Djur i litteratur

I början av kvällen tog Miki och jag treans spårvagn till Trešnjevka. Vi steg av på Nehajska och gick genom parken till Centar za kulturu Trešnjevka, där vi skulle uppleva evenemanget ”Životinje u književnosti” (Djur i litteraturen). Vi var ditbjudna av Lana.

Programmet bestod av två delar. Den första punkten handlade om den kroatiska översättningen av Virginia Woolfs ”Flush: A Biography”. Lana samtalade med översättaren Sanja Lovrenčić om boken och översättningen. Flush är en cocker spaniel och boken handlar om hans liv – glädjeämnen och umbäranden. Ja, jag behöver kanske inte gå närmare in på innehållet. Miki var ovanligt svår, möjligen för att han vaccinerats mot rabies tidigare på dagen. Han krävde att bli kliad och klappat utan uppehåll, slutade man pep han uppfordrande och gällt. Snart hittade han i alla fall sin favorit och efter någon halvtimme var han lite hanterligare.

Del två var en frågesport om djur i litteraturen, där bland annat hästen Rocinante och lejonet Aslan dök upp. Sista frågan gällde Sadakos tusen papperstranor och medan Lana rättade våra svar fick vi papper att vika tranor av. Alla var inte lika bra på att vika. På sista bilden ser ni Lana.

Vinter i Sokcho: Elisa Shua Dusapin

Nu har snart en vecka gått sedan denna text publicerades i Hufvudstadsbladet, så jag känner mig fri att återföra den till mina marker.


tassmärket är Mikis

Romanen ”Vinter i Sokcho” är kanske lika mycket en töcknig bildsvit i glidande tunna klangfärger som en text. Samtidigt är den förstås också text och det inte minst genom detta ords lutning in i det vi kallar ”textur”. Serietecknaren eller kanske snarare konstnären i boken känner ofta på pappret han vill teckna eller måla på och han föredrar det sträva och lite borstiga framför det släta och blanka. Ofta smakar han också på pappret för att känna på dess struktur också med tungan och tänderna.

Grundfärgen i romanen är vitt och det inte bara för att det är vinter och snö utan också för dimman. lakanen och de tunna pappersväggarna. Av och till punkteras vitheten av en skarp färg hos någon fisk, något metalltak, någon ljusslinga eller någon festdräkt, men det ger bara mer makt åt det vita som utgör en hel värld av vitheter: smutsvitt, blekvitt, skumvitt, mörkvitt, ja, för det vita är inte främst ljust. Samtidigt simmar romanen i bläck: bläckfiskarna och tecknarens bläck finns med i nästan varje kapitel, men vitheten är mäktig:

”När jag tittade närmare insåg jag att jag i stället för bläcket bara såg de vita ytorna mellan strecken, där ljuset hade absorberats av papperet och snön sken, nästan som om den var verklig.”

I den här berättelsen befinner vi oss i en badort i norra delen av Sydkorea, en badort som sover och huttrar om vintern: ”Sokcho dröp av vinter och fisk, väntade.” Sex mil norr om Sokcho finns Nordkorea och mellan länderna ett brett stråk av förbjudet land. Berättarrösten tillhör en ung sydkoreanska som arbetar på ett förkommet pensionat. Hon är i Sokcho av dottersplikt och kanske något annat, något drömskt eller uppgivet. ”Jag tyckte om kuststräckan trots att den var ärrad av elektrisk taggtråd.”

Den unga kvinnan med vars blick vi ser det mesta, kanske allt, har den egenheten att hon har en fransk far. Denne fransman övergav modern före dotterns födelse men lämnade spår av sina västerländska drag i flickans eller den unga kvinnans ansikte, spår som aldrig upphörde att väcka uppmärksamhet bland folket i Sokcho. En dag kommer Yan Kerrand, en fransk serietecknare, till pensionatet för att teckna det avslutande avsnittet i en lång rad seriealbum om en arkeologs resor runt om i världen, men han är också där för att vara i fred. Det är mellan berättaren och Kerrand det mesta av det glesa mänskliga samspelet i boken äger rum.

