Kategori: Resor

Under dagarna i Poznań hann vi gå många varv runt det vackra torget Stary Rynek.

blick mot torget från Woźna, ”vår gata”

rådhuset

Storken kom att bli ett slags symboldjur under den lilla tyska-polska resan i början av augusti. I by efter by såg vi storkbon, ibland med en ensam stork, ibland med en hel familj av storkar. Då och då såg vi dem också promenera omkring i par eller i flock på vägar eller fält.

Storken är de gamla byarnas och småstädernas frie besökare från det vilda.

PS Jag försvinner igen men är tillbaka här under mitt träd till helgen.

Vi är tillbaka från vår tysk-polska (mest polska) resa, men imorgon försvinner jag härifrån igen på ett par dagar. Jag passar på att visa er en märklig ruin som finns vid den västligaste delen av den polska Östersjökusten, närmare bestämt strax intill byn Trzęsacz (på tyska Hoff).

före fallet

På 1400-talet uppfördes en bykyrka i tegel i gotisk stil på den höga sandkusten vid byn Hoff. Under århundradena som följde åt sig sedan havet allt längre in stranden under kyrkan och i början av 1900-talet störtade halva kyrkan ner från sin upphöjda position och sedan störtade undan för undan allt utom den ena väggen ner och förmodligen är det bara en tidsfråga innan den sista väggen försvinner – om inget görs för att förhindra det.

…

PS Möjligen blir det här ett hisnande kliv åt sidan, men kanske ändå inte: Vid hemkomsten fann jag ett mail från en ukrainsk vän med en länk till en text av Jurij Andruchovytj om det katastrofala läget i dagens Ukraina. Texten är på tyska och det är Sabine Stöhr som gjort översättningen från ukrainskan. Här är den. Läs den, ni som förstår tyska. För er andra översätter jag några kortare stycken:

Landet blir åter till en polisstat. ”Åter” är nyckelordet här. Vi har kommit tillbaka till det förgångna. Ibland verkar det som om det åter igen vore – ja, vilket årtionde egentligen? Sjuttiotalet?

…

Inte för inte börjar man hos oss i Ukraina åter igen att bygga Stalin-monument.

Detta är inte någon metafor: Den 5 maj avtäcktes ”på lokalbefolkningens initiativ” ett nytt monument med diktatorn. Härnäst står Odessa och Sevastopol i tur. Och kommunisterna i Luhansk tar nu initiativ till en ändring av nationalsången. Och sedan är det kanske flaggans tur.

Längre fram ska jag försöka kommentera artikeln noggrannare för jag övertygad om att detta är något ytterst allvarligt och att vi som lever i den friare delen av världen inte får vända oss bort i från det här. Urkraina får inte störta ner i avgrunden.

Här på stenräcket utmed ett stycke av Corridoio Vasariano med blick över Arno mot Ponte Vecchio åkte jag i fantasin miniatyrmotorcykel en eftermiddag i mitten av juni. Ljudlöst gled jag fram i solljuset fri från alla tunga tankar. Jag for utan hastighet, varken snabbt eller långsamt och vägen var målet.

Vid det här besöket i Pisa hoppade jag över lutande tornet och Piazza dei Miracoli och gick i stället en hel del vid Arno och i gränderna som löper inåt på båda sidor från floden. Jag ”upptäckte” en byggnad jag konstigt nog aldrig hade lagt märke till tidigare: den lilla gotiska kyrkan Santa Maria della Spina, som ligger som ett vitskimrande litet skepp uppkrupet på den ena flodkanten efter en kanske vådlig seglats längs floden.

La spina – törnet – från Kristi krona, som givit kyrkan dess namn finns inte längre kvar där. Det har av någon anledning först över till en annan kyrka i staden, Santa Chiara. Men på håll ur en viss vinkel påminner hela kyrkan något om en törnekrona. Ni håller inte med mig?

Vi går lite närmare då och glömmer allt om skepp och törnekronor och ser att det är en underbart vacker liten kyrka:

Och från en tinne sträcker sig ett fabeldjur med ett ylande ner mot Arnos vattenmassor.