Kategori: Litteratur

Just nu läser jag bland mycket annat en ”tågbok”. Jag fick den av min vän Alexander i Dresden för att jag gärna åker tåg, för att jag gjorde så många långa tågresor med Londi på den gamla tiden och för att jag nu gör det med Miki i den här.

Boken är skriven av Jaroslav Rudiš och den heter ”Gebrauchsanweisungen fürs Zugreisen”. Första gången jag stötte på Rudiš var våren 2007 på Leipziger Messe då hans roman ”Grandhotel – román nad mraky” presenterades. Den fanns då enbart på tjeckiska men R., min tjeckiske man eller ex-man som jag efter hans död enligt dödsannonsen i Brno på nytt är gift med, gjorde den tillgänglig för mig. Man kan i stark förkortning säga att romanen handlar om den tysk-tjeckiska frågan. Jag skrev lite om den då, men nu visar jag bara min korta författarpresentation som jag placerade längst ner i den texten:

”Jaroslav Rudiš är född i Turnov i norra Tjeckien 1972 och numera bosatt i Prag. Bakom sig har han studier i tyska, historia och journalistik i Prag, Zürich och Berlin. Han är kulturredaktör vid tidningen ’Právo’, han skriver prosa, teaterstycken och sångtexter för sitt rockband ’U-Bahn’.

Hans debutroman ’Nebe pod Berlínem’ (på tyska ’Der Himmel unter Berlin’ i översättning av Eva Profousová) kom 2004 – en Berlinroman ur tunnelbaneperspektiv. Tillsammans med tecknaren Jaromir har Rudiš skapat seriefiguren Alois Nebel.”

Numera bor Rudiš i Berlin, kanske sedan ganska länge och vad jag förstår har han skrivit den här tågboken på tyska. Det för mig speciella med språket i den är att jag när jag läser hela tiden hör Rudiš’ röst, som jag möjligen hörde på tyska i Leipzig, blandad med andra tjeckiska ”tyskröster” – ja, alltså det där alldeles särskilda greppet om tyskan som tjecker som talar utmärkt tyska har, ett grepp som i ett och verkligen i ett ger en ton av aktning och ironi, ja, aktning för vissa komplicerade tyska konstruktioner som talaren samtidigt tar i örat med ett belåtet vetande grin. Nej, det går nog inte att beskriva så att någon annan än jag förstår vad jag menar, men det är en stor njutning att höra den här rösten.

Och vad säger han då i den här bruksanvisningen för tågresor? Ja, han berättar först att han som barn eller tonåring ville bli lokförare, men hans dåliga syn satte en käpp i hjulet, fast han har kört både ett och två lok – helt kort och under ganska? kontrollerade former. I resten av kapitlen reser han runt i Europa med tåg gärna i sällskap med någon som läser i en riktigt gammal Baedeker om tågsträckorna han färdas längs. I kapitlet ”Richtung Sanok” reser han österut mot Galizien och han berättar det här efter att en stund ha betraktat en hjort långt borta i änden av en tunnel innan den försvann:

”Det Schaffner nickt und setzt hinzu, nicht nur die Wanderer, sondern auch Tiere kürzen oft den Weg aus der Slowakei nach Polen durch den Tunnel ab. Er liebt diese Gegend, wo auch Romane und Erzählungen des polnischen Autors Andrzej Stasiuk angesiedelt sind, dessen ’Galizische Geschichten’ wir zusammen mit dem Švejk-Roman im Rucksack haben. Der Schaffner liebt auch den guten Soldaten Švejk. Und daher auch diesen Zug, der genau so heißt.”

Rudiš får ut ett särskilt nöje ur att på en av sina resor färdas med någon som har med sig en bok som heter ”Die Überschienung der Alpen”, ja, han njuter av det makalösa tyska ordet ”Überschienung”, Schiene=skena, bygg själva ett svenskt ord för detta eller använd fortsättningsvis det tyska varje gång ni vill säga det här! Ägaren till den här boken säger bland annat följande balanserande mellan visdom och pudelklokhet:

”Die alten Strecken stehen mit der Natur in Einklang. Die alten Stecken respektieren die Natur. Für die neuen Strecken spielt die Natur keine Rolle mehr.”

Vi får höra en spännande hypotes om vilket landskap som inspirerade Kafka till vissa miljöer i ”Amerika” eller ”Der Verschollene”. Jag nöjer mig med att visa den här passagen:

”Die zwei reisten auch damals mit dem Zug an. ’Von Bergen eingesperrt i Flüelen. Man sitzt gebückt, die Nase fast im Honig’, schrieb Kafka von hier auf einer Postkarte an seine Schwester Otla.
’Der arme Franz’, sagt mein alter Freund. ’In Prag fühlte er sich in seinem Leben eingesperrt, und hier fühlte er sich auch eingesperrt. Doch das mit der Nase im Honig finde ich gut. Das wird oft vergessen, wieviel Humor in Kafka steckt.’”

