Jag läser på nytt första sidan i ”Povratak Filipa Latinovicza”

Jag lever i ett slags bekymrad uppsluppenhet. Vad betyder då det? Jag har en stark underliggande glädje i mig, men jag vet samtidigt att jag har ”tusen” obehagliga saker att klara av eller reda ut. Men nu vill jag tala om något ur glädjen. Jag har på nytt läst den första sidan i Miroslav Krležas roman Povratak Filipa Latinovicza (1932), en gång, två gånger, tre gånger.

bild-70

Ja, jag har faktiskt läst den andra sidan också, men den är ännu inte erövrad. Den första sidan har jag först läst med den svenska översättningen som ledstång. Den heter helt kort Återkomsten och gjord av Christina Gartz. Jag vill nu läsa den första sidan i originalet för er:

Svitalo je, kada je Filip stigao na kaptolski kolodvor. Dvadeset i tri godine nije ga zapravo bilo u ovom zakutku, a znao je još uvijek sve kako dolazi: i truli slinavi krovovi i jabuka fratarskoga tornja i siva, vjetrom isprana jednokatnica na dnu mračnog drvoreda, Meduzina glava od sadre nad teškim, okovanim hrastovim vratima i hladna kvaka. Dvadeset i tri godine su prošle od onog jutra, kada se dovukao pod ova vrata kao izgubljeni sin: sedmogimnazijalac, koji je ukrao svojoj majci stotinjarku, tri dana i tri noći pio i lumpao sa javnim ženama i kelnericama, a onda se vratio i našao zaključana vrata i ostao na ulici, te otada živi na ulici već mnogo godina, a ništa se nije promijenilo uglavnom. Zastao je pred stranim zaključanim vratima, i kao i onog jutra imao je osjećaj hladnog gvozdenog dodira te teške, masivne kvake u školjci svoga dlana: znao je, kako će ta vrata biti teška pod njegovom rukom, i znao je, kako se lišće miče u krošnjama kestenova, i čuo je jednu lastavicu, kako je prhnula iznad njegove glave, a bilo mu je (onog jutra) kao da sanja: bio je sav čađav, umoran, neispavan, osjećajući kako mu nešto plazi oko okovratnika: po svoj prilici stjenica. Nikada ne će zaboraviti onoga mračnog svitanja i one pijane posljednje, treće noći i onog sivog jutra – dok živi.

Som ni anar är detta ett steg i inträngandet i texten. Att skriva av hela sidan bokstav för bokstav, ord för ord är ett närmande. Nu ska ni få se översättningen som är min livlina och som både närmar och fjärmar till och från originalet.

Morgonen hade börjat gry då Filip anlände till järnvägsstationen i Kaptol. På tjugotre år hade han i själva verket inte varit i den här hålan, men ändå visste han alltjämt i vilken ordning allt skulle visa sig: de ruttna, drypande taken och lökkupolen på munkarnas torn och det gråa, av vind piskade, envåningshuset i slutet av den mörka trädallén. Medusas huvud av gips över den tunga, järnbeslagna ekporten och det kalla dörrhandtaget. Tjugotre år hade gått sedan den morgonen, då han likt den förlorade sonen släpade sig fram till denna port: tredjeringaren som hade stulit en hundralapp från sin mor i tre dygn festat med gatflickor och servitriser och sedan kom hem och fann porten låst och därför stannade kvar på gatan. Han hade hållit till på gatan i många år sedan dess, och ingenting hade just förändrat sig. Han stannade framför den främmande, låsta porten och liksom den morgonen kände han det tunga, massiva järnhandtagets kyla mot handflatan: han visste hur tung porten skulle kännas i hans hand och han visste att löven i kastanjernas kronor rörde sig och han hörde hur en svala flög upp över hans huvud och allt var som en dröm – som då han den där morgonen för tjugotre år sen, trött, nersmutsad och utvakad kände hur något kröp vid kragen: en vägglus troligen. Så länge han levde skulle han inte glömma den dunkla gryningen och supandet den tredje och sista natten och den gråa morgonen.

Ja, de av er som förstår originalet ser ju vilka avvikelser översättaren gjort, men det vill jag inte gräva i nu. Översättningen var räcket jag höll mig i och det tackar jag den eller översättaren för. Jag har nu ”redan” ett närmare förhållande till originalet än till den. Det är originalets formulering som ger mig den där järnsmaken i munnen när Filip griper om dörrhandtaget och ljudet från svalans flykt kommer till mig från ”prhnuti” och inte från ”flyga” och jag fascineras av det så tydligt tyskklingande ”kelnerica” i sin här vackert böjda form (plural instrumentalis) Och denna boksida är så rik på vildhet, smuts och elände och inåtvänd drömskhet. Den bjuder på en helt egen värld och ändå för den mig till det där stället i Thomas Manns Tonio Kröger, där Tonio står utanför Hans Hansens port de där många åren senare. Och minns jag nu lite fel i sak eller detalj, så gör det ingenting alls, för den ensliga känslan minns jag helt och fullt.

