L’orecchio assoluto – ur Salongens förråd

Sedan en liten tid dyker jag då och då ner bland texterna jag skrev för Salongen en gång. Nu finns inte Salongen längre och en del av texterna i min arsenal håller på att vittra bort, men en del är kvar och nu har jag fiskat upp en igen, en text som oroar mig och jag undrar mycket över författaren. Tråkigt nog har jag ingen bok av honom här.

delgiudice

I det läsande skiktet i Italien är Daniele Del Giudice en åtminstone relativt känd författare. En enda av hans böcker, ”Atlante occidentale” (1985) finns i svensk översättning ”Västerländsk atlas” (1990) och den är utgiven i Panacheserien. Del Giudice beskrivs av italienska kritiker som en språkkonstnär som arbetar extremt noga med orden och språkets detaljer, men samtidigt säger man om honom att han söker vägar bortom vedertagna former. I en intervju som Grazia Casagrande gjort med honom för ”Café Letterario”, yttrar han sig bland annat så här om sitt förhållande till skrivandet och böckerna: ”Jag är naturligtvis i mycket högre grad en läsare än en författare.” Och om det experimentella draget i hans skrivande säger han: ”Det är en nödvändighet för att nå fram till läsaren. Experimenterande för dess egen skull intresserar mig inte.”

Den bok av Del Giudice jag närläst under sommaren heter ”Mania” och den hör till hans senare. ”Mania” består av sex kortare berättelser med ett gemensamt grundtema – manin eller en förvildad fantasi stegrad till extrema fixeringar eller tvångsföreställningar. I alla berättelserna finns det ett mäktigt stråk av galenskap och förvriden verklighetsuppfattning och det otäcka eller förvirrande är att man som läsare dras in i det med så små steg att det är svårt att se var någonstans gränsen till den förvrängda världen passeras.

I den första berättelsen, ”L’orecchio assoluto” (Absolut gehör), möter vi i inledningsmeningarna de två huvudpersonerna, där de sitter i ett tåg som rusar fram över den skotska landsbygden. Ensamma i en tågkupé samtalar de med varandra för att fördriva tiden. Utan att vi egentligen kan värja oss emot det blir berättarpersonens perspektiv vårt. Den andre verkar ju dessutom vara så underlig. Han presenterar sig först som expert på ”polvere” (stoft eller damm) och håller sedan ett långt anförande om stoftets fantastiska och mångsidiga värld. Det ädlaste stoftet är det som kommer från meteoriter och kometer, medan dammet som finns i våra hem knappast lockar amatören eller nybörjaren och dessutom är det svårtytt, men rätt avläst kan det vara lika upplysande som ett fingeravtryck. Målet för stoftexpertens resa är en kongress om stoft i Edinburgh.

Det är stoftexperten som pratar mest, ja, egentligen är det nästan bara han som pratar. Här följer ur berättarflödet en liten utläggning om kvalser:

”I din säng precis som i min finns det i alla fall några miljoner kvalster, du ser dem inte och de gör dig ingenting, de äter de fjäll av död hud som du släpper ifrån dig varje natt, tusentals små fjäll lossnar ifrån dig och hamnar i kvalstrens magar och sedan kommer de ut – du kan se dem på bio, det är de där små lysande kornen som skimrar i ljusknippet från projektorn eller så kan du se dem i en tunn solstråle som glider in genom persiennerna i ditt sovrum, de där små partiklarna i luften är inte stoft, det är avföring, din hud som har smälts ner och befriats av de här små djuren.”

Berättaren lyssnar och balanserar mellan obehag och intresse. För läsaren är det till en början inte svårt att följa hans reaktioner, men så kommer den första lilla avvikelsen från hans betryggande normalitet. Berättaren funderar över stoftexpertens ansikte och sitt eget och så tänker han – och den tanken gör honom mycket illa till mods – att det vore bäst om den andre inte skulle kunna minnas hans ansikte.

