Magarac. Magi.

Kära vänner! Det här blir en upprepning – upprepningar finns inte, skrev jag nyss någonstans – för jag vill ännu en gång säga att jag tycker om åsnor, att jag är gripen och fascinerad av åsnor. Nej, jag har inte träffat någon åsna nu, men jag har sett ett tv-program med åsnor i. Som en del av er vet tittar jag egentligen bara på nyhetsprogram – till min sjuminuters morgongympa för kroatiskans skull – men någon gång gör jag ett undantag. Härom dagen såg jag ett program om några märkliga sjöar någonstans vid Imotski i Dalmatiens smala inland. Och igår såg jag ett åsneprogram. Det handlade mycket om åsnemjölkens välsignelser och jag stod – nej, jag satt inte – fastklistrad framför tv:n och beundrade och fotograferade åsnorna och deras stillsamma förflyttningar genom landskapet. Jag lyssnade till kommentatorn och tänkte att jag ju kände till allt han berättade, visste allt. Först tänkte jag att det berodde på att jag är så intresserad av åsnor och kanske vet en del, men när jag efter programmets slut tittade igenom bilderna jag hade tagit, slog det mig att jag måste ha sett samma program en gång tidigare. Och ja, jag hittade en pausträdstext om istriska och dalmatiska åsnor från januari i år och på bilderna fanns samma åsnor som på den tredje bilden här! Och jag stannade i tanken inför att åsna heter ”magarac” i det här landet och att denna åsnefilm är svindlande vacker. Åsnans vandring över karga marker skapar band mellan mig och historiens djupaste lager, med urtid. Magarac. Magi.

bild1-57

bild2-57

bild3-57

Och här – för den som eventuellt tvivlar på mina ord – en länk till åsnor i januari.

Läs mer

Husen stod vackra

Vi har vackra kvällar och nätter. Igår kväll satt jag några timmar med Paolo på Mali medo på Tkalčićeva och vände och vred på tillvaron, dess sardiska allvarstyngd, dess märkliga öppningar och slutna rum. Vi talade om sommaren som är här som ett stort skåp, om hur den ska bli, om plikter och glädjeämnen. Husen bakom oss stod vackra och himlens färg skruvades sakta ner från blåblått till svart.

bild-54

Läs mer

En av dessa morgonrundor

Välkomna till ännu en morgonrunda med Londi och mig. Som vanligt bjuder vi på ingenting särskilt. Vi går längs Brijunska och jag tittar in i trädgårdarna och gläder mig åt rosorna i skuggan och solen medan Londi undersöker hörnorna med nosen enligt sitt eget system.

bild1-51

bild2-51

bild3-51

Så småningom är vi i ”Caffe Goran”, ja, alltså vid ett av de små borden ut mot gatan. Är det Paška eller är det fortfarande Brijunska? Det kan jag inte avgöra på fri hand. Jag tänker på att jag är ovanligt fri från svåra önskningar inför sommaren. Jag frågar inte om jag kommer till havet, det som blir blir. Och det är ju säkert.

Ifrån gatan ser ”Caffe Goran” ut så här. Ja, det är det lilla vita huset med två bord framför innanför det gröna metallstängslet. En oas i världen.

bild4-52

Himlen är blå åt ett håll och gråsvart åt ett annat. Så här stillsamt dramatiskt kan det se ut i korsningen mellan Paška och Rapska. Så såg det ut alldeles nyss när vi gick förbi där.

bild5-52

Läs mer

En glad eftermiddag på Paolos balkong

I förrgår tog jag spårvagnen ända ut till Črnomerec för Paolo bjöd på grillfest på sin balkong eller minialtan. Vi blev bara fyra den här gången – Paolo, Maria, Duilio och jag – men på sätt och vis var det perfekt för vi lever så lätt tillsammans. En regnskur föll, luften var ljum, solen lekte på taken och Paolo arragerade kött och grönsaker på ett sinnrikt och dekorativt sätt på grillen. Vi andra ”hjälpte till”.

bild1-51

Ja, och så poserade vi lite inför varandras mobiler, så att vissa små ögonblick fick lite längre varaktighet.

bild2-51

Och i fönstret tvärs över den smala smala gården kunde kan se speglingen av oss alla fyra.

bild-51

Ja, glada tanklösa stunder med många skratt… Åt och drack gjorde vi också. Länge.

Läs mer

Runt katedralen

Idag är en svårtydbar dag. Jag undrar om den verkligen finns med i almanackan. Vädret låtsas vara kallt, men egentligen är det varmt. Det verkar vara en högtidsdag – många är finklädda och det spelas folkmusik på torgen – men jag inte komma på vad det skulle vara för högtid.

Jag hade några ärenden i stan och emellan dem stannade jag och lyssnade lite på sången och musiken här och där. Och så plötsligt överraskade jag mig själv med att ta mig med på en rundvandring kring katedralen. När jag svängde in genom den lilla porten, tänkte jag att här har jag aldrig varit, fast riktigt säker är jag inte på att det är sant. Jag gick ett ofullständigt varv från katedralens högra främre hörn och så runt hela kyrkan ända till dess främre vänstra hörn. Var jag i en ny stad? Jag gick där i hemlig inåtvänd förundran, en ljum vind följde mig och solen tittade då och då fram mellan lättare eller tyngre moln. Ljuset rörde sig över markens stenar och jag tänkte att det här är en vacker stad.

Så här såg min väg ut:

bild1-51

bild2-51

bild3

bild4-51

bild5-51

Läs mer