Il mal d’Africa

På italienska finns det något som heter ”il mal d’Africa” och efter hemkomsten har flera av mina italienska vänner här i Zagreb frågat mig om jag känner av detta tillstånd, denna längtan. Och jag svarar ”sì”, för det är ju något särskilt med Afrika, som ger att även det flyktigaste möte med denna ändlösa kontinent ett svindlande och samtidigt bindande djup. Så igår kväll befann jag mig, redan för andra gången sedan jag återvände hem, på stadens enda afrikanska restaurang. I onsdags var jag där med Toma och tog ett glas vin strax före stängningsdags. Vi pratade med en av de två nigerianska ägarna och tittade på matsedeln och jag tänkte att hit vill jag igen. Och igår var jag där och åt med min ungerska väninna Gabi som jag delat många spännande upplevelser med både i Vojvodina och Ungern. Vi beställde rätter med ingredienser som på svenska verkar heta jams, maniok och okra.

2IMG_9722

Framför oss hade vi en karta över Afrika och när jag försökte beskriva resan söderut – eller åt sydost – från Kapstaden till Hidden Valley märkte jag ännu en gång hur nästan skrämmande stort Afrika är och att det alltid är hur långt som helst dit man ska. Ja, försök att uthärda om jag verkar galen, det finns obeskrivliga sammanhang.

1IMG_9753

Och jag såg ut över lokalen som är ganska liten och smygtog i ett mycket stillsamt ögonblick en bild eller två. Jag kommer att komma tillbaka för här finns spår av något som jag förlorade ur sikte när jag lämnade Afrika. Afrika är ett stort varmt nu som knappt får plats i sig självt.

3IMG_9754

Läs mer

Stellenbosch – Hidden Valley

En av dagarna med Rudolf och Susanne åkte vi inåt landet till Stellenbosch, som är den äldsta staden som européerna grundat i Sydafrika. Det är en lugn liten stad, där man mest hör afrikaans på gatorna och där de flesta är vita, men långt ifrån alla. Vi gick runt en stund och tittade bland annat in på en turistbyrå för att höra vilka vinfarmar i området man kunde besöka den dagen. Det var mycket varmare än i Kapstaden för här blåser inte den uppfriskande kapvinden.

1IMG_9352

Efter lite velande hit och dit bestämde vi oss för Hidden Valley och så gav vi oss av.

2IMG_9358

Vi for genom ett kuperat och grönskande landskap och vattenbristen verkade nästan som en ond saga. Men bara nästan för här och där stack torr sprucken jord fram.

3IMG_9360

Så nådde vi den dolda dalen och Rudolf parkerade nära restaurangen där vi skulle prova lite viner. Vi hade inte bokat bord, så först blev vi rätt snäsigt behandlade, men så småningom hade vi en plats att sitta på och vi fick in vin och ost och sedan annat vin och sedan annat vin. Och allt var gott och fint men liksom lite stelt och verkade samtidigt vilja vara något speciellt. Som avslutning gick vi en runda kring ett slags bevattningsdamm och funderade mycket på det här med vattnet. Vi gick under pinjer och jag försökte öppna några frön, men de var tomma, så jag blev bara svart och kådig om händerna.

4IMG_9362

5IMG_9363

Läs mer

Minnen från min afrikanska resa

Sedan imorse är jag tillbaka i Zagreb och på sätt och vis är jag redan inne i mina vanliga hjulspår, jag drack till exempel kaffe med Đurđica på Simpa imorse och jag fick russin i present av Marijan i grönsakshandeln. Men ändå är jag inte riktigt tillbaka. Det känns tomt efter Rudolf och efter Afrika och resan surrar ännu i huvudet.

På hemvägen såg jag mycket mindre av landskapet från flygplanet än på ditresan, för jag hade ingen fönsterplats och damen vid fönstret stängde tidigt den lilla luckan. Medan vi for över Afrikas horn i kvällningen tänkte jag därför i stället tillbaka på soluppgången från resan ner. Jag tog då en bild som inte visar mycket, men som när jag ser den ger mig en mycket stark och ändå svårdefinierbar känsla. Är detta den ursprungliga jorden? Den första solstrimman över Afrikas horn.

1IMG_9191

Ja, nu har jag redan kastat mig tillbaka i tiden, så jag fortsätter och plockar ut några bilder, inte alls på måfå, men åtminstone skenbart utan sammanhang. Jag minns första dagen då Rudolf och jag gick ner till havet strax intill där han bor. De mäktiga tre bergen Taffelberget, Lion’s Head och Signal Hill bygger upp sin karakteristiska linje mot himlen och vågorna rullar in, människorna sitter i sanden eller vadar i strandkanten. Och jag vet hur kallt vattnet är.

