Blogg

Jag halkar in i en skräckfilm

Håller jag på att bli galen? Kanske, kanske inte. På ett slirigt internetskal halkade jag igår in i något som visade sig vara en skräckfilm, en film som gav mig onda drömmar. I filmen talar en ”vacker” och ”karismatisk”, mycket rik, ganska ung man. Han ”brinner” för någonting och han har rätt i allt han säger, det vet han, men kanske inte du… eller jag. Han har ett ”heligt” ärende rörande det han ser som de internationella läkemedelsbolagens vilseförande av oss genom de nya vaccinen. Han ”vet” att vi alla blir lurade. Att vaccinen skapar/skapat sjukdomen. Han badar i sitt makalösa vetande.

Han spänner ögonen i oss som ser på och höjer och sänker händerna för att domptera oss. Han visar sina muskler, sina utmärkta plagg och talismaner. Och han spänner ögonen i oss och säger suggestivt ”How did it start?”. Vid sin sida har han en grön planta, kanske för att verka mänsklig eller trevlig. Han talar vackert och svulstigt emot de stora företagens profit. Han är något helt annat. Han ”vet vägen”. Han har rätt i alla sina lögner, så rätt, så rätt.

Illamåendet i mig växer och jag ser allt tydligare att jag framför mig har en fulländad manipulatör. Och jag tänker att detta är det stoff som riktigt fasaväckande skräckfilmer eller mardrömmar görs av. Inte av skelett och blod eller ens av avgrunder.

Armenien berättar

Så är då dags för mig att återta min text om Armenien till mina domäner, efter att den gästspelat en tid hos Hufvudstadsbladet. Jag skrev någon gång i slutet av mars. Eller kanske under de första dagarna i april.

När jag tänker på Armenien så ser jag höga branta berg, djupa floddalar, tunga rostbruna uråldriga kyrkor och den där speciella skriften som påminner om små vågor. Men jag tänker också på folkmordet på armenierna för drygt hundra år sedan. Och jag minns Sergej Parajanovs film ”Granatäpplets färg” om den armeniske 1700-talspoeten Sajat-Nova. Eller egentligen bara början av filmen: en vitklädd pojke med vackert formade mycket mörka ögon sitter vid en vägg som kanske är blå. Han blickar ut över ett vilt bergslandskap. Ingenting händer, allt är.

Nu har jag framför mig en novellantologi som bär namnet ”Armenien berättar: Berg under bar himmel”. Boken har både ett förord, skrivet av en tidigare armenisk ambassadör i Sverige, och en inledning av en litteraturkritiker i Jerevan. Förordet talar om armenisk-svenska förbindelser och om bakgrunden till bokens tillkomst; i inledningen står det att samlingen är ”ett axplock ur den armeniska litteraturen under de senaste femtio åren” och sedan får vi ett slags översikt över författarnas förhållanden till landets olika faser: de äldres sätt att hantera det sovjetiska förtrycket, mellangenerationens erfarenheter från kriget i Karabach och de yngstas upplevelse av faderlöshet.

Antologin innehåller 26 berättelser och alla är naturligtvis inte lika bra, men de allra flesta är mycket läsvärda och de bjuder in läsaren till en i alla fall för de flesta västeuropéer okänd värld, en värld som ofta ter sig ålderdomlig även då de som skriver är mycket unga. Återkommande motiv är landskapets vilda skönhet, de små bergsbyarna, kärleken, livets hårdhet, krig, släktbandens betydelse, brädspel i skuggan av träden och minnen av folkmordet. Författarna presenteras kort före sina respektive texter.

Novellen ”Månförbannelse” av den unge Levon Shahnur handlar om unga män under ett av krigen. En nyckelscen har sin spelplats kring en djup ravin med en brusande flod på botten. De stridande befinner sig på varsin sida. Det är hett och det skjuts dag ut och dag in. På båda sidorna längtar männen efter vattnet där nere. Och så inträffar ett slags mirakel mitt inne i fasan, ingen vet hur det gick till, men man kommer fram till ett slags pakt: ”De två talade med varandra och kom överens om att vi skulle få gå ner till vattnet och bada på eftermiddagen på ojämna dagar, och fiendens soldater skulle göra samma sak jämna dagar. Ingen skulle skjuta på den andre.” Huvudpersonen bär ända från början på ett olyckligt öde eftersom månen skinit på honom som spädbarn, det säger folktron. Och när han återvänder till byn efter kriget är det inte mycket kvar av honom: ”Min hund sliter i byxtyget under mina kapade ben och vill att vi ska springa som förr.”

Mycket få av berättelserna utspelar sig i huvudstaden Jerevan. Man drömmer om att komma dit, man är på väg dit eller så känner man sig som en främling där. Nästan inget av staden beskrivs, i alla fall inget vackert. Är Jerevan kanske inte vackert? tänker jag och så letar jag på nätet och finner att gamla stan revs 1924, då Jerevan fick en ny stadsplan och blev en av Sovjetunionens modernaste städer.

