Så långt jag kan minnas har jag haft en – nog oftast hemlig – längtan till Södern, detta utan att egentligen veta vad Södern är eller var den finns. Söder har alltid varit det manande väderstrecket, dit bar och bär vägarna. Redan som barn anade jag dess lockelse. Och nu lever jag sedan ganska länge söder om alla de platser där jag en gång bott, om än bara obetydligt sydligare än min ungdoms stad Domodossola. Men också från Zagreb kastar jag längtansfulla tankar mot Södern. Här har jag också insett att söder inte bara är ett väderstreck utan också en stämning, en livshållning kanske. Och namnet på det tjocka makedonska rödvinet T’ga za Jug talar om en längtan, en smärtfyllt vibrerande längtan hem till sig själv. Jag tänker på det varje gång jag dricker av det och det bär i sig en känslans visdom; den varma närvaron: tillvaron.
Under mina ofta inte särskilt långa resor söker jag Södern. Jag reser sedan snart åtta år alltid med min lille vän Miki, som går på fyra säkra fötter, alltid klädd i tjock svartkrullig ullrock. Vi hindras ibland tillfälligt av att han är hund, men vi finner utvägar. För några dagar sedan nådde vi in plats som fick mig att tänka att jag kanske nått fram. Vi kom söderifrån (!), från Pula, med ett nästan tomt lokaltåg. Resan tog tio minuter men vi hann ändå passera en station, Šijana. Vi steg av på en liten grustrottoar och klev sedan över spåren, för byn ligger på den andra sidan. Och så var vi i Galižana eller kanske snarare Gallesano, för här lever fortfarande många italienare kvar från den gamla tiden och många fortsätter att tala sin istro-veneto. I byn finns två barer som tillhör Circolo italiano och en mer kroatisk bar. Fast språkgränserna är ganska suddiga och jag lärde mig snart att hoppa hit och dit mellan språken. Och där på språktröskeln tänkte jag ibland: Är det detta som är hemma?
Av gubbarna på Circolo italiano lärde jag mig att den här delen av Istrien är den varmaste, här regnar det ”aldrig” och vintern tittar in en stund runt årsskiftet men utan snö och utan kyla. I den korta evighet då Miki och jag uppehöll oss i byn höll vi oss inne bakom tjocka murar mellan ett och sex för då glödde världen ute i solen. Livet levdes på morgonen, förmiddagen och kvällen och kvällen gick in i natten. Någon frågade mig vad jag gjorde i Zagreb och varför jag inte valt södra Istrien till hem. Jag svarade något svävande. En annan berättade att han varit i Zagreb en gång, men att det var förfärligt långt dit och att han inte kunde begripa hur man kunde leva där. Jag förstod honom bättre än jag ville, samtidigt som jag ju visste att jag inte kunde välja Gallesano framför Zagreb. Det saknas något i mig för att göra ett sådant val. För mig är paradiset inte en plats där jag kan slå mig ner och bara trava på och finnas. Avståndet behövs för att göra det till paradis och längtan till Södern måste levas från en plats en bit bort. Men jag anar att jag sällan varit så nära Söderns hjärta som just de där dagarna på terrassen till Circolo italiano under den brännande solen i Gallesano. Och under kvällarna när hettan så småningom lättade på sitt grepp.