Kategori: Litteratur

Nu har det väl gått någon vecka sedan den här texten publicerades i Nya Argus (nummer 6-7 2023), så jag låter den komma tillbaka till mig:

I oktober förra året strök jag tillsammans med min numera nästan triestinska dotter omkring bland de små bokborden på Piazza Garibaldi i Trieste. Nästan genast fick jag syn på en ganska tunn bok med ett omslag i blyblått och grått föreställande en avflagnad husfasad under ett smått äventyrligt toppigt tak. ”Storie dell’Ottavo Distretto” heter boken och den är skriven av tvillingbröderna Giorgio och Nicola Pressburger, slovakiska judar födda 1937 i Budapest, döda med årtionden mellan sig, ett tidsavstånd som gjorde saknaden hos den överlevande brodern Giorgio lång. 1956 flydda de från det kommunistiska Ungern och slog sig ner i Italien och bodde undan för undan i olika städer där. Nicola dog i Milano men är begraven på den judiska begravningsplatsen i Trieste och Giorgio levde i staden under många år och kom att bli en känd triestinsk kulturpersonlighet och har som brodern sin grav där. Trieste blev för honom förbindelsen bakåt med det Centraleuropa han förlorat; dessutom är Trieste en stad med ett inneboende judiskt element, vi behöver bara tänka på Italo Svevo eller kanske ännu intensivare på poeten Umberto Saba och det gamla judiska kvarteret i närheten av Piazza Cavana, en gång ett kvarter för sjömän, judar och prostituerade. I prosaverket ”Ricordi, racconti” (Minnen, berättelser) finns också en samling noveller under titeln ”Gli ebrei” (Judarna), där inte minst novellen ”Il Ghetto di Trieste” har ett anslag som liknar det i historierna i den här boken. Men det finns också trådar som löper mellan bröderna Pressburgers berättelser och Isaac Babels ”Berättelser från Odessa”. Babel sa en gång att han praktiserade en ny stil, att han var en ”mästare i tystnadens genre” och helt säkert gömmer bröderna Pressburgers texter även de på mycket som ligger bortom det utsagda, men kanske liknar de honom mer i själva berättandet, i skildringarna av miljöer och märkliga personligheter, och kontrasterna mellan det färgstarka och det dova. Om Babels historier tänkte jag en gång så här: ”Av och till är det frodigt och livligt och gestalterna far omkring som ollonborrar i en Chagallsk himmel, men så kastar Babel plötsligt en svart säck över det hela och läsaren vinglar liksom till.” Något sådant kan också gälla för historierna om det åttonde distriktet i Budapest som vi har framför oss här.

Låt oss nu ta en titt på platsen där allting utspelar sig, detta det åttonde distriktet i Budapest är ju på sätt och vis bokens huvudperson. Stadsdelen befinner sig på Pest-sidan, den närmaste bron över Donau är Petőfi hid och den del av ringvägen som bär namnet József körút utgör stadsdelens västflank. Som nöjesflanör undvek man fram till ganska nyligen denna del av Budapest, men min ungerska väninna säger att distriktet idag till stor del är ”sanerat”, fast ”lite skumt är det allt ännu i vissa gränder”, tillägger hon och kastar en menande blick på mig. I bokens inledning kan man läsa att ”en turist som har som mål att bese Budapests sevärdheter bara kan hamna i de här kvarteren av misstag”. Ändå projekterades stadsdelen under 1800-talets senare del som ett välordnat och behagligt område för borgerskapet, men utvecklingen blev en annan än den tänkta och mycket snart var det åttonde distriktet befolkat av judiska småkrämare och lumphandlare och av fattiga zigenska mångsysslare och där fanns varken några aktningsvärda monument eller leende bostadskvarter. Här samexisterade en myllrande livaktig handel med ”ett liv i lidande, smärta och misär”. Och antisemitismen finns här ständigt, under vissa tider lömskt smygande, under nazismen öppen och brutal, men också under stalinismen.

Bokens tio berättelser rör sig genom gränderna, längs gatorna och över torgen, inte minst Teleki, där handeln sjuder och frambringar de dunklaste blomster, in i synagogan, in i lägenheterna av vilka en del är trånga och mörka. Människorna som befolkar boken kliver ibland från en historia till en annan, hur ofta möter vi till exempel inte den överdådigt tjocka och gränslöst företagsamma Selma Grün? Och ja, det är hon som en gång säger: ”Den bästa medicinen är döden.” Vi får tro att de här gestalterna är avbildningar av släktingar, vänner, bekanta och till hälften obekanta människor från bröderna Pressburgers barndom och tidiga ungdom.