Hrach Beglaryans novell är både vacker och gåtfull och handlar om ett ofött barns tankar i moderlivet. Han tänker bland annat på en av faderns barndomssynder och på att han själv nu kommer att få ta över skulden för en päronstöld. Arkaiska bilder skimrar fram i texten:

”Bäcken mumlade en lite sorgsen och drömlik visa. Alldeles intill stod en åsna med lika drömlika ögon, han var fullkomligt obekymrad. En sele med en överfull ficka på vardera sida låg över åsnans rygg. I den ena fickan fanns vilda päron och i den andra fanns det korn med en doft av åkermark och sol, som man bytt till sig mot päronen. Höstkorn är rena drömmen för en åsna.”

Levon Javakhyans berättelse ”Kirva” börjar med orden: ”Vi gick inte ut i krig, kriget kom till oss.” Den handlar om kriget i Karabach men också om vänskap mellan två gamla män, en armenier och en azerier. De bor i små byar på varsin sida av gränsen och deras vänskap är varm. Berättaren är barnbarn till armeniern. Kriget far hårt fram med människorna och rädslan är stor, men berättarens mor säger: ”Kastar någon sten på dig så svara med att kasta äpplen och granatäpplen tillbaka”. Och han tänker: ”Min mor var poetisk och lyrisk, nej än bättre; moderlig.”

Titelberättelsen är skriven av Hrant Matevosyan och den handlar om en fattig bergsby, om herdarnas hårda liv, om enkla glädjeämnen, om krig och om herden Vanni:

”Glädjen föddes ur doften av färskt bröd eller ett enda plommon, lite salt, ljuset från oljelampan. Glädjen föddes ur minnen av de goda som föll offer för kriget, men också de goda som återvänt levande. Och glädjen fanns över alla de goda som aldrig gick ut i krig, som Vanni till exempel, av släkten Karanyan. Han som haltade lite, han med det blonda håret, lite skitig och alltid med munnen full, han med det dreglande och clownlika skrattet, den halvblinda Vanni.”

Här skildras också några bybors möte med den stora staden Jerevan, de stora torgen, det nya jättehotellet, de vackra flickorna, dammet och hettan. Och sjukhuset och de främmande läkarna med sina vita rockar, guldbågade glasögon och obegripliga ord. Och hemlängtan till bergen.

I många av berättelserna talas det om djur, om får, getter, åsnor och hundar och om markens gröda. Nästan alltid befinner vi oss vi under bergslandskapets höga himlar. Och de fattiga bergsbornas liv är ofta inhöljt i en tidlös mystik och det finns också något man skulle kunna kalla schackmystik. Vi får veta att det finns fåglar som ”endast kan helas genom mysterier” – som Anush Aslibekyan säger i ”Kassandra” – och att frukternas frukt är granatäpplet. Och för att sluta ännu en cirkel här vill jag säga att vi någonstans i boken förs längs en gata som bär poeten Sajat-Novas namn.

°°

Armenien berättar: Berg under bar himmel, 2020
Förlag: Tranan

Tillbaka i det nya

Denna morgon har Miki och jag på nytt suttit på Simpas terrass. ”På nytt”, ja, för allt är helt nytt, vi är inte ”tillbaka”. Vi står i dörren till ett nytt liv, fast jag kanske ska säga ”jag”, för hur det är för Miki kan jag inte säkert veta. Jag har lärt mig mycket – som jag väl inte har någon ”nytta” av, men å andra sidan: vad är ”nytta”? – under katastrofens, hittills, största år. Jag har blivit en annan och allt som händer mig, händer för första gången. Och jag har blivit så övertydligt medveten om ovissheten i allt, att jag ibland känner mig som om jag svävar. Mitt liv har fått en märkligt stillsam lutning inåt.

Även om Hana, Miki och jag genomförde de tidigare vanliga ritualerna: jag tog upp en gotta ur handväskan och räckte den till Hana, hon tog den, sa något till Miki, han hoppade upp, och så fick han gottan av Hana – så märkte jag att hon såg lite skeptiskt på mig. Var jag kanske konstig? Nå, det måste väl vara så, när man plötsligt överskrider en gräns. Den nya vanan kommer väl så småningom att ta form och ett slags bro kommer att byggas över rämnan. Jag drack sakta mitt kaffe och både Miki och jag spanade ut över ”parken”.

Det var ganska tomt på terrassen för nu befinner vi oss långt ute på sommarens breda platå, som varken verkar ha början eller slut. Många är vid havet, staden ligger i vila, fast jag vet förstås ingenting om själva staden. Jag vet bara hur det är i det här hörnet av Sigečica, mitt perspektiv är nog ganska likt Mikis. Vi är nära marken.

