Kategori: Berättelser ur livet

Kanske är det här för många ingen hemlighet, kanske är det något som går att begripa, men jag famlar i ett töcknigt dunkel. Varför finns dessa inre vågrörelser? Varför är den ena stunden dräglig och liksom i balans när nästa utan förvarning blir en störtning ner i djupet? Kanske är detta orons signalement.

Först har jag ägnat kraft och energi åt att genomsöka de senaste månadernas yttre katastrofer. Jag har identifierat dem, räknat upp dem, undersökt dem, försökt förstå vad som är värst eller vad som är kärnan i våndan. Sedan har jag insett – fast ”inse” är nog inte rätt ord – kanske har jag kommit till en förnimmelse av att kärnan i våndan nu är jag själv, sådan jag blivit efter det som hänt. Det svåraste just nu är nog att jag inte längre är riktigt hemma i mig själv och att de där vågrörelserna är så oförutsägbara. Jag undrar ibland om jag blivit främmande också för Miki.

Jag frågar honom, men vad ska han svara med sin hundröst? Han ser på mig och säger ingenting och jag tackar honom för att han inte säger ”ta en dag i taget”, för vad gör man med en sådan uppmaning om man inte vet hur man ska få minuterna att gå?

Jag stretar runt i den cirkel som finns och som har sitt ”knäppe” och sitt slitnaste ställe i början av februari detta ödesår (egentligen förbjuder jag mig att säga ”ödesår”, men jag lyder inte). Idag är jag tillbaka på förmiddagen den sjunde februari och vi lever ännu i vad man skulle kunna kalla sorglöshetens tid, fast vi alla vet att det aldrig funnits någon sådan tid. Alex, Miki och jag är på Molo Audace, platsen där Trieste på ett särskilt sätt möter sitt hav.

Ännu har inget hänt och ännu anar vi ingenting och jag har glömt den underliga teckenfyllda natten i Ljubljana – natten mellan den femte och den sjätte. Senare skulle jag se den i ett annat ljus – eller mörker. Alex och jag har planer så där som man kan ha när allt är lugnt och bra. Var ska vi äta lunch? Buffet da Pepi? Ja. Och så kom det också att bli.

En av människans största brister är att ingen någonsin mer än till en väldigt liten del kan sätta sig in i hur en annan människa har det i sitt inre. Det finns väl undantag men dessa undantag ser då ut så att den där väldigt lilla delen stundtals är lite större, lite alltså. Och kanske är en av våra största uppgifter att uthärda detta utan att förhärdas. Att vara beredd att försöka förstå är en stor sak, särskilt om man är medveten om det oerhörda avståndet mellan försöka och lyckas.

Bilden låter jag vara suddig för att ”tydligt visa” hur otydligt och otydbart allting är. Nej, den här dagen är inte alls en av de värsta. Och jag bär mask av alla de skäl ni kan tänkas komma på, utom att det inte är av yttre tvång. Det är förresten Irina som sytt även denna.

Jag försöker ta ännu ett vingligt steg i kampen för att komma till rätta med de skador jag utsatts för under de senaste månaderna. Jag vet att jag ännu hade ett slags inre balans under de svåra obegripliga veckorna i Brno efter Renés död. Kanske berodde det på att vi var tillsammans, att jag inte måste kämpa ensam, kanske för att kraften ännu inte var förbrukad. Också de två första veckorna av corona-isolering här i Zagreb och rädslan för eventuella otäckt begränsande regler (skulle jag få gå ut med Miki?) klarade jag utan att mista ”förståndet”. Men så kom jordbävningen. Tidigt på morgonen den 22 mars väcktes jag av att jag hörde ett dovt brummande ljud djupt underifrån och rummets väggar verkade röra sig. Jag förstod inte takets form och plats över mig. Sedan kom timmarna då vi både var beordrade att hålla oss hemma och att vara ute. Dagen innan hade det varit 20 grader, den morgonen var det två grader och snökorn blåste runt i luften. Det hette att vi skulle hålla oss ute till klockan tre på eftermiddagen. Jag sprang hit och dit runt kvarteren med Miki bredvid mig. I ryggsäcken hade jag mat och vatten och min laptop som senare visade sig vattenskadad. Av slarv – slarv är här en synonym till panik.

Efter jordbävningen har jag inte fått tillbaka jämnvikten. Några dagar efter den tappade jag dessutom kontakten med Rudolf i Sydafrika. Jag tilläts dubbla doserna av lugnande (tar ändå ganska lite, blabla), hittade Rudolf igen, men nu sedan mitten av april är jag inte längre jag.

Min lägenhet klarade sig bra vid jordbävningen (men sådana där saker är egentligen omöjliga att mäta när det läggs på det psykologiska planet: jag har haft två lätta/normala förlossningar, jag blev ”lindrigt” skadad i en svår bilolycka) om man jämför med många andra.

Den här sprickan eller fläcken vid sovrumsfönstret är den värsta synliga skadan. Inte mycket, kan man tycka och det är inte mycket. Inte på det sättet. Och nu i denna nya dimension där jag försöker och försöker att sätta mitt liv på en fast plats hör jordbävningen inte till det svåra längre. Jag börjar tro att det svåraste är det slags inre sammanbrott som jag kastats in i i en serie våldsamma steg. Varje dag är en kamp för att uppnå ett slags minimal normalitet och balans.

Egentligen kanske jag inte får göra så här på grund av mitt bräckliga tillstånd, men samtidigt vill jag försöka passera ”alla stationerna” på denna långa mödosamma väg för att jag på något sätt ska komma ut ur tunneln. Jag visar en bild från det som jag i alla fall då såg som den glada och lätta tiden. Det är den femte februari och Miki och jag sitter på tåget mot Ljubljana. På bilden ser ni Miki och Sava strax före Zidani most.

Jag skickar den en stund senare till Zalesky-familjens lilla whatsapp-grupp och kort efter skriver Alex: ”Che signore!” och René skickar två utropstecken. Det blir det sista han säger i gruppen. Två dagar senare är han död. Att Rudolf inte säger något just då beror på att han befinner sig utanför nätet någonstans på den sydafrikanska landsbygden.

Det här är alltså det sista som hände i vår gemensamma värld. Bilden har för mig blivit ett slags symbol.