Två nyfikenheter drev mig att stiga av i Prato på återvägen mot Florens. Den ena rörde freskerna av Filippo Lippi i domen Santo Stefano. Dem ville jag se. Den andra lockelsen hade med Pratos kinesiska inslag att göra. Jag hade hört att Prato sedan en tid har en ansenlig kinesisk minoritet, den tredje i storlek i Europa; bara i London och Paris bor det fler kineser. Någon sa att nästan halva Pratos befolkning är kinesisk. Jag ville se hur detta kunde ta sig ut ”i verkligheten”.
Jag steg av och började gå i riktning mot Santo Stefano. Det första jag la märke till var de sura förbudsskyltarna, som bekräftade något jag också hört om Prato:
förbjudet att sätta sig på trappstegen
Stämningen i staden hade, tyckte jag där jag gick längs gator och gränder, stråk av underlighet i sig, fast vad bestod denna underlighet i? Jag kunde inte komma på det. Kanske var det ovanligt tyst. Eftersom jag var lite småhungrig styrde jag stegen mot en bar för att äta någon småsak. När jag var nästan framme såg jag att alla som kom ut därifrån eller som stod vid ingången var kineser. Texterna var också på kinesiska. Nej, tänkte jag, det blir nog konstigt om jag går in här, så jag gick vidare.
Jag gick längs en nästan helt kinesisk gata och tänkte igen på det jag hört om det kinesiska Prato. En sådan historia handlar om en fabrik som tillverkar lädervaror. Under ett antal år arbetade en ganska stor grupp kineser där, flitigt och med oklanderlig noggrannhet. Så en dag frågade en kines som hade pengar fabriksägaren hur mycket fabriken kostade. Han fick veta priset och efter lite prutande la den rike kinesen upp en summa och köpet var ett faktum. Kort efter detta blev alla italienska arbetare uppsagda och deras platser intogs undan för undan av kineser, som i en strid ström tog sig in i landet och staden med hjälp av ett mycket litet antal identitetshandlingar – ”ingen italienare kan ju se skillnad på dem”. Fabriksområdet utvecklades sedan till en kinesisk stad i staden, med egna affärer, daghem, skolor, tandläkare, läkare och allt vad det är. Men tydligen har även andra delar av staden nu blivit allt mer kinesiska, för min promenad förde ju inte alls genom läderfabrikens china town. Nya frågor rullade in i mitt huvud, men så tänkte jag att jag ju också var i Prato för att se freskerna av Filippo Lippi. Alltså började jag äntligen på allvar gå mot Santo Stefano:
Mitt intresse fångades först av utomhuspredikstolen:
Jag försökte föreställa mig en predikande präst däruppe. Sedan gick jag ett varv runt kyrkan och stannade framför huvudingången och såg på den vackra reliefen av glacerad terracotta:
Till sist steg jag så in i kyrkan och letade mig fram till Cappella Maggiore, där Lippi-freskerna med bilder ur helgonen Stefanus’ och Johannes’ liv finns. Jag riktade min kamera mot den stora målningen Banchetto di Erode (Herodes gästabud).
Och så valde jag ut två detaljer ur den:
Den sista av bilderna härovan får mig, tillsammans med det du i texten berättar om kineserna i Prato, att till tro att det mest handlar om skvaller, rykten eller rent av förtal. Kanske har Pratos ekonomi försämrats och ett syndabockstänkande har etablerats på orten.
Samma text nu lite rättad:
Den sista av bilderna härovan får mig, tillsammans med det du i texten berättar om kineserna i Prato, att tro att det mest handlar om skvaller, rykten eller rent av förtal. Kanske har Pratos ekonomi försämrats och ett syndabockstänkande har etablerats på orten.
Agneta,
intressant tanke och välfunnet att låta den gå genom den viskande kvinnans mun. Kanske kan man också tolka in Salomes dans och hennes frambärande av Johannes Döparens huvud till modern Herodias i Pratos nutid. Nej, nu spårar jag nog ur. Sedan vet jag inte hur det är med Pratos ekonomi, om den är sämre nu än förr, kanske är den bara annorlunda uppbyggd.