Lukavec från luften

I början av oktober gjorde Vesna, Miki och jag en av våra första turer genom Turopolje tillsammans med min syster. Vi gjorde en avvikelse från trähusjakten och gjorde en avstickare till det lilla slottet Lukavec i närheten av Velika Gorica. Någon dag senare skrev jag så här om det och visade åtminstone den ena av de här två bilderna:

Slottet är gult och mycket kompakt och liksom slutet i sig självt, en barsk liten fästning. Det ser i all sin nästan överdrivna regelbundenhet och handfasthet inte riktigt verkligt ut. Runt slottet finns en förvildad park med halvt uttorkade vattendrag där vassruggarna trängs och skjuter i höjden och här och där välver sig en ranglig grånad träbro över vatten och vass.

1. IMG_3718

2.-IMG_3723

Ja, och någon gång i mitten av samma månad flög jag till Bukarest. På hemvägen hade jag som vanligt en fönsterplats, för jag vill gärna se världen under mig, när jag någon gång befinner mig uppe i luften. När vi närmade oss Zagreb och flygplanet sänkte sig lite satt jag med näsan vid rutan och spanade efter igenkännliga platser. Mobilen höll jag hårt i näven. Blicken gled hit och dit över fälten, vägarna och byarna, då jag plötsligt fick syn på något fyrkantigt gult med torn och röda tak. Lukavec! Jag fumlade till med mobilen och höll på att tappa den. Arg på min klumpighet tog jag ändå i rask följd en, två, tre bilder på måfå men beslutsamt. Först en bra stund efteråt såg jag att Lukavec fastnat längst ner på den ena. Oj, vad tydligt, tänkte jag. Vad liten parken är! Och sedan: Lukavec måste ha skapats för att ses från luften!

3IMG_4081

Läs mer

Turopolje är världen

Idag är solen tillbaka och energin flyter tillbaka i ådrorna. Allt är lätt, nästan allt i alla fall. Och Vesna och jag har kvar vår Turopolje-förhäxning. Turopolje är världen! Idag for vi – Vesna, Miki och jag – iväg förbi Odra och en rad andra byar tills vi nådde Markuševec Turopoljski. Där finns en cowboy-restaurang – ja, det är möjligt att ni inte brukar besöka sådana – med hästar och mängder av katter.

1IMG_4424

Först tittade vi lite på hästarna och alla barnfamiljerna som rörde sig hit och dit mellan huvudbyggnaden, stallet, hästhagen och markerna omkring. Vi bestämde oss för att följa den lilla vägen ett stycke för att se vad som dolde sig bakom nästa krök. Det är något ofrånkomligt detta att vilja se vad som finns ”om hörnet” och det finns alltid ett följande hörn och så ser hela livet ut: Vad väntar om hörnet?

2IMG_4429

Nå, inget särskilt men vackert var det och vägen drog oss vidare och vidare. I gräset såg vi blommor och svampar och vi tittade också upp mot de små husen uppe på åsen och fantiserade lite kring dem och deras människor.

3IMG_4433

Så fortsatte vägen neråt in i en lövskog och vi tyckte det blev tid att vända om, kanske allra mest för solens skull. Solljuset är livslågan.

Snart var vi tillbaka vid det stora trähuset, där cowboy-restaurangen är inrymd. Vi klev upp för den breda trappan och fortsatte ut på verandan och valde ett bord med utsikt över hästar och barn.

4IMG_4437

Vesna och jag åt kungligt och länge, fast länge kanske redan ingår i kungligt. Miki upplevde helt andra saker. Han satt under bordet på trägolvet och spanade efter husets kringsmygande katter. Den ena av dem var särskilt utmanande och låg länge mitt framför nosen på honom med halvslutna ögon. Miki höll oavbrutet kopplet på helspänn och sig själv också.

5IMG_4442

Läs mer

Tillbaka i Turopolje

Tillbaka här och tillbaka på vägarna här omkring: Idag reste Miki och jag med Vesna på en av hennes reportageresor bland trähusen i Turopolje. Ja, kanske var det mest en nöjesresa. Vi har utvecklat ett beroende av traditionella turopoljska trähus – åtminstone Vesna och jag, men Miki har inget emot att komma ut i byarna och se och sniffa efter hönor och tuppar och får. Vi såg en fantastisk tupp med granna pälsstövlar i Novo Čiče! Det ni!

1IMG_4108

Först letade vi oss lite omständligt fram till byn Velika Buna (Det stora upproret), där Vesna skulle intervjua en fru (nej, jag tänker inte säga varken ”kvinna” eller ”dam” eller ”tjej”) som driver eko-turism i ett vackert restaurerat trähus omgivet av vingårdar och vackra böljande kullar.

2IMG_4109

Vi gick in och besåg de vackra rummen och Miki träffade den glada bordercollien Luna (så tror jag hon hette, om inte så hade hon lätt kunnat heta det, för så heter var tredje tik här) och lekte lite återhållsamt med henne.

