Slavonski Brod – Tvrđava

Nu har det hunnit gå ungefär en vecka sedan vi var i Slavonski Brod och sommaren har klätt om till höst. När jag tittar tillbaka på bilderna från tiden i Brod slår det mig att jag ingenstans visar fästningen. Jag nämner den men jag visar inget. Ändå präglade den våra dagar där genom att gång på gång dyka upp på väntade och oväntade platser. Om man tycker om förklaringar så är nog den enklaste att fästningen med tillhörande område är oerhört stor. En annan förklaring är att vi då och då gick vilse. Fästningen låg i centrum, nära floden och inte långt från stationen. Så gäckande kan en fästning vara! Men låt oss nu ta oss en titt på några bilder av den, fast först några korta fakta. Vill ni veta något mer detaljerat så är jag nog inte den rätta att berätta det.

Fästningen byggdes på 1700-talet som ett viktigt segment i Militärgränsen mellan Österrike-Ungern och det Osmanska riket. På ritningar ser den både rektangulär och stjärnformad ut. Ja, faktiskt. En stor del av byggnadsmaterialet är tegel, eftersom det är ont om sten i trakten. Under andra världskriget bombades fästningen av de allierade. Och under kriget här på 1990-talet skadades byggnaderna ytterligare. Återuppbyggnadsarbetet pågår fortfarande och tydligen gå det rätt långsamt.

Vi kom in ”bakifrån” delvis av misstag och klev in genom en port i en stor tjock ”ullig” mur.

Det blev bra för strax var vi inne i alltings centrum och Miki slog sig ner i skuggan vid Sankta Anna-kapellets fötter.

Som en underbart kompakt ljusblå tårta ligger det där i det jättelika tomrummet mellan de omgivande murarna. Det ser ut som om tårtan har spåntak, men det är kanske inte möjligt.

Tvärs över vallgraven på ena sidan finns ett trevligt kafé med en vid gräsmatta runt. Där satte vi oss och drack kaffe och tittade mot den vackra länga som numera inrymmer en musikskola, om jag inte minns fel.

Som avslutning – nu är jag inte helt ärlig – gick vi ett varv runt insidan av hela härligheten. Under tiden försökte vi hämta oss från överraskningen över hur väldigt nära floden vi märkt att vi befann oss.

En hyllning till städernas blanklena golv

Något håller mig kvar i Rijeka fastän det har gått flera dagar sedan vi lämnade staden. Kanske är det de blankt mjuka stenarna som liksom böjer sig längs blicken på den där lilla gatstumpen och det trekantiga torget någonstans mellan Korzo och Fiumara. Marmor?

På bilden ser ni Miki sittande där den första kvällen vid det här senaste besöket i Rijeka. Jag betraktar bilden och tänker på att jag har bevarat några andra städer i minnet just för deras mjuka golv. Minnet av dem är en beröring. Handen eller barfoten rör vid dem. De här städerna heter Manfredonia, Ascoli Piceno och Piran. Kanske har ni varit i någon av dem?

Trieste och Rijeka

Ofta när jag går på Triestes eller Rijekas gator tänker jag på hur många likheter det finns mellan de två städerna. De verkar liksom byggda efter samma plan och på liknande marker. Det har mer än en gång hänt mig när jag svängt runt ett hörn i den ena staden att jag förväntat mig att komma in i en gränd eller på ett litet torg i den andra. ”Här är inte där”, har jag gång på gång tvingats att tänka. Och den här sommaren har jag varit ganska länge i båda och därför kommit ännu närmare likheterna men också skillnaderna. En gång ska jag tänka igenom detta på allvar och rita upp det så klart jag kan med hjälp av bilder och text och associationer. Idag nöjer jag mig med fyra bilder: två av en sort och två av en annan. Jag säger inte var bilderna är tagna mer än att de är tagna i Rijeka eller Trieste.

De första två är från det inre av städerna:

När det gäller de andra två behöver jag inte säga var i städerna de är tagna:

Strövtåg i en ”ny” del av Rijeka

Tidigt igår kväll gick Miki och jag efter ett ärende vid Žabica en sväng upp mot den övre delen av staden. Ganska snart korsade vi järnvägen via en ganska hög bro. Spåren glänste i solnedgången och vid synranden ritade Istriens berg upp sig.

Vi gick vidare lite på måfå kanske men egentligen nog efter den roströda färgen på en mäktig husvägg. Jag betraktade också de spännande balkongerna som hängde på väggarna med sina smidesjärnsräcken och sina blomrankor.

Så böjde vi av åt höger, i stadens riktning alltså, in på den stora gatan Pomerio. Jag har funderat lite över namnet men är ännu inte säker, så jag tiger. Min nyfikenhet drev oss in i en av gatans smala ”blindtarmar”, där vi pressade oss fram lite hit och dit. Ni ser gatnumret Pomerio 6.

Sedan följde vi Pomerio ett tag på ett mera konventionellt sätt tills vi svängde neråt i riktning mot Korzo. Här och där fanns det plaketter (det heter kanske inte så) på väggarna med rad av namn från olika tider. Namnbytena har uppenbarligen skett ofta. ”Marsecchia” vill jag ta reda på lite mer om.

Ja, och så befann vi oss rätt som det var nästan rakt bakom vårt hus vid Korzo, fast det märkte jag inte förrän vi rundat hörnet längst fram på slutbilden här.

Vi håller badsommar bakom hamnen i Rijeka

Sedan några dagar – många fler än ni eller jag kan tro om vi räknar – håller Miki och jag badsommar bakom hamnen. Ja, vi bor underbart vid Korzo hos Mamma Maria, som så ofta tidigare. På förmiddagarna går vi längs Rječina (fast här vill jag kanske för ett ögonblick säga Fiumara) i skuggan av träd jag inte tänkt på att identifiera, men det blir… kanske. Jag tycker ju om träden och deras namn. Miki tittar då och då nyfiket ner i vattnet.

Vi går förbi små hus i utkanten av hamnkvarteren. Här och där plockar jag ett fikon eller sådana där små mörkblåa druvor som smakar så härligt men som har så tjocka skal att jag oftast spottar ut dem. Miki ser spännande saker som rör sig i buskarna. Kanske råttor…

Och så kämpar vi oss över den bullrande bilbron vid Brajdica och kliver sedan ned mot havet bakom hamnen. Där har vi vår plats, Miki har sitt gamla täcke i skuggan av en cementklump och jag min solplats på något jag inte riktigt vet vad det är. Miki badar egentligen inte, men stoppar tassarna i vattnet och springer lite i vattenkanten, idag med två små fläckiga hundar.

Kanske ser man det legendariska Hotel Jadran på någon av bilderna, kanske inte, men helt säkert ser den skarpögda den tunna bron som för från fastlandet till Krk. Och så ser man Miki.

Och bakom oss hör vi hela tiden de tunga monotona ljuden från hamnen och kranarna står mäktiga mot skyn. Och vattnet är precis som jag önskar mig det.