Landshut och den tänkta skiljevägen

På vägen mot Freising for Miki och jag förbi Landshut, en liten stad i Niederbayern, som jag har en märkligt fast anknytning till, fastän jag (nog) aldrig varit där. Jag såg egentligen inget av staden, en glimt av stationen var det enda jag fick.

1IMG_2948

När jag var tretton år fick pappa ett utlandslektorat där eller så sökte han det i alla fall, jag minns inte exakt. Det blev ett samtal i familjen och mamma ville inte flytta igen och inte mina syskon heller. Det var bara pappa och jag som ville till Landshut och se något nytt. Och vi var i minoritet, så det blev aldrig. Jag minns känslan av äventyr och dess slocknande.

Senare har jag då och då tänkt på Landshut som en skiljeväg i mitt liv, en hypotetisk skiljeväg. Jag har tänkt på vilken annorlunda och så mycket mer bayersk tyska jag skulle ha talat idag om jag bott där under låt oss säga två tidiga tonår. Och kanske hade jag tänkt i andra spår, haft andra bilder i huvudet och kanske hade familjens väg och hela min livsväg fått en annan sträckning. För svänger man av så är det verkligen inte självklart att man sedan svänger tillbaka. Alla förändringar innehåller mer än ett frö till större förändringar.

Landshut är för mig en symbol för något som inte skedde. När jag tänker på Landshut tänker jag alltid på detta stora ”om”, på dess mumlande och rop om möjligheterna när dörrarna öppnas.

Läs mer

Ner till havet

Vi gick alltid ner till havet, om morgnarna, om eftermiddagarna, om kvällarna. Vi gick över Hästhagabergen. Ofta var detta vi Alex, Miki och jag. Vi människor fäste nästan alltid långa blickar vid bänken på klippan under himlen, jag tror ni förstår frestelsen.

1IMG_2750

Ja, och så fortsatte vi längs stigen och vidare under järnvägen till tunneln genom grönskan även om grönskan var ganska torr och liksom anfrätt och lite lätt subtropisk.

2IMG_2752

Och vi gick förbi Lilla Apelviken och Subbe och just där i hörnet såg vi denna kväll – för nu förvandlas vanan till ett fastspikat nu – Europafärjan färdas över silvervattnet och vi tänkte på att snart kommer denna min barndoms färja att fördrivas från dessa trakter. Dumheten har en stark stämma i världen.

3IMG_2753

Vi gick ner mot havet bland klipporna strax före Stora Apelviken och lirkade oss ner till vattnet över tångruskorna.

4IMG_2758

Och kvällssolen sken på oss och ögonblicken lade sig på varandra i tunna skikt.

51f7e594c-1d49-4057-a88b-be1b14ee6571

Läs mer

Om förbud

För några dagar sedan gjorde jag tillsammans med Gabi en liten badutflykt från Trieste. Vi tog bussen längs kustvägen och steg av, som Alessandra hade sagt till oss, vid hållplatsen Filtri Santa Croce. Platsen var ett slags ingenstans med bilar som susade förbi lite väl nära och snabbt. Men vi lyckades ta oss över kustvägen utan blessyrer och började sedan leta efter en möjlig väg genom grönskan ner mot havet. Vi började med att ta fel väg och den gick vi ganska långt på, men så fick vi veta vårt misstag och att vi måste tillbaka upp för att komma ner på rätt ställe vid Ristorante Bellariva. Det var varmt men vi travade på uppåt uppåt och så kom vi upp på den stora vägen igen och hittade nu rätt ”hål” neråt. Vi nådde Bellariva och gick åt väster (tror jag) och fann snart en lagom befolkad strand där vi slog oss ner. Strax intill oss fanns en skylt som lustigt nog berättade att det var badförbud.

1IMG_2225

Jag tog en bild på skylten, mest för att jag tyckte att ordningen på de fem språken var intressant. Inte konstig, men intressant. Detta är Europa, tänkte jag.

Sedan gick timmarna med bad och slappande i solen eller halvskuggan. Vi skrattade lite åt förbudsskylten och när jag sedan låg och blundade funderade jag lite svävande på det här med förbud, vad vi människor vill med förbud, hur vi förhåller oss till förbuden, vilka förbud som kan verka viktiga och vilka som kan verka som bagateller. Många förbud har tillkommit på grund av människors hjälplöshet och brist på tillit till varandra, det vet vi nog alla. Mycket i våra liv handlar om det här famlandet mellan att försöka skapa ordning och att ändå ge oss själva tillåtelse till så stor frihet som möjligt. För nog är vår egen frihet viktigare än andras när vi tänker där djupt inne i oss själva utan att någon annan kan registrera det, fast ibland kan vi ändå ha stunder av generositet, men då får trycket utifrån inte vara för stort. Generositet föds inte under hot eller under avundens och kontrollmanins tryck. Den föds när det finns luft omkring oss. Och fördragsamhet.

