Vineta

Morgonen efter det stora regnet var klar och liksom rentvättad. Fram på dagen kom solens värme tillbaka, men nu i kvällningen återvänder svalkan från morgonen och jag ser människor gå omkring tunnklädda och det ser ut som om de sköljer av sig i luftens friskhet. Miki är sprittande pigg och vild av luftens fräscha lätthet. Och det är något nordiskt över kvällssvalkan. Vi går vår runda och jag tittar upp mot den ännu ganska ljusa himlen och jag ser på de tunna vita molnen över det ljusblåa och jag ser eller anar månen bakom en vit gardin

1IMG_1731

och tanken går:

Till och med månen, som ändå anses död,
besväras av en dröm att lära känna dem
vars torn och torg och fjärdar han försilvrar

Ja, Aspenströms dikt om snigeln finns plötsligt här och jag tänker några rader till:

och stiger så en natt klockan tre ned hit
och finner alla borta,
strövar längs kajerna och huvudgatorna,
letar i gränderna runt Tyska kyrkan

Och så inser jag att jorden eller de här gatorna på jorden befinner sig på havsbotten. Jag känner igen Vineta, staden på havets botten vid Östersjöns södra strand i den myt som många diktare och författare sjungit om. Vineta finns i Fontanes Effi Briest och jag griper efter boken i hyllan här, letar lite och där är stället:

Immer, wenn ich diesen Sommer, die paarmal wo ich mich an den Strand hinauswagte, die roten Fahnen sah, sagt’ ich mir: da liegt Vineta, da muß es liegen, das sind die Turmspitzen…

Fast nu undrar jag om Aspenström, när han skrev Snigeln, också tänkte på Vineta, om han såg att vägen från månen till jorden och Gamla Stan är en bild av vägen från strandkanten ner till Vineta på havsbotten.

Läs mer

Jag läser ”Genom snön”

Idag är det helgdag här: Dan antifašističke borbe (Antifascistiska kampdagen) och på måndag är det nationaldagen (Dan državnosti), så det här är en långhelg, då många ger sig iväg till kusten eller letar efter andra nöjen. Men natten till idag förde med sig en temperatursänkning på tjugo grader och dränktes i störtregn och ännu faller några droppar, så de flesta vi möter på våra våta rundor har ett långt uttryck i ansiktet. Miki och jag är mest inne i väntan på kvällens uppklarnande och märkligt nog har jag inte lyckats vädra ut den varma luften ur rummen. Sommaren står som ett stort skåp här inne och väntar utan jäkt på sin fortsättning efter detta vassa snitt. Jag har börjat om med min läsning av Genom snön av Varlam Sjalamov och med hjälp av de svala fläktarna från fönstret försöker jag redan från början att tänka på vad jag ska skriva om den. Jag kladdar ner mina tankar löpande på små lappar och jag har satt upp ett slags motto eller mål för mitt arbete. Det lyder så här: ”Jag vill att det recenserade ska andas genom recensionens porer.”

1IMG_1725

Jag kritslar ner mer än jag någonsin skulle kunna peta in i min kommande text. Mina anteckningar är väl i stället ett slags byggnadsställning, fast här och där finns saker som nog ändå rakt av måste in i texten och ut ur ställningen. Då och då ramar jag in en mening eller ett stycke i boken som lyser på ett särskilt sätt mitt i det skildrades djupa förtvivlade elände. Här en sådan mening: ”Kylan som förvandlade spottet till is i luften letade sig också in i människosjälen.” En enkel mening kanske, men helt ren och fri från slagg.

Jag läser vidare med pennan i hand.

Läs mer

Emma Ahlgren: Isotopia

Dagen har varit lite lam, så jag vill låta den förklinga i en annan tonart. Här är min recension eller infiltration av Emma Ahlgrens poetiska debut Isotopia. Min text finns för övrigt också i Hufvudstadsbladet idag.

