Igår kväll gick det vilt till här, vilt som så många andra kvällar och eftermiddagar och förmiddagar. Mikis žuta minuta är nästan alltid längre än en minut och den dyker upp nästan varje gång vi kommer in efter en promenad. Promenader tröttar inte ut utan livar upp. Miki far runt som ett krushårigt streck genom lägenheten, river av överkastet, slänger ner kuddarna, rullar iväg ”ulltäcket”, hoppar från möbel till möbel, kastar bollar och tuggben i luften, fångar upp dem, kastar igen. Och så plötsligt upphör rörelsen och kvar ligger sakerna och Miki själv ligger utslängd som en tappad ullkudde.

Så ser en sida av vardagen ut och imorgon och några dagar framåt kommer den sidan inte att finnas för mig. Miki åker inte med till Bukarest, han ska bo tryggt hos Vesna och det blir hon som får uppleva kalabaliken. Och jag flyger först till Warszawa, eftersom man tydligen nästan alltid ska ta omvägar när man flyger, fast Warszawa är kanske rätt måttfullt som omväg. Det hade kunnat vara Paris eller Istanbul. Men lite konstigt är det väl ändå att det inte går att flyga direkt från Zagreb till Bukarest? Fast det är sant, Rumänien är inte särskilt närvarande i Zagrebs blickfång. Man intresserar sig – lite motvilligt – för sina grannländer och man blickar mot Tyskland och Österrike och det som man lite slarvigt kan kalla för ”västvärlden”…

Läs mer

Även om jag egentligen borde skynda mig att göra allt det jag inte hunnit under den senaste tiden, så gav jag mig lov att sitta på Simpa en stund imorse. Miki och jag hade varit och köpt kiselo vrhnje i Veronikas ost-kiosk och när jag såg Simpas terrass ligga insvept i ett mjukt solljus, så tänkte jag att det visst skulle passa med en liten paus som inledning på dagen. Vi klev upp på den ännu tomma terrassen – det var fortfarande tidigt, i alla fall om man tänker på att det är söndag – och Gabriel, Ivans brorson, kom ut och tog min beställning. Miki, den lille jägaren, intog sin spanarposition och lät blicken finkamma ”parken”, särskilt hörnet med bambusnåren på gränsen till Kina-restaurangen. Där håller katterna ofta till. Själv tittade jag mest på björken och solstrålarnas lek över barken och löven. Jag tänkte mycket klart på ingenting och ingenting oroade mig.

Läs mer

Jag kastar en blick tillbaka på bilderna från vår resa genom Turopolje på jakt efter de där speciella trähusen. En bild på två gamla systrar – jag tror de är systrar i alla fall, fast det kan ju förstås vara samma kvinna ur två vinklar – fångar min uppmärksamhet. Bilden finns på en hylla inne i det största bland trähusen i Donja Lomnica. Jag minns hur vi gick fram till huset genom en grind som stod på glänt, Vesna först med kameran i högsta hugg, sedan Miki, sedan Nilla och jag.

En man som har rollen som vaktmästare och kanske något mer guideaktigt kom ut genom dörren och Vesna började ställa frågor till honom för sitt reportage för sin spanska nyhetsbyrå. Nilla och jag tog bilder och Miki tog nosbilder, tror jag.

Och så gick vi in och där inne i halvmörkret fick jag syn på fotografiet föreställande de två kvinnorna – eller kvinnan, det nu var samma i olika ögonblick. De ser mycket värdiga ut och hållningen utstrålar en naturlig säkerhet. Och blickarna fortsätter att se på mig ännu i denna stund.

Läs mer

Även om jag inte alls så ofta tar mig till den stora loppmarknaden Hrelić som jag en gång lovade att jag skulle göra – den där gången när jag kallade Hrelić för ”min kyrka”, om någon minns – så återvänder jag alltid dit och intervallerna kan vara både korta och långa. Idag var jag där med Miki som enda sällskap. På diavägen på nasip längs Sava köpte jag honung, med od bagrema närmare bestämt, och jag köpte den av samma gubbe som jag brukar. När vi kom in på själva marknadsområdet, som är stort och obestämt, började jag leta efter tennisbollar, använda tennisbollar till Miki, för han tycker om att få något nytt och nytt betyder inte nytt från fabriken utan nytt för honom. Han leker intensivt några dagar med varje tennisboll tills den försvinner i parken eller på ”livada”, som egentligen inte är någon äng utan bara en långsträckt gräsplätt med bruna fläckar som leran stiger ur om senhösten. Jag hittade tennisbollar och köpte fre för tre kuna styck och sedan hittade andra för två och köpte tre av dem också. Sedan strövade vi bara lite lojt omkring bland varorna – pälsmössor, vattenkranar, leksaker, knivar, bildäck, guldskor med sylvassa klackar, böcker om sex och kroatisk historia… – tills jag tröttnade och som avslutning köpte lite sockor. Efter det satte vi oss i ett kafé i utkanten och jag beställde mitt kaffe.

