Kategori: Berättelser ur livet

Upprepningens skönhet eller kanske kan man kalla det upprepning med variation. Vi sitter på Royal, men vid ett nytt och luftigare hörn. Hajdi och Miki spanar.

Söndagseftermiddagen tillbringade Đurđica och jag på Royal med våra hundvänner Miki och Hajdi. Det var lätt att hitta ett bord i skuggan för det var nästan tomt, alla är väl på landet eller vid havet. Vi människor drack kaffe och hundarna drack vatten och lekte sina speciella hundlekar.

Ingenting annat hände och tiden satt vid bordet bredvid och vilade från sig själv.

Natten till idag anfölls vi av ett av de värsta ovädren jag varit med om här. Blixtarna strimlade och skar hål i den svarta himlen och åskan dånade alldeles för nära. Miki, som annars brukar gömma sig in badrummet tätt intill toalettstolen när det är åskväder, gav upp det skyddsrummet och la sig darrande tätt intill mig i sängen. Och så låg vi där och somnade och vaknade om vartannat. Men så småningom försvann oväsendet och blixtarna och vi hörde bara vattenmassornas monotona sköljande.

Och nu på morgonen har jag förstått att innerstan är helt översvämmad, att Ilica är en flod och att spårvagnarna slutat gå där och källarna står under vatten. När jag tittade ut genom ytterdörren såg jag grannarna ge sig av med hinkar, borstar och trasor till sin affär vid Ilica. Jag såg bilder på tv och på nätet och känner mig nu privilegierad för här har det redan börjat torka upp…

Jag lever lite baklänges och visar er Miki i gräset vid Kupas strand. Några män ror eller paddlar iväg och näckrosorna vilar på vattenytan.

Inget har hänt idag mer än att jag gått med Miki i parken, druckit kaffe med Đurđica på Royal i sällskap av Miki och Hajdi. Ja, och så har jag översatt lite Hoffmann och påbörjat mitt sjunde varv i Nora Ikstenas evighetsroman ”Modersmjölken”. Snart kommer nog stunden då jag skriver den första raden om den. Jag har redan valt bort hundra.

Igår tog Toma med Miki och mig på en tur genom det härliga flodlandskapet runt Karlovac. Grundplanen var min men Toma visste förstås mer om detaljerna. Miki var en glad passagerare vid det halvöppna fönstret i baksätet. Fartvinden brusade genom hans krushår och han drog in den lantliga luften i sin perfekta nos.

Den första floden vi badade i var Kupa, men efter ett par simturer tröttnade vi på alla näckrosor och trassliga växter, även om fiskarna var fina att se på. Miki blötte tassarna och drack lite men låg annars i skuggan och spanade på ett hundgäng som hoppade efter bollar i vattnet. Vi bröt upp och for till borgen ovanför Karlovac där vi åt vår matsäck på en bänk i skuggan av några höga kastanjer.

Sedan for vi vidare till nästa borg som jag har glömt namnet på, men värmen lockade oss snart att leta efter en ny badplats. Vid floden Dobra fann vi den perfekta. Toma parkerade i gräset under några träd och så gick ett på steg och där såg vi att det inte fanns någon anledning att leta vidare.

Vattnet i Dobra var kallare och klarare än det i Kupa, kanske mest för att vattnet där vi valde att bada var ganska djupt.

Vi simmade och solade och Miki grävde sig en sval grop i skuggan. Timmarna gick.

Kvällen kom och vi gjorde den ena efter den andra lilla avvikelsen från hemvägen, så det var mörkt när vi nådde Zagreb igen.

Och idag lever jag fortfarande kvar i gårdagen, även om jag visst har suttit på både Simpa och Royal och gått runt i parken mer än ett varv…