Kategori: Litteratur

Srečko Kosovel (1904 –1926) hann under sin korta levnad bli en av Sloveniens stora poeter. Jag stötte på hans dikter för första gången för lite drygt tio år sedan, då i den slovenske österrikaren Jozej Strutz’ tyska översättning. Sedan dess har jag då och då läst någon dikt av honom och gjort några översättningsförsök. Eftersom jag genom kroatiskan förstår en del slovenska läser jag alltid originalen bredvid Strutz’ översättningar.

Och idag fick jag syn på dikten ”Impresija” på Jozej Strutz’ facebooksida: orginal, Strutz’ översättning och en grekisk översättning. (Hela hans verk finns förresten på grekiska, jag vet inte om detsamma gäller för något annat språk.) Jag läste den tyska översättningen ett par gånger tittade noga på originalet och identifierade de ord jag förstod. Och så tänkte jag att jag ville göra ett försök att översätta dikten till svenska. Jag läste, funderade, skrev och strök lite hit och dit och sedan vände jag mig till Jozej Strutz och frågade om han ville hjälpa mig och det ville han. Det är för övrigt inte första gången. Jag ställde mina frågor om enskilda slovenska ord och uttryck och han svarade med en rad varianter på varje fråga. Efter det kunde jag fläta ihop min variant.

Varför jag gör det här? För att jag tycker om det, för att jag blir glad av att göra sådant här, men också för att jag tycker att Srečko Kosovel borde översättas till svenska. Det måste finnas både översättare och förläggare, det är jag rätt säker på.

Impresija

Tiho gredo vse ceste iz mesta,
nanje se siplje sneg droban,
ves plašč je nasnežen in moja misel
gre kot med pozibavanjem sanj …

Hiše so temne, polja so temna
in sneg poigrava se sam s seboj,
v vetru se zgane kot pajčolan;
nema je, temna je nočna ravan.

Moja cesta gre v nizka polja,
ki spijo pod črno tišino gorâ,
tišina, težka temà nad menoj,
kot da sem zašel že od sveta …

°°

Impression

Stille gehen aus der Stadt die Wege
und Straßen, bestreut von dünnem Schnee,
schneebedeckt mein Mantel; und mein Denken
geht wie in Traum gewiegt so vor sich hin …

Die Häuser dunkel, dunkel die Felder,
der Schnee spielt mit sich selbst, allein,
regt im Wind sich wie ein Schleier;
stumm und dunkel fällt die Nacht herein.

Meine Straße geht tief an den Bergen,
dort schläft im schwarzen Schatten das Feld;
Stille, schweres Dunkel über mir,
als hätt‘ ich mich schon verirrt aus der Welt …

(översättning av Jozej Strutz)

°°

Intryck

Tyst går alla vägar ut ur staden,
snön singlar spröd ned på dem,
snöhöljd är min rock och min tanke
vandrar vaggad av drömmen…

Husen är mörka, mörka är fälten
och snön leker egna lekar,
i vinden skälver den som en slöja;
stumt, dunkelt är nattens slättland.

Min väg för över flacka fält,
de sover i bergens svarta tystnad,
över mig tystnad, tungsint dunkel,
som hade jag förirrat mig ur världen…

(min översättning)

Nu har det förflutit drygt två veckor sedan den här texten publicerades i Hufvudstadsbladet, så jag håvar in den och för den till mina domäner igen. På senare år har denna tidnings kultursidor krympts och anpassats till vår tids litenhet, så jag är nästan lite rörd över att man fortfarande tar emot mina texter där. Sällan men dock.

°°°

Vi står vid porten till ”Skärvornas stad”, en vackert gestaltad bok skriven och illustrerad av Irmelin Sandman Lilius. Utan att det uttryckligen sägs är den en fortsättning eller en utbuktning på hennes sällsamma sagovärld. Sandman Lilius är, tänker jag mig, så välkänd i den här läsekretsen, att jag inte nänns komma med någon annan presentation än dessa ord.

