Kategori: Resor

Så är vi tillbaka i Zagreb igen efter vår resa och jag har hunnit köpa en påse små små lökar på Branimirova tržnica att ha som ”godis”. En sådan här ganska lång resa – ja, Miki och jag var borta i elva dagar och vi nådde ända till Domodossola – förlänger livet på ett mycket påtagligt sätt eller ska vi säga att både tiden och rummet blir vidare?

En tidig eftermiddag för snart två veckor sedan klev på tåget här i Zagreb. Vi färdades sedan i solsken under en mild himmel längs Sava. Detta är en av de vackraste tågsträckorna jag vet och jag har rest här nästan hundra gånger… kanske överdriver jag lite, men säkert är det inte. Vi for förbi den emblematiska trädgruppen runt det där monumentet som jag nog vetat något om. Träden är nu inte längre så där runda som de var för tolv-tretton år sedan, utan står nu höga och graniga, kanske är de granar. (Jag har tagit minst hundra bilder på dem och detta är helt säkert.)

Vi steg av i Ljubljana, gick lite längs Ljubljanica, åt något jag inte minns bakom (eller framför) marknaden. Inga besök, vi hade siktet riktat mot Trieste, och i kvällningen for vi genom det mörknande slovenska landskapet. Vid gränsen i Sežana uppstod det ett plötsligt tumult i det annars lugna och glest befolkade tåget. En grupp unga afghaner rusade fram och tillbaka genom vagnarna. Miki och jag tryckte oss instinktivt mot väggen. Några – två eller tre – poliser patrullerade igenom tåget. En ny rusning uppstod och vi duckade igen. Sedan såg vi de unga afghanerna springa förbi utanför tågfönstret. Sedan blev det stilla och tåget liksom tvekade med att ge sig av. Men så ”lossnade” något och vi kom iväg och kort därefter var vi i Općine/Villa Opicina i Italien. Sedan covid-tiden byter man tåg här av oklar anledning. Jag får bara svävande svar. Och så satt vi på tåget till Trieste och for den där av landskapet dikterade omvägen ner mot havet någonstans bortom Duino och Sistiana för att sedan göra den där hårnålen för att fortsätta västerifrån längs havet mot Trieste. Testa själva, så får ni se att det är så här eller i alla fall nästan. Och så var vi i Trieste. Här är mitt minne lite luddigt – ibland blir tio dagar till ett slags passato remoto – men jag vet att vi gick lite vid Canal Grande med Alex. Sedan blev det sovdags.

Dagen efter hade Alex ganska mycket tid för oss mellan lektionerna och på morgonen gick vi vid havet och tittade på det sidenböljande vattnet och den eländiga ryska oligark-yachten.

Och så drack vi morgonkaffe på Club Nautico som verkar vara öppnare för allmänheten än den var förr. Vi tittade på Faro della Lanterna och jag sa något svävande om att jag skulle se efter om Pedocin hade vinterstängt eller om jag kunde ta ett dopp där, men detta med Pedocin stannade vid prat. I stället gick vi upp till Largo Barriera, ett lite ”rufsigare” kvarter än Cavana som nu har blivit lite väl turistiskt. Det var helt annorlunda där ännu för tio år sedan.

På Piazza Garibaldi stannade vi en god stund hos en bekant till Alex som säljer saker mycket billigt. Böckerna kostar till exempel en euro styck och här kan man hitta allt och det gjorde vi båda två. Jag köpte ”Il franco cacciatore” som jag av ”sekretesskäl” inte säger något närmare om nu. Den som tittar noga på bilden kan ta reda på mer, men verkligen inte allt. Den andra boken, som jag är nyfiknare på, heter ”Storie dell’Ottavo Distretto” och är skriven av ett slovakisk-judiskt tvillingpar Giorgio och Nicola Pressburger, som levde en del av sina liv i Trieste i slutet av 1800-talet. Titeln anspelar på ett kvarter i Budapest. Den ska jag läsa så snart jag kan.

Vi åt på en underbar liten osteria som nog heter ”La bella Trieste”. Mustig och bra mat, trångt på ett bra sätt. Och så blev det eftermiddag och vi rann nerför en gata med vackra solfärgade hus och så var det dags för Alex att arbeta och Miki och jag sökte oss till Milo Audace där vi skulle träffa Alessandra som mot förmodan lyckats låna en bil, så efter lite tvekan mellan Carso och mare, valde jag Muggia, denna lilla undangömda stad vid havet strax intill den slovenska gränsen. Vi strosade runt en stund i stadens smala gränder (som jag har visat förr) och gick sedan längs havet till småbåtshamnen.

Imorse avreste vi från ett ganska varmt Dresden, följde sedan som vanligt Elbe/Labe med dess vackra slott och krökar. Vi nådde Prag, steg av och sedan snabbt på nästa tåg. Och så for vi länge genom Tjeckien och över kullarna till Moravien, detta land som så sällan nämns vid namn.

