Kategori: Resor

I slutet av maj gav jag mig ut på en skenbart ganska kort resa tillsammans med min trogne krulltott till följeslagare, Miki. Vi kom till Trieste som jag hade tänkt och vi träffade dem vi hade velat där. Min lite svävande plan var att fortsätta till Chioggia, denna märkliga lilla stad på lagunen, som vi hade gjort ett kort besök i tidigt på våren. Chioggia är som en miniatyr av Venedig eller snarare av Venedigs bruna, lite skrovliga sida. Dit ville jag igen. På stationen eller kanske redan på vägen dit längs havet och förbi Molo Audace försköts planen lite inne i mitt huvud och så köpte jag två biljetter till Padua.

Dagen därpå gav vi oss av och på eftermiddagen var vi framme. Vi tog in vid Via del Santo inte långt från den mäktiga Basilica di Sant’Antonio. Länge vandrade vi längs sidorna på den oöverskådliga kyrkbyggnaden. Jag kämpade med att förstå hur byggnaden hängde ihop, Miki tog det lite lugnare och undersökte gathörnens lukter. Kyrkans enorma torn, dess svällande kupoler, verkade försöka tränga undan varandra, det var som om de rörde sig för att ta plats och ge plats åt sin svällande närvaro. Det var först när jag såg en modell av byggnaden som jag fick klart för mig att den är både regelbunden och orörlig, ja, den verkade plötsligt ha slagit sig till ro.

I Padua mötte jag systrar till flera för mig bekanta italienska städer. Det vidsträckta torget Prato della Valle med sin enorma blänkande ovala vattenring som omger den gröna ön Memmia tog mig med överraskning. Längs ringens båda sidor står en nästan oändlig rad av vita marmorstatyer, alla med ansiktena mot åskådaren. Även om det finns stora skillnader så dök Palmanova upp i mitt minne. Den där ringen av vatten runt hela torget talar samma språk, fastän Palmanovas torg är sten, vithet och kantighet där Paduas är gräs, grönska och rundning. Miki tyckte det var spännande med vattnet men som den torrkrull han är lät han förstås bli att hoppa i.

En eftermiddag regnade det och då fick vi gå mycket i de roströdbruna arkaderna, nästan överallt finns det arkader, precis som i Bologna och färgen är nästan densamma och lika glad blir man över skyddet de ger – mot regn och mot sol.

Jag låter de centrala delarna av staden ligga hemliga, för att det blir för mycket annars, för mig i alla fall. I stället vill jag i minnet vila lite vid kanalsidan och gå lite hit och dit över de små broarna. Den stad den här delen påminner mig om är Treviso. Kanalvärlden både här och där är grön och vit, ett slags grönlockigt vitt Venedig.

Så skulle vi då till Chioggia och jag hade tänkt att vi skulle ta tåget, men det gick inte, man reparerar ”just nu” den järnvägssträckan. Buss? Får hundar åka buss i Italien? Ja, i alla fall den här typen av landsvägsbuss är hundtillåten, visserligen med munkorg, men om man är lite smidig, så kan man ta av korgen efter förevisandet och så gjorde vi. Vi kom över bron nästan ända in i hjärtat av den lilla täta rödbruna staden.

Vi hade vårt bo inne i det labyrintiska gyttret och först så småningom hittade vi genvägar via pennsmala passager och då blev med ens alla vägar kortare. Rakt genom staden löper den breda Corso del Popolo, en bilgata där bilarna vackert får vänta på fotgängarnas oberäkneliga förflyttningar. Turisterna håller sig runt den ena kanalen med de många broarna, överallt annars är det lätt att hamna helt utanför de stråken, i hamnkvarteren och fisklukten eller i något vanligt bostadsområde mot landsidan. En gång på Corso del Popolo stötte vi på vad vi tyckte kunde vara en bekant, och nu talar jag för både Miki och mig; det var en svartkrullig hund av typen ”hrvatski ovčar” precis som Miki och som det visade sig också blandras precis som Miki, fast Miki är nog ännu intensivare blandad. Jag fick av hundens följeslagare veta att de var från Novigrad/Cittanova i Istrien. Landsmän.

