I Mraclin igen

Sedan Vesna och jag för några veckor sedan fick de dunkla trähusen i Turopolje på hjärnan, så dyker de gång på gång upp i verkligheten och igår fick Eva också uppleva dem. Vi valde att åka till Mraclin som är den allra märkligaste av byarna i området. Här är nog vartannat hus ett av dessa sagohus. De äldsta nu levande husen är kanske trehundra år gamla, men före dem fanns andra nu undergångna hus byggda på liknande sätt – utan spikar och skruvar – och i samma material – ek. Och fortfarande byggs och renoveras trähus i Mraclin.

Vädret var milt och mjukgrått och gav en lite drömsk och töcknig atmosfär åt husen i byn. Vi gick längs huvudgatan som egentligen är den enda gatan utom i det korta avsnittet alldeles i mitten nära kyrkan. När vi tittade in i det som man kanske skulle kunna kalla sidogatorna, så öppnade sig fält och ängar direkt bakom husen. Och grönskan flöt ut i ränder mot huvudgatan.

1IMG_4317

Vi gick förbi mitt favorithus, detta spökskepp med den dunkelt slutna balkongen. Hela husgestalten är inåtvänd och förtegen och verkar gömma mycket mer än den visar.

2IMG_4318

Miki gick och snokade och spanade efter katter och vi människor tog bilder och funderade kring husen och deras historia.

3IMG_4320

4IMG_4321

Många av dem är ännu bebodda eller verkar åtminstone möjliga att göra beboeliga igen, medan andra för länge sedan har lagt framtiden bakom sig och nu bara står där utlämnade åt tidens tänder och klor.

5IMG_4323

Läs mer

Åter i Samobor

Nyss tänkte jag något om att städer blir olika beroende på i vems sällskap man besöker dem. Och visst är det så eller kan vara så, men när jag tittar på bilderna från dagens tur till Samobor, så ser jag att jag valt ut nästan exakt samma vinklar som när jag var där med Toma för en dryg månad sedan. Jaja, jag har väl en bestämd uppfattning om hur Samobor ser ut.

Dagen var mjuk och lite dimmigt mulen och luften var utan kyla. Vi gick längs potok Gradna som man ju gör när man är gäst i staden.

1IMG_4247

Och Miki slet sig gång på gång och hoppade upp på muren och hängde sedan i farliga ställningar ut över vattnet.

2IMG_4253

Vi gick över små broar som det finns många av och jag tog den klassiska bilden, där jag tycker att det ser ut som i Nova Ruda i Polen.

3IMG_4260

Vi gick förbi stadsmuseet med dess grundare, Ivica Sudnik, i lätt framåtbörd pose framför.

4IMG_4261

Och så vandrade vi vidare längs floden och såg åsnor och hästar och passerade sedan över både en och två broar och nådde så småningom en liten kyrka invid berget. Där stannade vi en stund och gick lite hit och dit under de vackra valven.

5IMG_4274

För att ni inte ska tro att vi fick gå hungriga kan jag berätta att vi under timmarna i Samobor åt både rudarska greblica (”gruvarbetarplåt”) och kremšnita. Samoborska kremšnita är som alla vet den bästa.

Läs mer

Vykort från Bukarest

Arbetet har lagt mig i bojor, så idag blir det bara ett vykort med ett fåtal i hast ditrafsade skrifttecken. Det är en hälsning från sagans eller drömmens Bukarest. Nej, kroppsligen är jag inte här längre, men själen dröjer sig kvar, kan inte lämna staden vid floden Dâmbovița eller staden där jorden kröker sig åt andra hållet. Jag tror att det fattas en liten bit av jordradien just här i Bukarest. Den ligger som en blänkande benbit benvit i en av de många groparna som sväljer och sväljer. Och husen kryper in i sina växthöljen och stickar bara upp eller ut ett torn i det ögonblick då en uppmärksam vandrare kommer förbi.

