Kategori: Berättelser ur livet

Idag skiner höstsolen vackert och himlen är så blå, så blå. Det är inte kallt men inte heller varmt, det är så som man tänker sig hösten när man tycker om den. Miki och jag slog följe med Vesna och Tama till Borovje, strax söder om våra kvarter. Tama fick gå lös men Miki är ju jägare, så han fick behålla kopplet på tills vi kom till den stora hundparken längst bort. (Uttrycket ”längst bort” betyder ingenting särskilt här.)

När vi släppte in dem och släppte Miki fri rusade de rakt igenom hela parken mot bortre sidan. Jag hann inte ta någon bild förrän de lugnat sig.

Miki har egentligen bara ett mål när han kommer in i en hundpark, nämligen att hitta hål att smita ut genom, så när stängslen var avsökta fanns inte mycket att göra kvar. Inte för Miki i alla fall.

Tama däremot förstår sig på hinderbanor, särskilt sådana som kräver höga hopp. Hon flyger.

Miki strosar bara omkring och nosar.

Eller så sätter han sig vid stängslet. Han är en sådan som sparar sina krafter till ett avgörande ögonblick. Och han har mycket klara mål.

Här på Höbacken har Mamma tagit fram ett spännande häfte med titeln ”Mein Buch”. På sidan tre står det ”Dichtung und Wahrheit – von Hulda Fischer”. Hulda Fischer är min Oma. Idag vill jag visa (kanske främst mig själv) en berättelse på temat hästar. Den innehåller flera underberättelser: en om när Mamma och Uschi var mycket små och Oma lekte ”Hoppe, hoppe Reiter” med dem, en om en färd med häst och vagn när Oma var guvernant för en liten pojke på ett ”Rittergut” nära Stargard, en om när Onkel Timm ”stal” hästskit i Vinslöv, en om en ölkusk vid Steinbach Alm i Bayern (med någon rad på hexameter), en om den sista ölhästen Lisa och en liten snutt om hur Oma tillsammans med sina klasskamrater räknade skimlar på vägen till skolan i Stargard.

Jag översätter inte texten, dels för att jag inte kan tyda riktigt allt, dels för att jag inte har lust just nu.

Vi går upp tidigt nu, Miki och jag, eftersom allt som kräver minsta ansträngning eller målmedvetenhet bör ske före nio och efter nio. Imorse satte vi oss på Makao strax efter åtta, där fanns skugga och i vårt hörn fläktade det också lite. Vi vilade i detta, vi vilade på ett piggt sätt.

Någon gång efter nio började jag fundera lite vagt på att gå till Union och köpa mineralvatten och citroner. Jag märkte att jag inte hade någon kasse med mig och gjorde långsamt det till ett problem eller något att cirkulera en fråga runt. Skulle vi gå hem (fem minuter) efter kassen eller skulle vi gå direkt till Union (två minuter), där är ju ändå morgonskugga utanför affären?

Funderandet svävade ut och blev svårt att ta sig ur. Ändå var det fortfarande under trettio grader, fast jag såg att människorna började gå med armarna lite utåt, lite ifrån kroppen. En ganska lång stund senare fattade jag det kanske dumma beslutet att först gå hem och så hasade vi iväg längs skuggsidorna. Ja, det här är alltså ingen rak ökenhetta utan en fuktig värme som ”känns som mycket mera”. Och ja, jag tycker om värme, har bott för länge på kalla platser. Men nu när det varje dag blir över trettiofem hade jag velat sätta på luftkonditioneringen, som jag annars avskyr, men nu vill den inte. Visserligen vädrar jag varje natt och morgon på ett "vansinnigt klokt” sätt, men någonstans klibbar det ändå ihop mot slutet av eftermiddagen eller början av kvällen. Nå vi gick alltså hem och lägenheten kändes ganska bra. Ett ögonblick tänkte jag att Miki kanske kunde vara hemma medan jag köpte de där sakerna, men när jag stod vid dörren lät han mig förstå att han skulle med. Så vi gick tillsammans. När jag kom ut från Union slog den varma tjocka luften emot mig, Miki låg utsträckt på sitt hundkloka sätt och tungan arbetade. Än en gång hasade vi hemåt. Det var lika långt som förra gången, fast på några ställen var det lite längre, tror jag. Och nu är vi hemma och har ätit lite. Under den här perioden äter jag tomatsallad med mycket citron i till frukost och resten av dagen äter jag min ”gazpacho” med mycket citron. Och när jag skriver det här – och även om jag skriver något annat – blir jag svettig om fingertopparna, så jag måste ha hushållspapper till hands eller fingers, annars blir det för halkigt. Jag försöker förbereda vår långa tågresa norrut, men som vanligt märker jag att jag inte kan föreställa mig något annat väder än det jag är i. Det verkar så vansinnigt att ta med sig tröjor och något mot regnet. Och dessutom, försöker jag lite låtsasklokt, så kommer det att vara nästan som här de första dagarna, i alla fall till Prag, kanske till Berlin. Och ska vi förresten övernatta i Dresden eller ska vi försöka med någon ”bonnahåla”?

