Till Mississippi
5/9 -2010
En dag for vi länge genom nästan ändlösa alléer;
ända till Piła vid floden Gwada färdades vi. Schneidemühl är stadens tyska namn och flodens är Küddow. I Piła fanns egentligen ingenting att se, men det var vackert nere vid floden…
Vid världens ände
3/9 -2010
En dag for vi österut, först med Rewal/Rewahl som mål, sedan längre bort. Till Rewal hade vi följt kusten, men när vi kommit ut på byns östsida ”styrdes” vi mot en väg lite längre in i landet och så småningom kom vi ända till Kołobrzeg/Kolberg, men det ska jag inte tala om nu. I stället tänker jag visa er ett stycke av återvägen. Nu ville vi ”som omväxling” eller ”för att se något annat” följa kusten. På den tvåspråkiga kartan jag köpt i Wolgast var de minsta vägarna vita och jag såg att de här och där – på ganska många ställen faktiskt – helt enkelt slutade i ingenting. Jag funderade över om trycket möjligen kunde vara dåligt.
kartan här börjar något öster om Rewal
Först gick det ganska bra att färdas utmed kusten och vägen ledde framåt på ett smidigt sätt och ibland skymtade vi havet, men vid Dżwirzyno/Kolberger Deep tog vägen plötsligt slut och det var bara att vända. ”Då tar vi en väg söder om Jezioro Resko Przymorskie/Kamper See.” Jag såg på kartans små vita vägar söder om sjön och vi for genom ett vackert landskap med stillsamma, ibland smått förfallna byar. Längre och längre in i landskapet reste vi och allt oftare kom vi till de där ställena som kartan markerade med tomrum. Vägarna var smala men vackert stenlagda – så länge de fanns. På många ställen var de täckta av en skir genomskinlig grönska. I byn Samowo/Zamow (jag har markerat den med en stjärna på kartan) nådde vi världens ände eller kanske den punkt där världen börjar. Ett storkpar promenerade i sakta mak utmed vägen och svängde sedan in på sin gård:
Vi stannade, steg av och såg oss omkring; ja, vi hade kommit till en plats, ”wo sich Fuchs und Hase gute Nacht sagen” eller på tjeckiska (i svensk översättning): ”där rävarna säger godnatt”. Det fanns ingen fortsättning på vägen och efter en stund steg vi in i bilen igen, vände om och styrde kosan mot ett annat ingenstans:
Vid Östersjön
2/9 -2010
Vi kom till Polen via Usedom. Świnoujście (Swinemünde) for vi snabbt igenom, trots alla mina Fontane-bindningar till platsen (det är ju i den här staden – under namnet Kessin – som en stor del av handlingen i Effi Briest utspelar sig). Vi fortsatte en bit in på nästa ö Wolin (på tyska Wollin) tills vi kom till Międzyzdroje, min mors barndoms Misdroy, där hon en gång fick en sådan där ask som var klädd med snäckskal. Där slog vi oss ner för ett par dagar.
En dag följde vi Östersjökusten ända bort till Kołobrzeg (Kolberg på tyska). Vi stannade här och där i små byar och badorter och gick för att se på havet. Ibland följde vi en stig längs de höga dynerna. På många ställen var det till vår förvåning och besvikelse omöjligt att nå ner till vattnet ifrån höjden. Men utsikten var mycket vacker.
stranden vid Międzyzdroje
samma strand ur en annan vinkel
vid byn Rewal/Rewahl
stig utmed den ”höga kusten” vid Trzęsacz
”kustprofil”
Kort besök i Chojna
1/9 -2010
Som ni ser av kartan här intill ligger Chojna (före detta Königsberg in der Neumark) i Polens allra västligaste del inte långt från Schwedt/Oder. Chojna är en småstad på lite drygt 7000 invånare med några stora tegelbyggnader bland småhusen och de tomma ytorna. De viktigaste av dessa restaurerade eller återuppbyggda tegelbyggnader är rådhuset (numera kulturhus), Mariakyrkan och ytterligare en byggnad som inrymmer det som jag uppfattade som rådhuskällaren (Ratskeller). På tegelväggen vid ingången till restaurangen där finns en rad fotografier från krigsslutet.
Vi slog oss ner vid ett av borden i den stora nästan tomma salen och åt sedan gott och rikligt, men när vi efter måltiden ville göra en liten stadsvandring lyckades vi inte hitta staden, så vi bröt upp igen.
Över Oder vid Połęcko
31/8 -2010
Under vissa delar av vår lilla polska resa halkade vi ut ur nutiden en aning. Några mil öster om den plats där Neiße möter Oder ligger den lilla byn Połęcko (Pollenzig på tyska) vid Oders norra strand. Vi hamnade i Połęcko för att jag upptäckt ett grönt streck på kartan längs vägen dit från Marcinowice utmed Oder. Det gröna stecket ville markera skönhet och vi tänkte oss en vacker utsikt över floden från den markerade sträckan, men ingenstans syntes ens skymt av den. Vi for genom ett enformigt skogs- och busklandskap. Men så nådde vi Połęcko och då blev plötsligt vägen dit ”mödan” värd, för där strax nedanför byn öppnades plötsligt flodlanskapet för oss och dessutom såg vi en ålderdomlig närmast flottliknande färja vid bryggan. Vi åker över!
På färjan, som just var på väg att lämna bryggan befann sig förutom ett ungt tyskt motorcykelpar bara folk från trakten. De såg ganska fattiga ut och jag fick en känsla av att de aldrig lämnat de här små byarna invid floden. Det var som om de fanns i en annan tid, i en annan värld som blivit kvar vid sidan om.
Något ögonblick efter att vi skumpat upp på färjan lade den ut. Den drevs med hjälp av en vajer som utnyttjade flodkraften. Två skygga små pojkar fick hjälpa till att lossa färjan från bryggan och sedan också att hålla vajern. På bryggan stod några Połęcko-bor och bevittnade avfärden.
På andra sidan floden möttes vi stilenligt av en stork i vassen. Här märktes högvattnet mycket tydligare än på nordsidan. Från färjan åkte man genom vatten och motorcyklisterna hade all möda att ta sig över utan att dras med av vattnet.
Väl uppe på andra sidan gick färden – mot Chlebowo – vidare genom en nästan rysk eller kanske nordisk björkallé.
Barlinek – Berlinchen
30/8 -2010
I Wolgast köpte jag oss en tvåspråkig karta över Polens nordvästra hörn. Någon gång under de första dagaran i Polen fick jag syn på namnet Berlinchen på denna karta. Vi tyckte att det lät lustigt, så vi bestämde oss för att åka dit. Berlinchen heter på polska Barlinek och den lilla staden ligger rakt öster om Schwedt och rakt söder om Stargard, bara obetydligt sydöstligare.
Ja, så kan man också välja sin resrutt och det visade sig att vi i det här fallet träffat ett lyckligt val. Barlinek/Berlinchen är ett riktigt smycke – i alla fall i solsken – och ”mittpärlan” i detta smycke är det lilla hotellet vid sjön. Här levde vi gott.
blick från balkongen
Hotel Barlinek
promenad utmed stadsmuren
Jezioro Barlineckie/ Nipperwitzsee i morgonljus
