Kategori: Resor

Resan fortsätter eller så är det här en annan resa. Imorse steg vi på tåget mot Rijeka och färdades sedan i sicksack, så att resan tog fyra och en halv timme i stället för kanske två och en halv timmar, som det brukar ta med buss. Miki satt på sin reseduk.

En av vinklarna längs vägen var Ogulin, en stad jag aldrig varit i och som jag undrar lite om jag kanske någon gång skulle besöka.

Landskapet längs sträckan vi for var mycket vackert; stora lövskogar, kullar och ibland riktiga berg. Jag tror vi såg berget Klek någonstans efter Ogulin. Så småningom nådde vi Gorski kotar och bergen fick ett annat utseende. Jag tror att vi stannade vid minst tjugo – oftast mycket små – stationer, men överallt fanns det en stins i röd mössa och vit skjorta som vinkade av tåget, som på bilden från Lokve.

Någonstans efter Fužine blev havet och öarna synliga. Här syns bron till Krk och en del av ön och kanske är det Cres man ser där bortom.

Vi nådde fram till Rijeka i middagshettan och klättrade upp till fjärde våning i en våmlig sliten byggnad vid Žabica. Här bor vi nu alldeles ovanför hamnen.

Tillbaka på Hvarska 10. Vi har öppnat fönstren mot natten. Jag fumlar lite med några bilder för att återge några ögonblick från gårdagens resa från Regensburg till Ljubljana. Först färdades vi fyra korta sträckor med Bayern-Ticket. Miki får illustrera detta medan han passerar Geisenhausen.

Vår enda längre paus höll vi i Salzburg. Vi lämnade stationen och gick mot Salzach och sedan över en av broarna och fortsatte sedan ett stycke längs floden tills vi fick en vacker vy över staden och borgen Hohensalzburg. Där hittade vi också ett matställe så att vi kunde stärka oss också kroppsligt.

Ja, och så blev det dags att gå tillbaka och bestiga ett nytt tåg. Genom dunkelt väder färdades vi förbi Dorfgastein, Bad Hofgastein och Badgastein, där en enslig blixt flammade upp och slog ner i ställverket och fick tåget att stanna upp med ett ryck. Märkligt nog kom det igång igen några minuter senare, men då hade vår knappa marginal för tågbytet i Villach krympt till ingenting. Men turen stod på vår sida och vi kom med på tåget till Ljubljana. Och Igor mötte oss på stationen och allt var bra. Och imorse gick Miki och jag vår morgonrunda i Tivoliparken förbi fältmarskalk Radetzkys skönt ljusväggade slott.

Vi lämnade Halle vid tiotiden och vår första etapp förde oss till Leipzig, där vi mer odramatiskt än väntat bytte till ett tåg till Hof. Sedan reste vi bara genom landskapet.

Sedan kom vi så småningom in i Vogtland, detta landskap som svävar över gränsen mellan Sachsen, Thüringen, Bayern och Böhmen. Kanske skedde det just här vid det gula kråkslottet bland träden:

Vogtland är en mytomspunnen värld och det sägs att man i Musikwinkel, ett hörn av Vogtland, i början på 1900-talet tillverkade 80 procent av världens orkesterinstrument.

Järnvägen lutade allt brantare uppåt uppåt och jag undrade hur länge det skulle fortsätta så. Vid Mehltheuer trodde jag toppen var nådd men det var den inte.

Men så var vi plötsligt i Hof i denne ganska obayerska del av Bayern och vi steg av och bytte till tåget mot Regensburg. Vi färdades sömniga genom lövskogar och barrskogar och så var vi framme och tog oss till vårt perfekta lilla hotell på bortsidan av järnvägen. Vi blev vänligt mottagna av fru Czogalla och sedan drack vi varsitt glas av det lokala ölet Kneitinger och åt en fullvärdig måltid.

Lite halvtrötta begav vi oss sedan in i stan och strövade omkring bland de vackra husen och kyrkorna till vi nådde Donau. Vid Steinbrücke stannade vi upp ett tag väl medvetna om att denna stad kommer att tillhöra oss imorgon också.

Morgonen utspelade sig på fru Dunckers underbara lilla hotell i Oldenburg. Vi serverades en rik och härligt gammaldags frukost och vi anmodades att också låta Miki smaka. Dessutom fick vi små smörgåspapperspåsar att stoppa in färdkost i. ”Alles kostet ja Geld”, log fru Duncker.

Hon klappade Miki mycket och grät och berättade att hennes egen gamla hund dött för fyra veckor sedan. Jag berättade lite om Londi. Vi skildes som några som redan kände varandra lite. Med ett visst vemod. Och så gick vi, Eva, Miki och jag, till stationen och steg på ett tåg mot Lübeck. Någon timme senare klev vi av och rotade fram en hypotetisk plan för dagens sträcka, en plan vi bara kom att följa till en liten del. I Lübeck gick vi fram till parken vid Holstentor och satte oss på en bänk där och åt några av våra smörgåsar.

Sedan på tåget igen och nu bar det av mot Lüneburg för ett kort stopp där och sedan for vi vidare till Uelzen där vi stannade lite längre för en konstrunda i och kring Hundertwasserbahnhof.

Vi färdades sedan lugnt till Magdeburg och efter ett byte fortsatte vi till Aschersleben. Det blev soligare igen efter ett mulet stycke väg.

Dagens sista sträcka mellan Aschersleben och Halle var kort, men de sista tio minuterna blev långa och panikartade eftersom jag tyckt mig upptäcka en självmordsbombare bland passagerarna. Vi försökte hoppa av på en imaginär station, men nej. Ingen vet egentligen vad som hände och jag tänker inte beskriva något. I alla fall kom vi av oskadda på Halle Hauptbahnhof och gick med snabba steg mot vårt nattkvarter Schweizer Hof. Vi lyckades på ett komplicerat sätt få ut nyckeln ur en lucka med små sifferhjul och så kunde vi gå och äta på Zum Ritter. Som avslutning gick vi en sväng genom stadens centrum. Det hade börjat skymma och tornen och Händel från sin höga sockel avtecknade sig mörka mot den bleka skyn.

Nu sitter vi i vår svit i Oldenburg i Holstein, Eva, Miki och jag. Vi har balkong, badrum i form av sällskapsrum och ett stort sovrum med vardagsrum. Och inte har det kostat oss mycket. Under kvällen har vi gått en stadsrundtur utmed torget och förbi det nätta vita rådhuset.

Sedan svängde vi uppför en krökt backe med tegelhus i olika former.

På höjden ovanför vandrade vi ett tag längs den uråldriga slaviska vallen, så vitt jag minns från sent 700-tal. Starigard.

Vi andades en ren luft av ko och hav och på återvägen stannade vi upp vid Sankt Johannis, en vacker tegelkyrka, efter vad vi sedan förstod den äldsta i Nordeuropa: ”die älteste Backsteinkirche Nordeuropas, die Oldenburger St. Johanniskirche”.

Nedanför kyrkan fann vi ett soldatkyrkogård från första världskriget. En stenbumling för en by.