Das Buch vom Tee

Under vildapeln i hörnet av trädgården på Höbacken läser jag Das Buch vom Tee av Kakuzo Okakura i översättning av Horst Hammitzsch. De första stycket i första kapitlet låter läsaren motståndslöst glida in i teets värld:

bild1-76

Medizin war der Tee zuerst, Getränk wurde er danach. Im achten Jahrhundert zog er in China als eine der galanten Spielereien in das Reich der Poesie ein. Im fünfzehnten Jahrhundert erhob ihn Japan zu einer Religion des Ästhetizismus, zum Teeismus. Teeismus ist ein Kult, gegründet auf die Verehrung des Schönen inmitten der schmutzigen Tatsachen des Alltags. Er umschließt Reinheit und Harmonie, das Geheimnis des Mitleidens, die Romantik der gesellschaftlichen Ordnung. Dem Wesen nach ist er eine Verehrung des Unvollkommenen, denn er ist ein zarter Versuch, etwas Mögliches zu vollenden in diesem Unmöglichen, das wir Leben nennen.

Jag gör ett försök att översätta avsnittet till svenska:

Till en början var teet medicin, dryck blev det först senare. I Kina tågade det under 700-talet in i poesins rike som en bland andra galanta förlustelser. Under 1400-talet upphöjde Japan det till en esteticismens religion, till te-ismen. Te-ismen är en kult, som grundar sig på dyrkan av skönheten mitt bland vardagens smutsiga småsaker. Den omsluter renhet och harmoni, medlidandets hemlighet, samhällsordningens romantik. Till sitt väsen är den en dyrkan av det ofullkomliga, ty den är ett milt försök att fullända något möjligt i detta omöjliga som vi kallar liv.

bild-76

Läs mer

Razgovori sa Geteom

Jag tar struptag på mig själv igen. Jag ska. Sorgen går bredvid mig och jag frågar om och om igen ”var är du Londi?” och mina steg är inte särskilt lätta, men jag orkar kämpa igen. Och det är kroatiskan jag brottas med och det finns alltid nya sätt att utforma denna brottningskamp. Igår på väg till Babylon bytte jag spårvagn vid Glavni kolodvor och medan jag väntade på sexan tittade jag lite bland böckerna i det tillfälliga antikvariatet där. Jag valde en tunn bok: Razgovori sa Geteom av Ekerman, det vill säga Gespräche mit Goethe av Eckermann. Ja, det rör sig alltså om ett urval översatta texter ur det digra verket.

bild-75

Nu har jag grävt runt lite i boken och samtidigt letat fram Eckermanns bok på Projekt Gutenberg. Det var inte lätt att leta fram de utvalda nålarna i höstacken, men en hittade jag i alla fall och så småningom kommer jag att hitta fler. Det krävs bara lite envishet. Mitt projekt, som är ett annat än Gutenbergs ser ut så här: Jag gräver fram originaltexterna till det ena utvalda citatet efter det andra och läser sedan först texten på tyska och sedan på serbiska, för ja, det här är serbiska och inte kroatiska, det ser jag ju och dessutom är boken tryckt i Belgrad, men det går fint att lära sig kroatiska genom serbiska om man vill. Och natten är ljum när jag skriver detta.

I textfragmentet talar Goethe till Eckermann om Schiller och hans talang för teatern. Jag översätter inte utan överlåter till er att läsa på tyska eller serbiska. Och jag läser den serbiska texten genom den tyska eller tvärtom, hur ska jag veta vilket?

”Schillers Talent war recht fürs Theater geschaffen. Mit jedem Stück schritt er vor und ward er vollendeter; doch war es wunderlich, dass ihm noch von den Räubern her ein gewisser Sinn für das Grausame anklebte, der selbst in seiner schönsten Zeit ihn nie ganz verlassen wollte. So erinnere ich mich noch recht wohl, dass er im Egmont in der Gefängnisszene, wo diesem das Urteil vorgelesen wird, den Alba in einer Maske und in einen Mantel gehüllt im Hintergrunde erscheinen ließ, um sich an dem Effekt zu weiden, den das Todesurteil auf Egmont haben würde. Hiedurch sollte sich der Alba als unersättlich in Rache und Schadenfreude darstellen. Ich protestierte jedoch, und die Figur blieb weg. Er war ein wunderlicher großer Mensch.”