Men den här funderingen äger rum inom några få lässekunder och är man som läsare inte fullt uppmärksam här, så är det lätt att glida förbi den här lilla första orossignalen utan att alls märka något. I fokus står under hela det inledande avsnittet expertens excentriciteter. Och det dröjer en bra bit in i handlingen innan vi kommer till ett första närmande till rubrikens absoluta gehör. Vi får, när vi efter tågresan blivit ensamma med berättaren, veta att hans liv styrs av musik. Inte så att han är någon musikälskare i vanlig mening, utan i den betydelsen att en viss bestämd melodislinga kan styra honom till konkret handling. Han gifte sig, han skilde sig, han valde studieinriktning och arbete utifrån sådana här musikaliska direktimpulser.

Under nattliga timmar i ett hotellrum får läsaren möjlighet att ytterligare närma sig berättaren. Han sitter där nära fönstret ut mot gatan och plockar med sin kassettbandspelare. Han letar efter en musikstump han spelat in några dagar tidigare – som han själv för övrigt betecknar som intetsägande, ”una musichetta da niente" – för att han känner att han absolut måste lyssna på den igen och det genast. Han måste lyssna på den för att försäkra sig om att han verkligen förstått dess budskap. För att kunna höra bättre släcker han ljuset i taket, eftersom också ljuset är ett ljud eller oljud. Så finner han musiksnutten och plötsligt är han säker på att han inte missuppfattat vad den kräver av honom. Musiken uppmanar honom att döda en människa och han ser att han inte har något annat val. Berättarrösten säger sedan:

För att döda krävs ett offer och ett vapen och jag hade varken det ena eller det andra.

Och läsaren sugs in i berättarens sargade sjuka själ och blir delaktig i det febrila sökandet efter offret och mordvapnet, men mest efter mordoffret. VAR ÄR OFFRET FÖR MITT KOMMANDE MORD? bultar det i läsaren. Efter ett hektiskt irrande genom staden får vi plötsligt syn på offret, på långt avstånd ser vi pojken – ja, berättaren hajar förskräckt till inför hans ungdom – och den desperata jakten kan börja. Snart är berättaren hack i häl på honom, men så försvinner pojken in genom en port till ett bostadshus. Tankarna far genom berättarens huvud:

”Det är inte lätt att döda någon, inte ens om du har ett tvingande motiv, och även om offret är där redo och det verkligen är ditt offer, det som du önskat dig och som ödet har sänt dig, och det finns där inne i sitt hem vid en lugn gata, där tiden inte spelar någon roll och där ett bra bakgrundsljud, ett ljud och en lukt av vind som kommer från havet, omger alltsammans.”

Snart får vi veta att den unge pojken också är offer för ett slags besatthet. Hans lägenhet är ett kaos av akvarier och högar av skräp och hans liv är fiskar och fiskmusik. När berättaren kommit in genom dörren – han ringer på och blir insläppt som om han vore väntad – håller pojken långa monologer om sina fiskrutiner, om sanden på akvariernas bottnar, om vad den ena eller andra fisken helst äter, om hur fiskarna lever och dör. På dagarna är pojken upptagen med sin akvarievärld och på nätterna sätter han ihop musik för fiskar som han ibland skickar in till radioprogrammet ”Blind transmission”, ett program där ensamma människor talar om sina drömmer eller spelar sin musik natten igenom. Plötsligt hör berättaren melodislingan som fört honom dit. ”Det där är ju min musik”, ropar han till. ”Min menar du”, svarar pojken:

”Jag gör den för fiskarna. Jag är ingen musiker. Jag skulle inte kunna läsa en enda not, jag tar fragment av musik som redan finns, lite här och lite där, bitar av alla sorter; sedan klipper jag isär dem och ympar fast dem vid andra stumpar, så som man gör med träd, jag korsar dem som man gör med hundar, jag blandar dem, filar på dem och häller upp dem på nytt och när de kommer ut härifrån har de inget av originalet kvar i sig, de är en annan musik, min musik.”

