Blogg

Samobor – borgruinen

Samobor är en liten pittoresk och behaglig stad mellan bergen strax väster om Zagreb. Trots att jag inte kan ta mig hit på egen hand’ eftersom det inte finns någon järnväg hit och eftersom jag lever med hund – först Londi och nu Miki och dessutom inte har något körkort, så har jag nog varit i Samobor ganska många gånger, för det är alltid lockande att göra utflykter hit. Idag var Miki och jag där med Marit och Nova och Skajla. Marit har ju som en del av er vet bil. Som första mål hade vi lördagsmarknaden i utkanten av staden. Vi köpte frukt och nötter och halvtorkade fikon och kanske något annat. Sedan satte vi oss på bänkar vid ett av långborden utanför ćevapi-bodarna och så fick vi ut varsin portion. Solen sken och vi tyckte att det var en bra dag även om marknaden kanske inte bjöd på något särskilt utom diverse träsaker: skaft till krattor, sopkvastar, skärbrädor, runda fat som man kunde snurra på…

Så kom nästa del av dagen. Vi följde den lilla floden eller ån bort mot berget eller kullen med borgruinen. Dit upp skulle vi. Ganska snart var alla tre hundarna fria och de rusade hit och dit bland buskarna, försvann och kom tillbaka och vi nådde allt högre upp.

Vägen upp var inte särskilt lång men här och där ganska brant. Lite tänkte jag på att jag aldrig förut gått ända upp, någon gång var det väl för att sommarhettan tagit bort lusten att kämpa sig uppför, andra gånger berodde det kanske på att någon i sällskapet inte ville eller kunde. Jaja, men den här gången kom vi upp.

Borgen har rötter i 1200-talet och även om den nu är ruin så finns det mycket kvar, man kan nästan gå vilse i ”salarna” och prången och skrymslena. Det är en hel liten värld eller en romantisk fantasi.

Hundarna lekte farligt nära de brant stupande murarna så vi fick samla in dem och koppla dem åtminstone för stunden. Vi försökte ta en selfie på oss fem men det blev rätt dåligt. Tack och lov erbjöd sig en vänlig dam att ta några bilder på oss. Så här såg vi ut:

Så blev det dags för nervägen och Skajla och Miki passade på att smita varsin gång och så blev det koppeldags igen. På andra sidan ån såg vi hönorna gå och picka bland snödroppar och primula.

Som avslutning gick vi till torget och åt kremšnita (som Samobor är berömt för) och drack kaffe.

Hus

Under åren här har jag gått runt dessa kvarter många många gånger, först med Londi och nu sedan snart sex år med Miki. Jag har tittat mycket på husen och jag fortsätter att göra det, särskilt på de små från bytiden. Nästan överallt här finns ännu en underström av den tiden, även om den steg för steg trängs undan, men stegen är mycket små, så små att det ofta går att minnas vilket hus som lämnat plats för ett nyare… och större. Ja, de nya husen är alltid större. Och formen är en annan: den ”klassiska” husformen med sadeltak eller pyramidformat tak överges nästan alltid för något slags kuber eller lådor. Fönstren är också annorlunda och gärna stora och medvetet oregelbundet placerade. Här på Murterska ser ni mötet mellan gammal och nytt, på det nya huset finns ännu några dagar eller veckor en hälsning från det gamla uppritad på väggen.

För några dagar sedan kunde jag ännu se rester av ett köksskåp på den ena nu försvunna väggen. På en av hyllorna syntes små vita koppar med blå dekor.

Ett hus som jag sedan en tid bevakar är det lilla gröna på Čiovska. Det är ett sådant där typiskt halvt hus som en gång måste ha haft ett systerhus på den höga sidan. Under åren jag bott här har uthusen eller skjulen bakom skrapats bort och det vita med sina moderna rektangulära hål har vuxit upp. Det röda eller brandgula har putsats upp och har säkert åren för sig och dessutom en trädgård full av rosor, men det lilla gröna som nu stått obebott i snart tio år ska nog snart bort.

Men mitt kvarter som är en särskild del av det här kvarteret har nog en framtid för sig för då och då tar man itu med att förnya någon länga eller någon fönsterrad. Huslängorna är från början av 1950-talet och de är både lika och olika varandra på ett sätt som ger trivsel och liksom gör husen organiska. En del har balkonger, andra inte, här och där finns trappor utomhus och generöst tilltagna portvalv och överallt växer träd och det finns mycket grönska. De två ytligt sett fulaste husen är nog det här på hörnet mellan Paška och Brijunska och det jag eller vi bor i, men i skönhetens ställe lever en vänlig charm och ”hemlighet”. Och tvätten hänger färgglad på linorna mellan husen.

