(Minnes)bilder från Sardinien

Sedan i förrgår är jag tillbaka på Hvarska 10 och försöker nu orientera mig bland rutinerna kring tentamensperioden. Lite däckad är jag av det stora temperaturfallet från Sardinien till Slovenien, 20 grader kanske, eller också av den överdrivna luftkonditioneringen på tåget Mestre-Trieste. Så nu är jag i en brakförkylning. Och hålet efter Londi har frilagts på ett nytt sätt och jag fylls från stund till stund av bävan eller skräck. Ett tag i mitten av sommaren trodde jag att jag hade inneslutit henne i mig, men det var en dröm och saknaden sliter i mig. Men Sardinien blev en omstörtande och stärkande upplevelse ända från den första dagens initiationsrit med krypandet på knäna i nuraghens mörka spiralgång uppåt och svindelögonblicket på den kantlösa toppen till dykandet i viken vid Portobello med alla fiskupplevelserna (jag hör fortfarande bara på ett öra) under vattnet. Jag glömmer inte dessa drömlika aguglie – som på svenska heter näbbgäddor, vet jag nu – som simmade i stim strax under ytan och först verkade vara ljusreflexer från det starka solljuset. Jag såg dem som fantasispjut, blåa på ovansidan och guldfärgade undertill och det dröjde innan mina ögon förstod att de var verkliga fiskar. Jag minns också dagen då vi simmade bland romerska kolonner vid Santa Teresa di Gallura.

Genom Teresa trängde jag allt djupare in i nuraghevärlden och på kvällarna innan jag somnade tänkte jag ofta på dessa märkliga byggnader. En sen kväll fick jag ett slags uppenbarelse som gav mig ord att våga mig på att försöka formulera åtminstone en av nuraghens hemligheter med: I allt annat byggande utgår man ifrån att det ännu inte finns några väggar eller något tak. När det gäller nuragherna utgår man ifrån att det ännu inte finns några rum. Vid konventionellt byggande uppför man väggar och tak. När man bygger nuragher skapar man först en massa som man sedan plockar fram rummen ur genom att flytta undan stenar. Det rör sig om ett slags byggande med omvända förtecken. Dessutom finns ju "pozzi", brunnarna, som är ytterligare en typ av inverterat byggande, nuragher ställda på huvudet med vatten på toppen eller kanske snarare botten.

Jag kröp mycket på knäna under mina sardiska dagar och vi var flera gånger inne i stenåldersgravarna ”Domus de Janas”. Några av dem är inhuggna i en elefantliknande klippa. Rummen är mycket små, inte mycket mer än kroppsstorlek, så man hade hela tiden klippväggarna runt sig, närmast som en strumpa. Nu när jag tänker tillbaka slår det mig att det finns likheter mellan ”Domus de Janas” och nuraghernas inre. Urgröpningsprincipen och de angränsande smårummen som utgår från nästan varje större rum.

Kanske har också Giuseppes och Teresas hus i sitt samspel med trädgården något som pekar tillbaka till nuragherna, alla gångarna och det tornliknande. I huset finns ju även ett slags guddom, mirakelkatten Pallocchio med sina runda ögon som tar in allt. Efter en tid i huset började jag uppleva honom som en budbärare från Londi. Nej, han är inte alls lik Londi, men vem har sagt att en budbärare ska vara lik den vars bud han bär? Jag satt ofta hos Pallocchio och han kom ibland till mig av egen vilja.

bild1-80

bild2-80

bild3-80

bild4-80

bild5-80

Läs mer

Sardinien på månens baksida

Sardinien är en kontinent med en längre historia och djupare rötter än Europa. Allt här ger svindel, vertikalerna in mot djupen, de sedan länge försvunna övre delarna av nuragherna, mörkret inne i stenåldersgravarna ”Domus de Janas”. Centrum för min värld har plötsligt flyttats långt västerut, ut till denna havskontinent. Jag lever i den lilla staden eller kanske byn Badesi i Gallura och upplever märkliga ting tillsammans med min dotter och hennes sardiska familj. Idag gjorde vi i den över 40-gradiga hettan en utfärd till nuraghen i Losa och till den heliga brunnen i Santa Cristina, som är ett slags nedåtvänd nuraghe, där toppen är en brunn som man stiger ner till utmed en lång trappa. Jag talar både sanning och fantasi, men ingen vet egentligen hur det verkligen ligger till och det är fortfarande mycket varmt.

