Fågeln med de blå fjädrarna
6/3 -2010
I en paus mellan det ena och andra läste jag härom dagen några noveller ur samlingen Novelle saracene av den sicilianske författaren Giuseppe Bonaviri (1924-2009). Jag fastnade särskilt för den förtrollande stämningen i den lilla novellen ”L’uccello dalle penne blu” (Fågeln med de blå fjädrarna).
Historiska fakta,saga och fantasi flyter i sämja bredvid varandra i den här texten. Platsen är mytens och den långa historiens Sicilien. Det finns några huvudpersoner: kung Federico, kungasönerna Manfredo och Corradino, drottningen och slutligen Fågeln. En dag låter kungen kungöra att den som fångar in fågeln med de blå fjädrarna ska bli oändligt rik. Sicilien flammar i sommarhettan, men ändå beger sig många unga män ut på jakt. Också Manfredo och Corradino ger sig av, fastän Corradino bara är fjorton år. Och de blir de som finner fåglen. Långt ute på havet skimrar den i blått. Pojkarna simmar ut och Corradino fångar fågeln. Manfredo grips av avund och i en hast får vi veta att han är son till en annan mor och att han är utan hjärta. Han slår ihjäl Corradino och tar med sig fågeln till slottet. Drottningen undrar var Corradino är, men får bara svävande svar. Kungen ger Manfredo den utlovade belöningen och strax därpå skickar han ut sina män att söka efter den yngste sonen.
Tre år går och drottningen sörjer men kan ändå inte sluta hoppas.
En dag går en herdepojke längs havet med sin hund och sina elva getter. Hunden gräver upp ett ben i strandkanten. Herden gör sig en visselpipa av benet och när han börjar blåsa i den sjunger den klagande:
O pecorarello che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello il grande fu.
(O herdegosse som håller mig i din hand
jag blev dödad här vid vattnens strand
då jag fångade fågeln den blå
det var bror min som lät mig förgå)
Herdepojken blir rädd och springer hem till byn och visar pipan för sin far. Fadern för den till munnen och den sjunger:
O pecoraro che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello il grande fu.
Saken blir känd och pipan förs till slottet där drottningen lyfter den mot läpparna. Sången hörs igen, nu riktad till modern:
O mammuzza che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello blu,
e mio fratello Manfredo fu.
Alla blir rädda. Kungen skickar iväg sina män till stranden, där herdepojken hittat benet. Snart har de grävt upp ett skelett vitt som silver. Kungen vill straffa Manfredo, men han är långt borta och kämpar mot saracenerna. Drottningen dör av sorg. Det blir höst. Vid hovet får man veta att Manfredo dött i strid. Kungen blir ensam kvar och om kvällarna vid solnedgången tar han fram benpipan och för den till munnen:
O padruzzo che in braccio mi tieni
fui ammazzato all’acqua di Seni
per pigliare l’uccello in blu,
e mio fratello Manfredo fu.
Två dikter av Miklós Radnóti
5/3 -2010
Om kvällarna läser jag nu i den tunna lilla boken Krig, död, kärlek, dikter i urval av den ungerske författaren Miklós Radnóti (ursprunligen Glatter). Hans föräldrar var ungerska judar och Miklós föddes 1909 i Budapest. Modern och hans tvillingbror dog vid förlossningen. I flera av hans dikter finns spår av denna tidiga förlust.
1935 gifte han sig med sin tonårskärlek Fanni Gyarmati och i en av bokens pärmar finns den här vackra lilla bilden av dem båda i ett snölandskap:
Radnóti blev tidigt katolik och upplevde sig som en bärare av ett europeiskt kulturarv. Sin judiska identitet försökte han komma ifrån. Han ville vara just ungrare, men tiden gav inte någon sådan valfrihet åt en som var av judiskt ursprung. Han kom i flera arbetsläger och avrättades 1944 och begravdes sedan i en massgrav.
Det är Ove Berglund som har tolkat dikterna och det är också han som skrivit introduktionen till författarskapet. Brända Böcker Förlag har givit ut boken.
Jag läser två dikter som jag tycker mycket om:
Natt på vår gård
På himlen nymånen är smal,
liknar en skåra svalan plöjt
i vattenytan med en vinge,
och genast glömt.
Trädgården bäddade för natt,
och viveln smög sin väg,
den morska tulpanen somnade
stående på post.
