Kanske är det oklokt att jag ger mig in på det här, eftersom jag inte har alla detaljer i historien klara för mig, men å andra sidan så är det just för att jag vill se klarare och veta mer, som skriver detta. I Östeuropa kastar ännu arvet från de kommunistiska diktaturerna långa skuggor in i människors liv. Vi här i Västeuropa har det på många sätt lättare eller i alla fall är det mycket sällan någon anklagar oss för vårt politiska förflutna, för våra orena kompromisser, för våra smitningar från ansvar, för vår feghet. I länderna i östra Europa däremot händer det ofta att man måste förklara varför man handlade som man handlade vid det ena eller andra tillfället. Och det finns så många halvt begravna historier om angiveri, svek och hugg i ryggen att det finns nog för att fylla alla dagar för en lång tid framåt med avslöjanden. Förmodligen, eller ska jag säga helt säkert, är det oftare som de små brottslingarna avslöjas än de verkligt stora. Ska man då hellre försöka stryka ett streck över allt som varit och börja om på nytt? Nej, det tror jag, för alla offrens skull, inte, men samtidigt är det viktigt att veta att vi här i Västeuropa är privilegierade som inte har det här skuldbagaget att bära på och vi ska också minnas att detta inte är vår förtjänst.
I alla fall fick jag på lite krokiga vägar (titta en liten bit ner i kommentarflätan) för snart en månad sedan fått veta ett och annat om ett sådant här händelseförlopp och det har kommit att fastna i tankarna på mig, så att jag nu till slut efter mycket funderande vill skriva något om det.
Det hela hade sin början i Berlin den här sommaren. Till sommarakademin vid rumänska kulturinstitutets filial i Berlin hade två rumänska vetenskapsmän som under en tid samarbetat med Securitate inbjudits. De två är germanisten Andrei Corbea-Hoisie och historikern Sorin Antohi.
Nästa steg i förloppet var att författarinnan Herta Müller (som har rötter i Rumänien) i juli vände sig emot detta och skrev en upprörd artikel i Frankfurter Rundschau, där hon pekade ut det som en skandal att det rumänska kulturinstitutet låter före detta angivare som arbetat för Securitate representera dagens Rumänien i Tyskland. Här finns artikeln.
Ett därpå följande steg blev att den rumänske författaren Mircea Cartarescu sedan tog kulturinstitutet i försvar. Han skrev i den rumänska tidningen ”Evenimentul Zilei” att det inte finns någon lag som förbjuder före detta angivare att uppträda vid offentliga evenemang. Dessutom borde man i Rumänien intressera sig mer för de stora brottslingarna, det vill säga Securitate-officerarna och inte jaga småbrottslingar, tillade han. Här kan man läsa närmare om detta.
Lite längre fram – i början av september – kom i Frankfurter Rundschau svaret från Horia Roman Patapievici (som är chef för Rumänska kulturinstitutet) till Herta Müller. Han försvarade sitt handlande, det vill säga att han hade tillåtit de både före detta Securitate-samarbetsmännen att delta i sommarakademin. Han sade bland annat att man inte kan ta ifrån dem deras medborgerliga rättigheter och att han som representant för en statlig institution inte kan sätta sig över lagen. Här finns hela Patapievicis brev.
Ernest Wichner på Leipziger Buchmesse i mars 2007
Samma dag skrev den rumänientyske författaren Ernest Wichner (som också är chef för Literaturhaus i Berlin) ett öppet brev till Patapievici i samma tidning. Jag tänker här återge hela det brevet och dessutom ge en översättning av det:
Auch ein klares Wort ist Amtspflicht
Lieber Horia Roman Patapievici,
wie ich Dir schon in einem persönlichen Brief mitgeteilt habe, lese ich Deine Antwort an Herta Müller auch als Antwort auf meine Kritik an dieser Sommerakademie im Rumänischen Kulturinstitut und antworte Dir – zwar nicht an ihrer Stelle, wohl aber im Einvernehmen mit ihr.
Ich glaube nicht, dass ein Verzicht des Rumänischen Kulturinstituts in Berlin auf die Teilnahme zweier überführter Securitate-Spitzel an einer wissenschaftlichen Tagung deren verfassungsgemäß garantierte Bürgerrechte verletzen würde, auch nicht deren Freiheit zur Berufsausübung. Mögen sie doch ihre Rechte und Freiheiten dort genießen, wo man sie haben will. Man muss sie nicht überall und in allen Institutionen einer Gesellschaft dulden, nur weil es kein Gesetz gibt, das ihren Ausschluss von repräsentativen Veranstaltungen ermöglicht. Der Direktor des Rumänischen Kulturinstituts in Bukarest als oberster Dienstherr sämtlicher Kulturinstitute kann und darf öffentlich mitteilen, dass er in Veranstaltungen der Institutionen, für die er Verantwortung trägt, keine ehemaligen Securitate-Spitzel zu sehen wünscht. Dies sollte doch reichen.