1.IMG_3994

Läs mer

I en av Bukarests bakfickor

Jag hör till den människotyp som har svårt att orientera sig både i rummet och tiden: jag har dåligt lokalsinne och svårt för att ”spänna upp” stora historiska sammanhang, att se de stora linjerna. Trots detta älskar jag att beskriva städer och andra platser och historien är för mig en underbar värld att undersöka. I Bukarest, som för mig är ett mysterium både som plats och som tid, fann jag – inte utan hjälp – ett mycket vänligt stämt mikrokosmos i en av de centrala delarnas bakfickor. Kanske säger jag rätt, om jag säger att denna bakficka befinner sig strax väster om den förtrollade Parcul Cișmigiu. Gatorna är ganska smala och husen trängs eller står åtskilda på ett oberäkneligt sätt – det är som om de rörde sig, särskilt i mörkret. Och alla är mycket olika sina grannar, men de liknar gärna andra som står – eller strövar omkring – någon helt annanstans. Många är lite slitna, men de ser ändå ut att vilja finnas för alltid. Här och där uppstår en förtätad känsla. Jag minns särskilt den stund då en mycket tjock och liksom bredbent spårvagn oväntat passerade genom en trång och egentligen stillsam liten gata. Jag stannade till och kände att jag var med om ett av de där ögonblicken som sedan stämplas in i minnet för resten av livet eller i alla fall för den del av livet som orkar hålla kvar minnen som inte är från barndomen. Kanske känner ni igen känslan.

1.IMG_4054

Sedan eller möjligen dessförinnan kom jag till en korsning där tre ganska rundlagda hus med torn som hjälmar på huvudena stod och fixerade varandra och liksom skapade hemliga förbindelser, fast det fjärde huset störde balansen genom att vara för högt och dessutom barhuvat. Jag gissar att detta hus en gång tagit platsen från ett ”riktigt” hus och jag försökte att ignorera det. Och ni får nu bara se två av hjälmhusen.

2.IMG_4046

3.IMG_4047

Nå, jag går vidare eller rullar historien bakåt och stannar i ett annat gathörn och ser upp mot ett härligt hus, ja, lite bedagat, men med drömmens patina, underbar stuckatur och dekorativt järnsmide klätt i rostdräkt. Molnen håller sina händer över det.

4.IMG_3973

Många av husen är mer eller mindre dolda bakom höga lummiga träd, täta buskagen och vildvinsrankor. Därinne på bakgårdarna föder en del av husen barn, som börjar sina liv som långbenta träkojor…

5.IMG_3975

Läs mer

Palatul Parlamentului

En dag besökte vi sydösteuropeiska svensklektorer en förfärande byggnad, den näststörsta i världen fick vi höra. Jag talar om palatset som Ceaușescu lät bygga efter nordkoreansk förebild vad gäller dimensionerna, de enskilda formerna är väl lånade från allt möjligt inom västerländsk arkitektur och kanske något österländskt också.

1. IMG_3926

Guiden var snabb och flink och förstod att klippa i det jättelika materialet. Med en ironisk blinkning lät han oss på slutet veta att han visat oss fyra procent av det hela och det var nog inte bara jag som var tacksam över att det inte blev mer. Nej, missförstå mig inte, denna bråkdel gick mycket bra att svälja. Vi gick genom svällande salar – glöm inte att ni nu vandrar sida vid sida med en opålitlig och lite självsvåldig berättare! – och guiden berättade samtidigt om de underjordiska rummen vi aldrig skulle få se och dessa stygiska gemak tog vår fantasi som gisslan medan vi vandrade genom salar blev allt större.

2. IMG_3928

Långt under våra fötter gick våra tankar nedtyngda under oöverskådliga stenmassor. Det var svårt att få luft inte bara till tanken men också till kroppen och gåendet. Guiden berättade med närmast monoman envishet om vad allting vägde och trapporna verkade omöjliga att gå uppför, endast nedstigning tedde sig möjlig. Här skulle Nikolae stiga ner och här Elena! Och så här överdådigt skulle intrycket vara!

3. IMG_3933

Akustiken var beräknad för att göra den knarriga tunna diktatorsrösten mäktig och alltomslutande. Och pelarna är så enorma till sin omkrets att en människogestalt lätt blir till ett flarn i deras närhet. Tyngden i allt gör byggnaden jordbävningssäker, men jag undrar om den inte en dag kommer sjunka ner genom jordytan. Den är säker mot allt utom sin egen tyngd.

4. IMG_3936

Men tittar man närmare på kolossen så ser man att den smular och vittrar här och där, att hörnens skarphet är på väg bort. Även om, som guiden berättade, mycket är gjort av ädla material, marmor och ek från Rumänien, så är huvuddelen tillverkad av betong och i betong kan diverse skräp finnas insmuget, vem vet av vilket slag?

5. IMG_3943

Och förresten så kom Ceaușescu med fru aldrig att bosätta sig här. Deras timme slog – hårt – innan de kunde krypa innanför det tjocka skalet, skalet som var tänkt att skydda dem mot alla hot och allt hat de sått och kanske allra mest mot den egna inre alltid vrålande skräcken. Och nu är detta, hur obegripligt det än kan verka, det rumänska parlamentets tummelplats. Nej, ordet ”tummelplats” är kanske inte det rätta, men kanske inte helt fel heller.

Läs mer