Och jag känner en stor glädje över att det är möjligt att skriva riktiga böcker. Eller att det i alla fall en gång varit det. Och att de ännu finns att läsa.

Läs mer

När duvor flyger

(Den här perioden i mitt liv heter ”tiga är guld”, så när jag ändå känner att jag måste tala tar jag fram något från förr…)

bild-66

Detaljerna från kriget på Balkan på 1990-talet är nu på väg att glida ut ur det allmänna minnet. Detta krig börjar bli något som man tror sig veta saker om i stora, schematiska drag, något avslutat som främst har en plats i framtidens historieböcker, något som inte längre angår de flesta av oss. Därför är det så betydelsefullt med levande inifrånskildringar från denna sentida europeiska katastrof. Melinda Nadj Abonjis När duvor flyger har inte kriget som huvudtema, men kanske just därför blir det vi får se av krigets elände så påträngande och påtagligt, så svårt att värja sig emot. Kriget tränger in i livet genom en sidodörr och förgiftar och sliter sönder det och tar ifrån de drabbade den trygghet de trott sig ha och gnager på deras framtidstro.

Och ändå är det redan utan denna krigets reva genom livet komplicerat nog för familjen Kocsis, som i två steg immigrerat till Schweiz från den nu serbiska provinsen Vojvodina i det dåvarande Jugoslavien. De hör till den ungersktalande minoriteten där och fadern vantrivs med systemet, som inte ger något utrymme för hans talanger och planer. Hans kreativt rebelliska utfall mot än det ena än det andra löper som en färgstark tråd genom romanen:

Stalin, sänder du oss en hälsning från din sibiriska, underkylda röv, tänker du sabba vårt humör redan nu, innan vi ens kommit fram, Adam och Eva, som fortfarande är oskyldiga och egendomslösa och springer omkring nakna i ditt socialistiska paradis?

Föräldrarna, Miklós och Rózsa, kommer till Schweiz före de båda döttrarna, Ildiko och Nomi, som upplever ett par av sina första år i sin dyrkade farmor Mamikas vård nere i byn i Vojvodina. Separationen skapar sår, som blir särskilt kännbara, när Mamika, efter att slutligen ha fört flickorna till föräldrarna, återvänder till sina hemtrakter: ”nu, när Ni for i väg med tåget, var det som om allt som hittills varit min värld for ifrån mig, Ert hus, Er trädgård, de älskade djuren, dammet och smutsen”, tänker Ildiko och vet att hon ”förlorat allt”. Barnens smärta, som ofta ignoreras bredvid de vuxnas lidanden och svårigheter, ges här ett ögonblicks blixtbelysning, så att vi som läsare vet.

I Schweiz kämpar Miklós och Rózsa dag ut och dag in för att skapa sig en tillvaro och så småningom tar de över det inte oävna Café Mondial och blir också efter att ha tagit sig över en rad hinder – medborgarskapstestet och den groteska folkomröstningen om dem på orten – schweiziska medborgare, men de vet att vägen till att bli ”riktiga schweizare” är lång och egentligen oframkomlig för deras generation, men kanske kan barnbarnen bli det? Döttrarna, som också arbetar på Mondial, vågar vara mer kritiska än föräldrarna mot det nya landet, men för familjens skull vänder de oftast missnöjet inåt.

Berättelsen rör sig fram och tillbaka mellan Schweiz och Vojvodina men löper inte kronologiskt utan ger en rad återblickar in i större och mindre händelser i det förflutna: en överdådig bröllopsfest nere i byn på Balkan, fragment om Papucis, farfaderns, öde – han dog 51 år gammal efter umbäranden i ett fascistiskt arbetsläger – och föräldrarnas första hårda år i Schweiz.

Och så kommer kriget på Balkan och skapar djupa sprickor i historien om familjens kamp för att integreras i Schweiz. I ett av kapitlen i boken blir detta speciellt tydligt. Där varvas på ett virtuost sätt beskrivningar av alla de vardagliga handgreppen i kaféarbetet med bilder och berättelser från kriget och alltsammans kulminerar i en sammanstötning mellan Dragana och Glorija som är anställda på kaféet. De är båda från det just isärfallna Jugoslavien och de tillhör – plötsligt – olika sidor. Efter att de av misstag, mitt i arbetets stress, sprungit ihop skriker de ”Tuđman” och ”Milošević” mot varandra med gälla röster och dagen efter säger den ena av dem upp sig. Och när sedan beskedet att Ildikos och Nomis kusin Béla kallats in når familjen, borrar sig rädslan in i var och en.

