En resa

Ja, jag var faktiskt i Varberg för bara någon dag sedan. Jag gjorde en resa och träffade mina föräldrar och mina syskon och några speciella vänner. Och hemtjänsten. Mina föräldrar har blivit mindre och hjälplösheten fladdrar i vinden, både här och där. Vintern låg över trädgården och havet och ljus och mörker gick ut och in genom alla springor.

bild-71

Och Londi var inte där heller. Jag kommer att söka henne överallt. Alltid. Jag ser in i andra hundars ansikten, men de vet ingenting. Någon gång låter jag handen irra över någon av dessa hundars päls. Men nej, inte här, inte där. Kanske vet jag att det är inne i mig jag måste söka, men jag har ännu inte hittat någon väg in. Det är nu ganska stumt inne i mig.

Läs mer

Slavonien

En sak jag lärt mig av resan till Daruvar och det är att ingen vet var exakt Slavonien ligger eller kanske snarare att det finns många sätt att veta det. Alla vet var Slavonien ligger på ett ungefär och för en del är det större med staden Novska som västlig port och landskapen Baranja och Srijem i öster inräknade. Andra har ett mycket mindre Slavonien med städerna Đakovo, Vinkovci och Osijek med omgivningar som det verkliga Slavonien och där Slavonski Brod och Požega bara får vara med till nöds om alls. För mig är Slavonien som ett slags jättelik flygande matta på markhöjd för alltid på väg österut och samtidigt helt stilla men ogripbart bland sina vidsträckta fält.

Är detta vi har här på bilden Slavonien?

bild1-68

Läs mer

Daruvarske toplice

Jag försöker avrunda den daruvarska resan på något sätt, men det är inte helt lätt. Jag säger på prov att Daruvar betyder något i stil med ”tranornas stad” på ungerska, fast jag är inte helt säker utom på detta att ”var” betyder ”stad” eller ”borg” och att det finns många städer i östra Kroatien som heter något med ”var”: Bjelovar, Daruvar, Vukovar… Ja, och ungerska är viktigt i det här hörnet och visst finns det våtmarker för tranor här.

Daruvar är enligt uppgift mest känt för sina termer och varma källor. Redan de keltiska jaserna – heter de så? – ska ha funnit källorna och använt sig av deras helande verkan ett stycke före vår tideräknings början och sedan kom romarna och tog över och sedan andra. Så här ser det ut vid termalparkens ingång:

bild-68

Byggnaden med de gula hörnen till höger ska vara den äldsta och den i mitten är turkiskinfluerad och den bortre heter möjligen Villa Arcadia, men jag lovar inget. I alla fall drack vi något varmt vatten ur en källa vid huset med det gula hörnen. Och tyckte att det var rätt gott. Några gummor och gubbar var där med flaskor och dunkar för att vattenhamstra.

bild1-68

I parken stötte vi på en gråsirlig byst föreställande den store kompositören Vatroslav Lisinski, som konserthuset här i Zagreb är benämnt efter. Lisinski heter också en av spårvagnshållplatserna på vägen till mitt arbete, fakulteten, ni vet.

bild2-68

Ja, och i ett nu stod vi verkligen och oemotsägligt inför Villa Arcadia, så mitt antagande från förut var visst riktigt.

bild3-68

Och nu tar vi farväl med en blick genom ett valv i Arcadia framför det turkiska badet med en glimt av den ortodoxa kyrkan överst i högra hörnet. Detta var alltså Daruvar.

bild4-68

Läs mer

Daruvar

Och vi kom verkligen till Daruvar, även om inga skyltar pekade dit förrän strax innan vi nådde fram. Kanske kom vi en ovanlig väg, kanske når man Daruvar bäst från öster. Staden själv är ganska plant belägen men runt omkring i närheten finns det kullar och vinberg. Zdenka pekade på dikena och gräsremsorna utmed gatorna och sa att så såg det också ut där hon växte upp i Vojvodina. Hon talade om Srijem och Srem som är de kroatiska och serbiska namnen på ett område som sträcker ut sig på båda sidor om gränsen och där Srem är en del av Vojvodina, som nu ligger i Serbien. Dit vill jag en gång. Det är sådana trakter jag alltid söker.

Daruvar andas lugn och lantlighet samtidigt som det verkligen är en stad med ståtliga kyrkor, ett slott, varma källor och termalbad, härliga parker och många vackra hus som visserligen är ganska låga men som ändå har tydlig stadskaraktär. Staden verkar rinna ut långt åt alla håll som en bred flod.

