Ur världen

Nu har jag fått veta att min text om Eva Runefelts senaste diktsamling visats av Hufvudstadsbladet för dagar sedan, så nu får den komma tillbaka till mig. När jag nu återser den minns jag att jag skrev den i ett slags lugn panik trängd mellan coronaisoleringen och jordbävningen. Och jag vet att det var den enda boken jag då kunde läsa. (Det är inte så värst annorlunda nu.)

För några veckor sedan kom en bok hit, den kom ända till min brevlåda i en tid då nästan inget kommer någonstans, i en tid då rörelser stannat och närhet är fara, sot eller privilegium. Den heter ”Ur världen” och är djupt förnimbart av denna världen, mer än det mesta nu. Jag läser i den varje natt, en dikt eller två eller fler. Den talar om liv och sorg och död på ett sätt som tröstar och styrker och suddar ut de förfärande avstånden. En dikt heter ”Ord” och jag ser orden så levande och kroppsliga i den, jag ser hur de böljar fram och jag följer deras kroppars rörelser och vridningar: ”rygg böjd krokig rak”. Jag ser en bokstav bli till varmt liv ”som en frottéhandduk/ hängd över närmaste dörr”. Och linjen mellan liv och död kan man gå över åt båda håll och jordelivet öppnar sig mot värmen: ”Kan du återuppstå om jag andas/ på det du skrev före döden?”

I vissa dikter känner jag igen mig på ett särskilt självklart sätt som på de ”sällskapliga träbroarna” i den lilla staden Samobor eller när jag möter en viss vandrare, den där sträva hunden med ”lädernosen”. Men jag känner också igen världen i dikten ”Djursorg” och jag återupplever min egen största djursorg och jag söker i den varv efter varv:

”En särskild tid äter
längs armarna
Denna hans dygnslösa
efterlämnade långmånad”

Vad jag finner är smärtans uttryck och jag är lättad över att jag orkar läsa den och hålla mig kvar i den. Många av dikterna i samlingen handlar om djur, om vad djur kan vara i människors liv. Någonstans läser jag om ”sorgens vita eufori” och det är märkligt, men det går att finna värme och närhet också i detta.

Det finns så många ord som jag inte visste fanns, men som jag genast förstår: ”hjärngrottan” till exempel – ”Form u lera sig, fladdermöss/ i hjärngrottan, att ljuda högt denna tanke/ kall eller varm”. Jag stannar en stund i bilden som ju också ger något till både hörsel och känsel.

Även om det kanske inte alls var menat så, så tänker jag på barndomssomrar och milt fläktande vindar när jag läser det där om reflexen i ögat, som kanske inte alls är någon reflex. Men ögat är där: ”Jag har ett rött trähus i mitt/ högra öga, som ett frimärke följer det mig”. Och jag känner hur nära själva upplevelsen detta är.

Denna jords materia talar ur dikterna till mig på ett välsignat vis och jag vill gärna höra detta och tänka att så här är det, fast jag kanske inte vetat det innan: ”Klena plankor fryser/ fort isär av kalla springor”. Ja, och så dyker det glömda men ändå inte glömda ordet ”påpetare” upp och jag ser vår påpetare i handen på en av mina småbröder vid matbordet i Bagarmossen eller på Nußanger. Och några sidor och tider senare inser jag att det är självklart att sädesärlan har en sträng stjärt: ”Sädesärlan vippar sin stränga stjärt/ som purken dam med infälld solfjäder”. Varelserna ritas upp så att jag känner igen dem. Ibland för första gången.

I dikten ”Paus i skogen” känner jag fukt och växande och djuren och annat som lever tar sig former som säkert alltid funnits och namn som förtrollar: ”uggleglo” och ”kottefink”. Och allra bäst trivs jag med slutraderna ”en stinn rödbrun skogsluva mot/ söder lutad, steg som fukten plockar”. Jag minns mina skogar. Där fanns också stinna skogsluvor.

