En matta med får och getter

Och så blev söndagen en soldag och jag bestämde mig för Britanac. Miki och jag steg på sexan vid Držićeva och den tog oss ända fram för så är det ju med den linjen. Under vår färd såg vi adventsskridskobanan på Tomislavov trg och många var ute på konstisen. Och på själva Trg var det också en del adventsarrangemang, fast nu minns jag inte riktigt vad. Kanske bodar med något att äta eller dricka, kanske ”adventsbelysning”. Men på Britanski trg såg det ut som vanligt och Miki och jag gick först lite kors och tvärs och tittade på böcker och småsaker eller skällde ut hundar. Ni förstår nog rollfördelningen.

Lite omärkligt – för mig själv omärkligt – närmade jag mig med Miki i stretigt släptåg den där matthörnan. Nej, jag var inte ute efter någon mer matta, jag hade ju redan vad jag behövde. Jag hörde en man slänga ur sig några lite halvitalienska skällsord vid ett stånd och jag blev lite nyfiken men nyfikenheten släppte snabbt. Ja, utan anledning, mycket sker utan anledning.

Och så var vi framme hos mattförsäljarparet och jag såg som vanligt: Mattan! Frun såg att jag upptäckt något och jag sa något vagt att jag inte visste om den fick plats där jag hade tänkt mig och någon annanstans fanns det inget skäl att ha en matta.

Jag sa något om att jag skulle komma tillbaka nästa vecka och så travade vi iväg, den krullige och jag. Mattan är vacker, tänkte jag och alla de där djuren skulle jag vilja ha att se på hemma, och färgerna. I sovrummet skulle den vara i den där kanske för smala gången mellan sängarna. Och så tog jag plötsligt ut pengar ur en sådan där automat och sedan var vi tillbaka igen hos mattan. Jag betalade för den utan att pruta eller tjafsa. En handgjord matta kan ju inte vara gratis, fast den flitiga och skickliga handens härskare eller härskarinna får säkert inte mycket ändå, för hur länge sedan var det mattan kom till? Men nu är den här mellan träsängarna och Miki har provat den. Och jag tänker på några barn som borde få se på djuren. Är det får eller getter? Och jag tänker också lite på boken ”Advent” som jag läser och särskilt baggen Barsk men också hunden Leo. Fast Miki är nog mest lik Barsk.

Didov san och annat

Nu har det redan gått några dagar sedan Rudolf och Susanne lämnade Miki och mig till vårt lilla vanliga liv – som väl ibland är varken särskilt litet eller vanligt, men ja. Veckan då de båda unga var här var fylld till bredden och indränkt i dåligt väder, så jag fick ofta tänka att de båda såg eleganta ut också i regnkläder. Ofta satt vi i barer, vi besökte de flesta av mina favoriter, och vi vandrade upp och ner genom Zagrebs gator. Den första – egentligen andra – kvällen var det Babylon men vi kom inte till Vespa eftersom huvudgatan Ilica var köpt eller hyrd av ett filmbolag med mycket pengar, annars kan man väl inte hyra en huvudstads mest bekanta gata? Vilket filmbolag eller vilken film det var fråga om fick jag aldrig veta och nu spelar det ingen roll. Filmen är nog intressantast som okänd, tänker jag. Och vi höll vårt Babylon med större delen av det vanliga gänget och vi satt utanför Kic eller i Kics uteservering under infravärmen.

En annan dag sprang vi av en händelse in i det spanska kungaparet på besök i staden. Ja, jag överdriver lite, men vi såg i alla fall drottningen och Susanne som har öga för drottningar tog en bild. Och jag tänkte att Rudolf och Susanne nog måste ha fått en känsla av att Zagreb är en mycket glamorös och attraktiv stad i världen med besök av både stora filmbolag och kungligheter på nästan samma dag.

Två kvällar tog Miki och jag paus och lät våra gäster roa sig själva, ena gången tog de sig en kväll på den bosniska restaurangen Sofra nere bakom moskén. Jag säger ”nere” för det är lite söder om oss och lite nedförsbacke är det nog också.

En av våra höjdpunkter var eftermiddagen på Didov san (Farfars – eller om ni vill Morfars – dröm).

