Kategori: Resor

Idag upplevde Miki och jag la Strada Napoleonica tillsammans med Alessandra och Mila i det härligaste solsken. Vi gick från Prosecco och nästan fram till Obelisco di Opicina, egentligen ”mothårs” om man tänker på konventionen.

Under oss glänste havet i solen och vi såg Miramare snett uppifrån, men mitt egensinne väljer bort den bilden.

Våra samtal rörde sig tätt kring de två städerna Trieste och Rijeka/Fiume och vi undersökte deras identiteter utan att se riktigt klart och jag vet att detta kommer att ha en fortsättning och jag vet att det är en lång väg till svaren på mina frågor, kanske längre än livet.

Luften var hög och ren och vi gick och vi gick, tills vi plötsligt bestämde oss för att vända och gå hela vägen tillbaka. Miki var först lite tveksam, men så fann han sig i det märkliga programmet.

På ena sidan hade vi hela tiden havet och på den andra branta branta bergsväggar som ”glödde” svagt i solljuset.

Ikväll smäller det här och Miki tar skydd i badrummet och jag vill tillbaka till havet – även om det förstår smäller också där. Fyrverkerier och explosionslusta har säkert med dödslängtan att göra och med skräck för både närhet och tomrum. Skräck är i tillvarons mitt. Jag tänker tillbaka på Rijeka och på solhimlen och solhavet där. Är det kanske där jag vill bo och leva?

Jag minns den där stunden i hamnen när det tunga godståget stånkade förbi med sitt ändlösa antal vagnar. Leon vinkade och vi andra tittade på.

Och samma måsar som i hamnen flög över Gamla stan och de romerska lämningarna under höjden… och över de vackra husen.

Och så kom stunden – jag brottas med den på nytt i minnet – då vi måste stiga på tåget mot berget och inlandet. Vi vände oss alla bakåt mot havet och öarna och lät oss fångas av solens lek över allt som finns och är.

Tåget dunkade fram och de två femtonkilos treåringarna satt bredvid varandra och färdades hemåt.

Så krånglade vi fyra oss ner med tåget den långa resan till Rijeka, längs floder, förbi byar och skogar och under taggiga berg. I Ogulin steg vi av och bytte tåg – nytt för både Miki och mig och säkert för Christine och Leon också. Kort efter avfärden från Ogulin började dagsljuset vika – vika mörknande rullar.

Snart var det svart utanför rutan och vi sov eller halvsov tills vi kom ner till havet och staden och rummet hos Mamma Maria. Kvällen blev kort men glittrande och sedan sov vi som stenar i våra bäddar, tills morgonen bjöd oss ut. Den allra första rundan gick Miki och jag ensamma till havet och solen sken över Istriens berg.

Någon timme senare gick vi en sväng igen, nu alla fyra och Miki poserade vackert på piren. Dagen rullades upp soldränkt och vackert planlös…

Srem heter den sydvästligaste delen av Vojvodina och Vojvodina ligger i norra Serbien. Srem har en syster i den östligaste delen av Kroatien som heter Srijem eller så kan man uttrycka förhållandet så här:

”Srem eller Srijem är en geografisk region på den Pannoniska slätten som delas mellan Serbien och Kroatien.”

Jag tänker nu låta er titta ut genom ett smutsigt tågfönster under en mycket långsam resa genom Srem. Landskapet är platt och den vanligaste grödan är majs eller jag vill nog hellre säga: kukuruz, för först när man säger kukuruz förstår man det här landskapet. Ibland åkte vi så långsamt att jag hade kunnat räkna kornen i kolvarna. Jag försökte ta bilder när vi korsade någon väg för att kunna titta så långt som möjligt in i landskapets platta djup.

Vi for sakta genom köksträdgårdar, där det gick att känna igen kål och bönor genom tågfönstret. Och många av husen är av tegel. Teglet verkar hemma här.

Ibland tittade jag in bland människorna i byarna. Det gör ni också nu. Här lever de sina liv och vi far bara förbi.

Och majs, alltid majs – kukuruz. Ibland är den redan borta, men vi ser att den varit här. Även i sin frånvaro är majsen mycket närvarande på de här fälten.

Till sist visar jag er stationen i Kukujevci – Erdevik. Om man stiger av här… (Jag läser att hemska saker hänt i Kukujevci.)

Jag tycker om att åka tåg och har egentligen alltid gjort det. Här på Balkan kan det ibland vara svårt att ta sig fram på det sättet för järnvägarna är ofta dåligt underhållna. Till och från Belgrad åkte jag av ren envishet tåg och det märkliga är att sträckan Zagreb-Belgrad tar mellan sex och sju timmar medan den mellan Belgrad och Zagreb tar nästan åtta timmar och det verkar inte ha med EU-gränsen att göra. Jag lämnade Belgrad en solljus förmiddag och snart passerade vi bron över Sava.

Vi stannade kort i Novi Beograd och obetydligt senare var vi ute på landet bland byarna och majsfälten. Landskapet här verkade ännu plattare än det i Slavonien. Jag säger ”verkade” för detta går kanske inte riktigt att mäta och vem vill förresten mäta det? Den starka upplevelsen av platthet kom sig väl också av att jag knappast såg några åsar vid horisonterna som jag tycker jag brukar se i Slavonien. Men som sagt, detta är möjligen subjektivt i överkant. Just det här vidsträckta och plana lockade mig att försöka ta bilder in längs vägar vi korsade. Jag tänkte mig att jag kikade in i landskapets hjärta.

På tåget fanns en äldre, mycket värdig man, som cirkulerade med små brickor med turkiskt kaffe (jag tyckte i alla fall det såg ut så) eller små flaskor med rakija. Jag beställde ingenting, men min fantasi sattes i rörelse. Jag tänkte: Orient-expressen, är detta en del av sträckan? Och mannen här, har han blivit kvar från Orient-expressens dagar?

Men ute var nästan allting majsfält och jordvägar som säkert förvandlas till ”blato”, till lera och gegga när regnen kommer. Lastbilarna hade höga hjul.

I Ruma lyckades jag slutligen fånga en stins på bild och där får det här avsnittet av min reseberättelse sluta.