För ett ögonblick glider berättarens mekaniska liksom fjärrstyrda beslutsamhet över i tvekan, men snart kommer han upp på sitt förutbestämda spår igen. Han kastar sig över pojken och tar struptag på honom. Han måste döda honom, det finns ingen annan väg. En stund pågår en hård och tyst tvekamp mellan dem. Ibland är den enes ansikte klämt mot ett akvariums ena glassida ibland den andres. En gång när berättarens ansikte glider längs en akvarievägg får vi veta vad som pågår innanför detta tilltryckta ansikte:

”Jag hade all tid i världen för att läsa de handskrivna texterna på de små skyltarna, vad annars kunde jag sysselsätta min hjärna med i den stunden? Jag läste och stavade mig igenom namn som Gambusia affinis, Carassius auratus, Betta splendens, Astronotus ocellatus, Scatophagus Argus, Teatrodon fluviatilis – den här inre läsningen fyllde tystnaden;”

Så går kampen över i ett nytt skede och berättaren får övertaget och pojken försvinner in genom en akvarievägg och vatten och sand och glassplitter far ut över rummet och det blir mörkt.

Berättaren förlorar medvetandet för ett tag och när han vaknar igen vill han försäkra sig om att pojken verkligen är död:

”Jag närmade mig på armbågarna för att verkligen bli helt säker på det: hans mun var vidöppen liksom snappande efter luft, som de döda fiskarna runt omkring honom och ansiktet var svullet. Hade jag strypt honom ett ögonblick innan akvarierna krossades mot varandra? Så måste det vara, ja, det var säkert så, till sist hade jag strypt honom.”

Spänningen släpper – väl också hos läsaren – och berättaren lämnar platsen för brottet. Han äter en bastant frukost och återvänder till hotellet. Det är gryning och han kryper ner i sin säng och somnar och sover för första gången på länge en ostörd och fridfull sömn.

Så kommer epilogen och berättelsen formas till en cirkel. Vi är tillbaka på tåget och berättaren är på hemväg – uppdraget är utfört. Och för att göra cirkeln fullständig dyker också stoftexperten upp. De sitter i samma kupé igen, visserligen inte ensamma nu, men ändå. Stoftexperten läser tidningen och låter de andra veta vad som står i den. Plötsligt stöter han på nyheten om pojken med akvarierna som hittats död. Han läser högt och berättaren blir nervös och tappar pengarna han håller handen. Pennyslantarna rullar och en hamnar i slaget på hans ena byxben. Stoftexperten fiskar upp den och tittar sedan på stoftkornen som blir kvar på fingertopparna. ”Havssand ser det ut som, så du har varit vid havet?” Sedan läser han vidare i artikeln och så vänder han sig till de andra i kupén och frågar: ”Vet ni vem som dödade honom?” Berättaren sitter vanmäktig av skräck och är nära att erkänna. ”Det var en liten giftig fisk som dödade honom. Tänk, en av hans egna fiskar”, besvarar stoftexperten sin egen fråga. Sedan säger han: ”Den här pojken hade absolut gehör.” Och till sist tillägger han:

Om det hade varit fråga om ett brott, vem skulle ha dödat en pojke med absolut gehör om inte någon med, ska vi säga, relativt gehör?

Berättaren tänker att han hade velat döda någon utan att begå ett brott och att han – oförtjänt – faktiskt lyckats med det. Och så halkar hela hans oro över till läsaren.

Läs mer

”De stora markernas vila”

Det här händer säkert nästan alla någon gång: Man letar efter en formulering i huvudet, en formulering som man är säker på att man behöver för att släcka sin skönhetstörst. Under de senaste månaderna har jag letat efter en textrad, ja, jag säger textrad och inte formulering, för jag var ganska säker på att det var något skrivet. Gång på gång, särskilt om morgnarna har känt att jag varit nära att hitta den. Jag anade ett ganska kyligt vårljus över vida marker och jag försökte gång på gång sätta ihop meningen: ”Det var på våren, strax före de stora…”, tänkte jag, men nej, det var inte så den skulle lyda, men jag kände vinddraget av den. Någon scen ur Theodor Storms ”Schimmelreiter” fladdrade förbi, någon red längs en vall strax ovanför havet i ett kallt men starkt vårljus.