Och så en dag började jag fundera på fortsättningen av vår färd. Skulle vi vända om mot Trieste eller vart kunde vägen ta oss? Var vi kanske tvungna att åka tillbaka till Padua? Jag tittade lite på kartan och hörde mig för om möjligheter och plötsligt märkte jag att jag hade bestämt mig för att åka till Venedig! Ibland verkar besluten finnas på en liten lapp i fickan, en lapp man slumpvis plockar upp när man letar efter något annat. Nå, jag var tvungen att välja mellan buss och båt. Jag tog buss eftersom risken att bli avvisad var mycket större med båt. Att resa med hund – utan bil – har sin egen dimension.

Till Venedig! På med munkorg, sedan snabbt av med den – i dunklet bakom ryggsäcken. Vi kom fram och gick från Piazzale Roma över en kanal och så var vi på Il Moro di Venezia, ett tvåstjärnigt hotell där alla utom Miki och jag var indier eller kanske mori, fast Miki är kanske ändå moro. Ganska snart insåg jag att vi bodde vid utkanten av Ghetto Ebraico och det var där i ghettot vi kom att vara mest. Ja, en förmiddag pressade vi oss visserligen ut till Piazza San Marco och Palazzo Ducale, men det var mest som en eftergift åt formen. Visst, också åt skönheten. Genom trängseln nådde vi skönheten, men sedan räckte det för oss.

Ghetto Ebraico har tre delar: Ghetto Vecchio, Ghetto Nuovo och Ghetto Nuovissimo. Vi höll oss mest kring eller på Campo del Ghetto Nuovo och när vi kom dit först var det lördag, sabbat, och till min överraskning kunde jag titta in genom den ena synagogans ganska stora fönster och se männen där inne gunga fram och åter inneslutna i sina ljusa bönesjalar. Kanske var det kvinnor där också, men jag såg nog inga. Utanför ingången i ett litet svalkande valv stod några stora fåtöljer uppställda. I dem satt omväxlande olika människor, mest äldre män, och pratade och läste eller vilade. En stund satt där en ung kvinna i brokig dräkt. Jag vet inte om det egentligen var något särskilt jag såg, men det hela gjorde ett djupt intryck på mig. Att detta judiska ghetto var så fullt av liv och liksom så öppet för omvärlden grep mig, fast sedan såg jag också de beväpnade vakterna i det ena hörnet och sedan också i Ghetto Vecchio. Det går tydligen inte att komma ifrån detta.

Vid den ena sidan av Campo del Ghetto Nuovo var det med ens något som fångade min blick, något jag kände igen. Både fönstervalven och portvalvet var mig bekanta men mest av allt texten ovanför: CASA ISRAELITICA DI RIPOSO. Var hade jag sett detta? Jo, på omslaget till Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften”, en bok jag läst på ett mer passionerat sätt än kanske någon annan. På baksidan av boken kan man läsa bland annat detta: ”Med judiska glasögon och med husgudarna Freud och Proust som sällskap resonerar författaren också kring läsandet och vårt inre som resonanslåda för textens möjligheter. Det är psykoanalytikern och filosemiten Enckell som talar, och han gör det med stor beläsenhet och skärpa.”

Framför huset sitter ett ungt judiskt par på en stenbänk. Jag såg att hon hade en liten tummad bok i ena handen och att de en stund läste något tillsammans i den. Nej, jag tittade inte länge på dem, men tiden komprimerades och jag såg hela världshistorien i dem där på stenbänken.

Hrvatska Kostajnica kan man nå med tåg och resan dit från Zagreb rakt söderut tar ungefär två timmar. Mycket man passerar, särskilt efter eller söder om Sisak är slitna, fattiga avfolkningsbygder. Här stod många strider under det förra kriget och serber och kroater har plågat varandra mycket här. Nu bor det färre serber här än före kriget men det är också så att Republika Srpska tar vid på andra sidan Una, trakter där det bodde många bosniaker och en del kroater. (Jag säger nu inte mer utan överlåter åt läsaren att fylla i eller läsa in sig på andra platser.)

Hrvatska Kostajnica är liksom hopkrympt stad, man anar att den varit något mycket mer än den nu är och det finns fortfarande en del vackra hus kvar, en del restaurerade och vissa mindre skadade än andra. Tätt intill varandra nära floden står en katolsk och en ortodox kyrka – här kan man kanske ställa sig en del frågor.

