Bland bilder hos Vlatka

Vlatka och jag har vetat om varandra i ganska många år. Vi har ofta mötts och skilts åt på ”livada” här bakom med våra hundar. Jag med Londi och hon med Bela och Mala. Nu är våra tre kära gamla hundar döda sedan flera år och Vlatka och jag ses inte så ofta mer och även om jag nu går med Miki på ”ängen”, så tar Vlatka inte längre den vägen. Ses vi så är det någonstans utmed vår gata Hvarska. Då och då stannar vi upp och växlar några ord och Vlatka kliar Miki lite grann. Genom Vesna har jag en gång varit hemma hos henne och sett några av bilderna hon målar för att få ro i själen. Idag var jag där på kaffe och bildtittning. Miki drack vatten och åt käx och låg länge på den lilla soffan i köket och såg på annat än bilder.

Men jag bad att få titta igenom den stora högen med prunkande blomsterhörnor och hemlighetsfulla trädgårdsgömslen, där nog många skulle vilja sitta i det blommande virrvarret mellan sol och skugga. Jag tog några foton och Vlatka skrattade och sa att hon inte målar för att sälja utan för att hon inte kan låta bli. Hon målar nästan varje dag. Det är hennes sätt att stå ut med tillvaron och dess plågor. Och om någon tycker om någon bild så ger hon gärna bort den. Jag kröp med blicken in i bildernas lockande beskyddande idyller och tänkte att de finns där som hoppets eller drömmens svar på allt det bittra och trånga.

I mitten av september

Idag har jag knappt något alls att säga, så jag visar bara några Miki-bilder från morgonen på Cooltura. Vesna och jag drack vårt kaffe och Miki höll uppsikt från muren. Vad finns det mer att berätta om en dag som denna, en dag så här inkilad i septembers varma vänliga mitt?

förevändning för att visa en bild på Miki

Denna dag har varit mycket underlig och nu är den med ens också svår att rekonstruera. Jag läser en vacker bok om blommor och blommornas röster eller språk. Jag har gått längs stadsgator och jag druckit rakija, hemgjord rakija som jag blev bjuden på, någon gång under solen. Och Miki och jag har strukit omkring här i kvarteret och under en bil exploderade plötsligt en katt under nosen på honom. Det var en händelse. Och nu sitter jag här och rotar med korrekturläsning och Miki tycker det kan vara dags för kvällspromenad, så han spänner ögonen i mig.

Stinsar

Strax innan vi steg på tåget tillbaka till Zagreb (från Rijeka) blev jag stucken av en geting eller två, i alla fall blev det två stick. Det brände och sved men sedan fick vi annat att tänka på. Vi klättrade upp i den höga tågvagnen och Miki behövde lite hjälp även om han är mycket vig. Direkt i starten bestämde jag mig för ett litet svettigt pojkrumsprojekt och jag berättade det för Eva: Jag skulle räkna hur många stationer vi stannade på. Efter ett tiotal stopp började jag inse att det där räknandet inte var helt okomplicerat. Vad skulle jag räkna? Tillfällena då tåget stannade vid någon namngiven plats? Platser med perrong? Platser där folk gick av eller på? Stationer med tydlig byggnad och stins? Jag bestämde mig för att balansera lite mellan detta med byggnad+stins och att någon steg av eller på. Kort före Ogulinski Hreljin stannade tåget helt kort i ingenstans. Vi hörde en mansröst jovialiskt ropa: Ajde ljudi, čujemo se! Och så hoppade han av i gruset. Jag fattade beslutet att inte räkna det som station. Fler tveksamma fall dök upp senare, men dem ska jag inte nöta på ert tålamod med. Vid resans slut hade jag kommit till trettiosju och någon annan hade kanske räknat längre. Eller lite kortare.

Ungefär halvvägs, det vill säga strax efter Ogulin, fick jag en ny idé: Jag skulle samla på stinsar. Något av det bästa med tågresor i Kroatien är alla de fantastiska stinsarna som kommer ut ur sina stationshus iförda röd mössa, vit skjorta (kortärmad på sommaren) och mörkblåa byxor. Ibland är stationshusen små som bondstugor men stinsarna är alltid lika kungligt värdiga, åtminstone i spadögonblicket.

Jag valde att ta fem stinsbilder på sträckan Ogulin-Karlovac och på varje bild skulle det finnas stins, stationsnamn och kroatisk flagga. En sträng komposition.