Värmen steg men kanske inte så mycket och efter lite slappande och halvsovande i vår helt privata kupé nådde vi Brno, där vi steg av utan minsta krångel, inga tunnlar eller gångar. Och så var vi där och kunde göra stan på vårt sätt. Nå, vi gick till Poutník och drack vårt öl och åt vår vitlöksspäckade hermelín. På bilden syns Rudolf och Miki strax innan han ställer till en hundskandal.

Efteråt fick vi skämmas. Strax innan vi gick till Poutník smet vi in i Alfa Passage för att besöka Michal i hans bokhandel och först köpa den underbara boken ”Dášeňka čili život štěněte” av Karel Čapek, en bok jag länge på nytt saknat.

Vi flanerade lite hit och dit i den varma staden och besökte platser vi känner väl. Miki fick mäta sig med den långskånkade hästen som står där uppe ovanför det stora torget, ni vet.

Sedan hände det och det och så här ser kvällen och brno ut från vår balkong…

Dagen har varit lång och vi har åkt ner i värmen. Jag orkar inte berätta något mer än att vi på morgonen gick Hans-Fallada-Straße till slutet, något jag aldrig gjorde medan jag bodde i Greifswald,DDR och arbetade på Nordeuropawissenschaften just på den gatan. Jag ville inte veta då. Nu såg jag att gatan slutar med en obevakad järnvägsövergång och sedan fortsätter som gräsväg in i ett stort område av Schrebergärten.

Resan gick från Greifswald till Dresden med ett fånigt stopp i Falkenberg/Elster där allt var stängt för att det var måndag. Det var hett att gå med ryggsäck längs den raka gatan.

Vid dagens slut nådde vi Dresden och vi gick förbi Frauenkirche och längs Elbe och lite hit och dit i matt planlöst, men ändå glada.

Vi åt och drack på ett välsignat vis och återvände till vårt rum och såg ett stycke solnedgång.

(Jag skriver det här för att veta att detta eller något liknande hänt.)

I slutet av eftermiddagen nådde vi Greifswald, Rudolf, Miki och jag och vi bestämde oss för att ta nattrast där. Vi valde slumpvis Hotel Adler som visade sig ligga vid Hans-Fallada-Straße, mittemot min gamla arbetsplats från DDR-tiden. Allt så likt och ändå så olikt. Allt så mycket ljusare än då.

Vi följde Lange Straße in mot torget och rådhusplatsen. På DDR-tiden hette gatan med en falsk klang ”Straße der Freundschaft”, men ingen talade om den med det namnet mer än i officiella sammanhang. Så nådde vi torget med alla de till oigenkännlighet renoverade byggnaderna.

Efter en stund fortsatte vi på jakt efter ett matställe men det var tunnsått och väldigt påtagligt söndag eftermiddag, så vi gick tillbaka till torget där vi med några greifswaldbors hjälp fann Störtebeker Brauhausgasthaus där vi slog oss ner och åt och drack.

Det blev bra och vi drack av det där Störtebekerölet i det starka solskenet och åt vårt kött och vår fisk. Ganska trötta gick vi ”hemåt” igen till Hans-Fallada-Straße…

Miki och jag har nu tagit oss från söder till norr nästan till fots. Javisst, bara nästan, tåg är nästan till fots, särskilt lokaltåg. En vecka tog det, så vi har varit med om ”allt”, vi har inte passerat förbi utan varit i. Världarna ligger fint skiktade i minnet nu, men jag vill för att jag tycker om det berätta lite kort om hur det var, var vi var och ibland med vem eller vilka.

Måndagen den tjugonde lämnade vi Zagreb, eller i alla fall Kornatska i svinottan. Vi steg på tåget som var ganska glesbefolkat och så for vi igenom det sköna Slovenien, längs floderna, först längs Sava till Zidani Most, sedan längs jag vet inte vilken flod förbi Laško och Celje, sedan över Drava vid Maribor. Hela tiden lugnt och vi visste båda att här har vi varit mer än en gång…

Och så var vi i Spielfeld-Straß och folk steg på för att kanske vandra eller cykelvandra i några närliggande berg.

Miki satte sig med två österrikiska herrar och lyssande på deras samtal. Jag blundade lite och hörde en av dem säga: Mich fasziniert es wie ruhig dieser Hund ist. Ja, Miki har en stor ro i sig. Vi kom förbi Graz där jag i ett tåg i motsatt riktning en gång för kanske tio år sedan hörde en halvfull ganska gnällig ung man upprepa frasen: Aber wo können wir uns treffen? ”Treffen” hade ett långt utdraget första ”e” enligt traktens sed, kanske kan ni höra det? Ja, och så passerade vi Mürzzuschlag, där jag alltid undrar över detta ”Zuschlag”. Vad är det som händer? I Wien köpte vi biljetter till Brno iförda mask och brnjica. Och så bar det av igen. På det tåget hade vi det härligaste resesällskap, en kinesiska som saknade sin hund hemma i Kina, och två portugiser, far och vuxen dotter som skapade ett underbart puss-och kramkalas i den trånga gången. Jag fick inte upp mobilen förrän den varma stormen höll på att lägga sig.

