Vi trodde vi var på väg till Bihać

Toma och jag brukar sedan några år fira min födelsedag med en resa. Den har hittills aldrig skett i närheten av födelsedagen men det är inte viktigt. Ressällskapet växlar lite från gång till gång men det är alltid jag som väljer målet. Förra året var vi i Daruvar i Slavonien och för den här resan hade jag valt ut Bihać i Bosnien. Tidigt på morgonen, ganska i alla fall, gav vi oss av och vi var fyra i bilen: Zdenka, Jadranka, Toma och jag. Efter ungefär en timme blev Zdenka kaffesugen så vi stannade till i den lilla staden Glina där vi snart hittade ett kafé med bord i solen. Jag upptäckte ett träd med ”dunje” (kvitten), de gula frukterna hängde vackert över en mur och så såg jag en ortodox kyrka. Snart var vi på väg igen och landskapet blev allt vackrare, mer och mer kuperat. Världen bestod plötsligt av böljande rader av orangeröda och gröngula kullar med små hus lite här och där. Så såg vi en skylt som visade att vi närmade oss den bosniska gränsen. Velika Kladuša tog vi som riktmärke.

1IMG_8611

Men snart glömde vi allt om riktmärken för kön till gränsen var nästan orörlig och inte heller kort. Först skämtade vi och glammade lite, sedan började vi öppna och stänga dörrar och fönster på ett så småningom alltmer nyckfullt sätt. Så steg då Jadranka och Zdenka av för att gå till fots över gränsen. Toma och jag satt kvar och bilen sniglade sig fram och det var märkligt varmt. Till sista nådde vi fram till den första gränskontrollburen och räckte in våra dokument till den kroatiska vakten, jag mitt pass och Toma sitt id-kort. (Nyss hade vi skämtat om det överdrivna i att jag absolut ville resa med pass och inte med id-kort.) Mitt pass passerade in i någon elektroniska avläsningsapparat och det verkade ok. Tomas id däremot störde damen i gränshytten. Detta eftersom han tejpat det på ett ställe där det var sprucket. Orden for fram och tillbaka mellan bilen och hytten och läget spändes. Tona tvingades att ta av tejpen men när han gjorde det gick kortet i två bitar och därmed blev det ogiltigt eller ännu ogiltigare. Vi bet ihop för det fanns inget annat och så eskorterades vi förbi den bosniska sidan av hytten och Toma fick göra en u-sväng rakt eller snarare krokigt genom bilmassan. Jag vinkade åt Zdenka och Jadranka – som stod en bit in i Bosnien – att de skulle komma tillbaka. Ja, och så var vi plötsligt på väg i motsatt riktning. Försiktigt vägde var och en av oss situationen i sitt inre och ganska snabbt bestämde vi oss för att ta det från den ljusa sidan. Vart ska vi? frågade vi varandra. Nytt försök med ny gränsövergång? Ogulin? Karlovac? Förslagen for hit och dit ett tag men så kom någon på Slunj eller snarare Rastoke utanför Slunj. Och det blev vårt mål.

2IMG_8628

Landskapet fortsatte att vara härligt böljande och solen sken på landskapet och på små vita molntussar och snart kände vi att tejpbiten, sprickan i kortet och den övernitiska gränsvakten nog var lyckliga tillfälligheter som nu förde oss helt rätt och Bihać låg ju kvar, eller hur? Och innan vi hunnit fundera mycket över avståndet var vi framme på en underbar plats som hämtad ur en saga. Rastoke är en gammal by med husen inkilade bland vattenfallen från floderna Korana och Slunjčica. Förr fanns här ett stort antal kvarnar, men nu är det bara en kvar och den är numera bara en sevärdhet för turister. Men husen är där och vattenfallen och allt är en njutning för sinnena. Och för fantasin – ett av vattenfallen heter förresten ”Vilina kosa” (Fens hår). Vi tog oss in i sagolandet över en liten träbro.

3IMG_8645

Sedan slog vi oss ner vid ett bord ovanför ett av vattenfallen och lät oss serveras forell fylld med späck och svamp. Till maten drack vi vitt vin och vatten och vi gladde oss mycket över vår gemensamma ”olycka”. Och solen värmde och vattnet brusade och porlade.

