Bundek, juni 2019

Så var det dags för årets första bad i Bundek, min närmaste korvsjö. Ja, Bundek är en avknoppning av en Sava-meander, men det vet ni ju till leda. Ja, och varför ett så sent ”första bad”? Jag har väl inte hunnit och egentligen är det för varmt att ta sig dit nu, men imorse kom jag iväg ganska snart efter Mikis och min morgonrunda och vår sittning på Simpas terrass. Och nej, Miki följde inte med, för varmt, åtminstone för hemvägen. Han skulle ha lagt sig i viloställning ett oändligt antal gånger längs nasip och han är ganska tung att bära, så nej.

Jag tog spårvagnen – med byte vid Držićeva – till Most mladosti och gick sedan åt motsatta hållet mot det man går åt när man ska till Hrelić. Solen stod redan högt, det hade inte gått att stoppa den, men lite grann fläktade det på den vita vägen längs nasip.

1IMG_6723

Det var nästan folktomt, bara någon cyklist och en svettig löpare kom förbi, och jag fäste blicken på Medvednica i fjärran och lät benen ta mig dit jag skulle. När jag närmade mig sjön hörde jag ett sorl av ungdomliga röster. Det är visst något slags idrottsdag idag och jag såg många unga löpare i färgglada dräkter. De flesta höll sig klokt nog i skuggan under de höga träden, popplar och andra.

2IMG_6724

När jag kom fram till sjön stannade jag till för att ta den obligatoriska bilden med trädet, himlen och vattnet. Upprepningens stillsamma glädje. Ja, och sedan letade jag reda på min plats och ganska snart var jag i vattnet. En del säger att det inte är rent. Inte vet jag, men det beror kanske på vad man menar med rent. Det bor många fiskar i vattnet. Ibland hoppar de plötsligt rakt upp ur vattnet så att det stänker kraftigt, men de flesta jag träffade på strök sig intill benen som undervattniska kelgrisar varje gång jag klev i eller upp.

3IMG_6726

Läs mer

Slottet vid Jastrebarsko

Ett av den ungerska adelssläkten Erdődys många slott finns i utkanten av den lilla staden Jastrebarsko. Söndagens utfärd med Vesna förde oss bland annat dit och ”vi” det var Eva, Miki och jag. Efter en kaffestund vid stadens huvudgata eller enda egentliga gata tog Vesna oss i bil till slottet. Miki hittade snabbt en bäck som han kunde släcka törsten i och vi människor tittade på.

1IMG_6537

En grupp unga idrottsmän gick högljudda ett stycke framför oss, men snart snabbade de på stegen och försvann utom syn- och hörhåll. Vid vår sida såg vi slottets höga gestalt resa sig ur grönskan. Slottet är från 1500-talets början och ser ut som en mycket realistisk fantasi om ett törnrosaslott.

2IMG_6539

Och det stod där tungt och lät sig villigt fotograferas.

3IMG_6540

När vi kom närmare såg vi att det trots sin skenbara robusthet håller på att ätas upp av tidens giriga käftar. Vi formulerade mumlande önskningar om pengar till snar renovering.

4IMG_6542

Vesna sa något om att det finns så många sådana här slott, men visst borde just detta bevaras. Parken runt om sträckte sig så långt ögat nådde och koltrastarna sjöng från träden.

5IMG_6543

Läs mer

Heliga rum

Norr om Ljubljana någonstans, jag förstår aldrig riktigt hur vi kommer dit, står de två små kyrkorna Sveta Katerina och Sveti Jakob i ett landskap av saga och evighet. Vägen blir allt smalare och alltmer slingrande och till sist finns den inte alls. Här uppe såg Londi och jag för kanske åtta år sedan för fösta gången Slovenien utanför Ljubljana. Stigarna här förbinder mig både med Londis liv och Londis död. Här rullade hon sig gräset den första sommaren, här gick jag med Igor några få dagar efter hennes död längs stigen genom ett sepiafärgat fotografi av minnet av livet. De två punkterna är de yttersta i tillvaron, men här har jag också varit många andra gånger, nu senast i somras med Rudolf, Alex, Federico, Miki och Igor, en lycklig dag, då ingenting tyngde. Och nu i förrgår fick Christine för första gången se dessa marker och himlar. Igor förde oss först förbi en stigkorsning och upp på en mindre bergskam, som vi kunde se Sveti Jakob och alla de höga bergen, också Triglav, ifrån. Vi stod en stund och lät landskapet gå igenom oss. Fast Miki sysslade väl mer med marken och det som rörde sig där. Han är ju hund och han känner jorden på ett annat sätt än människor.

1IMG_6447

Från kammen gick vi sedan genom grönskan tillbaka längs stigen ner mot korsningen igen och där svängde vi mot en liten väg som tog oss i riktning mot den lilla vita kyrkan. I nerförsbacken där kände jag igen punkten för den sepiafärgade minnesbilden från veckan efter Londis död. Jag lät den vila.

2IMG_6449

Och vi trampade vidare utmed den lilla ljusa vägen och solen lyste på oss och vita molnkuddar seglade omkring på himlen. Världen var fullkomlig som den bara är just här.

3 MG_6452

Läs mer

I utkanten av Brežice

Jag tillåter mig att backa lite från helgens händelser i Brežice för att i stället titta lite på platsen i ett försök att hitta dess ande. Till ingens förvåning så tittar jag mer på det lätt förfallna än på det nya eller till punkt och pricka välskötta och renoverade. Det kan man naturligtvis ha invändningar emot, men jag är i samma mån fri att inte bry mig om dem. Jag älskar de gamla husens sätt att vistas i landskapet, att bli ett med omgivningen.

1IMG_6231

2IMG_6228

Och träden betyder så mycket för mig, särskilt de där parkträden som lämnat sin skog och nu leker medspelare till hus och människor.

3IMG_6227

Jag funderar lite på om man kan se att vi är i Slovenien eller om detta lika gärna hade kunnat vara Kroatien. Är de här husens milda förfall på ett speciellt sätt slovenskt? Jag tycker det, men jag förstår också att det kan vara inbillningen som leder mina föreställningar här. Och jag låter gärna inbillningen vara min ledstjärna.

4IMG_6226

Fast slottet och vattentornet längst bort på den sista bilden är förstås så välkända att det inte finns någon plats för några fantasier. Här är vi på ett övertydligt sätt i Brežice. Och nog känns det som världens mitt.

5IMG_6249

Läs mer