1IMG_1598

Med kärnklyvningen som inspirations- eller kraftkälla och underström rusar texterna och orden fram ur poetissans mun. Hon talar om födelsen och födandet, mannen och kvinnan, hantering av män, möten och särslitanden, våra yttersta tider, vår förtvinande plats i kosmos och naturens smala kvarblivna remsa. Och om vardagens attribut och detaljer med säkerhetsbälten, bakplåtspapper, centrifuger och urblekta my-little-pony-trosor på klädstreck eller var det Kalle Anka som blivit blek om näbben där?

Emma Ahlgren älskar språkets möjligheter. Det är nog där den starkaste kärleken i de här dikterna sitter. Hon skapar fantastiska synapser mellan orden, mellan konkret och abstrakt, mellan till leda upplevt och blanknött och det fantastiska som öppnar titthål in i andra världar. Det känns som om hon ibland får glädjefnatt över språkets rikedomar och möjligheter. Läsaren – ja, i alla fall den här läsaren – står ibland handfallen inne i vimlet och detaljerna eller småpartiklarna verkar överlista helheten. Men bara ibland för gång efter annan stiger en enskild dikt upp ur virrvarret som ett högt smalt men säkert timrat torn. Ett sådant torn är den dikt som för mig heter ”Trauma” och den börjar så här:

Trauma är en tungmetall, samlas
och lagras i kroppens fettdepåer, i
generationer. Fetast av allt är
hjärnan där den gärna stelnar.
Vikt: 279 gram.

Lite mot min vilja tänker jag nu att fett är den moderna tidens ersättning för gamla tiders blod; blodet har tjänat ut som bärare av det kroppsliga. Men låt oss återvända till tornen. Det högsta tornet jag ser i diktsamlingen är den dikt som jag nu helt enkelt ger namnet ”Skilsmässa”. Här är allting riktat och samlat och kärnklyvningsmetaforen som starkast och intensivast och härdsmältan i slutraden given:

Kärnfamiljen i Finland klyvs ofta av
en långvarig yxa, alkoholspetsad
till 80 procent manövrerad av y.

Under fission frigörs stora
mängder pockande ånga, luktfri.
Temperaturhöjning ökar risken
för explosion.

X åsamkas störst skada, ofta
lokaliserad i omloppsbanan närmast
kärnan. Ständigt cirkulerande,
nedkylande, överslätande.

De mindre partiklarna, ca 1,6 till antal
omplaceras till de yttre omloppsbanorna för att
undvika värmeskador och kontaminering.

Vid upprepade problem i säkerhetskulturen
skadas partiklarnas innanmäte
utvändigt. Ytan intakt intill
uppvriden nedbrytningstid.

Kylvattnets effekter avtar när y löper
amok i kontrollrummet.
Härdsmältan är ett faktum.

Vi ser y, vi ser x, vi ser de mindre partiklarna kollapsa i kaos av oförmågan att leva och locka till liv. Nå, detta sista var en möjligen lite skev tolkning som slapp ur mig. Det kan man stryka.

Jag ger mig ut i labyrinten mellan tornen och hittar fantastiska ordskapelser som ”mannagryning”, synapser som ”töm skvallerbyttan” eller svåruthärdliga uttryck som ”jag kräks arvsmassa” och jag tänker att om jag med allvar och intensitet läser de här för mig mindre tydliga dikterna 17 eller 27 gånger till, så kommer kanske liknande torn som ”Skilsmässa” att framträda för min inre syn.

”Isotopia”, namnet på diktsamlingen pekar mot kärnladdningar men kanske också mot ”Dystopia”, fast här och där skymtar något lite lustigt eller galghumoristiskt fram som när ”vånda vädras ut i ärmarna” på ett plagg på tvättlinan. Eller i dikten om älgen eller mannen som återuppstått som älg? Jag tycker mig känna en pust från en varmare värld, när jag läser den här raden:

Du brölar fram en erfaren åsikt med tallskott i mun.

°°

Emma Ahlgren
Isotopia, 2018
Förlag: Ellips

Läs mer

Ensamhetens slut – Benedict Wells

Nyss fick jag veta att min senaste recension publicerats i Hufvudstadsbladet för någon vecka sedan, så jag tycker att jag kan visa den här hos mig nu.

