Hälsning från er meteorolog

Det är när det är dåligt väder som man talar om vädret, ty att tala om vädret är en mer eller mindre väl dold önskan om bättre väder. Vi har haft gråtrist eller gråttrist väder här i Zagreb i minst en vecka nu, tror jag. Minnet blir också sämre av det gråa. Och bär man på en tomhet, så blir tomheten ännu tommare när himlen är bortglömd bakom molnen. De dagar som inte varit jämngrå har varit randiga, men randiga på ett speciellt sätt: breda gråa stråk och någon gång väldigt sällan en tunn tunn blå rand med lite guldstänk. Varje gång, vilket som sagt inte är ofta, som det blåa tittar fram, fylls jag av ett litet skört hopp som efter en sådan där alltför kort stund bryts sönder i och av gråhet.

Härom dagen, när jag var i stan, kom den vackra randen oväntat fram. Jag gick längs Ilica fram mot Trg bana Jelačića och skyndade mig då att ta några bilder på blåheten, för att efteråt kunna tro att den funnits. På den tredje bilden, som visar det hörn av Trg, som vetter upp mot Radićeva, ser vi redan molnet blåsa upp sig. Och ni vet inte hur fort det gick innan allt var gråtäppt på nytt.

bild1-80

bild2-80

bild3-80

Läs mer

Omkring te

Jag tror jag berättat om den märkliga kedja av händelser som förde mig till Živi Atelje och de kinesiska teceremonierna där, så jag vill inte göra det igen. I stark förkortning kan jag bara säga att jag träffade Felix på tåget till Ljubljana någon gång i början av sommaren och hon berättade då om sitt liv i Kina och om resorna till Kroatien och att hon numera är i Zagreb flera månader om året för att inspirera till kinesiskt tedrickarliv. Runt om teet finns poesi och musik eller någon annan konstart och alla som kommer dit får ta med sig vad de vill: en dikt, några danssteg, ett te, en vän eller flera. Živi Atelje, den levande ateljén, är en levande ateljé. Hit kommer konstnärer, flyktingar, gamla, unga, bofasta, vagabonder, ja, människor – och igår kväll var också hunden Štef där. Och gårkvällens människor var ifrån länder som Iran, Syrien, Irak, Turkiet, Afganistan och Kosovo, förutom härifrån Kroatien då.

Teceremonin började som vanligt med att de små tunnskaliga kopparna och teet tvättades. Och så kom upphällandet som kan bränna fingrarna på den som häller, särskilt på oskickliga hällare. Alla som kommer får pröva – om de vill. Jag har inte prövat ännu, eftersom jag är lite fumlig, men min stund kommer väl också. Saša, som är sonen till den skulptris, vars ateljé detta en gång var, berättade på ett vackert sätt om ordet ”te” och dess etymologi, så vackert att det egentligen inte spelar någon roll om det är helt sant eller inte, men kanske är det helt sant. Teet föddes för mycket länge sedan i Kina och teet hade eller fick tidigt två namnvarianter, en nordligare och mer kontinental som liknar det kroatiska ordet ”čaj” och en sydligare och mer marin som liknar det svenska ordet ”te”. De språk vars länder har fått teet landvägen – via Sidenvägen kanske – har namn på drycken som liknar ”čaj” och de språk vars länder har fått teet fört till sig över havet har namn som påminner om ”te”.

En av dem som hällde upp te under kvällen var en ung afgan. Han var mycket skicklig redan från början, fastän män i Afghanistan inte brukar utföra denna syssla.Under kvällen läste han också upp en dikt han själv skrivit på dari. Det var bara den unga iranskan som förstod, men han förklarade den sedan på engelska; det var en kärleksdikt fick vi veta och han berättade också hur lång tid det hade tagit för honom att sätta ihop den.

bild-80

Mitt liv har sedan någon gång i juni denna nya underström, där nya vatten sveper över reven och klippformationerna i botten av min själ. En gång drack vi också just klipp-te där i ateljén, minns jag. Och jag förstår nu att det är tiden på Sardinien som gör att jag tänker så här undervattniskt. Sommaren har varit mycket rik.