Kajorna dyker upp mer än en gång och också i stunder då de är frånvarande. Med ett slags lätt yrsel läser jag några rader i ”Ljusfall”:

”En dimflock utan fåglar samlas
Det finns en zon utan tid, ur den
hörs kajor ta sats, svarta djur
nyper luft som ynkar, ett
gnäll som skyndar före”

Jag försöker inte förstå ”en zon utan tid” utan jag låter den vila i mig och skrattar inåtvänt åt uttrycket ”nyper luft som ynkar”. Mycket tyst men helt av hjärtat.

Några gånger händer det att den som talar ur dikterna rinner ut ur sig själv. Det känns farligt och jag försöker att inte tänka för mycket på det och så letar jag mig vidare och finner ofta öppningen ut: ”Barn roterar hur de vill/ ut ur sina kroppar som fågelungar”. Och många stigar för genom kroppens – djurets och människans – mikrokosmos och vi känner på brosk och leder och litar på att allt detta finns.

Sorgen i dikterna är ofta varm och liksom till tröst för att roliga ord är lagda bredvid allvarliga och tunga. Ordet ”borstig” talar till mig på ett glatt och uppmuntrande sätt:

”Denna dag har borstig luft
Lukten av varmt bröd
finrund som mammas gravsten”

Jag vet inte hur detta gått till, men nog känns väl detta som närvaro? Allt detta sker här. Och också gravarna är levande och de känns som några vi kan känna:

”Gravarna
och deras artrosiga leda
I november vädrar de sina
styva grå överrockar och
slitna kappor, ruskar runt
som hundar i regn”

De där styva grå överrockarna är lätta att tycka om eller att i alla fall känna ett slags lite ofrivillig sympati för. Jag har ju sett dem.

Jag kunde säga något om varje dikt i samlingen, men hejdar mig nu och tar ett slags farväl genom den så väldigt handgripliga kritan och dessa så väldigt sanna streck i den sista dikten:

”Den motsträviga kritans
bumliga streck liknar
ormars maskars ryggar”

Och detta inte bara för det härliga och jordnära ordet ”bumlig”.

Hela tiden medan jag läser vet jag att denna jord finns än.

°°
°

Eva Runefelt
Ur världen, 2020
Albert Bonniers Förlag

Med Gabi i Maksimir

Någon gång ibland, ja, ytterst sällan, smyger sig en dag av ljus och glädje in i denna orons och sorgens tid. Igår var en sådan dag. Den började tunn och tanig och tvekande och såg inte ut att bli något annat än den där vanliga väntan på att få ta den första lugnande tabletten, men förmiddagen stannade liksom vid obehag och olust, blev inte värre. Och så kom eftermiddagen och Gabi och Miki och jag skulle ses i den härliga vidsträckta parken Maksimir vid ingången där. Det var första gången jag vågade mig på att åka spårvagn efter att kollektivtrafiken börjat gå här igen. Jag tittade noga på de andra passagerarna och såg att bara ett fåtal av dem bar mask. Å andra sidan var det ganska tomt i den ena vagnen, så Miki och jag klev på där och jag drog upp masken, en av de där vackra maskerna som Irina sytt åt mig. Vi åkte de sju hållplatserna, jag nervöst räknande, Miki flåsande i värmen. Men vi kom fram och där helt nära ingången mötte vi Gabi. Hon låste sin cykel vid en stolpe och så började vi gå in i grönskan och fågelsången. Vi gick länge och den smala vägen var här och där mjukt sviktande och på andra ställen torrt grusig. Vad vi pratade om minns jag inte men jag vet att jag mycket snart kände mig lugn och fridfull till sinnes. Så kom vi till vårt vanliga kafé på höjden och vi bestämde oss för ett bord med stort parasoll och på lagom avstånd från allt annat. Framför oss hade vi en stor mycket grön gräsmatta kantad av höga träd och längst borta skymtade vi det ”schweiziska huset”.

