Kategori: Berättelser ur livet

Och sedan en tid, kanske några veckor, ser många av våra dagar ut så här. Vi tar femman ut till Jarun om morgonen, söker upp vår speciella vik och låter sedan dagen gå: jag simmar lite då och då, solar, läser ett par rader, Miki ligger i vattenbrynet och skuggar både sig själv och änderna. Ibland ser vi fiskar. Vid någon obestämd tidpunkt tar jag fram vår medhavda matsäck som vi delar: bröd, ost, vindruvor och persikor. Någon gång emellanåt kommer en vän på besök i vår vik, men för det mesta är det bara Miki och jag. Kanske är jag tillbaka i mig själv men nog inte helt och det kommer att ta tid att lära känna denna nya – om det nu går, fast kanske behövs det inte.

En dag for vi till Tabor från vårt slott i skogsbrynet. Jag visste att jag varit i Tabor en gång i ett annat liv, då jag såg och hörde och kände. Kanske var staden nu lika vacker som då, kanske ännu vackrare. Marit tyckte om den och hundarna tog den på hundvis och upptäckte saker som människor aldrig får veta. Jag gick bredvid som en skugga eller som en urholkning alldeles nära livet men utan att kunna röra vid det. Bilden tog jag för att jag ändå inte hade givit upp hoppet om att en dag få tillträde till de levandes krets igen.

Två nätter i augusti bodde vi fem (två människor och tre hundar) i ett halvt förfallet men samtidigt märkligt välutrustat slott i ett skogsbryn nära den vackra lilla staden Tabor. Vi hade halva slottet med så många rum vi ville använda och med fler sängar än vi orkade räkna. Och det kostade just så lite att det inte går att minnas hur lite. Allt var som en saga utom jag som var där på besök från mardrömmen. Utan att riktigt kunna tro att det någonsin skulle gå att komma ur förgiftningens klor tog jag ändå några bilder för ”en framtid som skulle vara möjlig att leva i”. Under nätterna knäppte det i de gamla trapporna och utanför fönstren susade skogen.

Igår eftermiddag kom Federico hit från Trieste, så vi gav oss in till stan igen. Vid den här tiden på året är jag nästan aldrig i stan om inte någon kommer på besök. Vi hade väntat ut värmen lite innan vi tog spårvagnen in till Trg. Så lunkade vi på skuggsidan upp till Gornji grad och sökte oss på nytt till Didov san – om något är bra blir omväxling rätt oviktig. Vi åt där gott och länge och hasade sedan nedför igen och tog spårvagnen hem i kvällningen. Miki och jag lät dagen sluta där men Alex och Fede avslutade kvällen på Cooltura.

Ja, och idag tog vi ett krafttag för att komma upp någorlunda tidigt. Det är söndag och vi ville till Hrelić och Hrelić är en het plats som nästan helt saknar skugga och vatten. Vi var redan lite svettiga efter vandringen längs nasip men stärkte oss med kaffe och Miki fick köpt vatten.

Medan vi satt där och samlade oss inför strövandet över det heta grus- och lerfältet med alla de märkliga sakerna kom den vanliga zigenska blåsorkestern in bland borden och liksom pressade sitt musikaliska erbjudande över allt och alla tills barägarinnan körde iväg dem medan hon ursäktade sig till gästerna som brummade mot henne.

Och så var vi ute i hettan och provade kläder, plockade bland saker och jag köpte ett kilo mycket fina tomater för en euro. Nej, Federico köpte till sist inte den där färgglada jackan.

Efter ett tag, någon timme kanske, blev det för hett och tröttsamt för Miki så han och jag slog oss ner i skuggan på ena sidan av en bar. Jag hittade en låda att sitta på och Miki hade sitt vatten i skålen som vi fick till skänks av en man på nasip.

Sedan satt eller låg vi två där och slappade i väntan på att de båda tappra kämparna skulle dra ytterligare några varv.

Vi avslutade det hela med en måltid i en av ”restaurangerna”: langos (denna ungerska specialitet som är ganska ny här och heter pogača) och korvar och öl och vatten. På hemvägen tog vi bussen till spårvagnen så vi slapp hettan på nasip. När vi kom hem var det dags för eftermiddagsvila.

Natten till igår kom Alex hit igen och igår gjorde vi stan tillsammans. Vi tog spårvagnen in till stan och strövade omkring lite, bland annat var vi i parken Ribnjak för att titta på Vojin Bakićs mäktiga skulptur där (som Alex ritade av när hon var här i vintras). Sedan satt vi ganska länge på Amélie och drack kylda drycker.

Så småningom, frampå eftermiddagen letade vi oss upp till Gornji grad – vi gick på skuggsidan inte minst för att Miki ju har svart ullrock – och så slog vi oss ner Didov sans terrass och beställde fyllda paprikor och lever, kanske inte precis sommarmat men väldigt gott. Fram mot kvällen eller egentligen tidigare gick vi ner mot Trg och tog spårvagnen hem. Vi hade kvällsplaner, det skulle hända något trevligt på Dolac, men vi blev för sega för att orka in till stan en gång till. Jag somnade och Alex och Miki låg och vilade. En bra dag. Sedan kort ut med Miki vid midnatt och efter det sovnatt.