Kategori: Berättelser ur livet

Efter en ganska svår vår vidtar jag nu en del försiktighetsmått inför den långa resan norrut. Miki och jag åker tåg, för han är hund och jag har ingen bil och att resa från Kroatien till Sverige med tåg är en krävande sak och som snabbast har det väl tagit fyra eller fem dagar, oftast har det tagit längre tid för just bråttom har vi inte. Men nu är det inte själva resan jag vill tala om, den ligger ännu en bit framåt i tiden. Jag förbereder mig genom att vidta olika mått och steg. Jag går ett antal gånger till min fizijatar för att stärka diverse småmuskler och mjuka upp en del stelheter. Det kan ju hända att jag kommer att behöva lyfta Miki både av och på tågen och en del vagnar kan vara väldigt höga och Miki orkar inte hoppa lika högt som förr. Samtidigt har han inte blivit lättare.

Idag åkte jag till Trešnjevka för att låta min ögonläkare kontrollera läget. Det var ganska hett redan när jag steg av spårvagnen – som för övrigt nu under sommaren tar en väldig omväg – vid Trešnjevački trg, men jag gick ändå ganska glatt och lätt bort mot Nova Cesta. Just när jag nått dit tittar jag mot övergångsstället och får då syn på Lana, min sömmerska, och genom en lustig tillfällighet har jag på mig hennes senaste alster. Hon skiner upp och vi konstaterar att klänningen blev väldigt bra och att jag gör rätt i att bära den. Vi skiljs åt och jag travar ner längs Nova Cesta, förbi korsningen där jag egentligen borde ta av till vänster, men jag har ett nostalgiärende något tiotal meter bort: Jag vill se porten till huset där Gabi bodde. Jag tar en bild och skickar den till henne och vi utbyter via mobilen några tankar om minnen från hennes balkong eller barerna i kvarteret.

Jag går tillbaka några steg och hamnar snart på ögonkliniken. Undersökningar går bra, inget har blivit sämre, men sådant vet man inte förrän man får veta det och sedan vet man inte hur länge man vet det. När jag kom ut igen hade hettan tilltagit och jag letade mig lite svettigt tillbaka uppåt till hållplatsen. Och så bar det av längs den där omvägen som leder förbi Glavni kolodvor. Jag tog på måfå en bild genom det öppna fönstret – det var en gammal spårvagn jag satt i, så ingen luftkonditionering. Vad är det här för byggnad?

När jag kom hem hittade jag Miki på avsvalning i badrummet. Han viftade vänligt på svansen men brydde sig inte om att resa sig, så jag böjde mig ner för att hälsa.

För en stund sedan gick Miki och jag längs Donje Svetice. Det gjorde vi i tisdags också, vi har vår nya veterinär där och vi fick lite allergitabletter mot Mikis nysande. Och eftersom jag hoppas att vi åker till havet imorgon tänkte jag att det var bäst att fylla på tablettförrådet, för tågen går ju inte så där helt pålitligt, så vem vet när vi är tillbaka.

Det är heta dagar nu och mycket handlar om att söka skuggan och att välja rätt tider på dygnet för allt som kräver lite mer än det allra minsta.

Precis som i tisdags när vi gick här fylldes jag av en känsla som är gjord av trådar av förlust och nostalgi, tätt sammanflätade. För länge sedan eller i den andra tiden gick jag här med Londi, inte ofta men ibland. Jag tror vi då var på väg till Maksimir och det var nog inte under den hetaste tiden vi gick här. Förlust – jag har förlorat Londi, och jag har också förlorat människor ur familjen och vänkretsen under åren som gått sedan dess, och jag har förlorat ungdom även om jag aldrig varit ung här, men yngre har jag varit och förlusten av ungdom är förlusten av allt som varit före detta nu. Ända från ungdomen består livet av förlust av ungdom, tänker jag så här medan svetten lackar i pannan. Så mycket är borta, så mycket har jag haft. Miki går bredvid mig och han vet när det är dags för en paus i skuggan bland rosmarin och lavendel.

Längtar jag tillbaka till andra tider? Kanske, men samtidigt vill jag inte genom det trampa på nuet, som ju är den högsta punkten i tillvaron, eller ja, sätta foten på det kan jag väl vilja men inte trampa ner. Här är här och nu är nu och sorgen över förlusterna låter sig blandas med det som är och hettan står som ett stort skåp vid sidan av vägen, vid sidan av Donje Svetice. En gammal dam tittar på Miki och uttalar den där kodfrasen som ekar genom den heta tiden då vi går här: ”Vruće mu je!” Jag nickar men säger inget.

