Blogg

Dagestan

Dagestan är en av Rysslands eller Moskoviens kolonier. Landet ligger i östra delen av Kaukasus och här lever närmare tjugo olika folkslag av vilka de största är avarer (möjligen besläktade med det gamla ryttarfolket som dök upp i Centraleuropa under tidig medeltid), darginer, lezginer och kumyker. Avariska, darginska och lezginska är nordkaukasiska språk som bland annat utmärker sig för en stor ljudrikedom (upp till 60 konsonantljud) och kumykiska är ett turkspråk. Dessa fyra folkslag utgör alla över 10% var av Dagestans befolkning. Ryssarna utgjorde 2010 3,6% men ändå har ryska språket i egenskap av kolonialmaktens språk en stark ställning i landet.

Befolkningstillväxten är bland de starkaste i det moskovitiska imperiet. Landet har cirka tre miljoner invånare och över hälften av dem lever under den internationellt fastställda fattigdomsgränsen.

Machatjkala heter huvudstaden och den ligger vid Kaspiska havets västra strand och har något under 600 000 invånare. Andra större städer är Chasavjurt, Derbent (som är över 5000 år) och Kaspijsk. De flesta av landets invånare bor dock inte i större städer.

Oblast Dagestan kom under ryskt herravälde 1813 men under 1800-talet kom det till en rad uppror mot kolonialmakten och bland annat utkämpades det rysk-osmanska kriget 1877-78. Under Sovjetunionen omvandlades alla moskéer till kommunistiska kulturcentra. Efter 1990 kom landet efter inledande försök att söka sin självständighet (Dagestankriget 1999) att bli en så kallad delrepublik i det ryska imperiet. De val som ägt rum under perioden fram till nu präglas av fusk och förfalskningar.

I sitt brottsliga angrepp på Ukraina tar Ryssland en oproportionerligt stor del av sina soldater från Dagestan och nu när den ”partiella mobiliseringen” är i gång så försöker ryssarna tvinga hela den manliga befolkningen mellan 18 och 65 år till fronten, oftast illa utrustade. De skickas som kanonmat. Människor i landets städer protesterar och demonstrationerna växer och jag läser idag att polisen i huvudstaden använder elpistoler och batonger mot demonstranterna. Detta enligt människorättsgruppen OVD-Info. Det sägs att ett hundratal personer gripits.

Ner med det ryska kolonialväldet! För ett fritt Dagestan!

Duga Resa i september

Inlandskroatien är en underskattad värld av berg, skogar, fält och floder, särskilt av floder. Floderna väver sitt nät genom landet till glädje för den som vet att glädja sig över sådant. Denna dag har Nilla, Miki och jag låtit den härliga grönskimrande floden Mrežnica förtrolla oss.

Vi tog tåget till den lilla, men väldigt stadsmässiga, staden Duga Resa som ligger en dryg timme i sydvästlig riktning från Zagreb. Solen lyste från den blåaste himmel och sommarvärmen blåste ut sina kanske sista fläktar. Vi gick längs stadsgator från andra tider.

Men viktigast här i staden är floden Mrežnica som nästan överallt anger tonen och formar världen. Detta är en flodvärld. Miki spanar på hägern som spanar efter fisken i vattnet.

Vi gick oändligt långt åt fel håll längs dammiga grusvägar tills äntligen någon visade oss rätt väg till den undangömda restaurangen Prva Postaja. Över bron eller broarna och sedan uppåt tills vi nådde en gångväg som löpte längs floden utmed en fördämning med fabriksruiner som såg på oss från andra sidan. Industriromantik!

Sedan uppåt, uppåt tills vi så småningom nådde Prva Postaja högt över allt, högt över floden, högt över de övergivna textilfabrikerna.

Vi åt, vi drack och såg oss också mätta på landskapet och himlens blåaste prakt. Jag vet inte om ni förstår vilket paradis detta är. Duga Resa i september. Och till sist simmade jag i en dunkelt grön fåra i flodens djupaste.

Woyzeck – snart här

Det finns ett svenskt förlag som heter Hastur och en förläggare som heter Ola Svensson. Dem, eller snarare Ola träffade jag på nätet för kanske tre år sedan. Det var nog jag som sökte upp Ola för ”något annat”, men sedan – eller ja, grimman halkade väl av några gånger – blev jag översättare i hans stall. Och det är bland det bästa som hänt mig under de senaste åren. Det bästa varaktiga. För det goda samarbetet, som jag inte kan förställa mig bättre. Detta trots att eller kanske också på grund av att en och annan försöker slå undan benen på oss. En spännande sak som jag lär mig mer än jag tror (nu vet jag inte riktigt vad jag tror) av är att jag får skriva förorden till böckerna och att jag får föreslå bilderna på böckernas framsidor. Och ibland får jag också välja bok. Egentligen tycker jag lika mycket om att låta Ola välja som att välja själv och någon gång kan det till och med vara svårt att se vem det var som valde vad.

Och nu kommer inom några dagar den femte boken i detta samarbete mellan förläggare och översättare ut.

