Dagar i Trieste

Innan juli rinner ut i kvällsvärmen vill jag försöka minnas lite av besöket i Trieste nu sist mellan det korta uppehållet i Zagreb efter tågresan från Norden och min vardag här och nu: Rudolf, Miki och jag satte oss på tåget ännu en gång och for till Ljubljana och bodde över hos Igor och åt och drack med honom under en kväll och en förmiddag, men mer om det en annan gång – kanske. Dagen därpå tog vi oss med tåg till Opčine/Villa Opicina, där Alex mötte oss och vi var återförenade för första gången på två och ett halvt år. Vi gick med snabba steg i värmen till en busshållplats för att åka västerut till Kontovel/Contovello till osmizan Štoka där. Höjderna runt Triestes bebos av slovener även om man är i Italien och alla de här osmizorna drivs av slovener. Jag har talat om vad en osmiza är tidigare och nu har jag ingen lust att vara detaljerad där. Man dricker vin, helst från osmizans egen produktion och man äter prosciutto, salame, ost och annat i den stilen, helst ska detta också vara egenproducerat. När vi kom till Štoka kände jag genast igen mig, så jag måste ha varit där med Alessandra och Piero någon gång. Vi fick en bra plats inne i det gröna lummiga – den som vill kan se Rudolf och Alexandra här närmast genom grenverket, Miki syns inte – och blicken ner mot havet och Istriens böljande landremsa var vid och skön.

Vi var glada att ses igen och det vi åt och drack var gott så timmarna gled iväg. Jag minns ingenting av vad vi pratade om och när skymningen kom letade vi oss ner till bussen och kom ner till staden, där saker hände som jag nu låter ligga i skugga.

En av förmiddagarna gjorde jag ett helt privat återbesök på det gamla stadsbadet Pedocin som har en avdelning för kvinnor och en för män och namnet har både med ”lus” och ”mussla” att göra. Mer berättar jag inte nu, för jag är ganska säker på att jag berättat det förut och idag vill jag vara lite förtegen. Det var mycket varmt och kvinnorna runt mig låg i drivor i vattenbrynet. Bilden försöker vara diskret.

En dag gick till den gamla arbetarstadsdelen San Giacomo, där jag en gång ville bo, men sedan gav upp tanken på grund av allt det svåra med länder och gränser och regler. Alex tog oss först till en underbar riktig osteria, där gubbarna hängde längs fönsterbänkarna ute på gatan och vi blev inneslutna i ett sorl av röster och snart hade pratat med nästan alla. Efteråt fortsatte vi till Riccardos mycket speciella ”restaurang” som på sätt och vis egentligen är en mataffär och där Riccardo serverar det han just råkat laga. De som satt vid bordet bredvid oss var både gäster och betjäning, om ni förstår. Riccardo hade denna dag gjort ćevapi och olika saker med paprika. Han sa till Alex att hon skulle ha ringt för då, ja då, hade han lagat något särskilt. Vi åt gott och satt sedan kvar tills Riccardo drog sig tillbaka för en vilopaus. När han kom tillbaka satt vi ännu där och han grävde fram en stor flaska med någon amaro som han ställde på bordet framför oss till fritt bruk.

På kvällarna gick vi genom gränderna i Cavana, som visserligen blivit mer och mer turistiskt, men i gränden där Elvio en gång höll hus finns – för mig i alla fall – något av stämningen kvar.

Tvrđava Brod

En av dagarna i den där speciella förlängda tiden i Slavonski Brod gjorde Gabi, Miki och jag en liten vandring i och runt den mäktiga fästningen Tvrđava Brod. Den byggdes i slutet av 1700-talet för att försvara det österrikiska kejsardömet mot det osmanska riket och är eller var en del i den så kallade ”militärgränsen”. Dagen var het men på många ställen kunde man gå under träd – berusande lindar, plataner, kastanjer, katalpor och säkert också popplar –

eller genom de svala valven som löper genom murarna här och där. Kapellet Sankta Anna sitter milt ljusblå för sig själv långt inne i alltings mitt under sin spåntakshatt.

På den ena sidan av kapellet hittade vi djup skugga.

Vi gick lite längs vallgraven och Miki gjorde ett försök att smita ner mot vattnet. Varför kan man undra eftersom han ju inte vill bli våt. Men också hundar har sina hemligheter.

I en av sidobyggnaderna finns ett klassiskt gymnasium med mäktiga katalpor längs den ena väggen. Lite närmare ingången till fästningsområdet finns musikskolan och genom dess ena fönster strömmade toner när vi gick förbi.

Brod – Poloj – Brod

Sedan i oktober har jag med längtan tänkt på Slavonski Brod, nej inte hela tiden men nog så ofta och jag har förvånat människorna omkring mig med mitt envist återkommande prat om staden vid floden. Slavonski Brod är ingen plats man längtar till. För övrigt ligger Zagreb vid samma flod, så inte heller floden är något märkvärdigt. Men sådana saker har inget med något att göra – längtan är längtan. Staden är anspråkslös och ligger liksom nöjd ovanför Sava, människorna verkar också nöjda. Hur avgör jag det? Det får bli min hemlighet. Staden ligger verkligen och husen vilar sina grunder i marken. En underbar šetalište (promenad) löper ganska högt ovanför floden och den är speciellt hög på ett ställe där floden kröker – kanske inbillar jag mig detta. Om kvällarna och om söndagarna promenerar hela staden här, man går, man pratar man hälsar och stannar upp. På andra sidan vattnet finns Bosanski Brod i Bosnien men någon promenad ser man inte. Stadens största monument är fästningen Tvrđava Brod som är byggd till försvar mot turkarna. Ja. Men egentligen ville jag nu ta er på en vandring utmed floden österut (tror jag det blir) till Poloj, den där mycket speciella stranden i flodvärlden.

