Den sanna androgynen

För några dagar sedan talade jag lite om myten om androgynerna utifrån en text jag läst av Platon.

1IMG_9789

Jag vet inte om ni minns, så jag citerar för säkerhets skull ett stycke ur min text:

I en avlägsen tid finns inte bara man och kvinna utan också en tredje sort som vi numera bara har namnet kvar av: androgynen. Denna varelse var både man och kvinna, helt rundad med fyra armar och fyra ben och på ett och samma huvud fanns två ansikten som såg åt varsitt håll och varelsen hade fyra öron och två kön. Androgynen var helt riktad inåt mot sig själv och behövde ingen annan, den var sin egen värld och blev därför till en utmaning mot gudarna och säkert mot de andra människorna. Och till slut högg Zeus dem i två bitar för att de skulle bli mindre självtillräckliga, varpå Apollon fick genomföra vissa justeringar. Allt detta kan te sig groteskt eller är groteskt och brutalt, men tanken som följer i spåren av det här förfärliga hugget är att människorna – de androgyna i alla fall, men kanske alla här minns jag inte riktigt vad det stod – efter detta alltid söker sin andra hälft.

Jag har tänkt mycket på detta inte minst i förbindelse med min förtvivlan efter förlusten av Londi. Och ju mer jag har tänkt desto säkrare är jag på att den sanna androgynen i den här platonska betydelsen är människan och hennes hundvän. Inte människan och hunden i allmänhet, men en människa och en hund som är vänner på djupet. Den kombinationen är ett eget universum som finner sin första styrka i att cirkla runt sig självt och att ha blicken vänd inåt. Detta betyder inte att ett sådant litet universum inte kan vara vänligt inställt till omvärlden, tvärtom! Denna cirkel kan lätt vara öppen för omvärlden, men den är alltid hel i sig själv. Det är också därför förlusten blir så brutal och chockartad när den ena hälften i denna förening bryts loss och dör. Sedan är det ju ändå så att tiden så småningom mildrar känslan av katastrof hos den kvarblivna hälften och omvandlar den till smärta och sorg, tills sorgen så småningom blandas med en längtan efter en ny förening.

Läs mer

Vändpunkt

Igår eller kanske redan i förrgår inträffade ett slags vändpunkt i min tillvaro och nu kastas jag in i ett nytt stadium av sorgen efter Londi. Jag är både sorgsnare och gladare än på länge och jag brottas envist med att begripa dessa motstridiga känslor. Drömmarna tar mig till platser och ögonblick som länge hållit sig gömda. Jag ser Londi bredvid mig på gatan med brödbit i munnen och jag förstår inte att hon kan vara död.

1IMG_9606

Jag försöker ta farväl och skäms över det och det går ju inte heller. Londi kommer alltid att vara med mig, i mig. Jag är inte jag utan henne. Och ändå är jag utan henne.

Läs mer

Mitt Zagreb

Idag skiner solen lite blekt över ”parken” utanför mitt fönster. Nyss var jag nere på Simpa och drack kaffe med Đurđica och Hajdi, som var ovanligt stillsam efter att lekt vilda lekar med en stor cane corso på ”livada” (ängen). Jag är hemma här i mitt kvarter och jag är också hemma i själva den stora lilla staden. Igår var det Babylon eller ”Bodilon" på Kino Grič, ”mitt” svenska språkkafé, så jag var inne i stan och såg hur vacker den är i mörkret. Eller ska jag säga ”det upplysta mörkret”?