Och så kom dagarna i Brno, ja, en dag och två nätter. Jag visar på nytt den emblematiska bilden med Miki, Cyril och Irina i Alfa Passage, den där sena kvällen på vägen från baren till Irinas och Libors kök. Men jag berättar i stället något kort om Mikis och mitt besök i bokhandel som syns bilden.

Michal, ägaren, är en gammal vän till René och jag kände nu igen honom från begravningen. (Ja, ni får tycka att detta låter konstigt.) Och jag mindes att han var den man som fallit på knä vid kistan, den ende som gjorde det och den ende som egentligen inte kunde det, för han hade svårt att komma upp efteråt trots käppen. När vi kom in i bokhandeln satt Michal och hans unga beträda och åt glass. Michal tittade på mig och sa: Bodil (med rätt uttal). Vi hälsade lite svårt och vingligt bland bråten och så fick jag sätta mig på något obestämt, inte just en stol, och Michal räckte fram slutet på glasstruten till mig men jag sa något avvärjande så Miki fick stumpen och den unge mannen skickades att köpa kaffe åt mig i baren intill (före detta Švanda) och så frågade han vilken färg jag ville ha på chokladen. Lite osäkert sa jag: brun. Vi talade kroatiska med allt möjligt tjeckiskt instucket från Michals sida. Fem minuter senare var den unge mannen där med kaffe och en liten samling bruna praliner som jag fick serverade i hyllan bland en rad originella föremål som jag nu inte minns utom käppens krycka som var ett förgyllt fågelansikte. Vi pratade om Trogir, där jag aldrig varit, och om Zagreb, där Michal bara varit vid ett kort besök i barndomen. Den unge mannen skickades efter vin: två flaskor vitt, en med rödvin och en med någon spritsort. När han kom tillbaka ställdes allt framför mig och jag fick ett glas. Michal sa att han tyvärr inte kunde dricka för hans hälsa tillät det inte, så det var jag som fick dricka och Michal rökte lite och drack Mattoni, det där utmärkta tjeckiska vattnet. Vi talade lite om ”Dášeňka” av Karel Čapek som jag såg i hyllan snett framför mig. Den vill jag köpa på hemvägen för den boken saknar jag.

Dagen därpå bröt vi upp mot Dresden, gjorde ett ultrakort stopp och Prag där vi träffade Peter. Efter det kom vi så småningom att resa längs Labe/Elbe och i kvällningen nådde vi Dresden, där Alexander mötte oss. Och så följde två kvällar och en dag – ja, två nätter var också med – i Dresdener Neustadt och på kvällarna satt vi mycket med Alexander och hans vänner och drack öl och pratade om världens gång, om Thomas Mann, om DDR, om Fontane kanske också, och om denna förfärliga tid av krig och ondska.

Och så blev det en ny tågresa, jag nu med 9-Euro-Ticket, så jag åkte mycket billigare än Miki. Vi steg av lite här och där i Oberspreewald i sorbiska trakter. Vi drack kaffe i Ruhland och åt en måltid i Senftenberg. När det började dra mot kväll nådde vi Berlin och blev hämtade från någon station, minns inte vilken, av Jelena och Arne och så var vi hos dem i Rosenthal, som egentligen är en gammal by, en härligt brandenburgsk by med en kyrka från 1200-talet och en stenlagd bygata. Där levde vi ett skönt trädgårdsliv med avbrott för promenader ut genom Schrebergärten mot fälten. Dagen därpå åkte vi med Jelena och badade i Tegeler See. Ni ser Jelena en bit ut i viken.

Miki badar ju inte så han grävde sig svalkande gropar i sanden eller kröp runt i vassen och så lyckades han springa med smutsiga tassar över någon grannes filt. Men det blev ingen större skandal.

På söndagsmorgonen insåg jag att vi inte skulle kunna ta oss till Ystad samma dag, så jag riktade in mig på en övernattning i Saßnitz, men också det höll på att gå fel för att något hade hänt med spåren eller ledningarna – minns inte vad – så vi kom bara till Lietzow med tåget, fast sedan om vi ändå till Binz men där var det slut och vi stod inför ett slags utmaning: Skulle bussen från Binz till Saßnitz ta med hundar? Min hjärna surrade lite för att söka andra utvägar ifall det skulle gå snett. Den surrar ännu. Men det gick bra – bara en lätt svedd nervstump hos mig – och Miki fick åka för en euro och något mer. På kvällen gick vi längs havet eller längs en gata lite ovanför havet. Jag tänkte på alla de gånger i forntiden då jag kommit till denna stad. Den var så lik sig och liksom enbart skenbart västlig och modern. Jag mindes min skräck inför de gråa väggarna och de där underliga nattliga vandringarna ut till Stralsund-Rügendamm för att det visst saknades en förbindelse mellan Saßnitz och Stralsund vid vissa tider…

Morgonen därpå kom vi lite för sent ut till färjeläget i Mukran och där var det nära ögat igen, men ”miracolo!” vi släpptes på ”als letzte Passagiere”. Ja, så kan en resa från söder till norr se ut.