1IMG_1098

”Ensamhetens slut” är inte sin unge författares första roman utan den fjärde. Benedict Wells’ första roman, som heter ”Becks sista sommar”, blev en stor publikframgång och det har denna fjärde roman också blivit. Jag funderar över vad som ligger bakom framgångarna eller i alla fall framgången med ”Ensamhetens slut”. Något är det, kanske till och med ganska mycket. I boken finns ett tydligt utmejslat och bärkraftigt händelseförlopp och Wells kan tveklöst bygga upp spänning och locka sina läsare till undran över vad som ska komma, ja, han både väcker och tillfredsställer läsarens nyfikenhet. Och texten är till stora delar smidigt skriven – detta gäller också översättningen om man bortser från några fumliga ställen – så läsandet går nästan av sig självt. Man skulle kunna säga att läsarens största möda består i att vända blad.

Huvudpersonerna är tre syskon Liz, Marty och Jules och romanhandlingen inleds – efter en kort blick in i framtidens skuggland där vi möter romanens berättare Jules när han vaknar upp ur koma efter en olycka – lätt och ljus i deras barndom och läsaren får följa familjen i vardagen i München och under någon sommar i faderns första hemland Frankrike. Vi möter en ganska vanlig familj, tryggheten är självklar och alla är vid liv och ingen skulle kunna föreställa sig något annat, syskonen bråkar och retar sig på varandra och det är inget särskilt med det. Men så händer detta andra: Föräldrarna omkommer i en bilolycka och syskonen hamnar i största hast på internat och efter det har de nästan ingen kontakt med varandra. Var och en av dem försöker hitta sitt eget sätt att leva med katastrofens följder och den nya ensamheten, men de är alla tre på olika sätt stympade, även om Marty utåt sett verkar ha klarat sig förhållandevis bra, åtminstone i Jules’ ögon: ”Han var som en myra som efter ett kärnvapenkrig bara fortsatte oberört.”

Men Jules, som ju är bokens egentliga huvudperson, är mycket ensam och kryper mer och mer in i sig själv ända tills han efter en tid på internatet lär känna klasskamraten Alva, en flicka som också har stora förluster bakom sig, och läsaren tycker sig ana en fortsättning. Åren går och så en dag är tiden på internatet slut men Jules och Alva har inte fått varandra, inte ännu, utan det sker först långt senare. Tiden löper vidare och detta ”senare” kommer och Jules och Alva gifter sig och får sedan två barn, men eftersom den här romanen till stor del lever på sin spännande handling ska jag inte berätta mer, för då berövas läsaren för mycket av just detta.

Jag undrar inte utan irritation över varför författaren så ofta blir så platt och mekanisk i sina personskildringar. Har han för bråttom? Tråkar det ut honom att beskriva människor? Eller tycker han sig ha ett slags recept eller en liten magisk påse för beskrivningar, där han blandar egenskaper och typiska småhändelser och så är personkakan bakad. Se här ett exempel bland alltför många:

”Alla var där, även Alvas pappa, en kort, senig, lite egendomlig man med en romersk näsa och ett melankoliskt drag kring munnen som inte riktigt passade ihop med hans i övrigt muntra sätt. Blicken var stadig, huden garvad efter många klättringar i Alperna.”

Den här blandningen av bra och dåligt är störande men den förstör märkligt nog ändå inte helheten. Hur kan Wells berätta så bra och hugga tag i läsaren på ett sådant sätt med ofta så mediokert tillyxade meningar? Till förtjänsterna hör för övrigt inte bara spänningen och intrigen utan också detta att det här och där öppnas skrämmande existentiella svalg i berättelseflödet, där han låter oss stirra in i det obegripliga i hur tiden och minnet formas och deformeras runt en katastrof. Han lyckas med att skildra otäckt sköra ögonblick där avgrunden och den oerhörda förlusten gungar till i någons undermedvetna men sedan inte förs upp till medvetandets yta och en möjlighet till bearbetning.

