I Parcul Cișmigiu

I förrgår kväll innan Ade och jag nådde fram till Chez Marie gick vi förbi Parcul Cișmigiu. Ade pekade in mot den då mörka och regnprasslande parken och sa att dit tycker jag du ska gå imorgon, för man behöver vara ensam med en ny stad. Jag lovade att jag skulle och jag kände också hur väl tanken passade mig. Så igår efter frukosten på Trianon följde jag gatan tills den korsade eller halvkorsade en annan som jag gick över och så var jag inne i Parcul Cișmigiu. Allra först fick jag en vag känsla av att vara i Volkspark Friedrichshain i Berlin, men den förtonade strax, kanske genom sången från den ortodoxa kyrkan strax intill. Jag började gå med en blandning av målmedvetenhet och lättleddhet. Varje sidoväg verkade vilja dra mig in i sina vindlingar och ändå försökte jag hålla något slags riktning, men ganska snart var jag i småvägarnas milda våld. En obestämd lukt av fisk mötte mig varje gång jag bytte riktning. Parken är formad runt ett vattendrag eller möjligen runt flera. Snart stod jag framför svarta svanar med lysande röda näbbar. På en skylt läste jag ett ord som liknar det kroatiska ordet ”labud”, ja, det betyder ”svan”, men nu får jag inte fram det rumänska ordet.

1. IMG_3998

Rumänskan bjuder mig på en spännande gissningslek, ibland kan jag använda italienskan, ibland kroatiskan och jag njuter av de överraskande kombinationerna. Någonstans läste jag ”Izvorul alb”, den vita källan, tänkte jag. Ja, ”izvor” är ”källa” på kroatiska. Ja, språklekar blandade sig med det vilsamma blickandet ut över vattnen och med sökandet efter de små broarna som korsar sjön här och där.

2. IMG_4007

Jag klev upp på en märklig kulle som kanske är en förfallen byggnad eller grunden till en nu bortvittrad byggnad. Ur högen eller höjden sprang en källa fram. Mäktiga trädstammar ramade in det hela.

3. IMG_4011

Stigarna och småvägarna förde mig i labyrintiska slingor och gång på gång var jag tillbaka där jag nyss varit eller så såg jag minnet av mitt gående på andra sidan vattnet.

4. IMG_4026

Ibland såg träden mer levande ut i vattnets spegel än mot himlen och allting var mycket stilla och hösten lutade sig mot träden och långt ut över vattnet. Och jag följde parkens dragningskraft i krets efter krets.

5. IMG_4028

Läs mer

Hem till Hotel Trianon

Gick just hem i mörkret längs Strada Popa Tatu. Världen känns trygg och mörk. Jag gick på det gehör som jag inte har men ändå stundtals erbjuds. Adela kom, såg ut som en ängel från underjorden, var febrig och sjuk men oändligt tålmodig och det var en sådan lycka att återse henne. Jag läste Ana Brnardićs dikt om dödens vandring genom Herăstrăuparken för henne i den lilla baren här i kvarteret och vi var glada åt hur långt dikten bär över språkgränserna. Ja, Djordje Žarković har låtit dikten förbli dikt in i svenskan. Och vi talade i långa linjer genom och över tiden som gått sedan vi sist sågs och hennes svarta ögon sken i det bleka ansiktet och jag tänkte att hon är den vackraste. Någon måste ju vara det. Och så måste hon plötsligt iväg, barnen och mannen är sjuka och egentligen hon också, fast hon drack tappert av vinet.

Efteråt satt jag kvar en stund och undrade lite över var jag var och över mysterierna som hopar sig. Sedan gick jag ut på den regnvåta gatan och gick genom svagt belysta kvarter på måfå ”hemåt” mot Hotel Trianon – detta namn! – och fann det utan att veta hur. Ibland hittar fötterna hem av sig själva. Så går man genom natten och Rumänien får förbli sin hemlighet.