Det är en vacker liten dalmatisk restaurang i Gornji grad (Övre staden) och där åt vi gott och satt mycket ombonat och fint. Ute var det ruskväder, och då tänker man på sådant som ”ombonat”. En nyhet var att de blivit mycket mer djurvänliga där. Miki fick sitta uppe på den stoppade bänken och det förstod han sig på.

Sena kvällar satt vi ofta hemma i köket och drack vin till tre eller fyra. Så nu vilar Miki och jag ut efter detta intensiva ungdomsliv.

Återseende med Hrelić

Och så var vi då äntligen tillbaka på Hrelić efter en lång paus, Miki och jag. Men inte ett ord om den långa pausen, nej, i stället vill jag påminna mig om att jag för en tid hade gjort Hrelić till min kyrka. Jag gick dit om söndagarna, oftast ensam med Miki – ja, på det där Kraka-sättet ”varken ensam eller i sällskap”, kanske åt jag en lök men inte gick jag klädd i något fisknät – för att kunna hålla den där meditativa andakten i människomyllret. Den enda rituella handlingen bestod i att jag måste köpa åtminstone en sak, det räckte med en trådrulle eller ett äpple.

Idag tog vi spårvagnen från Slavonska, för vi bor ju lite närmare nu, kanske femtio meter närmare om man räknar på ett visst sätt, så nu är det bara tre stopp till Most mladosti, Ungdomens bro, som rör sig bortåt i tiden, framåt eller bakåt, och där steg vi av och sedan knatade vi förbi alla försäljarna längs nasip och Sava blänkte till här och var bland strandbuskarna. Vi kom när den högsta timmen var förbi men i stället hade lite återhållen novembervärme nått dit. Vi gick in på det vanliga stället bakom det där ganska vackra huset med toaletterna.

Den mer ordnade delen med nya saker lämnade vi snabbt bakom oss och snart gick vi längs ”gatan” med alla ćevapi-bodarna, ölställena och kaféerna.

Sedan började vi ströva omkring längs ”tvärgatorna” på jakt efter saker. Säkerhetsnålar hade jag tänkt köpa men hittade inga. Jag tittade lite på böcker men nej, inte det heller. I stället köpte jag en bra skruvmejsel av en man och sedan en måttstock och lite sandpapper av en annan man. Sandpappret fick jag gratis eftersom jag köpte måttstocken. Och så hamnade vi mitt i musiken. Den zigenska blåsorkestern var på plats igen fast det där med ”igen” vet jag ju inte. Kanske spelade de här männen alltid, kanske spelar de alltid. Ett par dansade och en flock ganska stora hundar stod där och utstrålade betydelse eller betydenhet.

Miki tyckte att ljudet blev för starkt och kanske tyckte han också att hundarna var för stora och många, så vi gick bakåt och runt borden och upp i en annan ”gränd” och stannade på en lite privatare plats.

Jag funderade på att äta något men så tänkte jag på pumpan och löken jag hade hemma. Dessutom var jag inte särskilt hungrig. Jag köpte tre par sockor för tio kuna och så började vi närma oss utgången. Snart var vi uppe på nasip igen. Allt var mycket grönt omkring oss och borta vis synranden böljade Medvednicas silhuett.

Vårt kvarter

När solen visar sig igen minns man ingenting av gråvädret. Det verkar så helt sakna förmåga till existens. Miki och jag går med lätta steg i kvarteren, köper saker, dricker kaffe, blundar mot solen. Och när vi vänder hem ser vi hur vackert och levnadsvänligt vårt kvarter ser ut: Alla träden och buskarna, de gräsbevuxna ytorna som inte är gräsmattor, de inte onödigt höga husen som står där sedan länge i sin lätt oregelbundna regelbundenhet. Ja, det finns ett samspel här mellan lika och olika som gör allt så organiskt och levbart.

Huset vi bor i i den här samlingen är kanske fulast, men något ska ju vara det också och inte märker man det från insidan. Från köksfönstret ser vi ett vackrare hus som är vårt för ögat och rosmarinbuskar är inte fula och inte heller fikonträd eller björkar.