Läs mer

Ännu en korvsjö

Ska vi bada? undrade Toma och jag sa ja och så satt vi i bilen och Toma svängde ut lite nordväst om Zagreb och snart var vi vid den lilla staden Zaprešić och där krånglade vi oss fram till den lilla sjön Jezero Zajarki, som är en korvsjö till Sava precis som Jarun och Bundek. Vi letade oss lite runt sjön och upptäckte till vår förvåning att en del utländska turister tagit sig dit: tjecker, slovaker, slovener, österrikare. Till sist (för det är väl så man säger: ”till sist”?) hittade vi en strand med både sol och skugga för oss, så vi vecklade ut våra handdukar och Miki gick för att nosa i buskarna i vattenbrynet.

1IMG_2284

2IMG_2285

Ja, och sedan simmade vi runt lite i vår del av sjön, fast inte Miki, han har lagt badandet åt sidan efter den där dykningen bland näckrosorna i Jarun. Men han hade mycket annat för sig. Ett tag var han väldigt vild och sprang med hög fart i trånga cirklar efter sin ”lopta”.

3IMG_2287

Vi människor simmade, solade, pratade och så åt vi guacamole, som Toma gjort i ordning innan, han gillar sådant (både att göra i ordning det och att äta det) och lite kokt kyckling som egentligen var Mikis och några små rökta ricottor som jag hade med mig från Trieste. Och lite annat. En bra måltid blev det. Miki försvann men dök upp igen som en glad mycket snabb ullboll.

4IMG_2290

Framför oss simmade änderna då och då förbi och Miki följde den uppmärksamt med blicken. Världen omkring oss var grön och skön och efter maten vilade vi alla i halvskuggan.

5IMG_2292

Läs mer

För att Bosnien fortfarande blöder

En av dagarna i Sarajevo besökte jag Muzej ratnog djetinjstva (War Childhood Museum). Museet öppnades i januari 2017 och tanken bakom det är visa hur kriget upplevdes av dem som var barn då det pågick. I samlingarna ingår en rad vardagliga ting som leksaker, dagböcker, kläder, förpackningar och fotografier. Till varje föremål finns en text eller en ljudfil som berättar om personen bakom det. Museets grundare heter Jasminko Halilović.

Medan jag gick runt tog jag ganska många bilder för att inte glömma och för att bättre kunna berätta. Här är några av dem:

1IMG_1978

2IMG_1979

3IMG_1980

Eftersom texten är svårläst på bilden har jag skrivit av den engelska versionen här:

My sister Nina

At the beginning of the war, when grenades started ruining our city and when we were all running to basements, Nina wished to start writing a war diary. She wanted to have a real diary, complete with a lock and key, but my parents couldn’t find one because all of the bookstores had closed. For this reason, Nina gave up on the idea of keeping a diary until 1995, when mum brought her a notebook from work.

”Damn you, why are you killing our souls, which exist only to love? To love peace, to love play, to love happiness… But then again I won’t curse you because you are also the fathers of children who love peace and happiness…”

She was wounded on August 27. 1995, one day after competing in a dance contest. She passed away at a hospital a few days later. My sister Nina (Nirvana) Zeljković, was only 12 years old. She was one of the last children killed during the siege of Sarajevo.

4IMG_1988

Texten på den här bilden är också svår att läsa, så jag skriver av den också:

My brother’s beret

My dad worked in the police department. During the war, he began wearing a green beret, with a Fleur-de-lis emblem on it, together with a camouflage military vest. The green beret with the emblem was the symbol of the first defense forces, and all members of the defense forces of Bosnia and Herzegovina wore it. Soon afterward, dad brought the same berets for my brother and me. Da also got my brother a children’s military vest, and he took a photo of him in his ”uniform”. My brother would ”play war” with his friends in the backyard of the building where we were living at that time.They made paper accreditations which identified them as members of the ”Children’s Police”. They imitated their fathers and the other soldiers they would see around the neighborhood.

My brother, Haris Jamaković, died in that very backyard, where we used to play, on June 27, 1995, and I was severely wounded. Many years have passed since those events. I didn’t know that my dad had held onto my brother’s beret until he decided to give it to the War Childhood Museum.

5IMG_1989

Läs mer