Böcker vid årets början

Det har hunnit bli ett nytt år fast egentligen har jag missat det bland alla efterskalven som följt på den förfärliga jordbävningen i Petrinja med omgivningar den 29.12. Det är inte så långt härifrån. Sedan eller samtidigt har Miki blivit skrämd av alla smällare och inte velat gå ut. Det var nyåret och det nya året. Idag faller stora snöflingor men de flesta smälter innan de når marken. Miki och jag har varit ute och bollat en del och blivit ganska blöta. Nu är det innetid och jag har putsat en av mina översättningar av Else Lasker Schülers dikter – ”So lange ist es her…..” och skrivit lite på min inledning till Hoffmann-översättningen, väldigt lite, kaffet sätter liksom inte fart på tanken denna dag. Snart ska vi lägga oss lite på soffan och jag ska klia Miki och läsa lite i Emersons ”Naturen och andra essäer” i Ola Klippviks översättning. Så småningom ska jag skriva något om den, men inte alls nu. Nu läser jag för att läsa och leva i läsningen. Redan förordet av Emi-Simone Zawall ger mig något av det jag söker. Sedan ska Miki och jag sova en stund och låta det mörkna utanför fönstren.

På kvällarna läser jag nu ”Esilio” av Enzo Bettiza för kanske fjärde gången, men för första gången med den blick jag skaffat mig under åren här.

Cirklar

Livet nu ter sig som ett slags dimmiga cirklar. Miki och jag går ut och leker med pipbollar i parken, jag köper lite mandariner och vitlök hos min grönsaksman och växlar några ord med honom, jag rotar i gamla översättningar av dikter av Else Lasker-Schüler, vi går ut och jag kastar pipbollar igen och Miki jagar och fångar, vi lägger oss på soffan och jag läser ”Danubio” och sedan sover vi lite, promenad i mörkret, lite mat, samtal via skype eller annat, ut igen lite kort och sedan Magris’ ”Danubio”. Miki avbryter läsningen då och då för att bli kliad. Sedan Nattsömn. Ute är det alltid dimmigt och ofta mörkt. Inne fungerar inte alla lamporna.

I ”Danubio” har jag nu kapitlet ”Pannonia” bakom mig. Jag gladde mig åt att möta Krleža igen och hans uppiggande dysterhet, all denna ”blato” (lera) och hopplöshet. Underkapitlet heter mycket riktigt ”Nel fango pannonico”. Och sedan får jag – också till min glädje – höra om Ady Endre och jag tänkte igen på det där speciella ordparet ”lombok alatt” (under lövverket – i motsatt ordning), fast Magris nämnde det inte, men jag tänker vad jag tänker. Jag ser broarna över floden i Budapest och minns det där som Gabi sa när vi läste texten ”öt híd” (fem broar) på den rundade vita stenen. Jag undrade lite över pluralen av ”híd” och hon svarade ”hídak” (om jag minns rätt). Jag såg frågande på henne och då sa hon: ”Om man säger ’fem’ så vet man att det är plural.” Jag njöt av svaret. Men inte heller detta talar Magris om. Ett underkapitel börjar med det här citatet ”Dem Deutschen Bécs, dem Ungarn Pécs”. Och sedan är vi i Baranja (som idag ligger både i Ungern och Kroatien). Och i kapitlet efteråt, ”Nonna Anka”, är vi ofta inte alls vid Donau utan först i Bela Crkva och sedan i Timișoara och i Sighișoara ännu längre bort från floden. Magris talar länge om tyskarna i dessa områden, om Banater Schwaben och Siebenbürger Sachsen. Han följer Donau som han vill och jag borrar ner fötterna i marken för att boken aldrig ska ta slut, även om jag (av erfarenhet!) vet att man kan läsa om böcker och att cirklarna kan bli många.

Min självsvåldiga läsning

Vädret idag är grått men inte kallt. Att gå ut är som att sticka in huvudet i ett grått lite luddigt klot och därinnanför bär jag ju dessutom mask, så jag är ”långt in” från allting. Men jag tar mina hundrundor och kastar pipbollar som Miki duktigt jagar och fångar in. Marken är lerig (överallt ”blato”) och jag har på mig fodrade gummistövlar som nu är mer bruna än lila. Ja, ursprungsfärgen var lila, stövlarna är nog köpta i Polen under en regnig resa för länge sedan.