Bröderna Pressburger är födda 1937 så deras barndom är märkt av en tilltagande antisemitism, av nazismens allt hårdare grepp, vänner och släktingar försvinner. Ofta beskrivs detta bara indirekt till exempel genom en viss sorts förskjutningar i de närmast rituella besöken hos släktingarna om söndagförmiddagarna. Barnen i familjen brukade gå med hälsningar från familj till familj, gata upp och gata ner, genom släkten. När tvillingarna var mycket små, kanske fyra eller fem år gamla, var det nära mellan släktingarna och de flesta bodde mycket trångt i små skamfilade mörka lägenheter. Efter kriget, efter holocaust, hade avstånden blivit större för att det var så få kvar i livet. Samtidigt hade en del av de kvarvarandes lägenheter blivit större: ”Också vår bostad var större och ljusare än den vi hade tidigare.”

Berättelsen ”Templet” är ett mästerverk, nej, inte det enda i den här tunna boken, men det är ovanligt mäktigt genom hur djärvt, hur tragiskt djärvt, det rör sig mellan de sorglösaste ljusa lekfullheter och den mörkaste hopplöshet, den första barndomens glada upptåg nedsänkta i bottenlös evig sorg. I början ser vi en liten pojke gå in i synagogan. Vi får vara med om hur han både fascineras och skräms, på ett lustfyllt sätt skräms, av ritualerna där inne. Han är fem år. Han tänker då eller kanske formulerar minnet långt senare det så här: ”Ja, detta marknadsjudarnas tempel hade något av det himmelska Templet, av Salomos tempel, det judiska folkets eviga skatt.” Han tittar på männen som rytmiskt gungar i bön ”sökande en extas som aldrig kommer”. Men för honom och de andra barnen var det bästa med templet att de fritt kunde leka där mellan och under bänkarna, att de vuxnas tillsägelser alltid tedde sig så milda som om allt var tillåtet, vilket å andra sidan inte betydde att man gjorde detta allt. I templet fanns hos barnen eller hos den här pojken den högtidliga glädje som tillhör den som utforskar mysterier. Men 1944 upphör allt detta. En dag förs kvarterets barn till synagogan som till ett slags exil. Föräldrarna får inte följa med och barnen tvingas in i ett liv i något helt okänt. Ett par vuxna håller uppsikt över dem, bland andra rabbinen, barnen sover på madrasser på golvet och äter soppa av bönor eller kål, ibland finns det larver i soppan. Var och en känner sig ensam och övergiven, ingen orkar stödja någon annan. Månaderna går och barnen fortsätter att vara instängda och blir alltmer vanvårdade, de magrar, uträttar sina behov på golvet, de är fulla med löss och sover där de råkar ramla ihop. De vuxnas ord har ingen makt över dem, apatin breder ut sig. Till slut finns det inte ens vatten och efter tre dagar utan vatten släpps de plötsligt ut i vinterkylan, det är februari 1945. Ute faller bomberna och en faller alldeles intill synagogan och många av barnen dödas. Decennier senare återkommer berättelsens huvudperson till synagogan. Han stiger in och strupen snörs samman: ”Den outgrundliga arkitekturen från förr är borta, som om alla de många judarnas försvinnande också utplånat teglet och stenarna. Platsen för de heliga sammankomsterna hade stelnat, bleknat, förkommit.”

Inne bland bokens sidor finns den vackra och liksom sorglöst sorgsna berättelsen om Ilona Weiss, som en gång var kvarterets skönhet men som i kapitlets nutid är en gammal dam med ett hår som blivit mycket skört av alla färgningar och benen har förlorat sin härligt fylliga ”kurvatur”, men hon sjunger ännu i barerna, rösten har blivit hes av alla livets cigaretter, inte sällan sjunger hon sången: ”Jag har inga vackra minnen med dig…” Hon sjunger den också med och för en av bröderna Pressburger, vi vet aldrig vilken broder som vid det ena eller andra tillfället har ordet och det är något särskilt med detta. Ilona var älskad eller beundrad av många, men förälskade sig nog aldrig i någon. Mannen hon gifte sig med hade ingenting som kvinnor enligt våra föreställningar brukar dras till, han var inte vacker, saknade charm, han var sjuklig, men han tog sig fram ganska bra som skräddare på landet. Hustru och barn hade han förlorat till koncentrationslägren. Hans stora fråga förblev: Varför de, men inte han? När han efter tjugo år med Ilona dog av sin ständiga hosta förskaffade hon honom en riktigt fin grav nära ingången till den judiska begravningsplatsen och Ilona fortsätter att vilja vara vacker och hon färgar varje vecka håret i en blekröd ton.

I det åttonde distriktet under tiden som boken skildrar är tuberkulosen en sjukdom som särskilt ofta drabbar unga människor. Rädslan är stor och metoderna att på de tidigare stadierna dölja sjukdomen är många. Franja, kallad Räven, anar den som ung hos fästmannen, ”en lukt av kamfer och sjukhus” håller henne tillbaka, fast bara lite, men så hostar han en dag upp en flod av blod över ett festligt dukat bord och deras historia är slut. Han dör och Franjas liv fortsätter genom bottenlöst elände och tillfälliga mirakler och på ett ställe säger författaren: ”Detta – och mycket annat och långt hemskare, när det gällde Franja – stod skrivet i ödets bok.” Och Franja var förresten en släkting till författaren och när han många år senare besöker hennes grav störtar en räv upp ur den för ”den arma judiska begravningsplatsen har lämnats i fullständig vanvård. I gravarna har vilda djur sina bon.”