1. IMG_3981

2. IMG_3982

3. IMG_3983

4. IMG_3984

5. IMG_3985

Läs mer

Bukarest – ett överdådigt mysterium

Dagen har varit så proppfull och förtätad att jag just nu inte kan plocka ut något enda enskilt minne utan hjälp. Allt sitter ihopflätat med allt med både hårda och burriga knutar som telefontrådarna verkar göra i vissa kvarter. Och Bukarest är ett skönt och överdådigt mysterium med plötsligt och lömskt uppdykande halkiga håligheter – inte bara under Ceaușescus förfärande mardrömsfantasi till palats. Jag stöder mig inför natten på några bilder från ”Caru’ cu bere” – Ölkärran. Här vet jag att jag har varit.

1. IMG_3920

2. IMG_3921

3. IMG_3922

Läs mer

Karlovac i oktober

Jag kommer ofta till Karlovac, dels för att jag har ett särskilt förhållande till staden, dels för att den ligger fint inom räckhåll. Och idag var jag där på nytt, denna gång tillsammans med min syster Nilla och Miki, min specielle följeslagare. Man framhäver ofta att Karlovac ligger på fyra floder: Korana, Kupa, Mrežnica och Dobra, men denna dag verkade Karlovac ligga helt och hållet vid Kupa och när vi inte var vid Kupa letade vi efter Kupa. Här ser ni vår utsikt från restaurangen Kvaka, där vi åt en kunglig måltid i det välgörande solskenet.

1. IMG_3843

Efter maten sökte vi oss mot stadens inre delar och gick längs de gröna böljande vallar och sänkor som både påminner om och låter en glömma tiden då staden var en befästningsanläggning.

2. IMG_3847

Staden hanterades mycket ovarsamt av det senaste kriget och mycket är ännu orenoverat. Var finns pengarna eller varför finns de inte? Och ändå finns det på många ställen något försonande över förfallet och kulhålen i väggarna skriker inte så grällt som i Kostajnica. Staden har en lugn andning och ändå finns här en puls, ett sällskapligt mänskligt liv och de vackra gamla kaféerna utmed vallarna är fulla av folk.

3. IMG_3854

Trg Bana Jelačića är ett centralt torg som lite trött verkar vänta på något, kanske på någons ankomst. Men vems?

4. IMG_3861

Kupa är Kupa och speglar allt i sin mäktiga spegel. Livet under vattnet verkar minst lika sant som det ovan.

5. IMG_3844

Och min historia är rund så nu är vi eller snarare Miki på den sista bilden återigen någonstans i närheten av Kvaka.

Läs mer

Vid Una

Floder är sedan länge något särskilt för mig, men efter min flytt till Zagreb har floderna blivit ännu mer betydelsefulla och ofta har jag på senare år tänkt på Ungarettis dikt ”I miei fiumi”. Min hemmaflod är Sava men det händer att jag går längs Kupa eller att jag blickar ut över Krkas vatten. I min nya värld – som väl inte är så ny längre – finns det en stor rikedom av floder. Jag har färdats längs Soča och paddlat vid samma flods mynning, vid Isonzos mynning. Floder är ju ofta gränser. Ja, och härom dagen var jag vid den underbara floden Una, som delvis bildar gräns mellan Kroatien och Bosnien&Hercegovina, en flod som är känd för sitt klara vatten. Länge stod vi på bron över Una vid Hrvatska Kostajnica, vi stod där och såg på de jättelika fiskarna som kraftfullt stod stilla eller nästan stilla mot strömmen. Var det foreller? Någon tyckte det, någon sa emot. Och när vi vände blickarna mot öster såg vi en rufsig övärld leka med Unas yta och vi såg mjuka kullar kanta flodens lopp. Om man lutar sig in över floder och insuper deras andning blir de till världar och man kan lätt tänka sig en färjkarl vid någon av stränderna. Varje flod har nog sin Vasudeva.

1. IMG_3791

Läs mer