Kattbalkongen och tiden

En av mina hållpunkter under åren i det här hörnet av Sigečica har varit ”kattbalkongen”. Redan under mitt första år här upptäckte jag den under en av Londis och mina promenader. Jag tror att jag tog rätt många bilder där under de första åren. Sedan blev det en vana att se på dem eller att åtminstone kasta en blick dit upp. Och så kom tiden när Londi inte orkade gå så långt. Året efter Londis död gick jag aldrig förbi där och när Miki sedan kom till mig gick vi först oftast andra vägar, men sedan var jag där igen och Miki gick bredvid mig men brydde sig inte om dem. Han är mer intresserad av det som rör sig på marken. Och jag har börjat ta lite bilder igen – i smyg, om det går att kalla det så – och jag funderar på vilken människa eller vilka människor som kan bo där inne med katterna. Kanske ska jag fråga ”teta Katarina” för hon bor nog där någonstans och hon vet förstås allt som man kan behöva veta om ett kvarter. Jag tänker också på hur mina levnadsår mäts vid kattbalkongen. Det är ju rätt lång tid som gått sedan den första gången jag kom förbi. Lite vagt tänker jag också på årsringarna på ett träd. Och katternas nätrutade pälsar.

Tillvarons förmiddagar

Nej, jag har ingen ambition att berätta något av allmänt intresse eller i så fall av så allmänt intresse att det är mycket mer allmänt än intressant. Jag vill berätta det som alla vet, inför öppen ridå tänka det som alla har tänkt, men inte alltid sagt. Ja, blabla. Och jag vill visa sådant jag visat förut, helst otaliga gånger. Dagens bilder är från de senaste dagarnas morgonpromenader. Vi går en liknande runda varje morgon, ja, jag kallar det ”morgon” men egentligen är det nog förmiddag. Vi går runt parken, vi bollar lite, sedan går vi längs Pašmanska (Pašman är en ö strax utanför Zadar, alla gator här har önamn) och igår eller vilken dag det nu var tog jag en bild på de där blåa blommorna på höga smala stjälkar utanför det ena staketet.

Insidan vaktas av tre retrivrar – en labrador och två golden, eller så är den minsta en blandning – som sköter sitt arbete på ett lite motsägelsefullt sätt. De två vuxna skäller högt och hoppar mot staketet, medan det lille hoppar på dem. Alla tre viftar på svansarna och Miki ropar och hoppar och viftar på svansen han också från sin utsida.

Mikis ”teta Katarina” träffar vi inte sedan värmen kom. Kanske går hon ut tidigare nu för att mata sina hemlösa katter. Hon har mycket svårt att gå, så det blir väl för mycket med värmen ovanpå det. Ingen kan göra något åt hennes ben och terapin hon gick på är bara dumheter, säger hon, ”och de vill bara att jag ska sitta i rullstol”. Kanske skulle mer pengar kunna hjälpa. I alla fall tror jag inte att hon har slutat gå till den där hörnan där hennes speciella katt brukar vänta. Hon släpar sig säkert dit för hon är mycket tapper och hon känner sig behövd av den här katten.

Igår, för det var nog igår, var vi hos min ”fruktman” och jag köpte ”allt”: paprika, solvarma tomater, lök – både yngre och äldre –, vitlök, persikor, aprikoser och körsbär. Miki hittade ett hönsben som han tuggade i sig noggrant och högljutt (berätta inte att hundar inte ska äta sådant!). Sedan åt han några körsbär som ramlat ner på marken. Det knäckte ordentlig om kärnorna. Fruktmannen skämtade lite och jag skrattade och sa något ”halvdräpande” och så gick vi. När vi kom till den lilla parkstumpen bakom ”Patriotens hus” vek Miki in benen i skuggan av några tallar och jag ställde ner mina påsar. Och han fick ta ett körsbär till.

