Suddiga glimtar från gårdagens föreställning
24/5 -2012
Gårdagens föreställning, generalrepetitionen på ZKM blev en framgång. Intimiteten som fanns på Lutkovno gledališče i Ljubljana saknade jag visserligen lite, men det är väl å andra sidan självklart att en större lokal med mera omgivande tomrum i sig skapar en annan utgångsstämning. En del saker blev bättre nu: skådespelarna fick möjlighet att ta ut rörelserna, slutscenen med Katekesen blev mer monumental och den levande musiken la till ytterligare en dimension till helheten.
Bilderna här gör ingen rättvisa åt det som spelades upp inför våra ögon, men kanske kan de ändå ge en liten idé:
ur Fröken Julie:
Jean: Och så får jag se fröken anföra dansen med skogsvaktarn. Men när hon blir varse mig, rusar hon direkt i mina armar och bjuder opp mig, till damernas vals.
ur Fadren:
Nöjd: Jo, se, det var så, att vi var på dans hos Gabriel, och så, och så sa Ludvig…
ur Spöksonaten:
Bengtsson: Ja-a, lite ovanliga, kan man säga.
Johansson: Är det musikafton, eller vad ska det bli?
Bengtsson: Denna fru i huset – tyst Polly! – denna mumie har suttit här i huset i fyrtio år – samma man, samma möbler, samma släktingar, samma vänner…
ur Liten katekes för underklassen:
x: Att styra är icke ett arbete. Det är bara en sysselsättning, knappt det.
Drvored spelar:
Imorgon är det premiär på riktigt och då kommer det hela att filmas av en som kan det här och så småningom hoppas jag den filmen ska bli tillgänglig ”överallt”.
Strindbergfeber
17/5 -2012
Här närmar vi oss sanningens ögonblick, som i det här fallet är tre. Imorgon kväll spelar svenskstudenterna Strindberg på Lutkovno gledališče i Ljubljana. Och nästa vecka blir det här i Zagreb. Korridorerna och salarna på universitetet här susar av det nya språket strindbergska, som består av små splitter ur de dramafragment som ska uppföras snart. ”Hon är galen”, säger någon och alla vet varifrån orden kommer. Eller så uttalas den här frasen i någon sal: ”Jag vet hur det är, men jag kan inte säga det”. Man hör ”Asch, Klara! Ni är alltid…” och vet fortsättningen. Och talet två har blivit magiskt, för vad är två gånger två? ”Det är två två.” Och alla vet vilken blick som hör till: ”om inte flickan vill…”. Och man sms:ar till varandra med frågor som: ”Å Jakob är du där? Kurrrre!”
Nej, ni har rätt. Detta gäller förstås inte hela universitetet eller hela fakulteten eller ens hela svenskinstitutionen, men det ligger i luften. Strindbergfeber.
Tillägg: en bild från eftermiddagens repetition i dräkter. Ni ser Ryttmästarn och en skymt av Pastorn i Fadren och ni ser också lite av textningen på kroatiska:
Och i Ljubljana har svenskstudenterna översatt novellen eller sagan Fotografi och Filosofi till slovenska. Någon gång för länge sedan har jag läst den, det vet jag, men jag blev ändå både förvånad och omskakad när jag läste den igen härom dagen.
Så här börjar den:
Det var en gång en fotograf. Han fotograferade väldigt; profiler och facer, knästycken och helfigurer; och han kunde utveckla och fixera, tona guldbad och kopiera. Det var en huggare! Men han blev aldrig nöjd, för han var en filosof, en stor filosof och en uppfinnare. Han hade nämligen filosoferat att världen var bakvänd. Det kunde man ju se på plåten, när den låg i utvecklaren. Det som var höger på människan blev här till vänster; det som var mörkt blev ljust, skuggorna blevo dagrar, blått blev vitt och silverknappar blevo dunkla som järn. Bakvänt var det.
≈≈≈
PS Det blir stilla här några dagar.
Aber Jakob ist immer quer über die Gleise gegangen…
29/4 -2012
När jag går och handlar på Mercator som ligger fem minuter härifrån på andra sidan Vukovarska brukar jag inte gå över vid övergångsstället. I stället brukar jag gå över spårvagnsspåren ungefär mitt emot den livaktiga zigenska biltvätten ”Leko”.
blick mot ”hemsidan”
När jag går över spåren och åt båda hållen håller utkik efter de snabbt framrusande spårvagnarna kommer alltid samma citat ur Uwe Johnsons Mutmaßungen über Jakob för mig: ”Aber Jakob ist immer quer über die Gleise gegangen.” Jakob blev överkörd av ett lok där i novemberdimman. Var det en olycka? Var det självmord? Eller var det Stasi som låg bakom?
Här är det just nu så långt ifrån novemberdimma som man kan tänka sig, men det ändrar ingenting. När jag går över spåren tänker jag det här.
°°
Londi och jag ger oss ut på en liten resa igen, så pausträdet vilar några dagar.
Gammalt porslin
27/4 -2012
Vi går in här över en lånad – blåmålad – porslinsbro:
Gammalt porslin
En kung i Sachsen samlade porslin,
Men samlingsvurmen blef en riktig sjuka.
Han bytte bort till kungen i Berlin.
Sitt garde — tänk — mot en kinesisk kruka!
Femhundra man med sabel och karbin,
Som preussarn visste att förträffligt bruka,
I exercisen smidiga och mjuka,
I krig en mur, tänk, mot — en blå terrin!
Femhundra man med hårpung och med puder!
Slikt dårhusdåd allt vanvett öfverbjuder
Från världens början — ja, så tycker ni.
