Heliga rum

Jag var inne i stan idag för att hämta en bok på posten och handla lite småsaker. Staden är vacker i sin adventsdräkt, men jag föredrar ändå bilden jag tog igår här hemmavid, så det blir den jag visar för er.

1IMG_9067

Genom bilden skär Rapska ulica mjukt som en smörkniv, men se ännu hellre på den underbara halvcirkeln med bänkarna där gamlingar eller föräldrar med småbarn brukar sitta om dagarna! Efter mörkrets inbrott samlas små grupper av tonåringar här. De röker lite och ropar gärna högt efter någon som egentligen är utom hörhåll. Men tillbaka till bildens nu: så här i gårdagens förmiddagssol såg halvcirkeln ut som en skärva ur paradiset – det verkliga, det sanna jordiska paradiset som inte är perfekt och därför det enda uthärdliga – beskyddande sluten men ändå öppen för den som ville in. Ovanför eller runt omkring alltsammans anade jag en kupa av löst flätat guld, björklöv i sin fjärde och vackraste ålder. Egentligen förstår jag inte varför ingen satt där på någon av bänkarna eller varför jag inte satte mig där själv. Kanske var detta luftiga rum alltför heligt.

Läs mer

Padova

Jag vet inte om ni har varit i Padova och jag vet egentligen knappt om jag varit där själv, fast jag har en suddig minnesbild från en tidpunkt som befinner sig över fyrtio år tillbaka, men är den verkligen min?

Om någon nu undrar varför jag inte skriver Padua i en text som är på svenska, så har jag ett svar. Padua låter inte lika allvarligt som Padova och Padova är en mycket allvarlig stad. Det är jag säker på utan att egentligen veta någonting. I alla fall är det så att Alex nyligen har bestämt sig för att efter sin laurea i Bologna läsa psicolinguistica i Padova – för att det är bäst där. Sista helgen i november var vi tillsammans i Trieste och Ljubljana under täta ”scenväxlingar”. En kväll – kanske var det den där lustigt omtumlande kvällen på Locanda Mario ovanför Trieste eller så var det hos Igor i Ljubljana under den magiska ”mattlummer-kvällen” – kom samtalet in på Padova och både Piero och Alessandra drog förstämmande historier om hur dyster, egenkär och sluten staden är. Jag såg att Alex fick något oroligt i blicken och jag frågade på prov om det inte fanns några ljusare sidor att peka på. Båda ”olyckskorparna” gjorde ett vänligt försök att mildra bilderna de nyss givit, men egentligen var det de sa ganska blekt. Då kände jag plötsligt att Padova är en stad att längta till, kanske inte att helt och hållet upptäcka för i Padovas själ finns nog just detta att täcket måste ligga kvar där det ligger. Hemligheterna måste bevaras. Och dunklet. Medan jag på detta vis lät mig gripas av Padovas mysterier, tyckte jag mig se att Alex också tänkte något i den riktningen. ”Padova” – andades det bakom obefintliga men mycket tunga draperier. Och jag anade massiva byggnader kring trånga mörka bakgårdar.

Och alldeles nyss skickade Alex mig den här bilden från sitt första besök i den förborgade staden.

1IMG_9068

Läs mer

Canal Grande – ett sinnestillstånd

Den här gången blev dagarna i Trieste så fulla av möten och märkligt självstyrande förlopp att jag nästan gick miste om mitt möte med staden själv, men inte helt för någonstans uppstod en lucka för en stund då jag stod och försjönk i en av de vyer som hör till mitt Triestes blodomlopp. Jag stod på den där bron mellan Canal Grande och havet och blickade in över vattnet bort mot Sant’Antonio Nuovo och till höger därom såg jag San Spiridone, den serbisk-ortodoxa kyrkan med sina blåa kupoler och ett hörn av piazza Ponterosso. Och framme till vänster gled min blick igenkännande över palazzo Gopcevichs vackert tecknade fasad.

1IMG_8973

Vattnets lätt punkterade kalla blankhet och ljusets och himlens stillsamma gråhet förde tanken till den där raden i en sång av Francesco Guccini: la malinconia non è uno stato d’animo… Melankolin är inget sinnestillstånd – men Canal Grande kan nog vara det.

Läs mer

Eftermiddagen skänkte jag mig

(Jag måste nog först tacka solen för att den ännu skiner in på mitt bord medan jag skriver det här.)

Förmiddagen gick i arbetets tecken, kanske lite väl argt och sammanbitet, men jaja, jag fick en del gjort. Enda avbrottet var en kaffe på Simpa i bästa sällskap, men sedan upp igen och slåss med texterna, både mina och andras. Är det kanske det som är mitt egentliga yrke eller kall, detta att brottas med texter?

Eftermiddagen skänkte jag mig. Jag for in till stan och knatade uppför alla trapporna till Gornji grad (Övre staden). Solen däruppe lyste med en ljus och betvingande mildhet, allt rörde den vid och husen stod sövda och eviga i solgreppet omslutna av det där ljusblåa som nog är himlen. Och här och där vilade en vit lite fjunig molnslöja.