I förrgår – eller för hundra år sedan – packade Gabi och jag ryggsäckarna på vårt lilla pensionat och så gav vi oss av Gabi, Miki och jag. Första biten gick vi längs Splavarska ulica, en vattengata med husbåtar eller snarare båthus. Ja, det finns de som bor där året om, vid högvatten och lågvatten, i hetta och köld.

Jag visade stolt på husen för Gabi och runt om oss kvittrade fåglarna ljudligt. Miki spanade efter saker vi människor inte anade. Popplar, plataner, pilar och lindar. Ja, lindar, nu är det lipanj, lindens månad och blomningstid. Luften under träden är ett förvillande och lockande afrodisiakum. Man går och man vet bara doften, fast egentligen vet man ingenting. Och så nådde vi fram ur ruset och var plötsligt i Poloj, denna slavonska playa. Miki badar inte och egentligen inte Gabi heller men jag simmade omkring men inte över för vattnet är mycket strömt och det blir kanske inte så bra att ramla in i Republika Srpska, denna bundsförvant till Ryssland. Så jag simmade som en ilsnabb fisk österut och fick sedan slåss rejält för att komma västerut igen. Miki svalkade tassarna.

Dagen gick och vände blad på sig själv. Vi vältrade oss i solen eller skuggan och blev allt grönare på ögonens insidor. Detta är den grönaste världen.

Så tyckte vi med ens att det kanske lutade lite mot kväll och vi plockade ihop våra saker och så strosade vi tillbaka mot staden i den ljumma kvällen. Fågelsång, lindrus och fötter som går i gräset.

Splavarska ulica igen och drömmen om att bo på vattnet, fast jag vet att jag rätt snabbt skulle bli omöjlig där. Men det är det vi har drömmar till. Vi hörde röster under träden och nere vid vattnet.

Här lever man flodliv under höga träd och värmen ligger kvar också efter solnedgången.

Slavonski Brod – Tvrđava

Nu har det hunnit gå ungefär en vecka sedan vi var i Slavonski Brod och sommaren har klätt om till höst. När jag tittar tillbaka på bilderna från tiden i Brod slår det mig att jag ingenstans visar fästningen. Jag nämner den men jag visar inget. Ändå präglade den våra dagar där genom att gång på gång dyka upp på väntade och oväntade platser. Om man tycker om förklaringar så är nog den enklaste att fästningen med tillhörande område är oerhört stor. En annan förklaring är att vi då och då gick vilse. Fästningen låg i centrum, nära floden och inte långt från stationen. Så gäckande kan en fästning vara! Men låt oss nu ta oss en titt på några bilder av den, fast först några korta fakta. Vill ni veta något mer detaljerat så är jag nog inte den rätta att berätta det.

Fästningen byggdes på 1700-talet som ett viktigt segment i Militärgränsen mellan Österrike-Ungern och det Osmanska riket. På ritningar ser den både rektangulär och stjärnformad ut. Ja, faktiskt. En stor del av byggnadsmaterialet är tegel, eftersom det är ont om sten i trakten. Under andra världskriget bombades fästningen av de allierade. Och under kriget här på 1990-talet skadades byggnaderna ytterligare. Återuppbyggnadsarbetet pågår fortfarande och tydligen gå det rätt långsamt.

Vi kom in ”bakifrån” delvis av misstag och klev in genom en port i en stor tjock ”ullig” mur.

Det blev bra för strax var vi inne i alltings centrum och Miki slog sig ner i skuggan vid Sankta Anna-kapellets fötter.

Som en underbart kompakt ljusblå tårta ligger det där i det jättelika tomrummet mellan de omgivande murarna. Det ser ut som om tårtan har spåntak, men det är kanske inte möjligt.

Tvärs över vallgraven på ena sidan finns ett trevligt kafé med en vid gräsmatta runt. Där satte vi oss och drack kaffe och tittade mot den vackra länga som numera inrymmer en musikskola, om jag inte minns fel.

Som avslutning – nu är jag inte helt ärlig – gick vi ett varv runt insidan av hela härligheten. Under tiden försökte vi hämta oss från överraskningen över hur väldigt nära floden vi märkt att vi befann oss.

En hyllning till städernas blanklena golv

Något håller mig kvar i Rijeka fastän det har gått flera dagar sedan vi lämnade staden. Kanske är det de blankt mjuka stenarna som liksom böjer sig längs blicken på den där lilla gatstumpen och det trekantiga torget någonstans mellan Korzo och Fiumara. Marmor?

På bilden ser ni Miki sittande där den första kvällen vid det här senaste besöket i Rijeka. Jag betraktar bilden och tänker på att jag har bevarat några andra städer i minnet just för deras mjuka golv. Minnet av dem är en beröring. Handen eller barfoten rör vid dem. De här städerna heter Manfredonia, Ascoli Piceno och Piran. Kanske har ni varit i någon av dem?