Adventsspårvagnen

Eftersom jag kanske kommer att vara lite återhållsam med min ändlösa berättelser om vad jag ser genom fönstret, eller var och med vem jag dricker kaffe eller hur det känns att stiga upp, så skickar jag er denna glittrande adventsspårvagn.

1IMG_9100

Res med den längs Zrinjevac och in mot Trg och vidare utmed Ilicas slingrande kurvor! Pingla i klockan! Bjud varandra på kuhano vino! Och gläd er åt alla de blinkande ljusen som är inbäddade i Zagrebnattens stora djupa mörker!

Läs mer

Från morgon till kväll

Tro mig, även denna dag har sträckt sig från morgon till kväll. Det är en sådan lycka att dagarna följer just detta invanda spår. Härlig är jorden. Jag har på sista tiden tänkt ganska mycket på Stagnelius och hans ord om att natten är dagens moder. Och ja, natten är helt säkert större och vet nog inga gränser, fortsätter även bakom ryggen på dagen ute i rymden. Men här på jorden…

1IMG_9089

Morgonen började i guld och jag satt med Đurđica och den vilda Hajdi på Simpa. Nej, inga nyheter, utan bara vanans vänliga band. Eller ja, kanske var något nytt. Jag tror aldrig jag talat så flytande (lite hackigt flytande) kroatiska som denna morgon. Jag kände att jag med ens fick luft under vingarna och jag seglade ut bland orden. Vad vi pratade om? Minns inte, kanske om hundars själar och bilder vi har inne i våra huvuden.

Dagen nöp åt sig en tunn bunt av timmar och kröp sedan bort. Jag gjorde vad jag gjorde. När kvällen kom ringde Vesna och frågade om jag kunde följa med till biblioteket Bogdan Ogrizović, som hon råkat i konflikt med för att hon spillt kaffe i en bok. Inte ens kemtvätten hade löst problemet eller kaffefläcken, så nu behövde hon moraliskt stöd. Vi träffades vid hörnan av Union och tog sedan spårvagnen in till stan och klev av vid Glavni kolodvor – ja, ni har varit med (mig) om detta tidigare. Det hade hunnit bli kolmörkt men luften var på ett lite slarvigt och ovintrigt sätt ljum och vi gick den sista biten mot Cvjetni trg till fots. Vi tittade på den stora skridskobanan framför Umjetnički paviljon, som i ljusspelet bytte färggestalt från ögonblick till ögonblick.

2IMG_9091

Vesna drog den underliga bokhistorien en gång till och jag lyssnade lagom noga. Min roll var att vara moraliskt stöd inte att förstå varje vinkel av turerna. Jag tog in det viktigaste, nämligen att hon riskerade att bli portförbjuden för alltid på stadens bibliotek. På grund av kaffefläckar.

Vi gick förbi Zrinjevac med sitt stora hemligt gröna mörker med ljusdekorationerna som lysmaskar eller gnistrande stjärnor iträdda lite här och där. Det är egentligen här Zagreb är som vackrast vid vintertid. De stora platanerna öppnar ljusmörka valv mot andra, men ändå alldeles närbelägna, världar.

3IMG_9093

Och historien med den fläckiga boken slutade väl och jag berättar inget annat, för det är alldeles tillräckligt att allt gick bra och ingen småsint miniboss längre hotar Vesnas möjlighet att låna böcker på stadens bibliotek.

Läs mer

Lyckliga, galna värld!

Igår kväll – igår kväll är ofta den bästa kvällen – satt Vesna och jag på nytt tillsammans på Cooltura, den bästa baren här i kvarteret, ja, den bästa baren tillsammans med Simpa då. Det kändes som länge sedan – fast hur långt är länge? – så vi hade mycket att ta igen. Varje vänskap öppnar ju sina speciella fönster in i själen. Jag märkte att jag hade saknat Vesnas luriga leende och vänligt ironiska blick och vi dukade vårt bord med en ström av historier, som kanske hade väckt anstöt antingen i Kroatien eller i Sverige eller både och. Men våra ord är inte bundna till något land! Vi talade om Praljak och plakaten med ”junak” och ”heroj” i staden och om Kolinda som fladdrar med ögonlocken i FN:s generalförsamling. Och så drog jag metoo och ”kulturprofilen” och Vesna undrade lite över hur det nu kommer att gå med det sexuella spelet i Sverige. Ja, det kan man undra mitt i allt. Och så tänkte vi lite förnumstigt att Kroatien och Sverige kanske kunde lära varandra ett och annat. Precis som vi ju lär av varandra: kvällen till ära var det nämligen hon som drack Ožujsko och jag som drack Tomislav och inte tvärtom som vi brukar. Och barens julgran bestod säkert av flaskor av båda märkena – symboliskt för oss.

