en eftermiddag i paradiset

Mitt emellan Zagreb och Karlovac ligger den lilla staden Jastrebarsko mellan gröna kullar och åsar. Miki och jag for med Toma, Steph och hennes Muggs till en by på krönet av en av dessa åsar.

1IMG_6001

Vi skulle hälsa på Alisija och Krešo, gamla vänner till Steph. Tillsammans med dem lever också tre hundar och tio eller fjorton katter, minns inte. Vi fick det varmaste tänkbara mottagande och vi slog oss ner på deras terrass med blick över dalen och berget Japetić på andra sidan. Och maten kom ut på bordet, rätt efter rätt och vi drack öl och hemgjord rakija till och allt smakade härligt. Miki kände sig som hemma bland både människor och hundar.

2IMG_6008

Och det visade sig att Alisija känner Ivana på Famica i Našice, alltså att hon redan hade ett slags förbindelse med Miki och hon ringde snabbt till Ivana och berättade vem som var på besök. Lille gammelhunden Muggs från Kanada höll sig ganska stilla men var ändå med.

3IMG_6004

Och Miki gick från den ena till den andra och lät sig klias och klappas och dessemellan slank han ner i trädgården och snokade runt bland buskar och snår. Han är ju en bondgrabb och vet något om markerna.

4IMG_6029

Till sist gick vi alla ner i trädgården som består av en smal ganska brant backe ner mot dalens botten, en backe fylld med underbara fruktträd av många slag och någonstans mitt i stod två höga lilablommande doftande syrenbuskar. (Nej, jag hade lämnat kameran på terrassen.)

Och så blev det dags att bryta upp och vi tog farväl och gick sedan längs vägen mot bilen. Nu hade vi en annan dal i blickfånget under oss. Här skulle man bo, viskade den ljumma vinden i mitt öra…

5IMG_6031

Läs mer

Hemåt…

Vissa dagar tänker jag på det här med var jag ska bo ”sedan”. Trieste har glidit bortom synranden, kanske för alltid, kanske bara tillfälligt. Jag skulle vilja skaffa mig en lägenhet där Miki och jag kan bo. En bostad som är vår, inte för stor, inte för liten och gärna i ett område som detta, kanske just här någonstans, om jag kunde hitta något ledigt och inte alltför dyrt. Just nu undersöker jag de två liksom rundgående gatorna Kornatska och Brijunska. Atmosfären där känns vänlig och det är nära till allt jag känner väl och tycker om från livet här på Hvarska. Det får inte vara för slitet, eftersom jag inte är händig, men inte heller för sterilt välordnat, för det hanterar jag inte så bra själsligt. Det måste finnas ett slags ”hemjord” där jag eller vi ska bo. Husen måste andas och kanske ha lite skråmor och man ska kunna ana ett slags årsringar i dem. Och det ska finnas träd och buskar, gärna med ätbara frukter: valnötsträd, plommonträd och vinrankor.

1IMG_5894

Jag undersöker de här gatorna och husen för att förstå mig själv och vad jag tycker om, vad som skrämmer mig och vad som lockar mig. Och jag tänker också på årstiderna, så jag måste nog gå runt och nosa under minst ett år, innan jag kan veta. Fast skulle jag plötsligt finna ”det rätta”, så skulle jag nog veta, även om året inte har gått sitt varv.

2IMG_5895

3IMG_5896

Läs mer

I Mraclin igen

Sedan Vesna och jag för några veckor sedan fick de dunkla trähusen i Turopolje på hjärnan, så dyker de gång på gång upp i verkligheten och igår fick Eva också uppleva dem. Vi valde att åka till Mraclin som är den allra märkligaste av byarna i området. Här är nog vartannat hus ett av dessa sagohus. De äldsta nu levande husen är kanske trehundra år gamla, men före dem fanns andra nu undergångna hus byggda på liknande sätt – utan spikar och skruvar – och i samma material – ek. Och fortfarande byggs och renoveras trähus i Mraclin.

Vädret var milt och mjukgrått och gav en lite drömsk och töcknig atmosfär åt husen i byn. Vi gick längs huvudgatan som egentligen är den enda gatan utom i det korta avsnittet alldeles i mitten nära kyrkan. När vi tittade in i det som man kanske skulle kunna kalla sidogatorna, så öppnade sig fält och ängar direkt bakom husen. Och grönskan flöt ut i ränder mot huvudgatan.

1IMG_4317

Vi gick förbi mitt favorithus, detta spökskepp med den dunkelt slutna balkongen. Hela husgestalten är inåtvänd och förtegen och verkar gömma mycket mer än den visar.

2IMG_4318

Miki gick och snokade och spanade efter katter och vi människor tog bilder och funderade kring husen och deras historia.

3IMG_4320

4IMG_4321

Många av dem är ännu bebodda eller verkar åtminstone möjliga att göra beboeliga igen, medan andra för länge sedan har lagt framtiden bakom sig och nu bara står där utlämnade åt tidens tänder och klor.

5IMG_4323

Läs mer

Åter i Samobor

Nyss tänkte jag något om att städer blir olika beroende på i vems sällskap man besöker dem. Och visst är det så eller kan vara så, men när jag tittar på bilderna från dagens tur till Samobor, så ser jag att jag valt ut nästan exakt samma vinklar som när jag var där med Toma för en dryg månad sedan. Jaja, jag har väl en bestämd uppfattning om hur Samobor ser ut.

Dagen var mjuk och lite dimmigt mulen och luften var utan kyla. Vi gick längs potok Gradna som man ju gör när man är gäst i staden.

1IMG_4247

Och Miki slet sig gång på gång och hoppade upp på muren och hängde sedan i farliga ställningar ut över vattnet.

2IMG_4253

Vi gick över små broar som det finns många av och jag tog den klassiska bilden, där jag tycker att det ser ut som i Nova Ruda i Polen.

3IMG_4260

Vi gick förbi stadsmuseet med dess grundare, Ivica Sudnik, i lätt framåtbörd pose framför.

4IMG_4261

Och så vandrade vi vidare längs floden och såg åsnor och hästar och passerade sedan över både en och två broar och nådde så småningom en liten kyrka invid berget. Där stannade vi en stund och gick lite hit och dit under de vackra valven.

5IMG_4274

För att ni inte ska tro att vi fick gå hungriga kan jag berätta att vi under timmarna i Samobor åt både rudarska greblica (”gruvarbetarplåt”) och kremšnita. Samoborska kremšnita är som alla vet den bästa.

Läs mer

Vykort från Bukarest

Arbetet har lagt mig i bojor, så idag blir det bara ett vykort med ett fåtal i hast ditrafsade skrifttecken. Det är en hälsning från sagans eller drömmens Bukarest. Nej, kroppsligen är jag inte här längre, men själen dröjer sig kvar, kan inte lämna staden vid floden Dâmbovița eller staden där jorden kröker sig åt andra hållet. Jag tror att det fattas en liten bit av jordradien just här i Bukarest. Den ligger som en blänkande benbit benvit i en av de många groparna som sväljer och sväljer. Och husen kryper in i sina växthöljen och stickar bara upp eller ut ett torn i det ögonblick då en uppmärksam vandrare kommer förbi.

1.IMG_3994

Läs mer