Under läsningen av de här berättelserna kan det hända att man som läsare stöter på en person som man i den ena historien bara ser utifrån, men som i en annan blir till den inifrån sig själv talande huvudpersonen. Robert Leuchtner är en så kallad ”drabbad” och bara en enda gång i livet lyckas han tala så att andra förstår vad han säger. Detta varar i en halvtimme. Han vill en gång sjunga ”A jiddische Mame” för sin mor, men det blir för svårt. ”Alla förebrår mig alltid för att det inte går att förstå vad jag säger och att det när jag talar bara hörs ett fult mumlande.” Och han tänker med rädsla på den mörka cirkel han allt oftare ser på väggarna eller ovanför tabernaklet.

Här och där faller ett strålande ljus in i människornas krets i det åttonde distriktet och allt är för en stund eller längre oerhört lätt och lyckosamt, nästan himmelskt, men så tilltar med ens tillvarons andra röst i styrka. ”Det goda och det onda går alltid sida vid sida, de är tvillingbröder som oskiljaktiga vandrar tillsammans till Messias’ stora dag och även då förblir de kanske förenade.” Och Aron Schreiber, syssling till bröderna Pressburger, återvänder efter svår tortyr och år av flykt från plats till plats till det åttonde distriktet och han säger en gång till en av bröderna: ”Livet är som Rákóczy, gatan här, i början har vi teatern, i mitten sjukhuset, på slutet begravningsplatsen.”

Den sista berättelsen, ”Natan”, är en svindlande uppenbarelse, bortom det fattbara. Natan är en mager, blek och sjuklig man som lever mycket ensam under enkla förhållanden. Han sysslar med omutlig flit med bokföring för ett ganska stort företag. Hans liv är tomt och enahanda. Men så börjar saker hända och efter en rad metamorfoser får han genom en rabbin i Venedig en vink om att han borde lära sig hebreiska och läsa de heliga skrifterna. Och med denna läsning strömmar det nya in, portarna öppnar sig. Natan stiger och stiger genom texterna och befinner sig plötsligt utanför tiden bland änglar och heliga rabbiner och han ställer frågor han inte får ställa, men han ställer dem ändå, han ställer frågor om sitt folks måttlösa lidande. Ett skälvande crescendo tar fart och han möter judarna från det åttonde distriktet som förintats i gaskamrarna, han möter dem klädda i vita högtidskläder. Darrande hälsar Natan dem var och en för sig. Han möter förfäderna, hans ser släktled passera framför sig. Tid går in i evighet.

Och kapitlets berättare får sedan som avslutning höra Natans ord om att de som mördats i lägren och gaskamrarna kommer att få ett nytt liv i frid och visdom också i det åttonde distriktet, där magnifika hus kommer att vara omgivna av underbara trädgårdar och människorna kommer att leva i lycka, välstånd och sämja. Och berättaren säger: ”Detta sa Natan till mig. Och jag kan inte tvivla på hans ord.”

Muggia den 19 april 2023

Som en del av er vet översätter jag sedan ett par år äldre tyskspråkig litteratur för det djärva och egensinniga lilla förlaget Hastur, som leds av eldsjälen Ola Svensson. I år har jag börjat publicera mina förord till de översättningar jag gjort för förlaget. Här följer nu mitt förord till bok nummer tre i ordningen.

Den tyskspråkiga realismen (1850-1890) kallas ibland för ”Bürgerlicher Realismus”, för att borgerskapet under denna period kom att få större betydelse än det haft tidigare, ibland för ”Poetischer Realismus”, eftersom målet inte var att visa upp verkligheten direkt som den var utan man ville att verken skulle bära fram dess ”inre kärna” med hjälp av författarens ”skapande fantasi”. Genom detta och genom att vara mindre inriktad på samhällsförändring avgränsas realismen från den därpå följande litterära strömningen, naturalismen. Några av de mest kända namnen från den litterära realismen i de tysktalande länderna är Theodor Fontane, Gottfried Keller, Friedrich Hebbel, Conrad Ferdinand Meyer, Wilhelm Raabe och Theodor Storm, sinsemellan egentligen mycket olika författare.

De två bland de ovannämnda författarna som bär förnamnet Theodor kände varandra och uppskattade i hög grad varandras arbeten och de brevväxlade under närmare 35 år, dock ganska glest och även om de träffades ett antal gånger under Storms tid i landsflykt i Potsdam, växte det aldrig fram någon riktig vänskap mellan dem. I de 104 breven som givits ut från deras brevväxling kan man hitta ett och annat som kanske förklarar detta. I ett av breven skriver Storm att han tycker att Potsdam är för stort jämfört med födelsestaden Husum och att trädgårdarna i Potsdam är för välvårdade för hans smak och att han saknar ”de dammiga potatisåkrarna” runt Husum. Fontane, som då bodde i grannstaden Berlin, tycker att detta är ett underligt påstående och menar att det utanför Potsdams stadsportar finns hur många dammiga potatisåkrar som helst. På liknande sätt talar de ofta förbi varandra genom åren men aktningen för varandras verk består och Fontane beskriver sig ännu efter Storms död i sina minnesanteckningar som en ”livslång Stormian”.