Jag rör mig lätt och tänker att
hårknuten i hennes nacke är
en punkt i guld, som nickar
efter en lustig dikt.
Jag läser, dikten tar sig fram
ifrån min mun, likt andedräkt
efter en kyss, likt gräs som spirar
under fallna löv.
Jag tar med dikten till vårt hus,
hon möter, nacken vit som snö.
hårknuten, om den löses, blir
ett gyllene baner.
…
Natt
Hjärtat sover, och i hjärtat sover rädslan,
på väggen nära spindelnätet sover flugan,
det är tyst, i huset hörs inte ens musen,
gården sover, och på grenen sover duvan,
i kupan sover bina, och i rosen viveln,
sommaren sover i vart vetekorn, och elden
gått till ro i månen, himlens kalla skiva.
I natten smyger hösten ut att stjäla.
Mänsklig dårskap
4/3 -2010
Något för en vanlig torsdagsmorgon kanske?
Friedrich von Logau (1604-1655):
Menschliche Torheit
Wenn keine Torheit mehr wird sein,
So wird die Menschheit gehen ein.
Tolkningsförsök:
Mänsklig dårskap
När all dårskap når sitt slut,
Skall mänskligheten blomma ut.
Nej, det blev visst inget vidare. Så här då:
Mänsklig dårskap
När ingen dårskap mer finns kvar,
Vi slutet nått av mänsklighetens dar.
I väntan på ett bättre förslag…
Adriana Szymańska: Kväll
3/3 -2010
En röst i pausträdets lövverk har gjort mig uppmärksam på dikten ”Kväll” av Adriana Szymańska. Jag har plockat fram poesiantologin Jag i första och sista person, som innehåller flera dikter av Szymańska och dessutom en kort presentation av henne. Så här lyder den:
Adriana Szymańska är född 1948. Poet, författare och översättare av bland annat fransk-kanadensisk, rumänsk och rysk litteratur. Hon har gett ut ett tiotal diktsamlingar, bland annat Lato 1999, Sommaren 1999 (2000), In terra (2003) och W podróży, På resa (2007). Hon har även skrivit ett antal böcker för barn. Bosatt i Warszawa.
Över den eftersökta dikten står en dedikation: Till Leszek Kołakowski.
Kväll
Förbanna inte dagen före solnedgången.
Bada inte med Herakleitos i samma källa.
Sätt dig här, vid den namnlösa floden
och hör hur skogen nynnar
sin eftermiddagskoral.
Fråga dig: varför är det så svårt att bli arg
på världen när himlen flammar rött
just före skymningen?
Varför är det så lite bergatroll i dig numera?
Du växer, öppnar famnen
och nuddar ömt vid talltopparna.
Du älskar den här utsikten: månen en vitlöksklyfta
över vägen, slumrande båtar i hamnvaggan.
Träddungen av ljus målad på vattnet, stillheten
inne i en mjuk kråkvinge.
Ögonblicket tar dig ur händelsernas larm
liksom trollsländan som flyger in ovanför vattenspegeln.
Ni är som två brinnande atomer
i någons djupa varma andetag.
Du vet att du måste gå
ingen ärkeängel ställer in dödens stund.
Men just i detta ögonblick, när du håller en blekröd molntapp
i din famn är du räddad.
Översättningen är gjord av Irena Grönberg och det är förlaget Tranan som givit ut antologin.
Friedrich von Logau – en diktare för vår tid
1/3 -2010
Idag vill jag läsa en kort satirisk dikt av Friedrich von Logau (1604-1655). Han levde i Schlesien och publicerade sina verk under namnet Salomon von Golaw. Under sin egen tid, barocken, förblev han ganska okänd, men genom G.E. Lessings (och K.W. Ramlers) försorg kom 1751 ett urval av hans dikter ut och fick då större genomslag. Och Logau är utan tvivel en diktare också för vår tid.
Heutige Welt-Kunst
Anders sein und anders scheinen,
Anders reden, anders meinen,
Alles loben, alles tragen,
Alles heucheln, stets behagen,
Allem Winde Segel geben,
Bös’ und Gutem dienstbar leben,
Alles tun und alles Dichten
Bloß auf eignen Nutzen richten:
Wer sich dessen will befleißen,
Kann politisch heuer heißen.