Innan vi släpps in i vimlet av bilder och dikter blir vi insatta i bakgrunden. Vi ser en liten familj, mor, far och en dotter, som heter Muddle, på en grekisk strand som är täckt av krukskärvor. Modern och barnet krafsar och letar bland skärvorna, fadern läser högt om platsen, som heter Asine och en gång, före antiken, var en betydande stad. En gammal man från trakten kommer gående och börjar tala med dem – på grekiska. Han säger något om att det egentligen bara är arkeologer som får gräva här och så berättar han om kungen från Souidia, som när han var prins, grävde här. Fast krafsa lite får de också.

Många av dikterna verkar framsnurrade på en drejskiva, varv efter varv. De två första raderna rinner fram så här:

Pärlemortrappor, lopp över lopp
högre allt högre till regnet.

Och drejskivan snurrar och ord väller ut. Krukmakaren är alltid där, han skapar, han krossar, han vandrar bland skärvor. Hans gärning rör sig i cirkel från början till slut och till början på nytt och bilderna radas. I den andra dikten under en tunn bild av en hund finns detta:

Hundar, små hundar strömmar ur brunnen
genomskinliga efter så lång lång tid

Jag läser och känner igen något. De genomskinliga små hundarna påminner mig om mina barns barndoms vackra saga om ”Vattendraken” av Muddle Lilius. Ja, Muddle är flickan på skärvstranden och ”attedrage” hette draken för barnen när de var små, och den var lika genomskinlig som hundarna här.

Genom bokens blad går en rörelse, drejskivan snurrar. Oftast är rörelsen jämn, så jämn att den göms och blir stillbild:

Solen löpte förbi.
Obevekelig kringgång
eldragg med strimmor i.

Men här och där finns ett hack, kanske på grund av en ofrivillig ryckning i krukmakarens hand, kanske för att texten vill förmå oss att läsa också det som inte står där, kanske för att avbilda alltings ofullkomlighet:

Hit till Skärvornas stad

kommer drömmar i stora hjordar
kommer drömmar strömmande i stim.

Jag läser utan att veta om jag stretar emot eller om jag är ledd: ”kommer drömmar i strömmande stim”. Och gungar inte skivan till ibland och gör det som visas lite vingligt för ögat och sinnet? Vem är det som är död här?

Död sedan tusentals år är den brunnen

grävde och murade skickligt, och gav oss vårt värv.

Fast kanske tycker ni att jag är på villovägar nu? Jag tar ett steg tillbaka och försöker se hela diktflödet med en blick: En drejskiva där jordklotet eller året vrids runt, som rum och som tid. Men ibland stannar skivan till för en stund, en mikrosekund eller tusen år: ”Världen krympt till en ringmur kring solen”. Fast strax flyter allt vidare igen och vi ser fåglar, lejon, hästar, träd, kärr och snäckor, soldater från forna tider, murar, ruiner i ord och i bild. Mörkret är större än ljuset i bilderna, också när det någon gång finns mer vitt än svart i dem, men kanske beror detta till en del på linoleumsnittets väsen. Och mörkret i sig verkar nog mer skyddande än hotfullt. En märklig mycket mörk bild föreställer ett kärr med en långbent groda liksom dansande och en människa med huvudet nätt och jämnt över vattenytan bland guppande näckrosor och i texten talas det om ”dränkningsbud”, men så följer raderna:

Så

vi lärde oss simma.

Vi valde grodan till Gud.

Men snart är vi eller nyss var vi hos krukmakaren igen, både i text och bild:

Han gör krukor och skålar
ristar dem, målar

med mineraliska ämnen
som bjärtnar i brand.

Det ger ett slags trygghet när farorna hopar sig med plundring och brand, och striderna hårdnar, allt kan ta sin början igen. Och diktarens språk är kraftfullt, ”bjärtnar i brand” har en fornnordisk klang, raden kunde ha kommit ur Hávamál, men Sandman Lilius knådar genom hela boken orden med lust och egensinne, så jag ska väl inte hitta på att fataburen är någon annans. ”Kvickguldssång” eller ”ofullstånd” förstår man kanske bara om man tar hjälp av de omgivande orden, ”hörlig” och ”ökelse” ligger väl närmare det vi brukar ta i vår mun. Och ”elfenbenshörningshjorden” ser vi lätt för vår inre syn.