”Šilerov talent bio je stvoren za pozorište. Svaki njegov komad označavao je napredak i usavršavanje; ali bilo je čudno to što je još od Razbojnika sačuvao izvestan smisao za okrutnost koga se čak ni u svoje najlepše vreme nije mogao osloboditi. Tako se još sasvim dobro sećam da u Egmontu, u sceni u zatvoru, gde se ovome čita presuda, prikazuje Albu, sa maskom na licu i sa mantilom, kako stoji u pozadini da bi uživao u efektu koji će na Egmonta izazvati smrtna presuda. Ovim je trebalo da se Alba prikaže kao nezajažljiv u osveti i zluradosti. Ja sam se, međutim, pobunio protiv toga i ta figura je izostavljena. On je bio čudan velik čovek.”

Läs mer

Radka Denemarková: Pengar från Hitler

Eftersom mina texter för Hufvudstadsbladet sällan publiceras på nätet visar jag då och då upp någon här. Detta är den senaste som väl kom i tidningen för någon vecka sedan:

bild-75

Vad kan livet ge oss? Jag minns barndomens glupska och äventyrslystna längtan in i alla de djupa hemligheterna, eller den där gången i ungdomen när jag först hörde ordet ”sidenvägen” och som i svindel gled utmed fantasin om denna väg. Om ingen kastar vasst och smutsigt grus in i vårt kött tidigt i livet kanske vi kan bygga upp solida och medmänskliga personligheter. Eller kanske inte, för någon näve av det smutsiga och vassa gruset finns nog i de flesta av oss från början. Gita Lauschmannová föds 1929 i byn Puklice i Tjeckoslovakien. Under den första barndomen lever hon ett skyddat liv under goda ekonomiska omständigheter och hon har sina drömmar och vet något om glädje. Föräldrarna är tysktalande assimilerade judar, modern, konstnärlig och kreativ, som bland annat designar vackra detaljer till huset, fadern, en företagsam man, som sköter sina egendomar på ett framtidsinriktat sätt. I byn verkar man se deras ställning och auktoritet som självklara och Rudolf Lauschmann är mångas arbetsgivare. Gita och syskonen Rozálie och Adolf, även kallad Adin, växer upp i ett stort ljust hus med vackra möbler och väl utformade seder. De lekte och hade livet.

Men så kommer nazismen till Tjeckoslovakien och man ”upptäcker” att familjen Lauschmann är judar och en dag hämtas fadern och sedan resten av familjen och alla utom Gita och Adin dör så småningom i förintelseläger.

Radka Denemarková berättar inte historien kronologiskt utan hon förankrar den i två somrar, den 1945 och den 2005 och låter trådar till Gitas minnen från före och emellan dem löpa hit och dit, ofta i ett hallucinatoriskt virrvarr.

Efter 1945 och Nazi-Tysklands fall fördrevs sudettyskarna – för att de samarbetat med Hitler – från Tjeckoslovakien och med dem också många av de tysktalande judarna. Åtskilliga, både tyskar och judar, dödades eller misshandlades. Adin, Gitas bror, kommer 1945 tillbaka till Puklice från koncentrationslägret. Han försöker återkräva familjens hus, som nu konfiskerats av tjeckerna och delats upp bland byborna. Han blir misshandlad och lämnas att dö av svält i ett uthus. Den döda kroppen huggs upp och begravs i familjen Lauschmanns äppelträdgård. Gita kommer också tillbaka till byn, utmärglad med rakat huvud och inom sig en gammal förstörd kvinnas själ. Och ändå finns en dröm i henne. När hon trycker ner dörrhandtaget till föräldrahemmet hoppas hon att hon ska få se familjen sittande runt matbordet väntande på henne.

Gita får mat och hjälp av kvinnan som nu bor i huset, men allt sker i hemlighet och kvinnan är rädd att bli upptäckt och kanske som straff ihjälslagen och hon behandlar Gita mycket bryskt och hårdhänt och kör till slut iväg henne med en väska med lite mat i och förbjuder henne att någonsin komma tillbaka. Denna hjälpares skröplighet talar skrämmande tydligt till läsaren om vad en människa är.