Hotel Central är en byggnad man lägger märke till för att den ser ganska välmående ut och dessutom har en spännande form, fast den sidan jag valt att fotografera för att den är vackrast är den döda sidan.

Det vanligaste är kulhålsärrade fasader och avflagnad puts. Här och där finns det luckor mellan husen, lite ser gatorna ut som glesa tandrader. På många ställen tittar man in i affärer och barer som ser nyplundrade ut, omkullvälta stolar, dörrar på ett gångjärn, halvöppna byrålådor…

Men landskapet är mycket vackert: floden Una som fortfarande lär ha mycket rent vatten slingrar sig skön och bred vid stadens fötter och mängder av öar simmar omkring på dess yta.

Idag var vi där, Rudolf, Miki och jag. Strålande sol och blåaste himmel men kallt och vi gjorde mer eller mindre oavsiktligt helt rätt när vi valde att vara där mellan elva och fyra. Vi lyckades sitta utomhus på två kaféer utan att frysa – vi valde vinklarna väl. Och efter att korsat bron och besett borgen från utsidan och dessutom snuddat vid gränsen, gick vi in i staden igen och kryssade lite bland halvtomma gator tills vi bestämde oss för att gå upp på Djed till restoran Djed. Djed är en kulle eller snarare Kostajnicas ”Hausberg” och ”djed” betyder ”farfar/morfar”. Det lär växa massor av kastanjeträd där och på de andra kullarna i närheten. Ja, namnet ”Kostajnica” har med kastanj att göra och i oktober firas ”Kestenijada”, kastanjefesten, jag har upplevt den en gång.

Efter maten gick vi ner från kullen och sedan uppåt igen längs vägen mot stationen. Tåget från Volinija var punktligt och det var vi glada för. Sedan satt vi och vilade medan tåget fylldes av folk från de olika byarna och småstäderna som skulle till Zagreb för att fira fredagkväll.

Innan sommaren falnar eller gör ett uppehåll vill jag avsluta min serie om sommarens stora resor. Här följer sista delen av hemresan:

Den 13 augusti nådde vi alltså České Budějovice. Vi kom dit tidigt på eftermiddagen och vi började med att äta på en terrass som var mycket het tills vi ställt om stolarna, så att vi kom i helskugga. Nedanför oss syntes ett vattendrag, kanske Malše som rinner in i Vltava någonstans i staden. Efteråt gick vi in i en park och satte oss under några träd och ett parasoll, för det var för varmt för att göra något med packning på ryggen och vårt rum kom vi inte in i förrän i slutet av eftermiddagen. Vi slöade någon timme i parken och drack något. Till sist blev det dags att ta rummet vid den lilla gatan Panská i besittning. Vi gick uppför en trappa bland vinrankor och rummet hade en god trälukt. Nå, vi blev av med ryggsäckarna och kunde röra oss obehindrat, så vi tog oss ut på en liten stadsvandring. Snart hade vi gått runt hela det stora huvudtorget, Náměstí Přemysla Otakara II., och glatt oss åt de vackra husen där. Jag kände igen mig, men inte med någon större precision.

Vi drack Budvar, som vi av en expert fått veta är ett kärringöl, men det är ju stadens eget öl, så vad ska man göra? Fast lustigt nog serveras det inte alls överallt där. Vi gick ut vid alla de stora torgets hörn för jag letade efter en plats från förra gången. Till sist visade det sig att den platsen befann sig en bit ut på vår gata Panská. Så kan det vara när man inte har något lokalsinne.

Så småningom började det kvällas och hettan sjönk till värme, en mycket behaglig värme. Det var fullt med människor på gator och torg och vi hörde musik än här en där. Vi åt något tungt på Masné krámy. Jag har en hemlig föreställning om vad den andra delen av namnet betyder. Och så gick vi runt och satte oss på olika ställen, drack öl och vin, och tittade på folk. Särskilt länge satt vi på Kavárna u Žáby, där det hände något som jag nu har glömt.

Nöjda gick vi till sist till vårt natthärbärge bland vinrankorna och jag sa att detta skulle bli min nya resväg. Ja, varför ska jag jämnt åka över Wien och Brno? Rudolf tyckte det lät bra och Miki gick krullig bredvid.