Miki smyger sig bland fikonlöven uppför vår gårdstrappa. Det är det öppna källarfönstret nedanför Ružicas tvätt som lockar. Genom det går husets katter ut och in när dörrarna är stängda. Det finns inget ljus i källaren så det är en alltid dunkel katt-och råttvärld, en äventyrsvärld för Miki.

Återblickar på oktoberresan – del sex

Den 26 oktober strax efter middagstid lämnade Miki och jag Desenzano del Garda och tog tåget, en ”regionale" denna gång. I Verona hoppade vi överraskande snabbt och smidigt av och sedan på nästa tåg. Vi hade visst ”medvind”. Och så for vi vidare till Mestre. Nej, allt jag såg genom fönstret är glömt. I Mestre gick vi som vanligt nerför Via Piave och sedan vår förutbestämda runda som jag inte ska trötta er med några detaljer om. Sedan på tåget igen för den sista etappen till Trieste, som ju är en hemstad. Jag tittade ganska mycket på havet genom fönstret och jag läste stationernas namn och funderade lite på S. Stino, som av maskinrösten grammatiskt korrekt utropades som Santo Stino, men som verkar uttalas San Stino av folk i trakten. Så där som San Spiridone i Trieste som väl egentligen skulle heta Santo Spiridone om reglerna följdes. En ”språkbögs” tankar. Strax efter Duino började solen förbereda sig för nedgång och jag tog några bilder och valde sedan den här.

Miki och jag klev vant av på Trieste Centrale och travade sedan igenom de lägre centrala delarna av staden, över Canal Grande, förbi Piazza dell’Unità och in i Cavana och så uppför Via Madonna del Mare till Knulp där Alex hade lämnat nyckeln åt oss. Resten av kvällen minns jag inte, minnet är en hal duk som det mesta glider av ifrån. Ja, ja. Nästa morgon satt vi i alla fall med Alex på Pinguino vid vattnet och drack vårt morgonkaffe. Miki drack vatten. Vi satt ganska länge och det hann bli rätt varmt så vi flyttade in i skuggan och bytte dryck. Vi hade något att avhandla eller bearbeta, bara Miki kunde slappa, fast det gör han ju sällan när han är ute bland folk och hundar.

Och så gav vi oss av uppåt genom Largo Barriera och vidare till San Giacomo, som jag ju brukar tjata om att just den här den triestina stadsdelen egentligen skulle ha blivit platsen för mitt nya hem. Aber es kam anders. Vi gick till Osteria de Pino, där vi ju var senast med Rudolf i början av augusti. Det är en plats för gubbar, en plats av den gamla stammen för den gamla stammen. Hit går man inte om man vill hålla sig för sig själv för här vill man veta saker eller berätta hur det är – helst rakt i ögat. Vi lyckades få Pinos sista panini och så tog vi varsitt glas vitt vin med vatten. Vi klämde in våra saker på fönsterbänken mellan ett gammalt par och några män som var inne i ett tätt samtal om affärer. Innanför fönstret syntes några gubbar som kämpade om att få läsa ”Il Piccolo” först.

Miki drog snabbt till sig uppmärksamhet och han blev bjuden på prosciutto och annat han gillar. En mycket talför man kom fram till oss och så småningom utspann sig ett samtal om Istrien (här finns mer att säga än ni tror), om det gamla Trieste och om annat som tillhör det förgångna. Mannen kryddade sitt språk med tyska, ungerska och kroatiska uttryck och han bjöd oss på rödvin och jag kunde naturligtvis inte låta bli att dribbla lite både med ord och med idéer. En stillsam man i utkanten sköt då och då in en milt humoristisk kommentar – jag önskar att jag kunde komma på någon av dem, men minnet är ju blabla.. Så småningom blev samtalet ganska intensivt och högljutt och Alex bad mig att hålla igen lite för ”hon ville kunna gå dit igen”. Jag la band på mig och det gjorde faktiskt den explosive mannen också och vi enades om att man kan ha olika åsikter, åtminstone om vissa saker. Tako je.

Så småningom letade vi oss ner mot Largo Barriera igen och åt något kanske lite förkommet, men ingen mådde illa efteråt och värdinnan var så rar. Efteråt var det dags att gå ner mot Cavana igen. På bilden ser ni en snutt av Via San Michele.