4IMG_8669

Efter vår rika måltid samlade vi ihop vår energi – som väl glidit lite mot ett viloläge – och gav oss ut på en liten rundvandring längs stigarna bland vattenfallen.

5IMG_8651

Solen stod ännu ganska högt när vi till slut lämnade den förtrollade vattenvärlden för att ta oss mot nästa mål…

Läs mer

Till Dugo Selo

Igår eftermiddag tog jag tåget till Dugo Selo (Långa Byn) för att hälsa på en väninna där. Resan tog 25 minuter och lokaltåget jag åkte med stannade på många platser: Maksimir (som är inne i Zagreb), sedan kom Trnava, Sesvete med flera förorter som jag inte minns namnen på och efter det fält, landsbygd och sedan Dugo Selo. Jag vet att jag åkte förbi här på vägen till och från Budapest under sommaren, men då stannade vi inte så ofta. Gårdagens långsamma färd hade just det som jag tycker särskilt om med resandet, detta att man genom fönstret hinner se allt, att man hinner följa människor och djur i det de gör. Och man hinner se hur ljuset faller på tingen, på husen, fälten, bilarna och skräpet, på de nu guldgula löven på de träd som får just denna färg om hösten. Jag såg förhäxat på ett sådant träd, men kunde inte ta någon bild, kanske var det för vackert.

Så kom jag fram och steg av mitt i en ström av människor på hemväg. Jag gick långsamt, eftersom jag visste att jag var lite för tidig och eftersom solljuset föll så vackert på husen och trädgårdarna. Jag stannade lite här och där och tog bilder och tänkte på att jag på något sätt var ingenstans, ingen av de förbipasserande kände mig och jag visste inget om platsen där jag var. Men jag gladde mig åt oktoberguldet och den milda värmen och mättnaden, stillheten som andades ifrån trädgårdarna.

1IMG_8501

2IMG_8502

3IMG_8503

Läs mer

Hemvägen i ordbilder

Nu är jag tillbaka i Zagreb igen och kan på nytt servera er sådana där påfrestande punktnoteringar från en resa. Bosnien lockar mig visst alltid till just detta:

Långsamt ut ur Sarajevo, Gladno polje, ko i trädgård, byar, berg runt om, vi åker nedför, majsfält, färgglad paprikamarknad, hus med balkonger utan räcken, Duhri, stor moské, kor i trädgård, stopp i Kiseljak, ultramodern kyrka, Hrvatski dom, skylt mot Busovača och Travnik, röda äpplen i träden, Gromiljak? stopp, katolsk kyrka, moské 13.30, liten å, långsvansade får, majs, pumpor, Bilalovac, sakta genom byarna, traktorer, arbetshästar, getter, vita och svarta hönor, gröna åsar, Bukovci, katolsk kyrka, moské, skylt mot Lugovi, chaufförerna säger ofta ”Zagreb" i sina samtal, Polje, ser rätt välmående ut, fina trädgårdar, stopp i Busovača, katolsk kyrka, kroatiska symboler, vi far längs liten flod, Kaonik, muslimsk begravningsplats, dalen blir trängre, (inget internet i bussen den här gången förresten), katolsk kyrkogård, moské, stopp i Vitez, minaret, vi korsar en flod, Bila, kor i trädgårdarna, Nova Bila, bergen i bakgrunden blir högre, chaufförerna har kul, blir uppsluppna, Dolac na Lašvi – verkar kroatiskt, stopp i Travnik, många moskéer – stora, stor muslimsk begravningsplats, katolsk kyrka , staden verkar vacker, men jag lyckas inte ta bra bilder (14.45), Turbe, hög minaret, granskog till vänster, blandskog till höger, moské bland träden, visst viktigt att köra fort i kurvorna, bergigt, vi åker högt över floden, det går nedför, ruin efter ortodox kyrka?, by, moské, paus 15 min i Donji Vakuf(15.20), moskéer, ortodox? kyrka, katolsk?, muslimsk begravningsplats, dalen delvis i skugga, Babin Potok, Torlakovac moské av traditionell typ, floddal antar att det är Vrbas vi följer, genom tunneln Vinac – stećci nära utgången till höger, Bravnice, Jajce (16.10), tunnel Skela (i Jajce), fantastiskt läge, så vackert, vattenfall, kullar, minareter, borg, stup, måste tillbaka!! Vrbas, Podmiljače, floden till höger – vackert, 16.30 bro kroatisk+ SR- + federationsflagga, 16.34 in i RS, floden till vänster, kyrilliska först/överst nu, floden till höger 16.38, högt över floden, ortodox kyrka på höjden, hisnande utsikter, x kör extra fort när det är speciellt vackert, Banja Luka 17.15, floden, små moskéer, träminaret(!), shoppingcentra, ortodoxa kyrkor, Banja Luka stopp 17.35 (tog tid att komma in i staden visst), bussen fylls på något, motorväg? nej, bara lite, Laktaši (överstrukna latinska bokstäver), grisar på fältet, ortodoxa kyrkor, katolsk? kyrka, det börjar skymma, paus 20 min på samma ställe som sist dvs ingenstans, lantlig moské, ortodoxa kyrkor, majsfält Dubrave, enorm ortodox kyrkogård, rök i luften sedan ett tag, varför eldar alla?, stopp i Gradiška, strax gräns, 19.00 vi hänger på gränsen sedan snart tio minuter, passen samlas in, 19.10 bosniska sidan klar, vi passerar över floden, till fots genom den kroatiska kontrollen som sist 19.25, det är nästan mörkt, vi far in i Kroatien…

