”Sista kvällen med gänget” kanske man kan kalla det. Nyss satt Vesna, Đurđica och jag på Simpa och drack våra avskedsdrinkar inför sommaren, som gång på gång börjar. Hajdi släpade grenar genom ”parken” och Ivan bar skrattande ut nytt. Vi svettades och berättade underliga historier i mörkret. Detta är verklig sommar – pravo ljeto. Det känns lite märkligt att åka härifrån nu, men i augusti är jag tillbaka. Det känns underligt att det inte finns någon Londi att lämna i Tomas händer, att det inte finns någon Londi att komma tillbaka till. Men natten är mörk och varm och jag har minnena.

Och Ivan skojade bort notan. Vad betalade jag egentligen? Nästan inget. Hur är denna värld möjlig? Varm ligger natten över husen och marken. Det är här jag bor. Det är hit jag vill återvända.

Läs mer

Värmen här gör att nätterna blir till den mest levande tiden. Vi har många grader men jag ska inte räkna dem nu och för övrigt trivs jag med det här vegetativa tillståndet och jag är verkligen en växt på dagen, en rätt så fuktig växt. Men på senkvällarna och nätterna växer sig i stället berättelserna stora. Härom kvällen – vet inte vilken, den har sjunkit in bakom eller under andra kvällar – var jag i Trešnjevka. Ni vet, det där lite slitna körsbärskvarteret.

Gabriella och jag gick till vår rätt nyfunna stambar och satte oss vid ett bord i halvmörkret och beställde in gemišt med hög vattenhalt. Och så rullade samtalet igång. Resor och platser – förgångna och framtida – gled som filmer framför oss, mellan oss. I augusti är det Budapest – framtid då, fastän det ungerska språket ju har så svårt att skapa framtid. Ja, och så blev språket något vi möjligen lite lojt ville undersöka. Jag sa något om det svenska verbet ”begripa” och om att ord som har med det här ganska abstrakta begreppet(!) ”förståelse” att göra ofta har sin början i något väldigt handfast – som ”gripa”. Eller ”comprendere” på italienska som innehåller ”prendere” som ju betyder ”ta”. Då sa Gabriella att det ungerska verbet ”felfog” som i någon mening betyder ”förstå” innehåller elementet ”fog” som betyder ”hålla”. Vi kom fram till att handen är viktig för tanken. Och timmarna gick och jag for hem med taxi vid två-tiden eller senare och taxichauffören pratade om ”vruće” – hett…

Och en annan av dessa kvällar var jag med Vesna på det här speciella tehuset vid Ilica som är inrymt i det som en gång var en berömd skulptris’ ateljé och som nu används som en plats för fattiga eller landsflyktiga konstnärer. Kvällen var en poesikväll med dikter om natten, nocturner, av kroatiska poeter. Dikterna lästes på kroatiska och sedan i sina franska och engelska översättningar. Poeterna var – jag läser dem i ordning ur mitt lilla häfte – Vladimir Vidrić, Antun Gustav Matoš, Miroslav Krleža och Drago Štambuk. Den sista diktens titel Noćni kamen (av Štambuk) betyder ”Nattsten” eller ”Nattlig sten” – kanske ger den en föreställning om kvällen eller natten. Till detta drack vi utvalda teer i tunnhudade mycket små porslinskoppar. Det första var silvervitt och mycket runt i smaken, som att ha en manet i munnen – på ett sätt man kan önska. Det andra var av blekguld, det tredje av gulguld, det fjärde av rött guld. Och allting serverades av en kinesisk landskapsmålare. Och det blev natt och jag tänkte på andra nattdikter, på Eichendorffs Mondnacht, på den där dikten av Stagnelius som slutar eller nästa slutar med Natten är dagens moder… Den unge fransmannen som ledde det hela – utom tehandhavandet – ville att vi skulle förbinda nattdikterna med identitet. Vi gjorde det och samtalade länge och fick veta saker som verkade både nya och urgamla…

Och nu strömmar nattluften in i balkongrummet varm, mjuk och formbar som det silvervita teet. Och jag försöker förstå att Londi inte ligger här under fönstret.

°°

PS Under den senaste veckan har jag placerat två nya texter på studentsajten MojUppsats Båda handlar om kursen Kulturk(r)amp för den här vårterminen:

Kursen Kulturk(r)amp – dess mål centrala frågor och iakttagelser

Upp, humanister uti alla stater!

Läs mer

Jordklotet snurrar nu snabbt under mina fötter. Balansen håller jag genom hastigheten, så kan det vara, det vet ni. Nyss – kanske i förrgår eller lite tidigare – var jag i Slovenien, detta vackra alltid lika friskt nyfödda land – lepa Slovenija. Jag var i Ljubljana hos Igor i hans mirakulösa kråkslott eller drömvärld och sedan med Iva en dag på slottet, i staden längs floden eller floderna ända ut till Spica. Och sedan mitt inne igen.

