Jelenovac – Vrhovec

Miki ligger utmattad på soffan och det går inte att tala med honom. Själv sitter jag trött, men varm om kinderna av all solen, vid bordet och fumlar lite med tankar och tangenter. Bakom oss har vi en lång eftermiddag till fots med Gabi i Jelenovac. Vi började med att gå lite fel längs ställvis ganska leriga stigar.

Efter ett tag fick vi nog av halkandet och vi bestämde oss för att gå tillbaka ner en bit för att sedan ta oss upp någon annanstans. Miki pinnade muntert på hela tiden och då och då blev det ett hundmöte. Gabi och jag pratade om det ungerska, om planer och så luftade vi ut lite universitetsskräp ur hjärnorna.

Vi kom högre och högre och luften var härligt klar och himlen förunderligt blå, jag vet inte när jag senast haft så mycket blå himmel. Varje dag bär blå hatt.

Så gick vi ett tag bland hus, en del av dem förfallna och vi smög in i några av de igenväxta trädgårdarna och kikade in genom de trasiga fönstren. Vi människor funderade på vem som bott här eller där eller vad man haft i det stora huset. Miki undersökte marken. En ganska lång bit gick vi längs en bilväg, men det kom nästan inga bilar. När vi kom till vägskälet, där Miki och jag förra gången hade tagit av åt vänster, tog vi av åt höger och fortsatte uppåt.

Kort därefter nådde vi åsens kam och började följa den mot Vrhovec. Gabi opererade knäet i somras, så vi tänkte att det kanske var bäst att undvika att gå den långa vägen neråt mot staden igen. Och det finns en buss som går från Vrhovec och ner till Ilica. Vi letade oss fram till en hållplats och sedan väntade vi och tittade ner i dalen och upp på nästa ås och bort mot alla de följande åsarna.

Jelenovac

Himlen spände upp sitt höga blåa tält direkt på morgonen, den elaka vinande buran från gårdagen var borta och vi stämde möte med Janica i stan. Vid middagstid hoppade vi på spårvagnen och for mot nordväst och steg av vid Jagićeva som ligger lite väster om stadens mitt. När vi kom fram förstod jag att vi var tidiga eller att Janica och hennes lille son Jan var sena, det beror på hur man vrider tiden under det höga blåa tältet. Miki och jag gick genom parkerna uppåt och vidare längs Vinogradska. Jag sa till Janica att det var vackert och då tyckte hon att vi kunde ses uppe i Jelenovac, en härlig parkskog eller skogspark på bergssluttningen. Snart nådde vi parkens ingång.

Miki tyckte det var spännande och tassade glatt uppför trapporna mellan träden. Luften var redan märkbart högre och renare och liksom krispigare.

En liten stund senare kom Janica med bilen och så plockade hon ut barnvagnen och satte Jan i den. Miki nosade nyfiket och slickade lite på Jans händer och gjorde ett försök att hoppa upp och ge honom en puss på kinden. Jan tittade intresserat på Miki. Och så började vi gå igen.

Jag tänkte att det här kanske vore en plats att bo på, som på ett litet moln alldeles ovanför staden. Vi som kunde prata pratade lite om hur det skulle vara att bo i Jelenovac. Antagligen bra. Ja, något att tänka på. Det skulle vara bra där uppe för Miki och ändå inte är det långt till själva staden.

Nej, det kan inte bli ett sådant här spännande hus med snidade träbalkonger, det fattar jag, men lite längre ner finns det också vanliga hus med vanliga lägenheter.

Jag vet inte hur lantlig jag är men jag vet att jag då och då längtar efter naturen, kanske är det Jelenovac jag längtar till.

Rijeka i minnesbilder

Så, nu befinner vi oss i återkomstens lugna antiklimax. Miki ligger och blundar på sängen och jag plockar lite förstrött bland minnesbilderna. Christine och Leon har nått sitt hem uppe på berget. Så här såg några av ögonblicken från dagarna och kvällarna i Rijeka ut. Vi åt frukost i solstrimman på Korzo, den korta stunden mellan skugga och skugga:

Gång på gång under dagarna gick vi upp och ner för de tre trapporna till och från vårt rum hos Mamma Maria. Det knarrade fint i de två översta trappornas trä.

Solen sken starkt under dagarna och allra starkast verkade den skina över de blommande gnistsnåret strax ovanför Gamla stan.

Havet är nära överallt och ofta drogs vi ut till kajerna och pirarna, som här i solnedgången.

Gränderna som löper bortom det blänkande marmortorget där Korzo börjar eller slutar påminner om gångna tiders Italien…

Till och från Trsat

Aldrig har de 561 trappstegen upp till Trsat varit så lättgångna som idag. Miki och jag stretade upp i munter trav och betade av avsats efter avsats. Här och där stannade vi upp och nosade eller kikade in i något prång.

Snart var vi uppe på samma höjd som borgen och gick sedan en ganska plan sträcka bland annat över den hundförbjudna kyrkogården. Uppe i borgen mötte vi Christine och Leon som tagit bussen upp. Miki och jag gick till fots av två skäl: dels får hundar inte åka buss i Rijeka, dels är det roligare att gå.

Luften var hög och kändes ren och om man stod i lä kändes värmen från solstrålarna. Vi åt en måltid tillsammans och Leon fick leka lite på en lekplats. Nedanför oss välvde sig Kvarnerbukten kantad av Istriens berg.

Ja, och så skildes vi åt igen och Miki och jag gick med lätta steg neråt neråt, liksom rullande. Jag höll mig lite i ledstången ibland för att inte störta.

Den nedersta delen av trapporna gick vi i skuggan: en, två, tre, fyra, fem och så en avsats – en, två, tre, fyra, fem ibland sex och så en avsats. En klokt anlagd trappserie.