Den lilla staden Husum vid Nordsjön spelar en betydelsefull roll för Theodor Storm, både i liv och verk. Här föddes han 1817 och här växte han upp. Han beskriver vid ett tillfälle atmosfären i föräldrahemmet så här: ”Jag blev inte särskilt uppfostrad, men luften i hemmet var sund; om religion eller kristendom hörde jag ingen tala.” I första meningen i novellen ”Skimmelryttaren” låter han en glimt ur barndomen i staden skymta fram: ”Det som jag nu vill berätta fick jag veta för mer än ett halvt århundrade sedan hemma hos min mormorsmor, den gamla senatorskan Feddersen”. I Husum gick han också i skolan, men för de vidare studierna lämnade han hemstaden för att bland annat läsa juridik i Kiel. Vid återkomsten öppnade han en advokatbyrå och några år senare gifte han sig och fick så småningom en stor familj. Under det europeiska revolutionsåret 1848 kom det också till uppror i Schleswig-Holstein, ett uppror riktat mot det danska styret. Storm anslöt sig till rörelsen och när upproret senare slogs ner av danskarna blev läget efter några år ohållbart för honom och han lämnade staden och kom att för några år bo i Potsdam och sedan ytterligare några år i Heiligenstadt. I förskingringen saknade han hela tiden sin gamla hemtrakt och när Preussen 1864 besegrade Danmark återvände han till Husum efter att han där blivit utnämnd till ”Landvogt” (motsvarar ungefär ”häradshövding”). Någon månad efter återkomsten dog hustrun i barnsäng och efter en intensiv sorgperiod då han skrev diktcykeln ”Tiefe Schatten” (djupa skuggor) gifte han om sig. Efter pensionen flyttade han till Hademarschen på den holsteinska landsbygden. Här dog han 1888, samma år som han avslutade ”Skimmelryttaren”.

I sitt författarskap betraktade Storm sig själv främst som lyriker och han såg sina berättelser och noveller som sprungna ur dikterna. Många av hans samtida, bland andra Fontane, värderade också hans lyrik mycket högt och den marxistiske filosofen Georg Lukács betraktade honom som ”en av det obrutna gamla borgerskapets sista stora diktare”. Den mest kända dikten är säkert den om Husum, ”Die Stadt”:

Staden

Där ligger grå på stranden grå
och långt avsides staden,
tung hänger dimman på,
ur öde tystnad brusar havet
entonigt omkring staden.

Ej susar skog, ej fågel fri
slår drillar här om våren,
vildgässen blott med ödsligt skri
i höstnattmörkret dra förbi,
i sanden prassla snåren.

Dock hänger all min själ vid dig,
du gråa stad vid havet,
dock ler min ungdom än för mig
som fjärran trollglans över dig,
du gråa stad vid havet.

(översättning Vilhelm Ekelund)

Hans lyrik bär inom sig arvet från romantiken och han inspirerades av Joseph von Eichendorff och Heinrich Heine för att nu nämna två av de mest kända. Hans tidigaste noveller har utpräglat lyriska drag och flera av dem innehåller också insprängda dikter. Både dessa noveller och dikterna kan genom sitt stämningsmåleri och sina flytande och gäckande nyanser sägas föregripa impressionismen. Den sannolikt mest kända av dessa noveller, ”Immensee”, en berättelse om en äldre mans återblickar på en kärlek som aldrig nådde fram, präglas mer av stämningar och känslor än av händelser och handling. Men längre fram eller åtminstone i teorin ser Storm novellen som ”dramats syster”, på grund av dialogens framskjutna plats och eftersom den likt dramat ofta kretsar kring en central konflikt. Hur som helst är hans novellistik i romantikens anda genreöverskridande – prosa, drama och lyrik är i hans noveller ofta sammanflätade. Ett annat kännemärke för hans noveller är att han gärna omger dem med ramberättelser, ibland mer än en. Två av den mest lästa novellerna från tiden efter ”Immensee” är ”Pole dockspelare” och ”Aquis submersus” och särskilt den förra har en stramare och mer dramatisk uppbyggnad än ”Immensee”. Innanför en konstfullt gestaltad ram berättar Storm historien om den gamle dockspelaren Joseph Tendler och hans dotter Lisei. Ett betydelsefullt spår i novellen är konflikten mellan konstnär och borgare, ett tema som senare kom att spela en framträdande roll i Thomas Manns författarskap. Boken vänder sig till en ungdomlig läsekrets och Storm säger något om detta med orden: ”Om du vill skriva för ungdomen så får du inte skriva för ungdomen!” Runt ”Aquis submersus” finns också en ramberättelse och i den hittar två pojkar en målning i en kyrka, en målning föreställande en drunknad pojke. Den inre historien är en olycklig kärlekshistoria från tiden efter trettioåriga kriget.

