Kategori: Berättelser ur livet

Så långt jag kan minnas har jag haft en – nog oftast hemlig – längtan till Södern, detta utan att egentligen veta vad Södern är eller var den finns. Söder har alltid varit det manande väderstrecket, dit bar och bär vägarna. Redan som barn anade jag dess lockelse. Och nu lever jag sedan ganska länge söder om alla de platser där jag en gång bott, om än bara obetydligt sydligare än min ungdoms stad Domodossola. Men också från Zagreb kastar jag längtansfulla tankar mot Södern. Här har jag också insett att söder inte bara är ett väderstreck utan också en stämning, en livshållning kanske. Och namnet på det tjocka makedonska rödvinet T’ga za Jug talar om en längtan, en smärtfyllt vibrerande längtan hem till sig själv. Jag tänker på det varje gång jag dricker av det och det bär i sig en känslans visdom; den varma närvaron: tillvaron.

Under mina ofta inte särskilt långa resor söker jag Södern. Jag reser sedan snart åtta år alltid med min lille vän Miki, som går på fyra säkra fötter, alltid klädd i tjock svartkrullig ullrock. Vi hindras ibland tillfälligt av att han är hund, men vi finner utvägar. För några dagar sedan nådde vi in plats som fick mig att tänka att jag kanske nått fram. Vi kom söderifrån (!), från Pula, med ett nästan tomt lokaltåg. Resan tog tio minuter men vi hann ändå passera en station, Šijana. Vi steg av på en liten grustrottoar och klev sedan över spåren, för byn ligger på den andra sidan. Och så var vi i Galižana eller kanske snarare Gallesano, för här lever fortfarande många italienare kvar från den gamla tiden och många fortsätter att tala sin istro-veneto. I byn finns två barer som tillhör Circolo italiano och en mer kroatisk bar. Fast språkgränserna är ganska suddiga och jag lärde mig snart att hoppa hit och dit mellan språken. Och där på språktröskeln tänkte jag ibland: Är det detta som är hemma?

Av gubbarna på Circolo italiano lärde jag mig att den här delen av Istrien är den varmaste, här regnar det ”aldrig” och vintern tittar in en stund runt årsskiftet men utan snö och utan kyla. I den korta evighet då Miki och jag uppehöll oss i byn höll vi oss inne bakom tjocka murar mellan ett och sex för då glödde världen ute i solen. Livet levdes på morgonen, förmiddagen och kvällen och kvällen gick in i natten. Någon frågade mig vad jag gjorde i Zagreb och varför jag inte valt södra Istrien till hem. Jag svarade något svävande. En annan berättade att han varit i Zagreb en gång, men att det var förfärligt långt dit och att han inte kunde begripa hur man kunde leva där. Jag förstod honom bättre än jag ville, samtidigt som jag ju visste att jag inte kunde välja Gallesano framför Zagreb. Det saknas något i mig för att göra ett sådant val. För mig är paradiset inte en plats där jag kan slå mig ner och bara trava på och finnas. Avståndet behövs för att göra det till paradis och längtan till Södern måste levas från en plats en bit bort. Men jag anar att jag sällan varit så nära Söderns hjärta som just de där dagarna på terrassen till Circolo italiano under den brännande solen i Gallesano. Och under kvällarna när hettan så småningom lättade på sitt grepp.

Sommaren har ställt upp sitt stora skåp, solhettan har snart svett bort det svindlande lindruset, svanungarna börjar bli stora.

Det var igår kväll och vi satt där i halvmörkret på Orient Express, vi, dina vänner från de olika tiderna. För varandra, och i hemlighet också för dig, lade vi fram flikar av den du varit och ännu är i våra liv.

Under den kallare delen av året har vi ofta haft besök av Trappkatten här. Den brukade få mat av vår granne tvärs över. Den här vintern har den inte synts till men i stället har en ny trappkatt börjat dyka upp här. Den är rödfläckig och ibland lite påstridigare än den första. Påstridigheten visar sig i att den försöker smita in hos oss när jag öppnar dörren. Den verkar inte förstå att den utsätter sig för livsfara, eftersom Miki är en farlig kattjägare. Fast kanske vet Rödkatten något jag inte vet om Miki, men jag kan inte ta några risker, jag vill inte ha något blodigt slagsmål vid min tröskel. Båda katterna har egentligen ett slags hem i ett hus tvärs över gatan, men husets ägare är ofta borta och verkar inte vara så noga med katterna, fast kanske är det så att katterna, som väl är fyra, helt enkelt flyttat in i trädgården där utan att människorna haft med saken att göra. Ja, och människorna bjuder på mat och släpper då och då in katterna – när de är hemma. Det finns inte mycket att säga om detta. Och katterna är kloka och hittar olika sätt att klara sig när omständigheterna är kärvare.

När Miki och jag nyss var på väg uppför trapporna märkte jag först ingenting särskilt, men så fick jag en känsla av luften i trapphuset andades av någon tredje och så spändes kopplet. På den lilla avsatsen mellan de två trapporna kastade jag en blick uppåt och där satt Rödkatten.

Miki blev ivrig och jag blev vaksam, fast ändå var nyfikenheten mycket tydligt där. Vad händer nu? Djurblickarna möttes.

Vi nådde den övre avsatsen med hårt spänt koppel och så kom det svåra ögonblicket när jag skulle pressa in nyckel i låset. Katten satt stilla men alldeles för nära och Miki försökte slita sig medan han gav ett helt nytt ljud ifrån sig. Vad sa han? Jag fick in nyckeln, vred om den, tryckte ner handtaget och föste med ena benet in Miki med halvmilt våld i hallen. Katten satt blickstilla, bara öronen rörde sig.

Nu när solen är tillbaka eller åtminstone på tillfälligt besök går Miki och jag ofta till det där hålet i plåtstängslet och tittar ner på vår egen Savica, som jag tror är underjordiskt förbunden med den stora floden Sava, som slingrar fram några hundra meter bort. När det är högvatten i Sava har vi högvatten också här. Den höga, obegripligt tunna byggnaden är eller var en plats där glödlampor testas/testades. När jag säger det ter det sig ännu mer osannolikt än när jag bara tänker det. Men sant ska det visst vara. Och på nätterna lyser det starkt från något av de övre etagen, starkt rakt igenom. På väggen en bit ovanför vattnet har någon med stora bokstäver skrivit BRODO TROJU LIBE. Orden är från ett sådant där lekspråk ni vet, ett sådant som barn brukar hitta på när de vill forma hemlighållare (”sekreterare”). DOBRO JUTRO BELI betyder det och det har jag kunnat läsa från mitt fönster i över ett år, även om jag inte heter Beli.

Denna vinter är vattnet en svansjö, alltså en fristad för vårt svanpar. De levde här förra våren och verkade vilja bygga bo och föda ungar, men de försvann innan något sådant blev verklighet.

Det är nog bara jag som tittar på svanarna, Miki har annat och närmare som han undersöker eller nosar efter. Möss? Råttor? När vi är ute är vi ofta i varsin värld, han i sin, jag i min. Hemma är vi tillsammans.

Svanarna simmar vackert, de skiljs och de möts, de cirklar runt varandra och halsarna bildar graciösa mönster när de böjer dem hit och dit. Och det är tyst.