Kväll i Klanjec

Igår sparade jag slutdelen av den lilla resan genom ett hörn av Zagorje, men nu vill jag visa er några bilder från seneftermiddagen och kvällen i den lilla staden Klanjec. Det var bara Toma, Zrinka (vars svärmor vi besökte i byn Donji Zbilj, som ni kanske minns) och jag och hundarna Miki och Muggs som tog den vägen. De andra åkte till Kumrovec. Nå, efter en färd längs slingrande vägar nådde vi fram, steg ur bilen någonstans i den lilla stadens diskreta mitt och riktade blickarna först uppåt mot det stora ljusa franciskanerklostet. Toma funderade lite över varför munkarna inte tog vara på äpplena, varför det låg så mycket fallfrukt under träden vid klosterväggen.

1IMG_3049

Sedan vände vi oss nedåt mot museet som inrymmer skulpturer av stadens son Antun Augustinčić (1900-1979). Och efter det gick vi runt bland skulpturerna i den omgivande parken.

2IMG_3058

Vi gick runt ganska länge och jag tog många bilder, men visar bara en och säger lite hemlighetsfullt att Klanjec väntar på er. Då kan ni se med egna ögon.

Sedan gick vi uppåt längs huvudvägen och pekade på de olika husen och undrade över deras ålder och över Zagorjes småstäder i historien. Toma sa något om att det funnits en repfabrik i Klanjec, eller minns jag fel nu?

3IMG_3067

Vi kom förbi ett hus med en underbart lummig balkong och så utspann sig ett litet samtal om denna lummighet och vilket växtslag det gröna var av.

4IMG_3069

Zrinka tröttnade efter en stund och började gå neråt, men Toma och jag fortsatte uppåt och hundarna med oss och efter en stund nådde vi utkanten på höjden. Jag tog några bilder där uppifrån och vi begrundade utsiktens skönhet.

5IMG_3074

Sakta gick vi neråt igen och nådde så småningom en bar av det slag som Toma kallar ”birtija”. Där satt Zrinka med en öl och varken väntade eller inte väntade på oss. Vi tog också in eller ut varsin öl.

Läs mer

Utflykt till Ästad och Byasjön

Igår eftermiddag gjorde Alex, Miki och jag en utflykt med Nilla till det halländska inlandet. Ett av de bästa ögonblicken upplevde vi på terrassen bakom Ästads vineri med varsitt glas härlig äppeldryck gjord på ingenting annat än äpplen. Vi satt i skuggan och spanade ut över markerna. Landet var torrt som nästan överallt annars här nu, men vattnet i dammarna blänkte uppfriskande. Vad finns det egentligen i de där dammarna? undrade vi.

1IMG_2707

Efteråt gick vi längs en slingrande väg ner genom hagarna ner till Byasjön, där vi hittade en helt egen plats. Där slog vi oss ner under några timmar som kom att förklädas till en oändlighet. Vattnet i sjön var behagligt varmt utom på den plats, där vattnet från dammarna mynnade ut. Där var det behagligt kallt och Miki valde det stället till att släcka törsten och svalka tassarna.

2IMG_2711

Vad vi gjorde går inte att säga med bestämdhet, men ungefär så här var det nog: Vi simmade, låg och gungade på bryggorna, vadade utmed stränderna, satt under träden…

3IMG_2718

4IMG_2721

När eftermiddagen vände mot kväll plockade vi ihop våra saker och vandrade tillbaka uppåt längs den lilla vägen. Länge stod vi sedan och lät blickarna leta sig ner emot sjön igen.

5IMG_2734

Läs mer

Velika Planina

Plötsligt befinner jag mig i en storm av händelser och förebud om det kommande. Det nyss förflutna glider mig nästan ur händerna, men jag vill i alla fall snabbt, innan de försvinner ur sinnet och minnet, visa några bilder från den underbara högplatån Velika Planina som breder ut sig i norra delen av det centrala Slovenien. Vi for dit på vindlande vägar Igor, tre fransyskor, Miki och jag, kanske åkte vi runt hela bergsområdet innan vi slutligen ställde av bilen och började vandringen uppåt. Efter ett tag nådde vi höjderna, vi gick bland bergskor med kalvar och vi gick förbi som grönögda vattendrag och bergen höjde sig mjukt, inget högre än det andra och nu sviker mig rösten och jag ger ordet till de vänligt böljande höjderna.

