Blogg

höstsol + hund

Jag känner mig jagad och är det också, så jag flyr in i bildvärlden eller den värld som är mer än alla de här sysslornas värld. Denna oktober är oändligt vacker och jag vill inte tänka på något annat än just det.

Huset under himlen

Ni kommer kanske ihåg huset här på hörnan mellan Rapska och Lopudska. Länge stod det med stora bokstäver ”PRODAJEM” plus ett telefonnummer på väggen nära dörren. Ett tag funderade jag lite vagt på om det kunde vara något för Miki och mig, men ganska snart kom jag fram till att jag nog inte skulle kunna försvara det: för utsatt läge om man varken är man eller särskilt stark. Nu är sedan en tid allting annorlunda. När skylten försvann minns jag inte, men kanske har det gått en månad sedan det hände. Det nya är att huset förlorat sitt tak. En dag när vi gick förbi höll jag på att få en tegelpanna i huvudet. En man skrek ”pazi!” från taket och Miki och jag for ut på gatan i ett slag. Svisch! Jag gjorde en arg gest uppåt och så gick vi vidare.

Och nu några dagar senare har huset på något sätt blivit genomskinligt. Taket visar sitt skelett eller sin stol.

Himlen lyser igenom både här och där och huset är på något vis vackert i sin utblottning. Himlen går omkring på vinden.

Skorstenen visar sin åldriga form som är så mycket mer trovärdig än tv-mastens.

Jag hoppas nu att de här männen inte plötsligt ändrar sig och river ner hela huset. Jag ber en inre bön om att de bara tänker lägga ett nytt tak och laga väggarnas brister.

Zagreb i oktoberljus

Zagreb ler sitt milda oktoberleende och bär allt trädguldet på ett otvunget sätt. Miki och jag går längs gatorna. I den där parken i slutet av Opatovina träffar vi, eller snarare Miki, en glad och livlig tik av lika okänd och blandad härkomst som Miki själv. De leker och susar runt bland buskarna. Hon blankslät och Miki i fluffkostym.

Vi går vidare, eller kanske jag skulle kalla det tillbaka, och korsar Dolac. Jag vänder mig om och tar en bild där domkyrkotornen verkar peka lite snett upp i skyn. Vad är rakt och vad är krokigt på detta vårt klot?

Lite senare går vi längs Zrinjevac och tar sedan vägen över Trg Strossmayera. Jag vänder mig igen och tar en bild bakåt. Det förflutna ligger inte sällan framför oss.

Hos optikern

Tågresan hem från Belgrad var en rik upplevelse och jag tänker skriva mer om den framöver, kanske redan imorgon, men nu vill jag berätta om ett dumt missöde som krönte den. När jag packade upp mina inte alltför många saker efter resan, märkte jag att glasögonen fattades. Jag letade runt ett par varv i handväskans ”lönnfack” och ryggsäckens olika skrymslen, men nej, jag måste ha lämnat dem kvar på tåget som gick vidare mot Ljubljana och kanske till och med Zürich. Efter en kort brottning med mitt inre andra jag förlikade jag mig med situationen och letade fram ett par halvbra äldre glasögon samtidigt som jag funderade över hur jag skulle skaffa nya nu när varje dag är full av arbete och resten tillhör Miki. Tanken snuddade vid olika ”urbana” moderna optiker i centrum, men så dök Hotićs lilla butik här i mitt kvarter upp. Där har jag genom åren flera gånger fått små reparationer av glasögonbågar genomförda gratis. Någon dag senare frågade jag Vesna vad hon trodde om Hotić. Hon svarade att hon egentligen själv undrade om han är bra, eftersom hon också behöver nya glasögon och hon bad mig, att om jag valde honom, låta henne veta hur det gått. ”Det är han som har Dalija”, tillade hon, men det visste jag ju, för jag har ju druckit kaffe där rätt många gånger.

Igår morse kom jag mig då äntligen för att titta in i Hotićs affär. Han hälsade och kallade mig ”susjeda” (granne) och jag frågade om det var ok att Miki kom in. Ja, javisst, svarade han med lite tankspridd uppsyn och jag tänkte på hans dotters tre småhundar som bruka springa in i och ut ur Dalija tätt intill förbudsskylten. Jag berättade mitt ärende och Hotić sa att jag kunde sätta mig och så vände han sig mot en apparat. Då sa jag att jag bara ville beställa tid, eftersom jag måste till arbetet. Vi kom fram till att jag kunde dyka upp vid sextiden samma dag.