Så idag hände det. Under morgonen och dagen märkte jag ingenting, det var varmt och vindstilla men jag tänkte inget särskilt. I stället gjorde jag en massa saker: tvättade fönstren, tvättade filtar och täcken i maskinen, tvättade halsdukar, pannband och en mössa för hand. Jag hörde Darko prata med sin son genom fönstret medan jag hängde min tvätt en våning ovanför. Allt torkade snabbt på mina härligt långa linor förbi fikonträdet och bort mot skjulet. Jag översatte lite, gick lite i kvarteren med Miki. I trädgårdarna såg människorna nöjda och ivrigt sysselsatta ut, och glada. Inget särskilt hände, men allt flödade av småhändelser. Vid åttatiden gick jag med Miki till parken vid Čiovska för att borsta honom. Där finns en bra bänk en liten bit från pingisborden. Vi satte oss eller Miki la sig nog och jag började borsta i de väldiga ullmassorna. Det var fortfarande varmt och med ens kände jag att sommaren smög sig på oss. Rösterna vid pingisbordet lät som sommarröster från andra tider och den sjunkande solen mot husväggarna på andra sidan Slavonska talade också sommarens språk. Jag fylldes av en djup uppmärksamhetens ro och jag tänkte förstrött på detta underliga att Katthuset (ja, det var ett gammalt ruckel där det en gång bodde tre stora lite smutsigt vita katter, och ja, de bodde där utan människor) nu är borta och i det nya stora gråa huset sägs det att den nederländske ambassadören bor. Men det är inte säkert. Säkrare är att sommaren var här ikväll.

Någon gång vid sex ikväll, alltså nu, är det nio år sedan min allra käraste Londi lämnade livet. Det här året vill jag inte försöka berätta något alls om hur det var, hur det är. Jag har aldrig kunnat det, men några gånger har jag försökt. Ett tag, under ett antal år, trodde jag att det skulle bli möjligt att få ro i sorgen, att tiden på något sätt skulle kunna läka, men nej, jag tror det håller på att bli svårare igen. Jag vet att vinterhimlen var högre och svartare det året.

Här på bilden går Londi i våren eller försommaren på vår ”livada” strax nedanför Vukovarska. Hon nosar, lyfter just högertassen och pilens tunna ljusgröna löv spelar i vinden. Jag vet inte året och vill inte veta det. Det var ett av våra år tillsammans.

Nu är det fem år sedan Lev lämnade oss. Hans död kom så helt oväntat för mig, han var ju så ung och han hade en sådan stor gärning framför sig. Sista gången vi pratades vid var under sommaren 2020, en sommar som inte gick lätt fram över någon av oss, men att det skulle bli den sista i hans liv gick inte att ana, inte för mig i alla fall.

Vi träffades på nätet över en text i min blogg som hade titeln ”Erz-Herz-Perz – Jurij Andruchovytj igen” (9.4 2006). Till det här stycket:

”Så kommer den lilla historien som givit essän sitt namn. Återigen blickar vi tillbaka mot dubbelmonarkin. De galiziska rekryterna introduceras i armén via memorerande av de överordnades namn och rang. En ’björnliknande huzul’ ställs inför namnet ’Erzherzog Ritter von Toskana’ och han upprepar med glad och okynnig uppsyn: ’Erz-herz-perz, ripa z motuzkamy!’, på tyska blir det ’erz-herz-perz – Rübe mit Spagat’ … rova med spagat, nej här vet jag inte riktigt, jag har för mig att ’spagat’ på tjeckiska betyder ’snöre’ och det gör det kanske på någon form av tyska också…. Andruchovytj definierar den huzulske soldatens sätt att hantera situationen som ’den lekfulla olydnanden à la Svejk’.”

skrev Lev den här kommentaren: ”Jag skulle oversatta ’erz-herz-perz – ripa z motuzkamy’ som ’erz-herz-perz – rova med rep’.” (17.4 2006)

Det här var på den tiden när Jelena Selin och jag drev nättidskriften Salongen om europeisk litteratur och lite längre ner i kommentarsfältet skrev Lev så här:

”Vad sags om jag skickar nagra mina oversattningar av ukrainsk poesi/prosa till salongen.de och sa kan vi gora nagon slags Oversattning In Progress 🙂”