Dagen därpå gav vi oss av lite halvtidigt för nu hade vi en längre dagsetapp framför oss. Första sträckan förde oss ut ur Tjeckien till Linz, där vi hade gott om tid att byta tåg. Världen var varm, solig och grön. Den andra etappen förde oss till en plats jag aldrig hört talas om: Selzthal. Det ligger mitt inne bland bergen där Österrike är som tjockast och lär vara en järnvägsknut. Där hade vi bara sex minuter till nästa tåg, men det gick bra. Dittills hade det varit ganska tomt på tågen, men nu på den sista sträckan märkte vi att vi närmade oss mer bebodda eller befarna trakter. Vi nådde Graz och fortsatte med samma tåg in i Slovenien, till Maribor, där ingen av oss hade varit, även om vi alla tre hade åkt förbi staden mer än en gång. I Maribor tog vi in på ett jättehärbärge, billigt men varmt och trångt. Jaja, där tänker jag inte bo igen. Kvällen var skön och vi slog långa lovar runt stan och längs Drava.

Nästa dag hade vi ända till eftermiddagen för Maribor så vi gick över till andra sidan floden igen och gick en bra bit i lövträdens skugga där. På huvudsidan gick vi sedan till det gamla vattentornet och till ”Stara trta” (den gamla vinstocken), som sägs vara den äldsta i världen. Kanske syns den på den sista bilden.

Sedan hade vi bara två timmar hem till Zagreb.

Efter några dagars uppehåll vill jag fortsätta med min beskrivning av årets resa från Sverige till Kroatien:

I Angermünde skildes Miki och jag från Nilla som fortsatte mot nordost, mot Stettin/Szczecin och vidare. Själva for vi mot Berlin och därifrån skulle vi vidare mot Dresden och vi klev in i ett överfullt tåg, så fullt att konduktören ropade ut i högtalarna att alla stående måste stiga av. En stund såg det ut som om vi inte alls skulle komma iväg, men så droppade de stående passagerarna av (mot anvisade tåg). Jag hade som väl var en plats och Miki satt duktigt vid mina fötter. Så avgick då äntligen tågen men strax visade det sig att det bara var regionaltåg den första biten och att alla som hade regionalbiljetter borde stiga i Elsterwerda (om jag minns rätt). Folk vädrade sin oro och kastade fram olika lösningar. En lustig man med stort skägg och med en lätt slavisk brytning som satt mitt emot mig förklarade med knipslug min reglerna för alla omkring och vad man riskerade om man inte följde dem. Jag sa att jag tänkte chansa och sitta kvar och han talade då förmanande till mig om vad som kunde hända, men då jag frågade vad han tänkte göra, sa han: sitta kvar. Jaha. Nå, allt gick bra, ingen konduktör dök upp och Miki och jag hoppade av i Dresden och jag köpte kvickt biljetter till Prag. Nej, inget uppehåll i Dresden den här gången heller, men på utresan söderut tog jag den där tornbilden. Eller skojar jag med mig själv? Var det på invägen?

Och så åkte vi förbi Elbsandsteingebirge igen och längs Elbe/Labe precis som på uppvägen. I början av kvällen nådde vi ett hett och soligt Prag. Rudolf mötte oss på stationen och så gick vi tillsammans till mitt favorithotell PurPur, där Rudolf också flyttat in. Efter lite plock och uppackande gick vi för att träffa Peter. På bilden ser ni Rudolf och Miki på Václavplatsen.

Vi åt kvällsmat någonstans som jag inte minns och så drack vi väl en öl eller liknande någon annanstans, men det minns jag inte heller. Jag vet bara att man stänger löjligt tidigt i det inre av Prag och att Peter tycker det är dåligt. Och det är det ju.

Förmiddagen därpå gick Rudolf, Miki och jag en innerstadsrunda hit och dit över broar och åtminstone Miki gick över Karlsbron.

Vi sammanstrålade med Peter igen och åt piroger på en ukrainsk restaurang. Sedan stack Rudolf och badade och vi andra drack kaffe och vilade sedan. Till sist: kvällsmat i Peters kvarter, där vi också fick se hans lilla lägenhet. Bra. Och nästa morgon såg det ut så här när jag tittade ut genom fönstret på PurPur.

