Det har varit en bländade dag och vi har hållit oss i skuggan ganska mycket under våra rundor. Det lilla trädet framför Simpa, som jag aldrig lär mig namnet på, blommor igen precis som på bilden jag tog för tre år sedan, det var Londis sista vår, ja, räknar jag lite så är nog blomningen några dagar senare i år än den var då. Men prakten är densamma. Miki blundar, trött på allt löjligt fotograferande, men han sitter rak och samlad.

Det lilla trädet sträcker sina grenar upp i det blåa himlahavet.

Och Simpa blir mindre och hemligare innanför och i skuggan av all lövrikedom och allt blommande överdåd. Det finns ingenting att säga.

Läs mer

Dagen har varit rik på värme och sol och vi söker oss numera till skuggsidan på våra promenader, Miki och jag. Här går vi längs Olibska bort mot Rapska. Ni som vet vet.

Och där vid svängen såg vi att Cooltura nu efter en lång tid av förberedelser har öppnat sin nya terrass för gästerna. Och nya paraplyer har kommit upp. Almir vilar aldrig.

Miki, som ju är en bar-habitué och Cooltura-stammis, försökte pressa upp dörren, men den här gången blev det inget och han tittade lite uppgivet först på mig och sedan ut mot gatan. Jag mumlade något om att vi ju redan suttit på Simpas terrass på morgonen.

Läs mer

Annandag påsk, vi ligger lågt och återgår efter allt firande till vardagen. Jag börjar sakta beta av bland det ogjorda arbetet, däremellan går vi ut och jag kastar nya bollar för Miki att hämta i gröngräset och jag tänker bara äta ”halvportioner” efter gårdagarnas överdåd. På första bilden ser ni några av tårtorna från ”frukosten” innan de helt försvunnit.

När det blev för hög ljudnivå vid påskbordet slank Miki ut på balkongen för att spana ut mot livet i Gornja Dubravas grönska.

Men vi åt faktiskt inte alls hela tiden. Då och då tog vi oss en hundrunda i kvarteren omkring. Här ser ni Steph som försöker att få både Miki och Muggs att titta in i bilden. Sådant är ju inte lätt och det lyckades också bara nästan.

Nä kvällen började sänka sig över husen gick vi lite längre och hamnade på ett stort fält med ganska många lösspringande hundar. Muggs går alltid fri och är mycket diplomatisk i sin hantering av andra hundar. Miki är lite vildare och inte alltid så diplomatisk, men jag släppte honom (nu när jag har en verkligt bra pipboll i väskan att locka tillbaka honom med) och han hittade en lekkamrat i sin storlek som han rusade omkring med i vida cirklar.

Och medan vi gick där längs de lugna små gatorna kastade jag långa blickar på vissa små hus, som har det där som jag letar efter. Ja, jag letar hem, men jag måste också veta att jag kan försvara det som till sist kanske blir mitt eller vårt hem.

Läs mer

Vet inte om ni tror mig när jag säger det här: Jag är totalt utmattad efter påskfrukosten med Tomas familj. Men så är det om man ägnar en hel dag åt att äta frukost, så nu orkar jag inte berätta om något mer än Mikis och min resa till Dubrava, där miraklet ägde rum. Dubrava både ligger och ligger inte i Zagreb. Det är en stadsdel i nordost som vuxit sig så stor att man undrar om inte Zagreb bara är ett litet bihang till den. Här och där är Dubrava brusande och brummande brutalt stadsaktigt, men strax intill trafiklederna vandrar husen ut i grönskan längre och längre bort upp mot Medvednicas sluttningar. Dubrava hör till en egen kategori som det är lätt att både älska och hata. Nå, det var dit Miki och jag färdades någon gång under förmiddagen. Det enda spårvagnsbytet gjorde vi här i våra trakter vid Držićeva. Vi stod där i solen och väntade på sjuan och vi hade blickarna riktade mot söder:

Sjuan kom, inte först, men ganska snart och vi klev på i en halvtom vagn och jag satte mig och så började färden mot nordost. Tretton stopp skulle det vara till Grižanska. Jag tog några bilder genom fönstret, först vid Kvaternikov trg, så här:

Efter en stund for vi längs den stora parken Maksimir och allt var så grönt, så grönt:

Miki hade lite tråkigt och testade ett par gånger med att skälla kort och gällt som ett slags stoppsignal. Jag försökte tala honom till rätta och lyckades väl så där. Och så nådde vi vår hållplats och jag kände att det hade hunnit bli ganska varmt. Lite på måfå valde jag en riktning, mest kanske för att det såg trevligt och grönt ut åt det hållet.

Jag tittade på kartan i telefonen och förstod att det var fel håll. Sedan velade vi runt lite och jag frågade en dam om vår gata, men hon sa att hon inte visste några gatunamn, däremot visste hon vart hon skulle. Bra, tänkte jag, så är det ju och så gick vi helt enkelt rakt fram en stund tills jag kände igen namnet på en parallellgata till vår. Och strax därefter svängde vi in på Klekovačka och så var vi framme.

Läs mer

På den tiden när Londi orkade gå ganska långt brukade vi gå rundan längs Kornatska bort mot Slavonska och sedan utmed Slavonska och någon annan brusande trafikled förbi Kattbalkongen och sedan genom kvarteren med de små trädgårdarna. Nu går jag där på nytt tillsammans med Miki. Vi går där nästan varje dag och vi stannar under Kattbalkongen, precis som Londi och jag brukade göra – jag kommer aldrig att förstå att hon inte är här längre. Katterna där är lika många som förut och en del är säkert desamma som under Londis tid. Igår eftermiddag gick vi förbi där och stannade såsom vi brukar. Jag försöker nu komma på om jag kände igen någon från förr, men jag lyckas inte. På bilden här ser man bara fyra eller fem, men innan jag tog den räknade jag till sju eller åtta, fast det var säkert inte heller alla. Katterna solade sig och putsade sina pälsar.

Vi gick förbi den magiska trädgården, men igår tog jag inga bilder. Vi fortsatte förbi Zmajanska och Zlarinska och svängde in på Pašmanska. På sista tiden har jag valt den gatan i stället för Zlarinska. Längs Pašmanska finns många hemlighetsfulla fickor, dit den gamla tiden krupit undan och nu fortsätter sitt inåtvända liv. Man hör röster från de smala gångarna mellan husen.

Här och där är det förunderligt vackert. Små och stora krukor med kryddväxter och blommor står på rad under de låga taken. Vi stannar och luktar och tittar. Det är vårt sätt att hantera världen.

På en del ställen ser vi en förlorad gatstump och jag fantiserar ihop hur livet en gång levdes här.

Strax innan vi är framme vid hörnet där Pašmanska mynnar ut i Rapska står vi vid staketet till en förvildad trädgård. Miki vill slinka in och egentligen jag också, men jag hindrar oss och vi går vidare förbi Cooltura, som ju ligger både där och i världens centrum. Två steg är avståndet mellan periferi och mittpunkt.

Läs mer