Blicken på Korea är en svårdefinierbar blandning av den inifrån och den utifrån. Författaren Elisa Shua Dusapin är som berättaren fransk-koreanska, men till skillnad från denna har hon bara levt i Korea under några år av sitt liv. Det Korea som visas kan för en europé te sig både till ytterlighet förfinat och överraskande slafsigt, inte minst när det gäller maten: fugufisken som har giftiga inälvor rensas med allra största rituella konstfärdighet och skärs upp i så tunna skivor att köttet är genomskinligt, men sedan kan det vid ätandet av denna rätt förekomma påfallande mycket kladd och salivdroppande. Detta Korea är å ena sidan djupt rotat i gamla sedvänjor som alla de traditionella maträtterna och de ofta förekommande besöken i jjimjilbang, de speciella koreanska badhusen, men också de gåtfulla grova haenyeo-kvinnornas arbete har gamla anor: Vinter som sommar dyker de ner till tio meters djup för att fiska skaldjur och sjögurkor. Å andra sidan är landet ultramodernt och i hög grad digitaliserat och till moderniteten hör även de ymnigt förekommande skönhetsoperationerna. Pojkvännen Jun-oh, som är modell, erbjuder sig vid ett tillfälle att ta med en ansiktskatalog till berättaren för att en operation – även om han förstås tyckte att hon var perfekt – kunde öka hennes chanser att få ett bättre arbete. Och en av gästerna på pensionatet, ”bandagetjejen”, bor där för att ta igen sig efter en skönhetsoperation. Inne i boken finner vi gång på gång den koreanska blicken på Kerrand och då speciellt hans näsa, som sticker ut så mycket. Dessa blickar på det främmande får mig tänka på hur godtyckliga de mänskliga idéerna om vad som är vackert och fult, rent och orent, viktigt och oviktigt är.

Något som likt vitheten och bläcket sätter sin prägel på boken är de många beskrivningarna av tunna lager av olika substanser: fiskkött eller grönsaker skärs mycket tunt, Kerrands bilder uppstår ofta genom att lager läggs på lager och ”bandagetjejen” på pensionatet drar under sin vistelse där bort lager efter lager av bandagen som täcker hennes ansikte. Ja, också lager av huden under.

Den utbredda fixeringen vid utseendet plågar berättaren, hon är för mager enligt modern, Jun-oh pratar engagerat om skönhetskliniker och på tv ser man hela tiden likadana plastikopererade ansikten. Ofta hetsäter hon tills hon mår illa och hon skäms över ett ärr efter en fiskekrok hon har på låret. Detta ärr utgör ett slags ledmotiv i historien om berättaren och Kerrand. De missförstår och talar förbi varandra på ett sätt som påminner om en lek. De säger saker till varandra som blir liggande kvar i luften mellan dem som något som förbinder dem. De vet och vet inte. Och ärret finns, syns och döljs och i sista meningen lyser ordet ”ärr” som ett tecken eller en nyckel till deras historia men också till slutet i Kerrands sista seriealbum.

Elisa Shua Dusapin
Vinter i Sokcho, 2023
Översättning: Lisa Marques Jagemark
Förlag: Ersatz

Den svarta spindeln – förord

Sedan några år översätter jag äldre tyskspråkig litteratur för det originella lilla förlaget Hastur. Förlaget leds av en modig man: Ola Svensson. Det här året har jag börjat publicera mina förord till böckerna jag översatt för Hastur. Här kommer nu det fjärde:

Vi får tänka oss Albert Bitzius’ värld som en mycket sluten sådan, lantlig och omhägnad av höga berg i en tid då Emmental och även staden Bern låg mycket långt från resten världen. Och Albert Bitzius själv får vi föreställa oss som en temperamentsfull präst som brann för sina församlingsmedlemmars bästa både vad gäller det andliga och det världsliga och som var försedd med en helt egenartad litterär röst. Låt oss ta detta till utgångspunkt.

Bitzius var under många år präst i Lützelflüh i Emmental och han kom så småningom att skriva berättelser om livet där och från huvudpersonen i sin debutroman tog han sig som författare pseudonymen ”Jeremias Gotthelf”. Han levde bland bönder och skrev för bönder om bönder för deras väl.

