Nora Ikstena – från när jag först mötte henne

I denna undantagstid av förlust av linjär tidskänsla och någorlunda objektiv rumsorientering har jag bara läst två böcker, båda har jag läst cirkulärt, varv efter varv. Den första var Eva Runefelts ”Ur världen”, som jag numera efter alla varven med stor precision tittar in i på speciella utvalda punkter, eftersom jag vet var de finns – den sortens rumsorientering har jag blivit given. Den andra boken är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” som jag nu är i sjunde cirkeln i. Jag läser den inåt i ett slags spiral, djupare och djupare mot det som jag tror är kärnan. Och det är möjligt att detta är en förberedelse för att skriva om den. Av något annat än en tillfällighet fann jag i förrgår (eller vilken dag det nu var) en text jag skrev om Ikstenas första bok, ”Livets fest”. Jag tror jag skrev den på hösten 2008, alltså för snart tolv år sedan och jag ser nu en förbindelse mellan de båda böckerna. Den publicerades i Hufvudstadsbladet men är nog bortsorterad ur arkiven där och i Salongen som nu ligger i dvala. Så jag visar den igen – jag tror ingen kommer att känna igen den och det sörjer jag inte över.

Något påminner mig Nora Ikstenas berättarröst i romanen ”Livets fest” om Olga Tokarczuks i ”Dagtid, nattid”. Båda tar ett helhetsgrepp om tillvaron på jorden. Och i båda lägger sig dröm, myt och verklighet tätt intill varandra som vore de lager av genomskinliga tyger. Avstånden mellan människa, djur, växt och sten är stundtals fascinerande små.

”Livets fest” börjar och slutar – i drömkursiv – med att ”en from kvinna sitter på ett högt berg med ett vitt nystan i famnen”, fast nystanet är inget nystan och inledning och slut rullar vidare till en scen där kvinnan som länge samlat stenar i sitt förkläde till sist kastar iväg alla stenarna igen ”med aldrig skådad styrka” och utslungar orden:

”Det som är dött må leva, det som lever må dö.”

Innanför dessa båda drömavsnitt finns romanhandlingen. Huvudgestalterna är Eleonora och Helena, mor och dotter, som endast för en kort tid i Helenas tidiga barndom levt tillsammans. Modern skickade sedan bort sin dotter till ”goda människor”, eftersom hon själv inte förstod sig på detta att vara mor.

I romanens första kapitel har Eleonora just dött. En tid innan hon dog lät hon prästen i byn veta hur hon ville ha sin begravning. Sju personer ur hennes liv skulle bjudas in till akten, sju personer skulle tala vid kistan. Helena får listan över namnen av prästen:

Jonathan Sjöman
Bita-Bita
Sofia Tår
Cyril Aska
Konrad Kejsare
Emma Virgo
Uga Todhauzen

Hon känner inte igen mer än ett av dem, Bita-Bita, namnet på ”den lille galningen” som brukade smyga omkring i buskarna nere vid floden.

Helena funderar över sig själv och modern och över vem hon egentligen är:

”Helena kände sig inte som en länk i en kedja. Hon var snarare som en beskuren gren som någon hade satt i en burk vatten och sedan ympat på än det ena trädet än det andra för att se vad resultatet skulle bli.”

Så är plötsligt gästerna där. Deras ankomst sker nästan omärkligt. Det blir begravning och märkliga gravtal, ibland viskande, ibland gråtande, ibland lätt hotfulla. Inget av dem har något kristet budskap. Prästen försöker på slutet med en mässande sång att föra ceremonin in på ett sådant spår. ”Smidig som en snok letade sig Adalberts sång genom kyrkogårdens träd.”