Där föddes ett samarbete som kom att sträcka sig över år, ganska många år. På hösten samma år träffades vi på bokmässan i Göteborg och då hade Lev och Jelena och jag hunnit en bit med vår introduktion av ukrainsk poesi och prosa i Salongen. På bokmässan fick vi oss tilldelad en liten scen att läsa ifrån och jag vet att en av dikterna vi läste var ”Repetitionstid” av Natalka Bilotserkivets som Lev och jag arbetat med rätt länge bakom Salongens scen innan den fick möta läsarna och fortsätta sin omgestaltning. Så här såg den nog ut när vi – åtminstone tillfälligt – tyckte den var färdig:

Repetitionstid av Natalka Bilotserkivets

För varje gång blir förälskelsen intimare och innerligare

Floret och dimman är broderade med en dödsbringande nål

Vänd månen så att dess ljus faller på det älskade ansiktet

och darra som en målare och gråt som en mördare

Det är repetitionstid och träden uppenbarar sig på scenen

den gamle aktören blöder och det är november, november

Å naiva publik som tror att den här döden är äkta!

Döden är alltid äkta lär Skådespelet dig

På trädgården som nu dör för att återuppstå om våren

på det gamla bergets vissnande och nakna axlar

och på det älskade ansikte som bleknat framför dig

lägger Konsten sin allting döljande sminkning

Det är repetitionstid men läpparna har för mycket

av det stora dramats ord – replikerna glöder i mörkret

Låt de roller vi valt slippa kärlekens förbannelse

Vi är som träden redan förberedda för vintern.

°°

Och så här såg Lev ut i pausen efter vårt framträdande. Suddig bild men ändå så tydlig.

Lev kom att bli en introduktör av ukrainsk litteratur för en svenska publik samtidigt som han blev en introduktör av svensk litteratur, främst poesi, för en ukrainsk publik. Och han hade en lång och fruktbar väg framför sig, eller hade haft om inte kriget och sorgen över världens olycka kommit och spärrat den.

Jag minns att Lev och jag tillsammans översatte en rad dikter av flera ukrainska poeter. Här är tre dikter av tre av de poeter vi ägnade oss åt genom åren:

Amor fati: Kostyantyn Moskalets

Jag tänker ofta på varför du är så ensam –
ditt öde är ju ett av de vackraste i världen
dessa ögon vaksamma, sorgsna –
varför finner ni ingen, bara speglar,
och i speglarna er själva och ert dubbla väsen,
knappt täckta av det fulländades flor,
av tidens dagg,
väntans rimfrost
klockans tålamod – vad
å vad skulle jag annars kalla dig?

Men kanske är det så det ska vara? Kanske
kommer du att dö i handflatan som en snöflinga
när någons värme förintar denna ensamhet?

Och kanske är denna ensamhet blott en form
av din oförklarliga varelse?

Och den kärlek som finner dig
förgör den dig?

Jag älskar dig.

°°

Enhörningen: Jurij Andruchovytj

Min enda…
Mörkrets timme finner mig i skogarna,
som när musik i en stad dyker upp runt hörnet.
Jag hör: i utkanten av skogen betar en en- 
hörning (skall ej förväxlas med en noshörning).


Jag bestormade dig, som fästningsmurar,
och lät mig stickas full med pilar.
Och nu är natten här, som en stor morian,
och enhörningen klagar bedrövad.


Den är ett sällsynt djur. Jag tränger mig in
i gläntor och bland väldoftande buskar. Där
dricker den, som drucke den vatten, varje skönhet,
men jag ger den inte ens din utandning.

Den är ett milt djur. Och tunt är dess skinn:
spjutet bryts för alltid, som vore det en stav.
Jag somnar upprätt vid det dödade djuret,
genomborrad av hornet.
…Min enda.

°°

Sjöjungfrun: Natalka Bilotserkivets

Sjöjungfrun gråter på nätterna under Dnipros broar:
sommaren förgår.
Förgått har kärleken, cigaretten i handen brinner ut –
och brinner inte ut.

Tre somrar, fyra: jag öppnar fönstret mot Dnipro,
går upp vid midnatt:
cigaretten brinner – brinner, likt antänt blod,
högt ovan broarna.

Hundra år förflöt: ögonen mina skälvde till
i underjordisk virvelvind,
medan fingrarna dina – som höll både mig och cigaretten –
brann upp till skuldrorna.

Genom evigheterna glöder den gamla cigaretten
och bedrövat – som vore hon
redan under icke-Dnipros icke-broar –
gråter sjöjungfrun.