Vajdahunyad vára

Stadsparken (Városliget) i Budapest är en egen värld, en grön värld med många märkligheter, betesmarker för fantasin och nyfikenheten. Mest speciell är kanske den där taggiga grindvakten:
Vajdahunyad vára, ett transylvanskt slott på promenad i parken. Ja, vem vill inte ha ett sådant slott inom räckhåll? Så till tusenårsjubiléet (1896) av Árpáds ungerska rike byggdes denna sagoborg, delvis som en avbild av en av Transsylvaniens vildaste borgar. Se här och hisna, förfäras och njut!

bild1-78

bild2-78

bild3-78

Och för att ni verkligen ska inse att denna stadspark har en rikedom av färger i sin palett vill jag här snabbt föra er från Transsylvanien till ett av dessa underbara lustbad som befolkar staden: Széchenyi gyógyfürdő. Nej, Gabriella och jag badade inte för jag tyckte – ourbant – att det var för mycket folk, men visst hade vi kunnat. Och kanske ångrar jag mig.

bild4-78

Läs mer

Parlamentet

Så, nu fortsätter turen genom Budapest under den här opålitliga guidens ledning. Jag litar på er.

Budapest är en mycket stadsmässig stad med ett överflöd av pampiga storslagna byggnader och vyer och staden och den breda floden samlever på ett ovanligt harmoniskt sätt, inte minst genom alla de vackra broarna. Många byggnader är från det förra sekelskiftet, just så gamla att de inte känns för nya och ändå i många fall helt oslitna. Här finns vidsträckta torg och breda avenyer. En av dem är Andrássy út, en mäktig paradgata, men vissa sträckor av denna aveny är ändå så där underligt intima och trädinhöljda att jag genast kastades tillbaka in i Szabadkas (Suboticas) lummiga ”tunnelalléer”. I Ungern verkar de flesta träden bo vid städernas gator. (Ja, jag vet att Subotica inte ligger i Ungern och det är sant att jag inte känner till de ungerska skogarna. Jag talar här utifrån min ”Wissensstand” och vem gör inte det?)

En av de mest iögonenfallande byggnaderna är parlamentet, som ligger tätt invid Donau på Pest-sidan. Byggnaden är lite drygt hundra år och arkitekten som står bakom den är, läser jag nu, Imre Steindl. Jag läser också – utan förvåning – att det är Ungerns största byggnad. Första gången jag såg parlamentet var i mörkret uppifrån Budaslottets höjder. Det lyste och prunkade och speglade sig i mattguld i floden. En vykortsvy av svårslagbart slag.

bild1-78

Någon dag senare gick Gabriella och jag längs Donau från Lánchíd (Kedjebron) mot parlamentet. Solen stekte och ljuset flimrade och jag fångade ett hörn av byggnaden tillsammans med en flodvinkel med min mobil.

bild2-78

Till höger om mig på Kossuth tér fick jag med getögat syn på en märklig liksom högt flygande ryttarstaty, oljigt svart. Sadeltäcket och hästens svans vajade rytmiskt i den blå luften. Gabriella berättade att den som red däruppe var gróf Andrássy Gyula (greve Gyula Andrássy), som var premiärminister under ”den stora kompromissen” med Österrike. Statyn stod där till 1907 och återplacerades 2015. Det är därför den flyger, tänkte jag. Och något otydligt om en ”oljad blixt” for genom nästa tanke.

bild3-78

Och så stod vi inför parlamentets höga väggar och såg upp i vimlet av spetsiga tinnar och torn.

bild4-78

Läs mer

Halászbástya – en fantasi

Första kvällen i Budapest tog Gabriella mig upp till höjden där Budaslottet (Budai Vár) ligger. Vi gick omkring i det varma mörkret och där uppe stötte vi på en byggnad som bär namnet Fiskarbastionen, Halászbástya – ”hal” är förresten ”fisk” och det känns onekligen väldigt halt och fiskigt. Det är lätt att se att alltsammans är ganska nybyggt, lite över hundra år är det väl, men på något arketypiskt sätt liksom äldre än historien. Eller: världen har aldrig varit så gammal som nu.

bild1-78

Tornens form verkade vilja återge något från sagan eller från avlägsna platser och stenens släta vithet var något att röra vid. De fantasifullt svängda trapporna såg ut att föra till lockande gömställen. Ett sagoslott för barn och lyckligt ovetande.

bild2-78

Och ovanför denna ljusmörkt magiska bastion gick det underligt nog att fånga stjärnorna på bild, eller var stjärnorna uppnålade på himlapällen just där och då? Ett slags obekymrat skruvad Karlavagn lyfter mellan tornen för den som vill se.

Allra märkligast tedde sig statyn av Sankt Stefan (Szent István), denne mer än tusenårige kung (ungefär som Tomislav här), så ny och så helt utanför tiden. Månen, glorians förgyllning och sagotornet spelade en obekymrad treklang på natthimlen för barn och andra som tar leken på djupare allvar än allvaret. Symboler är människans försök att slingra sig ur tidens grepp.

bild3-78

Läs mer

Novi Sad?