Under gårdagen hade vi tillsammans hittat på en ny resväg, ett nytt resmål. Vi skulle inte åka över Brno och Wien igen, nej, målet för dagen var České Budějovice och det kändes spännande, för mig i alla fall. Jag tror vi for rakt söderut från Prag och inte lite mot sydost som annars. Tábor såg jag susa förbi och jag visste att jag varit där sommaren innan, den sommaren när jag var död eller i alla fall avskuren från livet. Nu var jag mitt vanliga jag, men vi stannade inte, även om det är mycket vackert där. Vi hade ju ett bestämt mål och det nådde vi i middagshettan. Både Rudolf och jag hade varit i České Budějovice tidigare, han en gång i barndomen och jag två gånger, andra gången var med René och Londi och jag kände igen mycket. Och det slog mig att här ligger man gärna i gräset i skuggan, när det är sommar.

Nu så här mitt i den heta zagrebska sensommaren har jag bestämt mig för att ge – kanske främst mig själv – en översikt över sommarens två stora resor, den norrut och den tillbaka hit igen. Så nu vänder jag mig bakåt till den tidiga morgonen den 15 juli. Jag hade satt väckarklockan på tre tider för att vara säker, alla nära kvart över fem. Vill man åka från Zagreb mot Wien finns det egentligen bara ett tåg att välja. Nå, Miki och jag kom iväg och så satt vi där i ett inte alltför fullt tåg och jag såg de välbekanta små slovenska städerna utmed Sava, Savinja, Drava och kanske någon mer flod och så korsade vi gränsen mot Österrike och efter kanske en timme var vi framme i Graz, vår första anhalt. Det var fortfarande förmiddag och jag ställde av ryggsäcken på Bahnhofshotel och så hade vi nästan en heldag i den vackra staden vid floden Mur. Ja, överallt floder, kanske kan man lika gärna ta sig fram med båt? Nej, det går nog inte. Redan på tåget hade vi stött på en väldigt rar holländsk flicka och under vår första stadsvandring sprang vi på henne igen, så jag tog en bild av henne och Miki nära bron över Mur i det vackra molnlockiga solskenet:

Jag åt en sallad på en skuggig uteservering för också här fanns hettan när morgontimmarna var förbi. Sedan gjorde vi ett hemligt besök på Maiffredygasse. Och så gick vi ungefär halvvägs upp på Schlossberg, och halvvägs fick räcka. Vi tog en lång eftermiddagslur på Bahnhofshotel och på kvällen strövade vi omkring i innerstaden och hängde lite vid broräcket och tittade på de lummiga flodstränder och den konstigt belysta Murinsel, om det nu var den som lyste i blått eller rött eller gult.

Det blev morgon igen och vi klev på direkttåget till Prag. Ja, årets resor har jag låtit gå i bekvämlighetens tecken, så långt möjligt. Man blir inte yngre och jag söker inte strapatser, strapatser kommer så lätt ändå eller man blir själv till strapats. Miki var lugn och brydde sig inte om att sitta på sitsarna eller titta ut genom fönstret. Han sov på golvet i den måttfulla luftkonditioneringen. Jag såg Bruck an der Mur, Mürzzuschlag och de andra bekantingarna, vi susade över Donau i Wien och lät Wien ligga där det låg. Och så for vi omärkligt över Thaya/Duje till Břeclav, den första staden i Tjeckien. När vi sedan passerade Brno tittade jag uppmärksamt på alla byggnader jag känner igen och lät tanken gå lite längre in i staden ända till Čápkova men också till Staré Brno. Någon gång på seneftermiddagen var vi så i Prag och Miki och jag blev mötta av Peter som lotsade oss till vårt mycket speciella hotell PurPur. Sista biten gick Miki och jag på egen hand för det var mycket varmt, så Peter väntade på oss på en plats han hade valt ut åt sig. När vi kom in i PurPur var luften tjock och trög, en tunn ung man med ett lätt förvirrat utseende tog emot oss och vi kommunicerade lite trevande på någon blandning av engelska, tjeckiska och kroatiska. En äldre kvinna med ett inlindat ben och stödd på en krycka kom ut från en skrubb. ”Det är min mamma”, sa ynglingen. Kvinnan försvann men kom strax tillbaka med vatten och morötter till Miki. Miki drack vattnet. Jag lämnade en depositionsavgift till den unge mannen, så kan det vara när man bor väldigt billigt. På en skylt på receptionsdisken stod det ”free coffee + desert”. Jag funderade lite över det här ”desert”. Fick man dessert till frukost? Eller var det något svårtytt ”ökenskämt”? Nå, det egentliga målet med stoppet i Prag var att träffa Peter så vi tassade snart uppför backen igen, hittade Peter och gick till en restaurang han valt ut. Ja, och så pratade vi oss genom kvällen och bytte plats från restaurang till bar.