Längs vägarna som Giuseppe körde berättade Teresa märkliga tjusande historier om landet. Hon berättade om de små rödpälsade vildhästarna på högslätten Giara, om albinofladdermössen i en grotta jag glömt namnet på och om nuraghernas orientering efter stjärnbilderna. Nuraghekonstellationer vill jag nu kalla dem. Och hon berättade om att nuragherna en gång stått nästan överallt i hela Sardinien. Och tittar man uppmärksamt på landskapet så ser man att det finns nuraguer också där de inte finns. Man ser var de har stått och de håller fortfarande sina luftplatser.

Igår – en dag som nu ligger oändligt långt bakom mig – var vi vid eller ovanför det blåaste hav i Castelsardo. Och sent på eftermiddagen samma dag for Federico, Alex och jag till en helt ”vild” nuraghe här i närheten och kröp på knäna i mörkret genom den trånga gången upp till toppen, som helt saknar räcken eller balustrader och där jag fick ett svindelanfall som jag eller vi kuvade till ett slags initiationsrit.

bild1-79

bild2-79

bild3-79

bild4-79

bild5-79

Läs mer

En av dessa slovenska resor

Nyss kom jag tillbaka från en av dessa svårbeskrivliga resor med Igor genom Slovenien. Många tror att Slovenien är ett litet land men varje resa i landet motbevisar denna tanke. Jag kom till Ljubljana på torsdag eftermiddagen och vi for enligt min speciella önskan iväg till Joškos rustika restaurang under lönnarna – eller är det lindar? Vi pratade lite om Ungern, om Hemingways A Farewell to Arms och om vart vi skulle åka. Egentligen hade Igor en bergsvandringsplan – Kranjska Gora och andra vilda trakter, men så kom han på att jag ju tycker bättre om värme än svala bergstrakter och så svängde planen utan att jag behövde mer än samtycka lite förstrött. Vi åt bra, fast nu minns jag inte vad, jag vet bara att det varken var testiklar eller hjärna. Och så blev det natt och så blev det morgon och när förmiddagen kom for vi rakt västerut mot Idrija, jag vet fortfarande inte hur det blev just så, men visst var det en bra idé. De vita husen i den lilla staden är ganska höga och står på ett ledigt sätt sedan århundraden utspridda utmed de olika vattendragen. Här bröt man tidigare kvicksilver, jag tror till ganska nyligen. Och nu finns där ett gruvmuseum och vi beslöt oss för att bese det.

bild1-78

Jag minns särskilt den suggestiva musikkåren som stod uppställd i det ena rummet, dockor med ansikten från soldatporträtt som fanns på väggen bakom. Nej, fråga mig inte – tänk er dessa ansikten i naturlig storlek till dräkterna och instrumenten!

Resan fortsatte västerut och Igor lät mig veta att det fanns tre vägar att välja mellan. Vi eller han valde den mellersta, keltiska, vägen och så började en slingrig färd genom trånga dalgångar. Vi talade om Hemingways A Farewell to Arms och första världskriget medan vi närmade oss Soča-dalen (på italienska heter floden Isonzo). Och så såg vi den gröna floden, kom lite fel men ändå rätt och nådde så småningom byn eller småstaden Kanal alltmedan Igor berättade förfärande historier om sin familjs öden i trakterna. Värmen hade under tiden stigit en hel del och vi kände att vi behövde svalka oss, så vi stannande till vid ett litet torg och letade oss ner till floden genom krokiga gränder och till slut nerför en dammig lerbacke. Där nere levde inte så få av byborna det härligaste strand- och badliv. Och vi gled också ner i det skenbart iskalla vattnet. Det var hett i luften så skillnaden blev dramatisk.

