I Kentaurens tecken
23/5 -2012
Ikväll spelar studenterna Strindberg på ZKM (Zagrebačko kazalište mladih) här i Zagreb, det är en stor dag, en dag som en jättelik högt spänd båge. Idag ska också en av studenterna tala om framstående svenska skulptörer och skulptriser. Jag tänker besvara föredraget med några ord av Klara Johanson om Sigrid Fridmans oerhörda skulptur ”Kentauren” och önskar och tror att denna dag och framför allt dess kväll kommer att gå i Kentaurens tecken, att skådespelarna kommer att laddas med en besläktad kraft.
Nå, egentligen är det inte Klara Johanson som säger det som står här nedanför, men hon har valt att citera just dessa ord av Axel Romdahl om Sigrid Fridmans så omstridda skulptur, så därför är detta ändå på något vis hennes ord (som jag nu för en stund gör till mina):
Sigrid Fridmans ”Kentaur” på Observatoriekullen i Stockholm är knappast svårtolkbar som idé; han är vilja till lyftning, han är stolt och jublande uttrycksglädje. Vad betyder hans båge? – Han spänner den ej för att sända en dödande pil mot fienden eller villebrådet. Han bara spänner den, spänner den för att pröva sin styrka, för att känna sin kraft.
Ingen kan missta sig om den intensiva, omedgörligt trotsiga konstnärsvilja som brottats med uppgiften och som också meddelat sig åt verket och givit det en storhet som det må vara tillåtet att beteckna som ovanlig i nutida skulptur. Utan att besitta tillräckliga kunskaper i vare sig människors, hästars eller kentaurers anatomi för att kunna intyga att figuren är ”riktig” vill den som skriver detta för sin del bekänna att han finner den övertygande. Proportionen mellan den manliga torson och hästkroppen är den klassiskt vedertagna, samspelet mellan de disparata delarna ter sig vackert och osökt… Men den är icke i främsta rummet ett försök att arbeta ihop överkroppen av en karl med benen och bålen av en häst, den vill ge lösningen av ett invecklat och intressant kompositionellt problem. Kanske är det ej ur vägen att fästa uppmärksamheten vid ett par egenskaper hos denna figur som ur denna synpunkt äro väsentliga: den klara och bestämda positiva silhuetten och, vad man mera sällan tänker på när det gäller bildhuggeri, de vackra och väl avvägda negativa former som uppstå kring och inom skulpturverket.
”Kentauren” äger en tydlig fjärrverkan. Man kan på långt håll uppfatta dess mening och karaktär, och den kan därför stå uppställd som den gör, sedd mot rymden som en flöjel. Uppställningen är lika litet som statyn själv naturalistisk. Man behöver ej göra sig onödiga bekymmer vart ”Kentauren” skall ta vägen i nästa moment, om han liksom kavalleriskolhästarna vid franska och italienska ridskolor skall ta sig nerför branten och om man skall återfinna honom nere i trafikvimlet på gatan. Nästa moment kommer aldrig. Konstverket är tidlöst och räknar icke med det praktikabla. Det är en pelarfigur med backkrönet till sockel. Man brukar ej bekymra sig om vad Marcuslejonet skall ta sig till härnäst. Men ”Kentauren” låter samtidigt se sig från nära håll uppe på höjden. Det är ett nöje för den som uppfattat dess värden att se den även så.
Texten är hämtad ur Klara Johansons Kritik.
Blommande buskar, en katt och morgonkaffe i bar ”Goran”
5/4 -2012
Jag tillåter mig att (fortsätta) vara lite enformig, men det är så härligt i våra kvarter om morgnarna. Här ser ni något av det Londi och jag gick förbi under morgonrundan:
På Savas sydsida
1/4 -2012
Igår gjorde vi en betydligt plattare vandring än förra helgen. Vi gick över Most mladosti till Savas södra strand. Det var nästan ett år sedan Londi och jag gick där. För våra medvandrare var det mera vardagligt.
Sava, staden och Medvednica
Vi följde floden västerut, minst tre broar bort: Most slobode, Savski most, en namnlös fotgängarbro (?) och strax före Jadranski most vände vi. Det blåste en varm sydvind, jug, och över himlen drog brokiga, överlastade molnformationer. (Inatt regnade det och temperaturen föll från 22 till 12°). Vandringen blev en stor hundträff: Londi, Buba och Lu hade fullt upp med alla hundmöten.
Efter några timmar gick vi över bron igen och sedan vidare hemåt, tröttna och nöjda:
Londi och Buba stiger ner
30/3 -2012
Nu ska jag snart sluta suga på den här Japetić-karamellen, jag lovar! Men innan dess vill jag visa några uppsluppna lövprasslande Londi-bilder:
Och sista biten av nervägen från berget ur ett Buba-Londi-perspektiv:
Hundglass och blåsippor
28/3 -2012
Lördagens bergsvandring innefattade förutom sol, värme och vårblommor
också en sista vink från vintern. På nervägen hittade vi ett ganska stort sjok av snö på en skuggig sluttning, en avlång snömassa som till hälften var täckt av löv. Londi och Buba blev mycket intresserade och började att gräva med raska tasstag. De tryckte ner munnarna i snön och ”betade glass” med välbehag.
Och strax intill lyste blåsipporna bland löven och visade att ”nu är det vår”.
Från Lipovec grad till Oštrc
26/3 -2012
Det var som sagt (i förra ”avsnittet”) inte helt lätt att ta sig ner från Lipovec grad. Borgruinen sitter på ett utmanande sätt uppkrupen på en tunn och bräcklig bergstopp. När vi vände oss om efter att ha sicksackat oss ner i det halkiga gruset, tyckte vi att de höga vittrande murarna lutade sig hotfullt över oss.
Fort, fort bort därifrån till planare och fastare marker!
En god stund gick vi hela tiden neråt, men så var botten nådd och vi kunde börja stiga igen och snabbare än väntat var vi uppe på en av Japetićs kammar. Där var det lätt att gå, solen sken och utsikten sträckte sig hur långt som helst.
På ett ställe stannade vi för att med blicken leta oss tillbaka till Lipovec grad. Där!
Men strax gick vi vidare och Buba och Londi trampade på med bergsvana tassar:
Så småningom började det luta nerför igen och vi närmade oss vår rastplats,
Oštrc,
där vi slog oss ner vid ett av träborden, packade upp våra mackor och gick in i gäststugan och hämtade några flaskor Velebitsko, det berömda bergsölet.
Vår i träd och buskar
24/3 -2012
Här har våren exploderat och i luften känns det som sommar, i alla fall fram på eftermiddagen; 20°, det är väl sommar det, åtminstone om man använder en svensk måttstock, fast den kanske jag ska kasta?
Så här vackra är buskar och träd:
Från björk till magnolia. (En variant av ”mellan hägg och syren” kanske.)