Doftbild

Miki och jag går genom den varma förmiddagen. Längs vår gata, Hvarska, är luften mättad med lindblomsdoft. Och jag vet på nytt varför den här månaden bär det vackra namnet ”lipanj” (även om inte alls alla här använder det av vad-vet-jag-skäl – det är väl för att det är för gammalt och för nytt) och jag gläder mig åt det.

Jag glider in i linddjupet ovanför mig och tar en doftbild. Jag vet att doften når så långt den kan och jag tänker att den säger mer än så många av människans ord om vad vi borde eller inte borde göra, tycka, vilja, önska. Lindens små starka blommor erbjuder en högre frihet.

Och Miki söker skuggan för han vet mycket. Här ligger han på en ännu lite fuktig plats där regnet föll härom natten. Svalkan är ännu kvar.

Och sommaren har kommit till vår stad

Det är nu stillsamt varmt, kanske har sommaren tagit mark, kanske inte. Igår var det premiär för Miki och mig med Vesna på Cooltura, inte för vädret utan för att smittan nu tillåter även mig sådant. Och idag var det kanske trettio grader på eftermiddagen och Miki och jag drog benen efter oss på den promenaden, men på morgonen var vi ännu rätt livliga och Miki träffade nya eller halvnya hundvänner att springa lite med.

Lindblommorna har börjat fylla luften med sin doft och den kommer under en tid att bli allt starkare tills vi når det riktiga lindruset. Annars förde morgonen oss runt i de vanliga kvarteren.

Och tvätten torkade i solen också utanför de där svåra källarlägenheterna, som man i rikare länder kanske inte skulle kalla lägenheter. Jag undrar om inte Mikis underbara ”teta Katarina” bor i en sådan.

Miki och jag i Folka

De senaste dagarna har jag tagit med Miki på promenadrundor i Folnegovićevo Naselje – i folkmun Folka. Det ligger intill Sigečica i sydlig riktning, man går bara under Slavonska så är man där. Det har funnits tider då jag gått här ofta, först med Londi och sedan med Miki och med olika vänner. Och nu har vi börjat trava omkring här för att jag letar efter en plats att bo på. Ja, vi bor nu också, men jag är lite trött på hyran så nu letar jag efter något annat. Eller i alla fall så tror jag det. Det är lite svårt att veta när jag menar allvar. Kanske väljer jag de här vägarna bara för att det är behagligt att följa dem och för att ett och annat ännu är okänt för mig och för Miki också. Och jag tycker så mycket om de höga träden, lindar och popplar och vad det nu är.

Något jag också tycker om, och som också finns här hemmavid, är alla bänkarna och borden som finns i parkerna och längs vägarna. Särskilt de gamla grånade bänkarna är lockande att sätta sig på och Miki hittar sin solskugga.

När jag för en stund menar allvar med letandet har jag mina önskningar eller krav uppradade i huvudet: Det ska finnas mycket grönt omkring och helst många lövträd, lägenheten ska finnas i ett jordbävningssäkert hus, jag vill ha balkong om det blir nya pandemier och jag vill ha minst två rum, helst tre, ifall jag får besök från fjärran länder för längre tider.

Jag ser att det är lite mycket bilar, men det är det ju i städer, så det kanske inte går att undvika om vi inte ska hamna utanför staden. Och härifrån går man ju lätt ner till Sava och Savica-Šanci, som ju är eller har ett slags ”vildmark”.

En del av lägenheterna på bottenvåningen verkar ha ett slags små trädgårdar och tvätten kan man hänga ute ganska fritt. Det ser fint ut, fast det är möjligt att husen är lite slitna och det där med jordbävningssäkerhet måste jag i så fall kolla extra noga. Om det nu alls är här jag tänker bo. Jag ser inte många kaféer…

På hemvägen strax innan vi slinker genom tunneln under Slavonska får vi uppleva ett litet drama. Två katter pilar fram från under en bil och den ena försöker klösa till Miki på nosen. Jag drar snabbt Miki bakåt fastän han spjärnar emot och skäller till med hård röst. Katterna backar och den ena behåller sin krigarpose medan den andra ser lat och trevlig ut.