De första fyra är:

Magnetisören och andra berättelser: E.T.A. Hoffmann

Banvaktare Thiel: Gerhart Hauptmann

Skimmelryttaren: Theodor Storm

Den svarta spindeln: Jeremias Gotthelf

Och den femte boken är Woyzeck av Georg Büchner, en klassikernas strävhåriga anti-klassiker, som låter oss se en man tömma smärtans kalk till dess repiga botten.

Här kommer ett kort utdrag ur förordet:

Büchner är så ung, för alltid ung – de som dör unga har givits detta privilegium – så full av trotsig energi och han spelar i sina litterära verk på alla sin begåvnings strängar: han är den passionerade konstnären som inte lämnar något oförsökt och som obekymrat bränner sitt ljus i båda ändar, han är den modige iakttagaren av människosjälens djupaste avgrunder, han är den ohejdbare revolutionären fylld av vrede över missförhållandena han ser omkring sig och inte minst är han den samvetsgranne naturvetenskapsmannen som med målmedveten uthållighet blottlägger även människornas nervsystem.

Dramerna är byggda av fragment eller episoder som radas på ett egenvilligt sätt och ofta tycks förloppen drivas framåt av smärtan. Man kan finna likheter med medeltida mysteriespel eller med barockdramers dödsdans men ännu mer med de efter Büchner följande dramaformerna som det naturalistiska och det expressionistiska dramat, men också det absurdistiska och det ”episka” dramat. Alla dessa passerar eller har passerat längs Büchners väg eller genom Büchners skapelser.

Och här ser ni en av de korta scenerna:

°°

Kasern

Andres. Woyzeck rotar bland sina saker.

Woyzeck: Skjortan, Andres, hör inte till uniformen: den kan du ha användning för, Andres.

Andres alldeles förstelnad: Ja.

Woyzeck: Min systers kors och ringen.

Andres: Ja.

Woyzeck: Jag har också en helgonbild, två hjärtan i finaste guld – det låg i min mors Bibel och där står det:
Herre, såsom din kropp var röd och full av sår,
så låt mitt hjärta vara år för år.

Andres: Ja.

Woyzeck drar fram ett papper: Friedrich Johann Franz Woyzeck, soldat, fyslijär vid 2. regementet, 2. bataljonen 4. kompaniet, född på Marie bebådelse, den 20 juli. – Jag är idag 30 år, 7 månader och 12 dagar.

Andres: Franz, du måste till lasarettet. Din stackare, du måste dricka snaps med pulver i, det tar ner febern.

Woyzeck: Ja, Andres, när snickaren samlar ihop hyvelspånen så vet ingen vems huvud som kommer läggas på dem.

Om putinanhängare – ett utkast

Jag undersöker vad putinanhängare i Väst säger. Nyss läste jag några rader hos en av dessa (här i min översättning):

”Jag är säker på att en ukrainsk suveränitet bara är möjlig i ett partnerskap med Ryssland. Våra andliga, mänskliga och kulturella band växte fram under århundraden och kommer från samma källor, de har stärkts genom gemensamma prövningar, bedrifter och segrar. Vårt frändskap har förts vidare från generation till generation. Det finns i människornas hjärtan och minnen i Ryssland och Ukraina, i de blodsband som förenar miljoner av våra familjer. Tillsammans har vi alltid varit och kommer alltid att vara många gånger starkare och mer framgångsrika. För vi är ett folk.”

Låt oss läsa noga och jämföra med det som skett i Ukraina under det senaste dryga halvåret. Den första meningen innehåller en självmotsägelse och betyder: ”Ukraina kan bara vara självständigt om det är beroende av Ryssland”. Eller ännu tydligare: ”Ukraina kan inte vara självständigt”. Där har vi grunden för tänkandet. Sedan följer en rad påståenden om släktband mellan ryssar och ukrainare. Om vi tittar på vad som skett i Ukraina det senaste halvåret, där ryssar våldtagit, lemlästat, torterat, mördat ukrainare och gjort allt för att förstöra deras land, blir de här orden om släktskap och broderskap ett motbjudande hån. Hur är det möjligt att påstå något sådant inför det uppenbara. Om ryssar och ukrainare någonsin varit bröder så är de det i alla fall inte längre. Ryssen har mördat sin broder och förverkat alla rättigheter nu och i framtiden att tala om broderskap. Och det ”straffet” står inte alls i proportion till de begångna brotten. Det är ett milt straff men ett obönhörligt sådant. Ryssen har mördat sig bort från all rätt att kalla ukrainaren ”broder”. Och de där sista raderna om ”tillsammans är vi starkare” och ”vi är ett folk” är ren cynism. ”Tillsammans”? ”Ett folk”? Det vänder sig i magen när jag läser dessa ord mot bakgrunden av det pågående ryska folkmordet i Ukraina.

Jag ska läsa lite till hos samma skamlösa skribent; dessa rader följer direkt på det föregående citatet:

”Idag kan dessa ord uppfattas som fientliga av en del människor. De kan tolkas på många olika sätt. Men ändå kommer många att lyssna på mig. Och jag vill säga en sak – Ryssland har aldrig varit och kommer aldrig att bli ’anti-ukrainskt’. Och vad Ukraina kommer att bli – det får dess invånare bestämma.”