Och här är bilderna som följer med texten. Jag medger att allt detta är mest från mig till mig – vill ju hålla kvar vad jag såg och genom det veta något av vad jag upplevde.

1IMG_8285

2IMG_8308

3IMG_8345

4IMG_8370

5IMG_8417

Läs mer

En ovetande resenärs anteckningar

Medan jag ännu är i Sarajevo och innan de här fladdriga anteckningarna i telefonen förlorar sitt förhållande till mitt nu vill jag slänga ut dem i atmosfären.

Jag reste med buss, eftersom tåget Zagreb-Sarajevo av okänd anledning dragits in för alltid (?). När jag tittade efter på nätet såg det ut som om resan skulle gå över Slavonski brod, Bosanski bord och Derventa, men ganska tidigt märkte jag att detta nog inte stämde. I alla fall knappade jag in små notiser i mobilen lite då och då och så länge mörkret inte var alltför tätt. Resan tog åtta och en halv timmar och tittar ni på kartan, så är det inte omöjligt att ni blir förvånade över detta med den långa tiden. Efter ungefär fyra mil skrev jag den första anteckningen:

Ivanić grad, floden Lonja, Križ, Lonjske polje, platt platt majsfält lerigt kor små skogsdungar, de flesta lastbilar bosniska eller serbiska, Kutina, stort vatten till höger, Novska (porten till Slavonien), Jasenovac, kor, skog (ekar?), lugnt jämnt tempo, platt med åsar vid horisonten till höger, avtagsväg mot Banja Luka – vi svänger av, floden Strug, Tele2 säger att jag är i Bosnien, vi passerar en gräns, alla av för passkontroll, stor flod, ny passkontroll alla pass samlas in, bosnisk kontroll, passen delas ut av lätt förvirrad medresenär, stopp i Gradiška, vi verkar åka mot Banja Luka, nu paus, landsvägar, kullar, får, Laktaši, genom byar, hönor, hästar, liten "motorväg", ortodoxa kyrkor, mycket kyrilliska, landsväg, kö igen, katolsk? kyrka med dubbeltorn, Banja Luka, muslimsk begravningsplats, ut ur Banja Luka, floddal vacker, minaret, trång slingrig dalgång, grönt vatten gröna träd tätt tätt, Bočac, kullarna blir lägre, landskapet öppnar sig, plötsligt är vi högt ovanför floden, ortodox kyrka, vi korsar floden Vrbas, skylt mot Jajce, slut på Republika Srpska?, Jajce 5 min paus, minareter, många går av, muslimsk begravningsplats, många moskéer, stad vilken? 30 km? till Zenica, flod, broar, trång dalgång, klockan är sju det mörknar, mörkt och vi åker genom trång slingrande dal, vet inte var jag är (19.10), busschaufförerna skämtar och glammar i mörkret, stannar kanske är det Zenica?, nej Travnik, tror jag, stopp i Visoko (ca20.00), stopp på en mörk plats förstod inte namnet, katolsk kyrka, beckmörkt, Fojnica två passagerare går av, hög minaret men traditionell bosnisk moskébyggnad, katolsk? kyrka, moskéer, katolsk kyrka (20.45), motorväg? 20km till Sarajevo, mörker…

Jag kom fram strax efter nio och Fuad hämtade mig på busstationen.

