Cirkeln är sluten, ännu en av dessa ojämnt glidande elastiska cirklar, och Miki (Manojlović) – compagno di strada, compagno di tutto e di niente – och jag är tillbaka u Zagrebu. Jag gav mig av, och Miki fick följa med, av två stora skäl: för att jag ville vara med Alexandra igen och för att jag inte ville vara här på Sigečica på Londis dödsdag. Resan var nödvändig även om jag egentligen skräms av resor på vintern, särskilt om de går till vintriga trakter. Jag har inget lätt förhållande till vintern, kanske är jag björn eller något annat djur som väljer idet framför omkringströvandet i kylan och mörkret. Men jag är inte fri att vara björn. Och den här resan blev bra, till största delen i alla fall och jag tänker hemlighålla vad som var mindre bra.

Vi kom till Ljubljana någonstans strax för jul och gick med Igor på stan och betraktade stadens vinterprakt. Ja, vinternatt och ljusdekorationer kan lätt vara vackra och de samspelar utmärkt med min vinterskräck.

Vi åt och drack vin och vände på världen och historierna om Balkan och morgonen därpå for Miki och jag med tåg till Villa Opicina/Opčine, där Federico och Alexandra plockade upp oss med bil. Planerna ändrades löpande – det fanns så mycket att kombinera – och så for vi ner till Trieste och åt köttmackor da Pepi – stilenligt, ingen av oss glömmer Fulvio Tomizzas Gli sposi di Via Rossetti. Och så bar det av genom landskapet först västerut och sedan norrut, först till Veneto och sedan upp i Trentino-Alto Adige, först längs hav, kullar och slättland och sedan upp bland berg som höjde sig allt brantare och vildare. Och så var vi framme i det tidiga mörkret, fast bergstopparna lyste trotsigt och overkligt: Dolomiti, Alta Badia, Corvara. Och efter det kom dagarna däruppe i den alpina världen. Federico, hans föräldrar Giuseppe och Lella och hans syster Emanuela åkte skidor och Alex, Miki och jag höll till i byn eller på småvägarna och fälten utanför. Vi gick långa rundor och satt sedan på olika kaféer – mest på Bracun – och arbetade med våra texter, ja, Miki umgicks med gäster och värdar.

Runt omkring oss talade man ladino, tyska och italienska och vi lyssnade mycket på språkväxlingarna, som kunde ske mitt inne i en mening. Alex och jag läste och skrev och blinkade åt varandra när vi hörde något extra spännande. Särskilt roligt var det att lyssna på den stora, glatt bullersamma ägarfamiljen på Hotel Christian som ofta åt lunch/middag när vi drack cappuccino och arbetade vid ett bord strax intill. De talade omväxlande ladino och tyska eller snarare en spännande tysk-österrikisk dialekt och växlingarna skedde oftast när någon ny kom in i rummet, men också när man bytte tema. Då och då talades italienska, mest när man ville vara formell eller när det gällde vissa sorters mat. En av dagarna fyllde någon år och man sjöng på de tre språken och slog sedan övermodigt till med en engelsk version också. Vi blev lite bekanta med den unga ungerska servitrisen och under den här födelsedagen stack hon till oss av tårtan och några damer ur familjen berömde oss för att vi arbetade så träget.

Tidigt – nej, vad säger jag, inte så värst tidigt – på morgnarna gick Miki och jag en runda över markerna bakom hotellet. Vi gick över gult och vitt, över hö och snö och ovanför oss spändes himlen blå och bergstopparna visade att de var bergstoppar. Ja, och så rann dagarna iväg och det var dags för Miki och mig att skiljas från de andra. Fe’ och Alex tog oss till Castelfranco Veneto och därifrån tog vi tåget till Mestre och vidare till Trieste. Och där blev det kväll och natt och vi gick längs Canal Grande. I tanken går jag egentligen alltid längs Canal Grande.

Ja, och vi bodde hos Alessandra och Piero och tillbringade en lång frukost och en lång kväll med dem och talade om Holland och hundar och eländiga skattesystem på onämnbara platser – och om vänskapen. Och så bröt Miki – compagno di strada – och jag upp igen och tog tåget från Trieste till Ljubljana! Jag tror inte ni förstår utropstecknet här. Det finns verkligen ett tåg från Trieste till Ljubljana igen! Miracolo eller Sloveniens kloka tågpolitik, även om tåget vi åkte med verkade rätt italienskt och sträckan från Trieste till Villa Opicina/Opčine är orimligt lång. Nå, det betyder att jag kan åka till Italien med Miki utan att få skjuts av någon, det betyder frihet och frihet är värt lite väntan. Och så var vi i Ljubljana igen och på eftermiddagen – hela eftermiddagen – åt vi en fantastisk måltid med Igor på den serbiska eller jugoslaviska eller österrikisk-ungerska restaurangen Čad nedanför berget bakom hans hus. Ja, och på kvällen drack vi vin och vände ut och in på allt – världspolitik, hyckleri om världspolitik, barnafödande, Balkan, blodgrupper och livets tak höjde sig och luft kom in.