Theodor Storms karaktär släppte in ljus från många mycket olika fönster. I sin poesi var han som sagt en ofta melankolisk romantiker, men han var också mycket intresserad av det praktiska och handfasta och ägnade stor energi åt att läsa in sig på hårda fakta och tekniska detaljer för sina verk. Det är nog inte svårt att föreställa sig Storm på ålderns höst själv genomföra samma experiment som han låter den unge Hauke Haien göra i ”Skimmelryttaren” när han sitter med baljan framför sig och formar en miniatyrvall av lera han hämtat på stranden för att pröva sig fram till ett bättre sätt att bygga vallar mot Nordsjöns vågor. Dessutom fascinerades Storm av det övernaturliga och spöklika och även om han en gång i ett samtal med den schweiziska författarkollegan Gottfried Keller sa att han inte trodde på övernaturligheter måste han ändå i nästan samma andetag tillägga att ”det naturliga ännu inte alls är känt”. Han berättade långt upp i åren gärna spökhistorier med stor inlevelse och suggestivt knarrande röst, helst sent på kvällen vid dämpad belysning.

I sitt sista och kanske mest uppskattade verk ”Skimmelryttaren” låter Storm det övernaturliga om och om igen möta det detaljerat sakliga. Han var uppvuxen i ett landskap där genom århundraden mycket i tillvaron hade handlat om kampen för att skydda den landremsa där man levde, det land som havet om och om igen hotar att återerövra. Och som novellens början antyder hade Storm burit stoffet med sig länge, först under många år på ett mer omedvetet plan men så småningom på ett alltmer konkret sätt. I början av 1885 skriver han bland annat följande rader i ett brev till sin äldsta dotter: ”Nu spökar en vallsaga, som jag läste om som barn, i mig; men förstudierna är mycket krävande och invecklade.” För sitt novellprojekt använde han mer än femtio angivna källtexter om allt från vallbyggande och lagar och förordningar gällande detta till krönikor om katastrofer vid de återkommande stormfloderna. Dessutom lät han sig i detta vägledas av lantmätare och andra experter på området som exempelvis vännen Christian Eckermann. När det gäller de spöklika och kusliga elementen kan man också märka inflytandet från den av honom beundrade store romantikern, skräckromantikens mästare E.T.A. Hoffmann, men mycket kom från honom själv eller den egna läggningen, hans fascination för det oförklarliga, det som ligger bortom det vi ser. På samma gång var det muntliga draget i hans novellkonst hela tiden påfallande, inte minst i ”Skimmelryttaren”. Berättelserna kommer ur berättarens mun och detta blir extra tydligt genom ramberättelserna som samtidigt framkallar en känsla av pendlande mellan närhet och avstånd. ”Skimmelryttaren” har två ramar, en yttre som bara finns som början och en inre som ett par gånger bryter igenom eller avbryter det inre kärnförloppet. Berättaren sitter där nog så påtaglig i värdshuset vid vallen med tunga ylleförhängen framför fönstren och grogg på spisen, så det är svårt att inte ta honom på orden.

”Skimmelryttaren” avslutades bara några månader före Storms död under hans kamp mot cancern. Thomas Mann skriver att Storm genom en ”sammansmältning av mänsklig tragik och vilda naturhemligheter, något dunkelt och tungt, stort och mystiskt som havet” lyckades föra ”novellen – enligt hans synsätt, dramats episka syster – till en sedan dess aldrig uppnådd höjdpunkt”.

Så var det då dags för ett nytt finlandssvenskt evenemang på biblioteket Bogdan Ogrizović vid Cvjetni trg. Kvällens gäster var poeterna Lina Bonde och Robin Valtiala. Modererade gjorde Mišo Grundler som också översatt dikterna från svenska till kroatiska och Daria Lazić översatte det som Mišo berättade och frågorna han och publiken ställde och svaren som Lina och Robin gav.

Poeten Ana Brnardić som organiserat det hela satt med mig i publiken. Ja, och efteråt satte vi sex oss på Kavanica (eller om det var baren bredvid) strax utanför där Kino Europa en gång var och skamligt nog inte längre är.

Lite orättvist läser jag nu bara en dikt av Robin Valtiala, eftersom den stod på ett papper han gav mig för att vi skulle kunna ha lite utbyte om vårt gemensamma intresse för baskiska.

”detta är en dikt
Gud,
du ska vara i lekhäcken!”

Nu är det en vecka sedan min text om boken ”Min fars huvud” låg på en sida i Hufvudstadsbladet, så den kan få återvända till mig. (Jag har mina vanor.)

