Kategori: Resor

Efter närmare fem dagar i Slavonski Brod är vi tillbaka i Zagreb igen. När jag blickar tillbaka inser jag att detta var en av mina allra bästa resor någonsin. Det är sant att jag satt min fot i staden tidigare, att jag åkt förbi med tåg eller buss, men egentligen visste jag ingenting när jag nu kom dit och det människor här berättat om staden var alltid så lite och så liksom ”bortvänt”: ”det är bara en liten stad, där finns inget särskilt och ibland kommer dålig luft över från industrierna i Bosanski Brod”. Ungefär detta hade jag fått veta innan Nilla, Miki och jag steg på tåget som – långsamt – skulle ta oss några timmar i sydöstlig riktning.

Vi for iväg en lite småmulen men ganska ljummen dag och landskapet vi for igenom var ganska platt men långa åsar följde oss på den norra sidan. Vi for sakta genom byar och skogar utmed fält och ofta kunde man se får och hönor utanför tågfönstret. På stationerna vinkade uniformerade stinsar värdigt av tåget. Det är ju så det ska vara när man åker tåg på riktigt.

Vår ankomst i Slavonski Brod minns jag bara otydligt för när man stiger av finns egentligen ingenting att fästa blicken på. Bred och tom låg ”ingången” till staden där. Kanske spår av olika krig och bombningar. Vi gick och gick tills vi så småningom passerat genom detta limbo och vi gick förstås en omväg, det gör man lätt när man går på okänd mark. Och så var vi med ens på det vidsträckta Trg Ivane Brlić-Mažuranić (Slavonski Brod är nämligen en av den stora sagoberättaren Ivana Brlić-Mažuranićs hemstäder), som trots sina enorma dimensioner ger den som går där en känsla av trevnad och omslutenhet, kanske för de vackra, inte alltför höga ljusväggade husens skull eller för det täta sorlet av röster från barer och kaféer. Torget slutar – eller börjar, om ni så vill – vid Sava med en storslagen utblick över vattnen. Stadens skapare och invånare har verkligen förstått att göra floden till en del av staden.

De första två nätterna bodde vi i ett rum vid en vackert sliten gammal innergård. Det enda störande var att värden var trist, så efter två dagar flyttade vi tvärs över gatan till en vänlig dam som hyr ut rum vid en annan behaglig innergård. Avståndet till torgets kortsida och floden från båda platserna var en halv minut och priset var rätt. Och redan första dagen hittade vi vår restaurang, Kuća Piva, där vi dagligen åt mäktiga vällagade kötträtter. Vi åt bara en gång om dagen utom någon småsak till frukost. När man är mätt så är man mätt.

Redan andra dagen var vädret högsommaraktigt härligt och himlen välvde sig blå högt över oss under alla de kommande dagarna. Ofta gick vi längs flodpromenaden och ibland satt vi i någon av barerna under platanerna där eller så strövade vi omkring vid det vackra duvblå franciskanerklostret.

En gång gick vi till stadens stora fästning, Tvrđava Brod, som byggdes på1700-talet som en del av Militärgränsens befästningar. När man går runt i fästningsområdet växer avstånden på ett nyckfullt sätt och man kan lätt hamna utanför både rum och tid och förvåningen är stor när man plötsligt upptäcker hur nära stadens hjärta och floden fästningen ligger. Detta är sådant som egentligen inte går att beskriva. Bara med egna fötter kan man förstå denna obegriplighet.

Höjdpunkten för oss kom den dagen då vi gav oss av österut längs floden till Poloj. Först kom vi till Splavarska ulica, som är en ”flodgata” med ett åttiotal husbåtar längs strandkanten. (En skymt av dem syns på bilden.) Vi gick mest uppe på vallen men ibland slank vi nerför någon av stigarna mot floden. Plataner, valnötsträd och pilar stod höga och vackra längs vattnet. Vi greps av en stilla glädje över tillvarons mirakler. Luften var mjuk och varm och solljuset flödade över oss. Och efter en tid, kanske lite mer än en halvtimme, var vi framme vid Poloj med dess härliga sandstrand. Där stannade vi resten av dagen och solade och simmade och spanade in i Bosnien. Kanske var detta den här sommarens bästa dag för mig. Och jag vet nu att jag vill tillbaka till Slavonski Brod för där finns allt man kan önska, där bor ett särskilt slags glädje.