3IMG_4110

Vi tackade nej till kaffe och åkte vidare till Novo Čiče, där Vesna skulle tala med mannen som förestår den lilla etno-byn inne i den större byn. Vi gick runt, Vesna talade med mannen, vi tog bilder och Miki kände sig lite berusad av hönslukten, tror jag. Och den stora tuppen gick så nära och så tvärsäker, som om han visste att han tillhör en skyddad art. På slutet fick vi ett par broschyrer om platsen och Vesna och mannen beklagade att Turopolje är så okänt och liksom bortglömt, men jag undrade lite i bakgrunden om det kanske inte är något bra med denna bortglömdhet. Glömska kan skydda.

4IMG_4137

Sedan var vi ”lediga” eller i alla fall Vesna och vi steg in i bilen och for till Velika Gorica för slå dank där. Velika Gorica är en välmående stad som varken är stor eller liten och som jag tror det kan vara lätt att leva i och jag vet att de studenter jag har som kommer därifrån brukar vara lite måttfullt klädsamt stolta över sin hemstad. Vesna köpte underbar burek åt oss i en liten ”kiosk” i en ful halvskum tunnel. Ska jag köpa burek i Velika Gorica någon mer gång så är det där! Sedan gick vi med den heta burkpåsen längs huvudgatan till det bästa kaféet. ”Dobardan” heter det, ja, goddag. Vi satte oss vid det bästa bordet under en prasslande lönn invid gatan och Miki hoppade upp på den perfekta träklädda muren och spanade ut mot gatan och händelserna.

5IMG_4141

Läs mer

Och efter allt detta – till Rumänien!

Under sensommaren har Miki och jag färdats hit och dit genom Kroatien och jag har nog sett mer av landet än någonsin förut. Vi har rest på egen hand, tillsammans med Vesna många gånger, och med Nilla har vi också gjort en hel del turer och ett par med Toma och några till. Vi har varit i Našice i Mikis slavonska hemtrakter, i Desinić och Klanjec i Zagorje. Och vi har varit på många ställen vid Kvarnerbukten: Jadranovo, Crikvenica, Bakar – det förtrollade Bakar, i Kastav, mitt kanske framtida hem, och i Hreljin. I Istrien på berget Učka. Och i Samobor, här strax intill. Och sedan alla färderna ner genom Centralkroatien: genom Turopolje, till Sisak, till Karlovac och till Hrvatska Kostajnica. Jag har säkert glömt något, men denna vimlande mängd av platser, sinsemellan så väldigt olika platser, tapetserar ännu mina drömmar.

1.IMG_3885

Men nu ska jag om någon dag ge mig av till ett land där jag aldrig varit förr. Resan går till Rumänien och närmare bestämt till den oöverskådligt stora staden Bukarest. Jag förbereder mig genom att läsa dikten ”Flanören” av den kroatiska poeten Ana Brnardić (i översättning av Djordje Žarković). Den handlar om den stora parken vid sjön strax intill platsen där jag ska bo.

Flanören
I Herăstrăuparken promenerar Döden
underskön, sorglös till sinnes
vit, överdådig
Himlen är öppen, den når
djupt ner i det förflutna

Jag sitter på en bänk omfamnad av sly
Ryggrad, en i barndomen bortryckt stjälk
Rösterna dämpas
Fåglarna gräver sig ner i marken
Sjön bakom mig en mustig soppa av alger
Ju mindre kropp, desto lättare tar den sig
genom nålsögat

Läs mer

Turopolje

Nu är det kväll och jag vet knappt vad jag heter för dagen har varit till brädden fylld av en lång slingrande färd genom Turopolje, området mellan Zagreb, Sisak och Karlovac. Vesna höll i ratten på mer än ett sätt och hon hade en mycket mer detaljerad plan än Nilla och jag kunnat ana efter gårdagens lösa prat om en liten tur i Turopolje. Och Miki visste väl ingenting alls men han är alltid pigg på att upptäcka nytt, nästan alltid i alla fall, och nu ligger han utmattad på girafföverkastet.

Vårt mål var mycket utsträckt och bestod egentligen av alla de vackra gamla trähusen i trakten. Dessa trähus är byggda av ekstockar och har ofta vackert utsirade trappgångar, loft och balkonger. Först for vi till Mala Mlaka och tittade på ett nästan alltför väl restaurerat herremanshus från 1600-talet, så det visar jag inte. I stället visar jag Miki i väntan på oss medan vi tittade på husets interiör:

1IMG_3678

Efter anhalten där, där Vesna – som är journalist för en spansk nyhetsbyrå – också intervjuade föreståndaren för komplexet, for vi vidare till Velika Mlaka och dess vackra kyrka tillägnad Sankta Barbara, men jag väljer att i stället för kyrkan visa församlingshemmet eller vad det heter:

2IMG_3698

Sedan fortsatte vi till Donja Lomnica, där Vesna intervjuade en enarmad man som hade ett slags vaktmästarroll för samlingen av trähus där. I den förvildade trädgården plockade vi underbara röda äpplen från ett avbrutet träd:

3IMG_3715

Efter det for vi än hit än dit efter Vesnas anteckningar och så småningom var vi i Staro Čiće och fann detta magnifika hus:

4IMG_3732

Den märkligaste byn var Mraclin där nästan hälften av husen är den här sortens mörkbruna träbyggnader, en del restaurerade och bebodda, andra stadda i vackert och dunkelt förfall:

5IMG_3747

Ja, och detta jag visar är alltså bara en bråkdel av allt vi såg och upplevde. I mitt huvud dansar trähusen långdans i dubbla rader…

Läs mer