bild2-78

Sedan minns jag inte riktigt hur vi fortsatte men efter ett tag var vi i Brda, som är ett slags jordiskt, mycket jordiskt, paradis av böljande vinkullar i guldgrönt som buktar sig in i Italien som en egensinnigt formad solfjäder. På terrassen till slottet i Dobrovo intog vi vår kvällsmåltid och vi lät blickarna följa kullarnas vågor. Jag tror det var tredje gången vi satt där. De andra gångerna låg Londi under bordet och det tänkte jag på.

bild3-78

Vi övernattade i byn Ceglo hos Vanda som har huset fullt av lavanda. Jag tog bilder på hennes röda katt, men dem visar jag en annan gång. På lördagsförmiddagen for vi över gränsen till Italien – ja, vi var faktiskt i Italien fyra gånger på den lilla resan, man passerar hela tiden gränser på ett obekymrat sätt. Vi for till Cormons, som är en långsmal liten stad som fyller det utrymme som finns. En gång i tiden for Orient-Expressen förbi här. Vi gick genom staden till platser jag kände igen från andra resor i mitt liv.

bild4-78

Och vi drack kaffe på en upphöjd terrass. Vi kommenterade det där speciella sättet som italienare har att bära vilka kläder som helst med elegans. De lär sig från barndomen, ju. En kort stund senare var vi i Slovenien igen och vi for upp mot Brdas lite vildare norra delar. (Detta är en förkortning.) Vi letade efter ödebyn Slapnik som plötsligt blivit vårt kanske allvarligaste mål i detta egentligen helt sorglösa vagabonderande. Många avvägar hann vi avverka innan vi slutligen till fots letade oss fram till en av grönskan nästan helt dold övergiven byn. Den hade övergivits för att åkerjorden var för begränsad och kanske för att den inte hade några vida utblickar. Jag tror att Igor sa något sådant. Och så tilla han att den nog var över tusen år – något som skakade mig. Vi talade om folkvandringar och långa tider. Kanske nämnde vi också illyrier. Och husen eller ruinerna i Slapnik var många fler än jag hade väntat mig.

bild5-78

Läs mer

Återfärd

För några timmar sedan korsade jag Drava, gränsfloden mellan Ungern och Kroatien. Floden såg varm och trög ut genom det smutsiga fönstret.

bild-78

Hemresan var lika svettdrypande som ditresan, men tåget var både kortare och tommare och lustigt nog ännu långsammare, särskilt utmed Balaton. I min kupé var vi två, en medelålders zigenare och jag. Han försökte säga något till mig men jag svarade ”nem értem…” så det blev inget mer. Vi reste förresten bara tillsammans mellan Székesfehérvár och Nagykanizsa. I de andra kupéerna satt det engelska ungdomar, som bland annat mycket högröstat påstod att Kroatien ingår i Schengen. Jag sa ingenting om det. Jag tänkte på de gångna dagarna med Gabriella i Budapest och vid och i Velencei-tò och hemma hos hennes föräldrar i Érd. Intrycken rörde sig långsamt i huvudet på mig som stora fiskar, som med ens blev snabba när jag försökte hålla fast någon av dem eller ”sortera” dem. Men så fångade jag ändå in ett ögonblick från sista kvällen på en ”sportbar” på Margitsziget (Margaretaön) då Gabriella och jag plötsligt kände igen Luka Modrić på den ena tv-skärmen och ropade ”Modrić” i kör och kände oss väldigt kroatiska.

Medan landskapet rullade fram och jag kände svetten rinna över ansikte och rygg gick jag igenom mina ”hundra” ungerska ord. Ett av dem är ”disno” (gris), ett annat är ”szabadság” (frihet). Ja, jag kan annat mer användbart också eller nej, förresten ”gris” och ”frihet” är nog så användbara när man behöver dem.

Och nu sitter jag här i balkongrummet på Hvarska 10 igen och undrar om kvällssvalkan ska komma någon gång. Svetten klibbar och natten är svart.

