Nu befinner vi oss på många eller i alla fall vissa håll på nytt i mumlandets diffusa stund, ”försiktighetens” fega stund: Minns ni hur vissa, kanske inte så få, mumlade om de ”faror” som kunde följa på Berlinmurens fall? ”Stortyskland”, ”varför inte reformera DDR?”, ”farligt när det går så fort” etc etc Och när de baltiska staterna frigjorde sig från det sovjetiska förtrycket kom också mumlandet: ”inte på det här sättet”, ”blir Litauen verkligen demokratiskt?”, ”det har gått för fort och det innebär stora risker – också för oss” etc etc. Och nu när Irans diktator tagits av daga och stora delar av maktblocket runt honom oskadliggjorts är det dags att mumla igen: ”ja, ’regimen’ var inte bra, men detta kan bli farligt här också”, ”inte på det här sättet, inte genom Israel”, ”inte så här, inte genom Trump” etc etc.
Blogg
Else Lasker-Schüler: Kete Parsenow
För några dagar sedan tog jag på nytt fram Else Lasker-Schülers dikt om den vackra skådespelerskan Kete Parsenow – mellan dem fanns en lång vänskap. Jag vred lite på min översättning, ändrade något, som jag kanske ändrade tillbaka, nu vet jag inte och det är väl just så här det går till i denna cirkelgång. Och Eva läste, det hör också till.
Bilden är målad av Julie Wolfthorn.
Kete Parsenow
Du är undret här i landet,
Rosenolja flyter under din hud,
På ditt hårs guldande
Läppjar drömmar;
Deras tolkningar förkunnar diktare.
Du är mörk av guld –
I ditt anlete vaknar
De älskandes nätter.
En sång är du
Broderad på blondgrund,
Du står i månen…
Alltid vaggar dig
Bambulunden.
°°°
°
Kete Parsenow
Du bist das Wunder im Land,
Rosenöl fließt unter deiner Haut,
Vom Gegold deiner Haare
Nippen Träume;
Ihre Deutungen verkünden Dichter.
Du bist dunkel vor Gold –
Auf deinem Antlitz erwachen
Die Nächte der Liebenden.
Ein Lied bist du
Gestickt auf Blondgrund,
Du stehst im Mond…
Immer wiegen dich
Die Bambusweiden.
Visibile, invisibile
Bakom allt annat fortsätter jag med mina försök att översätta Salvatore Quasimodos dikter till svenska. Och min ”metod” är fortfarande densamma: försök i enrum, samtal med Alessandra om den italienska sidan, enrum, samtal med Eva om den svenska sidan, enrum. Ordningen mellan stegen kan växla och försöken kan lätt fördubblas, men grunden är denna.
Idag har jag bestämt mig för att visa ”Visibile, invisibile” på svenska: ”Synlig, osynlig”. Bildvalet är, det medger jag gärna, rätt självsvåldigt, men den som vill kan ju tänka sig andra bilder. Och helt omöjligt är det ju inte att Quasimodo sett Sjöströms film…
Visibile, invisibile
Visibile, invisibile
il carrettiere all’orizzonte
nelle braccia della strada chiama
risponde alla voce delle isole.
Anch’io non vado alla deriva,
intorno rulla il mondo, leggo
la mia storia come guardia di notte
le ore delle piogge. Il segreto ha margini
felici, stratagemmi, attrazioni difficili.
La mia vita, abitanti crudeli e sorridenti
delle mie vie, dei miei paesaggi,
è senza maniglie alle porte.
Non mi preparo alla morte,
so il principio delle cose,
la fine è una superficie dove viaggia
l’invasore della mia ombra.
Io non conosco le ombre.
°°°
°
Synlig, osynlig
Synlig, osynlig
körkarlen vid horisonten
i vägens armar ropar
svarar rösten från öarna.
Inte heller jag är på drift,
runt om rullar världen, jag läser
min historia som nattvakten
regnets timmar. Det hemliga har lyckliga
konturer, strategier och svåra lockelser.
Mitt liv, inbyggare grymma och leende
på mina vägar, i mina landskap,
har dörrar utan handtag.
Jag rustar mig ej för döden,
tingens ursprung vet jag,
slutet är en yta där min skuggas
inkräktare färdas.
Jag känner inte skuggorna.
Salvatore Quasimodo: Albero
Nej, jag har inte givit upp mina försök att översätta Salvatore Quasimodos dikter. Och jag fortsätter på min inslagna väg med dess etapper. Först sitter jag med mig själv och en dikt. Jag läser, benar upp och letar i mitt huvud, först för att förstå, sedan för att finna svenska ord för den. Sedan visar jag den för Eva och vi talar lite om den. Sedan läser jag originalet med Alessandra och undersöker vad hon ser i den och efter det vrider jag ofta på mina första formuleringar. Sedan sitter jag ensam med dikten och översättningen och plockar lite hit och dit. Och så visar jag den på nytt för Eva, repar kanske upp något och flyttar in några nya ord. Och sedan är det dags att börja om igen. Och aldrig blir det färdigt, för att översätta poesi är en vandring utan slut. Kanske är det en flik av evigheten.
Idag vill jag visa mitt försök med dikten ”Albero” ur den första samlingen ”Acque e terre”.
Albero
Da te un’ombra si scioglie
che par morta la mia
se pure al moto oscilla
o rompe fresca acqua azzurrina
in riva all’Ànapo, a cui torno stasera
che mi spinse marzo lunare
già d’erbe ricco e d’ali.
Non solo d’ombra vivo,
ché terra e sole e dolce dono d’acqua
t’ha fatto nuova ogni fronda,
mentr’io mi piego e secco
e sul mio viso tocco la tua scorza.
°°°
°
Träd
Från dig lösgör sig en skugga
så att min egen då tycks död
om än den i rörelse dallrar
eller splittrar det friska vattnets blånad
vid Ànapos strand, dit jag går ikväll igen
driven av månen i mars
redan rik på gräs och vingar.
Ej blott av skugga lever jag,
ty jord och sol och vattnens milda gåva
har åter givit dina grenar löv,
medan jag böjer mig och förtorkar
och i mitt ansikte vidrör jag din bark.
Sterne des Fatums
Så gott som varje dag läser jag Else Lasker-Schülers dikter, så har det varit i många år. Och översättningarna fortsätter jag att gräva i och gräva om och Eva bistår mig vid grävandet. Idag vill jag visa en riktigt tidig dikt från samlingen ”Styx”:
Ödets stjärnor
Dina ögon dröjer inför mitt liv
Som nätter som längtar efter dagar,
Och den kvava drömmen ligger på dem
Outforskad.
Sällsamma stjärnor stirrar mot jorden,
Järnfärgade med längtanssvansar,
Med brännande armar som söker kärlek
Och griper i luftens kyla.
Stjärnor i vilka ödet mynnar.
°°°
°
Sterne des Fatums
Deine Augen harren vor meinem Leben
Wie Nächte, die sich nach Tagen sehnen,
Und der schwüle Traum liegt auf ihnen
Unergründet.
Seltsame Sterne starren zur Erde,
Eisenfarb’ne mit Sehnsuchtsschweifen,
Mit brennenden Armen, die Liebe suchen
Und in die Kühle der Lüfte greifen.
Sterne in denen das Schicksal mündet.