Morgonen efter gick Miki och jag en runda i Tivoliparken bort till Radetzkyslottet – där jag gått så många gånger med Londi.

Och sedan igår kväll är Miki och jag tillbaka i staden nedanför berget Medvednica. Imorse gick vi till grönsaksaffären för att fylla på förråden och Marijan tryckte båda mina händer och pussade med mig hårt på båda kinderna och sa ”ifall vi inte ses mer i år”. Ja, så vi är hemma.

Läs mer

I början av oktober gjorde Vesna, Miki och jag en av våra första turer genom Turopolje tillsammans med min syster. Vi gjorde en avvikelse från trähusjakten och gjorde en avstickare till det lilla slottet Lukavec i närheten av Velika Gorica. Någon dag senare skrev jag så här om det och visade åtminstone den ena av de här två bilderna:

Slottet är gult och mycket kompakt och liksom slutet i sig självt, en barsk liten fästning. Det ser i all sin nästan överdrivna regelbundenhet och handfasthet inte riktigt verkligt ut. Runt slottet finns en förvildad park med halvt uttorkade vattendrag där vassruggarna trängs och skjuter i höjden och här och där välver sig en ranglig grånad träbro över vatten och vass.

Ja, och någon gång i mitten av samma månad flög jag till Bukarest. På hemvägen hade jag som vanligt en fönsterplats, för jag vill gärna se världen under mig, när jag någon gång befinner mig uppe i luften. När vi närmade oss Zagreb och flygplanet sänkte sig lite satt jag med näsan vid rutan och spanade efter igenkännliga platser. Mobilen höll jag hårt i näven. Blicken gled hit och dit över fälten, vägarna och byarna, då jag plötsligt fick syn på något fyrkantigt gult med torn och röda tak. Lukavec! Jag fumlade till med mobilen och höll på att tappa den. Arg på min klumpighet tog jag ändå i rask följd en, två, tre bilder på måfå men beslutsamt. Först en bra stund efteråt såg jag att Lukavec fastnat längst ner på den ena. Oj, vad tydligt, tänkte jag. Vad liten parken är! Och sedan: Lukavec måste ha skapats för att ses från luften!

Läs mer

Idag är solen tillbaka och energin flyter tillbaka i ådrorna. Allt är lätt, nästan allt i alla fall. Och Vesna och jag har kvar vår Turopolje-förhäxning. Turopolje är världen! Idag for vi – Vesna, Miki och jag – iväg förbi Odra och en rad andra byar tills vi nådde Markuševec Turopoljski. Där finns en cowboy-restaurang – ja, det är möjligt att ni inte brukar besöka sådana – med hästar och mängder av katter.

Först tittade vi lite på hästarna och alla barnfamiljerna som rörde sig hit och dit mellan huvudbyggnaden, stallet, hästhagen och markerna omkring. Vi bestämde oss för att följa den lilla vägen ett stycke för att se vad som dolde sig bakom nästa krök. Det är något ofrånkomligt detta att vilja se vad som finns ”om hörnet” och det finns alltid ett följande hörn och så ser hela livet ut: Vad väntar om hörnet?

Nå, inget särskilt men vackert var det och vägen drog oss vidare och vidare. I gräset såg vi blommor och svampar och vi tittade också upp mot de små husen uppe på åsen och fantiserade lite kring dem och deras människor.

Så fortsatte vägen neråt in i en lövskog och vi tyckte det blev tid att vända om, kanske allra mest för solens skull. Solljuset är livslågan.

Snart var vi tillbaka vid det stora trähuset, där cowboy-restaurangen är inrymd. Vi klev upp för den breda trappan och fortsatte ut på verandan och valde ett bord med utsikt över hästar och barn.

Vesna och jag åt kungligt och länge, fast länge kanske redan ingår i kungligt. Miki upplevde helt andra saker. Han satt under bordet på trägolvet och spanade efter husets kringsmygande katter. Den ena av dem var särskilt utmanande och låg länge mitt framför nosen på honom med halvslutna ögon. Miki höll oavbrutet kopplet på helspänn och sig själv också.