Här en liten prosatolkning på rak arm:
Aktuell världskonst
Vara och verka annorlunda/ Tala på annat vis och mena annat/ Berömma allt, bära allt/ Hyckla jämt, behaga ständigt/ Ge segel åt var vind/ Tjäna ont som gott/ Ställa all handling och all dikt/ Enbart i egennyttans tjänst/ Den som lyckas väl med detta/ Har en plats i dagens politik.
Här föds kanske
24/2 -2010
All denna snö är som en tät dimma, fast ogenomtränglig inte bara för ögat. Var är marken nu? Hur långt borta är den? Hur djupt nere är sjön? Stigarna och skidspåren löper ovanför varandra i ingen vet hur många lager. Efter varje stort snöfall söker vi oss nya vägar, nästan där det föregående spåret sträckte sig, men inte riktigt. Vi bygger i det blinda vita på en labyrint, som vi inte anar formen eller omfånget på.
Kanske föds
Dimman som suddar ut oss
Kanske föds en flod häruppe
Jag lyssnar till sirenernas sång
från sjön där staden låg
…
Nej, Ungaretti går inte att härma. Det är så här han säger:
Nasce forse
C’è la nebbia che ci cancella
Nasce forse un fiume quassù
Ascolto il canto delle sirene
del lago dov’era la città
…
Det blir lite tystare under pausträdet de närmaste dagarna, fast kanske inte helt stumt.
Pirandello: La giara
19/2 -2010
Pirandello är utvägslöshetens intensive skildrare. Han såg sig själv som en son av Kaos och han kunde därvid också luta sig mot oemotsägliga (nej, säkerligen motsägbara) fakta; han var nämligen född på en lantegendom nära skogen Càvusu, vars namn lär gå tillbaka på det grekiska ordet ”kaos”:
Io son figlio del Caos; e non allegoricamente, ma in giusta realtà, perché son nato in una nostra campagna, che trovasi presso ad un intricato bosco denominato, in forma dialettale, Càvusu dagli abitanti di Girgenti, corruzione dialettale del genuino e antico vocabolo greco Kaos.
I världen är Pirandello nog främst känd som dramatiker, men han är också en intressant romanförfattare och novellist. Novelle per un anno är titeln på Pirandellos hela novellverk och samlingen kom ut mellan 1922 och 1937 i femton volymer. Vart och ett av dessa band bär den respektive första novellens namn. Jag har tre av dem (i nyeditioner): Donna Mimma, Dal naso al cielo och den som ligger här framför oss La giara. Jag har just läst om titelnovellen och försöker nu ordna mina intryck från den här läsningen. Novellen utspelar sig på den sicilianska landsbygden och det är tid för olivskörd och sedan ska oljan pressas och förvaras i krukor eller tunnor. ”Giara” betyder ”kruka” eller ”tunna”, man kan i det här fallet tänka sig en ”giara” som en av de tunnor som rövarna kröp ner i Ali Baba och de fyrtio rövarna, fast med smalare hals.
Året lovade en ovanligt rik skörd och don Lollò Zirafa insåg att han skulle behöva en ytterligare en tunna för att härbärgera den. Han beställer en i Santo Stefano di Camastra, en underbar tunna som skulle bli ”abedissan över de andra fem”. Don Lollò var byns rättshaverist, ett slags Michael Kohlhaas i det lilla, och han lät nästan vilken småsak som helst sadla sin mula för att rida till staden och prata med sin advokat. Tunnan kommer till don Lollò och den är något alldeles särskilt och där den för tillfället blivit ställd i ett unket utrymme, kommer den inte alls till sin rätt:
Una giara così non s’era mai veduta. Allogata in quell’antro intanfato di mosto e di quell’odore acre e crudo che cova nei luoghi senza aria e senza luce, faceva pena.
Don Lollò har fullt upp med att bråka om olivskörden:
E bestemmiava come un turco e minacciava di fulminare questi e quelli, se un’oliva, che fosse un’oliva, gli fosse mancata, quasi le avesse prima contate tutte a una a una sugli alberi;
(Och han svor som en turk och hotade att slå ner än den ene än den andre, om en oliv, om det så bara vore en endaste, skulle fattas honom; det var som om han hade räknat dem en och en på träden;)
I slutet av skördens tredje dag kommer tre av bönderna som arbetar för don Lollò in i rummet där tunnan står. Vad ser de? Tunnan har gått i två bitar, sprickan löper runt om hela dess runda buk. Först vill bönderna fly, men då skulle de bara få skulden. I stället går de till don Lollò och berättar och får förstås skulden ändå. Don Lollò tror sig vara utsatt för en kupp och han vrålar och sliter sitt hår.
