Pärlorna har visst blandats i resans blå skål, så ordningen blir kanske inte tidsenlig, fast halsbandet går ju runt och en cirkel har ingen början, inget slut. Jag plockar upp Flensburg, Flensburg från hemresan. Miki och jag lämnade Varberg på morgonen och for med tåget ner längs den västsvenska kusten. Nej, jag minns inget särkilt från det, men jag tittade säkert ut över havet ibland. Någon gång i början av eftermiddagen kom vi till Köpenhamn, köpte biljetter till Flensburg och gick lite ut och in från stationen, åt lite, drack lite och så klev vi på tåget mot Fredericia. Utanför fönstret såg jag sedan gröna danska bukter, broar, vatten och så nådde vi Jylland och lite senare Fredericia. Där var det hett på stationen och stor trängsel och tåget försenat. Miki vantrivdes och visade det förfärande tydligt och jag gick hit och dit sökande efter lugn utan att förlora uppsikten över händelserna på perrongen. Miki försökte gång på gång att smita ut baklänges ur kopplet, men jag klämde fast honom mellan knäna. Så kom vårt tåg och vi steg på och efter en liten stund och några krumbukter lägrade sig friden över oss. I kvällningen nådde vi Flensburg och vi kom till vårt hostel innan de stängde, med ganska tunn marginal. Jag tänkte på uppresan när Alex varit med och allt varit så lätt och roligt. För att få åtminstone ett återsken av den glädjen valde jag att äta kvällsmat på samma innergård som då. En svart katt skapade lite farlig spänning, men annars var det sig likt.

Och jag beställde Matjes nach Hausfrauenart som sist och det var lika gott som sist. Två gånger på en sommar kan man äta det.

Sedan gick vi mellan de vita husen längs gatan ner till Förde (fjorden, fjärden) precis som förra gången. Jag tittade över vattnet till andra sidan och Miki följde sina luktspår.

Ganska snart vände vi tillbaka till vårt härbärge och sjönk ner på bädden, Miki vid fotändan. Luften i rummet stod stilla och lastbilar bullrade förbi på gatan utanför, men snart somnade vi ändå. Vi har båda god sömn. Natten gick och så blev det morgon och vi gick ut i parken mittemot. En stund stod vi vid grodfontänen och jag beundrade grodans runda skuggspegelbild i vattnet.

Miki klättrade upp på kanten och försökte sedan nå ner för att dricka, men lyckades inte. Men som ni vet kom han två dagar senare i Freising att uppnå det målet. Det är en stor sak att dricka ur fontäner, särskilt om de är djupa och har höga kanter.

Läs mer

För vår resa söderut valde jag ut Freising som anhalt efter Naumburg. Avståndet är inte så stort, men med vår Quer-durchs-Land-Ticket, som man bara får åka regionaltåg med, var det kanske på gränsen för Miki. Men vi klarade det och jag har glömt de flesta nästan-katastroferna från den sträckan. Minnets tvillingbror glömskan suddar flitigt och mjukar upp kantigheterna. Jag valde Freising för att staden inte är så stor (44 000) och för det ändå är en riktig stad med historia och stadsliv. Vi nådde visserligen inte upp till Domberg med Dom St. Maria och St. Korbian, men vi såg mycket av centrum längs Obere och Untere Hauptstraße.

När vi steg av tåget ganska utmattade kom vi först lite fel på grund av stora ombyggnadsarbeten med jättelika klargula kranar. Vi gick lite hit och dit över olika broar och tittade ner i floden Isar eller något mindre vattendrag. Det var hett men inte lika mördande som i Naumburg, då och då kände man en lätt fläkt. Jag frågade den ena efter den andra efter vägen till Bayrischer Hof, där vi skulle bo, och så småningom nådde vi Marienplatz med Rathaus och Stadtpfarrkirche St. Georg och mitt på Marienplatz stod en Mariensäule, som sig bör i en bayersk stad.

Vi hittade vårt boställe strax intill och jag krängde av mig ryggsäcken i rummet och tvättade händerna och gav Miki mat och vatten. Och så var kvällen i staden vår. Vi gick längs Untere Hauptstraße till dess slut och fann en passande plats för mig att inta min kvällsmat på, nämligen Wirtshaus Weißbräu Huber eller snarare dess Biergarten. Nej, jag ska inte berätta vad jag åt eller drack, men så här såg det ut från vårt bord.

Efter maten gick vi en runda och kom att passera över diverse små broar igen. Plötsligt fylldes luften av dånet från stadens kyrkklockor. Bara bayersk-katolska kyrkklockor kan låta så. Jag kände igen det stormande ljudet från barndomens somrar.

Miki, som egentligen sällan är törstig och oftast bara tar ett par sparsamma klunkar när jag serverar honom vatten, fann en brunn som måste ha haft ett särskilt vatten eller så var det spännande att hänga huvudstupa från kanten. I alla fall drack han länge där och krafsade expertmässigt med ena framtassen i vattnet för kontrollera något och i vattnets spegel såg han kanske sitt ulliga huvud.

