Staden såg på mig

Nu är den tiden då brödet är i kylskåpet, köket fullt av citroner och jag aldrig köper mer frukt än jag äter upp under dagen, i alla fall inte om det är persikor och aprikoser. Jag försöker vädra på ett klokt och uttänkt sätt, fast jag lägger inte ner lika mycket energi på det som under Londis tid. Det är inte lika viktigt längre.

Igår eftermiddag satt jag hos mina speciella damer på Amfora vid Dolac och åt lignje na žaru och blitva med en vän. Man byter ut spårvagnsspåren på många ställen i stan så här i sommarstiltjen, så det är svårt att ta sig fram och jag hade försökt skynda mig. Svetten rann in i ögonen på mig och när jag lät min suddiga blick leta sig upp mot husväggen mitt emot såg jag att den hade fått liv. Staden såg på mig.

bild-76

Läs mer

Varmt

Varmt här nu. Imorse föll en störtskur av ljummet vatten och när jag en kort stund efter denna varmdusch gick längs Rapska med mina grönsaker från Marijan i en kasse ångade det från den hastigt upptorkande gatan.

bild1-75

En äldre dam jag mötte suckade något om ”vruće” och jag nickade svettigt till svar. Nu har den där tiden inträtt, då Zagreb upphör att vara centraleuropeiskt livligt och fullt av kulturella evenemang. Vi går in i den mumlande heta och stillastående Balkanfasen. Nu kommer inget att hända här på flera månader och snart flyr turisterna staden och reser till kusterna och de flikiga havsvikarna, ja, ”razvedena obala”, ni vet. Om någon nu till äventyrs skulle känna sig lite förorättad över mina ord om Balkan och stillastående, så måste jag svara henne eller honom att nej, du har inte förstått min djupa kärlek till just detta. Läs inte mer, bevara din själsfrid, låt mig inte störa dig.

Någon gång under förmiddagen åkte jag till ”Fakulteten” och hämtade en bunt tentor att tillbringa dagen med. Jag gick på den nylagda gången som nu löper genom det gröna bort mot Miramarska eller gatan dessförinnan.

bild2-75

Jag torkar svetten ur pannan och kryssar bland skräpet som vällt ur tunnorna och så korsar jag Miramarska. Ja, den andra gatan hette något annat som jag inte ids ta reda på.

bild3-75

Som vanligt sedan ett halvår genomfars jag av en smärtsam inre gungning när jag går förbi den lilla kvarblivna bygatan som jag senast fotograferade dagen innan Londi bröt benet, två dagar innan hon dog. Den platsen är en minnesplats som jag inte vet hur jag ska vårda. Himlen trycker hårt på mig när jag går här – varje gång.

bild4-75

Jag kommer till spårvagnshållplatsen där det bara finns smala strimmor av skugga att uppsöka. Bredvid mig eller oss, för jag är ju inte ensam på den där asfaltremsan, är det på båda sidorna fullt med stillastående tomma taxibilar. En taxistrejk pågår, men jag behöver ingen taxi, så jag kommer inte att ta reda på några detaljer om detta…

bild5-75

Läs mer

Trieste invid vattnet

Trieste är för mig förutom Cavana, Canal Grande, Caffè San Marco och San Giusto (och tusen andra platser) närheten till havet. Piazza dell’Unità är så jättelikt för att dess fjärde sida flyr ut över vattnet och Piazza Venezia får mycket av sitt väsen från havet som tittar in över dess axel och Molo Audace är en gata ut bland vågorna eller stilla vattenspeglar för den som söker sina drömmar. Varje gång jag är i Trieste går jag längs havet och jag bär min sorg och min glädje till kajerna och pirarna. Nu alltid sorgen efter Londi.

bild1-74

För några dagar sedan gick jag här och spanade mellan segelbåtarna ut mot Faro della Lanterna. För kanske tre år sedan klättrade Alessandra och jag en dag upp i tornet. Vi hade fått låna nyckeln dit och vi var fyllda av den där speciella ”trasgressiva” spänningen, som är min livsluft sedan barndomen. Men den här dagen var fyren bara sin vackra uppåtpekande rundhet och jag gick vidare längs kajerna ut mot Bagno Ausonia. Någonstans där strandlinjen kröker stannade jag upp inför ett trasvackert vitt hus som talade om sydligare trakter, det tyckte jag mig i alla fall höra. Kanske blev denna röst extra stark för att himlen var så blå.

bild2-74

Jag gick till ingången till Bagno Ausonia. Det var stängt men jag kröp under ett nästan helt neddraget plåtjalusi och fick min inblick i det sovande badet. Jag lät också blicken glida över havet och längs horisonten och så kröp jag under hindret igen. Jag gick förbi ingången till ”El Pedocin” eller la Lanterna, det andra stadsbadet, där det fortfarande finns en avdelning för män och en för kvinnor. ”El pedocin” heter det för att det här en gång var en plats där man befriade sig från ”pidocchi”, löss.

