid så länge jag bott här är det dimmigt den 18 november och på kvällen blir varje gång mörkret och dimman till ett. Vid denna tid på året tänds lyktor längs Vukovarska till minne av offren för krig och massakrer i Vukovar, Škabrnja och på andra platser här. I år har 29 år gått sedan det hände och sedan detta år är den här dagen en helgdag. Miki och jag går längs ”vår” lilla bit av gatan. Det är inte här de flesta lyktorna står men också dessa lyser och kanske blir de fler fram mot natten.

Hanna Krall: Hjärterkung

Jag sitter nu med en ny bok av Hanna Krall och jag börjar med att tänka tillbaka på den förra jag läste av henne. Det är nog fyra år sedan jag läste ”Hjärterkung” och jag behöver lite hjälp för att minnas den, så jag tittar tillbaka på det jag skrev om den för Hufvudstadsbladet, då för länge sedan.

Kärleken övervinner mycket, men inte allt. Och den lycka som stjäls från en människa kommer aldrig tillbaka. Inget stort ont kan kompenseras av senare ”lyckliga” händelser. Författaren Hanna Krall berättar i romanen ”Hjärterkung” Izolda Regenbergs levnadshistoria från ungdomen i Warszawas getto, genom kriget, längs vägarna till och från koncentrationslägren i sökandet efter mannen i hennes liv, i förhörs- och tortyrrummen, till efterkrigstiden i Wien, Polen och till sist i Israel. Och Hanna Krall, född i Warszawa 1935, vet genom ärren i den egna själen vad hon talar om.

Bokens innehåll bygger på det reportage Hanna Krall gjorde med Izolda Regensberg 2002. Den litterära formen är fragmentarisk och varje litet avsnitt är så kompakt och tungt att det faller genom tillvaron in mot jordens djup. Till stor del berättas förloppet kronologiskt men här och där finns ett kapitel med rubriken ”Fåtölj” och där befinner vi oss alltid långt fram i tiden i Izoldas ålderdom.

Det finns ett lyckligt avsnitt i början av boken, visserligen har en bomb just fallit på föräldrahemmet, men det är ett lyckligt avsnitt. Izolda går i ett par herrskor, eftersom hon inte kan komma åt sina egna, hem till väninnan Basia för att trä i nya skosnören. Hos Basia är en ung man på besök. Szajek säger till Izolda: ”Du har ögon som en rabbins dotter.” Det tar tid att trä i skosnörena och man vet inte vems händer som är tafatta. Efter en evighet säger Szajek: ”en tvivlande rabbins dotter.” Och Izolda inser att hon inte längre är kär i sin fästman och Basia hatar henne. Szajek och Izolda gör en liten resa och tillbringar en kort tid på ett pensionat bland solvarma tallar. En pojke ser dem tillsammans där de sitter på en bänk. Han ropar till kompisarna: ”Titta där, två hånglande judar.” Izolda förstår först inte hur han kunde veta, men Szajek har sett:

”Han täcker hennes axel med tröjan. Hon visste inte att den glidit ner och blottat armbindeln med den blåa stjärnan på blusärmen.”

Så såg lyckan ut. De gifter sig. En vän dör i tyfus. Livet solkas allt mer. Izolda byter namn och hårfärg och vänjer sig hastigt av med att ställa ifrån sig handväskan på ”ett judiskt sätt” och hon lämnar gettot med förfalskade papper. Som Maria Pawlicka inleder hon en kamp för att rädda eller gömma undan dem hon kan. Hon ber en inte ovänligt sinnad präst om hjälp att finna två lägenheter:

”En för dem som inte kan visas upp på gatan… med olämpligt utseende och jiddischaccent… den andra för dem med ett godtagbart utseende och med oklanderlig polska.”

Men prästen dör innan han kan göra något för henne. Och det glesnar i leden, den ena efter den andra försvinner i boskapsvagnar mot lägren eller också tar de en genväg med cyankalium. Szajeks systrar väljer den vägen och den sexårige Szymuś får följa med i moderns och mosterns gemensamma självmord. Vem sa till den lille att gapa och svälja?

Gömställena blir allt osäkrare och skräcken kryper tätare inpå huden. När någon sorgset säger till dem: ”Herre min Jesus, vilken tragedi, eller någonting i den stilen, grips de av skräck. Herregud, varför säger han det till dem, varför just till dem?”

”Men när någon säger: Ser man på, judekräken blir stekta levande, känner de sig lugna, man tar dem för sina egna. De skyndar ingenstans, står kvar, ja, vad ska man göra, visst blir de stekta.”

Som en dold refräng hörs med små förskjutningar fraser som: ”Mor är borta… det är synd… men vi är kvar…” Och Izolda får ett meddelande om att Szajek befinner sig i Auschwitz, men att det går att skicka paket. Izolda sliter och strävar, säljer cyankalium och sin kropp och hon skickar matpaket till lägret.

Inte bara judarna lider, också polackerna har det svårt och Lilusia, som hjälpt henne mycket säger ”att det idag finns lidande i varje polskt hem”, men Izolda vet ”att det polska lidandet är bättre och till och med avundsvärt.”

”Hon är sämre och därför förklädd. Hon har ett nytt namn, ny hårfärg, ny röst, nytt skratt och ett nytt sätt att ställa väskan på bordet. Och denna nya människa vill de ha hellre än den riktiga.”

Och Izolda avslöjas som judinna för att hon ber ”Ave Maria” på ett alltför intensivt sätt. Riktiga polacker ber på ett vanligt sätt, får hon veta och hamnar därpå i fängelsecell. Men ut igen och livet fortsätter med smuggelfärder, fångenskap, tortyr och en förfärande osannolik tur. Hon klarar sig gång på gång genom en mycket smal slump och i slutet möter hon sin Szajek, sin Hjärterkung, igen. Och de lever tillsammans och får två döttrar. Men det Izolda blivit fråntagen kan aldrig ges henne åter – alla förluster, all smuts, allt elände gör att livet för alltid är solkat, ja, förstört i grunden och Szajek jagas av minnena och av frågan om varför just han överlevde när alla de andra dog.

Mot slutet lever makarna åtskilda, hon i Israel med döttrarna, men hon lär sig aldrig hebreiska och förblir en främling i sitt nya land. Och minnena blandas med nuets obegripligheter och livet faller sönder och sönderfallet sammanfaller med åldrandets gängse förfall.

°°

Hanna Krall
Król kier znów na wylocie, 2006
Hjärterkung, 2017
Översättning: Julian Birbrajer
Förlag: Ersatz