Idag fann jag raden eller formuleringen och jag vill berätta om det lite äventyrliga förlopp som föregick finnandet. Min vän Eva Runefelt är just nu i Polen till en Tranströmer-sammankomst, där polska och svenska poeter läser sina dikter. Ja, ungefär så, det är säkert ingen riktigt bra beskrivning, för jag vet inte. Men jag vet att Adam Zagajewski är där och hur det nu kom sig, så vandrade mina tankar för en liten stund sedan iväg i ett slingrande bara till hälften medvetet letande efter två dikter som jag i minnet tyckte hade något gemensamt, en av Adam, en av Eva, något med ett grönt och sankt flackland med några små hästar. Jag hittade Zagajewskis dikt – i Anders Bodegårds översättning. Det är ”Postumt opus” och jag identifierade två bitar med minnets sökljus. Här är den första:

Vi visste inte om vi var kvar i Holland

eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.

Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig

i skymningsvecken; man kunde ana

närheten till svart kanalvatten,

Men var är hästarna? Jag var ju säker på att de skulle vara där och ja, jag finner dem någon strof nedåt, men kanske inte alls i det där fuktstinna grönskimrande landskapet:

Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,

hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande

från osynliga hästar på bete. Det var som om

natten skrattade för sig själv, överlycklig.

Ja, och Evas dikt var ”Polderland”. Det visste jag egentligen från början, men jag kom bara ihåg den på ett dimmigt sätt, så när läste igenom den blev jag mycket förvånad eller snarare helt handfallen:

Som svävande reflexer
betar de kortväxta hästarna
de ljusa poldrarnas gröna vatten
Djuren försvinner och uppstår
i det vinklade ljuset, hjärnljuset
Tyngdlösa
Det är efter uppståndelsen, april
De stora markernas vila
över år
som rotar en ny växtlighet
Gräsfåglar, alléer av vindrosor
och nätternas karminljus
ännu inte utslaget

Ja, för vet ni, just i den dikten finns de där raderna som jag famlat efter i månader, som jag om och om igen på nytt har försökt uppfinna. Nu behöver jag inte det mer. Nu kan jag vila i den här raden – som är två – och känna det makalösa vårliga uppvaknandet över en kantrande jord:

Det är efter uppståndelsen, april
De stora markernas vila

PICT4262.JPG

Läs mer

Björnens ögonblick

Den cirkulära tiden är här och jag vänder på stenar och hittar saker från förr, från nära och fjärran i tid eller rum. Böcker kryper fram från de bakre raderna i hyllorna och texter från undangömda platser i den flytande världen av ettor och nollor. Jag bläddrar nu i en bok som försvann och i ett lönnfack i datorn fann jag nyss en aldrig publicerad text om just denna bok. Något förbjuder mig att fotografera boken, så jag väljer – med viss omsorg – en annan bild.

PICT0575_1

Vår tids polska skönlitteratur har en alldeles speciell lyskraft och lödighet och en av de verkligt betydelsefulla i den världen är Olga Tokarczuk. I bok efter bok ger hon sig in i det stora projektet att undersöka människan och hennes villkor på jorden: Vilka är vi? Hur lever vi? Hur dör vi? Vilka möjligheter låter vi ligga obrukade vid vår väg?

”Björnens ögonblick” är det sjätte verket av Tokarczuk som översatts till svenska. Hennes böcker rör sig till formen mellan berättande och fantasifull analys, mellan fiktion och essäistik. Noggranna iakttagelser, fria funderingar och djärva tankeprojekt läggs bredvid varandra på böckernas sidor. På sätt och vis kan man säga att hon alltid arbetar med samma stoff och samma former, men att hon varje gång väljer nya tyngdpunkter och kombinationer när det gäller såväl gestaltning som innehåll. Den närmast föregående boken, ”Styr din plog över de dödas ben”, ligger formmässigt mycket nära det många nog föreställer sig under det klassiska begreppet ”roman”; läsaren förs genom en sammanhängande historia med en följbar intrig. I ”Björnens ögonblick” finns ingen sammanhållande historia utan här ställs vi inför en samling fria essäer, som Tokarczuk placerat under två huvudrubriker: ”Heterotopier” och ”Resedokument”. Någonstans i början av det första avsnittet tar författaren oss vid handen och säger så här:

”En heterotopi är helt enkelt en plats som inte är världen sådan vi känner den. Något i stil med en alternativ verklighet som skulle kunna vara sprungen ur samma källa som vår egen någon gång långt tillbaka i tiden men som sedan följt en radikalt annorlunda utveckling.”