1IMG_8146

2IMG_8169

3IMG_8181

Läs mer

(Minnes)bilder från Sardinien

Sedan i förrgår är jag tillbaka på Hvarska 10 och försöker nu orientera mig bland rutinerna kring tentamensperioden. Lite däckad är jag av det stora temperaturfallet från Sardinien till Slovenien, 20 grader kanske, eller också av den överdrivna luftkonditioneringen på tåget Mestre-Trieste. Så nu är jag i en brakförkylning. Och hålet efter Londi har frilagts på ett nytt sätt och jag fylls från stund till stund av bävan eller skräck. Ett tag i mitten av sommaren trodde jag att jag hade inneslutit henne i mig, men det var en dröm och saknaden sliter i mig. Men Sardinien blev en omstörtande och stärkande upplevelse ända från den första dagens initiationsrit med krypandet på knäna i nuraghens mörka spiralgång uppåt och svindelögonblicket på den kantlösa toppen till dykandet i viken vid Portobello med alla fiskupplevelserna (jag hör fortfarande bara på ett öra) under vattnet. Jag glömmer inte dessa drömlika aguglie – som på svenska heter näbbgäddor, vet jag nu – som simmade i stim strax under ytan och först verkade vara ljusreflexer från det starka solljuset. Jag såg dem som fantasispjut, blåa på ovansidan och guldfärgade undertill och det dröjde innan mina ögon förstod att de var verkliga fiskar. Jag minns också dagen då vi simmade bland romerska kolonner vid Santa Teresa di Gallura.

Genom Teresa trängde jag allt djupare in i nuraghevärlden och på kvällarna innan jag somnade tänkte jag ofta på dessa märkliga byggnader. En sen kväll fick jag ett slags uppenbarelse som gav mig ord att våga mig på att försöka formulera åtminstone en av nuraghens hemligheter med: I allt annat byggande utgår man ifrån att det ännu inte finns några väggar eller något tak. När det gäller nuragherna utgår man ifrån att det ännu inte finns några rum. Vid konventionellt byggande uppför man väggar och tak. När man bygger nuragher skapar man först en massa som man sedan plockar fram rummen ur genom att flytta undan stenar. Det rör sig om ett slags byggande med omvända förtecken. Dessutom finns ju "pozzi", brunnarna, som är ytterligare en typ av inverterat byggande, nuragher ställda på huvudet med vatten på toppen eller kanske snarare botten.

Jag kröp mycket på knäna under mina sardiska dagar och vi var flera gånger inne i stenåldersgravarna ”Domus de Janas”. Några av dem är inhuggna i en elefantliknande klippa. Rummen är mycket små, inte mycket mer än kroppsstorlek, så man hade hela tiden klippväggarna runt sig, närmast som en strumpa. Nu när jag tänker tillbaka slår det mig att det finns likheter mellan ”Domus de Janas” och nuraghernas inre. Urgröpningsprincipen och de angränsande smårummen som utgår från nästan varje större rum.

Kanske har också Giuseppes och Teresas hus i sitt samspel med trädgården något som pekar tillbaka till nuragherna, alla gångarna och det tornliknande. I huset finns ju även ett slags guddom, mirakelkatten Pallocchio med sina runda ögon som tar in allt. Efter en tid i huset började jag uppleva honom som en budbärare från Londi. Nej, han är inte alls lik Londi, men vem har sagt att en budbärare ska vara lik den vars bud han bär? Jag satt ofta hos Pallocchio och han kom ibland till mig av egen vilja.

bild1-80

bild2-80

bild3-80

bild4-80

bild5-80

Läs mer