När Rudiš åker tåg sitter han ofta i restaurangvagnen och han har till och med två favoritkällarmästare på de centraleuropeiska tågen, en tjeckisk och en slovensk, var och en med sina specialiteter och sitt speciella kunnande.

Ofta känner jag igen mig i de världar han beskriver. även om jag då inte sällan får en känsla av att titta på dem genom ett nyckelhål med ganska märklig form. I alla fall gillar han precis som jag det egendomliga österrikiska stationsnamnet Mürzzuschlag, en plats vi båda farit förbi så ofta utan att någonsin stiga av.

Ännu har jag kapitlet ”Richtung Sežana” kvar. Det väntar jag mig mycket av för där i gränsområdet mellan Slovenien och Italien har jag varit fler gånger än jag vet och det mest spännande som finns är ju det redan upplevda.

Våren är här så allting rör sig snabbare än nyss. Imorse var Miki och jag på Branimirova tržnica och köpte frukt, grönsaker, ost och špek. Sedan satt vi en kaffestund utanför Mates bar på hörnan och så galopp, galopp hemåt. Just när vi skulle svänga förbi Zlarinska hörde vi Đurđicas starka råa röst ropa: Idemo na pumpu? Jag tvekade en sekund men sa sedan ja, varför inte dricka kaffe en gång till ute på bensinmacken vid Slavonska? Medan Hajdi och Miki halvbrottades i farten yrde vi iväg mot Kornatska, där Miki och jag störtade uppför trapporna, Đurđica och Hajdi fortsatte framåt. Jag packade upp allt ur ryggsäcken, skar av en späckbit, stack den i munnen, det fick bli frukosten, Miki fick lite mat, jag printade ut mitt senaste översättningsförsök ur Ana Brnardićs diktsamling ”Vuk i breza”, vek ihop pappret och så ut, iväg mot Slavonska där de två andra väntade på macken. Jag ropade in min beställning genom dörren och så satt vi människor där och hundarna hälsade på varandra på nytt.

För ett par dagar sedan hade jag valt att ge mig i kast med titeldikten, ”Vuk i breza” (Varg och björk, Vargen och björken). Đurđica läste igenom den, skrattade till lite, himlade med ögonen och så satte vi igång.

Första raden är lätt, men sedan kastar dikten loss och vi fick arbeta ett tag med hur vargen inte var omklädd till björk eller hur vi inte såg den klädd till björk. En lång stund satt vi med vargens tänder nedstuckna i tankarna. Hundarna växlade tempo fram och tillbaka mellan vilt och lugnt. Vi nosade på markens status inne i dikten.

En bit fram i dikten ryckte vargen av ett löv från en kvist och Đurđica ryckte demonstrativt loss ett hörn från pappret, eftersom jag hade ett letargiskt ögonblick och behövde väckas. Otkinuti är verbet.

När vi kommit igenom lite över hälften sa jag stopp för huvudet kändes för proppfullt för att stoppa in något mer. Imorgon kör vi ett nytt varv, bestämde vi. Đurđica gick in efter cigaretter och Hajdi tittade långt efter henne och Miki och jag såg på varandra.

Jag kan väl säga att jag numera är översättare och egentligen översätter jag från tyskan och någon gång från italienskan, men nu har jag lite ”i hemlighet” – ja, väldigt hemligt, säger någon nu – klivit in lite i kroatiskan, fast det kan jag förstås inte göra på egen hand, eftersom min kroatiska är så full av hål. I alla fall försöker jag översätta dikter av Ana Brnardić. Det första steget är ett steg jag tar med mig själv, slår upp ord, rotar och river, nästa steg gör jag med Đurđica, gärna ute vid ”pumpa”, bensinmacken, på baren där med Miki och Hajdi. Vi gräver igenom allt och jag antecknar. Sedan går jag hem och tänker och skriver om och skickar texten till Mišo som läser och tänker och kanske någon dag senare skickar mig anmärkningar och kommentarer. Därefter skriver jag om igen och läser och tänker igenom texten med Eva via skype. Nästa steg är att tala med Ana, poeten själv, och det gjorde jag idag. Miki och jag travade iväg till Držićeva och tog lite onödigt sjuans spårvagn två stopp och fortsatte sedan till fots upp till Martićeva och till bokkaféet Booksa. Där tog vi plats vid bordet på det lilla podiet och inväntade Ana.