Det mesta händer inne. Jag arbetar med mina översättningar och skriver ett och annat, men mest eller kanske helst läser jag. På nytt har jag en nattbok och en dagbok och ”natt” betyder fortfarande ”kväll”. Nattboken är Claudio Magris’ ”Danubio” som jag läser långsamt och samtidigt fantiserar ihop min egen Donau-bok. Jag går på bron över floden i Ulm och minns Fischerviertel, som är en egen värld av vatten och korsvirkeshus. Och jag är i Ingolstadt genom Marieluise Fleißers märkliga roman ”Eine Zierde für den Verein”, som Magris till min glädje också skriver om (jag trodde ju att det bara var Imelda och jag som kände till den .). Regensburg ser Magris från ett helt annat håll än jag. För mig är staden främst ön Oberer Wöhrd med den förunderliga slingriga poppelallén där, ett etappmål som Eva valde ut för vår resa med Miki från Varberg till Zagreb. Jag blinkar mot Magris och säger ”ho un segreto qua”. Sedan är jag i Passau som Magris talar om ur ett Nibelungen-perspektiv, men som jag minns som ljust och vackert och präglat av vattnen: Donau med bifloderna Inn och Ilz och jag minns damen som pekande på sandsäckarna sa: ”Wir haben erhöhtes Wasser aber zum Glück kein Hochwasser.” Och jag minns att vi var glada och att vi en kväll åkte över till Schärding i Österrike för att äta. Linz har jag inga minnen av men jag har nog varit där, Magris vet var han har varit. Och så kommer kapitlen om Wien och jag förvånas över hur olika våra bilder av staden är även om vi har den där känslan av dunkelt djup gemensam. Magris talar inte om Otto-Wagner-Spital och Kirche am Steinhof, som jag alltid tänker på när jag tänker på Wien, men han lär mig mycket som jag kanske kommer att minnas. Just nu är vi i Bratislava och blicken upp mot borgen kan vi dela, men sedan har jag ett mycket mera tjeckiskt perspektiv än han. Ja, jag är väl en odräglig läsare, men det här är å andra sidan ingen recension utan en resa bredvid en resa.

Dagboken är ”Graz” av Bart Moyaert och även den tänker jag behandla ganska självsvåldigt här. När jag först såg titeln tänkte jag på att jag detta nästan reselösa år har passerat förbi Graz fyra gånger med tåg. Och sedan tänkte jag på hur många andra gånger jag åkt förbi och på de olika planerna på att en gång stiga av där, men hittills har detta inte hänt, fast jag har rätt många gånger tittat på kartan över staden och på bilder och tänkt att dit och dit… I boken nämns gatorna vid sina rätta namn, fast några förskjutningar finns kanske, men det är ju en roman, så vad vill jag? Ännu har jag bara läst två kapitel och jag vet ännu inte vad det är för slags bok. Det finns en huvudperson som är apotekare och verkar ganska gammal, men som kanske inte alls är det. Stämningen växlar mellan ett slags saklighet och något krypande kusligt. Jag undrar så vad det ska bli av detta.

Lev Hrytsyuk in memoriam

Jag letar bland det jag har kvar från Lev från våra gemensamma översättningar av ukrainsk lyrik. Ja, det var han som översatte, för jag kan ju inte ukrainska, men sedan arbetade vi alltid länge tillsammans med varje dikt och det var varje gång en stor kämpande glädje. Idag vill jag visa vår svenska version av en dikt av Natalka Bilotserkivets:

°°

Bron

Luften är orörlig och het,
som min kropp. Krökt, som en bro
över en flod. En sådan tystnad, som om
näktergalarna drucke sin svarta alkohol.

Inga ljud. Endast färgerna har
över vattnet brett ut sina skiftningar.
Med ansiktet uppåtvänt stod jag där!
Kvällar berusande som sprit!

…Dessa minnets katastrofer. Det
sönderfaller i tecken, i halvtoner,
bumlingars detaljer, räckens konstruktioner,
blodrusning, kärlekens formler.

Jag minns inte ögonens färg,
men deras uttryck – det är ännu här,
när de tunga temperaturernas
ödesdigra rytm uppifrån och
ner lägger sig
på bron.


(en annan bro, men en bro som jag vet att Lev färdades över sommaren 2009)

Hanna Krall: Hjärterkung

Jag sitter nu med en ny bok av Hanna Krall och jag börjar med att tänka tillbaka på den förra jag läste av henne. Det är nog fyra år sedan jag läste ”Hjärterkung” och jag behöver lite hjälp för att minnas den, så jag tittar tillbaka på det jag skrev om den för Hufvudstadsbladet, då för länge sedan.

Kärleken övervinner mycket, men inte allt. Och den lycka som stjäls från en människa kommer aldrig tillbaka. Inget stort ont kan kompenseras av senare ”lyckliga” händelser. Författaren Hanna Krall berättar i romanen ”Hjärterkung” Izolda Regenbergs levnadshistoria från ungdomen i Warszawas getto, genom kriget, längs vägarna till och från koncentrationslägren i sökandet efter mannen i hennes liv, i förhörs- och tortyrrummen, till efterkrigstiden i Wien, Polen och till sist i Israel. Och Hanna Krall, född i Warszawa 1935, vet genom ärren i den egna själen vad hon talar om.