Vid halv sex någon gång återvände jag till affären. Jag hade lämnat Miki kvar hemma eftersom jag tänkte att det nog ändå skulle vara enklare, för hur många skulle han behöva hälsa på under synundersökningen? När jag kom dit var butiken stängd, så jag gick till Dalija och fann Hotić där i kassan med händerna fulla av sedlar. Med snabba steg gick vi strax därpå till optikerbutiken. Utanför väntade en man som visade att han brutit av en av skalmarna på sina glasögon. Hotić tittade snabbt på dem och sa att han inte kunde laga dem på stubben, men till imorgon. Mannen sa då att han behövde se redan klockan fem på morgonen, så Hotić frågade efter dioptri och mannen svarade, varpå han fick ett par låneglasögon i handen. Han provade dem hastigt och tyckte att han såg och inte ramlade de av, så han lämnade affären med låneglasögonen i näven. Jag såg ett stort bröd ligga bland mätinstrumenten på bänken och innan undersökningen började nöp Hotić av en bit och stoppade den i munnen. Sedan drog han fram en apparat från väggen i den lilla butiken och bad mig sätta mig på en av de nedsuttna en aning skamfilade fåtöljerna. Överst låg en kudde av den typ som ligger på stolarna i Dalija. Dörren stod öppen mot gatan och den ljumma luften strömmade in och folk som gick förbi hälsade. En äldre man stannade till och de båda herrarna växlade några ord. De kallade varandra ”Herr Konkurrent” och skrockade lite i samförstånd och på slutet sa Hotić att utan konkurrens blir det ingenting. Under tiden hade jag placerats framför undersökningsapparaten och Hotić lät med van hand olika linser ramla ner framför ögonen på mig och jag fick säga vad jag såg och inte såg. Då och då tog han ett bett av brödet på bänken. Så var det dags för nästa steg och han visade upp en tavla med bokstäver, en halvan med latinska och den andra med kyrilliska. Jag fick ett slags bågar satta på näsan och så fick jag läsa de bokstäver han belyste medan han släppte ner olika linser framför det ena eller andra ögat. Då och då slocknade ljuset och jag fick be honom att tända det. Proceduren var ganska lång och under hela förloppet var brödet en fast punkt. Men så tyckte han att han visste tillräckligt och plockade i stället fram bågar, som jag fick välja mellan. Jag valde på mitt sätt: plockade ut tre, provade och valde några som liknade dem jag jag tyckt bäst om och provade igenom dem och fattade ett snabbt beslut, men så kom vi fram till att jag nog behövde två par, ett för läsning och ett för längre avstånd, tv till exempel. Jag mumlade något om att jag inte bryr mig om tv så mycket. Han tittade lite ironiskt på mig och tuggade och sa ”det är ni som ska se, inte jag”. OK, tyckte jag och provade ytterligare några bågar och valde en nästan direkt. Han tittade på prislappen och suckade över priset: 800. ”Dyrt”, sa han, ”det får bli 600”. Samtidigt lät han mig förstå att han tyckte att de bågar jag valt först var snyggare än de här dyra och att jag borde ha de snyggare utomhus eller för längre avstånd. Jag sa ja, fast jag visste att jag inte tänkte gå med glasögon utomhus, men kanske om jag dricker kaffe på Dalija. Så räknade Hotić ihop priset på en liten lapp och bad om ett förskott, så jag gick ut till bankomaten och tog ut 500 och räckte honom dem och han skrev upp det på lappen. ”De är färdiga om två-tre dagar”, sa han, ”fast ni kan titta in i morgon eftermiddag när ni ändå går förbi här med hunden, det kan hända att de är färdiga.”

Med tåg från Belgrad till Ruma

Jag tycker om att åka tåg och har egentligen alltid gjort det. Här på Balkan kan det ibland vara svårt att ta sig fram på det sättet för järnvägarna är ofta dåligt underhållna. Till och från Belgrad åkte jag av ren envishet tåg och det märkliga är att sträckan Zagreb-Belgrad tar mellan sex och sju timmar medan den mellan Belgrad och Zagreb tar nästan åtta timmar och det verkar inte ha med EU-gränsen att göra. Jag lämnade Belgrad en solljus förmiddag och snart passerade vi bron över Sava.

Vi stannade kort i Novi Beograd och obetydligt senare var vi ute på landet bland byarna och majsfälten. Landskapet här verkade ännu plattare än det i Slavonien. Jag säger ”verkade” för detta går kanske inte riktigt att mäta och vem vill förresten mäta det? Den starka upplevelsen av platthet kom sig väl också av att jag knappast såg några åsar vid horisonterna som jag tycker jag brukar se i Slavonien. Men som sagt, detta är möjligen subjektivt i överkant. Just det här vidsträckta och plana lockade mig att försöka ta bilder in längs vägar vi korsade. Jag tänkte mig att jag kikade in i landskapets hjärta.

På tåget fanns en äldre, mycket värdig man, som cirkulerade med små brickor med turkiskt kaffe (jag tyckte i alla fall det såg ut så) eller små flaskor med rakija. Jag beställde ingenting, men min fantasi sattes i rörelse. Jag tänkte: Orient-expressen, är detta en del av sträckan? Och mannen här, har han blivit kvar från Orient-expressens dagar?

Men ute var nästan allting majsfält och jordvägar som säkert förvandlas till ”blato”, till lera och gegga när regnen kommer. Lastbilarna hade höga hjul.

I Ruma lyckades jag slutligen fånga en stins på bild och där får det här avsnittet av min reseberättelse sluta.