Byborna anpassar sig till den nya tiden som givit dem mark och egendom och även om de vet att familjen Lauschmann förts till förintelseläger för att de var judar är de nu för dem tyska nazister, fiender till det tjeckiska folket. Puklice-borna intalar sig själva och varandra att det är så och när Gita Lauschmannová kommer tillbaka till byn 2005 blir hon behandlad med fientlighet och ord som ”tyskkäring” och ”nazist” viner genom luften. Många är oroliga för att förlora sin egendom och ändå kommer hon först enbart för att få till stånd att ett minnesmärke över hennes föräldrar sätts upp i byns mitt. Nästan ingen vill tro att hon kan vilja så lite. Och när oron för vad hon egentligen kan vilja tar fart, börjar man ställa frågor om varför just hon överlevt, när alla andra dött. Hon stängs in i en återvändsgränd av feg illvilja. Någon gräver fram en annan av hennes livs tragedier. I mitten av femtiotalet våldtogs hon av tre män som sedan mördade hennes lilla barn inför hennes ögon. Den historien dras nu upp och hon anklagas för att ha ”förlett” männen. Hon kan nästan inte rädda sitt förstånd, ännu en gång pressas hon till den yttersta punkten av sin själskraft, men hon biter sig vidare.

Människornas småskurenhet, hårdhet och egoism är utan gräns – alla är först och främst rädda om sitt. Gita blir allt skörare och minnena allt farligare för henne. Hon pendlar mellan hallucinationer och för henne själv skoningslös klarsyn. Den enda vägen blir att göra sig hård och hon blir så hård att hon mister kontakten med dottern och barnbarnen, för, ja, hon födde ännu ett barn och kämpade sig igenom ett yrkesliv som läkare, men av sina erfarenheter såg hon sig tvingad att inskränka sig till patologin.

Det finns två punkter i boken som i förbindelse med varandra verkar bära fram ett principiellt budskap. Någonstans efter mitten finns meningarna: ”Du har ingen skuld i detta. Tiderna var sådana.” Men mot slutet står det så här: ”Det är inte tiderna utan människorna som bär skuld.”

Översättning: Karin Eriksson
Aspekt förlag

Läs mer

Gärntvätt

Det är varma dagar och då och då sticker jag till Bundek och simmar lite med svanarna, fast inte för nära. Jag har inte den där riktiga svanvanan som många av Zagrebborna verkar ha eller vara födda med. Ja, och så ligger jag fakiriskt på småstenarna en stund och till sist befinner jag mig alltid under träden som är popplar, körsbärsträd, lindar och kanske valnötsträd, fast nu är jag inte säker.

bild-75

Och idag är det söndag så det var mycket folk vid korvsjön, fast på bilden ser det ut som om det bara är svanar där, men svanskenet bedrar, tror mig. Jag såg en svart hund på andra sidan vattnet på grässtranden och jag tänkte på Londi, men mest på ett lite praktiskt sätt. Hade hon kunnat komma i där som riktigt gammal eller är det för brant?

Och jag läste för att skölja min hjärna efter en alltför kompakt floskelläsning, plikttexter jag matat igenom mig för att innehållet på något vis ändå var intressant och så där ”användbart”, men språket så helt utan egen ton och äkthet att jag kände mig tungt illamående. Nej, jag är ingen snobb, jag menar förtvivlat allvar! Det jag läste för att nå rening och frid var Sempre caro av Marcello Fois och Minnesburen av Eva Runefelt. Jag hemlighåller vad det står i de här böckerna, jag berättar bara att varje ord känns helt äkta och liksom oundvikligt.

bild2-75

Och badhandduken som böckerna ligger på är sedan några år min bordsduk. Men nog ger den lite strandkänsla ändå. Nu när vi pratar om äkthet…

Läs mer

Jag läser på nytt första sidan i ”Povratak Filipa Latinovicza”

Jag lever i ett slags bekymrad uppsluppenhet. Vad betyder då det? Jag har en stark underliggande glädje i mig, men jag vet samtidigt att jag har ”tusen” obehagliga saker att klara av eller reda ut. Men nu vill jag tala om något ur glädjen. Jag har på nytt läst den första sidan i Miroslav Krležas roman Povratak Filipa Latinovicza (1932), en gång, två gånger, tre gånger.

bild-70

Ja, jag har faktiskt läst den andra sidan också, men den är ännu inte erövrad. Den första sidan har jag först läst med den svenska översättningen som ledstång. Den heter helt kort Återkomsten och gjord av Christina Gartz. Jag vill nu läsa den första sidan i originalet för er:

Svitalo je, kada je Filip stigao na kaptolski kolodvor. Dvadeset i tri godine nije ga zapravo bilo u ovom zakutku, a znao je još uvijek sve kako dolazi: i truli slinavi krovovi i jabuka fratarskoga tornja i siva, vjetrom isprana jednokatnica na dnu mračnog drvoreda, Meduzina glava od sadre nad teškim, okovanim hrastovim vratima i hladna kvaka. Dvadeset i tri godine su prošle od onog jutra, kada se dovukao pod ova vrata kao izgubljeni sin: sedmogimnazijalac, koji je ukrao svojoj majci stotinjarku, tri dana i tri noći pio i lumpao sa javnim ženama i kelnericama, a onda se vratio i našao zaključana vrata i ostao na ulici, te otada živi na ulici već mnogo godina, a ništa se nije promijenilo uglavnom. Zastao je pred stranim zaključanim vratima, i kao i onog jutra imao je osjećaj hladnog gvozdenog dodira te teške, masivne kvake u školjci svoga dlana: znao je, kako će ta vrata biti teška pod njegovom rukom, i znao je, kako se lišće miče u krošnjama kestenova, i čuo je jednu lastavicu, kako je prhnula iznad njegove glave, a bilo mu je (onog jutra) kao da sanja: bio je sav čađav, umoran, neispavan, osjećajući kako mu nešto plazi oko okovratnika: po svoj prilici stjenica. Nikada ne će zaboraviti onoga mračnog svitanja i one pijane posljednje, treće noći i onog sivog jutra – dok živi.

Som ni anar är detta ett steg i inträngandet i texten. Att skriva av hela sidan bokstav för bokstav, ord för ord är ett närmande. Nu ska ni få se översättningen som är min livlina och som både närmar och fjärmar till och från originalet.

Morgonen hade börjat gry då Filip anlände till järnvägsstationen i Kaptol. På tjugotre år hade han i själva verket inte varit i den här hålan, men ändå visste han alltjämt i vilken ordning allt skulle visa sig: de ruttna, drypande taken och lökkupolen på munkarnas torn och det gråa, av vind piskade, envåningshuset i slutet av den mörka trädallén. Medusas huvud av gips över den tunga, järnbeslagna ekporten och det kalla dörrhandtaget. Tjugotre år hade gått sedan den morgonen, då han likt den förlorade sonen släpade sig fram till denna port: tredjeringaren som hade stulit en hundralapp från sin mor i tre dygn festat med gatflickor och servitriser och sedan kom hem och fann porten låst och därför stannade kvar på gatan. Han hade hållit till på gatan i många år sedan dess, och ingenting hade just förändrat sig. Han stannade framför den främmande, låsta porten och liksom den morgonen kände han det tunga, massiva järnhandtagets kyla mot handflatan: han visste hur tung porten skulle kännas i hans hand och han visste att löven i kastanjernas kronor rörde sig och han hörde hur en svala flög upp över hans huvud och allt var som en dröm – som då han den där morgonen för tjugotre år sen, trött, nersmutsad och utvakad kände hur något kröp vid kragen: en vägglus troligen. Så länge han levde skulle han inte glömma den dunkla gryningen och supandet den tredje och sista natten och den gråa morgonen.

Ja, de av er som förstår originalet ser ju vilka avvikelser översättaren gjort, men det vill jag inte gräva i nu. Översättningen var räcket jag höll mig i och det tackar jag den eller översättaren för. Jag har nu ”redan” ett närmare förhållande till originalet än till den. Det är originalets formulering som ger mig den där järnsmaken i munnen när Filip griper om dörrhandtaget och ljudet från svalans flykt kommer till mig från ”prhnuti” och inte från ”flyga” och jag fascineras av det så tydligt tyskklingande ”kelnerica” i sin här vackert böjda form (plural instrumentalis) Och denna boksida är så rik på vildhet, smuts och elände och inåtvänd drömskhet. Den bjuder på en helt egen värld och ändå för den mig till det där stället i Thomas Manns Tonio Kröger, där Tonio står utanför Hans Hansens port de där många åren senare. Och minns jag nu lite fel i sak eller detalj, så gör det ingenting alls, för den ensliga känslan minns jag helt och fullt.

Och jag känner en stor glädje över att det är möjligt att skriva riktiga böcker. Eller att det i alla fall en gång varit det. Och att de ännu finns att läsa.

Läs mer