Eftermiddagen skänkte jag mig

(Jag måste nog först tacka solen för att den ännu skiner in på mitt bord medan jag skriver det här.)

Förmiddagen gick i arbetets tecken, kanske lite väl argt och sammanbitet, men jaja, jag fick en del gjort. Enda avbrottet var en kaffe på Simpa i bästa sällskap, men sedan upp igen och slåss med texterna, både mina och andras. Är det kanske det som är mitt egentliga yrke eller kall, detta att brottas med texter?

Eftermiddagen skänkte jag mig. Jag for in till stan och knatade uppför alla trapporna till Gornji grad (Övre staden). Solen däruppe lyste med en ljus och betvingande mildhet, allt rörde den vid och husen stod sövda och eviga i solgreppet omslutna av det där ljusblåa som nog är himlen. Och här och där vilade en vit lite fjunig molnslöja.

Rätt länge strövade jag runt i den där parken snett bakom det vita tornet Lotrščak; Park Grič heter den nog. Jag läste lite på en skylt om de medeltida gravarna där, men inget hittade in i minnet mer än en vag känsla av att de nog är någon annanstans. Ja, och så tänkte jag något om att det är här man mäter temperaturen i Zagreb, är det varmt här, så får resten försöka känna åtminstone något liknande. Ett av husen, ett smäckert ljusgult hus nära kanten, påminner mig alltid – med rätt eller orätt – lite om den byggnad som Italienska institutet i Stockholm är inrymt i.

1IMG_8743

Huset är så tunt att man nog måste ha sängarna på längden, om det nu finns sängar där inne. Om man tittar ut från muren alldeles invid detta hus har man en vacker utsikt, en ögats flykt över en sänka, bort mot en ståtlig byggnad i vitt och gult i som jag inte vet något om. Det må vara mig förlåtet.

2IMG_8745

Jag vänder blicken in mot parken igen. Idag är jag er fotograf och er lite drömska Reiseleiterin. Alla har rätt att avvika. Ett av husen tittar lite speciellt på oss. Ja, det med ögat.

3IMG_8746

Så lämnar jag parken och kommer ut på Ulica Antuna Gustava Matoša, en gata som är benämnd efter en författare med ett kort och dramatiskt liv och ett – i alla fall på bilderna jag har sett – romantiskt utseende. En av hans dikter heter ”Utjeha kose”, ”Hårets tröst” – en sådan titel väcker nyfikenhet. Men jag svänger in i en trång gränd som för nerför en trappa, Kapucinske stube, och stannar upp just där trappan börjar. Och där har vi det där ståtliga för mig så okända huset igen, lika vackert som nyss.

4IMG_8747

Och sista bilden som er fotograf nu vill visa er är tagen från den lilla ”terrassen” ovanför kaféet Palainovka vid Ilirski trg. Ja, ni ser det ni ser. Träd, lönnar kanske, och tegeltak och den där tunna lätta blåheten. Skänker kanske lika mycket tröst som håret i dikten…

5IMG_8751

Läs mer

Karlovac – en gåta

Från sagans Rastoke kom vi fram emot kvällen till verklighetens Karlovac – men hur verkligt är egentligen Karlovac? Det var tredje gången jag mera på riktigt gick runt i staden och jag tänkte på att jag under mina tidigare besök aldrig lyckats få något grepp om den. Ändå vet jag sedan rätt länge något om den stjärnformade stadsplanen. Staden uppfördes som ett slags befästningsanläggning i slutet av 1500-talet för att skydda Habsburgarriket mot osmansk invasion. Lite påminner dess struktur om det friulanska Palmanovas, fast Palmanova verkar mindre grönt och mer påtagligt stjärnformigt ännu idag. Detta sagt utifrån min intuitiva upplevelse av de båda städerna.

