Bland min barndoms drömbilder finns både den obegripliga eller snarare obegripligt suggestiva med den lille pojken som från en stor mossbelupen sten kissar i en hög båge ner i en solbelyst skogstjärn vid midsommartid och den dunkelt hotfulla med ett rostigt badkar i en dyster kallfuktig källare. Kanske har mitt liv ofta varit en rörelse fram och tillbaka mellan dessa båda. Detta är lockelsen och detta är hotet, kanske jag kunnat tänka. Men nu lever jag i en ny och ommöblerad värld vars främsta kännetecken är bristen eller frånvaron. Och ändå vill jag försöka vara lite djärv, så för första gången efter Londis död har jag lyckats övervinna mig till att ta en bild ut genom fönstret.

Ja, ni förstår nog inte modet det krävde. Jag ska därför försöka att förklara. Förr när jag tog bilder ut genom fönstret mot ”parken” här vid Hvarska 10 var vi alltid två innanför fönstret. Londi brukade ligga i hörnet under det öppna fönstret och för mig brukade det kännas som om jag tittade ut för oss båda, som om jag tog bilden ifrån vårt liv här inne. Men nu har jag alltså tagit en bild från tiden efter. Och på den ser man förresten att man huggit ner den lilla magnolian som först alltid blommade för sent och sedan inte alls.

Läs mer

Jag vet inte hur många ansikten sorgen har. Kanske finns det bara ett, ett som på vägen från stund till stund klär sig i olika uttryck som ligger längs linjen mellan resignation och förtvivlan. Jag har ingenting att berätta som verkligen betyder något, som verkligen skulle kunna tala om något annat än denna bottenlösa frånvaro. Var är du, Londi? Var är du i sommarkvällen?

Ännu händer det att jag träffar någon som inte vet, som undrar var hunden är. Fast när jag trevar mig in i svaret märker jag att han eller hon egentligen redan vet. Och jag tänker på hundarna här som dog före Londi, hur jag också först undrade och sedan anade eller visste.

I förrgår när jag var på väg längs Miramarska fick jag syn på en liten svart hund som rullade sig njutningsfullt i gräset. En gammal kvinna höll lite löst i kopplet. Jag log mot båda och kvinnan sa att jag visst fick klappa den lilla. Jag hukade mig ner bredvid henne och pälsen var mycket len och jag fick veta att hon var tio år och att hennes ”gazdarica” nyss dött. Är det här min hund? for en tanke genom huvudet, men nej, det var det ju inte. Jag reste mig upp och tog farväl och gick vidare. Nej, den lilla hunden var inte lik Londi på ett synligt sätt, men något i hennes glada vänlighet förde mig till Londi-dimensionen.

Och igår kväll när jag gick över Britanski trg kände jag att förlusten skurit isär mig. Gång på gång försöker jag förstå vad det är som gör att jag är så förlorad efter Londis död. Jag sliter och drar i något som ändå alltid är fastlåst vid botten. Trött och uttjatad förklarar jag för mig själv att det beror på att Londi och jag var ett och att jag nu måste fortsätta fastän jag inte längre finns helt. Min hinsida viskar och drar.

Ändå är Britanski trg lika magiskt som förr och jag minns den gång när Londi var här. Vi satt i ett kafé med Janica och Londi var glad och uppspelt. Det måste ha varit i början av vår tid i staden, för senare blev det för långt att ta sig hit. Ja, ni ser, jag skär till små bitar av det förflutna och går runt i dem.

Men jag lever också i nuet och häret även om jag är halv och beskuren och jag vet också att förundras, som nyss när jag fastnade på den här raden i en studentuppsats:

Demokrati är svårt och vi måste lära oss att bli demokratiska. För det behövs utbildning, kultur och medlidande.

Ja, det är det sista ordet som talar så starkt till mig. Där är nyckeln.

Läs mer

Det finns en rad stadsdelar i Zagreb som ruvar på en kanske inte helt omedelbar men djupt sittande charm. Trešnjevka är en av de bästa när det gäller detta och kvarteret har fått sitt namn efter ”trešnje”, körsbären eller körsbärsträden som växte här i mängder en gång, det har jag sagt förr, men upprepningen är nu en gång en del av mitt språk. I alla fall tog jag spårvagnen dit under den sena eftermiddagen igår. Jag steg av vid Trešnjevački trg och sneddade sedan över en gräsplätt som med en glad överdrift skulle kunna kallas ”livada” (äng). Jag stannade till lite framför ett ganska stort grått hus med rödaktigt tegeltak. Lite slitet var det med flagnande puts men vackert inramat av höga grönskande träd, kanske askar (jasen heter ask eller tvärtom). Kanske är detta hjärtat av Trešnjevka, tänkte jag lite otydligt och liksom fumlande.

