Lösa tankar på Vukovar-dagen

Det är nu tjugosex år sedan massakern i Vukovar och jag har den här morgonen gått utmed Vukovarska, som ju löper bara ett stenkast hemifrån mig. Jag har tittat på lyktorna som står uppställda där längs gatan för att hedra de döda, för första gången har jag gjort det utan Londi vid min sida.

1IMG_8895

Det är åttonde året jag ser detta och jag vet att jag ännu inte har förstått på djupet vad det betyder. För fyra eller fem år sedan skrev jag så här om människorna här i förhållande till den här dagen:

”En del tänker säkert på sina döda, andra på andras döda, några tänker på Kroatien och åter andra känner sig illa till mods för att de ser nationalism i manifestationen. Jag föredrar att tänka på dem som vill hedra minnet av sina döda.”

Jag tänker på ett liknande sätt nu, att det är en sorgens dag och inget annat. Och så tänker jag vidare på mig själv här i detta land. Jag vill gärna förstå hur människor här handskas med sitt hårda förflutna, hur de hanterar sitt nu. Och jag anar att jag att jag aldrig kommer att förstå helt och detta har inte bara med bristerna i min kroatiska att göra utan också och kanske ännu mer med att jag inte kom hit i unga och formbara år. Ändå lutar det mer och mer åt att jag stannar här, stannar som främling. Jag är ganska säker på att de flesta här ser på mig främst som utlänning, antingen de nu tycker det är något bra eller något dåligt. Och jag är väl bara partiellt välkommen här, tänker jag mig. Säkert är väl att jag aldrig kommer att kunna bli accepterad som ”en av oss” ur ett kroatiskt perspektiv. Kanske är jag lite ledsen för det, men just bara lite. Det räcker egentligen bra om jag är eller kan bli accepterad som främling. När jag säger detta menar jag inte mina vänner här utan jag tänker på människor i allmänhet här i landet. Och jag tror inte att främlingsskap i sig behöver vara något dåligt, särskilt inte om det som i mitt fall är självvalt. Fast när jag säger detta blir jag osäker: hur mycket av val finns det i detta? Visst låg det ett val bakom att jag kom hit – hur ologiskt och komplicerat det än var om man tittar närmare på det – men sedan? Åren gick och jag blev hemma här och jag är inte längre hemma där jag förut levde. Var finns valet i detta?

Läs mer

lukten och minnena

Tiden går och jag närmar mig nollpunkten, Londis dödsdag i december förra året. Jag har tagit ett nytt steg som för någon kanske kan verka som inget särskilt. Jag har för andra gången sedan Londi dog lagat den där kycklinggrytan hon och jag brukade äta tillsammans, ja, hon brukade få det vita köttet och kanske någon broskbit, eftersom de fetare bitarna inte var bra för henne, särskilt inte under hennes äldre dagar, och surkålen och löken var hon ju inte så intresserad av. Ja, någon av er har kanske här lagt märke till att jag skrivit ”för andra gången”. Den första gången var någon gång i slutet av januari eller början av februari och det blev en katastrof. Minnena blev till en rent fysisk attack som jag inte kunde värja mig emot och jag fann mig under den trots allt genomförda måltiden gång på gång på väg in i ”fel” handgrepp. Men nu i denna andra gång har jag genom noggrann mental förberedelse hittat det minimum av balans som krävs för att kunna klara det här ätandet, fast det är fullt av fällor. En sådan här gryta räcker nämligen i flera dagar och nyss gjorde jag misstaget att helt mekaniskt värma upp en portion utan att först bygga upp det inre försvaret. Och ja, då kom lukten före och jag fann mig i köket i en annan tid och jag undrade hastigt varför den lilla pallen som jag brukade servera Londis mat på inte stod där. Var hade jag ställt den? Inom sekunder vreds mitt liv runt flera varv och till sist strömmade tårarna nerför kinderna. Var är du, min Londi?

1IMG_9016

Läs mer

kall morgon – kall dag

Kall morgon här, jag ser på tv att det snöar i Gorski kotar och i luften här utanför luktar det snö. Jag har för första gången handskar på mig igen. Det är snö på Sljeme. Och det känns kallare än termometern säger.

1IMG_8882

Jag ser som vanligt på nyheterna och som vanligt pendlar jag mellan att förstå och att inte förstå. Det verkar som om presidenten i Bosnien&Herzegovina försökt säga något om att erkänna Kosovo som självständig stat. Något oroligt och osäkert fladdrar över hela inslaget. Sedan kommer en sekvens med Dodik från Republika Srpska, där han naturligtvis säger att det inte går och det blir än en gång tydligt för mig hur förfärande bräckligt BiH är, hur farlig denna konstruktion är. Ja, och så får vi höra Vučić från serbisk sida säga något hotfullt, i alla fall låter det hotfullt för mig och jag vet att det är en maktdemonstration. Jag blir så beklämd när jag tänker på Bosnien. Arma land!

