utdrag ur Saša Stanišićs tacktal

Saša Stanišić har, som bekant, tilldelats den prestigefyllda utmärkelsen ”Deutscher Buchpreis” för 2019. Han höll som brukligt är ett tacktal. Nyss skickade mig hans svenska översättare Christine Bredenkamp en råversion av en översättning av detta tal. Jag har nu plockat ut den del jag tycker är intressantast och dessutom putsat texten på mitt sätt, så alla enskilda formuleringar ansvarar jag för. Den som vill kan alltid kontrollera genom att lyssna på talet som ligger ute på nätet.

°°

Jag gläder mig oerhört åt det här priset, och fram till i morse kunde jag också koncentrera mig på hur på hur glad jag skulle bli om jag verkligen fick det. Men så delades ett annat pris ut som störde min koncentration, ett pris som är en smula viktigare, i Sverige, i Stockholm. Det tilldelades en viss person och därmed grumlades glädjen över mitt eget pris till en del. Jag ber därför om överseende för att jag nu utnyttjar denna korta stund i rampljuset åt att ge uttryck för min upprördhet. Som gäller femtio procent av priset.

Jag gör det bland annat för att jag hade turen att undkomma det som Peter Handke inte beskriver i sina texter. Det faktum att jag kan stå här framför er i dag tackar jag en verklighet som denna människa inte tagit till sig, det kan man lätt se i hans texter från nittiotalet.
Det är märkligt, tycker jag, att man samtidigt som man påstår sig söka rättvisa för någon, lägger den till rätta så att allt blir till en lögn. Det är inget som litteratur ska göra.

I sin text om min hemstad Višegrad skriver Handke bland annat om att milismännen aldrig kan ha begått de brott de begick, eftersom de gick barfota. Denna milis eller dess anförare Milan Lukić, som sitter inburad på livstid för brott mot mänskligheten, lämnar han i övrigt utan kommentar. Han nämner inte offren. Han säger bara att dessa brott inte kan ha ha ägt rum.
Men de ägde rum.

Detta skakar mig, det skakar mig att något sådant belönas. Jag delar den känslan med många och det gläder mig.
Den katolska kyrkan har redan gratulerat Handke. Den katolska kyrkan har gratulerat Handke och den har gratulerat honom till en utmärkelse bortom den politiska korrektheten. Den katolska kyrkan. Det passar ju bra.

Jag står här för att hylla en annan litteratur, jag hyllar de andra femtio procenten. Jag hyllar Olga Tokarczuk. Jag hyllar en litteratur som med språket får och försöker allt, också den politiska kampen. Jag hyllar en litteratur som inte är cynisk, som inte är förljugen och som inte håller oss läsare för dumma genom att avsiktligt klä det poetiska i lögner och förvränga fakta.
Jag hyllar en annan författare, jag hyllar Olga T.
Och låt mig avsluta med att säga att jag också hyllar en litteratur som beskriver tiden – en tid som aldrig var så som Handke beskriver den i fallet Bosnien.

Kort om bokpriser

Saša Stanišić har fått årets Deutscher Buchpreis för vad som utnämnts till ”Roman des Jahres”. Samtidigt i Sverige: Förlaget som hittills givit ut hans böcker i svensk översättning bestämmer sig för att inte ge ut den här boken. Weyler är inte Weyler längre utan Svante, kan man kanske säga. I sitt tacktal kritiserar Stanišić för övrigt att man tilldelat Peter Handke ett annat bekant bokpris. Någon säger kanske nu att Nobelpriset inte ska vara politiskt, men det finns, tycker jag, något annat än politiskt eller inte politiskt. Det finns en anständighetens gräns.

Några bilder till från Belgrad

Låt mig ta er med utmed kanten av ytterligare några bilder från min tid i Belgrad. Jag börjar med en interiör från restaurangen ”Dva Jelena” i Skadarlija, ett nöjeskvarter som besöks av många. Namnet ger mig en orientalisk känsla eller kanske snarare en albansk. Detta med namnet får jag väl leta mig fram till någon gång. Och även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför så var det något i stämningen på gatorna och gränderna där som påminde mig om Baščaršija i Sarajevo. Nå, mina associationer är mina.

Låt oss än en gång blicka ner över Sava från Kalemegdan eller vägen upp dit. På de här murarna skulle jag gärna sitta under soliga höst- eller vårdagar. Sommaren är nog het här.

Under vår stadsvandring under studenternas ledning blev vi förda till Belgrads nu enda moské. Alla de andra förstördes under kriget. Eller efter? Det är en ljus och mycket sluten byggnad.

Strax efter att vi tittat på moskén – utifrån – kom vi förbi ett vackert hus som utstrålade en för mig tilltalande enkelhet, ett sådant hus som jag gärna skulle vilja bo i. Lite turkiskt, kanske.

Och när den andra kvällen kom gick vi förbi parlamentet, vars väggar just då sög åt sig det sjunkande dagsljuset.

ett duvvalv

Då och då mellan händelserna i den där salen på Filološki fakultet i Belgrad lutade jag mig ut genom ett fönster som hela tiden stod öppet. Jag tittade på en flock lite mörkfjädrade duvor som flög eller flyttade sig ut och in genom ett välvt fönster i ett sandgräddfärgat valv under himlavalvet. Då och då stjälpte någon ut sig på luftens ytspänning. Här ser ni den enas flykt fryst till stillbild.

Stadsvandring

Nu är jag tillbaka hos min coolt tuggummituggande krulltott Miki, som jag ibland misstänker för att smygröka, elcigarett kanske, vem vet? Jag försöker förstå vad jag nyss har varit. I Belgrad ja, men hur ser det ut där? Och vad såg eller upplevde jag? Det luktade lite annorlunda än här, tänkte jag då, men jag kan inte få tag i några träffande ord för dessa lukter, så ja, annorlunda. Något av känslan staden gav mig påminde mig om Bukarest, om Bukarests suggestiva mångbottnade mörker, men Belgrad verkar sticka högre upp i luften och kanske har staden en blank skalle. Nej, ni som vill veta något faktiskt om Belgrad ska nog ta en annan väg. Det finns kartor och guideböcker, duktiga hemsidor, statistik… Är Belgrads essens ett lockande dunkelt djup under en blänkande skalle högt uppe i solen med en schal av floder om halsen? Det är möjligt.

På lördagseftermiddagen blev vi kringförda i smågrupper av några svenskstudenter, som utförde sitt värv med den äran. Snabba, roliga och ständigt beredda att vrida perspektiven åt något önskat håll. Vi började stadsvandringen nära vårt hotell.

Så småningom – ja, jag gömmer mig bakom uttrycket ”så småningom”, eftersom jag inte minns hur vi gick – kunde vi se Sava långt nedanför oss, fast nu vänder jag mig åt andra hållet och visar en kyrka som kanske är domkyrkan (ni som inte gillar sådana här oklarheter är inte med längre, kan jag tala om för er) under en mycket blå himmel. Himmelsblå väl?

Vi fortsatte uppåt mot borgen Kalemegdan, som bär ett turkiskt namn, men som har funnits och inte funnits i många epoker och under många herrar: kelter, romare, goter, bysantiner…

Våra guider arbetade hårt och lätt och jag fick veta mycket som nu är införlivat i min kreativa minnesglömska.

Under oss flöt Sava in i Donau, ja, Sava flyter och flyter in i Donau dag och natt och det är svårt att tänka sig något slut på detta flytande, fast det finns väl men bortom vår föreställningsförmågas gränser. Jag tänkte lite på Petrovaradin i Vojvodina. Också där är man så högt över Donau.