Till synes av en slump samlas gästerna och Helena efter begravningen i Eleonoras lilla stuga och där tar ett nytt avsnitt i boken vid. Var och en berättar sin del av Eleonoras liv och Helena ser en ny bild av sin mor tona fram. Här och där bryter bilder av något annat och större igenom, annars hade det här kanske kunnat verka alltför välordnat och genomkomponerat. Det som bryter igenom är bilder av vad livet, leken, kärleken, lidandet och döden är. ”Floden rinner förbi, varm och lugn som din hand, och dina händer är varma och lugna floder”, säger någon. ”Döden har varken ljus eller skugga, bara en doft av rosmarin”, säger någon annan. Under berättandet drömmer sig Helena ibland bort från alltsammans:

”Hon skulle luckra upp jorden runt valnötsträdet, rensa bort ogräs och lägga sig på den mjuka och kyliga marken som en stor, vit böna. Och sedan skulle hon själv börja gro. Och hon skulle ha två saftiga, gröna blad. Och hon skulle vara nöjd med att bara se på solen.”

Tiden i romanen är förutom nuet ett slags människolivets “alltidsväv”, där barndom, ungdom, mognad och åldrande läggs intill varandra, men på några ställen är den här väven lite tunnare och där skymtar fragment ur historien fram: i begravningsgästernas berättelser möter vi krigsinvalider från andra världskriget och vi ställs inför hungern i de sovjetiska pinolägren.

Romanen har också ett annat nu än begravnings- och minnesnuet. Djupt inne i den spirar en kärlekshistoria:

”Ljuset från Helena och ljuset från floden flöt samman. Todhauzen ville röra vid det för att övertyga sig om att det inte var hans trötta ögon som såg i syne. Helena var strax intill, på ett andetags avstånd. Metallspännena hade glidit ur hennes hår, och lockarna föll över varandra likt grå fågelfjädrar.”

°°

Nora Ikstena
Livets fest
(Dzives svinesana 1998)
Översättning: Juris Kronbergs
176 s. Atlantis

Ur världen

Nu har jag fått veta att min text om Eva Runefelts senaste diktsamling visats av Hufvudstadsbladet för dagar sedan, så nu får den komma tillbaka till mig. När jag nu återser den minns jag att jag skrev den i ett slags lugn panik trängd mellan coronaisoleringen och jordbävningen. Och jag vet att det var den enda boken jag då kunde läsa. (Det är inte så värst annorlunda nu.)

För några veckor sedan kom en bok hit, den kom ända till min brevlåda i en tid då nästan inget kommer någonstans, i en tid då rörelser stannat och närhet är fara, sot eller privilegium. Den heter ”Ur världen” och är djupt förnimbart av denna världen, mer än det mesta nu. Jag läser i den varje natt, en dikt eller två eller fler. Den talar om liv och sorg och död på ett sätt som tröstar och styrker och suddar ut de förfärande avstånden. En dikt heter ”Ord” och jag ser orden så levande och kroppsliga i den, jag ser hur de böljar fram och jag följer deras kroppars rörelser och vridningar: ”rygg böjd krokig rak”. Jag ser en bokstav bli till varmt liv ”som en frottéhandduk/ hängd över närmaste dörr”. Och linjen mellan liv och död kan man gå över åt båda håll och jordelivet öppnar sig mot värmen: ”Kan du återuppstå om jag andas/ på det du skrev före döden?”

I vissa dikter känner jag igen mig på ett särskilt självklart sätt som på de ”sällskapliga träbroarna” i den lilla staden Samobor eller när jag möter en viss vandrare, den där sträva hunden med ”lädernosen”. Men jag känner också igen världen i dikten ”Djursorg” och jag återupplever min egen största djursorg och jag söker i den varv efter varv:

”En särskild tid äter
längs armarna
Denna hans dygnslösa
efterlämnade långmånad”

Vad jag finner är smärtans uttryck och jag är lättad över att jag orkar läsa den och hålla mig kvar i den. Många av dikterna i samlingen handlar om djur, om vad djur kan vara i människors liv. Någonstans läser jag om ”sorgens vita eufori” och det är märkligt, men det går att finna värme och närhet också i detta.

Det finns så många ord som jag inte visste fanns, men som jag genast förstår: ”hjärngrottan” till exempel – ”Form u lera sig, fladdermöss/ i hjärngrottan, att ljuda högt denna tanke/ kall eller varm”. Jag stannar en stund i bilden som ju också ger något till både hörsel och känsel.