När han lugnat sig lite föreslår en av bönderna att han ska vända sig till Zi’ Dima Licasi,en man som uppfunnit ett fantastiskt klister.
Era un vecchio sbilenco, dalle giunture storpie e nodose, come un ceppo antico d’olivo saraceno. Per cavargli una parola di bocca ci voleva l’uncino.
(Det var en krokig gamling med skeva och knotiga leder, som en saracensk olivträdsstubbe. För att dra ett enda ord ur munnen på honom behövde man en krok.)
Zi’ Dima kommer till gården och don Lollò och han börjar ”diskutera” hur reparationen ska gå till. De intar varsin position: Zi’ Dima vill bara använda klistret (han känner ju dess magi) med don Lollò vill att krukan ska sys ihop med järntråd också. Till sist ger sig Zi’ Dima och arbetet börjar. Han borrar hålen för tråden och kliver in i tunnan och den övre halvan träs på och tunnan klistras och sys ihop.
Nu anar ni kanske vad som har hänt. Och ja, det är riktigt: Zi’ Dima kommer inte ut ur kruset, halsen är för smal:
Ma quanto larga di pancia, tanto quella giara era stretta di collo.
Don Lollò skriker till någon underlydande att sadla mulan. Innan det bär av till advokaten slänger han in betalningen för reparationen i tunnan, så att han ska ha ryggen fri. Advokaten har hejdlöst roligt åt historien, men till sist säger han att don Lollò med detta gör sig skyldig till olaga frihetsberövande. Don Lollò ylar och advokaten fortsätter:
Da un canto, lui don Lollò, doveva subito liberare il prigioniero per non rispondere di sequestro di persona; dall’altro, il conciobrocche doveva rispondere del danno che veniva a cagionare con la sua imperizia o con la sua storditaggine.
(Å ena sidan måste han, don Lollò, omdelbart befria fången för att inte göra sig skyldig till olaga frihetsberövande; å andra sidan måste krukreparatören ersätta den skada som han ställt till med genom sin oskicklighet eller sin obetänksamhet.)
Don Lollò skiner upp. Då får han betala mig för tunnan, utropar han. Advokaten svarar att han inte kan få det pris som tunnan hade som ny. Don Lollò rider hem och säger till Zi’ Dima: ”Nu ska vi se vad du tycker att ditt klister är värt. Hur mycket är tunnan värd efter din lagning? Om du säger att den är värdelös, så betyder det att ditt klister är värdelöst.”
Zi’ Dima funderar lite och svarar sedan: ”Om jag hade fått reparera den med enbart klister, så hade den varit lika mycket värd som en ny tunna, men nu har jag ju borrat hål i den och då är den knappast värd en tredjedel. Dessutom hade jag inte varit här inne då.”
Don Lollò bestämmer sig för att acceptera: ”Hit med pengarna då.” Men se Zi’ Dima har andra tankar: ”Nej, här tänker jag sitta tills jag ruttnar.” Han tänder sin pipa och röken börjar stiga upp ur krukhalsen. Don Lollò vill just skrika efter mulan, men eftersom det redan är sent bestämmer han sig för att vänta till nästa dag. Då ska han anklaga Zi’ Dima för olaga intrång och för att han hindrar honom från att använda sin kruka.
Zi’ Dima svarar att han inte alls hindrar honom att använda krukan. ”Vill ni inte ha mig här, så släpp ut mig. Jag kommer att ge mig av genast.” Don Lollò griper tag i krukan och skakar den. Inifrån säger Zi’ Dima: ”Ser ni, vilket klister?” Don Lollò ser rött och skriker att Zi’ Dima ska dö i krukan. Till sist går han sin väg.
Det mörknar och Zi’ Dima bjuder till fest med pengarna han fått för reparationen. En av bönderna handlar det som behövs i tavernan intill och så kan festen börja. Vinet flödar och bönderna dansar kring krukan och Zi’ Dima sjunger för full hals där inne. Till sist vaknar don Lollò av oväsendet. Nu rinner vreden över och han rusar ner på gården och sparkar till krukan så att den rullar iväg och rämnar mot ett olivträd.
E la vinse Zi’ Dima. (Och det var Zi’ Dima som vann.)
…
Innanför utvägslösheten gömmer sig ibland små nischer av eufori.