Trieste invid vattnet

Trieste är för mig förutom Cavana, Canal Grande, Caffè San Marco och San Giusto (och tusen andra platser) närheten till havet. Piazza dell’Unità är så jättelikt för att dess fjärde sida flyr ut över vattnet och Piazza Venezia får mycket av sitt väsen från havet som tittar in över dess axel och Molo Audace är en gata ut bland vågorna eller stilla vattenspeglar för den som söker sina drömmar. Varje gång jag är i Trieste går jag längs havet och jag bär min sorg och min glädje till kajerna och pirarna. Nu alltid sorgen efter Londi.

bild1-74

För några dagar sedan gick jag här och spanade mellan segelbåtarna ut mot Faro della Lanterna. För kanske tre år sedan klättrade Alessandra och jag en dag upp i tornet. Vi hade fått låna nyckeln dit och vi var fyllda av den där speciella ”trasgressiva” spänningen, som är min livsluft sedan barndomen. Men den här dagen var fyren bara sin vackra uppåtpekande rundhet och jag gick vidare längs kajerna ut mot Bagno Ausonia. Någonstans där strandlinjen kröker stannade jag upp inför ett trasvackert vitt hus som talade om sydligare trakter, det tyckte jag mig i alla fall höra. Kanske blev denna röst extra stark för att himlen var så blå.

bild2-74

Jag gick till ingången till Bagno Ausonia. Det var stängt men jag kröp under ett nästan helt neddraget plåtjalusi och fick min inblick i det sovande badet. Jag lät också blicken glida över havet och längs horisonten och så kröp jag under hindret igen. Jag gick förbi ingången till ”El Pedocin” eller la Lanterna, det andra stadsbadet, där det fortfarande finns en avdelning för män och en för kvinnor. ”El pedocin” heter det för att det här en gång var en plats där man befriade sig från ”pidocchi”, löss.

bild3-74

Sedan tog vägen mig tillbaka till Cavana och Elvios osmiza och först fram emot kvällen var jag hos havet igen. Och vid Piazza Duca degli Abruzzi lät jag mig förföras av saltluften och kranarna mot kvällshimlen. Mycket av det bästa i livet handlar ju om förförelse.

bild4-74

Läs mer

Bilder från min väg

Jag ska inte berätta något särskilt idag, bara visa lite bilder från en av mina vägar. Inom parentes sagt kommenterade jag den amerikanska valutgången så här: ”Jag tycker mig se en gemensam nämnare i Brexit och Trump-segern – något ’översprunget’ folkligt…” men det går förstås att säga mycket annat om detta. I alla fall vill jag visa er vägen upp till American School här. Ja, jag arbetar lite där ibland och idag var jag där uppe. Från Vlaška gick jag uppför Vončinina till fots. Det är en lite finare gata som leder uppför berget, så här finns ingen kollektivtrafik, så jag går alltid till fots. Utanför en av de stora och lätt bedagade villorna finns en stor underbar ginkgo, just nu i härlig guldfärg.

bild1-68

Lite högre upp, efter några långa väldoserade och intensivt trafikerade kurvor – här färdas man med bil – löper Vončinina in i Voćarska som leder vidare upp mot Medvednica. Man anar redan lite snö på berget om man spanar lite.

bild2-68

Och där vid Voćarska ligger den här internationella skolan som är amerikansk, så blir det väl lätt. En stor del av byggnaden eller byggnaderna är en kyrka, så vitt jag har förstått.

bild3-68

Just idag fick jag för första gången visa legitimation – berodde det på Trump-valet? – och jag halade upp min ”stalni boravak” som ju är en identitetshandling så god som någon.

Läs mer

Vandring från Šestine

Egentligen skulle vi ha varit tre men nu blev det bara Vesna och jag som gav oss ut på en liten bergstur på Medvednica. Fast vad menar jag med ”bara”? Vesna är en ovanligt rik person, nej, jag talar inte om pengar, verkligen inte. Hon bor trångt men glatt med barn och barnbarn, hund och katt eller katter, hon tar alltid hand om övergivna djur. Hennes arbete består i att hon täcker nyheter från Kroatien och Slovenien för en spansk nyhetsbyrå, ja, hon skriver på spanska, hon har bott i Argentina, en av hennes män var därifrån. Ja, och nu hade hon hittat på den här rutten åt oss, så att jag inte skulle vara borta från Londi för länge. Vi tog sexan till Britanski trg och därifrån tog vi buss 102 upp till byn Šestine, det är därifrån de färgglada paraplyerna som är en av Zagrebs symboler en gång kom. Det var ännu dimmigt när vi kom upp dit och kyrkans tak med guldstjärnor på blått såg drömlikt ut, men mycket snart började det bli små revor i dimman. Vi gick ganska raskt och pratade lite mer än man borde när man går i en brant uppförsbacke. Och så lossnade dimhöljet helt och himlen blånade och trädens löv visade sina härliga färger både hos oss och på berget på andra sidan dalen.

