Vid Vrbaska ulica finns inte tiden

Nyss gick jag från mitt arbete genom några mörka kvarter bestående av en blandning av höga och låga hus och ödetomter bort mot spårvagnshållplatsen Miramarska. Luften var kall och rå men jag höll en varm burek sa sirom i ena handen. Det var gråmörkt, men min burek var som ett slags lykta också – ni vet en sådan som lyser utanför eller innanför färgfältet: infra-ultra-silver-guld. Jag följde Miramarska som är en rätt lugn och obetydlig gata, fastän den ställvis är rätt bred. I sydlig riktning rinner den liksom ut i sanden strax innan den körs över av den stora trafikleden Slavonska och blir till en något oklar gatuadress för Romski restoran. I nordlig riktning vet jag inte vad som händer den, men den verkar fortsätta efter den mäktiga korsningen med Vukovarska. Det bästa stället är där den lilla bygatan Vrbaska mynnar ut i den.

bild-70

Här stannar jag alltid till, även om jag skulle ha bråttom, för här räknas inte tiden, det vet jag. Och om ni följer dess sträckning med blicken så tror jag att ni förstår vad jag menar. Vilket århundrade är det här? Det är hur lätt som helst att svara ”inget” och ändå blir man inte alls rädd när man säger det, för det känns som ett evigt här och hemma. Och där borta går en man. Han har en påse i ena handen. Kanske är han på hemväg…

Läs mer

Lite mera Čazma

Jag håller er kvar lite till i Čazma med ett slags milt våld som alla kan värja sig emot. Efter att Toma och jag kommit ner från kyrktornet och efter att han spelat lite på ”orgeln” i parken framför kyrkan gick vi upp på en kulle där stadens museum har sin plats.

bild1-67

Utsikten över landskapet nedanför är vid och skön. Vi läste lite på en tavla med en text om stadens historia och jag fastnade för den turkiska tiden som varade från 1552, då turkarna upprättade en sandjak här, fram till 1606, då den ungerske adelsmannen och kroatiske banen Toma Erdődy befriade staden. Trakten kring Čazma ligger inom det område som kallades Militärgränsen och som en gång utgjorde en buffertzon mellan de Habsburgska och Ottomanska rikena.

Uppe på kullen mot ytterkanten finns ruiner efter en gammal befästning och i mitten finns ett gravmonument från andra världskriget med mosaiker av Edo Murtić.

bild2-68

Vackrast är lövträdslunden i det ena hörnet. Platsen andas med långa tysta andetag från avlägsna tider och jag kände en dragning inåt under träden.

bild3-68

Men så kom vi på att Zdenka och Luka kanske väntade på oss, så vi letade oss ner från kullen igen och följde några gator till den plats där vi hade lämnat bilen. På ett kafé på andra sidan gatan satt Zdenka och Luka vid ett kafébord och drack något. Zdenka pekade på ett äppelträd med underbara klarröda äpplen i en trädgård ett litet stycke bort och vi gick fram till staketet alla fyra för att beundra de härliga frukterna.

bild4-68

På skoj – eller kanske inte helt – sa jag till Zdenka att hon och jag skulle smita in genom grinden och plocka några. Jag tittade efter ansikten i husets fönster och beräknade snabbt avståndet från grinden till trädet, men släppte sedan tanken. Inne i huvudet hörde jag ropet ”Frukttjuvar!” från ett dramatiskt tillfälle i min barndoms äppelpallartid i Varberg.

Läs mer

Jesen u Zagrebu

Jag tror det är dags för några klassiskt sköna höstbilder från Zagreb. Idag när jag kom ner från ett möte uppe i den amerikanska skolan gick jag ett stycke längs Vlaška och sedan över Europski trg och tänkte på hur vacker denna stad är under den klarblå hösthimlen. Även om jag nu ganska sällan åker in till stan, eftersom jag har det så ombonat och bra i mitt hemkvarter är det betryggande för skönhetssinnet att veta hur vacker innerstaden är.

