Vandring från Šestine

Egentligen skulle vi ha varit tre men nu blev det bara Vesna och jag som gav oss ut på en liten bergstur på Medvednica. Fast vad menar jag med ”bara”? Vesna är en ovanligt rik person, nej, jag talar inte om pengar, verkligen inte. Hon bor trångt men glatt med barn och barnbarn, hund och katt eller katter, hon tar alltid hand om övergivna djur. Hennes arbete består i att hon täcker nyheter från Kroatien och Slovenien för en spansk nyhetsbyrå, ja, hon skriver på spanska, hon har bott i Argentina, en av hennes män var därifrån. Ja, och nu hade hon hittat på den här rutten åt oss, så att jag inte skulle vara borta från Londi för länge. Vi tog sexan till Britanski trg och därifrån tog vi buss 102 upp till byn Šestine, det är därifrån de färgglada paraplyerna som är en av Zagrebs symboler en gång kom. Det var ännu dimmigt när vi kom upp dit och kyrkans tak med guldstjärnor på blått såg drömlikt ut, men mycket snart började det bli små revor i dimman. Vi gick ganska raskt och pratade lite mer än man borde när man går i en brant uppförsbacke. Och så lossnade dimhöljet helt och himlen blånade och trädens löv visade sina härliga färger både hos oss och på berget på andra sidan dalen.

bild1-66

Jag såg en lönn som lyste på ett särskilt sätt. Javor, sa jag för jag kan trädens kroatiska namn, rätt många i alla fall och fler än de flesta här. Vi stannade under lönnen och beundrade den andlöst. Lönnar har de allra vackraste höstfärgerna.

bild2-66

Vi följde en stig som förde genom lövskog och sol och skugga. På ett ställe skymtade vi Medvedgrads torn. Kanske ser ni dem också. Medvedgrad är en vacker medeltida borg, dit går vi nästa gång, tyckte Vesna.

bild3-67

Vi nådde en ospektakulär högsta punkt på vår väg och började sedan att gå nedåt mot Kraljičin zdenac – Drottningens brunn – och Vesna berättade om den onda drottningen som kastat ner sina unga och vackra älskare en efter en från ett av Medvedgrads torn. Och så nådde vi Lugareva kuća – Skogvaktarens hus – där vi intog en måltid.

bild5-67

Jag åt strukli, Vesna tog något slags burek med pumpa, tror jag, och vi drack Velebitsko, som ju är bryggt på det renaste tänkbara bergsvatten, ni vet.En liten katt i underbara färger – jag ville kalla dem violett och rosarött, men möjligen är det inte helt sant – blev vår gäst under bordet.

bild4-67

Stärkta – också av ölet – fortsatte vi nervägen genom ett slags kanjon utmed en livlig bäck. Och vi återsåg bergskammen från början av vår vandring.

bild6-67

Läs mer

Magarac. Magi.

Kära vänner! Det här blir en upprepning – upprepningar finns inte, skrev jag nyss någonstans – för jag vill ännu en gång säga att jag tycker om åsnor, att jag är gripen och fascinerad av åsnor. Nej, jag har inte träffat någon åsna nu, men jag har sett ett tv-program med åsnor i. Som en del av er vet tittar jag egentligen bara på nyhetsprogram – till min sjuminuters morgongympa för kroatiskans skull – men någon gång gör jag ett undantag. Härom dagen såg jag ett program om några märkliga sjöar någonstans vid Imotski i Dalmatiens smala inland. Och igår såg jag ett åsneprogram. Det handlade mycket om åsnemjölkens välsignelser och jag stod – nej, jag satt inte – fastklistrad framför tv:n och beundrade och fotograferade åsnorna och deras stillsamma förflyttningar genom landskapet. Jag lyssnade till kommentatorn och tänkte att jag ju kände till allt han berättade, visste allt. Först tänkte jag att det berodde på att jag är så intresserad av åsnor och kanske vet en del, men när jag efter programmets slut tittade igenom bilderna jag hade tagit, slog det mig att jag måste ha sett samma program en gång tidigare. Och ja, jag hittade en pausträdstext om istriska och dalmatiska åsnor från januari i år och på bilderna fanns samma åsnor som på den tredje bilden här! Och jag stannade i tanken inför att åsna heter ”magarac” i det här landet och att denna åsnefilm är svindlande vacker. Åsnans vandring över karga marker skapar band mellan mig och historiens djupaste lager, med urtid. Magarac. Magi.

bild1-57

bild2-57

bild3-57

Och här – för den som eventuellt tvivlar på mina ord – en länk till åsnor i januari.

Läs mer

Husen stod vackra

Vi har vackra kvällar och nätter. Igår kväll satt jag några timmar med Paolo på Mali medo på Tkalčićeva och vände och vred på tillvaron, dess sardiska allvarstyngd, dess märkliga öppningar och slutna rum. Vi talade om sommaren som är här som ett stort skåp, om hur den ska bli, om plikter och glädjeämnen. Husen bakom oss stod vackra och himlens färg skruvades sakta ner från blåblått till svart.

bild-54

Läs mer

En av dessa morgonrundor

Välkomna till ännu en morgonrunda med Londi och mig. Som vanligt bjuder vi på ingenting särskilt. Vi går längs Brijunska och jag tittar in i trädgårdarna och gläder mig åt rosorna i skuggan och solen medan Londi undersöker hörnorna med nosen enligt sitt eget system.

bild1-51

bild2-51

bild3-51

Så småningom är vi i ”Caffe Goran”, ja, alltså vid ett av de små borden ut mot gatan. Är det Paška eller är det fortfarande Brijunska? Det kan jag inte avgöra på fri hand. Jag tänker på att jag är ovanligt fri från svåra önskningar inför sommaren. Jag frågar inte om jag kommer till havet, det som blir blir. Och det är ju säkert.

Ifrån gatan ser ”Caffe Goran” ut så här. Ja, det är det lilla vita huset med två bord framför innanför det gröna metallstängslet. En oas i världen.

bild4-52

Himlen är blå åt ett håll och gråsvart åt ett annat. Så här stillsamt dramatiskt kan det se ut i korsningen mellan Paška och Rapska. Så såg det ut alldeles nyss när vi gick förbi där.

bild5-52

Läs mer

En glad eftermiddag på Paolos balkong

I förrgår tog jag spårvagnen ända ut till Črnomerec för Paolo bjöd på grillfest på sin balkong eller minialtan. Vi blev bara fyra den här gången – Paolo, Maria, Duilio och jag – men på sätt och vis var det perfekt för vi lever så lätt tillsammans. En regnskur föll, luften var ljum, solen lekte på taken och Paolo arragerade kött och grönsaker på ett sinnrikt och dekorativt sätt på grillen. Vi andra ”hjälpte till”.

bild1-51

Ja, och så poserade vi lite inför varandras mobiler, så att vissa små ögonblick fick lite längre varaktighet.

bild2-51

Och i fönstret tvärs över den smala smala gården kunde kan se speglingen av oss alla fyra.

bild-51

Ja, glada tanklösa stunder med många skratt… Åt och drack gjorde vi också. Länge.

Läs mer