En annan sak som präglar Karlovac är floderna. När man går omkring korsar man gång på gång breda vatten. Fyra floder flyter genom staden: Korana, Mrežnica, Kupa och Dobra. En tredje sak är allt det gröna: flodbankar, gamla vallgravsområden? och parker. Ögat blir liksom mätt och sömnigt av allt detta betande i grönskan. Det fjärde är tomheten, ja, det är ofta tomt på torgen, längs gatorna och i grönområdena. Marken i staden känns vidsträckt och avstånden förlänger sig själva under blicken. Det femte är det milda förfallet. Vad menar jag då med ”milt” här? Många av byggnaderna i de centrala delarna är vackra och mäktiga men mycket slitna och även skadade av det senaste kriget och förfallet pågår stillsamt och åtminstone till synes oavvändbart. Och ändå är det inte svårt att tycka om staden och kanske till och med hitta ett slags hemkänsla i prången och skrymslena vid ändpunkterna av de slitna gatorna bland de trötta husen med sin flagnande puts.

Staden andas ro med långa jämna andetag och ett slags hemligt sjudande liv verkar pågå i dess bakgator och bakom gardinerna i husen med de kroknande takåsarna. Hur verkligt är Karlovac? Staden tycks leva i en djupare fåra av tillvaron och i mig har många frågor om den väckts. I stället för den förtätade verklighet, man ibland pratar om när man vill betona intensitet hos något, verkar något motsatt finnas här: ett slags förtunning och spridning, något som rinner in genom alla hål och skapar ett nät eller en spröd helhet.

Förlåt, jag märker att jag åtminstone delvis talar i gåtor, men jag kommer tyvärr inte närmare något sant här. Jag vet bara att jag måste tillbaka.

Bilderna här återger glimtar från Tomas och min rundvandring: ett hörn av Trg bana Josipa Jelačića med den ortodoxa kyrkan, en trött gata i de centrala delarna, en vacker husrad invid det som jag tror är en före detta vallgrav, en blick längs Kupa och till sist samma hörn som i början men ur en annan vinkel.

1IMG_8676

2IMG_8679

3IMG_8684

4IMG_8686

5IMG_8704

Läs mer

På Nationalmuseum i Sarajevo

En av mina Sarajevo-dagar var Merima och jag och lille Benjamin på Nationalmuseum. Vi började med att titta på stećci utanför museets ingång. Merima visade mig att texten på åtminstone den ena av de här stenarna är på bosančica, en gammal bosnisk skriftvariant som har likheter med den kyrilliska skriften.

1IMG_8254

Stećci är gravstenar eller minnesstenar av annat slag, man är inte helt säker på sammanhangen. Jag hade hört talas om dessa stenar tidigare och även sett modeller av sådana på en utställning i Zagreb en gång och jag är ett slags stećak-fantast, om det finns något sådant. Jag mindes att dessa stenar kanske härstammar från bogumilerna som var en kristen rörelse på Balkan under medeltiden. Asketism, en mild form av asketism, om jag förstått det rätt, och ett avståndstagande från kyrkliga hierarkier hörde till rörelsens utmärkande drag. Ett annat drag var dualismen, detta att materian är ond och anden är god. Den sista saken i uppräkningen förvånar mig egentligen, för det här med att materian skulle vara ond passar inte helt till den milda (!) asketismen och inte heller till det antihierarkiska, inte i min föreställningsvärld i alla fall. Men de mjukt formade stenarna och detta med mildheten ger mig en känsla av vad Bosnien – djupt under alla yttre försök till deformationer – verkligen är.

Nå, vi gick uppför trappan – inte så lätt med barnvagnen – och in i den arkeologiska avdelningen. Här inne finns romerska lämningar, stećci och annat. Jag väljer ett romerskt gravmonument över en trettonårig pojke. Se på ansiktena! Och lägg märke till svastikorna.

2IMG_8257

När Benjamin tröttnat och Merima och jag hunnit se ganska mycket, gick vi ut i den botaniska trädgården som finns instucken mellan museets olika byggnader.

