Kategori: Resor

Och nu är vi hemma igen efter fem timmars tågresa. För ett slags låtsasordnings skull visar jag en stationsöversikt jag satte ihop under en annan resa:

Rijeka – Sušak Pećine – Škrljevo – Meja – Plase – Zlobin – Drivenik – Lič – Fužine – Vrata – Lokve – Delnice – Zalesina – Kupjak – Skrad – Žrnovac – Brod Moravice – Moravice – Vrbovsko – Gormirje – Ogulinski Hreljin – Ogulin – Oštarije – Košare – Tounj – Gornje Dubrave – Donje Dubrave – Generalski Stol – Gornji Zvečaj – Zvečaj – Belavići – Duga Resa – Mrzlo Polje – Karlovac Centar – Karlovac – Draganići – Lazina – Domagović – Jastrebarsko – Desinec – Zdenčina – Mavračići – Horvati – Hrvatski Leskovac – Remetinec – Zagreb

Under morgonen och förmiddagen gjorde vi allt vi kunde för att få ut den sista glädjen ur Rijeka. Vi drack kaffe i ”lusthamnen” och sedan gick vi genom hamnen till vår ”privata” badplats. Där fanns det två unga män med sina hundar, så Miki bråkade lite med dem och blev sedan vän med åtminstone den ena.

Jag tog långa simtag ut mot Cres. Luften var ovanligt klar och jag såg längre bort än någon av de andra dagarna. På tillbakavägen plockade vi lite druvor och tuggade i oss och spottade ut de för stora kärnorna. Och sedan satt vi på Konoba Fiume och åt hobotnica. Alla skrattade vänligt mot oss och frågade om vi verkligen trodde att vi skulle komma iväg idag. Jag sa att jag hoppades det, men jag vet inte om jag egentligen talade sanning. Hos Mamma Maria fick jag en tallrik soppa och en rakija och Miki fick en bit korv och några bobice. Och så var det dags för avfärd. Dagens tåg var lite modernare än det vi hade på ditvägen, man kunde ladda telefonen om man ville och det var ju bra för mig som tog hundra bilder.

Först klättrade tåget från havet upp mot Gorski Kotar. På stationen i Meja fångade jag en scen med stins och avstigande passagerare. De senare hade visst handlat i Rijeka.

</a

I vagnen hade vi ett ungt par bredvid oss tvärs över gången. De tittade redan från början på Miki och så började vi prata om honom och efter en stund hade han flyttat över till dem. Han vet hur man gör när man trivs.

Utanför fönstret hade vi lövskogar, berg, floder och hagar. Och alla de små stationerna, gårdarna och de grånade små rucklen. Så svårt att ta blicken ifrån.

I Gornje Dubrave fångade jag på nytt en stins i samspel med en avstigande passagerare. Det är något särskilt med de här små lantliga stationerna – det är som om de låge i hjärtat av tillvaron. Ja, de ligger där helt säkert.