Rätt länge strövade jag runt i den där parken snett bakom det vita tornet Lotrščak; Park Grič heter den nog. Jag läste lite på en skylt om de medeltida gravarna där, men inget hittade in i minnet mer än en vag känsla av att de nog är någon annanstans. Ja, och så tänkte jag något om att det är här man mäter temperaturen i Zagreb, är det varmt här, så får resten försöka känna åtminstone något liknande. Ett av husen, ett smäckert ljusgult hus nära kanten, påminner mig alltid – med rätt eller orätt – lite om den byggnad som Italienska institutet i Stockholm är inrymt i.

1IMG_8743

Huset är så tunt att man nog måste ha sängarna på längden, om det nu finns sängar där inne. Om man tittar ut från muren alldeles invid detta hus har man en vacker utsikt, en ögats flykt över en sänka, bort mot en ståtlig byggnad i vitt och gult i som jag inte vet något om. Det må vara mig förlåtet.

2IMG_8745

Jag vänder blicken in mot parken igen. Idag är jag er fotograf och er lite drömska Reiseleiterin. Alla har rätt att avvika. Ett av husen tittar lite speciellt på oss. Ja, det med ögat.

3IMG_8746

Så lämnar jag parken och kommer ut på Ulica Antuna Gustava Matoša, en gata som är benämnd efter en författare med ett kort och dramatiskt liv och ett – i alla fall på bilderna jag har sett – romantiskt utseende. En av hans dikter heter ”Utjeha kose”, ”Hårets tröst” – en sådan titel väcker nyfikenhet. Men jag svänger in i en trång gränd som för nerför en trappa, Kapucinske stube, och stannar upp just där trappan börjar. Och där har vi det där ståtliga för mig så okända huset igen, lika vackert som nyss.

4IMG_8747

Och sista bilden som er fotograf nu vill visa er är tagen från den lilla ”terrassen” ovanför kaféet Palainovka vid Ilirski trg. Ja, ni ser det ni ser. Träd, lönnar kanske, och tegeltak och den där tunna lätta blåheten. Skänker kanske lika mycket tröst som håret i dikten…

5IMG_8751

Läs mer

Karlovac – en gåta

Från sagans Rastoke kom vi fram emot kvällen till verklighetens Karlovac – men hur verkligt är egentligen Karlovac? Det var tredje gången jag mera på riktigt gick runt i staden och jag tänkte på att jag under mina tidigare besök aldrig lyckats få något grepp om den. Ändå vet jag sedan rätt länge något om den stjärnformade stadsplanen. Staden uppfördes som ett slags befästningsanläggning i slutet av 1500-talet för att skydda Habsburgarriket mot osmansk invasion. Lite påminner dess struktur om det friulanska Palmanovas, fast Palmanova verkar mindre grönt och mer påtagligt stjärnformigt ännu idag. Detta sagt utifrån min intuitiva upplevelse av de båda städerna.

En annan sak som präglar Karlovac är floderna. När man går omkring korsar man gång på gång breda vatten. Fyra floder flyter genom staden: Korana, Mrežnica, Kupa och Dobra. En tredje sak är allt det gröna: flodbankar, gamla vallgravsområden? och parker. Ögat blir liksom mätt och sömnigt av allt detta betande i grönskan. Det fjärde är tomheten, ja, det är ofta tomt på torgen, längs gatorna och i grönområdena. Marken i staden känns vidsträckt och avstånden förlänger sig själva under blicken. Det femte är det milda förfallet. Vad menar jag då med ”milt” här? Många av byggnaderna i de centrala delarna är vackra och mäktiga men mycket slitna och även skadade av det senaste kriget och förfallet pågår stillsamt och åtminstone till synes oavvändbart. Och ändå är det inte svårt att tycka om staden och kanske till och med hitta ett slags hemkänsla i prången och skrymslena vid ändpunkterna av de slitna gatorna bland de trötta husen med sin flagnande puts.

Staden andas ro med långa jämna andetag och ett slags hemligt sjudande liv verkar pågå i dess bakgator och bakom gardinerna i husen med de kroknande takåsarna. Hur verkligt är Karlovac? Staden tycks leva i en djupare fåra av tillvaron och i mig har många frågor om den väckts. I stället för den förtätade verklighet, man ibland pratar om när man vill betona intensitet hos något, verkar något motsatt finnas här: ett slags förtunning och spridning, något som rinner in genom alla hål och skapar ett nät eller en spröd helhet.

Förlåt, jag märker att jag åtminstone delvis talar i gåtor, men jag kommer tyvärr inte närmare något sant här. Jag vet bara att jag måste tillbaka.

Bilderna här återger glimtar från Tomas och min rundvandring: ett hörn av Trg bana Josipa Jelačića med den ortodoxa kyrkan, en trött gata i de centrala delarna, en vacker husrad invid det som jag tror är en före detta vallgrav, en blick längs Kupa och till sist samma hörn som i början men ur en annan vinkel.

1IMG_8676

2IMG_8679

3IMG_8684

4IMG_8686

5IMG_8704

Läs mer