Men jag äter min frukost och börjar gå igenom studenttexter. Det är en sådan dag idag. Efter någon timme gör jag ett avbrott för att åka till posten. Jag har på nytt fått en sådan där blankett där det står ”obična – velika” (vanlig – stor). Förra gången blev jag ju lite förvirrad över denna beteckning men nu vet jag: Det är ett bokpaket. Jag funderar lite över om det är så att brevbäraren inte längre får lägga böcker i brevlådan och eftersom jag får ganska många böcker hitskickade tänker jag lite missmodigt att det ju i så fall blir rätt obekvämt för mig. I alla fall åker jag mitt i dessa lite segslitna funderingar in till stan eller till Glavni kolodvor där den stora posten ligger. Och jag ställer mig i kön för paket och liknande. (Ja, så här kan det se ut på en post. Det vet de av er som bor i Sverige snart inget om längre.)

2IMG_8881

Lustigt nog är det precis som förra gången svårt att hitta detta ”vanliga stora” och flera anställda får rycka in. Till sist hittas paket i en gul plastlåda och jag har för mig att det var så förra gången också. Nästa gång får jag väl visa dem mitt ”vetande”. Fast då kanske allt är annorlunda.

Ikväll är det Babylon (mitt språkkafé) på Kino Grič igen och jag märker att mina känslor är blandade inför det. Sorgen efter Londi tränger sig på och jag vet att förra året var den sista lyckliga Babylon-träffen den i november. Den i december blev olyckskvällen och kvällen före hennes död. Jag känner på nytt att jag måste slå mig igenom alla de här murarna, ta alla de här stegen. Och ingenting för egentligen någonstans. Men jag måste vara stark.

Läs mer

Min bofasthet – en utebliven rörelse

Med blicken fästad vid en bild från igår av balkongrummet och en skymt av ”tomrummet” försöker jag förstå mitt förhållande till boendet.

1IMG_8863

Kommer jag att kunna flytta härifrån? Kommer jag att kunna undvika att flytta? Den mörka fläcken under det öppna fönstret är ett märke efter Londi, för hon låg ofta just där. Just den fläcken binder mig vid platsen. Och även den där onödigt höga tröskeln – som är så hög för att balkongrummet en gång var balkong – håller fast mig. När jag någon gång i hastigheten slår emot den eller småsnubblar på den hör jag bredvid mig ljudet från Londis klor när hon slog emot den. Någon som hört mig berätta om detta säger till mig att jag borde flytta och jag lyssnar och säger jag vet inte vad. Och sedan säger jag något om att jag vill stanna här i staden och att till Sverige kan jag nog inte återvända, jag menar: kan jag nog inte vilja återvända. Banden till Londi i den här lägenheten är något annat än min ovilja att återvända till Sverige, tänker jag vidare. Men det finns också andra tankar, sådana som att bofasthet – för mig, om dig vet jag inget när det gäller detta – är ett slags tröghet, en utebliven rörelse. Sedan är det ju också så att en flyttning på egen hand är något annat än en flyttning för ett par eller en familj. Och vilka förbindelser eller förhållanden som än råder mellan mig och den ena eller andra människan, så är i detta nu varje uppbrott och varje kvarblivande endast mitt beslut. När jag tänker på det blir jag nästan yr över friheten. Men vad gör jag av den? Ingenting, men också detta ingenting är ju något oerhört och något som i varje ögonblick är möjligt att förändra. Ibland är det som om jag skulle vilja smyga mig tätt inpå mig själv för att tjuvlyssna på mina egna planer. Vad kan bli till den brytpunkt som gör att spåret plötsligt läggs om? Eller finns den inte? Fattar jag alls några beslut av det här slaget eller följer jag bara något som ser ut som en upptrampad stig?

Läs mer

Till Medvedgrad igen

Någon gång mot slutet av september ”klättrade” jag upp till den medeltida borgen Medvedgrad tillsammans med Vesna. Det var första gången jag var där efter sju år här i staden. Sju år är en lång tid och den har också med sagor att göra. Och sju är ett magiskt tal, det vet vi. Igår – sju veckor senare – gick jag på nytt dit upp, denna gång med Gabi. Precis som förra gången var utgångspunkten för vandringen byn Šestine och dit upp tog vi oss med buss från Britanski trg. Vägen upp till Medvedgrad från Šestine är en ganska kravlös vandring, närmast en promenad, men luften kändes stark och skön och lite varma i de tjocka tröjorna blev vi allt, även om lutningen inte är särskilt brant. Och vi gick genom höstens guld, under bokar, kastanjer (äkta) och ekar. En och annan lönn passerade vi också förbi. Och något blekbladigt träd jag inte vet namnet på.

1IMG_8808

Efter en knapp timme var vi uppe, så vi klev runt ett tag på borgens murar och upp på Južna kula (Södra tornet) och jag funderade på nytt över den underliga blandningen av tegel och gråsten. Hur såg det egentligen ut här när borgen var borg?

2IMG_8823

3IMG_8836

Men snart kände jag – precis som förra gången – att jag har starkare och tätare band till det omgivande landskapet än till denna blandning av saga och lite tvekande utförd renovering. I hemlighet tänkte jag att borgen för mig gärna kunde få vara en halvt bortvittrad ruin bunden till sin förgångna tid. Härligast att betrakta är ändå bergsformationerna och alla träden i höstskrud. För övrigt kan landskapet här ganska lätt påminna en om Caspar David Friedrichs målningar av Riesengebirge. Och visst är det en stor lycka att få se ut över sådana här åsar och sluttningar under en vild och ljusmörk himmel?

4IMG_8842

5IMG_8850

Läs mer