”Marty stod blek och orörlig bredvid mig, men han hade lika gärna kunnat vara tusen mil bort. Långsamt vecklade orden upp sin ohyggliga innebörd, de sipprade in överallt, i golvet som tycktes bli ojämnt, i mina ögon som började se suddigt, i mina ben som fick mig att stappla genom rummet.”

Jag fortsätter att vrida på texten och letar efter nycklar till varför den är så bra-dålig. Kan det möjligen vara så att Wells medvetet skapar en defekt textyta i en stor del av romanen för att visa att också texten förlorar sitt liv och sitt djup efter en katastrof? Efter föräldrarnas död dör också texten. Eller vill han säga att barndomen är det enda livet? Och hur är det med titeln ”Ensamhetens slut”? Vad vill den förmedla? Det verkar som om den visar på att syskonen som vuxna förenas i bokens senare del. Men är det verkligen hela svaret? Vill Wells med det säga att för den som tidigt i livet berövats grundtryggheten inget någonsin kan ersätta drömmen om den första familjens skydd? Boken handlar kanske om en förlust som tvingar de berövade att för alltid stanna kvar i sökandet efter barndomen.

°°

Benedict Wells
Ensamhetens slut, 2017
(Vom Ende der Einsamkeit, 2016)
Översättning: Jesper Festin
Förlag: Thorén & Lindskog

Läs mer

ur Burmans KJ-biografi

I dagarna läser jag om Carina Burmans biografi över Klara Johanson och jag har mina skäl till det.

1IMG_0905

Låt mig ta er till sidan 311, vi befinner oss just vid målet efter striden för Sigrid Fridmans Fredrika Bremer-staty. Fast innan jag citerar först Burman och sedan KJ vill jag säga hur omtumlad jag är över hur nära jag som läsare kommer dessa snart hundra år avlägsna förlopp. Det förflutnas dörrar står alla på glänt för mig hela vägen från nuet och bakåt längs årtiondenas korridorer och salar. Så här säger Burman och avslutar sedan med ett KJ-citat:

K.J. hade fullbordat den uppgift, som hon kommit att betrakta som ett kall. Genom skulpturen hade hon ordnat ett fysiskt påtagligt minne av Bremer – så likt hennes egen vision som möjligt och skulpterat av hennes älskade ”Stenhuggare”. Hon kände sig matt av allt statyarbete och förklarade för Leijonhufvud: ”Både Choice och jag är i dessa tider av spänning och bestyr nära nog söndersprängda. Vi borde få vår gravplats under Fredrikas sockel…”

Och jag är självsvåldig eller enväldig i min egen värld och vänder blad fram till sidan 315, där vi befinner oss i Ellen Keys Strand. Jag minns ännu från barndomen hur vi en gång stannade till där på en resa och Pappa sa ”här är Ellen Keys Strand”, fast jag förstod inte riktigt att ”Ellen Key” var ett namn och jag hörde inte den stora bokstaven i det sista ordet och jag såg bara en oändligt lång strand framför mig och så kommer det alltid att vara. Men nu är vi på sidan 315 och det handlar om Ellen Keys hushållerska Malin Blomsterberg som KJ hade en stor medkänsla med samtidigt som hon också intresserade sig för henne. På den här sidan i boken talas det om ett nervsammanbrott som drabbar Blomsterberg och hur hon efter återkomsten från Vadstena sjukhus inte mer blir den hon en gång var. Och det slutar med att hon en dag gick ner till Vättern, tog av sig kläderna, vek ihop dem och gick ner i det kalla vattnet och dränkte sig. På hennes säng fann man sedan en lapp med ett citat av Taine: ”För att ha en idé om vad människan och livet är måste man själv minst en gång ha varit vid vansinnets eller självmordets tröskel.”

Jag lutar mig lite genom det öppna fönstret och lyssnar ut i ”parken”. Miki ligger i hörnet och sover. Vårnatten andas ohörbart och jag tänker på att Londi inte längre är här.

2IMG_0906

Läs mer