Salvatore Quasimodo: Rifugio d’uccelli notturni

Sedan en tid lever jag i tre poeters världar. Jag läser deras dikter genom att översätta dem, det är ett sätt att komma nära. Med mig på den här svenska sidan om språkstängslen finns Eva, ja, ni vet vilken. Else Lasker-Schüler har jag alltid läst, det vet ni nog också, men den här sommaren kom också Giuseppe Ungaretti. Jag satt många kvällar på en pir i Trieste med Alex och vände och vred på hans ord tills han talade svenska. I Trieste hände också en annan sak: en dag tog Alex mig till ”Libribelli”, ett rum där man får böcker om man väldigt gärna vill ha dem. Jag valde två och en av dem var en samling dikter av Salvatore Quasimodo.

Och nu försöker jag komma in i Quasimodos diktvärld. Ofta verkar dörrarna stängda, men jag har en långmodig sida som hjälper mig när det blir så här. Och jag ser att Quasimodo inte är så lik Ungaretti som jag först trodde. Ungaretti är en diktskulptör, han tar bort och filar av tills dikten syns. Quasimodo är mera beslöjad och har man lyckats lyfta på en slöja, så finns säkert nästa där bakom. Hittills har jag översatt eller tolkat eller vantolkat arton av hans dikter. Varje gång jag läser om dem ändrar jag något. Det kanske mest utmärkande draget hos poesiöversättningar är väl att de aldrig kan bli färdiga. Aldrig. Så här ser ”Rifugio d’uccelli notturni” ut i min översättning denna förmiddag:

Rifugio d’uccelli notturni

In alto c’è un pino distorto;
sta intento ed ascolta l’abisso
col fusto piegato a balestra.

Rifugio d’uccelli notturni,
nell’ora più alta risuona
d’un battere d’ali veloce.

Ha pure un suo nido il mio cuore
sospeso nel buio, una voce;
sta pure in ascolto, la notte.

°°°°°°

Tillflykt för nattens fåglar

Där uppe står en krokig pinje;
vaksamt lyssnar den till stupet
med stammen böjd som ett armborst.

Tillflykt för nattens fåglar
genljuder den vid midnatt
av vingars snabba slag.

Också mitt hjärta har sitt näste
hängande i mörkret och en röst;
också det står lyssnade i natten.

Piazza Hortis och Libribelli

Innan Miki och jag åkte till Trieste hade jag bestämt mig för att inte skaffa mig mer än två böcker där eller möjligen allra högst ”tre tunna”. Jag tycker ju inte om att ha för tung ryggsäck. Men det blir inte alltid som man planerar med kallt huvud. Med från Trieste hade jag fem böcker. (Här luktar Miki på en av dem.)

På Piazza Hortis hade jag tänkt fråga herrarna i utomhusantikvariatet där efter ”Materada” av Fulvio Tomizza. Det gjorde jag under den första morgonrundan från Alexandras och Federicos lägenhet på Via Armando Diaz, ett stenkast från Piazza Hortis. Och ja, de hade den! För två euro. Jag slog till och köpte också en samling litterära essäer av Claudio Magris, ”Alfabeti”. Rätt så tjock, hur skulle det nu gå? Under ett par dagar gjorde jag sedan helt andra saker med Alex, Fede och Miki: upp på Carso, ut till havet vid Grignano och runt på de små ”syltorna” i stadens lite ”bakre” kvarter. Men så stod jag igen vid bokbordet på Piazza Hortis och fick syn på en fin liten samling dikter av Umberto Saba: ”Preludio e canzonette”. Den blev min.