Fem svindlande berättelser tränger sig fram på sidorna i boken, det bultar och pulserar. Georgien är ett land med ett uråldrigt folk där så många heter något med -sjvili (barn) eller -dze (son) i efternamn. Här är jordbävningar lika vanliga som krig och Svarta havet heter så för att det är förkolnat, men i gryningen är ljuset över vattenytan alltid rosa och havet oändligt vackert. Jag får backa lite från texten för att kunna se eller förstå vad jag läser. Tiderna och händelserna ligger hårt buntade, men kuperas om och om igen smidigt av lekens mästare och gestalterna glider in och ut genom varandra. Om läsaren inte rör sig ett stycke bort från texten, så att alla dess delar frigör sig ur gyttret och fördelar sig över de ytor som tillkommer dem, förblir de obegripliga. Så detta steg måste tas. Georgiens berg rätar då upp sig och det uppstår andningspauser mellan jordbävningarna, både markens och den blodiga politikens.

Jelena Botjorisjvili skriver inte bara vilt och hejdlöst, hon använder också ett slags vävteknik, gång efter annan flätar hon in en rad med en speciell laddning – ibland försåtlig, ibland poetisk, ibland grotesk – som senare med ojämna mellanrum dyker upp som ett slags refräng. En refräng lyder: ”I Georgien dödar rykten snabbare än sjukdomar.” En annan är spottandet av solrosfrön, ett tidsfördriv som alla har råd med. Och en viktig sak är att georgiska män inte går runt med paraplyer: ”De är inga kärringar.” Och eftersom det finns angivare överallt under alla landets ledare vet de flesta något om försiktighet, men ibland var det någon ”som talade högt om det alla andra viskade om.”

Ingen vet väl hur man bäst skildrar verkligheten så att den i en text blir som den är eller var i upplevelsens stund. Botjorisjvilis metod är en av de möjliga men resultatet av den lyfter först när man ger upp det alltför närgångna följandet. Släpp taget och bilden klarnar!

Lenin, Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev rullas om varandra som osköna kulor beroende på hur tiden skiktas och vänds – detta kulspel äger rum i var och en av berättelserna. Statyer reses och demoleras med släggor, skjuter kanske upp igen när tiden kröker. Brezjnev håller många långa tal och sörplar och rapar i talarstolen och han citeras och citeras. Georgien sovjetiseras:

”Det var exakt den här dagen Röda armén gått in i Tbilisi och ett historiskt telegram skickades till Moskva: ’Kreml. Lenin. Stalin. Över Tiflis vajar Röda fanan. Leve Sovjetiska Georgien!’”

Och Georgien avsovjetiseras tills tiden är inne för en ny sovjetisering, kanske invisslad av landets undermedvetna eller av det sönderfallna Sovjetunionens fantomsmärtor: ”Gorbatjov högg Unionen i stycken med en enda mening, men kroppen fortsatte att slingra sig och rycka, som kroppen hos en död orm.” För Gorbatjov är en i raden av obegripliga potentater, kanske den obegripligaste: ”Många såg magiska budskap i Gorbatjovs födelsemärken.” Och livet i Georgien blev inte lättare och barnen lärde sig räkna med tomhylsor de hittade på marken. Fattigdomen är alltid någonstans: ”Vi hade redan ätit upp alla konserver som lagts undan till vintern, och eldat upp all ved.” I Georgien är som sagt jordbävningar lika vanliga som krig, men någon gång blir det viktigt att inte kalla kriget ”krig”, man måste då säga ”väpnad konflikt” och dessutom levde man ju ”omringad av fienden”. Och när sommarhettan tilltar blir kvinnorna skamlösa och uppträder i ärmlösa klänningar. ”Deras armhålor var renrakade, blåaktiga, som fångarnas ansikten.”

Och generationerna glider förbi varandra. Vem eller vems är faderns barn? En regnig kväll dyker en genomblöt kvinna som får namnet Andra frun upp hos Farfadern. Ja, det blir han som sedan gifter sig med henne. Hon har en valp i famnen och Farfadern betraktar kvinnan. ”Hans blick klättrade längs hennes kropp och klamrade sig försiktigt fast vid utsprången, som en bergsklättrare.”

Boken består åtminstone till namnet av fem berättelser, men några av gestalterna rör sig mellan dem och landet och de skiktade tiderna är desamma, kanske är boken en roman. ”Opera” är nog den vackraste berättelsen, vackra är de alla fem i allt sitt vilda groteskeri, sin avgrundssorgsna humor, sina ståtliga kvinnogestalter med bröst som… ja, alla dessa tunga frukter. I ”Opera” utspelar sig en stor del av handlingen på en smal plats mellan två höghus. Där finns ett litet hus med ett träd som växer rakt igenom det mellan spisen utan gas och kranen utan vatten, ett träd med lila bär som sedan när det är döende i stället får vita bär. Sorg och utvägslöshet skildras ofta med ett slags dråplig humoristisk ironi:

”Alla gick till spådamer och frågade om framtiden. Det fanns ingen annan att fråga. Det var syndigt att spå. Synden kunde man sona. På söndagarna var alla kyrkor fulla.”