Vi beställde något att dricka och Miki fick vatten från pumpen bland buskarna mitt emot.

Och sedan satt vi där precis lagom länge, en helt omarkerad tidsrymd. Vi pratade om tusen ting och jag skrattade för första gången på länge riktigt hjärtligt och ogrumlat. Fast jag vet att tanken ”det här är en gåva” fladdrade förbi. Sedan reste vi oss och fortsatte på andra vägar i skogsparken. Efter någon timme kom vi till en av sjöarna och stannade vid strandkanten en stund och tittade på sköldpaddorna och hägrarna.

På ett underbart sätt hände ingenting. Vi såg på trädens lugna grentunga grönska och det vänligt småböljiga vattnet.

Vi lämnade sjön och kom så småningom in i skogens gröna ljusdunkel igen.

Tiden gick och vi gick ända tills eftermiddagen började luta sig in i kvällen.

Simpa – på försök

Igår morse gick Miki och jag till Simpa för första gången efter den där gången i mars då allting här sedan stängdes. Jag valde det yttersta bordet på hörnet, nej, det var inga andra gäster där, men ytterst verkade säkrast. Hana kom ut och tog upp min vanliga beställning. Hon var lite blek och blicken liksom matt. Hon tittade på Miki och sa att han blivit tjockare men att jag blivit smalare. Jag mumlade något om att det är svårt att äta och så frågade jag hur hon hade det. Hon suckade och slog ut med armarna lite vagt och utan sin vanliga kraftfullhet: Svaki dan, ista stvar. (Varje dag, samma sak.) Vi gav varandra en lång blick och vi visste det vi visste.

Ur tidens tunnel

Mulen dag här i Zagreb. Jag är lätt frånvarande, fast ”lätt” är fel ord märker jag nu, kanske ”tungt” skulle passa bättre. Jag bär mig framåt med den möda som krävs. För några veckor sedan, fast nej, egentligen vet jag inte när, tiden har blivit en tunnel, men låt oss säga ”för några veckor sedan” ändå för tidsangivelser, även vaga, ger lite stadga – för några veckor sedan drömde jag att jag med Londi satt på ett tåg mellan Berlin och Dresden. ”Så du bor i Berlin nu?” frågade någon, jag vet inte vem. ”Nej, i Brno”, svarade jag och sedan minns jag ingen fortsättning. Men jag är nog ofta i Brno i tanken i den där oändliga månaden februari, när vi gick och gick uppför backar, nerför backar, längs gator och över torg, upp till Špilberk, ned från Špilberk, längs Masarykova, över Zelný trh och varje dag många gånger ner och upp igen längs Čápkova. Ofta gick vi för att vi måste, vi hade ärenden till begravningsbyrån, till banken, till adresser som skulle ge oss andra adresser. Men ibland gick vi också bara för att gå och kanske för att slippa ha något mål. På bilden här kommer vi nog ned från Špilberk – fast lita inte på mitt lokalsinne för det finns inte – och mot den blå himlen ser ni katedralens spiror.

sakta

Sakta, sakta rör jag mig mot något som kanske kan bli balans eller till och med en bit framåt: harmoni. Men bräckligt är det än så länge och jag måste hålla mig i mycket strama tyglar och följa mycket strikta scheman: arbete, gymnastik (tre gånger om dagen), promenader med Miki (fem gånger om dagen, inte för korta), mediciner, terapi och då och då kaffe med någon av vännerna på en bar med säkra avstånd. Varje tanklöst avsteg straffar sig – senast igår fick jag mig en smäll för ett försök att trappa ner medicineringen. Solen ger en viss styrka och Miki förstås. Och Hoffmann-översättningen och vännerna som följer den och ger råd under arbetet. Och vid Pašmanska blommar en blå liten blomma jag inte vet namnet på.