Den lilla staden Sevnica har jag nog åkt förbi minst femtio gånger på mina tågresor mellan Zagreb och Ljubljana genom åren, många gånger med Londi, några med Miki och några med människor jag känner. Sträckan mellan Krško och Zidani most är den vackraste delen av den här tågsträckan och någonstans i mitten ligger Sevnica. Då och då har jag tänkt att jag skulle vilja stiga av där och vandra omkring på den lilla stadens gator och kanske gå upp till den vita knubbiga borgen på kullen. Ju fler gånger jag tänkt den där tanken desto osannolikare har det verkat bli att jag någonsin skulle göra allvar av den. Ni vet nog hur det kan vara med planer som upprepas och liksom åldras och undan för undan förtunnas till allt vagare drömmar. Till slut verkar de ha sitt sanna hem i drömmen. Men så kröker vägen och snipp, snapp, snut så bestämde Eva och jag oss för att tillsammans med den krushårige åka dit och verkligen stiga av just där. Dagen började hög och strålande vacker och värmen steg alltmer. Vi kom fram strax efter middagstid och började med lunch i den nyare delen av staden och vi åt mycket gott. Sedan tog vi ut riktningen mot gamla stan och borgen. Solen låg på men vi travade tappert fram. Efter en varken kort eller lång stund var vi framme i den gamla delen av staden. Hettan hade stigit ännu några snäpp och vi letade skugga för Mikis tassar. Ovanför oss log borgen från sin höjd och ett kyrktorn pekade in i den blå himlen.

Vi började gå uppåt, men lite tveksamt. Och vi pratade om hur onödigt det är att nå mål, särskilt om de ligger högt upp. Miki fällde då och då in benen under sig och vilade strategiskt.

Ett tag gick vi ganska skuggigt och vi kände oss tillfälligt lite mer målmedvetna. Kanske kunde vi försöka.

Men så kom vi runt ett hörn som visade oss en brant och het sträcka nästan rakt uppåt och då insåg vi att det var bättre att gå nedåt igen. Så det gjorde vi tills vi nådde en liten bar där vi satt länge och drack vatten och äppelsaft. Tvärs över gatan såg vi en öppning i muren med lockande grönska bakom. Vi bestämde oss för att gå dit och när vi korsat gatan såg vi att man kunde ta sig ner till Sava den vägen, så vi gick vidare neråt neråt. Till sist nådde vi flodkanten och Miki klängde ner och drack lite av det gröna vattnet.

Vi människor lät blickarna vandra längs floden och de gröna kullarna runt omkring. Och solens strålar blev så småningom lite mildare.

Läs mer

Dagarna driver fram som en ullig fårakock på himlapällen. Det är svårt att se vem som är vem av dem, men jag letar mig ändå tillbaka till söndagen – som jag gång på gång tror var en lördag – den dagen då vi gjorde en ganska vidlyftig resa i trakterna här med Vesna. Vårt första mål var den lilla staden Jastrebarsko med sin enda långa gata. Jag har läst att det föds ovanligt många barn där eller kanske snarare att ovanligt många barn växer upp där och att barnfamiljer trivs i staden. Vi drack kaffe vid den långa gatan och besökte sedan det vackra, tungt vilande, sakta vittrande Erdődy-slottet, men det har jag redan visat er bilder av. Efter det for vi vidare mot nästa slott, det i Ozalj. I Ozalj hade jag varit förr, kanske både två och tre gånger och jag vet att Londi alltid var med och jag minns ett besök vid konstnären Slava Raškajs grav.

Slottet var sig inte helt likt sedan sist för restaureringsarbetet som då nätt och jämt påbörjats hade nu nått ganska långt och väggarna var på många ställen vackert putsade och liksom släthyade. Men mycket återstår att göra och när vi gick över bron såg vi att tornet med porten ännu var både skrovligt och fnasigt.

Miki fick gå fri lite då och då för han verkade mer intresserad av att hålla ihop oss än av att smita iväg.

Långt under oss och slottet krökte sig Kupa gröntjock och landskapet runt om var bulligt och grönt i andra och luftigare nyanser.

Tornen har röda vackert och lustigt formade hattar och väggarna är välmålat vita med roströda bårder.

Den underbara lilla sagoträdgården i askens skugga påminde mig om en tidigare resa dit. Då satt Londi och jag under askens vida grenverk i en annan sommar.

Läs mer

Ett stycke nordväst om Ljubljana ligger den urgamla – ja, tillåt mig att vara så oprecis – staden Škofja Loka vid floden Sora och dennas dotter Selška Sora. Så mycket vatten flyter här, men vi går inte längs några flodarmar utan håller oss i stadens torra kärna mest i trakten av det övre torget. Ja, det här blir ingen regelrätt ”Stadtführung”, men det har nog ingen väntat sig. Jag vill egentligen bara låta er känna på den stämning som husen längs gatorna vi följer andas ut på oss.