Och nu är vi hemma igen efter fem timmars tågresa. För ett slags låtsasordnings skull visar jag en stationsöversikt jag satte ihop under en annan resa:

Rijeka – Sušak Pećine – Škrljevo – Meja – Plase – Zlobin – Drivenik – Lič – Fužine – Vrata – Lokve – Delnice – Zalesina – Kupjak – Skrad – Žrnovac – Brod Moravice – Moravice – Vrbovsko – Gormirje – Ogulinski Hreljin – Ogulin – Oštarije – Košare – Tounj – Gornje Dubrave – Donje Dubrave – Generalski Stol – Gornji Zvečaj – Zvečaj – Belavići – Duga Resa – Mrzlo Polje – Karlovac Centar – Karlovac – Draganići – Lazina – Domagović – Jastrebarsko – Desinec – Zdenčina – Mavračići – Horvati – Hrvatski Leskovac – Remetinec – Zagreb

Under morgonen och förmiddagen gjorde vi allt vi kunde för att få ut den sista glädjen ur Rijeka. Vi drack kaffe i ”lusthamnen” och sedan gick vi genom hamnen till vår ”privata” badplats. Där fanns det två unga män med sina hundar, så Miki bråkade lite med dem och blev sedan vän med åtminstone den ena.

Jag tog långa simtag ut mot Cres. Luften var ovanligt klar och jag såg längre bort än någon av de andra dagarna. På tillbakavägen plockade vi lite druvor och tuggade i oss och spottade ut de för stora kärnorna. Och sedan satt vi på Konoba Fiume och åt hobotnica. Alla skrattade vänligt mot oss och frågade om vi verkligen trodde att vi skulle komma iväg idag. Jag sa att jag hoppades det, men jag vet inte om jag egentligen talade sanning. Hos Mamma Maria fick jag en tallrik soppa och en rakija och Miki fick en bit korv och några bobice. Och så var det dags för avfärd. Dagens tåg var lite modernare än det vi hade på ditvägen, man kunde ladda telefonen om man ville och det var ju bra för mig som tog hundra bilder.

Först klättrade tåget från havet upp mot Gorski Kotar. På stationen i Meja fångade jag en scen med stins och avstigande passagerare. De senare hade visst handlat i Rijeka.

</a

Utanför fönstret hade vi lövskogar, berg, floder och hagar. Och alla de små stationerna, gårdarna och de grånade små rucklen. Så svårt att ta blicken ifrån.

I Gornje Dubrave fångade jag på nytt en stins i samspel med en avstigande passagerare. Det är något särskilt med de här små lantliga stationerna – det är som om de låge i hjärtat av tillvaron. Ja, de ligger där helt säkert.

Nu fort fort, innan det stora nuet suddar ut alla detaljer ur det jag hade velat berätta igår. (Nuet är Rijeka i ”högseptember”, bland det bästa man kan tänka sig.) Jag vill säga något om mysterierna med de kroatiska järnvägarna och med tågen som rör sig nyckfullt på dem. Jag vill genast säga en sak som är bra: de flesta tågen här har ingen luftkonditionering så man slipper den elaka konstgjorda kylan och svettas i stället eller så öppnar man fönstren – om det går. Nå, i alla fall gick jag till Glavni kolodvor härom dagen för att köpa biljetter till Miki och mig till Rijeka. I biljettluckan möttes jag av ett ansikte som en vägg. ”Vill ni åka klockan åtta?” frågade väggen hårt. Jag prövade med att svara ja för jag visste att det inte fanns mycket att välja på, kanske var det till och med det enda tåget direkt till Rijeka, och ”direkt” är en mycket slingrig väg. ”Det går inte”, fick jag veta. ”Det är buss från Lokve och hundar får inte åka buss.” ”Hur ska jag då göra?” undrade jag rätt handfallet. Väggen ryckte på axlarna och Miki och jag traskade iväg till informationen. Där satt en liknande person fast kanske inte fullt så sluten. Hon bläddrade lite i sina tabeller och sa till sist att jag kunde åka klockan 13.12. Jag tackade lite tveksamt och ställde mig i en biljettkö igen, nej, inte samma, men på sätt och vis ändå. I alla fall fick jag köpa två biljetter, men bara för enkel resa. ”Biljetten för tillbakaresan köper ni i Rijeka.” Jaha. Inte helt övertygad gick jag sedan till den stora papperstidtabellen i väntsalen och hittade ett tåg som går 13.12, problemet var bara att tåget inte gick längre än till Ogulin, det vill säga ungefär halva sträckan. Jag gick tillbaka till informationen och frågade om saken. ”Ni måste naturligtvis byta i Ogulin”, sa vägg nummer två med stöddig röst. Då undrade jag hur långt uppehållet var. ”Tio minuter.” ”Kan det inte bli väldigt bråttom?” undrade jag. ”Det är en liten station.” OK, tänkte jag, vi prövar och igår klev vi på tåget mot Ogulin. Det var en vacker dag och jag tittade mycket genom fönstret bland annat på den vackra floden Mrežnica med sina små vattenfall och trädkantade krökar.

