Genom ett stenansikte i Trieste

Idag vill jag tala utifrån ett ansikte av sten som jag återsåg i Trieste härom dagen. Det känns som om jag behöver en mask, nej, inte för att dölja mig för er – det kan jag väl knappast – utan för att tala friare eller som människa på jorden, inte just nödvändigtvis den här som jag är eller verkar vara.

1IMG_2267

(Nej, det är inte någon tävling om var man hittar detta ansikte.) Jag vill ifrån detta kanske ganska uttryckslösa stenansikte berätta om att det bästa jag upplevt idag är en text, en hyllningstext till Carl Johan Malmberg med anledning av att han fick Övralidspriset i år. Texten är skriven av Per Wästberg och jag tänker nu välja ut några passager som jag tycker är särskilt vackra och inte prata om en sak som jag störs lite av. Inget sådant nu!

I hans samlingar får konstarterna sin inbördes släktskap bekräftad. Han undersöker det som står hans hjärta nära; tidsanda och trender spelar då ingen roll. Han är en positiv kritiker, en som har lätt att beundra. Det han avskyr befattar han sig inte med. Han har därför allt mer – långt efter åren i tidskriften Kris – blivit en som helst läser klassiker.

Allt detta andas en renare luft än det mesta man stöter på idag. Nej, jag är inte omedveten om att ordet ”ren”, eller begreppet det pekar på, inte står högt i kurs idag. Det kan jag inte bry mig om. I stället väljer jag ut ett citat till:

Malmberg vet var han sätter ned foten, man kan lita på att det han påstår är noga genomtänkt, och det han yttrar – till exempel i sin bok om idolen Gustav Mahler – är därtill djupt känt. En självdeklaration har han bjudit på: ”Att fantisera, fabulera, uppfinna händelser och personer har aldrig intresserat mig. Skrivandet måste vara ett sätt att säga sanningen. Så långt det nu är möjligt.”

Lyssna på dessa ord! Allt finns redan, vi måste bara finna eller se det och närma oss det med uppriktighet.

Med sina storverk om William Blake och William Butler Yeats – med de vackra titlarna ”Stjärnan i foten” och ”Var hemlig och gläds” – siktade Malmberg mot solen men lade sig olikt Ikaros i en omloppsbana kring dessa ljusgestalter. Med sin intuition och sin kunskap om deras tidsepoker banade han en egen väg genom två komplexa diktargärningar. Det är med ett känslans mod och med djärva tankar runt hörnen som Malmberg fullbordade dessa genomträngande, subtila och överraskande porträtt. Kanske har ingen av de båda geniernas porträttörer nått lika långt.

Att tänka sig att intuition och kunskap får mötas så här är som att dricka det klaraste bergsvatten. Jag väljer ytterligare ett textställe att citera:

Likt Pasolini hyllar Malmberg ”verklighetens olika uppenbarelseformer, fantasins obegränsade möjligheter och motsättningarnas livgivande kraft”. Och likt Yeats ser han poesin som räddningsflottar på tidens hav, med de stora andarna i det förgångna som proviant.

Ja, poesin. Och nu ett sista citat ur texten:

Kvalitet låter sig inte definieras, men man känner igen den när man möter den. Vetenskaperna, historien, psykologin åldras och blir förlegade. Musiken, litteraturen, konsten – det bästa hos dem – lever vidare, utanför utvecklingen.

Det bästa hos dem.

Läs mer

inför Sarajevo, inför ”Genom snön”

Imorse satt jag här på Cooltura med Vesna och Miki. Vesta och jag pratade om dagarna då hon ska ha hand om Miki, dagarna då jag är i Sarajevo. Miki själv var lite otålig och ville nog egentligen iväg och rör på sig. Det fick han ju sedan.

1IMG_1794

Nu närmar sig kvällen och jag sitter i balkongrummet och har just läst ut Genom snön av Varlam Sjalamov och jag brottas med mig själv eller med den text som jag ska försöka skriva om boken. Bordet är fullt av lappar och huvudet fullt av lösa ändar och jag sörjer över att jag inte har GULAG-arkipelagen av Solzjenitsyn här, inte för att jag vill skriva om några oenigheter mellan Sjalamov och Solzjenitsyn, utan för att jag inte vill det. Och jag tänker inte jämföra nazismen och kommunismen. Jag vill skriva om Genom snön och inte om någon annan del i Berättelser från Kolyma. Varför pratar jag så här? Jag har av misstag – eller snarare för att jag inte trodde att jag skulle få skriva om den här boken – läst en eller flera recensioner och jag måste nu skaka av mig det som blivit hängande vid mig av dem.