bild3-74

Sedan tog vägen mig tillbaka till Cavana och Elvios osmiza och först fram emot kvällen var jag hos havet igen. Och vid Piazza Duca degli Abruzzi lät jag mig förföras av saltluften och kranarna mot kvällshimlen. Mycket av det bästa i livet handlar ju om förförelse.

bild4-74

Läs mer

Bilder från min väg

Jag ska inte berätta något särskilt idag, bara visa lite bilder från en av mina vägar. Inom parentes sagt kommenterade jag den amerikanska valutgången så här: ”Jag tycker mig se en gemensam nämnare i Brexit och Trump-segern – något ’översprunget’ folkligt…” men det går förstås att säga mycket annat om detta. I alla fall vill jag visa er vägen upp till American School här. Ja, jag arbetar lite där ibland och idag var jag där uppe. Från Vlaška gick jag uppför Vončinina till fots. Det är en lite finare gata som leder uppför berget, så här finns ingen kollektivtrafik, så jag går alltid till fots. Utanför en av de stora och lätt bedagade villorna finns en stor underbar ginkgo, just nu i härlig guldfärg.

bild1-68

Lite högre upp, efter några långa väldoserade och intensivt trafikerade kurvor – här färdas man med bil – löper Vončinina in i Voćarska som leder vidare upp mot Medvednica. Man anar redan lite snö på berget om man spanar lite.

bild2-68

Och där vid Voćarska ligger den här internationella skolan som är amerikansk, så blir det väl lätt. En stor del av byggnaden eller byggnaderna är en kyrka, så vitt jag har förstått.

bild3-68

Just idag fick jag för första gången visa legitimation – berodde det på Trump-valet? – och jag halade upp min ”stalni boravak” som ju är en identitetshandling så god som någon.

Läs mer

Vandring från Šestine

Egentligen skulle vi ha varit tre men nu blev det bara Vesna och jag som gav oss ut på en liten bergstur på Medvednica. Fast vad menar jag med ”bara”? Vesna är en ovanligt rik person, nej, jag talar inte om pengar, verkligen inte. Hon bor trångt men glatt med barn och barnbarn, hund och katt eller katter, hon tar alltid hand om övergivna djur. Hennes arbete består i att hon täcker nyheter från Kroatien och Slovenien för en spansk nyhetsbyrå, ja, hon skriver på spanska, hon har bott i Argentina, en av hennes män var därifrån. Ja, och nu hade hon hittat på den här rutten åt oss, så att jag inte skulle vara borta från Londi för länge. Vi tog sexan till Britanski trg och därifrån tog vi buss 102 upp till byn Šestine, det är därifrån de färgglada paraplyerna som är en av Zagrebs symboler en gång kom. Det var ännu dimmigt när vi kom upp dit och kyrkans tak med guldstjärnor på blått såg drömlikt ut, men mycket snart började det bli små revor i dimman. Vi gick ganska raskt och pratade lite mer än man borde när man går i en brant uppförsbacke. Och så lossnade dimhöljet helt och himlen blånade och trädens löv visade sina härliga färger både hos oss och på berget på andra sidan dalen.

bild1-66

Jag såg en lönn som lyste på ett särskilt sätt. Javor, sa jag för jag kan trädens kroatiska namn, rätt många i alla fall och fler än de flesta här. Vi stannade under lönnen och beundrade den andlöst. Lönnar har de allra vackraste höstfärgerna.

bild2-66

Vi följde en stig som förde genom lövskog och sol och skugga. På ett ställe skymtade vi Medvedgrads torn. Kanske ser ni dem också. Medvedgrad är en vacker medeltida borg, dit går vi nästa gång, tyckte Vesna.

bild3-67

Vi nådde en ospektakulär högsta punkt på vår väg och började sedan att gå nedåt mot Kraljičin zdenac – Drottningens brunn – och Vesna berättade om den onda drottningen som kastat ner sina unga och vackra älskare en efter en från ett av Medvedgrads torn. Och så nådde vi Lugareva kuća – Skogvaktarens hus – där vi intog en måltid.

bild5-67

Jag åt strukli, Vesna tog något slags burek med pumpa, tror jag, och vi drack Velebitsko, som ju är bryggt på det renaste tänkbara bergsvatten, ni vet.En liten katt i underbara färger – jag ville kalla dem violett och rosarött, men möjligen är det inte helt sant – blev vår gäst under bordet.

bild4-67

Stärkta – också av ölet – fortsatte vi nervägen genom ett slags kanjon utmed en livlig bäck. Och vi återsåg bergskammen från början av vår vandring.

bild6-67

Läs mer