Nu fort fort, innan det stora nuet suddar ut alla detaljer ur det jag hade velat berätta igår. (Nuet är Rijeka i ”högseptember”, bland det bästa man kan tänka sig.) Jag vill säga något om mysterierna med de kroatiska järnvägarna och med tågen som rör sig nyckfullt på dem. Jag vill genast säga en sak som är bra: de flesta tågen här har ingen luftkonditionering så man slipper den elaka konstgjorda kylan och svettas i stället eller så öppnar man fönstren – om det går. Nå, i alla fall gick jag till Glavni kolodvor härom dagen för att köpa biljetter till Miki och mig till Rijeka. I biljettluckan möttes jag av ett ansikte som en vägg. ”Vill ni åka klockan åtta?” frågade väggen hårt. Jag prövade med att svara ja för jag visste att det inte fanns mycket att välja på, kanske var det till och med det enda tåget direkt till Rijeka, och ”direkt” är en mycket slingrig väg. ”Det går inte”, fick jag veta. ”Det är buss från Lokve och hundar får inte åka buss.” ”Hur ska jag då göra?” undrade jag rätt handfallet. Väggen ryckte på axlarna och Miki och jag traskade iväg till informationen. Där satt en liknande person fast kanske inte fullt så sluten. Hon bläddrade lite i sina tabeller och sa till sist att jag kunde åka klockan 13.12. Jag tackade lite tveksamt och ställde mig i en biljettkö igen, nej, inte samma, men på sätt och vis ändå. I alla fall fick jag köpa två biljetter, men bara för enkel resa. ”Biljetten för tillbakaresan köper ni i Rijeka.” Jaha. Inte helt övertygad gick jag sedan till den stora papperstidtabellen i väntsalen och hittade ett tåg som går 13.12, problemet var bara att tåget inte gick längre än till Ogulin, det vill säga ungefär halva sträckan. Jag gick tillbaka till informationen och frågade om saken. ”Ni måste naturligtvis byta i Ogulin”, sa vägg nummer två med stöddig röst. Då undrade jag hur långt uppehållet var. ”Tio minuter.” ”Kan det inte bli väldigt bråttom?” undrade jag. ”Det är en liten station.” OK, tänkte jag, vi prövar och igår klev vi på tåget mot Ogulin. Det var en vacker dag och jag tittade mycket genom fönstret bland annat på den vackra floden Mrežnica med sina små vattenfall och trädkantade krökar.

Allt fick vara som det var och jag kände mig ganska obekymrad. Någonstans kommer vi väl, for det genom huvudet. Miki satt på sätet mitt emot mig och vilade.

När biljettkontrollören tittade på min biljett sa hon att tåget, även om det inte stod på det, gick ända till Rijeka med en dryg halvtimmes paus i Ogulin ”så att man kan hämta luft”. Lättad tackade jag samtidigt som jag var fascinerad av att ingenting stämde, absolut ingenting. Och eftersom det var varmt i tåget var det lockande att få hämta luft i Ogulin. När vi kom dit tog Miki och jag en liten promenad och drack lite vatten och åt av vår färdkost. Tåget avgick sedan punktligt enligt den nya planen och körde sedan rätt fort en stund – tills vi kom till Gomirje en livlös station, fast förstås med stins, under bergen.

Vi stannade där så länge att tiden stannade och jag började fundera på om vi skulle kunna leva där. Ja, bergen är vackra, lövskogarna ändlösa och floden Dobra glittrar vackert. Men som ni förstår så bosatte vi oss inte där. Tåget rusade iväg och höll märkligt hög fart bland trädstammarna en bra stund. Sedan minns jag inte riktig. Vi stannade förstås gång på gång och jag tittade på stinsar. Det är ju minst 45 stopp på den här sträckan som tar en och en halv timme med bil, fast med bil tar man en rak väg. En del av stationerna var svåra att upptäcka, Zlobin var inte värst.

En gång stannade tåget någonstans mellan två stationer och släppte av en liten man som hastigt försvann längs en skogsstig. Vid Skrad såg jag höga mörka granar bland lövträden och blandskogen fortsatte ett tag, men sedan hade vi lövskog igen och till sist började skogen vika och vi var ovanför havet, ovanför Kvarnerbukten och man såg Krk, Cres och Istriens berg.

Ja, och så blev en kväll den sista i Trieste för den här gången. Miki och jag försvinner runt ett hörn in mot Barbacan, där vi sedan vi sedan med Alex sitter i lä för ”la bora” och dricker det vi dricker och Miki får något mycket gott av barens värdinna.

Och så kom den sista dagen och Alex och Fede följde oss till stationen och vi tog farväl. Nu får det inte gå år till nästa gång, tänker jag…

Från tåget mellan Trieste och Villa Opicina/Opčine såg vi sedan havet under oss, Miki också för han satt uppe på sätet.

