När jag först tittade på flodkartan i Olga Tokarczuks ”Löparna” tänkte jag egentligen genast på en välkänd dikt av Giuseppe Ungaretti – ”I fiumi”, men jag lät tanken flyta bort.
Men nu är den här igen, tanken på den här, den mäktigaste och allra vackraste floddikten:
I fiumi
Mi tengo a quest’albero mutilato
abbandonato in questa dolina
che ha il languore
di un circo
prima o dopo lo spettacolo
e guardo
il passaggio quieto
delle nuvole sulla luna
Stamani mi sono disteso
in un’urna d’acqua
e come una reliquia
ho riposato
L’Isonzo scorrendo
mi levigava
come un suo sasso
Ho tirato su
le mie quattro ossa
e me ne sono andato
come un acrobata
sull’acqua
Mi sono accoccolato
vicino ai miei panni
sudici di guerra
e come un beduino
mi sono chinato a ricevere
il sole
Questo è l’Isonzo
e qui meglio
mi sono riconosciuto
una docile fibra
dell’universo
Il mio supplizio
è quando
non mi credo
in armonia
Ma quelle occulte
mani
che m’intridono
mi regalano
la rara
felicità
Ho ripassato
le epoche
della mia vita
Questi sono
i miei fiumi
Questo è il Serchio
al quale hanno attinto
duemil’anni forse
di gente mia campagnola
e mio padre e mia madre.
Questo è il Nilo
che mi ha visto
nascere e crescere
e ardere d’inconsapevolezza
nelle distese pianure
Questa è la Senna
e in quel suo torbido
mi sono rimescolato
e mi sono conosciuto
Questi sono i miei fiumi
contati nell’Isonzo
Questa è la mia nostalgia
che in ognuno
mi traspare
ora ch’è notte
che la mia vita mi pare
una corolla
di tenebre
…
Och se, jag har också Anders Österlings översättning av den här i huset:
Floderna
Jag håller mig i detta stympade träd
övergivet i denna svacka
som har tomheten
av en cirkus
före och efter spektaklet,
och jag betraktar
den lugna passagen
av moln över månen.
I morse sträckte jag ut mig
i en vattenurna
och som en relik
vilade jag där.
Den strömmande Isonzo
polerade mig
som en av sina stenar.
Jag drog upp
mina arma leder
och klev iväg
som en akrobat
över vattnet.
Jag satte mig ner
bredvid mina
krigssmutsiga plagg
och som en beduin
böjde jag mitt huvud
för att mottaga solen.
Detta är Isonzo
och här har jag bäst
känt mig själv
som en böjlig fiber
i universum.
Min plåga är
när jag icke
tror mig
i harmoni
Men dessa hemliga
händer
som sköljer mig
skänker mig också
den sällsynta
lyckan.
Jag har gått igenom
mitt livs
epoker.
Dessa är
mina floder.
Detta är Serchio
där kanske i tvåtusen år
mitt lantliga släkte
och min far och min mor
har hämtat vatten.
Detta är Nilen
som har sett mig
födas och växa
i glödande omedvetenhet
på vidsträckta slätter.
Detta är Seine
och i dess grummel
har jag blandats om
och lärt känna mig själv.
Dessa är mina floder,
räknade i Isonzo.
Detta är min hemlängtan
som genomlyser mig
i var och en,
nu då natten råder
och mitt liv ter sig
som en blomkrona
av mörker.
Brembo, fiume anche tu…
…
PS Ungarettidikter under pausträdet:
Giuseppe Ungaretti: Sentimento del tempo
Giuseppe Ungaretti: Mattina
Och Stockholm log blått
Giuseppe Ungaretti: Stasera
Mäktigt är verkligen rätta ordet. Tack för att jag fick veta att den här dikten finns.
Laura,
lustigt nog la jag till ordet ”mäktigt” allra sist eller i en liten ändring av texten. Det kom över mig att det är så dikten kan beskrivas om man vill göra det med ett enda ord.
Det här låter oerhört i all sin enkelhet:
*Questi sono
i miei fiumi*
Och sedan uppräkningen som följer:
*Questo è il Serchio*
*Questo è il Nilo*
*Questa è la Senna*
Och alla ses de genom Isonzos vatten.
Det var en mycket vacker dikt och -antar jag- en fin översättning. Det är en sådan där dikt som man njuter av att läsa tyst för sig själv på originalspråket även om som i mitt fall italienskan är ytterst rudimentär.
Min egna floder är Ångermanälven, Maas, Rhone och Donau. Jag tror vi har talat om det förut.
”Les fleuves sont des chemins qui marchent”som what’s his name sade.
Det finns något i våra tankebanor som kan mötas så fascinerande nära ibland (det har vi nog pratat om förut, fast det kanske inte passar i den offentliga bloggen, ta bort det om det känns så).
Lika ”lustigt”: det var just de stroferna som fångade mig. Andra hälften av dikten är kanske den mäktiga delen medan den första är en ”nödvändig” inledning till Jag har gått igenom mitt livs epoker – och sedan floderna som förenas i en enda.
Oj, Bengt hann före med sin kommentar. Jag menar alltså Bodils tankebanor, bara för att det inte ska bli missförstånd.
PS. Jag har satt upp flodbilden på väggen, den hänger där och är så mycket flod som en bild kan vara.
Tack Bengt, tack Laura,
för era kommentarer här som jag tycker mycket om. Dina floder, Bengt, och, Laura, våra tankars lopp.
PS En småsak som jag egentligen tänkte behålla för mig själv: Textsnutten under floden Brembo (Valle Brembana, ett av mina paradis) anspelar – försiktigt – på Ungarettis dikt om Tibern: *Mio fiume anche tu, Tevere fatale*.