Und wenn es Verlage gibt, die ihre Werke drucken wollen, so mögen sie es tun. Man muss nichts verbieten, um Haltung zu zeigen. Man sollte bloß die Haltung, die man Spitzeln und Hochstaplern gegenüber hat, öffentlich aussprechen. Dagegen hat die EU nichts einzuwenden. Und ich glaube auch nicht, dass es in Rumänien ein Gesetz oder eine Verwaltungsvorschrift gibt, die Dich daran hindern, Dich in Wahrnehmung Deines Amtes gegen ehemalige Securitate-Spitzel und akademische Hochstapler auszusprechen.
Ich bin im Gegenteil davon überzeugt, dass es zu Deinen wohlverstandenen Amtspflichten gehört, Dich klar und unmissverständlich zu äußern. Auch weil man Dich für jemanden hält, der aufgrund seiner Überzeugungen und seines intellektuellen Formats dazu in der Lage ist, bist Du in Deinem Amt.
Wie Du weißt, habe ich auch Herrn Prof. Dr. Klaus Rüsen gefragt, was er von den beiden Spitzeln auf dieser Tagung hält. Er hat zurückgefragt, wem die Herren Sorin Antohi und Andrei Corbea-Hoisie denn geschadet hätten, ich müsse ihm erst diese Frage beantworten, bevor ich ein Recht habe, mich über deren Präsenz auf der Tagung zu empören. Nun ist mir auch aus hiesigen Diskussionen wohlbekannt, dass noch nie ein ehemaliger Spitzel zugegeben hat, irgend jemandem geschadet zu haben. Es sind zwar aufgrund dieses Spitzelwesens ganze Lebensläufe und Gesellschaften ruiniert worden, aber nie hat ein Spitzel der Stasi oder der Securitate jemandem persönlich einen Schaden zugefügt.
Im Falle des erlogenen Doktors und falschen Professors Sorin Antohi lässt sich zumindest aus seiner "internationalen akademischen Karriere" nach dem Ende der Diktatur ein ganz erheblicher Schaden konstatieren und benennen: All die Studenten, die Herr Prof. Antohi in Budapest promoviert hat, sind um ihre Leistungen betrogen worden, ihre Promotionen sind ungültig. Ja, was tun wir, wenn der ehemalige Spitzel, nachmalige Hochstapler und nunmehrige Direktor dieser Sommerakademie, ganz aktuell das wissenschaftliche Institut, das ihn zum Direktor dieser Sommerakademie ernannt hat, schlicht und einfach selbst erfunden hat? Im Programm steht, er sei Leiter des "Arbor Mundi. Institute for Advanced Study in Intercultural Humanism, Bochum", dieses Institut gibt es nicht, jedenfalls habe ich bei redlichem Recherchieren keinen Beleg für dessen Existenz gefunden. Und mit diesem Institut kooperiert das Rumänische Kulturinstitut Berlin bei der Ausrichtung dieser Tagung. Dürfen wir da nicht laut und deutlich mitteilen, dass sich dieser Mensch in jeder Hinsicht als ein moralisch verkommenes Subjekt erwiesen hat, mit dem wir nie wieder etwas zu tun haben wollen? Wir dürfen es privat tun und wir dürfen es in unseren Ämtern tun. Und es hat niemand das Recht, uns daran zu hindern.
Wir brauchen weder hier in Deutschland noch in Rumänien das Strafgesetzbuch, um uns vor ehemaligen Spitzeln zu schützen. Es reicht, dass die Institutionen der Gesellschaft wie des Staates die Zusammenarbeit mit ihnen meiden. Und dass die verantwortlichen Personen in diesen Institutionen öffentlich zu ihren Entscheidungen stehen. Den rumänischen Staatspräsidenten möchte ich sehen, der Dich als Direktor des Rumänischen Kulturinstituts entlässt, weil Du dich weigerst, ehemalige Securitate-Spitzel, Betrüger und Hochstapler im Ausland als würdige Repräsentanten der rumänischen Kultur zu präsentieren. Und wenn deutsche Professoren unbedingt mit solchen Leuten konferieren wollen, mögen sie es auf ihre eigenen Kosten tun.
Mit freundschaftlichem Gruß,
Ernest Wichner
• • •
Och här är då min svenska översättning av brevet:
Också klara ord är tjänsteplikt
Kära Horia Roman Patapievici,
som jag redan meddelat Dig i ett personligt brev läser jag Ditt svar till Herta Müller också som ett svar på min kritik av denna sommarakademi vid Rumänska kulturinstitutet och svarar dig – visserligen inte i hennes ställe men, tänker jag mig, i samförstånd med henne.
Jag tror inte att, om Rumänska kulturinstitutet i Berlin hade avstått från att låta två bevisligen skyldiga Securitate-angivare delta i en vetenskaplig kongress, detta hade fått till följd att dessas grundlagsenligt garanterade medborgerliga rättigheter eller deras rätt att utöva sitt yrke skulle ha åsidosatts. Låt dem åtnjuta sina rättigheter och friheter där man vill ha dem. Man måste inte släppa in dem överallt och vid alla institutioner i ett samhälle bara för att det inte finns någon lag, som gör det möjligt att utesluta dem från representativa evenemang. Chefen för Rumänska kulturinstitutet i Bukarest som högste arbetsgivare för alla kulturinstituten kan och får offentligt tillkännage att han vid evenemang vid instituten, som han ansvarar för, inte önskar se några före detta Securitate-angivare. Detta borde väl räcka.