Jag ska gå ut en stund med Miki, roa honom så mycket jag kan och sedan koka mig starkt kaffe och efter det slåss med den här texten med klarvaken blick genom natten.

Läs mer

Vineta

Morgonen efter det stora regnet var klar och liksom rentvättad. Fram på dagen kom solens värme tillbaka, men nu i kvällningen återvänder svalkan från morgonen och jag ser människor gå omkring tunnklädda och det ser ut som om de sköljer av sig i luftens friskhet. Miki är sprittande pigg och vild av luftens fräscha lätthet. Och det är något nordiskt över kvällssvalkan. Vi går vår runda och jag tittar upp mot den ännu ganska ljusa himlen och jag ser på de tunna vita molnen över det ljusblåa och jag ser eller anar månen bakom en vit gardin

1IMG_1731

och tanken går:

Till och med månen, som ändå anses död,
besväras av en dröm att lära känna dem
vars torn och torg och fjärdar han försilvrar

Ja, Aspenströms dikt om snigeln finns plötsligt här och jag tänker några rader till:

och stiger så en natt klockan tre ned hit
och finner alla borta,
strövar längs kajerna och huvudgatorna,
letar i gränderna runt Tyska kyrkan

Och så inser jag att jorden eller de här gatorna på jorden befinner sig på havsbotten. Jag känner igen Vineta, staden på havets botten vid Östersjöns södra strand i den myt som många diktare och författare sjungit om. Vineta finns i Fontanes Effi Briest och jag griper efter boken i hyllan här, letar lite och där är stället:

Immer, wenn ich diesen Sommer, die paarmal wo ich mich an den Strand hinauswagte, die roten Fahnen sah, sagt’ ich mir: da liegt Vineta, da muß es liegen, das sind die Turmspitzen…

Fast nu undrar jag om Aspenström, när han skrev Snigeln, också tänkte på Vineta, om han såg att vägen från månen till jorden och Gamla Stan är en bild av vägen från strandkanten ner till Vineta på havsbotten.

Läs mer

Jag läser ”Genom snön”

Idag är det helgdag här: Dan antifašističke borbe (Antifascistiska kampdagen) och på måndag är det nationaldagen (Dan državnosti), så det här är en långhelg, då många ger sig iväg till kusten eller letar efter andra nöjen. Men natten till idag förde med sig en temperatursänkning på tjugo grader och dränktes i störtregn och ännu faller några droppar, så de flesta vi möter på våra våta rundor har ett långt uttryck i ansiktet. Miki och jag är mest inne i väntan på kvällens uppklarnande och märkligt nog har jag inte lyckats vädra ut den varma luften ur rummen. Sommaren står som ett stort skåp här inne och väntar utan jäkt på sin fortsättning efter detta vassa snitt. Jag har börjat om med min läsning av Genom snön av Varlam Sjalamov och med hjälp av de svala fläktarna från fönstret försöker jag redan från början att tänka på vad jag ska skriva om den. Jag kladdar ner mina tankar löpande på små lappar och jag har satt upp ett slags motto eller mål för mitt arbete. Det lyder så här: ”Jag vill att det recenserade ska andas genom recensionens porer.”

1IMG_1725

Jag kritslar ner mer än jag någonsin skulle kunna peta in i min kommande text. Mina anteckningar är väl i stället ett slags byggnadsställning, fast här och där finns saker som nog ändå rakt av måste in i texten och ut ur ställningen. Då och då ramar jag in en mening eller ett stycke i boken som lyser på ett särskilt sätt mitt i det skildrades djupa förtvivlade elände. Här en sådan mening: ”Kylan som förvandlade spottet till is i luften letade sig också in i människosjälen.” En enkel mening kanske, men helt ren och fri från slagg.

Jag läser vidare med pennan i hand.