Nadj Abonjis rytmiskt böljande språk, som för övrigt finns väl bevarat i den svenska översättningen, ger puls och energi åt händelseförloppen och dialogerna. Meningarnas längd tynger inte, utan bär läsaren framåt, som en flotte på en ringlande flod. Och jag tycker mig se en förbindelse mellan faderns frodiga språk – som kanske kalkerats på författarens egen fars sätt att tala – och romanhelhetens kraftfulla rytmer:

Vänta? på vem? på vad? säger pappa efter en kort paus, han måste få fritt utlopp för sina svordomar, orden, de vulgära, grova, flyger som flinka fiskar ur munnen på honom, och jag har aldrig talat om för honom att det inte finns någonting jag hellre hör än hans förbannelser och svordomar; därför att i dessa stunder, då fars upprörda tunga producerar fjädrande ljud och sätter fart på kommunisterna eller några andra förbrytare i mänsklighetens historia, hoppla, hoppla! då vet jag att det är något med honom som jag förstår, och jag önskar att jag kunde göra fars svordomar hörbara, att jag kunde översätta dem till det andra språket så att de verkligen glänser.

°°
Melinda Nadj Abonji
När duvor flyger (Tauben fliegen auf)
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Norstedts

Läs mer

Brutal: skal och lite splitter

Jag ville skriva en sammanfattande text om poesifestivalen Brutal – 10. Međunarodnog festivala suvremene poezije 2016 – men jag märker att mitt huvud är tomt och jag kan inte, så jag tackar Serena Todesco och Silvestar Vrljić för allt och de sex poeterna också förstås. Och jag hoppas att det inte är sant att Serena och Silvestar aldrig mer kommer att bjuda på något sådant. Sista kvällen var vi på Booksa, som väl bäst kan beskrivas som ett bokkafé. Först intervjuades Ester Naomi Perquin oooh hennes översättare mellan holländska och kroatiska, Romana Perečinec av Silvestar. Jag förtiger innehållet i samtalet och visar en bild, på väggen bakom syns början av den kroatiska översättningen av dikten ”Onderzoek”, ”Ispitivanje” (Undersökning).

bild2-66

Sedan fick alla de tre nordiska poeterna ta plats på soffan. Jag minns inte om de fick några frågor, kanske fick de det. Men mest vet jag att de läste ur sina dikter. Först läste Sigurbjörg Þrastardóttir och ni anar eller minns vilket språk som är hennes. Sedan kom två svensktalande röster, Sanna Hartnor och Sanna Tahvanainen läste på skånska och finlandssvenska.

bild3-66

Förresten måste det ha varit något slags intervju för läsningen, för min väninna Vesna sa efteråt att hon måste leta efter romanen Den lilla svarta på engelska, spanska eller kroatiska. Ja, Sanna Tahvanainen skriver nämligen också romaner. Och finns den inte på kroatiska borde någon (jag?) kanske göra något för att den ska finnas inom snar framtid? För det är väl detta som är steg ett när det gäller översättningars tillkomst? Någon säger något till en förläggare. Och jag har – måste jag tillägga – hört Sanna berätta. För övrigt här på Simpa.

Jag låter Brutal tona bort medan Sannorna samtalar på podiets trappsteg om något vi inte vet något om…

bild-65

Här är dikterna i original och översättning, en gång till.

Läs mer

Brutal – dikter och fantasier

Poesifestivalen Brutal befann sig denna kväll på Italienska kulturinstitutet och de två italienska poeterna – som ni minns från igår – Sara Ventroni och Laura Accerboni läste ur sina dikter och svarade på frågor från moderatorn och översättaren Serena Todesco. Alla tre sitter här lugnt vackra i institutets soffa.

bild1-65

Sara Ventroni chockade mig alldeles i början med de här raderna:

Adesso che si rompono le cose esistono.
L’ordine sconosciuto danza dentro la frattura:

Ja, jag klipper rått av den andra raden för just här tog det som jag ville visa slut. Jag hade så starkt de här raderna av Sigurbjörg Þrastardóttir inpräntade i mitt huvud:

– allt sem heyrir
saman
skriður sundur, annars væri gaman að lifa

Sigurbjörgs ord går i rakt motsatt riktning mot Saras, men tillsammans bildar de ett slags evighetsloop: sönderfall – samhörighet – mening – meningslöshet ∞ Och deras texter talar med varandra – sålunda.