Bokens innehåll bygger på det reportage Hanna Krall gjorde med Izolda Regensberg 2002. Den litterära formen är fragmentarisk och varje litet avsnitt är så kompakt och tungt att det faller genom tillvaron in mot jordens djup. Till stor del berättas förloppet kronologiskt men här och där finns ett kapitel med rubriken ”Fåtölj” och där befinner vi oss alltid långt fram i tiden i Izoldas ålderdom.

Det finns ett lyckligt avsnitt i början av boken, visserligen har en bomb just fallit på föräldrahemmet, men det är ett lyckligt avsnitt. Izolda går i ett par herrskor, eftersom hon inte kan komma åt sina egna, hem till väninnan Basia för att trä i nya skosnören. Hos Basia är en ung man på besök. Szajek säger till Izolda: ”Du har ögon som en rabbins dotter.” Det tar tid att trä i skosnörena och man vet inte vems händer som är tafatta. Efter en evighet säger Szajek: ”en tvivlande rabbins dotter.” Och Izolda inser att hon inte längre är kär i sin fästman och Basia hatar henne. Szajek och Izolda gör en liten resa och tillbringar en kort tid på ett pensionat bland solvarma tallar. En pojke ser dem tillsammans där de sitter på en bänk. Han ropar till kompisarna: ”Titta där, två hånglande judar.” Izolda förstår först inte hur han kunde veta, men Szajek har sett:

”Han täcker hennes axel med tröjan. Hon visste inte att den glidit ner och blottat armbindeln med den blåa stjärnan på blusärmen.”

Så såg lyckan ut. De gifter sig. En vän dör i tyfus. Livet solkas allt mer. Izolda byter namn och hårfärg och vänjer sig hastigt av med att ställa ifrån sig handväskan på ”ett judiskt sätt” och hon lämnar gettot med förfalskade papper. Som Maria Pawlicka inleder hon en kamp för att rädda eller gömma undan dem hon kan. Hon ber en inte ovänligt sinnad präst om hjälp att finna två lägenheter:

”En för dem som inte kan visas upp på gatan… med olämpligt utseende och jiddischaccent… den andra för dem med ett godtagbart utseende och med oklanderlig polska.”

Men prästen dör innan han kan göra något för henne. Och det glesnar i leden, den ena efter den andra försvinner i boskapsvagnar mot lägren eller också tar de en genväg med cyankalium. Szajeks systrar väljer den vägen och den sexårige Szymuś får följa med i moderns och mosterns gemensamma självmord. Vem sa till den lille att gapa och svälja?

Gömställena blir allt osäkrare och skräcken kryper tätare inpå huden. När någon sorgset säger till dem: ”Herre min Jesus, vilken tragedi, eller någonting i den stilen, grips de av skräck. Herregud, varför säger han det till dem, varför just till dem?”

”Men när någon säger: Ser man på, judekräken blir stekta levande, känner de sig lugna, man tar dem för sina egna. De skyndar ingenstans, står kvar, ja, vad ska man göra, visst blir de stekta.”

Som en dold refräng hörs med små förskjutningar fraser som: ”Mor är borta… det är synd… men vi är kvar…” Och Izolda får ett meddelande om att Szajek befinner sig i Auschwitz, men att det går att skicka paket. Izolda sliter och strävar, säljer cyankalium och sin kropp och hon skickar matpaket till lägret.

Inte bara judarna lider, också polackerna har det svårt och Lilusia, som hjälpt henne mycket säger ”att det idag finns lidande i varje polskt hem”, men Izolda vet ”att det polska lidandet är bättre och till och med avundsvärt.”

”Hon är sämre och därför förklädd. Hon har ett nytt namn, ny hårfärg, ny röst, nytt skratt och ett nytt sätt att ställa väskan på bordet. Och denna nya människa vill de ha hellre än den riktiga.”

Och Izolda avslöjas som judinna för att hon ber ”Ave Maria” på ett alltför intensivt sätt. Riktiga polacker ber på ett vanligt sätt, får hon veta och hamnar därpå i fängelsecell. Men ut igen och livet fortsätter med smuggelfärder, fångenskap, tortyr och en förfärande osannolik tur. Hon klarar sig gång på gång genom en mycket smal slump och i slutet möter hon sin Szajek, sin Hjärterkung, igen. Och de lever tillsammans och får två döttrar. Men det Izolda blivit fråntagen kan aldrig ges henne åter – alla förluster, all smuts, allt elände gör att livet för alltid är solkat, ja, förstört i grunden och Szajek jagas av minnena och av frågan om varför just han överlevde när alla de andra dog.

Mot slutet lever makarna åtskilda, hon i Israel med döttrarna, men hon lär sig aldrig hebreiska och förblir en främling i sitt nya land. Och minnena blandas med nuets obegripligheter och livet faller sönder och sönderfallet sammanfaller med åldrandets gängse förfall.

°°

Hanna Krall
Król kier znów na wylocie, 2006
Hjärterkung, 2017
Översättning: Julian Birbrajer
Förlag: Ersatz