Hoppa hage till himlen

När Miki och jag för en stund sedan gick vår ganska långa morgonrunda så kom vi förbi flera sådana här ”hopphagar”. Jag tittade ganska noga på en medan Miki ägnade sig åt sina luktintressen. Längst upp eller fram stod det NEBO: himmel.

Jag funderade över om jag i barndomen någonsin hoppade hage med himlen som mål. Lite tvekande kom jag fram till att jag – nog – inte gjorde det. Stod det något alls i den där halvcirkeln eller cirkeln? Jag tror inte det, men säker är jag ju inte. Och när jag nu tänker efter så minns jag inte riktigt reglerna: man kastade en liten sten, man hoppade på ett ben…

Vi gick förbi fler hagar och jag såg att alla förde till himlen. Så ser en hopphage ut här. Och egentligen tror jag att det är den bästa sortens hage. Morgonrundan slutade på Royal här tvärs över parkeringsplatsen från mitt fönster räknat. Vi satt vid solbordet och det blev ganska varmt så Miki backade efter en stund in i skuggan.

Vår sista dag i Rijeka, kanske

Om inget mer oväntat händer så är det här den sista hela dagen i Rijeka för den här gången. Regnskurarna har vandrat genom staden men värmen ligger där den ligger. På förmiddagen inträffade något av mig inte helt begripet i vår annars så lugna trappuppgång eller vid porten.

Jag fick veta att två större polisfordon stod direkt utanför porten och blockerade den och det talades om illegala flyktingar från Turkiet, som skulle vistas på våningen under oss. Vi blev tillsagda att inte gå ut så vi väntade någon timme.

När vi blev utsläppta gick vi en sväng till stationen och köpte äntligen de där ”riktiga tågbiljetterna” till Zagreb. På tillbakavägen gick vi förbi Žabica, busstorget, det är svårt att undvika det, och sedan följde vi kajkanten och ”mötte” ett av godstågen, för en gångs skull inte ”hundra” vagnar långt.

Eftersom jag ville veta lite mer om hamnkvarteren strövade vi omkring lite i hamnen och utmed de olika avspärrningarna.

Ibland hittade vi ett hål som vi kunde passera igenom. Miki var intresserad och ivrig för det rörde sig här och där i skrymslena och skjulen. Kanske råttor eller möss. På ett ställe hittade vi ut till vattnet. Och se, det var vackert.

Kvar i Rijeka

Och så spelar ödet eller den kroatiska tågvärlden mig ett spratt igen. Jag hade tänkt åka hem till Zagreb vid tvåtiden idag, men nej, till Lokve är det buss, så jag fick veta att jag kunde ha åkt vid fem eller sju på morgonen, oattraktiva tider för mig. Jag vill inte ha bråttom på morgonen, så här är vi i Rijeka. Kvar. Och egentligen är det nog bäst så. På lördag går ett riktigt tåg vid en för oss passande tid. Väderleksrapporten hade sagt regn med kvardröjande värme. Och värmen dröjde sig kvar och morgonen var av grått siden med ull på insidan.

Men nej, det regnade inte och Miki och jag gick mot vår förbjudna strand och tog lite omvägar så att vi kunde proppa oss fulla med fikon och druvor.

Och sedan simmade jag runt i det gråa sidenmjuka vattnet och luften var också siden och Miki levde sitt hemlighetsfulla liv på mosaikplattan. En man ropade och frågade om vattnet var som det skulle och jag svarade att det var det. Annars kom inga människor, bara lite sjöfåglar.

På eftermiddagen, efter att jag ätit mina musslor på Konoba Fiume, hängde vi lite i ”lusthamnen”. Vattnet fortsatte envist att se ut som siden.