Även om det kanske inte alls var menat så, så tänker jag på barndomssomrar och milt fläktande vindar när jag läser det där om reflexen i ögat, som kanske inte alls är någon reflex. Men ögat är där: ”Jag har ett rött trähus i mitt/ högra öga, som ett frimärke följer det mig”. Och jag känner hur nära själva upplevelsen detta är.

Denna jords materia talar ur dikterna till mig på ett välsignat vis och jag vill gärna höra detta och tänka att så här är det, fast jag kanske inte vetat det innan: ”Klena plankor fryser/ fort isär av kalla springor”. Ja, och så dyker det glömda men ändå inte glömda ordet ”påpetare” upp och jag ser vår påpetare i handen på en av mina småbröder vid matbordet i Bagarmossen eller på Nußanger. Och några sidor och tider senare inser jag att det är självklart att sädesärlan har en sträng stjärt: ”Sädesärlan vippar sin stränga stjärt/ som purken dam med infälld solfjäder”. Varelserna ritas upp så att jag känner igen dem. Ibland för första gången.

I dikten ”Paus i skogen” känner jag fukt och växande och djuren och annat som lever tar sig former som säkert alltid funnits och namn som förtrollar: ”uggleglo” och ”kottefink”. Och allra bäst trivs jag med slutraderna ”en stinn rödbrun skogsluva mot/ söder lutad, steg som fukten plockar”. Jag minns mina skogar. Där fanns också stinna skogsluvor.

Kajorna dyker upp mer än en gång och också i stunder då de är frånvarande. Med ett slags lätt yrsel läser jag några rader i ”Ljusfall”:

”En dimflock utan fåglar samlas
Det finns en zon utan tid, ur den
hörs kajor ta sats, svarta djur
nyper luft som ynkar, ett
gnäll som skyndar före”

Jag försöker inte förstå ”en zon utan tid” utan jag låter den vila i mig och skrattar inåtvänt åt uttrycket ”nyper luft som ynkar”. Mycket tyst men helt av hjärtat.

Några gånger händer det att den som talar ur dikterna rinner ut ur sig själv. Det känns farligt och jag försöker att inte tänka för mycket på det och så letar jag mig vidare och finner ofta öppningen ut: ”Barn roterar hur de vill/ ut ur sina kroppar som fågelungar”. Och många stigar för genom kroppens – djurets och människans – mikrokosmos och vi känner på brosk och leder och litar på att allt detta finns.

Sorgen i dikterna är ofta varm och liksom till tröst för att roliga ord är lagda bredvid allvarliga och tunga. Ordet ”borstig” talar till mig på ett glatt och uppmuntrande sätt:

”Denna dag har borstig luft
Lukten av varmt bröd
finrund som mammas gravsten”

Jag vet inte hur detta gått till, men nog känns väl detta som närvaro? Allt detta sker här. Och också gravarna är levande och de känns som några vi kan känna:

”Gravarna
och deras artrosiga leda
I november vädrar de sina
styva grå överrockar och
slitna kappor, ruskar runt
som hundar i regn”

De där styva grå överrockarna är lätta att tycka om eller att i alla fall känna ett slags lite ofrivillig sympati för. Jag har ju sett dem.

Jag kunde säga något om varje dikt i samlingen, men hejdar mig nu och tar ett slags farväl genom den så väldigt handgripliga kritan och dessa så väldigt sanna streck i den sista dikten:

”Den motsträviga kritans
bumliga streck liknar
ormars maskars ryggar”

Och detta inte bara för det härliga och jordnära ordet ”bumlig”.

Hela tiden medan jag läser vet jag att denna jord finns än.