Livets hårdhet stirrar på oss från boksidorna och människor hungrar eller tuggar på ”torrt påfågelkött”, preventivmedel finns inte och kvinnorna får ofta ”klättra upp på kalla bord”. Och ändå firas det ibland stora fester där många vet hur man på rätt sätt utbringar en skål och där den gemensamma glädjen liksom trampar ner sorgen och missmodet, smular sönder dem under klackarna, ty:

”Precis som i fängelset, oavsett om du ligger ner eller går runt så sitter du ändå inne! Den här känslan av enhet och jämlikhet inför sin framtid, känslan av en jämnt fördelad hopplöshet och utsiktslöst, den förenar. Och livsglädjen kan nå obeskrivliga höjder.”

°°

Jelena Botjorisjvili
Min fars huvud, 2023
Översättning: Hanna Sandborgh
Förlag: Ersatz

Sedan ett par år översätter jag för det lilla modiga förlaget Hastur. Det första jag översatte för förlaget var en samling berättelser av E.T.A. Hoffmann, en samling som fick namnet ”Magnetisören och andra berättelser”. I slutet av januari i år publicerade jag förordet till samlingen här. Den andra boken var ”Banvaktare Thiel” av Gerhart Hauptmann. Och här följer nu förordet jag skrev till den boken.

Bland naturalismens storheter på litteraturens område känner väl de allra flesta till Zola, Strindberg, Ibsen och Dostojevskij. Till Tyskland kom denna strömning sent och perioden blev kort men å andra sidan mycket intensiv främst tack vare Gerhart Hauptmanns dramer ”Före soluppgången” (1889) och ”Vävarna” (1892), som båda tar upp svåra sociala missförhållanden och tabubelagda ämnen. I det första dramat sänks vi ner i en värld av moraliskt förfall, girighet, alkoholism och självmord. ”Vävarna” tar sin utgångspunkt i en historisk händelse, det schlesiska vävarupproret 1844, och handlar om de fattiga arbetarnas eländiga levnadsvillkor och deras fruktlösa försök att värja sig emot dem och sina översittare. Publikens och kritikens mottagande av dramerna blev entusiastiskt och avvisande i ungefär lika hög grad. Urpremiären av ”Före soluppgången” mynnade ut i en skandal och ett ögonvittne skrev så här om förloppet: ”Från akt till akt tilltog larmet […] till sist skrattade och jublade, hånade och stampade man rakt in i den pågående föreställningen och när pjäsens höjdpunkt närmade sig nådde också tumultet sin klimax”. Det andra dramat, ”Vävarna”, fick på grund av sitt ”provocerande” innehåll inte spelas offentligt förrän två år efter sin tillkomst och kejsar Wilhelm II sa upp sin teaterloge efter att han sett dramat. Skandalerna bidrog dock sannolikt till Hauptmanns och även naturalismens genombrott i Tyskland.

Den deterministiska människosyn – det vill säga att en människas öde bestäms av arv och miljö och att ingen egentlig utveckling är möjlig – som är utmärkande för naturalismen följer Hauptmann bara delvis och hans fiktiva gestalter växer inte sällan, men möjligen inte alltid avsiktligt, ut ur detta ”schema” och blir individer som kan väcka starka känslor hos åskådaren eller läsaren. I novellen ”Banvaktare Thiel”, som är hans första naturalistiska verk, är detta kanske speciellt tydligt.

Hauptmanns författarskap fortsatte i andra riktningar när naturalismen gick mot sitt slut, fast naturalistiska drag dök här och där upp även längre fram i hans litterära produktion. Enligt litteraturvetaren Peter Sprengel kan man finna tre huvudtendenser i Hauptmanns verk efter ”Vävarna”. Den första är ett slags brott med naturalismen och en dragning till neoromantiken och Hauptmann skriver sagospel och versdramer inspirerade av medelhögtyska diktare och grekisk mytologi. Den andra tendensen finner Sprengel i en spänning mellan naturalistiska och idealistiska drag inom ett och samma verk. Och en tredje är enligt Sprengel ett fasthållande vid det naturalistiska tankegodset åtminstone i dramerna som till exempel i det historiska skådespelet ”Florian Geyer” om det tyska bondekriget i början av 1500-talet. Man kan tillägga att en rad av Hauptmanns senare verk var påverkade av symbolismen.

Gerhart Hauptmann föddes 1862 i kurorten Obersalzbrunn i dåvarande Schlesien (idag västra Polen). I skolan vantrivdes han och hade ingen större framgång. Som mycket ung anslöt han sig till en grupp som hade fri kärlek, nakenbad och överhuvudtaget ett friare liv än det som var möjligt i dåtidens Tyskland som mål – man ville i Rousseaus anda ”tillbaka till naturen”. Hauptmann började i tjugoårsåldern skriva lyriska dramer men först ville han egentligen bli skulptör och besökte flera konstskolor, men efter en tid gav han upp dessa studier. När han var 23 gifte han sig med Marie Thienemann, en rik köpmansdotter, och blev genom det ekonomiskt oberoende och kunde utan materiella bekymmer ägna sig åt sitt spirande författarskap. Som ett kuriosum kan nämnas att två av hans bröder gifte sig med två av Marie Thienemanns systrar.