I februari

Våren har vällt in här och ändrat på Mikis och min dygnsrytm. Januari var en stillsam månad som mest bestod av förmiddagar på olika kaféer. Tiden stod stilla eller rörde sig försiktigt smygande bakom vinterdraperiet. Men nu blåser med ens andra vindar, lite farliga kanske, för tiden rullar liksom iväg även om den fått mycket större plats. Vi lever ute på kvällarna också och flera gånger har vi nu tagit sista spårvagnen hem. Här ser ni Miki för några kvällar sedan. Vi har just kommit från spårvagnshållplatsen Draškovićeva och gått de få stegen längs Stara Vlaška och vidare över Europski trg och uppåt hit där Miki står på bilden strax nedanför katedralen.

Vi är på väg mot Carpe diem på Opatovina för att genom kvällens timmar simma runt i poesiöversättandets förrädiska värld med Mišo och Lana. Ja, lite annat gjorde vi också och vi drack det vi drack. Miki fick inget vatten av ”hygienskäl”, men när jag tjuvserverade honom lite tackade han nej. Av hygienskäl kanske. Ibland vet man inte vem som bestämmer över vad.

Och i förrgår kväll höll vi Babylon på Kic. Vi blev sju människor och en hund och hunden fick sitta på en stol med dyna. Infravärmen lyste och vi tyckte att den värmde ända tills någon av oss kände efter och upptäckte att värmekänslan var skapad av inbillningen.

Vårpromenad vid Jarun

För första gången på månader tog Miki och jag femmans spårvagn ut till Jarun. Marit hade ringt och sagt att våren är här och sedan hade hon frågat om vi ville ses ute vid Jarun, där hon bor med sina hundar. Jag vet inte om Miki visste vart vi var på väg, men han tittade i alla fall väldigt intresserat genom rutan som han hade på lämplig höjd.

I den vanliga hörnan alldeles innan man kommer till sjön strålade vi samman och Skajla ropade högt av entusiasm medan både Miki och Nova tog det lite lugnare, särskilt Miki. Och så började vi gå ”åt andra hållet”, alltså inte mot min badstrand. Efter ett tag gick vi över en bro och kom ut på en ö där jag nog aldrig varit förr, fast helt säker är jag inte. Vi var alla på gott humör, vågar jag säga också om hundarna. Nova fick gå fri åtminstone bitvis, eftersom hon är pålitligast. Marit och jag pratade utan uppehåll om allt man kan tänka sig, men jag hemlighåller allt utom det att vi ett tag pratade om sothönor. Ja, man kan prata om sothönor och troligen såg vi några av dem också. Ibland gick vi i strandkanten och Miki drack lite och kanske Skajla också, men Nova dricker bara ur fjällbäckar, fast i värsta fall också kranvatten.

I ryggsäcken hade Marit fruktsallad till oss människor och lite bröd och korvbitar åt hundarna. Vi satte oss på ett litet kafé nära vattnet och packade upp maten och så beställde vi kaffe. Ja, och så satt vi där en bra stund eller tills Nova började tycka att det var tråkigt. Och så letade vi oss hela den ringlande vägen tillbaka till utgångspunkten, där vi skildes och Marit räckte mig ett paket med ett par rejäla köttben till Miki.

Vid hemkomsten var himlen brandröd ovanför hustaken här mittemot vårt köksfönster.

Söndag på stan

I förmiddags tog Miki och jag spårvagnen in till stan och eftersom det är söndag steg vi av på Britanac för att titta lite på sakerna som låg utlagda på borden där. Ja, Miki tittade mest under borden och då och då var det någon som ville klappa honom. Solens strålar flödade över torget och alla kaféborden var upptagna, verkligen alla. Det var länge sedan jag såg så mycket folk här.

Jag växlade några ord med matthandlarparet och tittade lite på vad de hade lagt ut på marken. Jag noterade att de inte sålt den jag var mest intresserad av sist, men den är fortfarande för stor. Bland böckerna hittade jag en om Egon Schiele men däremot hittade jag inte försäljaren så den fick ligga kvar. Till sist var jag egentligen bara intresserad av en kopp kaffe, men ingen ville resa sig från bordet, för skönt att bara sitta och sitta, så vi korsade gatan vid övre hörnet av torget, gick några steg tills jag såg ett ledigt bord i solen. Jag satte mig och Miki la sig ner.

En hetsad kypare sa något om ”gužva” (trängsel) och försökte driva bort oss. Jag svarade att vi kunde vänta för jag satt bra, minst lika bra som människorna på torget. En dam frågade om hon fick sätta sig hos oss och det fick hon ju och så pratade vi lite om och med Miki. Efter en stund som möjligen var lång fick vi beställa och sedan kom kaffet ganska snart.

När vi lämnade baren såg jag att den hette Micky. Nästan rätt, tänkte jag, fast Miki är snyggare. Sedan gick vi längs Ilica tillbaka Trg och upp på Dolac och på Amfora beställde jag en riblja juha (fisksoppa) för tre och femtio och den lilla arga servitrisen hade plötsligt blivit mild och vänlig. Och soppan var bra.