En obetydlig stund senare kom Ana in och så hälsade vi en stund – särskilt Miki, som kan sådant. Ja, och så slog Ana sig ner och arbetet kunde börja. På två och en halv timmar lyckades vi gå igenom tre dikter. Så nu är i alla fall en början gjord.

Vi skildes åt och Miki och jag gick nu hela vägen tillbaka till fots, det är inte långt, egentligen, det är bara det att jag inte riktigt kan den här vägen eller i alla fall inte kunde den helt. Jag gillar inte att korsa Zvonimirova till exempel, för den har något brutalt över sig. Nå, vi kom hem och på locket till min brevlåda låg ett paket och jag tänkte att jag visste vad det innehöll, men spännande ändå. Och när vi kommit in här i lägenheten öppnade jag det och ut kom tre exemplar av min nästsenaste översättning för Hastur, ”Friskytten” av August Apel med Caspar David Friedrichs vackra målning ”Der Abend” på omslaget.

Sedan ett par år översätter jag för det lilla modiga förlaget Hastur. Det första jag översatte för förlaget var en samling berättelser av E.T.A. Hoffmann, en samling som fick namnet ”Magnetisören och andra berättelser”. Lite halvt nostalgiskt och mest för mig själv lägger jag nu upp förordet till boken här.

Den tyska romantiken var en mäktig strömning som i början av 1800-talet kastade förnuftet från dess tron och genomgripande förvandlade de sköna konsterna och gav rymd åt fantasin, känslan, drömmen och det obegripliga, men kanske allra mest åt längtan. Detta gällde förstås de romantiska rörelserna i andra länder också, men det var i de tyska länderna som de djupaste rötterna fanns. Man talar ofta om två centra för romantikens litteratur och tankevärld, det mer filosofiskt-samhällsomstörtande i Jena och det mer drömskt-världsfrånvända i Heidelberg men många av de tyska romantikerna var original som gick sina egna vägar. Jag strör ut några av deras namn utan rangordning eller annan ordning men de flesta viskar jag så tyst att ingen kan höra dem: Novalis, Jean Paul, Fichte, Brentano, Tieck och Eichendorff.

Romantiken är till sin natur gränsöverskridande, den är en ständig rörelse, åtminstone i tanken, den drivs av en längtan till det som hägrar bortom. Den är vild och sträcker sig efter oändligheten och det ouppnåeliga. Den lever i sagan och drömmen och ser ingen gräns mellan verklighet och fantasi. Samtidigt som den är besatt av det sköna vågar den sig djupt in i livets mörka sidor, i det demoniska och groteskt förvridna.

Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776-1822) rör sig i sina berättelser ofta långt ut i det brant stupande skräckromantiska. Hans mångsidiga begåvning gjorde honom till urtypen för den romantiske konstnären. Han var förutom författare också tonsättare, dirigent och tecknare och många av hans karikatyrer är välkända. Namnet Amadeus tog han sig som en hyllning till Mozart och många av novellerna kretsar kring musiken och den berusning som gränslöst vackra kvinnoröster och violinens toner gav honom.

Hoffmann föddes och växte upp i Königsberg, denna märkliga stad längst bort i nordost i det tyskspråkiga området, staden där Immanuel Kant byggde sin tankes höga slott och på vars gator han gick sina regelbundna och mytomspunna promenader, där Hannah Arendt växte upp och lät sina första idéer födas, staden där hon trots emigrationen alltid ansåg sig höra hemma. I den tyske historikern Joachim Fests intervju med henne säger hon om detta: ”I mitt sätt att tänka och dra slutsatser kommer jag fortfarande från Königsberg. Ibland döljer jag detta för mig själv. Men det är så. Amerikanska är jag så att säga bara och samtidigt av hela mitt politiska hjärta.” Och Königsberg är också konstnären Käthe Kollwitz’ födelsestad och här hämtade hon sina första intryck till sina kolteckningars mörker. Denna stad – som inte längre finns – med sina branta gavlar och höga torn, floden Pregel, sina öar och sina en gång sju broar, som det var omöjligt att runda staden via utan att gå åtminstone två gånger över den ena av dem, denna stad var som en bild av Hoffmanns inre labyrinter. Om han med fantasin hade byggt en stad åt sig att födas i så hade det varit just denna.

