Cooltura är en fantasifullt inredd lokal för drickande av kaffe, te, öl, vin och rakija här i mitt kvarter. Simpa är vardagsstället, dit jag går mest, men vill jag vara lite ”flashigare” och modernare går jag till Cooltura. I dessa dagar med försommarvärme har uterummen på båda sidor om den smala gatan Pašmanska öppnats och det är fullt med folk från morgon till kväll. Och nyss var jag där med Nilla och Miki, efter en fantastisk eftermiddag hemma hos Vesna med bosniskt kaffe och turkisk konfekt och schäfern Hajdi och Đurđica och Zora. Möblerna gungade, bollarna studsade och Hajdi och Miki flög från hörn till hörn. Då och då kom något av Vesnas barnbarn in och sa något och klappade hundarna. Men efter det satt vi som sagt en stund på Cooltura, Nilla, Mik och jag.

Och där slog vi oss ner under ett genombrutet magiskt tak och drack vin och gemišt och Miki var än stillsam än orolig på jakt efter hål att smita ut genom.

Läs mer

Klarbärsträdet på hörnan mellan Hvarska och Lopudska blommar nu för andra gången efter Londis död. Det trädet var vårt på ett särskilt sätt. Vi vistades mycket i den lilla kretsen under dess grenverk.

Nyss gick Miki och jag förbi där i den ljumma natten – för vi går ju fortfarande här på världens vägar. De vita blommorna speglade på mystikers sätt himlens mörker.

Läs mer

Från att ha tassat fram ganska försiktigt tog våren idag ett brett och stort kliv rakt in i försommaren. Jackan blev för varm och den tjocka tröjan också och blommorna på träden sprack ut framför ögonen på mig.

Bara Miki var som vanligt i sin krulliga ulliga päls, som väl skyddar lika bra mot värme som mot kyla.

För första gången på länge – ja, faktiskt sedan långt tillbaka inåt bakåt i Londi-tiden – såg jag katterna trängas och luta sig mot nätet på kattbalkongen. Solen sken in på dem och på tvätten.

Och gata upp och gata ner tittade jag in i trädgårdarnas små gömda blomstrande paradis. Jag kan förresten avslöja att det kroatiska språket har en speciell förkärlek för att viska och mumla om gömda paradis.

Och de blommande buskarna och träden sträckte sina rosaskimrande grenar högt upp i den blåa himlen.

Läs mer

Morgonen trädde in så oändligt vacker. En solstrimma föll över vårt golv och jag såg Miki ligga mitt i strimman i väntan på att jag skulle få på mig kläderna inför morgonpromenaden.

Jag duschade inte utan gjorde bara det allra nödvändigaste, så att vi kunde komma ut nästan direkt, för jag såg att morgonen var så gränslöst värdefull. Så vi drog iväg till parken och Miki lekte och hoppade med Loki och Hajdi och någon till. Luften var mild och ljuset log över träden. Men så kom Mikis ”gula minut” och han rände iväg som en svartlockig boll bort mot hålet ut mot Vukovarska. Fast den här gången var jag beredd, så jag fångade in honom strax innan det var för sent och friden var återställd. Åtminstone ur min synvinkel. Jag tog på honom kopplet och så gick vi med Đurđica i riktning mot Gorans lilla bar i hörnet mellan Zmajanska och Paška. På vägen lämnade Đurđica in Hajdi hemma hos sig, för hon tyckte att de kunde vila sig lite från varandra. Ja, inget konstigt i det för de hade varit ute nästan ända sedan gryningen.

Gorans bar är mycket liten och nästan helt mörk inuti, men vi lyckades klämma in oss vid ett bord på den smala uteplatsen, ett bord mitt i morgonsolen. Gathörnet där baren ligger är ett slags mikrokosmos. Här passerar alla förbi och många stannar och tar sig en kopp eller ett glas av något. Alla känner alla och nästan alla har något att säga, inte minst Đurđica. Jag visste att jag egentligen hade mycket att rätta och planera, men jag tänkte att ”morgonen är vår” och att allt annat därför får läggas på senare platser. Morgonen välvde sig hög och jag tog emot hela den och det gjorde säkert Miki också.

Läs mer

Den här kvällen när jag kom hem från arbetet trädde jag snabbt på Miki hans ”ormica” och så travade vi iväg utmed Kornatska och genom tunneln under Slavonska och vidare söderut mot Borovje och džamijan (moskén). När vi kom fram till parkeringsplatsen vid fältet utanför moskén, där det som vanligt stod några bussar från Makedonien, svängde vi lite åt höger in i snårskogen där. Miki nosade och jag spanade bortåt vägen, eftersom jag ju till skillnad från Miki visste att jag stämt möte med Draženka någonstans där i området. Strax fick jag syn på en stor ljus hund och en kvinna i mörk jacka – det var Gita och Draženka. Vi människor hälsade på varandra och mönstrade varandra lite, det var ju över ett år sedan sist, och så lät vi hundarna bekanta sig med varandra och det gjorde de ganska snabbt. Vi gick en liten sväng tillsammans och sedan satte Draženka och jag oss vid ett träbord ganska nära trappan upp till moskén och så tog hon fram två burkar cider ur väskan. Gita och Miki jagade varandra över fältet nästan ända bort till parkeringen och Draženka och jag pratade igenom lite av det senaste året.

Men så tröttnade hundarna och jag kopplade Miki, eftersom han ju kan vara lurig och smita iväg hur långt som helst. Jag hjälper dig om han sticker, sa Draženka, som tyckte att det var lite överdrivet med kopplet. ”Han har smitit fem gånger”. ”Men nu har han ju hundsällskap”. Gita skuttade utmanande runt Miki så till sist släppte jag honom fri igen och de sprang ett varv runt fältet, men så med ens ändrade Miki kurs och for iväg som en svart boll uppför moskétrapporna och jag efter. Jag såg fontänen vid ingången och tänkte att han kanske försökte dricka där, men ett ungt par pekade mot ingången och sa i korus: Han är där inne. Jag stelnade till lite och såg olika förfärliga scenarier framför mig, men så dök Miki upp i dörröppningen och strax efter var han framme hos mig. Jag tog ett stadigt grepp i selen och ledde ner honom för trapporna. Efteråt sa Draženka med ett litet skratt att han säkert passat på att kissa därinne. Ja, det trodde jag också. Och det var utan tvekan dags att gå.

Läs mer