Och jag ger nu till sist, innan drejskivan stannar, ordet till krukmakaren där han någonstans mot slutet av boken sitter framåtlutad med ryggen vänd mot oss. Han säger:

Varje morgon i ljusets väckelse
ristar jag i en fuktig kopp

vassa tecken för min förskräckelse
sköra tecken för fortsatt hopp

°°°°°°

Irmelin Sandman Lilius
Skärvornas stad, 2024
Förlag: Litorale

Jag fortsätter min serie med förord till de böcker jag översätter för det djärva lilla förlaget Hastur. Här kommer nu introduktionen till den sjätte boken jag översatt. Innan den här månaden är slut kommer jag att ha lagt sista handen vid min tionde Hastur-översättning.

Operan ”Friskytten” är känd i stora delar av västvärlden, men få vet något om verkets innersta och första skapare. Vem var August Apel? Eller varför har han kommit att bli så undangömd eller bortglömd? Jag hittar inte en enda rad om Apel i någon av de mer kända tyska litteraturhistorierna. ”Friskytten” som opera av Carl Maria von Weber dyker upp både här och där och någon gång nämns också librettisten Friedrich Kind, som faktiskt tagit större delen av berättelsen direkt från Apel, det är egentligen bara platsen för handlingen och slutet på operans text som är Kinds. I ”Deutsche Literaturgeschichte” av Krell-Fiedler läser jag en suggestiv mening om operan, som jag översätter så här: ”Carl Maria von Weber skapade med sin ’Friskytt’, vars sanna huvudperson med Hans Pfitzners ord är den tyska skogen, den mest fulländade romantiska operan”. Jag blundar och ser en sådan där brandenburgsk tallskog med av den nedgående solens strålar svagt belysta stammar för mitt inre öga, men kanske är det inte just den skogen Pfitzner menar. Men låt oss nu söka upp Apel.

August Apel föddes 1771 i Leipzig och som så många andra framstående tyska författare vid denna tid studerade han först juridik och han blev också advokat. Vid sidan om skrev han till en början klassicistiska dramer men han bytte ganska snart genre och gick över till att skriva skräck- och spökhistorier. Tillsammans med vännen Friedrich Laun gav han så småningom ut en omfattande samling berättelser om övernaturliga ting under titeln ”Gespensterbuch” (Spökboken). Stoffet hämtade de från en rad olika kretsar och de lät sig exempelvis inspireras av inhemska folksagor, österländskt berättande och franska fesagor. Apel hävdade att de historier eller sagor som han byggde sina berättelser på hörde till ett slags folkligt allmängods och han kände därför inte någon plikt att ange några källor.

Perioden då Apel skapade sina alster var en av de fruktbaraste i den tyskspråkiga litteraturens historia. Den tyska epoken Klassik med sina två stora namn Goethe och Schiller sträckte sig genom Apels livstid (1771-1816) och romantiken med sina ännu idag välkända namn – Arnim, Brentano, Eichendorff, Hoffmann, Novalis – för att bara nämna ett fåtal, var också hans tid. Hölderlin, Kleist och Jean Paul hör också till denna period även om de stundom spelade på andra strängar än romantikens. Hur mycket Apel kom att inspireras av den ene eller andre av de här författarna är svårt eller omöjligt att hitta belägg för, men alla dessa var med och satte sin prägel på den litterära värld som han var en del av och under hans verksamma år utkom exempelvis ”Faust I”, ”Wilhelm Tell”, ”Des Knaben Wunderhorn”, ”Heinrich von Ofterdingen”, ”Michael Kohlhaas” och ”Rådman Krespel”.