En dag, lite senare, sa Alex att hon ville visa mig ”Libribelli”. Vi gick uppför Via della Madonna del Mare, där jag så ofta gått genom åren. Uppåt mot San Giusto. Någonstans svängde vi in på Via Risorta och så stod vi framför en smal dörr. Ovanför den stod det ”Qui il libro non si compra e non si vende”. Ja, så var det – böckerna där inne var gåvor till den som ville ta emot dem. Vi klev in alla tre: Miki, Alex och jag. En vänlig ung kvinna tog emot oss i det lilla rummet. Alla utom Miki bar mask – ibland kan det ju vara tvärtom. Vi samtalade en stund om idén med ”Libribelli” och sedan gick vi igenom böckerna i hyllorna. Efter en stund sa Alex till mig att böckerna stod i dubbla rader. Ganska snart hittade jag en samling berättelser ur ”Pentamerone” av Giambattista Basile. Jag öppnade boken och såg att texten var på napoletanska (originaltexten) på vänstersidorna och på italienska på högersidorna. Jag läste lite av början av ”Petrosinella”: En gravid kvinna äter persilja i jättens trädgård… Den boken vill jag ha, tänkte jag och den blev min. Lyriken stod högt upp, så den vänliga kvinnan klättrade upp på en stege och hämtade undan för undan ner böckerna till mig medan hon försäkrade mig om att jag fick ta mer än en bok. Till sist valde jag en bok med dikter av Salvatore Quasimodo. På ett bord i det lilla rummet stod en ask. Där la jag lite pengar, inte som betalning, utan som gåva. Och vi tackade och gick ut i eftermiddagshettan.

Papusza – Zigenarsaga

Imorse letade jag här efter dikter av Papusza/Bronisława Wajs. Jag hittade tre inlägg om poeten, en med bilder ur den vackra filmen ”Papusza” som jag såg här i Zagreb 2015 (tror jag) på det underbara Kino Europa som inte längre finns. Det märkliga var att alla dikterna var borta och när jag letade fram mina gamla manuskript och på nytt skrev av dikterna på de tömda platserna, så försvann de igen som om platserna där jag skrev varit djupa hål eller alldeles blanka halkiga ytor. Jag lämnar därför dessa förrädiska platser och försöker nu ge en ny plats åt dikterna.

Gott folk, skulle ni vilja veta vårt öde,
veta hela sanningen om zigenarna?
Jag vet att ni inte kommer att tro mig,
men jag ber er – lyssna på min sång…

Kanske kunde jag börja med de orden när jag nu vill berätta om Bronisława Wajs’ dikter och sånger, hennes liv.

Hon levde och dog i Polen under en för zigenare särskilt svår tid och hennes levnads årtal (det första osäkert) var 1908 och 1987. Ofta kallas hon Papusza, docka på romani och hon valde redan tidigt en egen väg. Hennes far dog i Sibirien när hon bara var ett litet barn och modern och dennas nye man hade ingen förståelse för flickans önskan att lära sig läsa. Hon fick aldrig gå i skolan, men hon lärde sig läsa genom skolbarn och vuxna utanför den egna folkgruppen. Det sägs att hon stal höns för att betala för kunskapen. Hon läste i hemlighet för läsandet ansågs av hennes folk som en oren gadje-syssla. Och så började hon skriva. Så småningom kom hennes begåvning att upptäckas av den polske poeten Jerzy Ficowski som också översatte hennes dikter till polska.

Papuszas sånger och dikter tar upp typiska zigenska teman som vägen, fattigdomen och hemlösheten, men en del av hennes texter ger också ganska detaljerade beskrivningar nazisternas förföljelser av hennes folk och zigenarnas ofta fruktlösa försök till flykt för att undkomma förintelselägren.

Genom dikterna susar vinden och till skogen återkommer Papusza i sina texter gång på gång. Hon sjunger skönt om blåbär, hasselnötter och ekorrar och om vackra zigenarbarn som dansar i eldskenet bland tälten. Så här lyder samlingens titeldikt:

Jag är där vinden är

Där vinden sjunger högt
ber på hösten gyllenlöven
och en svart zigenerska
till Gud.
I skogarna,
vid korsvägarna,
där vindarna sjunger högt,
bönfaller zigenerskan Gud,
och ett gyllenlöv faller till marken.

Strålande skönhet mitt i armodet och ett slags tilltro till vägen och färden. Men i Papuszas dikter finns också dilemmat, konflikten mellan den gamla fria zigenska livsvägen och ett liv i hus, välmåga och trygghet.

Sen länge är de vandrande
zigenarnas tid förbi.
Men jag ser dem:
de är snabbare än vattnet
när det flyter fram
klart och starkt.