Jeremias Gotthelf, låt oss kalla honom så hädanefter, levde mellan 1797 och 1854 och som präst ägnade han sig förutom att vara själasörjare och predikant åt att arbeta för reformer för att förbättra vanliga människors liv. Han kämpade för allmän skolplikt och stödde sig på den kände pedagogen Pestalozzis idéer som bland annat innefattar tanken om en kärleksfull relation mellan lärare och elev, där varje barn betraktas som i grunden gott och som utbildningen måste vårda och stödja. Gotthelf stred också mot utnyttjandet av ”Verdingkinder”, barn från fattiga hem som tvingades att arbeta i lantbruket under närmast slavliknande förhållanden. Dessutom arbetade han för att minska alkoholismen i de schweiziska byarna. 1835 var han den drivande kraften bakom grundandet av en utbildningsanstalt för fattiga som fick namnet Trachselwald och han var intensivt engagerad för skolan ända fram till sin död. I skriften ”Armennoth” beskrev och analyserade han sina erfarenheter därifrån.

1836 gav han ut sin första roman ”Der Bauernspiegel”, till vilken han hämtade inspiration ur det hårda bondeliv som var hans omgivning och på många vis kan man se romanen som hans självbiografi från den tiden. Också i de följande romanerna och novellerna är miljön landsbygden utanför Bern och sedvänjorna och levnadsförhållandena där skildras detaljerat och mustigt livfullt. Gotthelf släpper i sitt författarskap egentligen aldrig sin roll som präst och själasörjare och många av hans böcker har starka didaktiska inslag utan att för den skull bli torra eller mästrande, det rymmer de en för stark människokärlek för. Två kända exempel är ”Uli der Knecht” (Uli drängen) och ”Uli der Pächter” (Uli arrendatorn) och i dessa hyllas arbetet, tron och familjesammanhållningen. Båda dessa är skrivna på 1840-talet precis som ”Den svarta spindeln”, men den senare vidgar perspektivet och för in mytiska och skakande existentiella motiv. Den schweiziska bondbyn blir där skådeplats för kampen mellan ont och gott.

En intressant detalj i Gotthelfs författarskap är hans språk. Ja, kanske är det mer än en detalj, det handlar om en egen språkform som bygger dels på den variant av Berndialekten som talades i området där Gotthelf levde och verkade, dels på högtyska. Dessa två helt olika språkformer flätar Gotthelf samman på ett mycket egensinnigt och lekfullt kreativt sätt utan att bekymra sig alltför mycket om att skapa någon enhetlighet. Den schweiziske litteraturhistorikern Walter Muschg påpekar Gotthelfs inkonsekvenser, ”obundenhet av alla regler” och ”ortografiska flyktighet”, men försvarar och förklarar också hans hållning och tillvägagångssätt så här:

”Detta är begripligt eftersom han var tvungen att på egen hand skapa sig en metod för att ge en skriftlig fixering åt sitt naturspråk. Det är knappast möjligt föreställa sig hur labil dess position mellan muntligt och skrivet språk, mellan Berntyska och papperstyska är. Den ständiga växlingen mellan skriftspråk och dialekt i hans berättelser bevisar ju att det för honom inte fanns någon fast gräns mellan dem. Man måste, för att förtydliga detta för sig, tänka sig en schweizisk bonde som när han läser upp ett stycke text, exempelvis ur en tidning, också idag gång på gång glider över i dialekten.”

När Gotthelfs verk fick spridning i det tyskspråkiga området utanför Schweiz förde detta med hans egenartade språk av naturliga skäl till komplikationer. I Nordtyskland kom hans böcker genom förläggaren Julius Springer vid Berliner Verlag att publiceras mycket tidigt, men Gotthelfs språk bekymrade honom och han rådde författaren att vara försiktig med användningen av dialektala uttryck, men Gotthelf kunde inte svika sin röst. Han fortsatte att skriva som hans hjärta bjöd honom men han kunde inte hindra att språket i hans texter ”normaliserades” i de tyska utgåvorna. Han verkar dock inte ha brytt sig om detta, eftersom han betraktade det som utsiktslöst och som slöseri med tid att försöka påverka förläggarna. Detta förde enligt Walter Muschg till att böckernas ”språkliga tillstånd blev utsatt för en närmast exempellös vanvård och att det knappast är möjligt att ställa detta till rätta idag.”

Denna kaotisk-dynamiska och egentligen betydelsefulla språkliga dimension i Gotthelfs texter måste av naturliga skäl till allra största delen gå förlorad i översättningar till andra språk och det gäller därför också för denna, men det kan vara av intresse att åtminstone i teorin känna till den. Och kanske kan det vara värt att här ta fram ett spännande dialektalt ord som ett litet praktiskt exempel: Kindbettimann. Ordet betyder ”mannen till en kvinna som nyss fått barn”. Vi har ju det gamla svenska ordet ”barnsäng” i betydelsen ”den närmaste tiden efter en förlossning” och på tyska finns också ett äldre ord med samma betydelse, ”Kindbett”. ”Kindbetti” är en schweizisk variant av ordet och har genom i:et en lätt diminutivisk klang. En ”Kindbettimann” är alltså en ”barnsängsman”.

