Utanför fönstret visslar och kvittrar vårens fågelröster och gräset lyser ljusgrönt. Jag lutar mig ut och luktar på luften och jag ser att Royals solsida är full med folk, många i kortärmat och rösterna tränger hit upp glada och övermodiga.

Jag önskar mig en belägenhet bättre än min, men slår hastigt bort tanken, för det finns ju också så mycket som är svårare än det här. Miki är inte hemma men han kommer ikväll och då ska vi fira vår ettårsdag. Jag försöker förtränga bekymret med morgondagen, en dag som plötsligt blivit brant då den av mina hjälpare som skulle hjälpt mig till sjukhuset nu inte kan. Javisst kan jag ta en taxi, det är så sant, men hur vet jag att taxichauffören verkligen kommer att hjälpa mig att låsa dörren och sedan trycka upp hissen och sedan hjälpa mig nerför den inte alltför lättgångna rampen? Nej, det går inte att veta. Och sedan ska jag ju hem igen och uppför, låsa upp porten utan stöd, trycka på hissknappen och så öppna hissdörren och låsa upp min dörr. Visst finns det några jag kan fråga i stället, men vem kan en måndagseftermiddag på arbetstid? Jag tänker något vagt om att nu måste jag ha tur…

Läs mer

Imorgon är det ett år sedan Miki kom hit och in i mitt liv. Jag minns hur han rusade genom rummen och sånär kastade sig ut genom ett av fönstren som oförsiktigt nog stod öppet. Ja, han var mycket vild och visste ingenting om att hus kunde ha mer än en våning. Och han kissade på dörrposter och stolsben och såg ingen stor skillnad mellan ute och inne. Kanske saknade han det fria livet på Farmica där borta i det fjärran Našice. Fast hur fri var han? Han satt ju ofta i bur, även om det var en stor och luftig bur med många burkamrater. Men jag vet ju att han trivdes där för människornas godhets skull och för de fria stunderna. Det märkte jag så väl när vi gjorde vårt eller snarare hans återbesök där i slutet av sommaren. Men nu är han hemma här, fast i dessa benbrottsdagar är han mer hos Vesna än hos mig. Och det är inget jag vill tillåta mig att sörja över. Men igår kväll kom han hit och bodde sedan här hos mig över natten. Han var ganska vild, ropade o-o-o, rullade övermodigt med ögonen och lekte länge med kuddarna i sängen.

Och han bet mig vänligt halvhårt i händerna och armarna, så att jag kände att jag levde, att jag inte blivit till någon abstraktion. Ja, och så plötsligt blev han trött, rullade ihop sig tätt vid min sida och somnade och sov sin hundsömn och jag sov min sällskapssömn. För jag sover annorlunda när han inte är här.

Läs mer

Nej, jag går inte ut i våren, ingen har tid att följa mig idag. I stället kommer våren med sitt ljus in till mig genom det öppna balkongrumsfönstret. Jag tittar ner i ”parken” och ser gamlingarna på bänken. Kanske vinkar de, men solen bländar mig, så jag ser inte riktigt vad de gör. Och solen värmer ända in i seneftermiddagen.

Jag sitter bland dikterna – ja, Else Lasker-Schülers – och jag söker efter de rätta orden till mina översättningar. Långsamt kammar jag igenom språket. Inte det, men kanske det. Jag märker att orden riknar och får nya och åter nya gestalter. Och jag tackar i hemlighet Ervin R för att han gav mig idén att börja igen. Ja, egentligen sa han inget så där exakt, men han liksom pekade med tanken och jag förstod. Och nu går jag den här vägen, som jag nästan glömt, men som är så välbekant och så välsignad att gå.

Läs mer

Veckor har gått och går och jag hoppar omkring på kryckor och gipsben. Idag när Toma var här föreslog han en tur till Simpa, men jag hade ingen riktig energi till det fastän solen sken därute. Säkert dumt, men ibland kantrar jag liksom i mig själv. Och Miki har varit hos Vesna hela dagen och inte kommer han till kvällen, men han har det bra, leker med Iskra och Istok eller är ute och spanar efter katter.

Jag har gått in i en ny fas med översättningarna av Else Lasker-Schülers dikter. Nu håller jag dem här och vänder på dem lite i taget i ensamhet eller möjligen tillsammans med någon enda. Tid för eftertanke och långsamt prövande. Och våren står utanför fönstret också på natten. De flesta tentorna är rättade och det är dags att förbereda en ny termin. Jag försöker att skaka av min känslan av overklighet men det går inte riktigt för det är ju som det känns.

Läs mer

Idag har det hänt mer än de flesta dagar i den här tiden utanför tiden, benbrottstiden, fast förmiddagen var lugn och soffliggaraktig. Men sedan kom Gabi hit och talade ungerska med Miki. Han har nog hört ungerska förr, alltså inte bara från Gabi, för han är ju från det bortre av Slavonien, där man hör ungerska mycket oftare än här. Dessutom har han pumi-öron och pumin precis som pulin är ju en ungersk hund. Ja, och Gabi hade med sig palenta med skinktärningar och svježi sir, som vi åt tillsammans med en sallad. Vi pratade om sådant som bara vi pratar om: lite om arbetet på ett speciellt sätt och mera kanske om tillvarons nu – och då kände jag en fläkt av den ungerska tiden, som rör sig på ett annat sätt än andra tider – och om önskningar och oprecisa, samtidigt lite bakåtspejande planer. Och vi skrattade åt ord. Någon gång på eftermiddagen blev solen lite starkare än morgonens bleksken och vi gjorde den där stora utflykten med min gipsfot och mina kryckor (som är Vesnas svärsons) ner till Simpa, min husbar. När vi satt där i uterummet tänkte vi på hur länge sedan det var som vi satt där sist, en vecka hade gått sedan dess. Vi tänkte på hur lång och kort tiden är och under tiden kom en pigg wessie från det inre av baren och hälsade på Miki. Ganska länge satt vi där i solstrimman och mindes att det varit varmare sist, 17 grader närmare bestämt. Och vi drack två koppar kaffe var. När vi gick tillbaka hem till mig vinkade kattdamerna och den gamle fotbollsspelaren från jugoslavisk tid åt oss från katthusen vid den ena husväggen. Gabi vinkade för mig. Tillbaka i lägenheten gjorde vi några praktiska saker som jag inte ska tråka ut er med. Det viktigaste som hände var att Gabi tog ner den där boken med dikter av Else Lasker-Schüler från sin höga hylla, så nu ligger den här på bordet och jag kan läsa hur mycket jag vill.

Läs mer