Kvällshimmel över Makao

Igår kväll var Miki och jag på på Makao med Vesna. Cooltura var fullt så vi gick till den utmärkta ”gobbabaren” Makao och där fanns det plats. Vi människor drack varsin liten gemišt som på ett mirakulöst sätt kom att räcka igenom alla de fyra timmar vi satt där och Miki drack vatten. Miki var ovanligt lugn men det berodde kanske på att han hade god utsikt över gatans liv mellan ”blomkorgarna” (nej, ni ser varken blommor eller korgar, men vad kallas det ni ser?).

Vesna och jag vände och vred på de strider var och en på sitt håll utkämpat på sista tiden. Mina känner ni till – om ni alls är intresserade – och Vesnas handlar om den märkliga kamp mellan olika grupper eller folkgrupper som pågår i hennes hus. ”Det är som ett litet Kroatien eller ett Kroatien i ett nötskal”, sa hon. En bärande vägg kommer kanske att tas bort av den ena sidan och kampen är på allvar. Jag ger inga detaljer eftersom jag i livet lärt mig att när det är befogat iaktta försiktighet, i alla fall när det gäller andra. Sedan pratade vi lite om pandemin och vaccineringar och om den där brunvita hunden som attackerade Miki i parken. Den tjocka täta ”ullkragen” och kanske mina sparkande fötter lät honom komma oskadd ur det hela. Då och då tittade jag på himlen ovanför husen på andra sidan Olibska.

Den mörknade så småningom och var nästan svart när vi så småningom bröt upp.

Det sanna resandet

Det sanna resandets tid verkar vara förbi eller i alla fall mitt sätt att resa, det för mig fria sättet att resa. Nu är det den andra sommaren som Miki och jag inte tar tåget till Norden. Vill man förflytta sig idag så är det egentligen bara möjligt med flyg (från a till b) eller med bil (i bil med allting bokat).

Imorse när Miki och jag i sakta mak gick längs Čiovska tänkte jag på det här speciella resandet med tåg utan bestämt mål för varje etapp för när man reser med en hund måste vägarna vara öppna. Jag tänkte på det och tyckte att vägen vi gick var vacker. Himlen, träden och blommorna på balkongerna.

Jag mindes en varm natt i Naumburg för några år sedan. Vi hade ingen bestämd sovplats, eftersom jag inte visste var vi skulle hamna med vår Quer-durch-Deutschland-biljett. Väldigt sent efter att vi gått många varv genom staden och knackat på många dörrar kom ägaren till ett ålderdomligt hotell i stadens mitt, eller bakom den kanske jag ska säga, och han låste upp för oss med en tung nyckel. Så här skrev jag om ägaren och hotellet då det begav sig:

”Byggnaden vi sov i är 800 år gammal och takbjälkarna är nästan skrämmande massiva. Husets herre är en märklig man, ditrest från det avlägsna Köln med stora planer som han genomför på ett obegripligt och halvt underjordiskt sätt. Han sitter på det lilla torget utanför hotellet och dricker öl med vänner om kvällarna, talar bullersamt och samtidigt vilar det något nyckfullt över honom.”

På morgonen åt vi frukost under vinrankorna på innergården. I duvslagen talade duvorna kroatiska och presenterade sig med duvrunda röster: golub, golub.

Men medan vi går längs Čiovska dyker också andra bilder från resorna upp. Jag minns färden från Wien till Prag för tre år sedan. Miki var ännu mycket vild och reglerna för hundar var hårda både i Österrike och Tjeckien (inte alls som i Slovenien eller Tyskland där det nästan alltid är lätt och smidigt), så vi var efter många strider ganska möra när vi kom fram till Prag men sedan blev det lättare och till sist bara roligt:

”Färden blev svettig och nervig men vi klarade oss och vi nådde Prag, där Peter mötte oss och vi strax därefter for ut till Hostivař, en by som blivit förstad till Prag. Där skulle vi hyra ett rum hos en vän till Peter. Kvällen rullade iväg med ett besök på en restaurang och slutade i en underbart förvildad koloniträdgård, där vi drack öl i mörkret under träden med för mig okända människor. Miki fick vara helt fri eftersom stängslet runt omkring var absolut tätt. Han for runt växthusen och träden som ett ulligt klot och jonglerade skickligt med benbitar som han grävde upp. Jag tror han upplevde lyckan.”

Detta är för mig det riktiga sättet att resa. Det är ibland svårt men just detta svåra gläntar ibland på paradisets dörr. Så jag saknar det. Fast nyss ringde Toma och tyckte att vi skulle göra en sådan där resa till floderna eller havet som vi ibland gjort och kanske också till Našice och Farmica och bo där bland djuren. Vi skulle kunna ta med oss massor med hundmat och annat som behövs på Farmica…