Allt fick vara som det var och jag kände mig ganska obekymrad. Någonstans kommer vi väl, for det genom huvudet. Miki satt på sätet mitt emot mig och vilade.

När biljettkontrollören tittade på min biljett sa hon att tåget, även om det inte stod på det, gick ända till Rijeka med en dryg halvtimmes paus i Ogulin ”så att man kan hämta luft”. Lättad tackade jag samtidigt som jag var fascinerad av att ingenting stämde, absolut ingenting. Och eftersom det var varmt i tåget var det lockande att få hämta luft i Ogulin. När vi kom dit tog Miki och jag en liten promenad och drack lite vatten och åt av vår färdkost. Tåget avgick sedan punktligt enligt den nya planen och körde sedan rätt fort en stund – tills vi kom till Gomirje en livlös station, fast förstås med stins, under bergen.

Vi stannade där så länge att tiden stannade och jag började fundera på om vi skulle kunna leva där. Ja, bergen är vackra, lövskogarna ändlösa och floden Dobra glittrar vackert. Men som ni förstår så bosatte vi oss inte där. Tåget rusade iväg och höll märkligt hög fart bland trädstammarna en bra stund. Sedan minns jag inte riktig. Vi stannade förstås gång på gång och jag tittade på stinsar. Det är ju minst 45 stopp på den här sträckan som tar en och en halv timme med bil, fast med bil tar man en rak väg. En del av stationerna var svåra att upptäcka, Zlobin var inte värst.

En gång stannade tåget någonstans mellan två stationer och släppte av en liten man som hastigt försvann längs en skogsstig. Vid Skrad såg jag höga mörka granar bland lövträden och blandskogen fortsatte ett tag, men sedan hade vi lövskog igen och till sist började skogen vika och vi var ovanför havet, ovanför Kvarnerbukten och man såg Krk, Cres och Istriens berg.

Ja, och så blev en kväll den sista i Trieste för den här gången. Miki och jag försvinner runt ett hörn in mot Barbacan, där vi sedan vi sedan med Alex sitter i lä för ”la bora” och dricker det vi dricker och Miki får något mycket gott av barens värdinna.

Och så kom den sista dagen och Alex och Fede följde oss till stationen och vi tog farväl. Nu får det inte gå år till nästa gång, tänker jag…

Från tåget mellan Trieste och Villa Opicina/Opčine såg vi sedan havet under oss, Miki också för han satt uppe på sätet.

Igår gjorde vi ännu en havstur, Alex, Miki och jag. I middagshettan lämnade vi Trieste med Grado som mål. På höger sida såg vi Miramare, Duino, Monfalcone, la foce dell’Isonzo och till vänster såg vi udden under Muggia och sedan Istriens kust med bland annat städerna Piran och Izola och längst i söder Savudrija/Salvore.

Det fläktade skönt på havet och ingen av oss tre verkade tycka att sjöresan på en timme och en kvart var för lång, inte ens jag. När vi kom fram började vi leta efter ett ställe där vi kunde äta, men många restauranger och trattorior stängde vid två, så till slut slog vi oss ner i något som jag kallar en ”fiskbar” och som egentligen varit min dröm, men som vi börjat tro hörde till det förflutna. ”Ostaria de Mar” ligger nära hamnen och har allt man kan vilja äta. Därifrån såg man nästan vattnet.

Stärkta inledde vi vår rundvandring i staden och som särskilt mål hade vi den uråldriga Basilica di Sant’Eufemia (400-talet). Jag stannade en stund vid den märkliga predikstolen.

Vi gick en sväng längs havet på ”utsidan” och jag passade på att ta några simtag med Alex och Miki slappade lite i en lummig park. Så småningom, efter att ha vandrat runt i gränderna och ätit en matbit till i något som i alla fall liknade en fiskbar gick vi längs en ganska stillsam gata tillbaka till hamnen. Både Alex och jag tyckte att det nästan var som i Pesaro: ljuset, husfärgerna, det där för oss så välkända ingenting-särskilt-adriatiska Italien.

Och så steg vi ombord igen och for ut i lagunen i ljuset av den sjunkande solen.