Laura Accerboni började med den dikt som jag citerade här igår, men som hon inte läste då. Jag tog det som ett tecken – människan är ju teckentydare.

Il freddo
è poco piacevole.
Se si trema
la credibilità
diventa niente.
Per questo ho imparato
a piantare chiodi
nelle mani.
Ora sono
una persona ferma.

Laura stod mycket stilla medan hon läste och dikten och hon höll sig inom det smala område hon bestämt för den.

Annat lästes av båda, men här är det jag som väljer och jag har skurit till en tunn remsa. Och jag tar ännu en bild, en sådan man väl kallar misslyckad, men Sara säger att ur bristerna och felen växer det oväntade och större fram och jag tror henne.

bild2-65

En sladd ler på väggen, Sara läser i fladdrande papper, Serena tycks uppföra en dans, Laura skär ut bilden med blicken och på andra sidan fönstren och gatan utspelar sig något otänkbart.

Läs mer

Brutalt snitt genom Brutal

Kväll på Café u Dvorištu, poesifestivalen Brutals startpunkt. Fullt med folk, rök i luften, öl, vin och te på borden.

bild-65

Silvestar Vrljić och Serena Todesco spänner trådarna och släpper efter lite och så säger Silvestar några inledande ord varpå vi får uppleva festivalens sex poeter läsa två dikter var från det lilla podiet. Jag sitter i en för fotografering dum vinkel, av tanklöshet. Så det blir lite platta helprofiler, men det är ju inte bilderna utan orden…

Fast hur ska jag göra med orden? Jag har ett texthäfte, så jag bestämmer mig för att helt brutalt skära ut några rader för var och en och jag tänker behålla originalspråket. Kanske tigger jag stryk. Vi får se. Detta är mer eller mindre direktsändning.

Först ut är Laura Accerboni.

bild1-63

Hon läser inte just den här dikten, men jag ger er dess hela samlade försök till hårdhet:

Il freddo
è poco piacevole.
Se si trema
la credibilità
diventa niente.
Per questo ho imparato
a piantare chiodi
nelle mani.
Ora sono
una persona ferma.

Sedan kommer Sanna Hartnor.

bild2-64

Hon får bara några rader ur den första dikten hon läser här. Jag kommer att höra henne igen och jag tänker visa henne och hennes dikter mina kvarter.

de boende får instruktioner om
att gå försiktigt
över cykelstigen
tills den vant sig
vid att vara cykelstig

Ester Naomi Perquin är nummer tre.

bild3-65

Här hamnar vi utanför mitt språkområde. Jag har en engelsk och en kroatisk översättning som vägledning. Jag sliter rått ut det här partiet ur ensligheten:

Dus u woonde op plaatsen waar geen kijkers kwamen,
geen hond verlaten rondliep, neus dicht bij de grond,
u kwam nooit in verleiding iemand
duidelijk zichtbaar te aaien.

(Jag lärde mig bestämt lite holländska här.)

Ja, och så är vi hos Sanna Tahvanainen.

bild4-65

Du skriver med stora bokstäver och får lust att citera slutet av den första dikten du läser.

JAG HÖR DIG SÄGA:
EN KNIV SOM SLUTS VARSAMT LEVER LÄNGE

Och hela den andra – faktiskt.

NÅGONTING VÄXER
UR MÖRKRET OM NATTEN

NÅGON ÖPPNAR ETUIET
BOMULLEN TAS BORT
OCH ALLT LJUS RINNER UT

JAG LIGGER KVAR ÄNDÅ

Och nu: Sigurbjörg Þrastardóttir. Jag måste låna bokstäver.

bild5-65

Jag hugger loss slutraderna från dikten med det långa namnet ”Trúlofunarpartí eða Nobody knows where my Johnny has gone” för att både det och det. Sorgligt och lätt-ironiskt.

– allt sem heyrir
saman
skriður sundur, annars væri gaman að lifa

Till sist lyssnar vi på Sara Ventroni:

bild6-65

Jag väljer och klipper ut början av den andra dikten hon läser, kanske tar jag den lilla bilden just här.

A marzo si aggregano le molecole.
Sonnolenza ad aprile, un sospetto a maggio.
Giugno è chiaro e presuntuoso
(tu non volevi, ma poi hai capito).
Luglio il terrore cresce sotto l’ombelico.
Agosto e settembre qualche vertigine.
A ottobre mangiavi le castagne.
Novembre era tardi per tornare indietro.
Dicembre quali cellule compongono
il venire al mondo, il nostro comune
procedere al finito.

Jag tycker om att det börjar i mars och din röst är ett spännande instrument.

Och för er som vill veta vad som verkligen står i häftet, här en vink eller länk:

Läs mer