I Daruvar finns en stor och livaktig tjeckisk minoritet och många skyltar är tvåspråkiga och det finns ett bryggeri som vidmakthåller tjeckiska traditioner. På frågan om Daruvar ligger i Slavonien fick vi jakande svar, men mer om den saken en annan gång. När vi kom fram var vi ganska hungriga så det första vi gjorde var att leta efter ett matställe. Någon visade oss till ”Flamingo” och vi gick genom ett slags park med rester av gamla fabriksbyggnader och ett vackert vattendrag som vi korsade.

bild1-68

I restaurangens trädgård träffade vi på två väldigt kelna hundar och Luka hade svårt att lämna dem. Jag med för den delen, ja, egentligen alla fyra.

bild2-68

Till sist kom vi i alla fall in och slog oss ner och beställde in Staročeško till de vuxna och en fruktdryck till Luka. Sedan valde Toma någon insjöfisk som han visste att han egentligen inte förstod sig på, eftersom han vuxit upp vid havet. Men det gick bra ändå. Zdenka och jag tog en daruvarsk specialitet bestående av en inbakad köttrulle med ost och gurka längst in. Och Luka fick lite av sin farmors portion.

bild3-68

Mätta eller mer än mätta gick vi sedan ut för att se på staden. Vi följde de raka gatorna, tittade på husen och funderade på hur det kunde vara att bo i staden. Vissa bakgator såg hemtrevliga ut med fruktträd och de där dikena. 13 000 invånare har staden visst och det är ju både mycket och lite, fast mest lutar det väl åt det lilla hållet, men det blir kanske mer om man tänker på det här med drygt tjugo procent tjecker och tio procent serber. Förresten bor det visst också tjecker i byarna runt omkring.

bild4-68

Huvudtorget är avlångt och rätt stillsamt, i alla fall när vi kom förbi. Det livligaste var väl att man på flera ställen rostade kastanjer. Vi tittade lite på den ortodoxa kyrkan från utsidan och lustigt nog såg jag den på tv från insidan dagen därpå. Alla tv-program verkade handla om Daruvar…

bild5-68

Läs mer

Čazma

Efter upphållet i den där byn fortsatte vi resan mot Daruvar. Landskapet var kulligt med lövskogar och fält och byar. Ungefär sex mil sydost om Zagreb ligger den lilla staden Čazma uppe på en höjd. Där stannade vi. Jag kände bara till Čazma från bussbolaget Čazmatrans och nu berättade Zdenka och Toma för mig om bussbolagets historia. Tyvärr har jag glömt det mesta men jag kan skrapa ihop några minnesrester (inklusive möjliga fel): Under jugoslavisk tid fanns ett bussbolag som trafikerade stora delar av landet och efter kriget upphörde det att existera. Det var något med Zadar i historien, men kanske handlade det bara om att Zdenka och Toma bodde där och ibland åkte buss till någon annan plats. I alla fall är Čazmatrans ett slags relikt av det stora jugoslaviska bussbolaget och här i Zagreb ser jag bussar med namnet ”Čazmatrans” skrivet med våmliga bokstäver längs hela långsidorna så gott som varje dag. Men låt oss återvända till Čazma. Vi stannade till där för att både Toma och jag tyckte att staden låg så vackert och såg så inbjudande ut. Čazma har visst inte mer än 2000 invånare men ändå är den lilla orten åtminstone delvis mycket stadsmässig. Fast lantlig också.

bild1-67

Kyrkan, Maria Magdalena, är en både vacker och imponerande byggnad och vi gick runt den.

bild2-67

Sedan ville Luka ha något att äta, så hans farmor Zdenka gick med honom till ett bageri. Toma och jag smet in genom en dörröppning i det ena kyrktornet. Ett öppet hänglås hängde på en hake (nej, det är inte rätta ordet) vid dörren och eftersom vi anade att det inte var tillåtet att gå in, tog jag försiktigt ner låset och stoppade det i jackfickan. Och så började vi gå uppför de smala och branta trätrapporna som egentligen mer liknade stegar än trappor. De tre eller fyra första lystes upp av dagsljus, men sedan blev det mörkt eller i alla fall nästan. Vi tvekade lite men kunde liksom inte låta bli att fortsätta. Vi gick trappsteg efter trappsteg och kände oss för med händerna medan vi gick. Och så med ens hade vi kommit till ”klockrummet”. Det var lite ljusare igen, men plankorna vi stod på var rätt smala. Plötsligt började de tunga klockorna dåna och vi grep hastigt tag i räcket som svajade lite lätt.

bild3-67

Snabbt blev vi överens om att inte fortsätta högre utan vi började i stället nedklättringen. De mörka trapporna gick vi baklänges nerför, men när det blev ljust igen blev vi lite morskare och trampade på nedåt rätt bra. I dörröppningen hängde jag tillbaka hänglåset och så var vi ute i solljuset igen.

I en liten park framför kyrkan fanns en fontän och ett slags ”orgel” som Toma prövade att spela lite på, han slog på skoj an de där välbekanta tonerna ur Beethovens nionde symfoni.

bild4-67

Sedan tittade vi på en tavla med en text om stadens historia och Toma sa något om tiden för det turkiska väldet, men mer om det en annan gång kanske… Jag följde gatan framför oss med blicken ut över raderna av kullar. Det är så vackert här.

bild5-67

Läs mer