Novi Sad förblev trots två övernattningar där ett slags ”terra incognita” för mig och kanske för Gabriella också, särskilt om man jämför med hur nära vi kom både Subotica och Palić. Från vår ”ungerska” stadsdel Telep var det alltid långt både till centrum och till fästningen Petrovaradin eller så verkade det så för att det finns så mycket tomrum i form av likformade hyreshus och breda raka gator däremellan. Den fantasikarga rakheten förstärkte avståndskänslan och jag tänker ibland att jag inte alls varit där, att vi aldrig kom fram till de centrala delarna, att vi hela tiden rutschade tillbaka mot periferierna. Och nu har jag alltså tänkt skriva något om denna stad, dumdristigt företag, så jag smiter åt sidan och plockar in några möjligen lite underligt hopkomna rader om stadens namn från tyskspråkiga wikipedia:

Am 1. Januar 1748 verlieh Kaiserin Maria Theresia der Stadt die Rechte einer „königlichen Freistadt“ (libera regia civitas) und nannte sie (latein.) „Neoplanta“. („Nominentur Neoplanta“, nennen wir es fortan Neoplanta), ungarisch: Új-Vidégh, deutsch: Ney-Satz, serbisch: Novi Sad, bulgarisch: Mlada Loza.

Så. En kväll svingade vi oss upp på en stor bullrande buss och vaggade in mot centrum. Vi steg av där man rått oss, även om det inte såg särskilt lovande ut, och så började vi gå med några torn som vägledning och efter ett tag blev det mer stadsaktigt på det där behagliga sättet, ni vet. Plötsligt fanns det också gränder och prång att vända sin nyfikenhet mot.

bild1-75

Vi kom förbi den mäktiga synagogan och Gabriella sa något om att det en gång måste ha levt många judar här om man byggt en så stor synagoga. Nu är nog judarna väldigt få och jag läste någonstans att byggnaden främst används som konserthus.

bild2-75

Och så var vi framme i det som väl skulle kunna kallas stadens inre och vi följde en gata som ledde fram till den romersk-katolska katedralens eller Mariakyrkans torn.

bild3-75

Kvällen var ljum och byggnaderna runt torget framför Mariakyrkan var belysta på ett liknande sätt som de små bodarna där man sålde korv och kakor och rakija. Folk satt vi små bord och åt och drack olika småsaker.

bild4-75

Nej, staden glider mig ur händerna och jag blir på nytt osäker på om jag verkligen varit där. Någon annan får berätta vad Novi Sad verkligen är.

Läs mer

Petrovaradin

Novi Sad är huvudstad i provinsen Vojvodina och har lite över 200 000 invånare. Det var inte helt lätt att få grepp om staden, dels eftersom vi bodde lite avsides i Telep, dels för att vi inte var i staden mer än en seneftermiddag, två kvällar och en morgon. Ofta kom vi att befinna oss vid stora trista trafikleder eller på stånkande gamla bussar. Allt verkade så långt från allt och Donau eller Dunav så obegripligt mäktig och liksom krökande sig genom både rum och tid.

Den där enda eftermiddagen hoppade vi efter en stunds ihärdigt travande längs en ändlös bullrig boulevard upp på en buss som tog oss över en enorm bro till fästningen Petrovaradin på andra sidan Donau. Vi hamnade vid fästningens fötter lite bakom på något sätt, kanske steg vi av en hållplats för sent, men vi tog snart igen de förlorade metrarna och så började klättringen uppåt i solgasset. Lite svettiga nådde vi ett slags promenad uppe på murkrönet och vi gick ett halvt varv innan vi satte oss på ett av kaféerna längs muren som avgränsar promenaden från stupet ner mot floden. Med servitrisen trasslade vi sedan in oss i ett språkligt äventyr med ordet ”tusen” som heter ”tisuća” på kroatiska och ”hiljada” på serbiska. Och så berättade Gabriella för mig om hur misslynt och liksom förorättat de ungerska aristokraterna någon gång på 1800-talet (eller när det var) tagit emot beskedet om att ungerskan var närmast släkt med finskan bland Europas språk. Vi skrattade lite åt händelsen eller vad man ska kalla det och den verkade med ens väldigt nära. Och jag tog en bild på fästningsmuren framför oss och när jag tittade på den sedan fick jag ett slags svindel och en rad ur Andrzej Stasiuks beskrivning av en plats i Moldavien lösgjorde sig ur minnenas dunkel:

Ett ursprungligt land. En ofärdig skiss eller första idé till hur jorden skulle se ut, en abstraktion nästan, en syntes av de enklaste former. Ett lodrätt stup, en dalbotten platt som en bordsskiva och en långsam flod som sökte sig fram bland de tektoniska lagren. Precis som för hundratusen år sedan.

Fast nu överdriver jag väl.

bild-75

Läs mer