Se’n bytet gjordes, har ett sekel svunnit:
Femhundra tappra hjärtan brista hunnit,
Den gamla krukan — hon står ännu bi.
från Röhsska museet
Det här ansiktet som tittar genom tiderna får här stå som en bild av diktens kruka.
Svenska krusbär
18/4 -2012
Låt oss börja denna onsdag med några friskt vassa ord av Carl Jonas Love Almqvist:
Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har!
ur Sesemana
Bittida en blå majmorgon strövade Fredrika Bremer…
17/4 -2012
Jag är tillbaka hos Klara Johanson igen
och härom dagen läste jag det här lilla avsnittet ur kapitlet ”Vandrerskan” I K.J. själv tillsammans med studenterna i litteraturkursen här:
Bittida en blå majmorgon strövade Fredrika Bremer ut ur en liten stad i Georgia, villig att följa landsvägen var den bar hän. ”Jag gick allena; allt var tyst och stilla, men mitt hjärta sjöng. Vad jag under hela min ungdom hade önskat och längtat till; vad jag ansett mig vara mer än någon annan stängd ifrån, – en levande bekantskap med livets mångfaldiga gestalter, det hade nu blivit mig till del, blivit det i ett ovanligt mått. Vandrade jag icke nu fri – fri såsom få äro det – i den fria, stora, nya världen, fri att se och lära känna allt vad jag ville? Var jag icke lätt och ledig som en fågel? Min själ hade vingar och hela världen var min!…”
Detta var grundstämningen i alla hennes reseår. Vår och morgon och en ny värld hade – äntligen – fullt vaknat i henne själv, ”en hemlig glädje och ett hemligt hopp” lyste i hennes hjärta, och ville hon i den kortaste formel sammanpressa detta överflöd, då utbrast hon: ”Jag lever”.
Det här är vackra rader fulla av livsglädje, tänkvärda för var och en som inte har för tunga bördor – ja, kanske också för den som har för tungt att bära. Plötsligt kommer jag att tänka på en man jag mötte på ett tåg ganska nyligen. Han hade ett svårt öde, men med vilken lätthet och glad kraft han bar det! Någon gång längre fram ska jag berätta om honom här.
En dikt av Vasyl Makhno
6/4 -2012
Eftersom Salongen ännu ligger i koma vill jag visa en dikt av den ukrainske poeten Vasyl Makhno, som jag fått mig tillsänd av Ostap Kin, en ukrainsk översättare. Dikten heter Sighetu Marmației efter en stad i det rumänsk-ukrainska gränslandet. Ja, dikten talar alltså om denna stad. Jag har provöversatt den via en tysk och en engelsk version. Sedan har jag låtit Lev Hrytsyuk kontrollera min text mot originalet. Och nu är texten godkänd (vilket naturligtvis inte betyder att den inte kan och bör förbättras).
Det här är ett försök att introducera Vasyl Makhnos poesi för en svenskspråkig publik. När Salongen vaknar till liv återkommer jag med Makhno där.
gata i Sighetu Marmației – lånad bild
Sighetu Marmației
I Sighetu Marmației doftade maskstungna äpplen
och zigenerskor hängde i dina ärmar och ville spå
och de sa att de visste allt om dig
de luktade av țuică spetsat med morgonens lök
och ukrainska cigaretter
som de smugglade över gränsbron flera
gånger om dagen
morgondimmor omslöt staden upp till halsen
de kom ner från bergen – som byborna därifrån – till marknaden i Sighetu
och stannade kvar på gatorna
och smög sina huvuden intill husen
som de herrelösa hundarna
i denna stad
Jag stod vid en gatukorsning
en skylt pekade mot Baia Mare
i närheten den restaurerade synagogan
den ortodoxa kyrkan och rådhuset och några tändsticksaskshus
omkullvälta av vinden vittnande om undergången
för alla europeiska kontinenter och imperier
och bara järnvägen från österrikisk tid
släpade trots allt iväg sina vagnar
som ett trotsigt barn vid handen
och tåget
for in bland bergen och försvann i dem för alltid
hade tagit med sig judarna bort
för de fick inte leva där
för det betydde att be i synagogan
att mjölka getter och sälja paprika
att resa till Baia Mare och Ungern
och att sjunga sina sorgsna sånger på sabbaten
här kunde man alls inte leva
bland träkyrkorna med kyrilliska inskrifter
med bilder på sankta Barbara och yttersta domen
med evangelisterna som höll pekfingret redo
som en nyckel
och när han låser kyrkan och kyrkogårdsgrinden för natten
knotar nattvakten kanske
över de rostiga nycklarna och låsen
Och Sighetu Marmației luktade också av söndermosade plommon
med bruna kärnögon som hos en död ko där
myggor och myror kröp
och det var tydligt att nattåget närmade sig stationen
för långt innan det stannade hade lokföraren sänt sin vissling
till bergen och äpplena och plommonen och de utmattade zigenarna
som satt och drack vin på vägkrogen
och rensade stekta foreller med smutsiga fingrar
medan de hojtade till krogägaren
hämta mer vitt bröd
och det kvickt
för de ville nå fram till gränsövergången
när deras kvinnor kom hem
med de smugglade cigaretterna
≈≈≈
När jag läste dikten så upptäckte jag helt vid sidan om att jag faktiskt har snuddat vid den här trakten genom en annan poet, nämligen rumänske poeten Ioan Es. Pop som kommer från landskapet Maramureş, där Sighetu Marmației ligger. Kanske minns ni några av hans dikter som jag publicerade här en gång? Här är en.