Kaffestunden blev inte så avslappnande som jag hade förväntat mig för Miki fick syn på något bakom baracken. En råtta? En katt? En mus? Det fick jag inte veta, men Miki pep högt och energiskt och slet hårt i kopplet. Först sa jag till honom och vände honom åt ett annat håll, men det hjälpte inte, så till siste hällde jag ett halvt glas vatten över honom. Som tur är får man ju alltid vatten till kaffet. Han blev förvånad och lugnade sig faktiskt, fast bara för en kort stund, men det räckte. Jag drack ut mitt kaffe, betalade kyparen och reste på mig och så började vandringen tillbaka. Miki såg mycket i gräset som jag inte såg, kanske möss, så han var gång på gång på helspänn, iförd sin jägar-look.

Klockan var strax efter ett och nästan alla försäljarna som på diavägen haft sina varor utlagda längs nasip hade försvunnit, så man kunde se nästan ända bort till bron, Most mladosti.

Läs mer

Igår morse tog Miki och jag spårvagnen till Trg kralja Petra Krešimira IV. Vi hoppade av och korsade Držićeva och svängde runt hörnet och in på Ulica kneza Ljudevita Posavskog eller nej, vi stannade precis när vi svängde för jag fick syn på något jag först inte förstod, men sedan såg jag att det var en man som låg på trottoaren tätt intill en bil. Han hade ett runt blödande hål i huvudet och folk kom rusande från olika håll för att försöka undsätta honom. Jag såg en lång röd skåra tvärs över ryggen, ja, det var hål rakt igenom skjortan. Det blåbleka ansiktet vändes ett slag mot himlen och jag såg ögonens tomhet och munnen kunde inte slutas. Längs ena armen rann blodet och droppade från den magra handen. Jag blev knäsvag men tänkte att här har Miki och jag inget att göra. Vi korsade gatan för att inte passera alldeles inpå. Och så gick vi längs Ljudevita Posavskog och fortsatte längs Banjavčićeva. I mitt huvud packades scenen med den blödande mannen in i en låda som stängdes och sköts in i ett hörn. Vi gick uppför trapporna och fram till Milvias dörr som redan stod öppen. Ja, och så vidtog kroatisklektionen. Jag håller alltså på nytt på med ett försök att skapa ordning i min kroatiska, att göra den mindre ungefärlig. Under lektionen sa jag inget om scenen på gatan, för jag förstod inte vad som hänt och efter en stund, när lådan gläntade på locket, var jag inte säker på om bilderna hade med verkligheten eller inbillningen att göra. Ett ögonblick tänkte jag något virrigt om rörelser och hastigheter, om molekyler och atomer. Men så stängdes lådan igen. Lektionen avslutades och vi tog farväl av Milvia och gick ner för trapporna. Ute på gatan tänkte jag på inget särskilt, det var soligt och vackert och jag tog en bild på ett av de gamla husen som blivit kvar bland alla de nya.

Sedan dök det upp en stor hund som tittade utmanande på Miki som tittade tillbaka på samma sätt, så vi fick slå en lov för att inte riskera något intermezzo. Och inte förrän vi var nästan framme vid hörnet där jag sett den blodige mannen en dryg timme tidigare, kom minnesbilden upp. Vi korsade gatan och jag såg att mannen nu var övertäckt med ett plastskynke – bara ena handen stack ut – och runt om stod poliser. Vi skyndade bort mot spårvagnshållplatsen. Han är död, tänkte jag, när man ligger under plast är man död. Hastigt skickade jag ett meddelande till Toma för att berätta och höra om han visste något. En kort stund senare svarade han att han på en nyhetssajt hittat ett kort stycke text som berättade att en man vid halvtiotiden hade kastat sig ut genom ett fönster i ett hus vid Ljudevita Posavskog.

Läs mer