Eftermiddagen tillbringade Miki och jag med Vesna på Cooltura under den där timmen eller de där timmarna då de flesta just gått eller ännu inte kommit. En bra tid för Miki, för att man då lätt kan hitta ett lågt ”hundbord”.
Som vanligt var Miki glad när vi kom in. Detta att gå in på Cooltura är något han verkligen gillar, men ganska snart blir han oftast uttråkad om det inte händer något spännande. Den här gången var det ett ungt par vid bordet intill som bjöd på spänningen. De frågade om han fick flytta över till dem och det fick han förstås. Och Vesna och jag kunde i lugn och ro dricka vårt kaffe och tala om hennes bok om hundarna Gugi och Lola som inte längre lever men som gav så mycket glädje medan de var här.
Vi pratade om annat också och vi upplevde den där speciella Cooltura-om-vintern-känslan. Det sprakade från den öppna spisen och belysning och ljudnivå var lite lagom dämpade och kyparna gled smidigt omkring med beställningarna. Och det är först nu efteråt jag märker att några i rummet måste ha rökt.
Det är en råkall morgon, en den bistra Balkankylans morgon. Jag tror här är kallare än i Sydsverige idag. Men vi firar ute, för inne i rökdimmorna i Darkos trånga bar kan Miki inte andas och egentligen inte jag heller.
Vi firar att Đurđica åker till Turkiet på måndag (om allt går väl). Hennes dröm ska äntligen efter år av kamp och väntan gå i uppfyllelse. Hon har hunnit lära sig turkiska under tiden. Det blir en vecka, längre kan hon inte skrapa ihop pengar till och inte heller kan hon få Hajdi-vakt längre. Den senaste i raden – efter att andra svikit – som anmält sig som Hajdi-promenerare är Miro, en pensionerad polis. Nu undrar ni kanske varför jag inte åtagit mig det. Det har jag, men alla rundor skulle jag inte få till för mitt arbete och för att jag inte klarar Miki och Hajdi samtidigt. Hajdi är stark och vild. Miro är en av Dashs stamkunder och det är, som Đurđica säger, på Dash som man kan ordna allt. Dash är tillvarons inre motor. Det är här jag utan anledning blir presenterad för taxichaufförer, äventyrare och män som handlar med något. Det är här den helt omotiverade sorglösheten bor. Och det är här vi firar i travarica, uppsluppna ute i kylan.
Låt mig berätta något om mina två senaste madeleinkaksupplevelser. Den första är mycket vag men stark och handlar om lukterna i trapphuset här. För några dagar sedan när jag öppnade lägenhetens ytterdörr kom en svag lukt in i näsan på mig, men trots att jag inte alls hade kunnat beskriva för någon hur det luktade, så var jag helt säker på att jag varit med om den lukten tidigare och jag kände ett styng av sorg och saknad. Nej, lukten förband mig inte med något i tiden avlägset minne, utan med ett på ett annat sätt fruktansvärt avlägset minne. Känslan famlade och jag anade eller förstod att det var ett minne från Londi-tiden, ett minne från den första Londi-tiden här på Hvarska. Jag kände, jag vet inte hur, att Londi inte varit så gammal då än, när jag mötte den här lukten först. Lukten kom från en tid av lätthet och sorglöshet, men som minne kastade den hårdhänt ner mig i förlusten.
Den andra upplevelsen av det här slaget – fast helt annorlunda – kom över mig idag när jag gick från Miramarska mot universitetet längs smågatorna och fotvägarna som löper lite oregelbundet där. Just när jag rundade ett hörn mellan en fotväg och en liten gata, som jag inte vet namnet på, kanske heter den också Miramarska, fast det inte är samma gata som den stora raka Miramarska, kände jag igen mig på ett omstörtande sätt. Jag tog ett steg eller två tillbaka och tog en bild.
Jag kände igen det slitna hörnet eller den flagnande putsen eller fönstrens form eller luftrummet mellan husen eller något med trottoaren… Plötsligt var jag tillbaka i Greifswald i början av 1980-talet. Febrilt grubblade jag över gatans namn. Två av mina studenter bodde där då och jag hälsade en gång i hemlighet på dem och ingenstans skrev jag upp adressen för att inte riskera att kompromettera dem. Senare kom jag att misstänka att de nog hade ett uppdrag med mig och att de nog inte var i fara, i alla fall var inte jag faran. Märkligt nog har jag nu kommit på namnet på gatan: Steinstraße. Ja, och kanske ännu märkligare: när jag nu tänker på den där kvällen, den där trappuppgången med de slitna och sneda plattorna och den knarrande trätrappan, så grips jag av ett slags nostalgi eller vemod. Nu har ni alla möjligheter att missförstå mig, ja, dörren till missförstånd står vidöppen. Någon undrar om jag kanske tyckte att det ändå var ganska bra i DDR och om alla negativa beskrivningar av landet kanske är överdrivna. Nej, svarar jag, nej, det är inte det jag menar. Jag vill bara säga att livet är mycket större än diktaturer och ondska och att det jag håller av ur mitt östtyska liv hör till de där trånga undangömda nischerna. Som jag sa i ett annat sammanhang: det fanns kvällar, det fanns vänner, det fanns kärlek och längtan också där.
Bra bild, eller hur? Nå, i den här passagen har Zlatko sin kopieringsbutik och det är Zlatko det ska handla om nu.
Det är Đurđica som berättar och vi sitter på Darkos terrass en av dessa morgnar. Jag ger ordet till Đurđica:
Du vet vem Zlatko är, va? (Ja, det är klart.) Hans syster bakar sådana där licitar-hjärtan och hon brukar ha ett stånd – ibland här ibland där – där hon säljer dem. Någon gång under hösten var det något storpolitiskt möte i Arena Zagreb och Zlatkos syster hade sitt stånd med licitar-hjärtan där utanför. Grannen sålde rakija. Den ena dagen kunde syster inte komma, så Zlatko hade tagit hennes plats i ståndet. Plötsligt ser han Angela Merkel komma gående några steg bort. Han hör henne säga på engelska till mannen som går bredvid henne: ”But it is not time for Schnaps now…” Zlatko kliver då fram till Merkel och säger: ”It is always time for Schnaps.” Merkel ler och vänder sig till mannen i rakija-ståndet och beställer tre, en till sig själv, en till sitt sällskap och en till Zlatko. De skålar och skrattar tillsammans och nu vet alla här i kvarteret att Zlatko druckit Schnaps med Merkel.
Plötsligt föll ett skred av arbetsuppgifter över mig från olika håll. Ja, strejken är över och så vitt jag kan se så har utfallet blivit ganska bra. Lärarnas status och löner höjs, även om förloppet är ganska utsträckt. Gott så, men här sitter jag under berg av saker som borde varit gjorda igår eller ännu tidigare, fast då visste jag inget. Jag tänker på tillvarons försåtlighet och jag är argt trött. Och nej, jag tänker inte berätta några detaljer.
För några timmar sedan stod jag på Miramarskas spårvagnshållplats och spanade rakt framåt hemåt. Och nu sitter jag utpumpad här vid mitt bord. Ända från det jag kom hem har jag slitit med texter och planer och formuleringar, utom vid de korta uppehållen för Miki-rundor. Jag har varit som en jämn ström över marken, som en gräsklippare eller en köttkvarn. Och mitt i kampen med lektionsförberedelser och textgenomgångar, så sprang jag på Alida Bremers text om Handke och hans hala slingriga lömskhet. Och då måste jag läsa och tala. För ibland är tiga inte guld.