1IMG_9084

Strax före midnatt bröt vi upp, glada och stärkta av alla hårresande skämt vi dragit om alla märkvärdigheter som sker i länderna. Ibland är skrattet det enda sättet att inte falla ner i avgrunden!

Och morgonen nu eller nyss var en Simpa-morgon med Đurđica, en Simpa-morgon av klassiskt snitt. Vi satt i uterummet med Hajdi som var ganska vild och hoppade på möblerna och oss. Vi pratade om språk på ett sätt som så småningom slet sig ur alla former och mynnade ut i nyckelfrasen: Imaš li zarez u mozgu? Har du komma i hjärnan? Mycket handlade om en undulat som på eget bevåg lade till diminutivändelser på orden. Lyckliga, galna värld!

Läs mer

Heliga rum

Jag var inne i stan idag för att hämta en bok på posten och handla lite småsaker. Staden är vacker i sin adventsdräkt, men jag föredrar ändå bilden jag tog igår här hemmavid, så det blir den jag visar för er.

1IMG_9067

Genom bilden skär Rapska ulica mjukt som en smörkniv, men se ännu hellre på den underbara halvcirkeln med bänkarna där gamlingar eller föräldrar med småbarn brukar sitta om dagarna! Efter mörkrets inbrott samlas små grupper av tonåringar här. De röker lite och ropar gärna högt efter någon som egentligen är utom hörhåll. Men tillbaka till bildens nu: så här i gårdagens förmiddagssol såg halvcirkeln ut som en skärva ur paradiset – det verkliga, det sanna jordiska paradiset som inte är perfekt och därför det enda uthärdliga – beskyddande sluten men ändå öppen för den som ville in. Ovanför eller runt omkring alltsammans anade jag en kupa av löst flätat guld, björklöv i sin fjärde och vackraste ålder. Egentligen förstår jag inte varför ingen satt där på någon av bänkarna eller varför jag inte satte mig där själv. Kanske var detta luftiga rum alltför heligt.

Läs mer

Padova

Jag vet inte om ni har varit i Padova och jag vet egentligen knappt om jag varit där själv, fast jag har en suddig minnesbild från en tidpunkt som befinner sig över fyrtio år tillbaka, men är den verkligen min?

Om någon nu undrar varför jag inte skriver Padua i en text som är på svenska, så har jag ett svar. Padua låter inte lika allvarligt som Padova och Padova är en mycket allvarlig stad. Det är jag säker på utan att egentligen veta någonting. I alla fall är det så att Alex nyligen har bestämt sig för att efter sin laurea i Bologna läsa psicolinguistica i Padova – för att det är bäst där. Sista helgen i november var vi tillsammans i Trieste och Ljubljana under täta ”scenväxlingar”. En kväll – kanske var det den där lustigt omtumlande kvällen på Locanda Mario ovanför Trieste eller så var det hos Igor i Ljubljana under den magiska ”mattlummer-kvällen” – kom samtalet in på Padova och både Piero och Alessandra drog förstämmande historier om hur dyster, egenkär och sluten staden är. Jag såg att Alex fick något oroligt i blicken och jag frågade på prov om det inte fanns några ljusare sidor att peka på. Båda ”olyckskorparna” gjorde ett vänligt försök att mildra bilderna de nyss givit, men egentligen var det de sa ganska blekt. Då kände jag plötsligt att Padova är en stad att längta till, kanske inte att helt och hållet upptäcka för i Padovas själ finns nog just detta att täcket måste ligga kvar där det ligger. Hemligheterna måste bevaras. Och dunklet. Medan jag på detta vis lät mig gripas av Padovas mysterier, tyckte jag mig se att Alex också tänkte något i den riktningen. ”Padova” – andades det bakom obefintliga men mycket tunga draperier. Och jag anade massiva byggnader kring trånga mörka bakgårdar.

Och alldeles nyss skickade Alex mig den här bilden från sitt första besök i den förborgade staden.

1IMG_9068

Läs mer