Där sommaren är som tjockast
29/7 -2010
går vi in nu:
Den täta grönskan pustar och det doftar av för mig namnlösa örter, av brännässla och hallon. Vi stoppar solvarma blankröda hallonknappar i munnarna och trampar ordlöst fram längs den nu nästan osynliga stigen genom de svällande taggiga snåren. Det rasslar och knakar av rörelser från varelser vi inte ser. Luften vibrerar av växternas varma solandning.
Bildlek
16/7 -2010
Det är något i deras sätt att röra sig som fångar min uppmärksamhet. Tjänsteflickan i utkanten av målningen Natività della Vergine av Paolo Uccello och skrotnoshörningen av Alpo Koivumäki har något i steget som förbinder dem. Så här rör sig jordevarelser, tänker jag.
En sådan här stillsamt och inåtvänt strålande sommarmorgon inbjuder till små slingriga tanklösheter – återvändsgränder in i själen.
Till det grönsvala vattnet
15/7 -2010
De solgenomlysta grönblå dagarna fortsätter att flyta fram och Londi och jag följer om och om igen stigen genom skogen ner till den lilla skogsvägen. Den tar oss sedan utan möda – varken från vår eller vägens sida – ner till vattnet, till Karls Grav, kanalen som binder samman Vänern med Göta Älv. Där sänker vi ner våra kroppar i det grönsvala vattnet.
Sommar
11/7 -2010
Genom solljus, skimrande blåvatten och lavendelsegel går färden mot mitten av månaden juli:
Ett familjeporträtt
10/7 -2010
I Palazzo d’Accursio finns ett egenartat familjeporträtt:
Nej, jag vet inte vem som har målat porträttet eller vilka de avbildade ansiktena föreställer. Förmodligen är målningen ofullbordad och det gula moln som huvudena höjer sig ur är den väntande yta på vilken kropparna skulle ha projicerats. Två av döttrarna ser rakt på betraktaren, moderns blick är inåtvänd och liksom drömmande, den äldsta dotterna också, fast kanske mindre drömmande. Sonen verkar ha fått syn på något som han ler lite tveksamt åt. Fadern stirrar i motsatt riktning och minstingen har samma blickriktning men en något mjukare blick…
En målning av de Chirico
9/7 -2010
Den målning från den stora futuristisk-surrealistiska utställningen i Florens den här våren och försommaren som mötte besökaren redan utanför Palazzo Strozzi var L’énigme de l’arrivée et de l’après-midi (L’enigma dell’arrivo e del pomeriggio):
Också på inträdesbiljetterna finns detta motiv. Utställningen bär det välfunna namnet Uno sguardo nell’invisibile – En blick in i det osynliga. Den omfattar målningar av ytterligare konstnärer förutom de angivna fyra stora: de Chirico, Max Ernst, Magritte och Balthus.
Jag strövade omkring och tittade runt lite på måfå, men det blev ändå mest de Chirico, fast det var färre målningar av honom än jag hade väntat mig och flera jag ”letade” efter fann jag inte. Inför ”Ankomstens och eftermiddagens gåta” stannade jag länge:
Det är ett märkligt tomrum som fyller målningen. Byggnaderna ter sig kulissaktigt tunna. Och tavlans två människor verkar liksom inte vara där. Och vinden i seglet, var kommer den ifrån? De små vimplarna uppe på tornet verkar röras av andra och lättare fläktar. Skuggornas skarpa linjer ritar en egen värld ovanpå den andra och murens solbelysta del ser het ut och det är svårt att föreställa sig ett vatten bakom den. Mycket i målningen handlar nog om vad som kan tänkas finnas på andra sidan muren. Det är där det osynliga väntar på att bli betraktat med fantasins blick.
…
PS I min gamla text om den friulanska staden Palmanova finns en association till de Chiricos bildvärld: Palmanova – en matematisk önskedröm
Vi stiger in i en bild
7/7 -2010
Någonstans i det inre av Bologna finns den här vrån av stillhet. Valvet, lutmakeriet*, de ”tungt svävande” lyktorna, bananplantornas intensiva grönska och den fantasifulla kulissen med marmorskulpturerna och kolonnerna – mellan alla dessa råder balans och frid. Den här bilden kan man stiga in i och skänka sig själv en stund av rofylld kontemplation.
*I en ”liuteria” tillverkas och repareras egentligen alla slags stråk- och stränginstrument.
Men visst är...