Kategori: Berättelser ur livet

Under den kallare delen av året har vi ofta haft besök av Trappkatten här. Den brukade få mat av vår granne tvärs över. Den här vintern har den inte synts till men i stället har en ny trappkatt börjat dyka upp här. Den är rödfläckig och ibland lite påstridigare än den första. Påstridigheten visar sig i att den försöker smita in hos oss när jag öppnar dörren. Den verkar inte förstå att den utsätter sig för livsfara, eftersom Miki är en farlig kattjägare. Fast kanske vet Rödkatten något jag inte vet om Miki, men jag kan inte ta några risker, jag vill inte ha något blodigt slagsmål vid min tröskel. Båda katterna har egentligen ett slags hem i ett hus tvärs över gatan, men husets ägare är ofta borta och verkar inte vara så noga med katterna, fast kanske är det så att katterna, som väl är fyra, helt enkelt flyttat in i trädgården där utan att människorna haft med saken att göra. Ja, och människorna bjuder på mat och släpper då och då in katterna – när de är hemma. Det finns inte mycket att säga om detta. Och katterna är kloka och hittar olika sätt att klara sig när omständigheterna är kärvare.

När Miki och jag nyss var på väg uppför trapporna märkte jag först ingenting särskilt, men så fick jag en känsla av luften i trapphuset andades av någon tredje och så spändes kopplet. På den lilla avsatsen mellan de två trapporna kastade jag en blick uppåt och där satt Rödkatten.

Miki blev ivrig och jag blev vaksam, fast ändå var nyfikenheten mycket tydligt där. Vad händer nu? Djurblickarna möttes.

Vi nådde den övre avsatsen med hårt spänt koppel och så kom det svåra ögonblicket när jag skulle pressa in nyckel i låset. Katten satt stilla men alldeles för nära och Miki försökte slita sig medan han gav ett helt nytt ljud ifrån sig. Vad sa han? Jag fick in nyckeln, vred om den, tryckte ner handtaget och föste med ena benet in Miki med halvmilt våld i hallen. Katten satt blickstilla, bara öronen rörde sig.

Nu när solen är tillbaka eller åtminstone på tillfälligt besök går Miki och jag ofta till det där hålet i plåtstängslet och tittar ner på vår egen Savica, som jag tror är underjordiskt förbunden med den stora floden Sava, som slingrar fram några hundra meter bort. När det är högvatten i Sava har vi högvatten också här. Den höga, obegripligt tunna byggnaden är eller var en plats där glödlampor testas/testades. När jag säger det ter det sig ännu mer osannolikt än när jag bara tänker det. Men sant ska det visst vara. Och på nätterna lyser det starkt från något av de övre etagen, starkt rakt igenom. På väggen en bit ovanför vattnet har någon med stora bokstäver skrivit BRODO TROJU LIBE. Orden är från ett sådant där lekspråk ni vet, ett sådant som barn brukar hitta på när de vill forma hemlighållare (”sekreterare”). DOBRO JUTRO BELI betyder det och det har jag kunnat läsa från mitt fönster i över ett år, även om jag inte heter Beli.

Denna vinter är vattnet en svansjö, alltså en fristad för vårt svanpar. De levde här förra våren och verkade vilja bygga bo och föda ungar, men de försvann innan något sådant blev verklighet.

Det är nog bara jag som tittar på svanarna, Miki har annat och närmare som han undersöker eller nosar efter. Möss? Råttor? När vi är ute är vi ofta i varsin värld, han i sin, jag i min. Hemma är vi tillsammans.

Svanarna simmar vackert, de skiljs och de möts, de cirklar runt varandra och halsarna bildar graciösa mönster när de böjer dem hit och dit. Och det är tyst.

Idag skiner höstsolen vackert och himlen är så blå, så blå. Det är inte kallt men inte heller varmt, det är så som man tänker sig hösten när man tycker om den. Miki och jag slog följe med Vesna och Tama till Borovje, strax söder om våra kvarter. Tama fick gå lös men Miki är ju jägare, så han fick behålla kopplet på tills vi kom till den stora hundparken längst bort. (Uttrycket ”längst bort” betyder ingenting särskilt här.)

När vi släppte in dem och släppte Miki fri rusade de rakt igenom hela parken mot bortre sidan. Jag hann inte ta någon bild förrän de lugnat sig.