I ”Gespensterbuch” finner vi ”Friskytten” som första berättelse i samlingens första band. Berättelserna är ordnade efter motivkretsar och ”Friskytten” sorterar under temat demonbesvärjelser. Det är en tät framställning som med varje kapitel lyckas skapa nya gåtfullheter. Som läsare blir man mindre och mindre säker på hur det ska gå och man upplever en märklig kontrast mellan det lättflytande klara språket och förloppets allt förunderligare irrvägar genom skogsdunklet, för Hans Pfitzner har rätt, skogen är en betydande del av skeendena. Men låt oss inte lätta på någon av de många slöjorna, i stället kan vi kasta en förvånad blick längs denna berättelses väg bort från sin skapare. Och ändå var det ju August Apel som skrev den! Men den slet sig eller andra grep efter den med ibland kanske giriga händer. Friedrich Kind, en skolkamrat till Apel, minns åratal efter Apels död hur det gick till när historien om friskytten tog sina första steg in i operavärlden. Kind hade 1817 på uppdrag av Carl Maria von Weber varit på jakt efter ett lämpligt stoff till en opera och han hade på ganska kort tid sammanställt en rad berättelser och ordnat dem i en stapel inför sitt möte med von Weber. Den understa i stapeln var den om friskytten och på den föll valet, men båda tyckte att vissa modifikationer var av nöden. Så skrev då Kind librettot och omstöpningen av Apels historia ska ha genomförts på tio dagar. Men ”Friskytten” frigjorde sig också från Kind och när von Webers opera blev en stor publikframgång föll Kinds insats i glömska och ”Friskytten” tillföll helt och hållet von Weber, troligen för alltid. Och även om Tom Waits och Robert Wilson i vår tid baserade musikalen ”The Black Rider” på den så ändrar detta ingenting.

Det finns också en annan historia att berätta om Apel som en ur det fördolda verkande inspiratör. Minns ni ”året utan sommar”? 1816 hade den indonesiska vulkanen Tambora ett utbrott som bland annat kom att stjäla sommaren från västra Europa. Denna sommar av bister kyla kom en grupp unga människor, av vilka de för oss mest kända väl är Mary Godwin Shelley, Percy Bysshe Shelley och Lord Byron, att tillbringa i Villa Diodati vid Genèvesjön. Kölden och ovädren tvingade dem att nästan alltid vistas inomhus, där de fördrev tiden med att berusa sig med ”vallmosaft” och spiritism och andra gränsöverskridande lekar. Med sig hade de vid sidan av annan ockult litteratur boken ”Fantasmagoriana, ou Recueil d’Histoires d’Apparitions de Spectres, Revenans, Fantômes, etc”, en samling av Jean-Baptiste Benoît Eyriès till franska översatta tyska skräckhistorier, där bland annat berättelser ur de två första banden i ”Gespensterbuch” och ytterligare några fristående av Apel ingår och under de vilda och hektiska nätterna läste de då och då högt för varandra ur boken och Lord Byron fick sedan också idén att de själva skulle försöka sig på att skriva historier i samma anda. Mary Shelleys skräckroman ”Frankenstein” är influerad av Apels ”Die Bilder der Ahnen” i skön harmoni med de böljande nattliga samtalen om övernaturliga ting där i villan vid sjön.

Ana Brnardić är en av Kroatiens främsta nutida poeter. På svenska kom hennes tredje diktsamling ”Postanak ptica” (2009) under titeln ”Fåglarnas tillblivelse” ut 2016 på förlaget Rámus i Djordje Zarkovics översättning.

Här som ett exempel ur den några rader ur dikten ”Flanören”:

I Herăstrăuparken promenerar Döden
underskön, sorglös till sinnes
vit, överdådig
Himlen är öppen, den når
djupt in i det förflutna

Någon annan skulle säkert valt andra rader, det finns många man kan vilja välja ut som speciellt vackra eller slående.

För något år sedan började jag läsa hennes senast utkomna diktsamling ”Vuk i breza” (Varg och björk) och för att komma in i dikterna började jag med hjälp av några vänner ur min kroatiska omgivning försöka mig på att översätta dem till svenska. Målet med mitt översättande var först bara att ge mig själv tillträde till dikterna, men nu har jag funnit ett annat mål: Jag vill genom att visa upp en av dikterna i både original och översättning locka någon förläggare och någon översättare i Sverige att ta sig an hela boken och låta den komma ut på svenska.

