Kategori: Resor

Srem heter den sydvästligaste delen av Vojvodina och Vojvodina ligger i norra Serbien. Srem har en syster i den östligaste delen av Kroatien som heter Srijem eller så kan man uttrycka förhållandet så här:

”Srem eller Srijem är en geografisk region på den Pannoniska slätten som delas mellan Serbien och Kroatien.”

Jag tänker nu låta er titta ut genom ett smutsigt tågfönster under en mycket långsam resa genom Srem. Landskapet är platt och den vanligaste grödan är majs eller jag vill nog hellre säga: kukuruz, för först när man säger kukuruz förstår man det här landskapet. Ibland åkte vi så långsamt att jag hade kunnat räkna kornen i kolvarna. Jag försökte ta bilder när vi korsade någon väg för att kunna titta så långt som möjligt in i landskapets platta djup.

Vi for sakta genom köksträdgårdar, där det gick att känna igen kål och bönor genom tågfönstret. Och många av husen är av tegel. Teglet verkar hemma här.

Ibland tittade jag in bland människorna i byarna. Det gör ni också nu. Här lever de sina liv och vi far bara förbi.

Och majs, alltid majs – kukuruz. Ibland är den redan borta, men vi ser att den varit här. Även i sin frånvaro är majsen mycket närvarande på de här fälten.

Till sist visar jag er stationen i Kukujevci – Erdevik. Om man stiger av här… (Jag läser att hemska saker hänt i Kukujevci.)

Jag tycker om att åka tåg och har egentligen alltid gjort det. Här på Balkan kan det ibland vara svårt att ta sig fram på det sättet för järnvägarna är ofta dåligt underhållna. Till och från Belgrad åkte jag av ren envishet tåg och det märkliga är att sträckan Zagreb-Belgrad tar mellan sex och sju timmar medan den mellan Belgrad och Zagreb tar nästan åtta timmar och det verkar inte ha med EU-gränsen att göra. Jag lämnade Belgrad en solljus förmiddag och snart passerade vi bron över Sava.

Vi stannade kort i Novi Beograd och obetydligt senare var vi ute på landet bland byarna och majsfälten. Landskapet här verkade ännu plattare än det i Slavonien. Jag säger ”verkade” för detta går kanske inte riktigt att mäta och vem vill förresten mäta det? Den starka upplevelsen av platthet kom sig väl också av att jag knappast såg några åsar vid horisonterna som jag tycker jag brukar se i Slavonien. Men som sagt, detta är möjligen subjektivt i överkant. Just det här vidsträckta och plana lockade mig att försöka ta bilder in längs vägar vi korsade. Jag tänkte mig att jag kikade in i landskapets hjärta.

På tåget fanns en äldre, mycket värdig man, som cirkulerade med små brickor med turkiskt kaffe (jag tyckte i alla fall det såg ut så) eller små flaskor med rakija. Jag beställde ingenting, men min fantasi sattes i rörelse. Jag tänkte: Orient-expressen, är detta en del av sträckan? Och mannen här, har han blivit kvar från Orient-expressens dagar?

Men ute var nästan allting majsfält och jordvägar som säkert förvandlas till ”blato”, till lera och gegga när regnen kommer. Lastbilarna hade höga hjul.

I Ruma lyckades jag slutligen fånga en stins på bild och där får det här avsnittet av min reseberättelse sluta.

Det var väl vid tiden runt höstdagjämningen som Nilla, Miki och jag gjorde vår lilla resa till Rijeka för att ta avsked av sommaren. I Rijeka levde vi härliga dagar. På söndagen anträdde vi hemresan utan att jag hunnit låta oss göra den där avstickaren till det gåtfulla Jurdani, men Jurdani ligger kvar och gåtor lever bara olösta. Nå, vi satte oss till rätta på tåget. Om jag minns rätt så hade vi ganska länge en egen vagn. Från Rijeka höjer sig landet brant och järnvägen är byggd i slingor, så man kommer gång på gång till nästan samma plats, men bara nästan och så småningom är man uppe på bergsryggen och kan se ut över öar och hav.