Miki har egentligen bara ett mål när han kommer in i en hundpark, nämligen att hitta hål att smita ut genom, så när stängslen var avsökta fanns inte mycket att göra kvar. Inte för Miki i alla fall.

Tama däremot förstår sig på hinderbanor, särskilt sådana som kräver höga hopp. Hon flyger.

Miki strosar bara omkring och nosar.

Eller så sätter han sig vid stängslet. Han är en sådan som sparar sina krafter till ett avgörande ögonblick. Och han har mycket klara mål.

Här på Höbacken har Mamma tagit fram ett spännande häfte med titeln ”Mein Buch”. På sidan tre står det ”Dichtung und Wahrheit – von Hulda Fischer”. Hulda Fischer är min Oma. Idag vill jag visa (kanske främst mig själv) en berättelse på temat hästar. Den innehåller flera underberättelser: en om när Mamma och Uschi var mycket små och Oma lekte ”Hoppe, hoppe Reiter” med dem, en om en färd med häst och vagn när Oma var guvernant för en liten pojke på ett ”Rittergut” nära Stargard, en om när Onkel Timm ”stal” hästskit i Vinslöv, en om en ölkusk vid Steinbach Alm i Bayern (med någon rad på hexameter), en om den sista ölhästen Lisa och en liten snutt om hur Oma tillsammans med sina klasskamrater räknade skimlar på vägen till skolan i Stargard.

Jag översätter inte texten, dels för att jag inte kan tyda riktigt allt, dels för att jag inte har lust just nu.

Vi går upp tidigt nu, Miki och jag, eftersom allt som kräver minsta ansträngning eller målmedvetenhet bör ske före nio och efter nio. Imorse satte vi oss på Makao strax efter åtta, där fanns skugga och i vårt hörn fläktade det också lite. Vi vilade i detta, vi vilade på ett piggt sätt.

Någon gång efter nio började jag fundera lite vagt på att gå till Union och köpa mineralvatten och citroner. Jag märkte att jag inte hade någon kasse med mig och gjorde långsamt det till ett problem eller något att cirkulera en fråga runt. Skulle vi gå hem (fem minuter) efter kassen eller skulle vi gå direkt till Union (två minuter), där är ju ändå morgonskugga utanför affären?

Funderandet svävade ut och blev svårt att ta sig ur. Ändå var det fortfarande under trettio grader, fast jag såg att människorna började gå med armarna lite utåt, lite ifrån kroppen. En ganska lång stund senare fattade jag det kanske dumma beslutet att först gå hem och så hasade vi iväg längs skuggsidorna. Ja, det här är alltså ingen rak ökenhetta utan en fuktig värme som ”känns som mycket mera”. Och ja, jag tycker om värme, har bott för länge på kalla platser. Men nu när det varje dag blir över trettiofem hade jag velat sätta på luftkonditioneringen, som jag annars avskyr, men nu vill den inte. Visserligen vädrar jag varje natt och morgon på ett "vansinnigt klokt” sätt, men någonstans klibbar det ändå ihop mot slutet av eftermiddagen eller början av kvällen. Nå vi gick alltså hem och lägenheten kändes ganska bra. Ett ögonblick tänkte jag att Miki kanske kunde vara hemma medan jag köpte de där sakerna, men när jag stod vid dörren lät han mig förstå att han skulle med. Så vi gick tillsammans. När jag kom ut från Union slog den varma tjocka luften emot mig, Miki låg utsträckt på sitt hundkloka sätt och tungan arbetade. Än en gång hasade vi hemåt. Det var lika långt som förra gången, fast på några ställen var det lite längre, tror jag. Och nu är vi hemma och har ätit lite. Under den här perioden äter jag tomatsallad med mycket citron i till frukost och resten av dagen äter jag min ”gazpacho” med mycket citron. Och när jag skriver det här – och även om jag skriver något annat – blir jag svettig om fingertopparna, så jag måste ha hushållspapper till hands eller fingers, annars blir det för halkigt. Jag försöker förbereda vår långa tågresa norrut, men som vanligt märker jag att jag inte kan föreställa mig något annat väder än det jag är i. Det verkar så vansinnigt att ta med sig tröjor och något mot regnet. Och dessutom, försöker jag lite låtsasklokt, så kommer det att vara nästan som här de första dagarna, i alla fall till Prag, kanske till Berlin. Och ska vi förresten övernatta i Dresden eller ska vi försöka med någon ”bonnahåla”?