Jag kom ut på Nova cesta och följde den en bit. Solen sken på gatan och de slitna husfasaderna och jag kände mig hemma på det där sättet som jag gärna gör, när jag inte riktigt vet var jag är. Jag faller liksom igenom kartans och de fasta adressernas botten. Lite bländad svängde jag in i Gabriellas portgång och så var jag uppe hos henne och vi satt på den lilla balkongen och dinglade med benen med varsitt glas pálinka i handen och med ens blev allt väldigt ungerskt. Ungern är ju det där hemlighetsfulla men ändå välkända landet strax bortom kullarna här, om det nu finns några kullar just där länderna böjer av från varandra. Jag prövade mitt bästa ungerska ord igen: minden. ”Minden” betyder allt och det kan man verkligen förstå att det gör. Vi talade om glädje och sorg och Londi, min hundvän från ändlösheten, fick finnas i båda. Och så talade vi om drömmar och efter en stund blev vi alltmer sakliga på lustigt och ändå svävande sätt. Vi planerade en resa till Baranja, den mest ungerska av alla kroatiska provinser och vidare över gränsen (fast det där med gränser vet vi inte hur vi ska göra med i dessa tider) till Vojvodina. Gabriella föreslog Subotica/Szabadka och jag sa ”Dezső Kosztolányi” och vi log mot varandra som runt en gemensam hemlighet. Ni vet, det är han som har skrivit ”Lärkan” som ju utspelar sig i Subotica, som skildras som så härligt mördande tråkigt i romanen. Dit vill vi och till Novi Sad vid Donau. Den staden har vi hört mycket om…

Läs mer

Vi har haft en sommardag idag och jag har varit mycket glad tillsammans med Christine och lille Leon som nu är sju månader och som drog så kraftfullt i lavendelplantorna. Det är det här med vänskap som ju kan bygga broar över sorgen. Och även om den här sommardagen just för att det var den första riktiga sommardagen lade en tunn vass snubbeltråd i sicksack över min väg, så kunde jag ändå känna en stark glädje. Ja, de här nylonvassa trådarna har med tiden att göra, med tiden som gått efter Londis död. De löper genom luften på olika höjder över marken och visar mig den nya tideräkningen. När var Londis och min sista sommardag? När var vi tillsammans i stan den sista gången? När miste jag henne, när miste jag henne?

På vägen upp längs Nova Ves tog jag en bild som liksom vred sig ur händerna på mig. När jag tittar på den nu efteråt ser jag att den tagit in en ytterligare dimension än den där som vi kallar den verkliga. Husen och det lilla kapellet kröker sig mjukt för något som kanske är drömmen om andra världar.

Och ja, vi satt på Amfora i hörnet av Dolac och åt lignje na žaru och blitva som vi brukar och drack vitt vin och vatten som vi brukar. Och Leon sov i alla fall lite. Och dagen var stor och helig. Och duvorna plockade bland grönsaksresterna på torget. Och himlen höll upp sin blåhet över husen och domkyrkotornen. Och tiden gjorde en liten cirkel och vi satt inne i den och visste inte vad och det behövdes inte heller.

Läs mer

Nyss städade jag, städa är kanske det svåraste. Det är det där med att golven var Londis marker här inne och när jag kryper på knä och torkar ytorna där nere, så blir det varje gång på nytt obegripligt att hon inte är kvar hos mig längre. Och mattorna, som jag köpte på Tepih-Land bara några månader innan hon dog, mumlar och viskar till mig om tillvarons underligheter. Jag köpte dem ju för att hon inte skulle halka, men så halkade hon ändå på en otäckt golvdel och det blev början till slutet.

En gång i veckan går jag på akupunktur hos Sonja som har sin lilla mottagning uppe vid Nova Ves. Det är ett av min försök att återvända till livet före döden. Och det är sant att jag brukar känna mig ganska avslappnad efter varje nålbehandling, men när Sonja säger att jag måste försöka lägga de sorgsna tankarna bakom mig, då vet jag att vi är vid en gräns. Hon är klok, men det hjälper inte alltid med klokhet. Jag försöker följa hennes tankar och råd när hon säger att jag måste skapa andra bilder när förtvivlan faller över mig. Egentligen låter det ju ganska trovärdigt detta att man – åtminstone för stunden – skulle kunna låta tanken klippa av sorgsenheten med en bild av något annat. Det är en vacker och tänkvärd idé, men den verkar ligga i en annan dimension än min sorg. Å andra sidan verkar nästan allt ligga förpackat i olika dimensioner – det jag gör, det jag känner, det jag minns. Jag har blivit ett slags skåp eller lådsystem. Jag öppnas och stängs och försöker vara med, men så har jag med ens en vägg vid ansiktet igen, en stängd dörr framför vägen ut.

Läs mer