En annan aspekt av Gotthelfs texter som det kan finnas anledning att betona är hans uppmärksamma och känsliga blick in i det mänskliga psyket och hur skickligt han förmedlar sina iakttagelser. I ”Den svarta spindeln” får vi ett förvånansvärt stort antal individualporträtt även om det är händelseförloppen som är det centrala i berättelsen. Och det rör sig inte bara om statiska porträtt utan om utveckling i en eller annan riktning och vi får också se vilka yttre omständigheter som påverkar den ena eller andra människans sätt att tänka och handla. På mig som läsare gör därvidlag Gotthelfs beskrivningar av människor i grupp, vilka gruppdynamiska mekanismer det är som driver människorna i den ena eller andra riktningen, allra starkast intryck. Han skildrar med lätt hand och skarp blick glidningar i en grupps syn på en viss individ såväl när tiderna hårdnar och man söker en syndabock att ösa sin frustration över som när förhållandena är gynnsammare och toleransen mot det annorlunda ökar.

Gotthelf är en mirakulös berättare, genom hans berättelser flödar överraskningsmomenten ohejdat och hans uppfinningsrikedom verkar vara så gott som obegränsad. Ibland kan han verka närmast självsvåldig, som till exempel vid ett tillfälle när en av hans gestalter behöver en borr och han låter honom gripa den från ingenstans. Men läsaren är med och gläder sig över att slippa ointressanta omvägar i berättelsen. Gotthelf är lika fri i uppbyggnaden av förloppen som i den språkliga formen. I ”Den svarta spindeln” böljar texten fram från stora frodiga bondekalas innanför starka timmerväggar, där borden dignar av mäktiga gyllene brödkakor, köttstycken i mängd, tunga kannor med vin och massor av grädde till fasansfulla skräckscener som stegras till rena helvetesskildringar. Allt detta är hela tiden inramat av det storslagna schweiziska bergslandskapet.

Rent formellt räknas Gotthelf till den litterära epoken Biedermeier som tidsmässigt på ett ungefär sammanfaller med perioden från Wienkongressen till marsrevolutionen, en epok som präglas av ett intresse för eller ett fokus på det ”lilla livet” med familjen och hembygden i centrum och tonen är ofta lågmäld och samtidigt innerlig. Det är förvisso sant att hans verk har en rad egenskaper som sammanfaller med dem som var typiska för Biedermeiertiden, men hans röst är mer passionerad och existentiellt intensivare än de flesta andras och han driver realismen i skildringarna längre än många. Enligt Walter Muschg är Gotthelf den ende författaren i det tyskspråkiga området som man kan jämföra med Balzac, Dickens och Dostojevskij från ungefär samma tid, men Muschg menar också att hans verk aldrig kommer att räknas till världslitteraturen, detta inte minst för att ”bara en schweizare har möjligheten att förstå fullheten hos hans barbariska språk”. Den store schweiziske författaren Gottfried Keller kallar Gotthelf ”ett episkt geni” och menar att även om Dickens och en del andra författare från epoken har ”en mer glansfull formbegåvning” än han och är ”mer medvetna och ändamålsenliga” i sitt skrivande, så kan ingen av dem mäta sig med honom när det gäller den ”djupa och storartade enkelheten” i böckerna han skriver.

Då och då genom historien har författare på olika sätt låtit sig inspireras av Gotthelfs verk och ett spännande exempel från vår tid är chilenaren Roberto Bolaños mastodontroman ”2666” från 2004. En av romanens fem huvuddelar handlar om den fiktive författaren Benno von Archimboldo och ett av hans verk bär titeln ”Bitzius” och handlar om en pastor Albert Bitzius i Lützelflüh i kantonen Bern.

Så Gotthelf lever än. Denne vildvuxet originelle präst från en schweizisk bondby talar med visionär kraft på ett språk han till stor del skapat själv och hans röst hörs genom århundradena.