bild1-60

bild2-60

Läs mer

Drömmen om Trieste – San Giacomo

Jag har aldrig åkt så ofta till Trieste som nu. Två gånger på mindre än två veckor har jag varit där och dessemellan var Trieste genom Claudio Magris här i Zagreb. Håller jag på att rycka upp bopålarna? Troligen inte, det här är nog en de långa andetagens förändring. Men det är också sant att något speciellt hände mig i Trieste den här gången. Det var den andra dagen och Ale sa till mig att hon ville visa mig runt i en ny stadsdel, ja, ny för mig alltså. Vi tog bussen till San Giacomo, man kan visst gå till fots men Ale hade skadat den ena foten och ville spara den lite grann åtminstone. San Giacomo är en stadsdel där de flesta som lever och bor är arbetare eller immigranter. Ales far kom dit som ung på 1940-talet, då många italienare fördrevs från Istrien. Hon visade mig gatan där han hade bott under den första tiden i staden. Och vid samma gata, Via San Marco, ligger den lilla trattorian ”Frittolin alla Casetta”. Där gick vi in och sedan ut på den lilla gården bakom och satte oss vid ett av borden. Ale tänkte att vi skulle möta San Giacomo med en måltid. Vi beställde in hemgjorda gnocchi med diverse fiskar och skaldjur och vitt vin och vatten.

bild1-58

Vi åt gott och servitrisen lyckades till och med trolla fram de cozze som först inte fanns – och Ale berättade om San Giacomo och jag kände mig märkligt hemmastadd från första stund. Det vilar något lite gammaldags över de här kvarteren, det finns inga drinkbarer för turister, inga souvenirbutiker, men rejäla och rustika små matställen och barer. Det kändes också lite som om jag flyttades några decennier bakåt i tiden. Ale sa att San Giacomo inte är något för alla, men att hon kunde tänkta sig att stadsdelen kunde vara något för mig. Och visst har hon rätt. Efter maten gick vi lite hit och dit och jag kände på atmosfären och tog lite bilder.

bild2-58

Vissa delar är lite ruffiga medan husen i andra är restaurerade på ett vackert och klokt sätt. Små hus, stora hus, ganska oregelbundet och blandat och här och där i slutet av gatan eller gränden blänker havet. San Giacomo befinner sig ovanför den nya hamnen.

bild3-58

På ett ställe gick vi ut på ett slags torgterrass som är omgiven av vackra, stillsamt gamla hus. Jag fastnade särskilt för det blåa huset, som man inte kan undvika att lägga märke till, och Ale sa att hon också letat efter lägenhet just vid det här torget en gång…

bild-59

När jag inte så långt senare kom tillbaka hem till Zagreb och Hvarska 10 drabbades jag av en ovanligt stark hemkänsla. Konstigt nog har jag aldrig känt mig så rotad här som just nu. Det var som om något i mig värjde sig mot San Giacomos trollkraft. Men mer om detta en annan gång…

Läs mer

En eftermiddag i Kontovel

Innan jag lämnade Trieste för den här gången for jag tillsammans med Ale och Piero upp för bergsluttningen till byn Contovello eller Kontovel som det heter på slovenska. Här upp, precis som i de flesta av byarna i Triestes uppkanter, talar de flesta slovenska. Nå, vi for upp dit för att äta i byns ozmica (på ”italienska” ”osmiza”, uttalet blir detsamma) som är härligt placerad rakt ovanför havet. Nej, så uttrycker man det inte, men jag litar på att ni förstår. En ”ozmica” är ett matställe som under några korta perioder om året serverar traktens vin, ostar, korvar och ”kötter". Vi satte oss vid bordet som hade namnet ”muretto” och stod alldeles invid en låg mur ytterst på stupet mot havet. Ja, och vi åt pancetta, salame, prosciutto och olika ostar. Till det drack vi vin, jag vitt och Ale och Piero rött, så nu vet ni. Eftersom jag har en diskret sida tog jag inga bilder under måltiden, inga ansiktsbilder och tuggbilder. I stället fotograferade jag vinklar av byn:

bild1-58

bild2-58

Och så riktade jag kameran mot havet under och framför oss.

bild-58

Och som många av er vet är det den här byn som Umberto Sabas dikt ”Contovello” rör sig i.

Läs mer