På min miniatyrmotorcykel

Här på stenräcket utmed ett stycke av Corridoio Vasariano med blick över Arno mot Ponte Vecchio åkte jag i fantasin miniatyrmotorcykel en eftermiddag i mitten av juni. Ljudlöst gled jag fram i solljuset fri från alla tunga tankar. Jag for utan hastighet, varken snabbt eller långsamt och vägen var målet.

5 tankar om “På min miniatyrmotorcykel

  1. Det var ju intressant att du associerar så! Motorcykel skulle jag absolut inte vilja fara fram med – däremot kan jag tänka mig att bli pilot – den avgörande skillnaden är att man är så oskyddad på en motorcykel.

    Jag fick faktiskt en fråga om just det för inte så länge sedan (vill du åka bil eller m-cykel?), och tvekade inte: bil!

  2. Inte jag heller – fara fram med motorcykel i verkligheten alltså. Däremot i fantasin. Där behöver man varken hjälm, säkerhetsbälte, väggar eller tak.

  3. Ja – det var just det jag menade: vi skiljer oss åt helt och hållet när det gäller uppfattningen om verklighet och fantasi. Raka motsatser.

  4. Motorcyklarna (8.7.10)ser ut att tillhöra sekten Blue Angels, självlysande av himlastoft.

    Du, nu har jag sett så mycket av dina bilder, att jag vet vilket fint kameraöga du har, samt, viktigare för mig personligen, hur gärna jag vill tillbaka till de här trakterna.
    Varje småstad du fotograferar ser ju ut att vara antingen oförstörd, smått förfallen och/eller pietetsfullt renoverad.
    Finns det verkligen inga Domus/Åhlens/PrisXtra-torg i dessa städer? Eller har din kamerablck ignorerat dem?
    Jag bara hoppas att dina bilder talar sanning. Eftersom även jag är en vandrande estet.

  5. Hej Gabrielle,
    tack för vänliga ord. Något ignorerar man förstås alltid när man fotograferar eller när man väljer vad man ska visa upp (så här i en blogg till exempel). Ändå finns förstås den här sanningen (också).

Kommentera