Ikväll smäller det här och Miki tar skydd i badrummet och jag vill tillbaka till havet – även om det förstår smäller också där. Fyrverkerier och explosionslusta har säkert med dödslängtan att göra och med skräck för både närhet och tomrum. Skräck är i tillvarons mitt. Jag tänker tillbaka på Rijeka och på solhimlen och solhavet där. Är det kanske där jag vill bo och leva?
Jag minns den där stunden i hamnen när det tunga godståget stånkade förbi med sitt ändlösa antal vagnar. Leon vinkade och vi andra tittade på.
Och samma måsar som i hamnen flög över Gamla stan och de romerska lämningarna under höjden… och över de vackra husen.
Och så kom stunden – jag brottas med den på nytt i minnet – då vi måste stiga på tåget mot berget och inlandet. Vi vände oss alla bakåt mot havet och öarna och lät oss fångas av solens lek över allt som finns och är.
Tåget dunkade fram och de två femtonkilos treåringarna satt bredvid varandra och färdades hemåt.
Så krånglade vi fyra oss ner med tåget den långa resan till Rijeka, längs floder, förbi byar och skogar och under taggiga berg. I Ogulin steg vi av och bytte tåg – nytt för både Miki och mig och säkert för Christine och Leon också. Kort efter avfärden från Ogulin började dagsljuset vika – vika mörknande rullar.
Snart var det svart utanför rutan och vi sov eller halvsov tills vi kom ner till havet och staden och rummet hos Mamma Maria. Kvällen blev kort men glittrande och sedan sov vi som stenar i våra bäddar, tills morgonen bjöd oss ut. Den allra första rundan gick Miki och jag ensamma till havet och solen sken över Istriens berg.
Någon timme senare gick vi en sväng igen, nu alla fyra och Miki poserade vackert på piren. Dagen rullades upp soldränkt och vackert planlös…
Srem heter den sydvästligaste delen av Vojvodina och Vojvodina ligger i norra Serbien. Srem har en syster i den östligaste delen av Kroatien som heter Srijem eller så kan man uttrycka förhållandet så här:
”Srem eller Srijem är en geografisk region på den Pannoniska slätten som delas mellan Serbien och Kroatien.”
Jag tänker nu låta er titta ut genom ett smutsigt tågfönster under en mycket långsam resa genom Srem. Landskapet är platt och den vanligaste grödan är majs eller jag vill nog hellre säga: kukuruz, för först när man säger kukuruz förstår man det här landskapet. Ibland åkte vi så långsamt att jag hade kunnat räkna kornen i kolvarna. Jag försökte ta bilder när vi korsade någon väg för att kunna titta så långt som möjligt in i landskapets platta djup.
Vi for sakta genom köksträdgårdar, där det gick att känna igen kål och bönor genom tågfönstret. Och många av husen är av tegel. Teglet verkar hemma här.
Ibland tittade jag in bland människorna i byarna. Det gör ni också nu. Här lever de sina liv och vi far bara förbi.
Och majs, alltid majs – kukuruz. Ibland är den redan borta, men vi ser att den varit här. Även i sin frånvaro är majsen mycket närvarande på de här fälten.
Till sist visar jag er stationen i Kukujevci – Erdevik. Om man stiger av här… (Jag läser att hemska saker hänt i Kukujevci.)
Jag tycker om att åka tåg och har egentligen alltid gjort det. Här på Balkan kan det ibland vara svårt att ta sig fram på det sättet för järnvägarna är ofta dåligt underhållna. Till och från Belgrad åkte jag av ren envishet tåg och det märkliga är att sträckan Zagreb-Belgrad tar mellan sex och sju timmar medan den mellan Belgrad och Zagreb tar nästan åtta timmar och det verkar inte ha med EU-gränsen att göra. Jag lämnade Belgrad en solljus förmiddag och snart passerade vi bron över Sava.
Vi stannade kort i Novi Beograd och obetydligt senare var vi ute på landet bland byarna och majsfälten. Landskapet här verkade ännu plattare än det i Slavonien. Jag säger ”verkade” för detta går kanske inte riktigt att mäta och vem vill förresten mäta det? Den starka upplevelsen av platthet kom sig väl också av att jag knappast såg några åsar vid horisonterna som jag tycker jag brukar se i Slavonien. Men som sagt, detta är möjligen subjektivt i överkant. Just det här vidsträckta och plana lockade mig att försöka ta bilder in längs vägar vi korsade. Jag tänkte mig att jag kikade in i landskapets hjärta.
På tåget fanns en äldre, mycket värdig man, som cirkulerade med små brickor med turkiskt kaffe (jag tyckte i alla fall det såg ut så) eller små flaskor med rakija. Jag beställde ingenting, men min fantasi sattes i rörelse. Jag tänkte: Orient-expressen, är detta en del av sträckan? Och mannen här, har han blivit kvar från Orient-expressens dagar?
Men ute var nästan allting majsfält och jordvägar som säkert förvandlas till ”blato”, till lera och gegga när regnen kommer. Lastbilarna hade höga hjul.
I Ruma lyckades jag slutligen fånga en stins på bild och där får det här avsnittet av min reseberättelse sluta.
Det var väl vid tiden runt höstdagjämningen som Nilla, Miki och jag gjorde vår lilla resa till Rijeka för att ta avsked av sommaren. I Rijeka levde vi härliga dagar. På söndagen anträdde vi hemresan utan att jag hunnit låta oss göra den där avstickaren till det gåtfulla Jurdani, men Jurdani ligger kvar och gåtor lever bara olösta. Nå, vi satte oss till rätta på tåget. Om jag minns rätt så hade vi ganska länge en egen vagn. Från Rijeka höjer sig landet brant och järnvägen är byggd i slingor, så man kommer gång på gång till nästan samma plats, men bara nästan och så småningom är man uppe på bergsryggen och kan se ut över öar och hav.
Kanske minns ni från en annan resa att det här tåget stannar väldigt ofta och tar god tid på sig från start till mål? Denna gång tvingade mig min inre lite nördiga småpojke att skriva upp namnen på alla stationerna vi stannade vid. Det var inte en helt lätt uppgift, eftersom det ibland inte är helt klart om det räknas som stopp eller inte. Här är listan och de stationer som fått frågetecken är alltså lite svårdefinierbara:
Det blir fyrtiofem, för jag räknar ju inte utgångspunkten. Läs igenom namnen och ni ska se att ni känner igen några av dem (om ni besöker mig någorlunda ofta). För mig är det ett äventyr att läsa dem, för ortnamn har mycket djupare belägna fästen än många andra ord. Men jag tittade också ut genom fönstret efter annat än namn och i Lokve såg jag en stins och några andra män.
Och Nilla och Miki såg det de såg och Miki satt ganska välordnat på sina resedukar. På badhandduken ser ni förresten Istriens västkust.
Jag tog en bild av stationshuset i Kupjak för att det såg så ensligt ut. Men jag misstänker att lampan över skylten är tänd om natten.
Vi for förbi bergen vid Ogulin och vi såg den märkliga kyrkan i Tounj igen och vi passerade Generalski Stol (Generalsbordet). Och sedan följde en vacker sträcka utmed floden Mrežnica (som jag kanske i någon text har förväxlat med Dobra – jag ber om ursäkt i så fall) och vi tittade mycket på vattnet och de små vattenfallen mellan de lummiga träden i flodkanten. Tåget stannade på flera stationer utmed floden eller ett tuppfjät därifrån: Zvečaj – Belavići – Duga Resa. Någon gång vill jag stiga av där eller där för att uppleva floden på närmare håll.