Aus der Ferne – Else Lasker-Schüler

Aus der Ferne

Die Welt, aus der ich lange mich entwand,
Ruht kahl, von Glut entlaubt, in dunkler Hand;
Die Heimat fremd, die ich mit Liebe überhäufte,
Aus der ich lebend in die Himmel reifte.

Es wachsen auch die Seelen der verpflanzten Bäume
Auf Erden schon in Gottes blaue Räume,
Um inniger von Seiner Herrlichkeit zu träumen.

Der große Mond und seine Lieblingssterne,
Spielen mit den bunten Muschelschäumen
Und hüten über Meere Gottes Geist so gerne.

So fern hab ich mir nie die Ewigkeit gedacht…
Es weinen über unsere Welt die Engel in der Nacht.
Sie läuterten mein Herz, die Fluren zu versüßen,
Und ließen euch in meinen Versen grüßen.

Från fjärran

Den värld jag länge vänt mig bort ifrån,
Vilar nu kal, avlövad sin glöd, i dunkel hand;
Bortvänd är den hembygd jag överöst med kärlek,
Levande mognade jag hän in i himlarna.

De överförda trädens själar växer också
Redan på jorden in i Guds blåa rum,
För att mer innerligt drömma om Hans härlighet.

Den stora månen och hans älsklingsstjärnor,
Leker med musselskalens glimmerglans
Och vakar i kärlek över Guds ande över haven.

Så fjärran har jag aldrig tänkt mig evigheten…
I natten begråter änglarna vår värld.
De renade mitt hjärta för att mildra markerna,
Och lät hälsa er i mina strofer.

Nora Ikstena

I många år hoppades jag på att Adam Zagajewski skulle få Nobelpriset. Sedan var tiden ute för det. Och därefter hände det ena efter det andra som drog ett löjets skimmer över priset och allt började mer och mer likna vadhållningar kring hästkapplöpningar och så släpptes Handke fram just när nya förnekelser av krigsbrotten på Balkan vällde upp. Ja, mycket pengar verkade priset mer och mer handla om och olika slag av kvoteringar mellan länder, kön och världsdelar.

Nyss kom jag ut ur helvetet. Ja, jag är fortfarande inte mig själv helt, men jag börjar kunna sila in lite mer av mediala omvärldshändelser – sådant är ju egentligen av ringa värde, men förneka att det sker mig kan jag inte: Nobelpriset i litteratur ska delas ut idag och jag vet vem jag önskar det: Nora Ikstena.

”Livets fest” kom på lettiska 1998 och i Juris Kronbergs’ svenska översättning 2008. Här är några rader ur en recension jag då skrev:

°°

”Livets fest” börjar och slutar – i drömkursiv – med att ”en from kvinna sitter på ett högt berg med ett vitt nystan i famnen”, fast nystanet är inget nystan och inledning och slut rullar vidare till en scen där kvinnan som länge samlat stenar i sitt förkläde till sist kastar iväg alla stenarna igen ”med aldrig skådad styrka” och utslungar orden:

”Det som är dött må leva, det som lever må dö.”

°°

Och här är ytterligare ett stycke ur den recensionen:

°°

Tiden i romanen är förutom nuet ett slags människolivets “alltidsväv”, där barndom, ungdom, mognad och åldrande läggs intill varandra, men på några ställen är den här väven lite tunnare och där skymtar fragment ur historien fram: i begravningsgästernas berättelser möter vi krigsinvalider från andra världskriget och vi ställs inför hungern i de sovjetiska pinolägren.

°°

”Modersmjölken” kom på lettiska 2015 och Juris Kronbergs’ översättning 2020. Så här börjar min recension av den:

°°

Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” jag läser.

°°

Och här ett stycke från mitten:

°°

Livet i det lilla huset på landet beskrivs som både idylliskt och sorgtyngt. Trädgården är vacker med gamla äppel- och päronträd, en hund bosätter sig hos dem, byskolan och läkarmottagningen är strax intill och det ser ut som om livet hade kunnat bli ganska bra, men modern plågas av sina demoner och det blir flickan som får ta hand om både henne och hushållet. På nätterna sitter modern uppe och röker och dricker kaffe och testar mediciner på sig själv och försöker fördriva sin oro med lugnande tabletter. Gång efter annan överskrider hon en gräns och dottern räddar om och om igen hennes liv. Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.

°°

Och detta är slutraderna i recensionen:

°°

Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.

°°

Och översättaren Juris Kronbergs lever inte mer. Vem ska fortsätta hans värv?