Läs mer

Resan till Budapest

Innan glömskan börjar sudda ut bilderna och blanda ihop intrycken vill jag skriva ner några rader om min resa hit till Budapest. Jag hade valt att ta tåget eftersom tågresor för mig är de riktigaste resorna. Det hela började lite trögt med att tåget från Rijeka till Zagreb var 70 minuter försenat, men jag tog det med jämnmod och satte mig i baren utanför stationen och drack mycket långsamt en kopp kaffe medan jag – också mycket långsamt – läste några sidor i Thomas Bernhards . Jag skrattade lite inåtvänt åt scenen i den rustenschacherska byxbutiken där Karrer lät expediten hålla upp alla byxorna mot ljuset för att se om tyget hade tunna ställen.

Så kom då tåget slutligen in på perrongen och ganska snart var så gott som alla platser tagna. Vi gungade igång och värmen steg eller var hög redan från början. Luftkonditioneringen pumpade bara omkring varmluft och de som hade solfjädrar använde dem och de som hade frottéhanddukar använde dem, några viftade sig med passen andra med biljetter. Jag märkte att jag inte svettades på ett vanligt sådant där lite småkladdigt sätt; i stället regnade det ifrån mig. Snabbt och slött bestämde jag mig för att inte bry mig om det. Jag regnade och det var ingenting med det. Vi passerade förbi Dugo Selo, Vrbovec och Križevci och jag lade märke till att det bara var jag som tittade ut. De flesta omkring mig var ungdomar på långresa och de hade blickarna på sina telefoner eller så blundade de. Jag såg majsfält och de där ”för alltid ännu inte” putsade tegelhusen, som man ofta ser på Balkan. Mellan majsfälten fanns små sankmarker och då och då fick jag syn på en stork som gick och plockade där. Och jag tänkte på den där raden i Rilkes dikt Das Karussell: ”und dann und wann ein weißer Elefant”…

bild1-76

Vid Koprivnica kom passpoliser ombord. Jag var lite förvånad för jag hade aldrig tänkt på hur nära den ungerska gränsen staden ligger. Först gick ungrarna och sedan kroaterna, lite ologiskt, men så var det. Strax efteråt vaggade tåget iväg och ytterligare lite senare passerade vi gränsfloden Drava.

bild2-76

Och kort efter det stannade vi på den första ungerska stationen som heter Gyékényes. Där upprepades passproceduren av både ungerska och kroatiska gränspoliser. Passagerna visade och stoppade letargiskt tillbaka sina pass medan svetten droppade. Jag sa ”köszönöm” till ungrarna för att öva lite.

bild3-76

Värmen steg lite till och tåget lämnade stationen. Jag såg majsfält, solrosfält med mogna och trötta solrosor och då och då en stork. Och så somnade jag fastän jag hade bestämt mig för att inte sova. Jag drömde något svävande och allvarslöst som gick över i en vag halvvakenhet. Det kändes som om jag gungade fram utmed ett jätteakvarium med grönt vatten. Så öppnade jag ögonen mot vattensidan och där var Balaton. Känslan av att vara en mycket liten varelse på resa längs en akvarievägg dröjde sig kvar ännu en stund medan jag undan för undan upptäckte detaljer i panoramat utanför fönstret. Jag såg talldungar och hus, små massiva kubiska hus med toppiga tak. Och jag såg män utanför husen som på ett obestämt sätt påminde om dem. Och bakom fanns det gröna vattnet.

bild4-76

Jag läste namnen på orterna vid sjön: Balatonfenyves, Balatonszemes, Balatonszárszó, Balaton-… Och så lämnade vi sjön och landet bredde ut sig platt och vidsträckt under den blåaste himmel. Vi nådde en annan sjö, Velencei-tò, och följde den. Den låg där platt bland vassen och såg låg ut. Jag såg långa namn på stationerna som Székesfehérvár… Och så nådde jag min destination Kelenföld, där Gabriella väntade på mig. Vi tog spårvagnen hem till henne och så stod jag vid räcket utanför dörren till hennes lägenhet och tittade ut över denna underbara ”pavlač” (som det heter på tjeckiska).

bild5-76

Läs mer