Så Ryssland är alltså inte anti-ukrainskt. Men ukrainarna vet vi inte riktigt vad de kommer att vara. Vad är detta för dimridåer? Den som tror på detta vet inte att det pågår krig och massmord i Ukraina. Men vänta lite, nu ser jag vem som står bakom texten. Det är putin! Så det finns alltså människor i Väst – som dessutom påstår sig vilja Ukraina väl – som stöder sig direkt på putins ord! Det finns alltså ingen hejd. Detta enligt principen: Ska man ljuga så ska man blåljuga.

Sedan ser jag att Minsk-avtalet kommer upp igen och att det är EU som brutit det och därmed satt igång kriget. Ja, ni kan läsa om Minsk-avtalet. Jag ska inte gå igenom det här. Och så läser jag att Väst löpande bedriver censur så att man inte kommer åt ”bra ryska källor”…

Vidare läser jag EU är styrt av det krigshetsande USA. Och tydligen blir följden av detta att ryssarna torterar och mördar ukrainarna. Hur kan man föra sådana här dementa eller verklighetsfrånvända resonemang? Men det är väl det där igen: Ljuger man bara tillräckligt hänsynslöst så tror någon att det kanske ”ändå ligger något i det, för hur kan man annars säga så?”.

Ja, och några stoltserar med att kalla sig ”skeptiker” och det ska väl uttydas som ”kloka personer som förstår mer än pöbeln och inte låter sig luras av den västliga propagandan och russofobin”.

Och någon eller några pratar om att den ryska attacken på Ukraina inte var oprovocerad. Ukrainarna anklagas för att han mördat människor i Donbas, civila. Och Euromajdan kallas för kuppmakare, kuppmakare understödda av USA. Den koloniala blicken på Ukraina igen! En nyckeltanke hos dessa putinapologeter är att Ukraina inte är ett självständigt land utan ett land som ägs av Ryssland, ett land som USA vill åt. Ukraina finns inte för dem.

Då och då kommer också språkfrågan upp, som om man fortfarande efter allt fruktansvärt våld kan tro eller tycka att en legitim(!) orsak till alla mord och all förstörelse kan vara att ”de rysktalande fått sina rättigheter beskurna”. Språkfrågan – i ett land där huvudspråket, ukrainskan, länge varit undertryckt ryskan – används av putinister som ett tillhygge, trots att nästan alla som har den minsta lust att informera sig vet att den är en icke-fråga. Ja, ”rysktalande flyr från Kupjansk” heter det. Och vilket språk tror ni att de flesta av de av ryssarna mördade människorna i Mariupol talade?

Någonstans beskärmar sig någon över att ”det ukrainska ledarskapet samarbetar med Rysslands fiender”. Vad? Skulle ukrainarna samarbeta med ryssarna i slakten av sig själva? Än en gång – går man tillräckligt långt in i lögnens rike så tror en och annan kanske att ”det väl ändå måste ligga något i detta, om man kan gå så långt i sina ord..”

°°

Som rubriken säger är detta ett utkast. Kanske skriver jag en mer komplett text om detta längre fram.

°°

Jag sammanfattar putinanhängarnas argument och metoder i ett par punkter:

Man stöder sig direkt på putins ord. ”Slaviska bröder” etc

Man talar om förföljelse av ryskspråkiga i ett land där nästan alla i någon mån talar ryska, ett land där huvudspråket ukrainska länge fått stryka på foten. (Ett land där ryssarna mördar främst ryskspråkiga ukrainare.)

Man talar om västeuropeisk propaganda och censur.

Man talar – fortfarande – om ”russofobi”.

Man pekar ut USA, Nato och EU som skyldiga till de ryska massakrerna.

Man ondgör sig över att den ukrainska ledningen samarbetar med Rysslands fiender.

Man talar om Ukraina som en rysk koloni.

Babylons återfödelse

Och så blev det dags att spinna vidare på Babylon-tråden. Minst två och ett halvt år sedan sist. För er som inte vet vad Babylon är så kan jag berätta att det är ett språkkafé som en gång innehöll många språk: ungerska, kinesiska, portugisiska, ryska, slovakiska, svenska och säkert några till. Sedan föll det babyloniska huset sönder undan för undan men den svenska delen fortsatte envist genom åren, först på Kino Grič tills det stängdes och sedan på Caffe bar Vespa där vi var senast vintern 2019-20. Och nu igen. Alla som egentligen hade velat komma kunde tyvärr inte eftersom trafiken gick trögt genom staden på grund av Erdoğans besök här.

Miki och jag gick till fots genom Zrinjevac, dock inte av tvång utan för att det är skönt att gå i parker om kvällen.

I porten till passagen som leder upp mot Vespa träffade vi Irma och en stund senare dök Pavle upp och så gick vi de sista stegen mot vårt tillhåll.

Så småningom var vi samlade, ja, de som inte fastnat i någon trafikstockning, och så kunde vi sitta där vid det vanliga bordet på de omöjliga bänkarna och stolarna. Och så pratade vi om allt det där som hänt eller som kanske kommer… Och Miki spanade efter katter i mörkret.

#