°°
°

Eva Runefelt
Ur världen, 2020
Albert Bonniers Förlag

Balladen om Herr Olof denna vår

Det är nu den tiden på året när jag brukar läsa ”Herr Olof och älvorna”. På nytt känner jag balladens suggestiva kraft fast det här året som liksom har lämnat sin bana blir det ödesmättade ännu intensivare. Jag läser det vibrerande första omkvädet ”– drifwer dagg, faller rihm – ” och känner det osäkra spelet mellan värme och kyla. Jag läser det andra omkvädet som rör sig rakt in i sommaren ”– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.” Finns den också detta år?

Ögonblicket när älvakungens dotter kastar olyckan över herr Olof är mer existentiellt omvälvande för mig denna vår. Och jag tittar bakåt i texten: hade han något val? Inte om han ville vara kvar i sin värld i sitt liv i den krets han var känslomässigt buren av. Han rider tillbaka hem fastän allt redan ligger i det förflutna. Han talar som om det skedda gick att dölja eller för att det var och är det enda sättet att vinna ännu en stund på den här sidan. En ekgrens hårda törn mot pannan skulle nog gå att uthärda även om hästen håller hög fart. Någonstans önskar vi kanske alla att vi bara slagit huvudet mot något hårt och att sedan…

°°

Herr Oloff rijder om otte,
– drifwer dagg, faller rihm –
liuse dagen honom tychte
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

Herr Oloff rijder för bergie,
finner en dantz medh elfwer.

Där dantzer elff och elfwemågh,
elfwe kongens dotter medh vthslagit håår.

Elfwe kongens dotter rächte hand från sig:
"Kom hijt, herr Olof, trådh dantz medh migh!"

"Jntet träder iagh dantz medh tigh!"
Min fästemö haar thet förbudit migh.

"Jntet iagh will, eij heller iagh må,
j morgon skall mit bröllop stå."

"Will tu intet tråda dantzen medh migh,
en olycke skall jagh ställe på tigh."

Herr Oloff snodde sin häst omkring,
siukdom och soth fölgde honom hem.

Herr Oloff reedh i sin moders gård,
vthe hans moder för honom ståer.

"War wählkommen, kier sohnen min!
Hwij ästu så bleek i blomme kind?"

"Min fåhle war snabb och jagh war seen,
jagh stötte migh moth en eekegreen.

Min kiere syster, bädda min sängh!
Min kiere broder, hälle hästen i engh!

Min kiere moder, borsta mitt håår!
Min kiere fader, giör migh en båhr!"

"Min kiere sohn, du sey ey så,
j morgon skall ditt bröllop stå!"

"Stånde nu när thet stånda will
– drifwer dagg, faller rihm –
Alldrig kommer jagh til fästemö min."
– Herr Olof kommer hem när skogen giörs löffwegröen.

°°

(Jag har tagit bort omkvädena i alla strofer utom den första och den sista, men egentligen är de där.)

Kleist, Hoffmann och Goethe – mina nattliga följeslagare

I dessa undantagstider läser jag mycket sällan någon bok från pärm till pärm. Jag läser inne i huvudet i böcker jag läst en eller hellre flera gånger och om nätterna hör jag ibland en rad eller fras uttalas högt av en för mig okänd röst. Det mesta jag läser är skrivet på tyska, ett språk jag i denna period mycket sällan talar med någon. Och nästan alla texterna är så där tvåhundra år gamla. Allt är tvåhundra år sedan och jag är nog en man, ganska ung kanske. Naturligtvis hör jag inte så sällan rader ur Goethes ”Faust” för i den boken har jag många hemorter. Och Hoffmann är närvarande varje dag genom översättandets kamp, dessa svindlande historier som bjuder på hisnande överraskningar i nästan varje rad. Och min ”metod” är att översätta innan jag läst till punkt. Det är det rätta sättet att behålla yrseln, fast yrsel kan man naturligtvis varken behålla eller hålla. Till min lycka har jag två följeslagare i min hoffmannska vandring, en vandring som gör att yttervärlden – utom sittandet på betongmuren eller under den där poppeln med Miki – sjunker undan och blir till andra århundraden i andras liv.