Vinden fortsätter som på trots att blåsa genom dikten såsom bäcken rinner.

°°°°°

Bronisława Wajs (Papusza)
Jag är där vinden är – och andra sånger (2014)
Översättning från polskan: Julian Birbrajer och Anders Bodegård
Förlag: Tranan

Armenien berättar

Så är då dags för mig att återta min text om Armenien till mina domäner, efter att den gästspelat en tid hos Hufvudstadsbladet. Jag skrev någon gång i slutet av mars. Eller kanske under de första dagarna i april.

När jag tänker på Armenien så ser jag höga branta berg, djupa floddalar, tunga rostbruna uråldriga kyrkor och den där speciella skriften som påminner om små vågor. Men jag tänker också på folkmordet på armenierna för drygt hundra år sedan. Och jag minns Sergej Parajanovs film ”Granatäpplets färg” om den armeniske 1700-talspoeten Sajat-Nova. Eller egentligen bara början av filmen: en vitklädd pojke med vackert formade mycket mörka ögon sitter vid en vägg som kanske är blå. Han blickar ut över ett vilt bergslandskap. Ingenting händer, allt är.

Nu har jag framför mig en novellantologi som bär namnet ”Armenien berättar: Berg under bar himmel”. Boken har både ett förord, skrivet av en tidigare armenisk ambassadör i Sverige, och en inledning av en litteraturkritiker i Jerevan. Förordet talar om armenisk-svenska förbindelser och om bakgrunden till bokens tillkomst; i inledningen står det att samlingen är ”ett axplock ur den armeniska litteraturen under de senaste femtio åren” och sedan får vi ett slags översikt över författarnas förhållanden till landets olika faser: de äldres sätt att hantera det sovjetiska förtrycket, mellangenerationens erfarenheter från kriget i Karabach och de yngstas upplevelse av faderlöshet.

Antologin innehåller 26 berättelser och alla är naturligtvis inte lika bra, men de allra flesta är mycket läsvärda och de bjuder in läsaren till en i alla fall för de flesta västeuropéer okänd värld, en värld som ofta ter sig ålderdomlig även då de som skriver är mycket unga. Återkommande motiv är landskapets vilda skönhet, de små bergsbyarna, kärleken, livets hårdhet, krig, släktbandens betydelse, brädspel i skuggan av träden och minnen av folkmordet. Författarna presenteras kort före sina respektive texter.

Novellen ”Månförbannelse” av den unge Levon Shahnur handlar om unga män under ett av krigen. En nyckelscen har sin spelplats kring en djup ravin med en brusande flod på botten. De stridande befinner sig på varsin sida. Det är hett och det skjuts dag ut och dag in. På båda sidorna längtar männen efter vattnet där nere. Och så inträffar ett slags mirakel mitt inne i fasan, ingen vet hur det gick till, men man kommer fram till ett slags pakt: ”De två talade med varandra och kom överens om att vi skulle få gå ner till vattnet och bada på eftermiddagen på ojämna dagar, och fiendens soldater skulle göra samma sak jämna dagar. Ingen skulle skjuta på den andre.” Huvudpersonen bär ända från början på ett olyckligt öde eftersom månen skinit på honom som spädbarn, det säger folktron. Och när han återvänder till byn efter kriget är det inte mycket kvar av honom: ”Min hund sliter i byxtyget under mina kapade ben och vill att vi ska springa som förr.”

Mycket få av berättelserna utspelar sig i huvudstaden Jerevan. Man drömmer om att komma dit, man är på väg dit eller så känner man sig som en främling där. Nästan inget av staden beskrivs, i alla fall inget vackert. Är Jerevan kanske inte vackert? tänker jag och så letar jag på nätet och finner att gamla stan revs 1924, då Jerevan fick en ny stadsplan och blev en av Sovjetunionens modernaste städer.

