Kategori: Berättelser ur livet

De första dagarna här tillbringade jag någon timme om eftermiddagarna på Damernas, mitt i vimlet av nakna damer. Jag låg där nära bryggan, rätt nära Brunbönan som hör till de tongivande där, hon är i min ålder eller möjligen lite äldre. Ibland slumrade jag eller drömde lite men ofta lyssnade jag på de speciella nyheter och det livsvetande som sprids på denna plats:

”Hamnkocken är ju för go’, tycker jag.”
”Och maten är så go’.”
”Och mycket får man.”

”Om det finns en lag så tycker jag man ska följa den.”
”Ja, det är klart man ska. Vad har man den annars till?”
”Inte för att det gör mej nåt om dom springer där, men är det förbjudet så är det.”

”Där finns den godaste smörgåstårtan i stan.”

”Ja, och du vet han var ju gift med hennes syster, hon som hade skönhetssalongen…”
”Nu är det inte mycket med han.”
”Nä, gubbarna orkar inte så länge.”

”Man ska säga som man tycker. Det gör alltid jag”.
”Jag med, alltid.”

…

Bilden är från igår men då gav sändaren där mest brus, vågbrus, och måsskrik. Och idag är himlen grå, så jag är inte där.

Inatt öste regnet och kanske åskade det också, fast det är svårt att veta här i Varberg där man spränger för den nya järnvägstunneln också långt in i natten. Morgonen var ganska frisk och full av vind och vita moln for snabbt över himlen. Miki och jag gick ganska fort och lite vinddrivet över Hästhagabergen ner mot Lilla Apelviken, där sandstranden var tom, och vidare förbi Subbe. Och så rundade vi den där kröken bakom fyren och rusade ner mot klipporna och havet.

Sedan följde vi stigen längs havet och långt borta i fjärran framför oss såg jag Rödskär, Miki nosade och tittade på närmare ting, tror jag i alla fall.

Här känner jag alla stigar och jag vet alla vikar och klipputsprång. Och jag vet vad som växer här: en, oxel, björnbär, ek, rönn, slån – allt mycket nära marken för här härskar vinden.

Vid en punkt vände jag blicken inåt land och sökte efter hålet i väggen av en och ek och asp. Jag fann det nästan genast och ni ser det också. Om man går in där kommer man in på en skogsväg som är ett slags tunnel genom grönska, jag tror Pappa kallade den Doktorspromenaden, men kanske minns jag fel.

Miki och jag smet över klippan och in i hålet och så var vi i en annan värld, ett slags inlandsvärld strax intill havet men ändå någon helt annanstans.

Ja, det där luddiga sagodjuret som man inte vet vad som är bak och fram på, det är Miki. På bilden ser man inte att gången har ett tak av löv, men det har den, i det här fallet kan ni lita på mig. Ett stycke in i djungeln plockade jag lite kantareller som stod ungefär där de brukar stå.

De här bilderna är från igår men här har nu infunnit sig en skön cirkulär upprepning, så de kunde vara från imorgon eller någon annan morgon i den nära framtiden. Miki och jag går över heden längs de invanda stigarna. Jag plockar lite blåbär i kanten, oftast ett och ett och aldrig fler än sju och sju. Och jag undrar när odonen ska mogna. Det vita tornet där nere vid havet är Subbe fyr.

Vid vägskälet där det en gång i tiden stod ett träbord med bänkar svänger vi för att titta bort mot det som en gång var Ödledammarna. Miki vill egentligen fortsätta direkt ner mot havet men jag bestämmer lite.

Och så är vi under vildaplarna och Miki sitter i det höga gräset som ett hundlejon på en tänkt savann – moj mali lav. Några minuter spanar vi åt olika håll, sedan återvänder vi till vägskälet och går förbi oxeln och vidare mellan björnbärssnåren.

Strax innan vi kommer ner i den där hålvägen som sluttar ganska brant mot järnvägsundergången går vi lite åt höger ut på klipporna och jag ser på Subbe fyr och Lilla Apelviken.

Och så fortsätter vi under järnvägen och förbi Lilla Apelviken där hundar inte får vara mellan maj och augusti. Men Miki och jag behöver ingen sandstrand. Vi fortsätter genom strandskogen och slinker på ett visst ställe ner i en smal gång genom getterörosor och slån och så är vi i den andra tiden på Londis gamla badplats mellan stenarna. Miki badar ju inte men han fuktar tassarna och smakar lite på saltvattnet.

Så här ser vår värld ut i just denna tid. Och egentligen vill jag inte behöva önska mig något mer.

Jag lutar mig ut genom köksfönstret och ser förnöjt på min tvätt på linan vid fikonträdet, snett ovanför katthyllan. Det går att se hur solen torkar den. Med ens fylls jag av en stark längtan hit.

Nu har dagarna i Slavonski Brod lagt sig på den där minneshyllan och jag kan gå förbi och titta utan att känna att detta hör till mitt nu. Brod är en egentligen obeskrivlig plats för den har för den ytliga blicken inget särskilt och de som kommer därifrån brukar vara förnöjt, liksom hemligt förnöjt, blygsamma när de talar om staden. Nej, där finns inget särskilt – utom kanske floden, promenaden och fästningen, men är det något särskilt jämfört med, ja, vad? Med andra platser? Brod passar inte för jämförelser, staden ligger där mjukt och rofyllt försjunken och är ändå full av liv och människorna har vad de behöver. Mycket få flyttar därifrån och det är ovanligt för Slavonien som är en avfolkningsbygd, Kroatiens milda vänliga sorgbarn. Människorna är lugna och livliga och de utstrålar något så ovanligt som tillfredsställelse och lugn energi. De arbetar och roar sig, de har sina restauranger med mustiga rätter, sina många kaféer särskilt runt det stora torget som är benämnt efter Kroatiens stora sagoberätterska Ivana Brlić-Mažuranić. Även sent på söndagskvällen surrar det av röster här. Ja, och de har sin flod med den höga promenaden Šetalište braće Radić där stadens invånare fingår eller bara går om kvällarna eller söndagarna.

Och överallt finns det cykelvägar och många är på väg längs dem lugnt och ganska fort. Man glider fram på sina cyklar. Träden står höga: plataner, popplar, lönnar, katalpor och lindar och i lipanj, lindens månad, går man i ett lindrus ovanför Sava och nere på Splavarska ulica vaggar båthusen lugnt med flodens andetag. Brod är en plats där livet kan bo. Och Brod vill inte vara något annat än sig självt. Brod har allt det där som så få vet är det mest värdefulla.