Men jag har också tänkt mycket på Kleist, inte bara när jordbävningen kom hit eller när jag kände det där ganska starka efterskalvet igår morse. Jag ser scener ur hans berättelser och ser de förfärliga stupen i raderna, egentligen borde hans texter inte skrivas med vanliga rader, för sådant inger ett bedrägligt lugn. Nästan allt hos Kleist är vertikalt och nästan allt är våldsam rörelse. Det du har i det ena ögonblicket är borta i nästa. Han är en de yttre och inre bävningarnas diktare, men någon gång ibland, och det gör effekten desto starkare, målar han upp en bild av hur någon mitt i stormarna finner ett slags jämnvikt, en jämnvikt som vet att den är tillfällig men som gör nuet evigt.

Inatt hörde jag den här raden ur Die Marquise von O…. Den handlar om den unga huvudpersonen och hur hon i sig själv mitt i ett omgivande kaos hittar den enda balans som går att finna i denna värld:

Ihr Verstand, stark genug, in ihrer sonderbaren Lage nicht zu reißen, gab sich ganz unter der großen, heiligen und unerklärlichen Einrichtung der Welt gefangen.

Manzoni talar om vår tid

Efter en dag och en natt på botten av min existens eller under dess botten, så försöker jag nu med hjälp av familj, vänner och psykofarmaka att klättra upp till åtminstone en lägsta dräglig nivå av liv. Nej, jag var inte stark nog att klara den serie av massiva slag som i tät följd träffade mig: Renés plötsliga död och de svåra, förvirrande dagarna/veckorna i Brno i spåren av hans död. Coronahotet och isoleringen – jag träffar numera bara Miki. Jordbävningen som ryckte undan det sista av åtminstone imaginär stabilitet. Jag har inte balkong och ingen trädgård och det finns risk för restriktioner mot hundpromenader, men ännu går vi ibland. Nu är den tiden då jag måste söka fastheten och hoppet inom mig själv och i det som Miki och jag kan mötas kring. Jag läser inte inte mycket, egentligen bara Eva Runefelts ”Ur världen” men den läser jag varv efter varv. Det går att vistas i den och att få ”ur” att betyda ”i” ibland.

Vid sidan om tänker jag lite på de böcker som nämns av människor jag möter på nätet, böcker som på något sätt talar om denna tid. I början verkade det som om ”La peste” av Camus dök upp oftast, kanske mycket beroende på den så explicita titeln, jag vet inte. Sedan såg jag att man talade om ”Decameron” av Boccaccio och jag tänkte tillbaka på mina läsningar av den men tyckte kanske att den egentligen mest handlar om något annat, fast jag säger nu inte att man inte skulle kunna associera till den. Det kan man förstås. Själv tänkte jag först mest på Thomas Manns ”Der Tod in Venedig” och också på Luchino Viscontis film ”Morte a Venezia” som gjorde så starkt intryck på mig som trettonåring.

Men nu är det nog bara ett enda verk som för mig framstår som det som talar direkt från sin tid in i den här tiden och det är ”I promessi sposi” av Alessandro Manzoni. Nej, romanen handlar inte om pesten, den handlar främst om en kärlek, men i en av de djupaste fickorna i boken finns berättelsen om pesten som följde i hungersnödens spår. Och vi rör oss i trakterna kring Milano, i Bergamo, på de platser vars namn man numera nämner med sorg och förtvivlan.

utdrag ur en pausträdstext från 2007:

Den tyngsta delen av romanen beskriver den stora pesten som utbröt i hungersnödens spår – Milanos befolkning minskas drastiskt, stadsdelar och randområden töms på liv, men innan vi kommer dit har vi varit med om allt en människa kan förvandlas till under extrema förhållanden från den mest osjälviska och uppoffrande helgonlika varelse till monster av grymhet, perversion och likgiltighet. Och sida vid sida med de fruktansvärda lidanden som pesten i sig skapar växer vidskepelsen som en alldeles egen sjukdomssvulst upp, den vidskepelse som vill förklara vad pesten är och varför den kommit. Stundtals ter sig den här vidskepelsesvulsten som något ännu hemskare än själva pesten.