Vi var inne hos Mamma Maria och jag fick en rakija och Miki något att tugga på och sedan sov vi lite och sedan var vi nog hos Mamma Maria igen, hennes dotter Jadranka var också där. Vi pratade om ditt och datt, bland annat om maten på Konoba Fiume. När det mörknade gick Miki och jag en runda mot Mrtvi Kanal och satt en stund i en av barerna där. Kvällen var varm. Någonstans på eftermiddagen hade det nog regnat.

Rijeka-mosaik

Dagarna går runt sig själva och jag vet inte om det finns något jag kan berätta. Jag förstår att det kan vara svårt för andra att intressera sig för på vilka stränder Miki och jag håller till i vår långa sommar. Eller var vi äter eller jag dricker rakija. Nå, kanske samlar jag ihop de här intrycken mest för mig själv – ”så här bra var det”. För några dagar sedan badade jag för sista gången i hundbadet på andra sidan Brajdica-bron och Miki låg på sitt täcke och folk segade omkring i vattnet som om ingen tid funnits.

Men när Alessandra var här på besök upptäckte vi, som jag redan berättat, en ny badplats och här ser ni Mrtvi kanal (Döda kanalen) som man korsar på vägen dit.

Ja, och Konoba Fiume vill jag visa er en gång och inte bara maten på tallriken. Här kan man vara, här kan man äta gott för en liten penning och servitriserna är vänligt grova.

Men nu vill jag visa förbudsskylten till vårt nya bad: Zabranjeno kupanje. Så det är lätt att hitta dit. På slutet går man förbi den runda helikopterplattan och så är man framme.

Vi ligger numera på betongplattor dekorerade med lite klumpiga med färgglada mosaiker. De är skönt släta och vattnet har den rätta temperaturen. Miki badar egentligen inte men han går genom vattnet till sin ligg- och utsiktsplats. När det blir för varmt ligger han i skuggan av betongpjäsen på en bädd av aromatiska örter som jag plockar nya varje dag. Och jag simmar ut lite i riktning mot Cres.

PS Idag följde Maria med oss till badet men det blev lite krångligt för först skulle hon köpa ägg på marknaden och sedan skulle vi hitta ett svalt ställe till dem bland stenarna och dessutom fick hon ont i benen av den heta vandringen bland hamnmagasinen. Som väl var träffade vi några gubbar på ”stranden” som via en hemlig genväg ledsagade henne tillbaka efter att hon tagit en kort simtur.

Till den förbjudna stranden

Igår när vi gick längs hamnens utkanter med Alessandra hittade vi en ”strand” med badförbud. Dit ville jag återvända fast på förmiddagen badade jag för säkerhets skull i hundbadet på andra sidan Brajdica-bron och Miki låg på sitt täcke i skuggan av betongklumpen och drack vatten och åt vindruvor. Men sedan… Ja, den förbjudna stranden lockade och inte alls bara för förbudets skull och förbudet har inget alls med vattnet att göra utan verkar bero på att det finns en helikopterlandningsplats strax innanför stranden. Vi traskade på förbi en rad brädhögar och vidare längs samma tomma vägen som dagen innan.

Här och där stannade vi för att proppa oss fulla med fikon eller de där små runda mörkblåa druvorna som Alessandra sa heter ”fragolino”.

Och så korsade vi den där landningsplatsen och gick ut mot havet genom ett slags öppning. Det är väl entrén.

Till både höger och vänster om oss såg vi människor men väldigt få och en bra bit bort. Jag valde en plats till Miki i skuggan av några fula betongkuber, sedan plockade jag lite aromatiska örter och buskgrenar och la över de vassa stenarna och överst bredde jag ut handduken. Det var Mikis plats. Sedan var det bara att bada för mig. Jag simmade ut en bit med Cres framför mig och Istriens berg till höger.

Sedan tog en del upprepningar vid och till sist kände jag att det kunde räcka och Miki tyckte väl också det, så vi samlade ihop allt och gav oss av in bland hamnmagasinen i riktning mot fiskmarknaden och staden. Då och då stannade vi till vid något fikonträd och åt lite av frukterna.