Igår gjorde vi ännu en havstur, Alex, Miki och jag. I middagshettan lämnade vi Trieste med Grado som mål. På höger sida såg vi Miramare, Duino, Monfalcone, la foce dell’Isonzo och till vänster såg vi udden under Muggia och sedan Istriens kust med bland annat städerna Piran och Izola och längst i söder Savudrija/Salvore.

Det fläktade skönt på havet och ingen av oss tre verkade tycka att sjöresan på en timme och en kvart var för lång, inte ens jag. När vi kom fram började vi leta efter ett ställe där vi kunde äta, men många restauranger och trattorior stängde vid två, så till slut slog vi oss ner i något som jag kallar en ”fiskbar” och som egentligen varit min dröm, men som vi börjat tro hörde till det förflutna. ”Ostaria de Mar” ligger nära hamnen och har allt man kan vilja äta. Därifrån såg man nästan vattnet.

Stärkta inledde vi vår rundvandring i staden och som särskilt mål hade vi den uråldriga Basilica di Sant’Eufemia (400-talet). Jag stannade en stund vid den märkliga predikstolen.

Vi gick en sväng längs havet på ”utsidan” och jag passade på att ta några simtag med Alex och Miki slappade lite i en lummig park. Så småningom, efter att ha vandrat runt i gränderna och ätit en matbit till i något som i alla fall liknade en fiskbar gick vi längs en ganska stillsam gata tillbaka till hamnen. Både Alex och jag tyckte att det nästan var som i Pesaro: ljuset, husfärgerna, det där för oss så välkända ingenting-särskilt-adriatiska Italien.

Och så steg vi ombord igen och for ut i lagunen i ljuset av den sjunkande solen.

Igår eftermiddag tog Alex, Miki och jag båten il Delfino Verde till Muggia som ligger ett stenkast i sydvästlig riktning från Trieste, egentligen på andra sidan bukten. Det var hett så vi satt i pinjeskuggan ända tills båten kom i hamn. När vi kom ut på vattnet hade vi en spännande utsikt över Il Faro della Lanterna, El Pedocin, Ausonia, hamnen och i bakgrunden Carso.

Resan tog bara en halvtimme, lagom för mig som egentligen inte tycker om havsresor bara sådant här strykande längs kusten. Så snart hade vi mark under fötterna igen och vi klev in i hjärtat av den lilla staden. I Muggia byter land och vatten ständigt av varandra.

Muggia bär sitt venetianska arv med den äran och staden är kanske den mest italienska i området. Den slovenska minoriteten är mycket liten och kanske inflyttad på senare tid.

Jag läste det här om befolkningen och språket på nätet:

”La popolazione è quasi per la sua totalità di madrelingua italiana. È altresì molto diffuso il dialetto muggesano (mujesan), una varietà locale di transizione tra il dialetto triestino, ormai dominante, e l’istroveneto.”

(Så gott som hela befolkningen har italienska som modersmål. Dessutom är dialekten muggesano [mujesan], som är en lokal övergångsform mellan den numera dominerande triestinskan och istrovenetianskan mycket spridd.)

På ett särskilt sätt intressant det där med ”istroveneto” eftersom så lite är kvar av den i Istrien efter fördrivningen av italienarna.

Jag har också hittat en notering om en äldre numera utdöd dialekt som kallas ”muglisano”: ”Alla fine dell’Ottocento il dialetto muglisano, una parlata ladina simile al friulano, si estinse.” (I slutet av 1800-talet dog muglisano, en ladinsk språkvarietet som liknar friulanskan, ut.)

Staden är mycket liten så vi hann vara nästan överallt i det som utgör själva kärnan. Gatorna och gränderna (calli) har en ålderdomlig atmosfär, kanske med ett stänk av det gamla Dalmatien eller Syditalien. Tiden går lite långsammare än i Trieste.

Sista båten hem till Trieste gick tyvärr så tidigt som åtta men vi hann med lite trixande få oss två portioner ”cozze” och lite vitt vin serverat på Trattoria alla Marina.