1IMG_2354

2IMG_2365

Och för att ingen ska sakna en ”Gastgeber des Bildes” så visar jag Miki där han går genom gräset bredvid Igor.

3IMG_2377

Läs mer

Sången om Trieste och havet

Då och då lockas jag att skriva samma sak som jag skrivit tidigare, möjligen i en något förskjuten tonart. Det är kanske ett tecken på att jag fortsätter att vara jag. Och de flesta av er följer mig inte alls lika noga som jag följer mig själv, så de här upprepningarna märks bara av de allra innersta kännarna och de förstår, tro mig, de vet att upprepningen är det som gör livet till en sång. Så nu vill jag sjunga för er om Trieste och havet, ännu en gång, som vågorna mot kajerna och pirarna. Trieste är inte bara en stad vid havet utan det är en stad med och i havet och havet är i Trieste. Tänk bara på hur djupt in Canal Grande sträcker sin arm, till Piazza Ponterosso och den mäktiga San Spiridone och längre.

Men låt oss nu luta oss ut över havet vid Salone degli Incanti (Vecchia Pescheria) och dess obegripliga klockstapel. Det här var ju en fiskmarknad innan det blev till en elegant och linjeren plats för utställningar av gigantiska mått kanske för jättar. Varför denna klockstapel? Eller nej, den står bra där och den klär havsytan under sig eller tvärtom havsytan klär den som en sidenschal som tillfälligt glidit ner.

1IMG_2204

Vi släntrar ett stycke längs kajerna i riktning mot Canal Grande. När vi har passerat Molo dei Bersaglieri är vi strax vid ”Il monumento dei Bersaglieri e delle Ragazze di Trieste” med sina gestalter och sina vita trappsteg ner i havet. När jag går nerför dem får jag ofta svindel och känner mig som om jag gick uppochner, huvudet under vattnet, kanske i Vineta, och fötterna i himlens lägsta skikt, alldeles intill havsytan. Ja, ni får pröva.

2IMG_2208

Till sist går vi ut på Molo Audace, där så många bilder tagits, så många filmer spelats in och så många berättelser fötts och ändå kommer aldrig någon av alla dessa hungriga att kunna ta det allra minsta från denna pir, detta torg över havet som gör Trieste till en stad som svävar och svävar och hotar att slita sig och ge sig av men alltid stannar för jordmagnetismen drar så djupt och starkt just här.

3IMG_2209

Läs mer

Kaffe i Inat Kuća

En av dagarna i Sarajevo gick jag i trevligt sällskap till Inat Kuća (Trotsets hus) och drack kaffe på bosniskt vis (det gör man förstås inte bara där). Vi möttes i Baščaršija och gick sedan mot Miljacka och över bron. Solen sken just då, men vädret bjöd annars på ett randigt äventyr av skyfall och heta solstrålar. Alla tre hade vi paraplyer.

1IMG_1931

Vi valde ett bord ute på terrassen ovanför floden. Om ni undrar över vattnets färg, så tror jag det kommer sig av alla störtskurarna. Jag minns inte Miljacka så brun från andra gånger då jag varit Sarajevo.

2IMG_1936

Till kaffet åt vi baklava och rahat lokum och allt var som det skulle.

3IMG_1937

På andra sidan Miljacka såg vi den vackra byggnaden Vijećnica, som före kriget var nationalbibliotek. Kanske finns fortfarande några av böckerna kvar, men nästan alla förstördes under de serbiska angreppen. Själva byggnaden har dock återställts till sitt tidigare skick och är nu ett nationalmonument, fast ärligt talat vet jag inte vad det riktigt innebär. På bron pågick, medan vi satt i Inat Kuća, fotografering av ett brudpar, fast på bilden ser ni bara bruden.

4IMG_1939

Och utmed floden såg vi också andra vackra hus, om än av anspråkslösare slag än Vijećnica. I fonden höjde sig gröna kullar, något för ögat att beta bland eller vila på.

5IMG_1943

Läs mer