Och så kom ”bergsdagen” då Igor och jag for iväg norr om staden till ”sovmusens slott” – Polhova gradec och byn Setnica därovanför och sedan – strax innan stormen tog hela Slovenien och flera andra länder – klängde vi oss upp en bit mot Grmada, först i grönskande idyll, sedan kargare.

Jag i högklackat och kjol, just det rätta för en bergstur. Vägen ner blev ett fall och så påklätt genomvåt har jag inte varit på länge. Men allt slutade lyckligt och tempot sjönk till något fridfullt.

Och någon dag senare – farväl Slovenien. Järnvägen följer som alltid Sava och jag tar den där bilden på dungen i kröken som jag tagit så många gånger under mina resor med Londi. Nu är träden högre.

Fram kom jag i kvällningen. Hastigt slängde jag ifrån mig packningen på soffan och så tog jag spårvagnen till Trešnjevka och där väntade Gabriella på mig i den lummiga baren vid Nova cesta.

Vi pratade om Makedonien, där hon varit, och om Slovenien som jag ju kom ifrån, och om vårt stundande möte i Budapest. Sedan blev det natt och morgon och allt möjligt annat och där stod Toma och han lurade iväg mig till Hrelić i stigande hetta.

Vi köpte cykeldelar och pratade om tillvarons innersta mysterier och så plötsligt befann vi oss vid Bundek utan badkläder, men badade gjorde vi ändå.

Och nu är det nog kvällen efter – inga bilder till det – och Vesna och jag var nyss uppe i den där baren vid Kamenita vrata och hörde hennes dotter Breza sjunga. Och när vi sedan kom ner till Trg kralja Tomislava så hörde vi också Goran Bregovićs röst från podiet. Ja, vad säger ni nu? Och imorgon – Italien.

Läs mer

Ikväll strax efter sex kommer det att vara exakt ett halvår sedan Londi dog. Och också idag är det en torsdag. Jag hade tänkt visa en bild som jag undanhållit både mig och er, den sista bilden jag tog, bilden jag tog efter det fruktansvärda beslutet (alternativet var att vänta i fyra eller fem dagar på en operation med dålig prognos och hon kunde inte gå och inte kissa och jag kunde inte bära henne upp och ner i huset), när allt hopp var ute. Men jag väljer att inte visa den för det går ju inte att visa en sådan bild. Den enda som någonsin ska få se den är jag, men inte nu och kanske aldrig.

Igår kväll var jag i Borovje och tog en öl med Draženka på Sofra. Det var första gången efter Londis död som jag var i Borovje, men det var också första gången på åratal sedan jag sist var där med Londi. Borovje är alltså en stadsdel eller ett kvarter ungefär en halvtimme härifrån och under de sista åren orkade hon inte gå så långt, men dessförinnan var vi där ofta, ofta och gick i parken vid moskén med Buba och Draženka. Jag kände igen lukterna i vissa gathörn, det mörka varma sommarljuset, gatorna, de slitna husen, myggen i buskarna i närheten av ”bunar”, brunnen – här har faktiskt ingenting förändrats sedan den andra tiden.

Och Draženka och jag mindes den där kvällen med Rudolf för så där sex år sedan. Rudolf och Londi och jag satt på Sofra och väntade på Draženka och Buba. Det var mörkt men Rudolf kände ändå igen Buba, när han kilade över gatan som en liten gråsvart skugga och Draženka blev mycket rörd när hon fick veta detta. Och det är ett minne som förbinder oss och som i nutiden på något vis ger en vacker ram åt våra hundsorger.

Jag vill nu ändå visa en bild på Londi, men inte en från smärtans tid, utan en helt annan från hennes ungdom, en bild Alexandra tog en gång i köket på Fuxgatan med en riktig kamera. Och Londi sitter där på sin stol i hörnet. Hon sitter så riktigt som någon någonsin kunnat sitta.

Läs mer

Förr – jag menar när Londi levde – tog jag ganska ofta bilder från fönstret här, särskilt under varma sena sommarkvällar. Men nu går det nästan inte längre. Jag måste tvinga mig och ändå vill jag. Nu förstår jag att det har med skam att göra. Skammen består av två delar. Den första är kanske mer begriplig och den handlar om att jag skäms för att jag inte klarade av att ta hand om Londi på ett sådant sätt att hon kunde leva vidare. Den andra delen är kanske lite egendomligare och den består i att jag känner skam över att jag inte längre är hel, att en del av mig, kanske en kroppsdel, ett ben eller en arm, fattas och jag försöker dölja det. Ibland – särskilt i början – när någon frågade mig var Londi var, kände jag en frestelse att svara: Hon är hemma, hon vilar lite för hon är trött.

Och nu när jag ändå, trots motståndet eller barriären, har tagit en bild av utblicken från fönstret, så känner jag den där tunna skammen över att jag är ensam på insidan här, över att Londi inte ligger i hörnet under det öppna fönstret.

(skrivet igår kväll)

Läs mer