Läs mer

Emma Ahlgren: Isotopia

Dagen har varit lite lam, så jag vill låta den förklinga i en annan tonart. Här är min recension eller infiltration av Emma Ahlgrens poetiska debut Isotopia. Min text finns för övrigt också i Hufvudstadsbladet idag.

1IMG_1598

Med kärnklyvningen som inspirations- eller kraftkälla och underström rusar texterna och orden fram ur poetissans mun. Hon talar om födelsen och födandet, mannen och kvinnan, hantering av män, möten och särslitanden, våra yttersta tider, vår förtvinande plats i kosmos och naturens smala kvarblivna remsa. Och om vardagens attribut och detaljer med säkerhetsbälten, bakplåtspapper, centrifuger och urblekta my-little-pony-trosor på klädstreck eller var det Kalle Anka som blivit blek om näbben där?

Emma Ahlgren älskar språkets möjligheter. Det är nog där den starkaste kärleken i de här dikterna sitter. Hon skapar fantastiska synapser mellan orden, mellan konkret och abstrakt, mellan till leda upplevt och blanknött och det fantastiska som öppnar titthål in i andra världar. Det känns som om hon ibland får glädjefnatt över språkets rikedomar och möjligheter. Läsaren – ja, i alla fall den här läsaren – står ibland handfallen inne i vimlet och detaljerna eller småpartiklarna verkar överlista helheten. Men bara ibland för gång efter annan stiger en enskild dikt upp ur virrvarret som ett högt smalt men säkert timrat torn. Ett sådant torn är den dikt som för mig heter ”Trauma” och den börjar så här:

Trauma är en tungmetall, samlas
och lagras i kroppens fettdepåer, i
generationer. Fetast av allt är
hjärnan där den gärna stelnar.
Vikt: 279 gram.

Lite mot min vilja tänker jag nu att fett är den moderna tidens ersättning för gamla tiders blod; blodet har tjänat ut som bärare av det kroppsliga. Men låt oss återvända till tornen. Det högsta tornet jag ser i diktsamlingen är den dikt som jag nu helt enkelt ger namnet ”Skilsmässa”. Här är allting riktat och samlat och kärnklyvningsmetaforen som starkast och intensivast och härdsmältan i slutraden given:

Kärnfamiljen i Finland klyvs ofta av
en långvarig yxa, alkoholspetsad
till 80 procent manövrerad av y.

Under fission frigörs stora
mängder pockande ånga, luktfri.
Temperaturhöjning ökar risken
för explosion.

X åsamkas störst skada, ofta
lokaliserad i omloppsbanan närmast
kärnan. Ständigt cirkulerande,
nedkylande, överslätande.

De mindre partiklarna, ca 1,6 till antal
omplaceras till de yttre omloppsbanorna för att
undvika värmeskador och kontaminering.

Vid upprepade problem i säkerhetskulturen
skadas partiklarnas innanmäte
utvändigt. Ytan intakt intill
uppvriden nedbrytningstid.

Kylvattnets effekter avtar när y löper
amok i kontrollrummet.
Härdsmältan är ett faktum.

Vi ser y, vi ser x, vi ser de mindre partiklarna kollapsa i kaos av oförmågan att leva och locka till liv. Nå, detta sista var en möjligen lite skev tolkning som slapp ur mig. Det kan man stryka.

Jag ger mig ut i labyrinten mellan tornen och hittar fantastiska ordskapelser som ”mannagryning”, synapser som ”töm skvallerbyttan” eller svåruthärdliga uttryck som ”jag kräks arvsmassa” och jag tänker att om jag med allvar och intensitet läser de här för mig mindre tydliga dikterna 17 eller 27 gånger till, så kommer kanske liknande torn som ”Skilsmässa” att framträda för min inre syn.

”Isotopia”, namnet på diktsamlingen pekar mot kärnladdningar men kanske också mot ”Dystopia”, fast här och där skymtar något lite lustigt eller galghumoristiskt fram som när ”vånda vädras ut i ärmarna” på ett plagg på tvättlinan. Eller i dikten om älgen eller mannen som återuppstått som älg? Jag tycker mig känna en pust från en varmare värld, när jag läser den här raden:

Du brölar fram en erfaren åsikt med tallskott i mun.

°°

Emma Ahlgren
Isotopia, 2018
Förlag: Ellips

Läs mer