Doba puževe kućice

To je, dakle, doba puževe kućice.
Od svijeta me diejli porozna ljuska,
prozračni kalcij karbonat iz kojeg mi se ne da.
Ima svjetla, kisika, sporosti dostojne stabla,
ja, kći, kuhinjica s mnoštvom pretinaca.
Predmeti koje razbacaju vjetrovite ruke,
kometi popadali po tepihu – skupljaju ih
moja leđa od riže, po cijele dane.
U naborima kuće izliježu se sedefna jaja.
Nekoliko knjiga silazi s police i lista se,
napući usne, izbaci grančice ribizla, mahuna,
približe se dlanovima kao mačci.
Ovdje ćemo prezimiti, preljetiti, ne zanima nas
gibanje kalendara i ljutina kronika.
Sve je jednako blago, oblo, uvaljano u šećer.

°°

Snigelhusets tid

Detta är alltså snigelhusets tid.
Från världen skiljer mig ett bräckligt skal
luftig kalciumkarbonat som lockar mig kvar.
Det finns ljus, syre, saktfärd värdiga ett träd,
Jag, min dotter, en kokvrå med lådor i mängd.
Ting kringspridda av vindiga händer,
Kometer har trillat ner på mattan – samlar dem
gör min rygg av ris, dagen lång.
I husets volanger värps pärlemorägg.
Några böcker glider bläddrande från hyllan,
mimar, sprider vinbärshängen, bönor,
närmar sig handflatorna som katter.
Här ska vi hålla vinter och sommar, oss rör inte
kalenderns gång eller krönikans stränghet.
Allt är lika milt, runt, rullat i socker.

I somras, ja, för nu är det inte sommar längre, var Miki och jag i Prag två gånger på vår årliga Europaresa. På hemvägen, vägen söderut, träffade jag både min vän Peter och min son Rudolf i staden. En förmiddag gick Rudolf, Miki och jag över en av broarna och hamnade närmast oavsiktligt i Kafka-museet. Därinne köpte jag en bok, ”Ein Landarzt – kleine Erzählungen”. Egentligen hade jag redan de här berättelserna, men den här utgåvan är så vacker, så jag tänkte att jag också skulle vilja läsa dem mellan just de här pärmarna.

Och så har jag ju ett så speciellt förhållande till det lilla förlaget Vitalis. Förr om åren köpte jag varje sommar böcker från Vitalis i en liten bokhandel i den lilla staden Vrchlabí. Jag brukade åka ner dit med René och Londi någon dag under den tid då vi vandrade i Krkonoše/Riesengebirge. Vitalis är ett tyskspråkigt förlag med säte i Prag som ger ut klassiker från Centraleuropa. Kärnan i utgivningen befinner sig i skärningspunkten mellan tyskt, judiskt och tjeckiskt, så i hjärtat av Vitalis sitter Kafka. Böckerna är alla mycket vackra och de är så omsorgsfullt gjorda att de ter sig som främlingar i vår tid.

Boken har legat framme ändå sedan den kom hit till Kornatska och jag har ofta tittat på den och tänkt ”när jag har läst ut den och den och den boken, då…”. Nu är ”då”, fastän jag inte har läst ut alla de där. Jag har öppnat den och läst lite i Harald Salfellners efterord, tittat på de vackra bilderna och läst fyra av berättelserna. En är hisnande kort men lyckas ränna genom hela livet även om den börjar så här sävligt: ”Mein Großvater pflegte zu sagen:” Den där raden slukar nästan en tiondel av texten! Jag återger hela här:

Das nächste Dorf

Mein Großvater pflegte zu sagen: ”Das Leben ist erstaunlich kurz. Jetzt in der Erinnerung drängt es sich mir so zusammen, daß ich zum Beispiel kaum begreife, wie ein junger Mensch sich entschließen kann ins nächste Dorf zu reiten, ohne zu fürchten, daß – von unglücklichen Zufällen ganz abgesehen – schon die Zeit des gewöhnlichen, glücklich ablaufenden Lebens für einen solchen Ritt bei weitem nicht hinreicht.”

Nej, jag vill inte översätta texten. Den finns översatt. Den här berättelsen är så kort att alla som förstår svenska kan läsa den på tyska. Det är värt att ta varje ord i den i munnen och känna svindeln, skräcken, kanske euforin.