Det blev läggdags och vi sov som stenar fram till morgonen. Före min frukost gick vi en runda ”åt det andra hållet” och hamnade nästan genast utanför staden på en väg i en bok- och lönnskog längs en stig som sökte sig allt högre. Ja, vi gjorde en mini-bergsbestigning innan vi vände tillbaka till Bayrischer hof och mitt frukostbord på gården på baksidan.

Läs mer

Naumburg är en stad som intar en särskild plats i mitt medvetande, ett medvetande som ligger inbäddat i det undermedvetna. Innanför sina murar håller den medeltiden i ett fast grepp. I domen kan man finna den undersköna Uta högt upp i halvmörkret bredvid sin man den kraftfulle Ekkehard. Jag såg dem inte denna gång för jag reste med Miki som ju är hund och inte släpps in i kyrkor, men andra gånger har jag sett dem. Vi fick nöja oss med de små monstren som tittade ner från ytterväggarna.

Och domens mäktiga yttre stod oss också fritt att uppleva: tornen, de höga gotiska skeppen och den låga romanska delen som liksom verkar ha sina sannaste rum under marken i det kyrkliga undermedvetna.

Naumburg ligger i Sachsen-Anhalt inneslutet i Tysklands nordligaste vindistrikt. Här är varmare än man tror det kan vara – mycket sol, lite regn och nu när vi var på besök var det hett, 28° i skuggan klockan sju på morgonen.

Byggnaden vi sov i är 800 år gammal och takbjälkarna är nästan skrämmande massiva. Husets herre är en märklig man, ditrest från det avlägsna Köln med stora planer som han genomför på ett obegripligt och halvt underjordiskt sätt. Han sitter på det lilla torget utanför hotellet och dricker öl med vänner om kvällarna, talar bullersamt och samtidigt vilar det något nyckfullt över honom. Vad gör han i Naumburg egentligen och varför hade han glömt min bokning av rummet bredvid duvslaget?

Frukosten åt vi bland förtorkade oleandrar under vinrankor med mogna druvklasar. Miki försökte jaga eller snarare fånga en katt. Men nej.

Ovanför vinrankorna stack höga korsvirkestorn upp och hur långt vi än gick genom staden tycktes vi aldrig komma ur den medeltida kärnan.

Inför färden söderut tog vi den lilla pinglande historiska spårvagnen utmed stadsmurarna till stationen. Hettan satt på alla de tomma platserna i vagnen. Svettpärlorna droppade sakta ner på kläderna. Detta är en resa, tänkte jag.

Läs mer

I förrgår kväll kom vi hem, men minnena från resan genom Europa har nu täckts av ett tunt bildrikt skynke från gårdagens färder genom ett hörn av det vackra Zagorje. Stephanie och hennes far Franjo bjöd på middag på en liten restaurang på toppen av en kulle ovanför den lilla staden Desinić med utblickar över ett grönt böljande landskap.

Vi satt runt ett bord med ett äppelträd i mitten och då och då ramlade ett äpple ner på oss. Vi var åtta människor och två hundar och vi människor åt många rätter bland annat underbara štrukli och svalkade oss med gemišt med isbitar i. Toma åt många äpplen till.

Minnena från tågresorna, från Flensburg, Naumburg, Freising och Ljubljana bleknade bort, fast kanske bara tillfälligt. När jag får fast mark under fötterna kommer jag att göra små utgrävningar i det som varit. Jag kommer att försöka förstå hur Miki och jag klarade den långa färden, men igår var allting nu, samvaro, vita slott på gröna kullar och slingrande vägar. Från vårt äppelträdsbord såg vi borgen Veliki Tabor sitta uppklättrad på höjden.

Hemvägen blev mycket lång och vi gjorde bland annat en avstickare till byn Doni Zbilj, där vi tittade in hos Zrinkas svärmor. Vi strövade lite längs majsfälten och såg hönorna picka omkring i stor frihet. Miki fick slippa kopplet en stund innanför trädgårdens stängsel, men som alltid försökte han överträda gränsen. Miki lockas mer av frihet och sökande än av mat.

Färden fortsatte sedan till den märkliga lilla staden Klanjec, men det säger jag bara så här…

Läs mer

Och så vänder vägen och strax ska vi bege oss söderut, hemåt igen. Nyss var vi på Getterön, i tredje vik, på hundstranden, men nu är det slut på allt detta.

Planerna är gjorda – mer noggranna än ofta annars – det verkar som om vi kommer att sova i Flensburg, Naumburg, Freising och Ljubljana på vägen hem. Ingen vet hur det blir, men om någon av er befinner sig på vår väg, så låt mig veta det. Kanske kunde vi äta kvällsmat i Naumburg eller frukost i Freising tillsammans. Sådana möten längs vägen har sitt alldeles speciella värde, det vet ni nog.

Läs mer