Samla solljus

Jag samlar sol inför vintern. Det kan man kanske inte, men jag gör det ändå. Just inför den här vintern måste jag. Mikis och mina rundor har blivit mycket speciella och om någon skulle gå efter oss skulle denna någon inte alls förstå eller helt och hållet förstå. Vi går mot solen, ibland måste vi gå baklänges för att det ska gå. Pašmanska följer vi från ”det nya hållet” och vid ”den rätta tiden”. Miki hittar bröd med nosen även om ögonen ibland bländas.

Och i den där vackra trädgården räcker blommorna tillbaka solens ljus. När bilden är tagen vänder jag ansiktet åt samma håll som blommorna.

Miki är inte lika fängslad av solljuset och värmen som jag, så ibland ställer eller sätter vi oss på varsin sida av linjen mellan sol och skugga.

Jag försöker tränga bort otäcka siffror och bilder och trist pappersexercis (jag kämpar för min plats i sjukvårdssystemet här och Đurđica är min heroiska medkämpe).

Vi följer solen

I dessa dagar följer vi solen, för att det är skönast (för mig i alla fall, Miki är ganska likgiltig för sådant) och för att det är ett sätt att inte bli galnare än jag är. Ja, jag gör allt jag kan komma på för att behålla eller återfå ett minimum av mental hälsa. Solen läker. Så nu väljer jag riktning på promenaderna efter solen och jag väljer tiderna efter solen och kaféerna också. Vid tolvtiden idag satt vi på ”gubbkaféet” Makao, som varken är fancy eller populärt. Vi tog det soligaste bordet längst ut i hörnet och där fick jag mitt kaffe och Miki sitt vatten.

Ja, Miki fick inte bara vatten utan sina gottor, som han beställde fram med hård och bestämd uppsyn.

Vi satt där ganska länge, ja, tills solen började vika runt hörnet och bli tunnare. Då reste vi oss och gick längs Olibska och sedan en snutt längs Rapska tills vi kom till Pašmanska, där vi gick rakt in i den bländande solen. Annars brukar vi följa gatan i motsatt riktning, men nu är detta det rätta hållet. Det är helt säkert.

Tillbaka i Savica šanci

Igår var en strålande dag (idag också egentligen men samtidigt en dag av kamp), åtminstone eftermiddagen och Gabi, Miki och jag använde den väl. Vi gick hela vägen ner till Sava och följde sedan floden ett stycke.

Vi gick tills vi kom till det där kraftverket (eller vad det är) med forsen nedanför, då vi såg några våghalsar kasta sig ner i kanoter. Jag lät inte Miki gå för nära kanten.

Efter det rundade vi ”kraftverket” och följde sedan nasip ett bra stycke. Nere vid bilvägen såg vi skyltar om att man skulle akta sig för att köra över sköldpaddor. Så hittade vi ett ställe där det var bekvämt att ta sig ner från flodbanken och vi var inne i (korv)sjöområdet Savica šanci med dess blanka vattenytor, öar med gräsplättar och träddungar. Och i bakgrunden fabriksruiner.

Mellan öarna löper små träbroar och vi korsade ganska många av dem.

Och hela tiden var vi nära vattnet, så Miki kunde dricka så ofta han ville.

Det var länge sedan jag var här, vet inte när, kanske när Londi ännu levde och orkade gå långt. Vi var ofta här då och på den tiden var allting vildare och liksom farligare.

I Vrapče igen

I fredags var jag på kontroll hos min fantastiske psykiater Aleksandar Savić i Vrapče igen. Det svåraste var resan dit, särskilt trängseln i stationens biljetthall, även om de allra flesta bar mask. Tågresan var inte heller något vidare men jag lyckades placera mig ganska strategiskt och jag visste att den var kort. Lättad steg jag av och stod sedan stilla en stund och lät människorna försvinna.

Efter att jag passerat genom tunneln gick jag sedan i sakta mak längs de små gatorna. Det råder en lantlig och vänlig atmosfär runt sjukhuset och vid horisonten ser man silhuetten av en utlöpare till Medvednica.

Jag var – avsiktligt – alldeles för tidig, så jag gick först en sväng i parken och hittade då en bänk som stod inbjudande mitt i solen. Där vill jag sitta, tänkte jag.

Med mig hade jag ett tunt häfte med dikter av Ady Endre på ungerska och italienska, som Alex givit mig från Ady Endre-föreläsningen på universitetet i Padova i januari. Jag läste några av dikterna på båda språken, ingen av dem kände jag igen från Ady Endre-konserten med Misztrál här i Zagreb i höstas. Dikten ”A Halál-tó fölött”/”Sopra il lago di morte” fanns bara på italienska men den läste jag flera gånger. Samtidigt tänkte jag lite nördigt att jag visste att ”tó” betyder ”sjö” och att ”halál” har med döden att göra.

Ci aggiriamo sopra il lago di Morte
uccelli alteri, coraggiosi, belli,
E dentro il lago enormi, disgustosi e pigri
voraci dalla testa di serpente.
E questo lago triste dal respiro freddo
lo chiamano anche Ungheria.

Tutto è perduto, periremo tutti,
ci tira giù il Lago di Morte: ci perderemo.
Invano possediamo animo, ardore,
amore, bontà e saggezza,
noi non ne avremo ragione:
l’Ungheria resterà un Lago di Morte.

Suggestiv och skrämmande. Vacker. Och bakom mig stod ett gyllene träd, kanske en ask, en ”jasen”, men det vet jag inte.

Igår morse när allt var härligt

Gråväder, visserligen inte spöregn, inte ännu, men för en människa som är så beroende av sol och ljus som jag, så är detta tungt, åtminstone i dessa tider när inomhus betyder isolering – visserligen tillsammans med Miki och jag vet att det gör skillnad, men ändå. Så jag flyr bakåt, bara ett kort stycke, jag flyr till gårdagens morgonstund för då såg världen helt annorlunda ut. Det var soligt och Simpas terrass var full så vi gick tvärs över parkeringsplatsen till Royal och satte oss vid det där bordet på hörnan dit solen når bäst och där Miki har i alla fall ganska bra utsikt.

Dada kom ut med mitt kaffe och en liten chokladbit som överraskning eller bara så där.

Jag lutade mig bakåt på stolen och blundade och njöt av solvärmen. Länge satt jag där, ja, ända tills Miki inte kunde komma på något mer att lukta på.