3_o

4IMG_8261

Också här finns det stećci och under granarna får de ett särskilt uttryck. Merima och jag drack kaffe från en automat och Benjamin fick något att tugga på och en förbipasserande man tog en bild på vår trio. När vi kom in på andra sidan av parken besökte vi en separatutställning med turkiska pilbågar från olika tider. Texterna på väggarna var på bosniska och turkiska och Merima sa att hon absolut ville visa detta för sin dotter Ema.

Till sist eller till näst sist gick vi uppför trapporna till den etnografiska delen och där gick vi från rum till rum som visade miljöer från den ottomanska tiden och jag lärde mig att de små låga borden heter ”sofra”. Och på det viset fick jag veta vad namnet på en kedja (kanske är det inte en hel kedja, jag vet bara två) av bosniska restauranger i Zagreb betyder.

5IMG_8268

Läs mer

Tankar i Baščaršija

Jag går omkring i Baščaršija och iakttar byggnaderna och gatulivet bland dem. Är det möjligt att jag ser fler kvinnor i svarta fotsida dräkter med bara en smal glugg för ögonen? Det är möjligt. På nytt hör jag om de stora investeringarna från Saudiarabien, Förenade Arabemiraten med flera andra länder från de trakterna. De köper allt med sina penningmassor: källor, trädgårdar, parker, byggnader och kvarter. Bosnierna och särskilt då bosniakerna står trängda mellan denna ”invasion” som dränker landets traditioner och trycket från Republika Srpska som ännu sitter på utrotningsläger och massakerplatser som Omarska och Srebrenica. Nej, egentligen vill jag inte alls tala om politik, men jag kan inte lämna detta osagt innan jag visar bilder från denna vackra stadsdel, där en gång linjerna från de olika kulturerna, religionerna och traditionerna löpte alldeles särskilt tätt och fantasifullt rikt.

Bilder från Baščaršija och från Nationalbiblioteket strax intill:

1IMG_8217

3IMG_8229

4IMG_8237

5IMG_8239

6IMG_8240

Läs mer

Medvedgrad

Då och då under mina vandringar på Medvednica genom åren här har jag på avstånd sett borgen Medvedgrads silhuett, men det var först idag jag kom dit. Vesna och jag hade sedan en tid haft en plan att gå dit upp och trots att den här dagen började med regn och gråhet gav vi oss av. Vi tog bilen upp till Šestine och började knata uppåt. Inom kort upphörde regnet och vädret blev vänligare. Vi följde en mjuk stig under träden, rätt mycket bok, tror jag, och vi tittade lite efter vrganj (karljohan), men egentligen inte på allvar. Vi talade om att vi tittade.

bild1-84

Det är ingen lång vandring från Šestine till Medvedgrad, så efter en dryg timme såg vi redan borgens murar alldeles ovanför oss. Det är nog den kortaste vandringen jag gjort i de här bergen, väldigt passande dagen efter en lång kväll på Simpa.

Borgen Medvedgrad (Björnborgen) byggdes på 1200-talet och förstördes på 1500-talet av två jordbävningar och under de mellanliggande århundradena intogs den aldrig av några fiender, så minns jag i alla fall att Vesna sa.

När vi nådde ingången insåg vi att det pågick något slags medeltidsfestlighet just denna dag. Det vimlade av utklädda människor.

bild2-84

Vi klättrade upp i det höga tornet och därifrån såg vi en glimt ur ett skådespel på borggården nedanför oss. En man föll omkull på stenläggningen och några ögonblick var vi inte säkra på om detta var verklighet eller teater.

bild3-84

Från tornets översta del hade vi utsikt över hela borgen, över bergen och över staden under oss. Nej, jag visar inte staden för det var lite disigt åt det hållet.

bild4-84

Vesna berättade att borgen restaurerats under Tuđman-tiden och att det då också inrättats en minnesplats för offren i ”det fosterländska kriget”. Restaureringen slutfördes aldrig och mycket av det nya vittrar nu lika mycket som det gamla.

bild5-84

I bottenvåningen av tornet finns det montrar utan något i och putsen flagnar och trappor slutar abrupt, men utsikten uppifrån är hisnande. Som avslutning åt vi en härlig bönsoppa i borgsalen.

Läs mer