Den första berättelsen här – ”Rådman Krespel” – är hämtad ur samlingen ”Die Serapionsbrüder” och namnet anspelar på vänkretsen kring Hoffmann som med jämna mellanrum träffades hemma hos honom för att samtala om konst och poesi och i ramberättelsen finns, mer eller mindre förklädda, dessa vänner, bland andra Adalbert von Chamisso. Som ett slags program hade de ”den serapioniska principen” som bland annat omfattade tanken att diktningen inte skulle avbilda yttervärlden utan att ”den bild som hade sitt ursprung i den sanne konstnärens inre genom en poetisk skildring” skulle föras ut ”till det yttre livet”. Likt den världsfrånvände eremiten Serapion, som enbart följde sina visioner, skulle den sanne diktaren ösa sitt stoff ur den egna inre världen och förbinda det med den yttre verkligheten. Det äkta serapioniska var en magisk och oupplöslig legering av våghalsiga och vilda fantasier och det vardagliga, välkända.

Hoffmanns först publicerade verk är den mångfacetterade textsamlingen ”Fantasiestücke in Callots Manier” som bland annat innehåller sagor, berättelser, pseudobiografiska anteckningar, musikkritik och litteraturteori och ur den är de två berättelserna ”Äventyr på nyårsnatten” och ”Magnetisören” hämtade. Det första bandet inleds med ett mycket egensinnigt företal av författarkollegan Jean Paul där denne bland annat vänder sig mot verkets titel, som han tycker är illa vald, men han avslutar med att säga han hoppas på fler texter skrivna ”på Callots djärvaste manér”. Hoffmann valde titeln eftersom han fascinerades så av den franske konstnären Callots etsningar: ”Ingen mästare har såsom Callot vetat att inom ett litet utrymme tränga samman en sådan mängd ting, som utan att förvirra blicken, bredvid varandra, ja, i varandra framträder så att det enskilda förblir enskilt men ändå går upp i helheten.” Detta verk med den ”störande” titeln blev en sådan framgång att Hoffmann i första upplagan gav den därpå följande textsamlingen namnet ”Nachtstücke herausgegeben von dem Verfasser der Fantasiestücke in Callots Manier”, men senare förkortades namnet till ”Nachtstücke” (Nattstycken). De två sista berättelserna ”Det öde huset” och ”Arvegodset” i boken ni har framför er här är från denna samling.

Ett utmärkande drag i Hoffmanns berättelser är hans makalösa förmåga att överraska, texterna är liksom akrobatiska. Varje mening kan kasta om händelseförloppet och vända upp och ner på läsarens förväntningar utan att texten för den skull blir osammanhängande eller distraherande fragmentarisk. Läsaren rider fram på en vild, ostyrig vålnad, men sitter ändå egendomligt stadigt. I tidens anda leker Hoffmann med speglar och skuggor och spegelbilders och skuggors försvinnande och också med figurer ur andras verk. På ett ställe i ”Äventyr på nyårsnatten” glider till exempel Chamissos skugglöse Peter Schlemihl förbi. Och som hos många romantiker är förvandlingsnummer ofta förekommande och ansikten kan plötsligt byta form inför öppen ridå och Hoffmann har en förkärlek för sina gestalters minspel, inte minst för besynnerliga och tvetydiga leenden. Förklädnader och masker spelar också en betydelsefull roll:

”I jordelivets maskerad kan ofta själen skåda ut genom masken med lysande ögon och därvid känna igen det besläktade och på så sätt hade det nu skett att vi tre egendomliga människor där i källaren hade betraktat och känt igen varandra. Vårt samtal tog nu vägar som endast är möjliga för dödligt sårade själar.”

Ja, smärtan och sorgen finns där mitt i det skurrila och leken är inte sällan dödligt allvar. Ofta får vi följa med i psykets irrgångar och förvillelser. Och Hoffmann delar sin tids fascination för magnetismen, en obskyr ”vetenskap” som i flera av berättelserna här dyker upp som ett riskabelt läkemedel mot själens sjukdomstillstånd. Drömmen är också ett fält där många skeenden får utspela sig och det händer att magnetismen förbinds med drömmen och dess följeslagare somnambulismen på gåtfulla och överrumplande vis.