En påfallande egenskap hos den här första delen av boken är att den ställer ett slags moraliska krav på läsaren. Vi tvingas se på vårt hyckleri, vårt sätt att glida undan och allra tydligast: Vi ställs ansikte mot ansikte med vår likgiltighet inför allt det bottenlösa lidande vi tillfogar djuren. Som en spegel ställer hon J.M. Coetzees glashårda ”Djurens liv” framför oss. Och ur den talar dess huvudperson, den åldrande författaren Elizabeth Costello, med av förtvivlan uppspärrade ögon:

”Är det möjligt, frågar jag mig, att alla deltar i ett brott av häpnadsväckande proportioner? Hittar jag på allt? Jag måste vara galen! Ändå ser jag bevisen varje dag. Just de människor jag misstänker är skyldiga till bevisen, visar upp dem, ger dem till mig. Lik. Delar av lik som de har köpt för pengar.”

Tokarczuk kommenterar Costellos ord så här: ”Den som väl insett den fullkomliga fasan i vad människorna gör med djuren kommer aldrig att återfå sitt lugn.” Och hon menar att Coetzee med sin bok velat peka på de undanträngda värdena i insikt och empati när det gäller att nå kunskap om tillvaron. I kapitlet ”Herrelösa hundar” gör Tokarczuk ett tvärsnitt genom hundarnas lidandehistoria. När nya samhällen grundas eller internationella idrottsevenemang genomförs ingår ofta steget att ”rensa” platserna från herrelösa hundar. Detta är ”något vi alla borde skämmas för under de närmaste hundra åren”, skriver hon och för den läsare som inte halt slirar förbi hennes ord, är det omöjligt att inte känna sig ställd mot väggen.

I en av essäerna letar författaren efter hur djupt in i den enskilda människan könet finns. Hur långt in finns sådant som kvinnlighet och manlighet? Och vad finns där innanför? Eller är könet ett kontinuum med olika koncentrationer av den ena eller andra komponenten?

Om det i kapitlen om djuren är vår förmåga till empati som sätts på prov, så söker avsnittet ”Heterotopier” efter vårt mod. Var bland all feghet och ryggradslöshet finns det? Om vi vågar tänka annorlunda kan vi förändra världen!

Vid inträdet bland essäerna i avsnittet ”Resedokument” blir läsarens andning lugnare. Här erbjuds vi att tillsammans med författaren iaktta och stilla begrunda Amsterdam som en stad efter människans mått, en stad som genom sin ljusa, öppna, lätt anarkistiska hållning är så fri från rädsla och neuroser. Vi får även förundras över det polska språkets märkliga vindlingar, dess vimmel av diminutiver, dess arkaiska böjningslabyrinter. I landskapet bjuds vi in att följa floden Oder, både dess synliga och dess underjordiska delar. Och som i alla Tokarczuks böcker finns byarna i trakten av Wałbrzych och Nowa Ruda med. Än en gång undersöker hon de historiska lagren, det tyska, det polska där.

”Med finget i saltkaret” slutligen är en essä om läsandet, Tokarczuks eget och läsandet mera i allmänhet. Hon talar om hur verkliga de litterära gestalterna ofta är för oss, att psykologerna nog aldrig lyckats förklara läsandets underverk och att litteraturen ”söker sig till de skikt i det mänskliga psyket där könets dualism inte gäller och där människan är ett fullödigt väsen, odelat och i stånd att ösa med båda händerna ur sin Helhet.”

°°

Olga Tokarczuk
Björnens ögonblick 2014
(Moment niedźwiedzia 2012)
Översättning: Jan Henrik Swahn
Förlag: Ariel

Läs mer

Nedräkning: Birgitta Boucht

I förrgår dök min text om Birgitta Bouchts bok ”Nedräkning” upp i Hufvudstadsbladet, så nu bestämmer jag enligt min nya ”princip” att jag kan visa den hos mig.