Läs mer

Om illyrer och annat

Igår kväll när jag kom hem från Cooltura efter ett ganska hetsigt gräl om illyrernas ursprung stod jag en stund i fönstret och tänkte på detta att det går att gräla om illyrer. Fast det är ju klart att det gör.

bild-80

Innan vi kom in på den illyriska frågan hade jag fått mig ett par historier om kroater i serbiska koncentrationsläger i östra Hercegovina under det senaste kriget till livs. Så här minns jag delar av den ena:

Goran, Ivan och Davor, tre ganska unga hårdföra kroatiska män är instängda i en trång cell. De sover på det nakna betonggolvet och så gott som varje dag blir de slagna blodiga. En dag blir Goran förd till den serbiske kommendanten, som efter en stund ställer följande fråga: ”Vad skulle du göra med mig om jag vore du och du jag?” Goran funderar kort och bestämmer sig för att säga sanningen (med risk för att bli ihjälslagen): ”Jag skulle bryta sönder vartenda ben i kroppen på dig.” Kommendanten ler brett och svarar: ”Se där, en sann Ustaša-man! Ingen fegis.” Och lite senare skaffar han fram cigaretter åt Goran.

Davor, advokat och bildad man, som hatade den kroatiske presidenten Tuđman, kallas en dag till kommendanten. På bordet framför dem båda ligger ett papper där det står ”Knulla Tuđmans morsa!”. Kommendanten befaller Davor med pistolen tryckt mot hans ena tinning att skriva under pappret. Davor vägrar och förs då tillbaka till cellen under hugg och slag. När Ivan och Goran får höra vad som hänt undrar de varför Davor inte skrev under. ”Jag knullar Tuđmans morsa när eller om jag har lust, inte för att någon skiten četnik befaller mig.”

Ja, och sedan blev det dags för illyrerna…

Läs mer

Bräcklighet

Härom kvällen stod jag här på min spårvagnshållplats och väntade på trean som skulle ta mig till Trešnjevka (Körsbärskvarteret, ni vet). Jag tittade på reklambilden från Terme Čatež och tänkte att ”moje ljeto” (min sommar) väl var på väg mot sitt slut för den här gången. Kanske redan borta.

bild1-80

Men kvällen var ljum och jag följde de solnedgångsbelysta spårvagnsspåren med blicken bort mot ett slags oändlighet eller kanske bara till Držićeva. Jag tänkte lite oroligt att nu börjar snart den första hösten utan Londi. (Ja, läser ni här får ni skylla er själva, gång på gång häller jag min bräcklighet och mitt oroliga medvetande om alltings bräcklighet över er.) Hur kommer det att vara när året mörknar och jag går utan min mörkpälsade älsklingsvarelse? Hur blir det när jag närmar mig nollpunkten? Jag fäster blicken vid de blänkande spåren och försöker hitta den flytande dimensionen.

Läs mer

En dunge vid Sava mellan Sevnica och Zidani Most

Jag vet inte hur många gånger jag har rest med tåg utmed Sava på vägen mellan Zagreb och Ljubljana. Fler än ni anar, kanske jag kan säga. Sträckan mellan Krško och Zidani Most är speciellt vacker för där ser man nästan hela tiden Sava, flodkrökarna med träden som speglar sig, byarna som ser sig själva i vattnet, kyrkorna, de små husen. År efter år reste jag här med Londi, sedan reste jag ibland ensam för att hon inte längre orkade så bra och nu reser jag alltid ensam för hon är inte här längre. Det tragiska är inte att jag reser ensam utan detta att Londi inte längre går på jorden. Det är det tragiska. Genom åren har jag tittat speciellt på en liten dunge av barrträd, något slags granar, någonstans mellan Sevnica och Zidani Most, och jag har tagit många bilder och nu när jag tittar på bilderna anar jag att träden blivit synligt större. Mellan dem verkar det finnas ett slags minnesmärke, en stenplatta – fast jag är inte helt säker. En grav?

Den senaste bilden är den i mörkret, tagen för någon vecka sedan. De andra är från olika förgångna år…

1IMG_7760

2IMG_1328

2P1110620

3P1160488

4P1160020

Läs mer