Kanske minns ni från en annan resa att det här tåget stannar väldigt ofta och tar god tid på sig från start till mål? Denna gång tvingade mig min inre lite nördiga småpojke att skriva upp namnen på alla stationerna vi stannade vid. Det var inte en helt lätt uppgift, eftersom det ibland inte är helt klart om det räknas som stopp eller inte. Här är listan och de stationer som fått frågetecken är alltså lite svårdefinierbara:

Rijeka – Sušak Pećine – Škrljevo – Meja – Plase – Zlobin – Drivenik – Lič – Fužine – Vrata – Lokve – Delnice – Zalesina – Kupjak? – Skrad – Žrnovac? – Brod Moravice – Moravice – Vrbovsko – Gormirje – Ogulinski Hreljin – Ogulin – Oštarije – Košare – Tounj – Gornje Dubrave – Donje Dubrave – Generalski Stol – Gornji Zvečaj – Zvečaj – Belavići – Duga Resa – Mrzlo Polje – Karlovac Centar – Karlovac – Draganići – Lazina – Domagović – Jastrebarsko – Desinec – Zdenčina – Mavračići – Horvati – Hrvatski Leskovac – Remetinec – Zagreb

Det blir fyrtiofem, för jag räknar ju inte utgångspunkten. Läs igenom namnen och ni ska se att ni känner igen några av dem (om ni besöker mig någorlunda ofta). För mig är det ett äventyr att läsa dem, för ortnamn har mycket djupare belägna fästen än många andra ord. Men jag tittade också ut genom fönstret efter annat än namn och i Lokve såg jag en stins och några andra män.

Och Nilla och Miki såg det de såg och Miki satt ganska välordnat på sina resedukar. På badhandduken ser ni förresten Istriens västkust.

Jag tog en bild av stationshuset i Kupjak för att det såg så ensligt ut. Men jag misstänker att lampan över skylten är tänd om natten.

Vi for förbi bergen vid Ogulin och vi såg den märkliga kyrkan i Tounj igen och vi passerade Generalski Stol (Generalsbordet). Och sedan följde en vacker sträcka utmed floden Mrežnica (som jag kanske i någon text har förväxlat med Dobra – jag ber om ursäkt i så fall) och vi tittade mycket på vattnet och de små vattenfallen mellan de lummiga träden i flodkanten. Tåget stannade på flera stationer utmed floden eller ett tuppfjät därifrån: Zvečaj – Belavići – Duga Resa. Någon gång vill jag stiga av där eller där för att uppleva floden på närmare håll.

Eftersom vi inte får glömma att tiden egentligen går bakåt, vill jag – trots att vi nyss låg och plaskade vid Kantrida i Adriatiska havet – visa några emblematiska stationsbilder från Ogulin. En del av er vet att jag har en särskild svaghet för kroatiska stinsar i aktion. Se här hur Miki följer stinsens arbete på stationen i Ogulin.

I stinsens uppgifter ingår visslandet i visselpipan.

Och här höjer han också stinsspaden, som jag tror den heter.

Allt är nyckfullt, allt du tror du vet, kan vara på ett helt annat sätt. Vi ville åka till Rijeka med morgontåget, men då visade det sig plötsligt att det inte finns något morgontåg till Rijeka längre. Till Ogulin är det nu buss och det betyder att Miki inte får åka. Meddelandet föll som en sten på oss, Nilla, Miki och mig i torsdags och vi skulle egentligen ha åkt på fredag morgon, denna morgon alltså. Hastigt, utan att alls hinna tänka efter bestämde vi oss för att ta eftermiddags- eller kvällståget samma dag, torsdag. I ilfart packade vi, köpte biljetter och slängde oss på tåget. När vi väl var där upptäckte vi att det var ett snabbare tåg, ett brzo-tåg, som inte alls tänkte stanna på alla de 37 eller 39 stationerna, men det fick duga. Kvällen var vacker och snart var vi redan förbi Karlovac och vi färdades genom ett grönt, böljande landskap förbi Duga Resa och sedan vidare.

Ganska länge for vi utmed ett vatten, floden Dobra tror jag att det var. Vatten-grönska-vatten. Kroatien är ett underbart vackert land också på de ställen man inte så ofta talar om.

Miki satt resvant på sitt örngott eller hundgott och då och då tittade han ut genom fönstret, särskilt när tåget saktade in av kända eller okända skäl.

Sakta började det att skymma och vi for förbi små stationer som såg övergivna ut, men kanske inte var det. Sträckan mellan nästan övergiven och övergiven är längre än ni tror.

Strax innan vi kom till Ogulin gick solen ner bakom bergen, ett av dem heter kanske Klek, och sedan fortsatte resan i mörker.

Den mörka delen från Ogulin till Rijeka kan vi drömma om – tillsammans.