Genom att – bortsett från under den naturalistiska perioden av sitt skrivande – oftast hålla sig i bakgrunden när det gällde politik och genom en viss opportunism lyckades han klara sig ifrån större kontroverser med någon av sin livstids fyra tyska statsbildningar: kejsarriket, Weimarrepubliken, nationalsocialismen och efterkrigstiden. Vissa av hans dramer fick periodvis spelförbud, men han fick också ta emot en rad utmärkelser både i hemlandet och internationellt. 1912 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.

År 1901 bosatte sig Hauptmann, efter bland annat en tid i Berlintrakten, i Agnetendorf i Schlesien (idag Jagniątków i Polen) och lät bygga ”Haus Wiesenstein”, en praktfull borgliknande villa, som blev både hem, arbetsplats och mötespunkt för konstnärer inom olika genrer. Berättelser om hur Hauptmann ”höll hov” i villan cirkulerade. Den tyske författaren Hans Pleschinski skrev 2018 romanen ”Wiesenstein” om Hauptmanns liv där inklusive om Röda arméns intåg i Agnetendorf. Genom ett sovjetiskt skyddsbrev fick Hauptmann ändå tillåtelse att bo kvar där fram till sin död sommaren 1946.

Redan under sin livstid lockade Hauptmann inte minst på grund av sin ofta ganska pompösa framtoning till både porträtt och nidporträtt i såväl målningar som texter. Det mest bekanta är utan tvivel Thomas Manns mynheer Peeperkorn i romanen ”Bergtagen”, där Mann fyller sidorna i flera kapitel med Peeperkorns tunga våmliga gestalt och åbäkiga åtbörder och på samma gång skapar ett fullt igenkännbart Hauptmann-porträtt: ”Clavdias entré hade varit ljudlös, ty bakom henne hade mynheer Peeperkorn stängt glasdörren – lång, bred och högpannad, med det mäktiga huvudet omgivet av vita flammor hade han följt hack i häl på ressällskapet”. Och det var också många som kände igen honom, bland andra han själv. Först tog han illa vid sig och skrev till de båda författarnas gemensamma förläggare ett besvärsbrev, där han tog upp en rad olustiga likheter mellan honom själv och romanfiguren: de små bleka ögonen ”utan färg rentav”, den stora köttiga näsan, de vidlyftiga gesterna, alla de pampigt inledda anförandena som sedan rann ut i sanden, hans klädsel, ordval och hans långa spetsiga naglar. Thomas Mann svarade med ett långt och ormtjusaraktigt besvärjande ursäktsbrev och Hauptmann godtog förvånande nog ursäkten utan omsvep och svarade raskt med ett telegram: ”Fjärran från att hysa agg hälsar jag er med den gamla hjärtligheten. Brev följer.”

Under några år under andra hälften av 1880-talet bodde Hauptmann med sin första fru i Erkner utanför Berlin. Här föddes parets tre söner och här kom också ”Banvaktare Thiel” till. Hauptmann kallade boken i naturalistisk anda för en ”novellistisk studie” för att markera objektivitet och distans. Miljön eller naturen i novellen är hämtad från området kring Erkner, samma stramt raka dystra tallar och markens karghet under dem finns i verklighet och verk. Och järnvägen Berlin-Breslau som löper genom berättelsen hade på Hauptmanns tid en station i Erkner. Novellen markerar ett brott med 1800-talets tyska novelltradition som i de flesta fall förde från kris eller kaos till någon form av harmoni eller balans – här störtar i stället handlingen från en relativt lugn vardaglighet nerför en hisnande brant. Det deterministiska draget i människoskildringen följer naturalismens idéer men spränger också gång på gång dess gränser och det är omöjligt att som läsare inte känna något för gestalterna i novellen. Det undermedvetna och det irrationella är starka krafter som driver skeendet framåt och håller människorna i novellen i sitt grepp. Motsägelsefulla drifter eller drivkrafter styr huvudpersonens handlingar på ett allt mer betvingande sätt. Hauptmann ger tekniken i form av tåget och rälsen en demonisk roll som undan för undan laddas med alltmer skräck. Ur en skildring av en enkel och rättskaffens mans vardag med familjeliv och samvetsgrant utförda arbetsuppgifter växer ett fasansfullt drama fram. Naturskildringen är på samma gång detaljerad som den är inhöljd i ett lite strävt romantiskt skimmer – ljusets vandring över tallstammarna vid solnedgången är ett återkommande element – som ibland, särskilt mot slutet, rullar över i det skräckromantiska. Landskapet tillsammans med järnvägen och då särskilt loket som stormar fram i mörkret kan på ett plan läsas som speglingar av inre processer i huvudpersonen. Det är en gastkramande historia som dukas upp inför läsarens ögon och det är svårt att frigöra sig från intrycken efteråt. Kanske är ”Banvaktare Thiel”, trots det lilla formatet och trots att novellen var bland det allra första Hauptmann skrev, höjdpunkten i hans verk.