Miki och Nera och världens gång

Och så finns hela tiden bakom allt stort, våmligt och platskrävande den där lilla världen som envist och trofast i ett släktskap med evigheten kretsar kring skenbara obetydligheter. Dagar läggs vid dagar och nätterna buktar ut eller in däremellan. Ingen vet egentligen vad som är viktigt eller vad det betyder att något är viktigt. Nästan varje dag går Miki och jag till Marijans grönsaksaffär för det är alltid något som är uppätet och jag äter hellre färskt än gammalt – tycker kanske att det är viktigt fastän jag är osäker på vad det betyder. Miki är inte så intresserad av grönsakerna men han går gärna med. Imorse när vi kom till affären var hundkroken upptagen av Nera (ja, hon har svarta ögon), så jag tänkte att det var bäst att vänta lite, men så kom hennes husse ut och sa att inte bits hon och jag svarade att jag inte hade trott det, men att jag ändå inte visste hur de skulle trivas med kopplen fästa vid samma krok. Han skrattade till svar så jag band Mikis koppel bredvid Neras och de två hundarna såg ut som om de visste exakt hur man gör när man väntar utanför en affär. Här finns inget mer att veta.

1IMG_4777

Läs mer

Kromp

Sedan någon gång igår vid middagstid och fram till för kanske en timme sedan har jag levt i en skriande kris på grund av ”kromp”. ”Kromp" är ett samlingsnamn för allt det där som kan dränera en människa på kraft och fylla alla kanaler som leder inåt med panik. Kromp rör otäcka upplevelser med försäkringar-skatt-datorer-internet-elektricitet-lagar-hierarkier-statsgränser. Jag kommer aldrig mer att plocka ut någon av deluppenbarelserna ur kromp, för då sänker jag garden för mycket och huggen träffar från alla håll. Kromp kommer i fortsättningen alltid hållas strängt och oisärtagbart hopbuntad till just kromp.

Kanske är jag inte fri än, kanske hugger kromp snart tillbaka igen, men just nu verkar det som om jag kommit förbi slukhålet. Jag flåsar tungt lättad. Och låter Miki blänka med vitögat i mitt ställe.

1IMG_4751

Läs mer

Drömmarnas hus

Vid den lilla gatan Lopudska som löper vinkelrätt från min gata Hvarska såldes för kanske fyra år sedan det ena av de yttersta husen. Det var ett vackert men förfallet gammalt hus omgivet av en vildvuxen trädgård med vinrankor, bananplantor, yviga buskar, valnötsträd, lindar och massor av krasse. Efter försäljningen försvann först trädgården det vill säga alla träd, all växtlighet. Jag hoppades länge att valnötsträdet i hörnet skulle få stå kvar, men nej. Året efter försvann det mesta av huset men själva stommen till huvudbyggnaden blev kvar. Sedan började man bygga och för kanske två år sedan stod allting klart och nu finns där en biluthyrningsfirma med bostadsdel och en länga med garage. Många av bilarna har DA på skyltarna men det beror visst bara på att det är billigare med bilförsäkringar i just Daruvar. Det har jag hört. En tid efter inledningen till de här förloppen på hörntomten började det hända saker två hus in på gatan. Huset ömsade skinn och fick ny puts i ny färg, taket täcktes om och en ny trappa av något märkligt ultramodernt material tog form. Den gamla trädgården skrapades bort och en ny uppstod och en mönstrad gång sträckte sig snart från grind till trappa. Ja, en ny grind och ett nytt staket stod också där med ens. I den nya trädgården stod små tunna träd med cirklar av kiselsten över sina rötter. Sagodjur av plast och glas flyttade in och om kvällarna blinkade stjärnor och månar och ljusspel projicerades på väggarna. För varje dag eller kväll blir det mer och folk som går förbi häpnar. Men jag nu tror att jag förstår sammanhangen. Det tjocka, lite slitna paret ägde en gång två små skamfilade hus vid Lopudska. En dag bestämde de sig för att sälja det de om inte bodde i, det fallfärdiga huset på hörnet med tomt och allt. Efter försäljningen strömmade pengarna in och av de lilla huset de bodde i började de steg för steg bygga sig sina drömmar, sina stora stora drömmar.

1IMG_4707

Läs mer

Solens väg över tingen

Sörj inte utan gläds över detta eviga enahanda! Ja, vi satt i ”försänkningen” utanför Caffe Goran morgonen till även denna dag, Miki och jag. Solen förde oss dit.

1. 13E84E08-6FE5-4505-9D8C-A210FA6E89BD

Jag drivs av solenergin och känner mig lätt som ett tomt skal utan den, men Miki, han har sin egen inre motor, som pumpar kraft under ullkostymen. Och vi går och vi gick som så ofta annars runt runt och bort och hem. Jag sökte mig med blickarna in i de hemligt solbemängda innerträdgårdarna, platser där solen bor eller i alla fall uppehåller sig längre. Löven på vinrankorna är förtorkade men druvorna hänger där tjocka och blanksvarta.

2IMG_4699

Solstrålarna målade spelet mellan den spruckna flagnande putsen och den avklädda tegelväggen i de vackraste solfärger. Och bakom husen stod himlen rak och blå.

3.IMG_4706

Jag tror att det var Andrzej Stasiuk som en gång sa att det enda som är värt att bry sig om är solens vandring över tingen.

Läs mer

Medhårs

Dagen har vänt sig medhårs varv på varv och behållit leendet från morgon till kväll. Vindarna har varit ljumma och luften mild ända från morgonen. Så ja, vi satt utanför Gorans Miki och jag igen, som under den varma tiden, som i dagar och veckor mätt inte ligger så långt borta, men som ändå ligger bortom köldskarven. Det ligger is emellan värmen och denna värme som är nu är bara en flyktig gåva i vinden, som den som är redo att sträcka ut handen kan fånga in och hålla tills den smälter, nej, blir till is, menar jag. Fast jag tänker ändå ”smälter”. Smälta kan saker man håller i handen göra. Och jag drack kaffe och Miki höll koll över gatans liv och stillhet.

1IMG_4678

2IMG_4681

Och så for dagen iväg över arbete och pauser och promenader och med ens stod jag i kvällningen på hållplatsen Miramarska och väntade på spårvagnen hem. Och himlen bar mildblått från andra och ljummare årstider.

3IMG_4689

Läs mer