Och om det finns förlag som vill trycka deras verk, så må de göra det. Man behöver inte förbjuda något för att visa civilkurage. Men borde visa sin inställning till angivare och bedragare öppet. Mot detta har EU inget att invända. Och jag tror inte heller att det i Rumänien finns någon lag eller föreskrift som hindrar Dig från att å Ditt ämbetes vägnar uttala Dig emot före detta Securitate-angivare och akademiska bedragare.
Tvärtom är jag övertygad om att det hör till Dina ämbetsplikter att yttra Dig klart och otvetydigt. Du innehar det här ämbetet för att man på grund av Dina övertygelser och Ditt intellektuella format anser Dig ha de kvaliteter som krävs till det.
Som Du vet har jag också frågat prof. dr. Klaus Rüsen vad han anser om de två angivarna på den här kongressen. Han svarade med att fråga, vem herrarna Sorin Antohi och Andrei Corbea-Hoisie skulle ha skadat; jag var alltså först tvungen att besvara den frågan innan jag hade någon rätt att bli upprörd över deras närvaro vid kongressen. Nu är jag också från diskussionerna här i landet väl medveten om, att hittills aldrig någon tidigare angivare medgivit att han skulle ha skadat någon. Visserligen har på grund av angiveriet hela liv och samhällen blivit förstörda, men aldrig har någon av Stasis eller Securitates angivare tillfogat någon människa personlig skada.
När det gäller den falske doktorn och professorn Sorin Antohi kan man åtminstone utifrån hans ”internationella akademiska karriär” efter diktaturens slut konstatera och identifiera en rad skador: Alla studenter som prof. Antohi har examinerat i Budapest, har blivit bedragna på sina prestationer, deras examina är ogiltiga. Ja, vad gör vi, om den före detta angivaren och senare bedragaren och nuvarande chefen för denna sommarakademi, helt enkelt har uppfunnit det vetenskapliga institut, som utnämnt honom till chef för denna sommarakademi? I programmet står det att han är ledare för ”Arbor Mundi. Institute for Advanced Study in Intercultural Humanism, Bochum”; detta institut finns inte, i alla fall har jag efter noggranna efterforskningar inte funnit något bevis på dess existens. Och med detta institut samarbetar Rumänska kulturinstitutet i Berlin när det gäller att organisera denna kongress. Får vi inte då högt och tydligt tala om att denna människa i varje hänseende har visat sig vara en fördärvad individ som vi aldrig mer vill ha något att göra med? Vi får göra det privat och vi får göra det i våra ämbeten. Och ingen har rätt att hindra oss i det.
Varken här i Tyskland eller i Rumänien behöver vi en strafflag för att skydda oss emot före detta angivare. Det räcker med att samhällets och statens institutioner undviker att samarbeta med dem. Och att de ansvariga personerna i de här institutionerna står för sina beslut offentligt. Jag skulle vilja se den rumänske president som avskedar Dig från Din chefspost vid Rumänska kulturinstitutet, för att Du vägrar att presentera Securitate-angivare, bedragare och svindlare som värdiga representanter för rumänsk kultur. Och om tyska professorer absolut vill konferera med sådana människor, får de göra det på sin egen bekostnad.
Med vänskaplig hälsning
Ernest Wichner
Att jag har valt att citera Wichners brev i dess helhet, kan eventuellt te sig partiskt, men egentligen är det här mer ett försök att börja förstå den här konflikten och det är dessutom meningslöst att skriva allt på en gång, för vem skulle orka läsa det? Kanske kan den här texten få vara en inledning till något längre och kanske också till något mera principiellt.
Jag kan tillägga att affären komplicerats ytterligare genom att en man som heter Carl Gibson har givit sig in i debatten och kritiserat Herta Müller för hennes kritik, eftersom han anser att hon inte under sin tid i Rumänien visat prov på särskilt mycket motståndsvilja mot den kommunistiska diktaturen. Hon blev dissident först sedan hon kom till Tyskland, menar han och därför ska hon vara återhållsam i sin kritik mot andra. I den här artikeln finns bland annat något om detta.
För den läsare som inte vill vänta eller som vill ”se själv” finns nederst på denna sida länkar till ytterligare ett antal artiklar som behandlar ”affären”.
För kanske en månad sedan lovade jag mig själv och er som läser här att jag skulle sätta ihop en sida med länkar till de texter av Freya Klier jag översatt och/eller kommenterat. Meningen är att det ska bli lättare att få en överblick över Klier-texterna här. Dessutom tänker jag framöver föra in länkar till nya Klier-texter här allt eftersom jag publicera dem.