1IMG_5699

Jag stjälps in i boken med en duns och jag märker att min panna skrapas mot trottoarkanten på en stadsgata vid rusningstid. Boken är ”Nedräkning” av Birgitta Boucht och den innehåller en rad minnen, iakttagelser, tankar och begrundanden som sträcker sig genom människolivet och ett stycke utanför dess gräns. I inledningstexten ställs frågan vad det är som händer när kroppen och med den tillvaron plötsligt roterar ett hisnande varv strax intill avgrunden och sedan ändå blir kvar i den föreställda trygghetens land. Vad händer med själen när dramat blåst förbi? Kan den låtsas som inget och viska till sig själv ”det var nära ögat, men…”? Birgitta Boucht tror inte det eller snarare: hon vet att det inte var så för henne den där gången, minnesbilden håller traumat kvar: ”det outplånliga minnet av ett hjul som inte har bestämt sig om det skall stå stilla eller krossa det där huvudet som plötsligt ligger i vägen.”

Sedan följer på bokens sidor en kavalkad av korta eller mycket korta texter som undersöker tillvarons gåtor och besynnerliga vanligheter. Och: ”Månen strör silver, socker, sackarin över onda och goda.” Boken avslutas med en stadig kant, en ledstång bestående av de mänskliga rättigheternas 38 artiklar. I tanken löper nog denna kant runt hela texten.

Under läsandets gång lär jag känna berättaren som en vänligt sinnad varelse som strör sina minnen och frågor lite på måfå från sin utsiktsplats och modigt-ängsligt går vilse då och då bland det förflutnas och nuets skuggor och dagrar. Och jag går vid hennes hand nyfiken på vad som ska komma härnäst. En del historier berör mig mer andra mindre och jag tänker att de som berör mig mindre är där för andra än mig, för berättaren verkar generös och glad, glad över att dela sin glädje och liksom i förbifarten rullar hon också ut åldrandets mysterier som en brokig matta med intrikata mönster. Hon är lite darrhänt ibland och lite glömsk på ett sätt som försonar oss med våra svagheter. Och hon har den starkaste framåtanda. Den smittar av sig på den som följer hennes tankar.

Kanske är det en kontemplativ bok. Texterna är ganska glest flätade i den bemärkelsen att det hela tiden finns utrymme för egna tankar mellan raderna man läser. Det är en mycket tillåtande text. Balsam i orden eller kanske mellan dem, för orden kan vara nog så skarpa.

Några höjdpunkter i läsningen vill jag plocka fram. En av texterna handlar om berättandet och dess läkande kraft. Och om sanning och lögn i berättelser:

”Hur mycket vi än vill säga sanningen om oss själva så ljuger vi. Och hur mycket vi än ljuger så berättar vi sanningen om oss själva. Det vet varenda terapeut. Det vet vi faktiskt också själva.”

Och: ”När man berättar eller minns en historia är man aldrig ensam. Man är omgiven av röster, ansikten, händelser, man blandar sig i händelsernas gång, man lånar och ger vidare.”

Långt inne i boken finns en vacker och sorglig liten historia om en man som berättaren träffade på spårvagnen vid två tillfällen med många år emellan. Han luktade illa båda gångerna men första gången var han full av liv och talade högt och frimodigt om att man borde säga Gud Moder i stället för Gud Fader. Och när berättaren skulle stiga av tog han hennes hand och sa. ”Skäms inte. En människa skall inte skämmas. En människa skall vara stolt.” Den andra gången hon såg honom var han bara som ett tomt skal av sig själv. Och han var helt tyst. ”En ensam åldring som en gång citerade Tomas Tranströmer.”

Underbar är berättelsen ”Så länge vi minns”. Den börjar med elände som spräckta revben och cancer, men snabbt kommer vi inte på det härliga med reskamrater, goda reskamrater i vilken nöd som helst. Först bär det av till Zakopane i stället för till Nepal och sedan ser vi samma damtrio i Bulgarien, dit alla avrått dem från att resa. Men de visste vad de ville.

”Resebyrån hade aldrig tidigare haft ett liknande uppdrag. En billig resa för tre damer som vill övernatta i samma rum, vandra i berg och däremellan ta del av kultur och dricka vin. Vi fick bli deras pilotprojekt.”