Läs mer

Tillbaka här och tillbaka på vägarna här omkring: Idag reste Miki och jag med Vesna på en av hennes reportageresor bland trähusen i Turopolje. Ja, kanske var det mest en nöjesresa. Vi har utvecklat ett beroende av traditionella turopoljska trähus – åtminstone Vesna och jag, men Miki har inget emot att komma ut i byarna och se och sniffa efter hönor och tuppar och får. Vi såg en fantastisk tupp med granna pälsstövlar i Novo Čiče! Det ni!

Först letade vi oss lite omständligt fram till byn Velika Buna (Det stora upproret), där Vesna skulle intervjua en fru (nej, jag tänker inte säga varken ”kvinna” eller ”dam” eller ”tjej”) som driver eko-turism i ett vackert restaurerat trähus omgivet av vingårdar och vackra böljande kullar.

Vi gick in och besåg de vackra rummen och Miki träffade den glada bordercollien Luna (så tror jag hon hette, om inte så hade hon lätt kunnat heta det, för så heter var tredje tik här) och lekte lite återhållsamt med henne.

Vi tackade nej till kaffe och åkte vidare till Novo Čiče, där Vesna skulle tala med mannen som förestår den lilla etno-byn inne i den större byn. Vi gick runt, Vesna talade med mannen, vi tog bilder och Miki kände sig lite berusad av hönslukten, tror jag. Och den stora tuppen gick så nära och så tvärsäker, som om han visste att han tillhör en skyddad art. På slutet fick vi ett par broschyrer om platsen och Vesna och mannen beklagade att Turopolje är så okänt och liksom bortglömt, men jag undrade lite i bakgrunden om det kanske inte är något bra med denna bortglömdhet. Glömska kan skydda.

Sedan var vi ”lediga” eller i alla fall Vesna och vi steg in i bilen och for till Velika Gorica för slå dank där. Velika Gorica är en välmående stad som varken är stor eller liten och som jag tror det kan vara lätt att leva i och jag vet att de studenter jag har som kommer därifrån brukar vara lite måttfullt klädsamt stolta över sin hemstad. Vesna köpte underbar burek åt oss i en liten ”kiosk” i en ful halvskum tunnel. Ska jag köpa burek i Velika Gorica någon mer gång så är det där! Sedan gick vi med den heta burkpåsen längs huvudgatan till det bästa kaféet. ”Dobardan” heter det, ja, goddag. Vi satte oss vid det bästa bordet under en prasslande lönn invid gatan och Miki hoppade upp på den perfekta träklädda muren och spanade ut mot gatan och händelserna.

Läs mer

Under sensommaren har Miki och jag färdats hit och dit genom Kroatien och jag har nog sett mer av landet än någonsin förut. Vi har rest på egen hand, tillsammans med Vesna många gånger, och med Nilla har vi också gjort en hel del turer och ett par med Toma och några till. Vi har varit i Našice i Mikis slavonska hemtrakter, i Desinić och Klanjec i Zagorje. Och vi har varit på många ställen vid Kvarnerbukten: Jadranovo, Crikvenica, Bakar – det förtrollade Bakar, i Kastav, mitt kanske framtida hem, och i Hreljin. I Istrien på berget Učka. Och i Samobor, här strax intill. Och sedan alla färderna ner genom Centralkroatien: genom Turopolje, till Sisak, till Karlovac och till Hrvatska Kostajnica. Jag har säkert glömt något, men denna vimlande mängd av platser, sinsemellan så väldigt olika platser, tapetserar ännu mina drömmar.

Men nu ska jag om någon dag ge mig av till ett land där jag aldrig varit förr. Resan går till Rumänien och närmare bestämt till den oöverskådligt stora staden Bukarest. Jag förbereder mig genom att läsa dikten ”Flanören” av den kroatiska poeten Ana Brnardić (i översättning av Djordje Žarković). Den handlar om den stora parken vid sjön strax intill platsen där jag ska bo.

Flanören

I Herăstrăuparken promenerar Döden
underskön, sorglös till sinnes
vit, överdådig
Himlen är öppen, den når
djupt ner i det förflutna

Jag sitter på en bänk omfamnad av sly
Ryggrad, en i barndomen bortryckt stjälk
Rösterna dämpas
Fåglarna gräver sig ner i marken
Sjön bakom mig en mustig soppa av alger
Ju mindre kropp, desto lättare tar den sig
genom nålsögat

Läs mer