Samtal i Parma

I Parma tog jag bara två bilder, men jag gick långa promenader genom och förbi vackra fotovyer med min väninna Daniela och så lagade vi mat i timmar och pratade så mycket som rymdes i tiden. Jag bodde i ett tonårsrum med nästan igenting utom datorer och datortillbehör. Vi talade om EFSA, om Nord- och Syditalien, om engelskans ställning där respektive där, om Parmas en gång planerade tunnelbana som – tack och lov – inte ska bli verklighet – det hade blivit alldeles för många hållplatser, om ”cultura” med stort och med litet ”c”, om mina senaste bokinköp, om skillnaden mellan att cykla och att ägna sig åt cykling. Jag fick höra historier om den numera nästan helt kinesiska staden Prato, om Napoleons hustru Maria Luigia d’Austria som övergavs av maken och fick bli hertiginna av Parma och som kom att bli mycket omtyckt bland invånarna i staden. Och så fick jag höra ett brandtal mot katolicismen som avslutades: ”Och förresten, om gud finns är han säkert inte så ynklig och småsint som människorna tänker sig honom.” Den ena rätten efter den andra hittades på och sattes ihop – ”så här har jag aldrig gjort förut, går det så går det” – och jag assisterade med enklare sysslor som att skära grönsaker, hugga flisor ur den stora parmesanklotsen och spritsa in crema i degrullarna. Vi åt sedan ute på terrassen med blick över en rödbrun vägg med avbrott för gröna jalusier.

Under våra stadsvandringar kom vi bland annat till Cittadella, en fästning vid stadsmuren ”som inte har stoppat någon erövrare”. Här ser man den magnifika ingången:

7 tankar om “Samtal i Parma

  1. Vilken underbart levande skildring. Den får mig att uppleva kultur på ett alldeles personligt sätt.

  2. Tack Marlena,
    något av det bästa med den här resan var nog alla samtalen och de för mig i min nuvarande tillvaro lite roligt ovana infallsvinklarna och tyngdpunkterna.

  3. ”Maria Luigia” – som övergavs av maken. Ja det beror väl på hur man ser det. Hon ”flyttade” till Elba och hon kanske inte ville följa med dit…Enligt den här artikeln var det snarare hon som övergav honom: http://www.nndb.com/people/892/000094610/ (snabbgooglat, jag har inte kollat källan).

    Den som verkligen övergavs var väl stackars Joséphine och såvitt jag vet blev hon inte hertiginna av någonting. Då hade ju Desideria Clary större tur.

    Fina bilder som alltid.

  4. Hej Bengt,
    nu har jag googlat omkring lite och det verkar som om du har mer rätt än mina parmesanska källor. Ändå tycker jag om historien om ”den övergivna hertiginnan som blev som omtyckt av befolkningen i Parma”.

  5. Ja, en del historier skall man inte forska för mycket i. Nu undrar jag om ”La Chartreuse” – kartusianerklostret finns i verkligheten?

Kommentera