Morgonen var mild och vacker. Genom köksfönstret såg jag björkens hängen och nyfödda ljusgröna löv. Miki och jag gick till Makao för att öppna dagen. Där fick vi syn på Vesna så vi satte oss vid hennes bord och så pratade vi lite och Miki lät sig klias. Sedan måste Vesna gå och vi också för vi hade stora planer för dagen. Vi åt vår frukost, jag packade ryggsäcken med badsakerna och mat och dryck och så gav vi oss av till Držićeva, där vi tog femmans spårvagn till Jarun. Vi hade lite vagt stämt möte med Marit och hennes norska kollega och vän Stine – ingen bestämd tid ingen bestämd plats. Miki och jag började med att gå till vårt badställe. Marit ringde och sa att hon och Stine skulle komma dit om en stund.
Miki och jag slog oss ner på vår vanliga plats. Jag hade med hans ”duga lajna” som jag fäste vid en av popplarna. Det var redan ganska varm, så också skuggan var viktig.
Jag bredde ut mitt underlägg, bytte om och la mig ner och tittade upp i det skimrande ljusgröna lövverket. Det är den ljusgröna tiden nu. Miki flyttade lite hit och dit mellan sol och skugga och då och då tassade han ner i vattnet för att dricka.
Efter en halvtimme eller så kom Marit och Stine. Hundarna var inte med för både Nova och Skajla löper och det kan bli svårt med alla lösspringande hanhundar, särskilt om man vill bada också. Vi satt eller låg i solen och tiden rullade iväg. Så började det blåsa och vi tyckte att det var bäst att bada innan vinden kanske tilltog. Stine hade ingen lust och Miki håller sig ju alltid torr i krullet, men Marit och jag samlade oss för att kliva i. Ja, lite kallt var det, men vi kom i och simmade en kort sträcka, fast snart tyckte vi att det räckte. Lite kallt om armarna var det. När vi kom upp hade det slutat blåsa och det var varmt igen. Sedan åt vi våra medhavda matsaker – eller kanske gjorde vi det före badet – allt verkade på ett långsamt sätt hända samtidigt. Med ens tyckte vi att det räckte och så travade vi iväg till ”Marits bar” och tog oss varsin sportski gemišt – två delar vatten och en del vin. Efter att vi hade suttit där en stund och pratat – det blev mycket om ”hur det är på olika platser” – så ville Marit hämta sina hundar. Och så gjorde hon det och en kort stund senare var vi ute på hundpromenad som snart förde genom ett område med koloniträdgårdar. Överallt såg vi blommande träd.
Vi, eller i alla fall Marit och jag, började strax fantisera om att ha en koloniträdgård, inte så mycket för odlandet som för att ha en plats i det gröna med en bod och ett bord och några stolar. (Sist jag fantiserade om något sådant var med Đurđica, men så fick vi veta att det var hundförbud i det området.) Vi såg en avlång plätt som verkade övergiven men som ändå hade några buskar. Där kanske…