1IMG_9788

Ja, det är sant, jag tänker ofta liknande tankar och säger ofta liknande saker för att det finns vissa konstanter i mitt liv, tillfälliga förstås, men ändå på sitt sätt fasta. Något verkligt fast finns ju inte för någon. Kommer jag att stanna här eller finns fortfarande drömmen om Trieste? Ibland verkar den blekna bort eller förbli just en dröm. Min verklighet är här och drömmen är i Trieste. Eller har drömmen nu flyttat till Afrika, som ju blev ett sådant djupt känt hem på bara två veckor? Jag vet inte, men kanske håller Zagreb å andra sidan nu för mig på att utvidgas till världen. Živi atelje är en plats jag inte bara besöker för att uppleva kinesiska teceremonier utan också för att möta impulser som når staden utifrån de olika länderna. Jag har hört dikter på dari där och den fantastiska berättelsen om hur blommorna en gång i tiden kom in i de persiska mattorna. Och nu finns också den lilla nigerianska restaurangen på Gundulićeva som har blivit till mitt zagrebska Afrika. Och samtidigt är Zagreb hela tiden helt och hållet sig självt på ett både tryggt och anspråkslöst sätt. En stad efter människans mått.

Läs mer

Sorgens gestalter

Nu ligger mer än ett helt år mellan mitt nu och tidpunkten för Londis död. Chocken och skräcken har så småningom fått sina skarpaste kanter nedslipade till sorg och saknad och jag kan nu minnas henne med ett slags sorgsen värme och jag vet att hon var den bästa varelsen i mitt liv och jag kan finna en sorgsen tröst i detta.

1IMG_9779

När jag tittar ut genom fönstret kan jag tänka på att hon inte ligger där i hörnet utan att gripas av förtvivlan. Eller skräck. Men jag vet att detta är en mycket långsam och lång vandring och jag vet att faror lurar. Jag måste hela tiden hålla mig beredd för saknadens hugg, även om dess tänder blivit något mindre skarpa. Och jag letar i hemlighet efter en väg tillbaka. Det kommer jag alltid att göra och det är också helt riktigt så. Också ett sökande som inte för till något finnande har ett värde.

Läs mer

Loving Vincent

Vincent van Gogh, honom känner vi alla till. Vi har sett de allvarsamma rödhåriga självporträtten, hans stilleben med solrosor, den ”buckliga” kyrkan i Auvers-sur-Oise, de gyllene sädesfälten under sensommarhimlens blåhet, de krumma broarna, de knotiga träden, stjärnorna som virvlar och dansar över vågiga natthimlar, den där såningsmannen framför eldklotet vid horisonten, det ljusa nattliga kaféet i gränden…Vi bär allesammans hans målningar med oss på vår väg och om man smiter förbi honom märker man det och det är detsamma som att inte gå förbi.

Och nu finns filmen Loving Vincent av Dorota Kobiela och Hugh Welchman, en film som återger delar av konstnärens liv genom målningar gjorda av 125 konstnärer (har jag läst) som följer hans sätt att måla. Filmen har en berättelse och i den rör vi oss kring slutet av van Goghs liv och tiden efteråt i spekulationerna kring varför och hur han dog så ung. Den vill jag inte återge, för jag tappade tidigt tråden även om Vesna berättat intrigen några kvällar innan. Jag nöjde mig med att veta att det fanns en historia och att vem som helst – även jag själv – kan ta reda på dess förlopp om det skulle finnas någon sådan där önskan att veta. I stället satt jag där bredvid Gabi i halvmörkret på Kino Europa och lät mig föras genom bilderna över färgerna och de borstiga penseldragen. Jag gjorde en resa över ansikten och landskap och himlar. Och jag tänkte på det som jag tror var denne konstnärs sorger och kamp, men jag lät de böljande färgerna få slutordet.

Medan jag tittade på filmen smygfotograferade jag då och då – det är något jag har svårt att låta bli – särskilda ögonblick, ofta lite för sent och hela tiden ganska fumligt eftersom jag blir fumlig när jag gör något jag tror eller vet är förbjudet. Så av de bilderna blev det en annan film som är ganska olika det jag såg, ett slags bakvänt stapplande och bleknad följeslagare till det som visades. Det man ser bäst är egentligen ”skalet”, Kino Europas vackra interiör. Kanske hade Vincent tyckt om dessa väggar.

1IMG_9760

2IMG_9761

3IMG_9768

4IMG_9770

5IMG_9774

Läs mer