bild1-66

Jag såg en lönn som lyste på ett särskilt sätt. Javor, sa jag för jag kan trädens kroatiska namn, rätt många i alla fall och fler än de flesta här. Vi stannade under lönnen och beundrade den andlöst. Lönnar har de allra vackraste höstfärgerna.

bild2-66

Vi följde en stig som förde genom lövskog och sol och skugga. På ett ställe skymtade vi Medvedgrads torn. Kanske ser ni dem också. Medvedgrad är en vacker medeltida borg, dit går vi nästa gång, tyckte Vesna.

bild3-67

Vi nådde en ospektakulär högsta punkt på vår väg och började sedan att gå nedåt mot Kraljičin zdenac – Drottningens brunn – och Vesna berättade om den onda drottningen som kastat ner sina unga och vackra älskare en efter en från ett av Medvedgrads torn. Och så nådde vi Lugareva kuća – Skogvaktarens hus – där vi intog en måltid.

bild5-67

Jag åt strukli, Vesna tog något slags burek med pumpa, tror jag, och vi drack Velebitsko, som ju är bryggt på det renaste tänkbara bergsvatten, ni vet.En liten katt i underbara färger – jag ville kalla dem violett och rosarött, men möjligen är det inte helt sant – blev vår gäst under bordet.

bild4-67

Stärkta – också av ölet – fortsatte vi nervägen genom ett slags kanjon utmed en livlig bäck. Och vi återsåg bergskammen från början av vår vandring.

bild6-67

Läs mer

Magarac. Magi.

Kära vänner! Det här blir en upprepning – upprepningar finns inte, skrev jag nyss någonstans – för jag vill ännu en gång säga att jag tycker om åsnor, att jag är gripen och fascinerad av åsnor. Nej, jag har inte träffat någon åsna nu, men jag har sett ett tv-program med åsnor i. Som en del av er vet tittar jag egentligen bara på nyhetsprogram – till min sjuminuters morgongympa för kroatiskans skull – men någon gång gör jag ett undantag. Härom dagen såg jag ett program om några märkliga sjöar någonstans vid Imotski i Dalmatiens smala inland. Och igår såg jag ett åsneprogram. Det handlade mycket om åsnemjölkens välsignelser och jag stod – nej, jag satt inte – fastklistrad framför tv:n och beundrade och fotograferade åsnorna och deras stillsamma förflyttningar genom landskapet. Jag lyssnade till kommentatorn och tänkte att jag ju kände till allt han berättade, visste allt. Först tänkte jag att det berodde på att jag är så intresserad av åsnor och kanske vet en del, men när jag efter programmets slut tittade igenom bilderna jag hade tagit, slog det mig att jag måste ha sett samma program en gång tidigare. Och ja, jag hittade en pausträdstext om istriska och dalmatiska åsnor från januari i år och på bilderna fanns samma åsnor som på den tredje bilden här! Och jag stannade i tanken inför att åsna heter ”magarac” i det här landet och att denna åsnefilm är svindlande vacker. Åsnans vandring över karga marker skapar band mellan mig och historiens djupaste lager, med urtid. Magarac. Magi.

bild1-57

bild2-57

bild3-57

Och här – för den som eventuellt tvivlar på mina ord – en länk till åsnor i januari.

Läs mer

Husen stod vackra

Vi har vackra kvällar och nätter. Igår kväll satt jag några timmar med Paolo på Mali medo på Tkalčićeva och vände och vred på tillvaron, dess sardiska allvarstyngd, dess märkliga öppningar och slutna rum. Vi talade om sommaren som är här som ett stort skåp, om hur den ska bli, om plikter och glädjeämnen. Husen bakom oss stod vackra och himlens färg skruvades sakta ner från blåblått till svart.

bild-54

Läs mer