Kan människor vara goda? Finns det goda människor? Om jag tittar in i mig själv så grips jag omedelbart av tvivel – alla dessa själviska bakgrundsavsikter också när jag utåt verkar visa min bästa sida. Redan detta att ”visa en sida” är ju något skumt och många av oss visar just sidor. Trots detta tror jag att det finns människor som har mycket godhet i sig, som faktiskt är goda. En sådan människa är Mamma Maria. Hon har ett liv som inte är lätt, hon har drabbats av svåra slag, men hon har en stor förmåga att glädja sig och sprida glädje. Hon berättar med ohöljd entusiasm om hur bra hon dansade som ung och att hon kunde över tjugo danser när hon var arton. När hon hör en sång hon tycker särskilt mycket om får hon gåshud – och berättar det, glatt ursäktande och ändå inte ursäktande. Härom dagen sörjde hon över de filippinska gästernas fattigdom, men hon beredde plats för alla och tog inte mer betalt än vad som gick ihop för dem. Hon suckade över deras smutsiga fötter som lämnade spår, men sedan hejdade hon sig och sa att, när har de kunnat tvätta sig. Och Mate, den gamle bosniern, som bor här gratis eller nästan, honom kan hon inte annat än hjälpa. Hon skrattar lite godmodigt åt hur bra han är på att äta kött och bröd trots att han inte har en enda tand i munnen. Och Miki älskar hon. Och han henne. ”Dragi moj”, kallar hon honom eller ”lijepi moj”. Och hon beundrar hans vackra ögon och alltid har hon något att bjuda honom på. Jag ser på hennes handrörelser hur naturligt och förbehållslöst generös hon är. Lite stolt berättar hon om hur det var på den tiden när hon arbetade på restaurangen vid Žabica, hur många timmar hon arbetade och hur snabb hon var och att hon aldrig aldrig gav någon gäst för svagt kaffe… även om chefen ibland gav henne en reprimand för detta.

Och om vi kommer hit i höst igen Miki och jag, så ska Maria och jag ta bussen till Opatija och promenera i parkerna och vid havet där. Miki får då vara med Slavica, hennes ena dotter, för han får ju inte åka buss.

Godhet, tror jag, är att av hjärtat vilja dela glädje också när livet är fullt av sorger.

På nytt är det lindrusets tid. Kvällen är mörk och ljum, ingen vind, bara lite kattprassel i fikonträdet. Miki och jag går sakta runt vårt kvarter och nästa. Här och där står dörrar och fönster öppna beredda att släppa in den kommande nattluften. Då och då stryker vi förbi någon i dunklet. Vi mer känner än ser den vi passerar. Miki drar in markens andning genom sin starka lädernos. Han vet att tolka jorden och gräset. Lindarna lever sin tyngsta och fullaste blomning. Rusig vänder jag blicken uppåt för att känna sötman också med synen. Det finns ingen tid som denna, det finns ingen tid när linden blommar. Fönstret mot lindsidan får stå öppet inatt…