Jämför man de fem berättelserna i denna samling kan man se hur djärvt Hoffmann experimenterar med olika sätt att skriva och hur många röster han har. I ”Magnetisören” driver han konversationskonsten till sin spets medan han i andra noveller låter vandringsmotivet, så typiskt för romantiken, sträcka ut sig i sin fulla längd. Han verkar närmast förhäxad av byggnader som ett slags bilder av själens höjder och djup. De vertikala linjerna dominerar där lika mycket som i textens struktur. Skyhöga smala torn och hotfulla bråddjup skär genom händelseförloppen. Oftast är det något ödesmättat och skrämmande över dessa branta linjer och stup, men i början av ”Rådman Krespel”, då denne på egensinnigaste vis låter bygga sitt hus, finns det en förunderlig upprymdhet i den vilda stegringen, för Hoffmann är förutom allt annat också en yster humorist:

”Krespel sade: ’Här ska grunden till mitt hus vara och så ber jag er att bygga upp de fyra murarna tills jag säger att de är höga nog.’ – ’Utan fönster och dörrar, utan tvärväggar?’ utbrast mästaren förskräckt över Krespels galenskap. ’Ja, precis som jag säger, min bäste man’, svarade Krespel mycket lugnt, ’resten kommer att ordna sig.’ Bara löftet om en riklig belöning kunde förmå mästaren att åta sig det vansinniga uppdraget, men aldrig har ett bygge genomförts på ett uppsluppnare sätt, för under glada skratt från arbetarna som aldrig lämnade arbetsplatsen, eftersom det fanns mat och dryck i överflöd, sköt de fyra väggarna obegripligt snabbt i höjden tills Krespel en dag ropade: ’Stopp!’”

Inne i de här hostiga vintergrå dagarna och alltför tidiga kvällarna lyser ett starkt ljus in i min värld. Jag läser en av de Schiller-biografier jag har här i hyllorna och på nytt fylls jag av förundran över hans tapperhet och höga mål.

Schiller avtecknar sig som en ljusgestalt mot de mäktigas sorglösa grymma lek med dem de har tagit sig rätten att styra över. Schiller föds i den lilla staden Marbach am Neckar, en idyllisk småstad ser det ut som på bilderna. Några år senare flyttar familjen till Lorch en annan liten stad i det sydvästra hörnet av dagens Tyskland; på Schillers tid fanns ju inget Tyskland i dagens mening. Och jag nämner de här namnen bara för att ni ska kunna se efter hur det ser ut eller såg ut där. Som pojke var Schiller full av livsglädje och tillförsikt och drömmar, kanske mer än de flesta, men oftare än de flesta blev han hårdhänt tillstukad och tuktad. Men hur många gånger reste han sig inte igen lika full av tilltro och iver?

Som trettonårig förs Schiller till hertig Karl Eugens militärakademi i Stuttgart för att bli elev där. Familjen har inget val och han själv naturligtvis ännu mindre, ja, mindre än inget. Hertigen har bestämt så och familjen har inte råd att motsätta sig. I skolan hade Schiller dittills varit framgångsrik och full av lust att lära sig nytt och ännu under det första året på akademin lyckas han delvis rätt väl, men sedan går det utför. Han bryts ner av tvånget att alltid proppa sig full med sådant han inte kan intressera sig för, att ständigt vara utsatt för militärisk drill, att aldrig få vara fri; en dag om året fick han för sig själv, om jag minns rätt. Det som plågade honom mest var att han inte fick skriva och skriva var det han ville mest av allt. I Hans huvud virvlade frön till dramer och dikter om varandra. Men de fick inte komma ut, detta var förbjudet. Ju hårdare tvången blev desto större blev hans frihetslängtan. Ibland sattes han i arrest för att han skrivit. Men jag skriver ingen biografi, jag låter bara mina tankar snurra kring hans öde och mötet mellan hans varelse eller karaktär och detta öde. I sin konst strävade mot de högsta höjderna och när han var i tjugofemårsåldern fanns redan fyra av hans stora dramer: ”Die Räuber”, ”Die Verschwörung des Fiesco zu Genua”, ”Kabale und Liebe”, ”Don Karlos”. Men allt skedde mot en bakgrund av penningnöd, yttre tvång, förföljelse, sjukdom och flykt. Fast – och här ser vi ett slags mycket vackert underverk – som ett grundstråk genom hans ungdom och genom hela hans inte särskilt långa liv löper vänskapens lysande tråd, för Schiller älskade inte bara konsten utan också människan inte minst den lidande människan och här visade ödet honom sin mildare sida. I Schillers liv finns en rad vändpunkter då plötsligt en vän eller en skara vänner, ibland till och med för honom ännu okända vänner griper in och räddar honom ur djupaste nöd.

Schiller är den kämpande människan. Ursprungligen var han den glatt och givmilt kämpande människan. Längre fram skavdes ganska mycket av glädjen bort, men givmildheten kuvades inte och kämpaglöden än mindre. Hans verk smiddes mot motgången och härdades av den, fast det går att tro att hans kraft brändes ut innan han nått dit han kunnat. Men något sådant går inte att veta och ingen kan säga att detta inte var nog.