En del av husen är lite oputsade men de verkar gedigna och bristerna är nog bara ett försumbart ytfenomen som också kan kallas patina.

Vi ser hur tunga husen är och hur säkra de är på sina platser. Här och ingen annanstans, tycks de mumla lite inåtvänt. Och ingen tvivlar. Och vi går – osynliga på bilden – uppför trappan förbi kyrkan som säkert sedan hundratals år har ett namn. Egentligen går vi inte uppför den trappan som man skulle kunna tro.

Och vi fortsätter uppför andra trappor och nu har vi Igor som ”Gastgeber des Bildes”. Fönstren i huset ovanför mimar en överväldigande öppenhet, men tittar man noga så ser man att det finns innerfönster också. De är stängda.

Så når vi det övre torget och där slår vi oss ner i kaféet under den jättelika linden och räknar i fantasin dess årsringar och säger 300 och 400 utan att veta något särskilt. Linden ger ett stort grönt rum och vi sitter inne i det ganska länge och vi känner att andra suttit där långt före oss. Vi sitter och anar det sedan länge förgångnas lindgröna försomrar.

Läs mer

Lite halvt oplanerat tog vi tåget till Ljubljana vid middagstid i lördags Christine, Miki och jag. Ja, det hade alltså funnits en vag plan ganska länge men den innehöll rätt många osäkra punkter nästan ända fram till avresan, men så föll alla fragmenten på plats och vägen låg klar framför oss. Och vi njöt av färden, särskilt Christine och jag, för det är en av de vackraste järnvägssträckorna som finns, särskilt längs Sava mellan Sevnica och Zidani most. Undantagsvis lät jag bli att fotografera – inte ens min speciella trädgrupp tog jag någon bild av – i stället tog Christine desto fler bilder. Någonstans mellan Zidani most och Trbovlje korsades solljuset av miljoner diamantliknande regndroppar. Vi öppnade fönstret och luktade på solregnet och grönskan. Och så for vi förbi den enorma skorstenen, den nästhögsta i Europa, har jag hört. På slutet av resan hade vi Sava på den andra sidan, för sådan är ju verkligheten. Vi tittade på de små husen med sina välskötta trädgårdar och på bergen i bakgrunden och här och där på toppen av en kulle lyste en liten kyrka vitt, allt enligt det där speciella slovenska signalementet, ni vet. När vi kom fram hade himlen tjocknat och mörknat och vi skyndade på stegen lite. Vid Prešerens staty skildes vi åt för där väntade författaren som Christine just nu översätter och honom skulle hon prata med. Miki och jag fortsatte genom stan och hem till Igor, där vi först tittade en stund på Giro d’Italia av skäl jag nu undanhåller er. Själv la jag mest energi på att komma på vilken del av det alpina Italien det var vi såg. Igor sa något om Valle d’Aosta, men utan att säga något tänkte jag på en resa förbi Bardonecchia för länge sedan. Jag mindes min oro från den gången, men sköt beslutsamt undan den. Ute strilade regnet någon timme eller mer. Sedan – ungefär samtidigt som regnet upphörde – dök Christine upp och vi gav oss ut på stan i den friska nytvättade luften. Det blev en rundvandring under Igors ledning för det är ju hans hemstad och han kan den utan och innan och Christine åker inte så ofta till Ljubljana och jag kan alltid lära mig något nytt, som jag glömmer eller gömmer eller förvandlar till något annat.

Vi pratade om annat än det vi såg också och vi var på gott humör och staden tog väl emot oss och vi gick i dess gränder och över dess broar och gladde oss förstulet över att inte alla hus hade perfekt puts. Så är det när tillräckligt många har det.

Floden var mycket grön bland det gröna. Och högt uppe på sin kulle vakade borgen över staden. Och träden lät sitt långa hår hänga tungt ner mot vattnet.

Jag minns inte riktigt hur vi gick men det blev några ellipser eller spiraler tills vi sett det mesta av det innersta. Hungern började göra sig påmint och vi styrde stegen mot den lilla biskopliga restaurangen Pri Škofu, där vi åt mycket gott.

Läs mer

Under helgen som nu är förbi gjorde vi en liten slovensk resa, Christine, Miki och jag. Vi bodde hos Igor och alldeles på slutet tog han oss till den lilla ålderdomligt vackra staden Škofja loka. Vi drack kaffe under en flerhundraåriga lind på det övre torget. Strax innan dess slank vi in genom en av Jakobskyrkans öppna portar och så strövade vi omkring där alla fyra en stund – tre människor och en hund – under de mörka valven bland allt det blänkande guldet.

Läs mer