De vandrar, liftar, låter sig bjudas in av liftgivaren eftersom de tycker att det är ”artigast att inte säga nej.” Sedan dricker de vodka och äter hembakt jordgubbstårta på terrassen till det förfallna hotell som deras värd är husvakt på. Och några dagar senare åker de linbana till en plats inte långt från Balkans högsta berg. Denna färd för dem till en annan dimension och de tycker sig gunga fram i en livmoder ovanför skogarna och i detta gungande tillstånd fördjupas vänskapen mellan de tre resenärerna.

”Under gondolfärderna accentuerades det som var resans bultande hjärta: det goda samtalet, frågorna om livets mening, om åldrande och död. Vad har vi gjort av våra liv? Vad ångrar vi, vad är vi stolta över, vad återstår? Vi vet mycket om livet, ändå är vår gemensamma känsla förundran över hur det gestaltar sig.”

°°

Birgitta Boucht
Nedräkning, 2019
Förlag: Schildts & Söderströms

Läs mer

De döda: Christian Kracht

I förrgår publicerades denna text i Hufvudstadsbladet, så nu visar jag den hos mig. Eftersom jag gärna vill stödja denna tidning så rekommenderar jag er som är prenumeranter att läsa texten där och er som inte är det att åtminstone fundera på om en sådan prenumeration inte kunde vara något.

1IMG_5488

Christian Krachts roman ”De döda” har två huvudpersoner, den schweiziske regissören Emil Nägeli och den japanske kulturbyråkraten Masahiko Amakasu. I bokens första del får vi inblickar i dessa bådas stympade, kringskurna och delvis traumatiska barndomsvärldar, deras faderskomplex och kontaktlöshet. Det är de två som är romantitelns döda och i en scen ganska sent i romanen möts de för första gången och ser in i varandra som i en spegel och båda vet om sig själva och varandra: ”De döda är oändligt ensamma varelser, det finns ingen sammanhållning mellan dem, de föds ensamma, dör och återföds även ensamma.”

Händelserna utspelar sig på 1930-talet och spelplatserna är fördelade mellan Tyskland och Japan men av och till är vi också i Schweiz och mot slutet i Kalifornien. Persongalleriet innehåller inte bara fiktiva figurer utan även en rad gestalter hämtade från den historiska verkligheten som regissören Fritz Lang, ett antal nazi-koryféer som exempelvis Alfred Hugenberg, vidare filmteoretikern Siegfried Kracauer och filmkritikern Lotte Eisner – dessa båda flyr i romanen från Tyskland på grund av sin judiska börd – och så Charlie Chaplin, som tilltänkt mordoffer och mördare. För övrigt har också den japanska huvudpersonen Masahiko Amakasu en historisk förebild. Ett grundstråk i handlingen belyser tidens övergång från stumfilm till ljudfilm och därvid följer Kracht också andra förlopp i Nazi-Tyskland och landets senare allierade Japan. Och det pågår en kamp mellan Hollywood och den gamla, möjligen döende, stumfilmsestetiken som man i Japan vill hålla fast vid och därför söker japanerna stöd i den tyska filmvärlden. I ett brev till det tyska filmbolaget UFA sätter Amakasu – lätt äcklad över sin formulering – en skurril mening rörande ett samarbete mellan de båda ländernas filmindustrier på pränt, en mening som mynnar ut i orden: ”en axel av celluloid mellan Tokyo och Berlin.”

Romanen börjar med ett självmord begånget enligt stränga rituella regler och den slutar med ett hafsigt genomfört självmord, som kanske delvis är en olyckshändelse. Det förra i Tokyo, det senare utanför Hollywood. Enligt författaren följer romanhandlingens struktur den japanska no-teaterns mönster och inne i textflödet finns en beskrivning av no-teaterns principer. Det är Chaplins japanske betjänt som talar:

”det essentiella i no-teater är konceptet jo-ha-kiū, vilket innebär att händelsernas tempo i den första akten, jo, till en början är långsamt och löftesrikt, sedan, i nästa akt, ha, ökar, och på slutet, i kiū, utan vidare och så raskt som möjligt når höjdpunkten.”