2IMG_9203

Jag tar fram en bild på mitt favoritträd som blommar så ymnigt och starkt i brandgult och rött – brandrött. Kanske vet någon av er trädets namn?

3IMG_9499

Och så ser jag mig själv gå ut ifrån Rick’s Bar i vidbrättad hatt som jag lånat av Susanne.

4IMG_9624

Till sist tar jag fram en bild jag ”smygtog” på Rudolf och Susanne den där dagen i Stellenbosch…

5IMG_9357

Detta är nu minnen.

Läs mer

Simon’s Town – pingviner, klippdassar

Sydafrika blir större och större och jag tror mindre och mindre på vad svenskar eller liknande säger om Afrika eller att Sydafrika är så vitt och oafrikanskt och jag tycker mig se märkliga, löjligt små antiloper också där de inte är. Kanske har ”il mal d’Africa” tagit tag i mig. Egentligen tror jag bara på Rudolf vid det här laget för han har ett tyngdlöst handlag med allt, dömer ingen, väntar sig inget men tror ändå på något.

Jag tror inte ni vet. Men kanske tar jag miste.

Igår gjorde Rudolf och jag en resa till Simon’s Town. Men bli nu inte besvikna, egentligen bryr jag mig inte om vart. Vi for längs havet på ett svindlande sätt och såg ut över hisnande vyer.

1IMG_9386

2IMG_9388

Vi kom över bergen till Simon’s Town och vi åt där och satt ovanför havet och Rudolf sprang nerför alla trapporna för att han hade lovat parkeringsvakten pengar, men han hann ändå inte. Ja, och vi tänkte på orättvisorna. På Afrika och också på vilket gränslöst härligt land det är. Ni anar eller anar inte.

3IMG_9397

Och så ville vi se de märkliga afrikanska pingvinerna. Vi talade med en pingvinkännare vid ett stängsel om hur pingvinerna behöver torka fjäderdräkten till kvällen. Och sedan gick vi en lång väg längs kusten och såg gång på gång pingviner som låg eller stod dekorativt i landskapet.

4 IMG_9429 kopia

Men bäst av allt var klippdassarna, dessa små pälsklädd elefantsläktingar. En av dem sprang utmanande längs gångvägen. Fast det härligaste var när vi fann de fyra klippdassungarna liggande vilande på rad i sanden. Kan det finnas något bättre?

5IMG_9430

Läs mer

Mot South Point

Jag vet inte om ni vet vad det är att åka mot South Point i Kapstaden. Jag vet nog inte heller. Rudolf och jag lämnade den kurdiska restaurangen där man ideligen burit vattenpipor ut och in bakom ryggarna på oss. Emellanåt fick vi vår mat och våra drycker framburna på det där underbart fumliga sydafrikanska viset. Lysande leenden kombinerade med en avgrundsdjup tvekan: Ska det vara så här? Eller kanske så här? Ja.

Nå efter detta åkte vi ut mot South Point och vägarna korkade igen och allt verkade gå uppför. Framför oss tornade bergen upp sig och under oss glittrade havet.

1IMG_9326

Allt var bilar, skrik och stränder. Och så fastnade vi bakom en sopbil som gav mycket underhållning – det trummades på tunnorna och trafiken stoppades och släpptes fram enligt ödlekalenderns regler.

2IMG_9329

Vem bryr sig? Vi ställde av bilen och gick genom sanden ut mot havet och stod en stund (Rudolf som nummer fyra från höger) och spanade ut mot fartygen och horisonten.

3IMG_9332

Vi korsade bilvägen och fann en bar och lät en underbar servitris servera oss öl och vin under härligt lysande osäkra leenden: häller man upp så här? eller så här? Ja, det blir fint. Jag har aldrig varit med om en sådan fantastisk tvekan vid allt serverande. Alla verkar ha börjat på jobbet just i den sekund jag möter dem. Och strålande leenden. Ja, nu tycker ni jag är kolonial, men nej, jag är också nybörjare, tro mig!

4IMG_9335

Och bergen stod där så eviga och träden på dem som fjäderprydnader på kamelsadlar.

5IMG_9338

Och kvällen sjönk över palmraden och vem vet hur man är med om något sådant som detta.

PS South Point är för övrigt ett täcknamn, så leta inte efter det på några världsliga kartor.

Läs mer