Hrach Beglaryans novell är både vacker och gåtfull och handlar om ett ofött barns tankar i moderlivet. Han tänker bland annat på en av faderns barndomssynder och på att han själv nu kommer att få ta över skulden för en päronstöld. Arkaiska bilder skimrar fram i texten:

”Bäcken mumlade en lite sorgsen och drömlik visa. Alldeles intill stod en åsna med lika drömlika ögon, han var fullkomligt obekymrad. En sele med en överfull ficka på vardera sida låg över åsnans rygg. I den ena fickan fanns vilda päron och i den andra fanns det korn med en doft av åkermark och sol, som man bytt till sig mot päronen. Höstkorn är rena drömmen för en åsna.”

Levon Javakhyans berättelse ”Kirva” börjar med orden: ”Vi gick inte ut i krig, kriget kom till oss.” Den handlar om kriget i Karabach men också om vänskap mellan två gamla män, en armenier och en azerier. De bor i små byar på varsin sida av gränsen och deras vänskap är varm. Berättaren är barnbarn till armeniern. Kriget far hårt fram med människorna och rädslan är stor, men berättarens mor säger: ”Kastar någon sten på dig så svara med att kasta äpplen och granatäpplen tillbaka”. Och han tänker: ”Min mor var poetisk och lyrisk, nej än bättre; moderlig.”

Titelberättelsen är skriven av Hrant Matevosyan och den handlar om en fattig bergsby, om herdarnas hårda liv, om enkla glädjeämnen, om krig och om herden Vanni:

”Glädjen föddes ur doften av färskt bröd eller ett enda plommon, lite salt, ljuset från oljelampan. Glädjen föddes ur minnen av de goda som föll offer för kriget, men också de goda som återvänt levande. Och glädjen fanns över alla de goda som aldrig gick ut i krig, som Vanni till exempel, av släkten Karanyan. Han som haltade lite, han med det blonda håret, lite skitig och alltid med munnen full, han med det dreglande och clownlika skrattet, den halvblinda Vanni.”

Här skildras också några bybors möte med den stora staden Jerevan, de stora torgen, det nya jättehotellet, de vackra flickorna, dammet och hettan. Och sjukhuset och de främmande läkarna med sina vita rockar, guldbågade glasögon och obegripliga ord. Och hemlängtan till bergen.

I många av berättelserna talas det om djur, om får, getter, åsnor och hundar och om markens gröda. Nästan alltid befinner vi oss vi under bergslandskapets höga himlar. Och de fattiga bergsbornas liv är ofta inhöljt i en tidlös mystik och det finns också något man skulle kunna kalla schackmystik. Vi får veta att det finns fåglar som ”endast kan helas genom mysterier” – som Anush Aslibekyan säger i ”Kassandra” – och att frukternas frukt är granatäpplet. Och för att sluta ännu en cirkel här vill jag säga att vi någonstans i boken förs längs en gata som bär poeten Sajat-Novas namn.

°°

Armenien berättar: Berg under bar himmel, 2020
Förlag: Tranan

Else Lasker-Schüler och jag i Rumänien

Sedan min ungdom ägnar jag mig åt Else Lasker-Schülers dikter och just under det gångna året mer intensivt än någonsin – fast det där sista är möjligen en överdrift. Kanske fanns det en period när jag var lite över 20 så där som var intensivare… I alla fall har jag översatt och översatt om mer än 200 dikter av henne under året som gått. Jag vet inte riktigt hur långt det jag nu kallar ”ett år” har varit, men jag vet att jag nu har den bästa tänkbara läsare, kritiker och samtalspartner (jag hemlighåller tills vidare namnet) i det här ”arbetet". Ja, jag vet inte om det är just ett arbete, kanske borde jag kalla det något annat.

För några månader sedan korsades mina nätvägar med bibliotekarien och författaren Daniel Onacas och en följd blev att han till rumänska översatte en text jag en gång skrivit om Else Lasker-Schüler. Den första hälften av denna text finns nu i det senaste numret av litteraturtidskriften ”Leviathan”.

Jag kunde inte låta bli att ta en bild av inledningen i nätutgåvan. Den riktiga pappersversionen är nu på en Europaresa av obestämd utsträckning i tiden. När den når mig kommer jag att läsa så där i blindo som jag på ett särskilt sätt tycker om att göra.