Åtminstone när det gäller det sista av bokens tre avsnitt är detta helt urskiljbart. Det är mycket kort och förloppets figurer spolas hastigt bort.

En form av översikt får man via ett snabbt snitt rakt genom textmassan från en punkt i Nägelis barndom, där han ligger och drömmer på en sidensoffa med blicken mot molnens bulliga mönster och med ens ”får visshet om sin speciella gåva, att en enda gång i livet kunna kasta en förbannelse över någon, men då gick förbannelsen också i uppfyllelse till hundra procent” till en punkt alldeles i slutet av romanen, där han utslungar denna förbannelse som sedan snabbt och kiū-aktigt når sin fullbordan.

Längs textens väg verkar speglar finnas utplacerade, ibland explicit men oftast mer förtäckt. Den mest påfallande spegelscenen, som också innehåller ett slags interpretation, äger rum hos en japansk frisör, som Nägeli besöker vid sin ankomst till Japan och där han låter frisören kalraka honom. Till sist inbjuds han att spegla sig för att se på resultatet:

”Två agatinramade golvspeglar, noggrant förhängda med gasväv, då det bland vissa, snarast gammalmodiga japaner, finns en något delikat övertro på en direkt förbindelse mellan avbilden och den mänskliga själen, hänger exakt mittemot varandra. Nägeli ställer sig mellan spegelduetten(?), och när hans bild hundrafalt förlorar sig i oändligheten blir hans ögonfransar fuktiga.”

Andra gånger visas samma händelse speglad i två sinnen, som scenen med Nägeli och hans flickvän Ida en sommardag vid Östersjön, en scen vi först ser som en bild av närmast extatisk lycka ur Nägelis perspektiv och sedan kanske sextio sidor senare som ett sorgligt groteskeri genom Idas minne.

Hela romanen är ytterst sinnrikt konstruerad och den är genomkorsad av anspelningar och ledmotiv. Gestalter ur Goethes ”Faust” dyker upp och försvinner, Eichendorff är där i klockklangen över en stilla nejd och figurer ur ”Nibelungenlied” skymtar fram från ett slags ”passato remoto”. Och Hölderlin får ge det dunkla slutackordet ”som en eld som sover i kiselstenar”. Det finns också en annan typ av musikaliska motiv, treklanger som återkommer genom boken och dyker upp i tre variationer jo-ha-kiū, fi-di-bus och ve-ri-tas. Kanske avbildar de tingens andning. Eller så vill författaren kittla oss lite i hjärnbarken. Sedan tycker jag mig kunna identifiera en mörk manande underström som ett par gånger genom romanens kapitel droppar ut ur sitt fördolda, alltid med samma besvärjande röst. En gång grubblar Nägeli över filmens möjligheter att låta oss ”skönja det mörka, underbara, förtrollade ljuset bakom tingen”. En annan gång lyssnar han till en japansk författare som, medan han masserar hans axlar, talar om ”det stora bruset bortom Gud”. En tredje gång är det Amakasu som simmande mot döden ur havsdjupet förnimmer ”denna planets mästarljud”. Och så allt detta nagelbitande medan Nägeli heter just Nägeli.

Språkytan är snirkligt ciselerad, beskrivningarna oscillerar mellan utsökt raffinemang och överlastad svulstighet och ibland frågar jag mig om författaren driver med oss läsare och väntar på att någon äntligen ska ropa stopp, men jag vet också att det inte blir jag. Att översätta dessa kaprioler kan naturligtvis inte ha varit lätt, men här och där undrar jag ändå.

Den japansk-tyska ”celluloidaxeln” rinner i romanens slut ut i Nägelis film ”De döda”, en film som består av disparata fragment från Nägelis tid i Japan och den visas i råversion för en inte alltför stor skara människor i en oansenlig lokal: ”Inte alla åskådare håller sig vakna.” Och nästa dag kallas Nägeli i vissa tidningar för avantgardist eller surrealist.

°°

Christian Kracht
De döda, 2018
(Die Toten, 2016)
Översättning: Anna Bengtsson
Förlag: Ersatz

Läs mer