Morgonen därpå fick jag min ”desert” som var en ganska normal frukost, lite knapp kanske och så var det dags att knata iväg till stationen och snart var vi där, jag lite svettig och Miki lite flåsig. Jag köpte biljetter till Dresden och så klev vi på och åkte norrut. Efter ett tag följde järnvägen Labe/Elbe och jag tog som vanligt många bilder på det vackra landskapet, men jag visar ingen här. Vi passerade gränsen till Tyskland och Elbsansteingebirge tornade upp sig i blickfältet. Miki låg lugnt och sov och krävde inte att få titta ut. Han kan den här sträckan och jag också – det är som om vi alltid åkte här. Det går som i sömnen. Och så var vi i Dresden, men vi gjorde inget av det den här gången. Jag köpte biljetter till Angermünde, som jag valt ut som mål. Angermünde ligger i Uckermark nordost om Berlin mitt för Schwedt ungefär. Till Berlin var resan lätt men redan på Hauptbahnhof där vi bytte blev det trångt och tåget till Angermünde var proppfullt och folk frågade sig varför man över huvud taget köpte biljetter. Nej, ingen konduktör vågade sig på att pressa sig igenom trängseln. Stämningen i vagnen var matt med små blixtar av humor. Miki och jag steg lättade av i Angermünde och lät tåget fortsätta dit det skulle. Det var varmt men inte längre hett och vi följde vägen från stationen någon kilometer ut ur staden. Där hade jag bokat en natt på Hotel Weiss för oss. Lite dyrt, men jaja, vackert och behagligt i det gröna. Vi gick sedan runt lite i staden bland korsvirkeshus och kyrkor i Backsteingotik och åt sedan kvällsmat på en indisk restaurang som verkade vara den plats där man skulle äta. Och så gick vi ner till Mündesee och Miki doppade tassarna.

Natten sov vi oss lugnt igenom i vårt ganska stora vackra rum och dagen därpå (den 18.7) gick vi runt i staden igen. Strax intill det lilla Heilig-Geist-Kapelle kom en pojke på kanske åtta-nio år över gatan mot oss med ivriga steg och hejdade mig och frågade: ”Was bedeutet ’neun am Nachmittag’?” Jag såg på hans ansikte att det var en viktig fråga och jag svarade att ”nej, det finns inte, nio på morgonen och nio på kvällen finns”. Han såg lättad på mig och gick vidare. Ja, sedan minns jag inte vad som hände mer men på eftermiddagen satt vi på tåget mot Saßnitz med byte i Stralsund. I Saßnitz ska man inte bo, det visste jag, det är onödigt dyrt och på kvällen är nästan allt stängt, men vad ska man göra när man måste över vattnet? Så jag hade bokat ett rum medan jag tänkte på det där med vatten och att ”Wasser scheidet” nog är sannare än ”Wasser verbindet”. I alla fall blev kvällspromenaden vacker. Vi gick längs havet på ett ställe där det gick att nå dit, mycket är avspärrat och på sätt och vis inte helt olikt hur det var på DDR-tiden. Jag stannade till på en höjd och tittade ut över havet och såg en mångata sträcka sig ut över vattnet. En man som stod en liten bit ifrån oss sa: ”So was sieht man nicht oft.” Jag nickade till svar.

Nästa morgon steg vi upp i svinottan och jag kom i ett mindre bråk om att Miki inte fick vara i frukostrummet, men jag vägrade att följa ordern för vi hade för lite tid och jag tänkte att detta med Saßnitz måste jag undvika nästa gång och så tog vi bussen ut till Mukran för att ta färjan till Trelleborg. I Trelleborg uteblev – det försvann bara – sedan det tåg vi skulle ha tagit, men så småningom tråcklade vi oss upp till Varberg där vi sedan tillbringade den svenska delen av sommaren. Här ser ni Miki i Mammas trädgård i en av de olika familjegrupperingar som uppstod under tiden där.