Freya Klier – inledning till en socialistisk sagostund

klier_72I år är det ju som bekant 20 år sedan Berlinmuren upphörde att hindra människors rörelsefrihet från öst till väst. 1989 har därför fått bli till symbolåret för de kommunistiska regimernas fall i Östeuropa.

En av dem som oförtröttligt kämpat mot DDR-diktaturens förtryck är Freya Klier, bland annat var hon en av de ledande gestalterna i fredsrörelsen i DDR. Hon har genom åren hållit en rad tal i olika städer Tyskland, hon har skrivit essäer och böcker om övervåldet. Jag har tidigare publicerat några av hennes essäer/talmanuskript här i svensk översättning. Läs gärna texterna – krutet i dem är fortfarande torrt.

Just nu översätter jag en av hennes senaste texter. Den är en saga om Margot Honecker (gift med Erich H.), som var utbildningsminister i DDR mellan 1963 och 1989. Jag publicerar det första avsnittet som ett smakprov här. Om allt går enligt planerna kommer mina Klier-översättningar och min dagbok från Greifswald ut i bokform i år.

”DDR är tillbaka – underbarare än någonsin”
(Socialistisk sagostund)

Det var en gång en nätt gammal dam. Hon verkade på sitt sätt kvick och rolig, hon skrattade mycket och hon såg inte så illa ut, om man tänker på att hon hade påbörjat sitt nionde årtionde…

Den som såg den snärtiga tanten i tidningen, skulle kanske kunna tänka sig att vandra med henne eller att spela en runda skat.

Men fotot bedrar. Därför börjar vi från början igen: Det var en gång en nätt gammal dam, som förr hade stor makt och som i sitt rike betraktades som den Onda Drottningen. Inte ond i Shakespearesk mening utan ond i det småsinta lilla formatet: skvallra, ange, baktala, påtvinga… Många undersåtar var rädda för henne, inte ens i de egna leden var hon omtyckt. På grund av hennes hårfärg som gjorde att man rös lite, kallade man henne i hemlighet för den Lila Draken.

Hon badade – och denna böjelse delade hon med sin make och hela hovet – helst i ett hav av röda fanor. När det gällde mat och dryck hade härskarna emellertid större anspråk – utsökta läckerheter skaffades fram från fiendeland.

Nå, låt oss kalla henne Margot Honecker. Hennes specialitet: att klistra igen undersåtarnas huvuden med propaganda redan i tidiga år, så att de inte utvecklade något eget tänkande.

Hur stora skador ställde härskarinnan och hennes uppfostrarfölje till med i barnhjärnor och -ryggrader? Särskilt giftig blev hon, när familjer försökte fly ur riket – om hennes hantlangare fick korn på barnen till dessa flyktingar, tvångsadopterades de.

De mäktiga – tremolo och final! – störtades till sist av sina undersåtar, de steg ner från Europas scener, utan pompa och utan Internationalen. Men deras rike upplöstes inte till stoft, vilket det varit nära att göra under den Lila Drakens dynasti. Det blommade upp på ett förunderligt vis: Floderna, som dittills varit fyllda med en giftig soppa, blev klarare och fiskarna dog inte mer. Brunkolsstanken försvann, luften blev ren. Husfasaderna som länge förgäves törstat efter färg, bar nu sin stuck som en festklädnad.

Vid rikets sammanbrott flydde den Lila Draken till det avlägsna Chile. Där lever hon ännu: Inte som föraktad brottsling, utan gemytligt bland socialistiska kamrater… som en gammal dam som gärna skrattar. Hennes gemål – som hette Erich Honecker och en gång var ännu mäktigare och ännu mer avskydd än den Lila Draken själv – hade följt med till Chile, men honom tog levercancern. De befriade undersåtarnas smärta över detta gick inte till några överdrifter, inte minst eftersom de nu levde i snitt fyra år längre på grund av den bättre luften, bättre sjukvård och en friare blick ut i världen, som man nu äntligen fick beträda.

10 tankar om “Freya Klier – inledning till en socialistisk sagostund

  1. Jag vet inte om det är allmänt känt i Sverige och i (Väst)Europa och om folk bryr sig över sånt överhuvudtaget, men en ny mur för människors rörelsefrihet från öst till väst: Schengen. Nu måste man – har jag hört – att lämna sina fingeravtryck om man ska till väst. Förr (för några år sen) var det inte så… Så om jag åker till Göteborg i höst för att delta i bokmässan ska jag tydligen smutsa mina fingrar i bläck på det sättet för första gången i mitt liv. Ska jag göra det? Ska jag säga till mig själv (som alltid) att kultur är vikitgare än politik och hålla käften vid proceduren? Eller behöver man inte förnedra sig på det sättet och stanna hemma och nöja sig med kommunikationen i nätet med ”vännerna på andra sidan ridån” som Tranströmer känt uttryckt detta i en av sina dikter? (Andruchovytj, förresten, sa för några år sen att han kommer aldrig mer till USA om han måste lämna sina fingeravtryck… Det har han inte gjort än.)

  2. Lev,
    jo, det känner jag till och jag är emot detta. Samtidigt går det inte att komma ifrån att gränsen mellan öst och väst var djupare skuren under den tid då de kommunistiska systemen styrde i öst. Det är skillnad mellan att tvingas lämna fingeravtryck och att bli skjuten eller i alla fall riskera att bli skjuten. Men en likhet består i att det är samma sida som förfördelas.

    Lennart,
    tack – alltså det är ju inte jag som gjort den, men jag har i alla fall valt den.

    Thomas,
    tack! Trevlig helg!

  3. Det är obehagligt att samma gränser hela tiden dras upp, som om vi inte haft för mycket av det genom historien…

    Och nog har du varit rätt delaktig i utseendet, visst skapade jag en mall att diskutera från — men du hade tydliga önskemål så det är på många sätt lika mycket ditt verk.

  4. Hej Bodil, vilken snygg ny layout! :-)

    Tack för Kliers texten. Jag hade glömt bort att man kallade Margot H. för lila draken.
    Jag ser verkligen fram emot att dina översättningar resp. dagbok kommer ut i år. Det skulle vara mycket berikande för undervisningen av tysk historia och kultur.

  5. Marcus,
    tack!

    Constanze,
    ja, går allt väl, så blir det en bok. Och det finns i alla fall inget just nu som pekar i en annan riktning, men jag får erkänna att jag ändå är lite nervös inför projektet.

  6. Die neue Seite ist sehr schön! Och roligt att få läsa Freya, om du minns ett annaat inlägg för ett par år sen så har jag en speciell relation till Freya sen gammalt. Och en bok låter mums.

  7. Ja, nicht wahr? Jo, ATT jag minns det där med dig och Freya. Nu hoppas jag att den här boken verkligen mumsar ihop sig.

Kommentera