Författare: Bodil Z

Jag försöker ta ännu ett vingligt steg i kampen för att komma till rätta med de skador jag utsatts för under de senaste månaderna. Jag vet att jag ännu hade ett slags inre balans under de svåra obegripliga veckorna i Brno efter Renés död. Kanske berodde det på att vi var tillsammans, att jag inte måste kämpa ensam, kanske för att kraften ännu inte var förbrukad. Också de två första veckorna av corona-isolering här i Zagreb och rädslan för eventuella otäckt begränsande regler (skulle jag få gå ut med Miki?) klarade jag utan att mista ”förståndet”. Men så kom jordbävningen. Tidigt på morgonen den 22 mars väcktes jag av att jag hörde ett dovt brummande ljud djupt underifrån och rummets väggar verkade röra sig. Jag förstod inte takets form och plats över mig. Sedan kom timmarna då vi både var beordrade att hålla oss hemma och att vara ute. Dagen innan hade det varit 20 grader, den morgonen var det två grader och snökorn blåste runt i luften. Det hette att vi skulle hålla oss ute till klockan tre på eftermiddagen. Jag sprang hit och dit runt kvarteren med Miki bredvid mig. I ryggsäcken hade jag mat och vatten och min laptop som senare visade sig vattenskadad. Av slarv – slarv är här en synonym till panik.

Efter jordbävningen har jag inte fått tillbaka jämnvikten. Några dagar efter den tappade jag dessutom kontakten med Rudolf i Sydafrika. Jag tilläts dubbla doserna av lugnande (tar ändå ganska lite, blabla), hittade Rudolf igen, men nu sedan mitten av april är jag inte längre jag.

Min lägenhet klarade sig bra vid jordbävningen (men sådana där saker är egentligen omöjliga att mäta när det läggs på det psykologiska planet: jag har haft två lätta/normala förlossningar, jag blev ”lindrigt” skadad i en svår bilolycka) om man jämför med många andra.

Den här sprickan eller fläcken vid sovrumsfönstret är den värsta synliga skadan. Inte mycket, kan man tycka och det är inte mycket. Inte på det sättet. Och nu i denna nya dimension där jag försöker och försöker att sätta mitt liv på en fast plats hör jordbävningen inte till det svåra längre. Jag börjar tro att det svåraste är det slags inre sammanbrott som jag kastats in i i en serie våldsamma steg. Varje dag är en kamp för att uppnå ett slags minimal normalitet och balans.

Egentligen kanske jag inte får göra så här på grund av mitt bräckliga tillstånd, men samtidigt vill jag försöka passera ”alla stationerna” på denna långa mödosamma väg för att jag på något sätt ska komma ut ur tunneln. Jag visar en bild från det som jag i alla fall då såg som den glada och lätta tiden. Det är den femte februari och Miki och jag sitter på tåget mot Ljubljana. På bilden ser ni Miki och Sava strax före Zidani most.

Jag skickar den en stund senare till Zalesky-familjens lilla whatsapp-grupp och kort efter skriver Alex: ”Che signore!” och René skickar två utropstecken. Det blir det sista han säger i gruppen. Två dagar senare är han död. Att Rudolf inte säger något just då beror på att han befinner sig utanför nätet någonstans på den sydafrikanska landsbygden.

Det här är alltså det sista som hände i vår gemensamma värld. Bilden har för mig blivit ett slags symbol.

Flera gånger gick vi ut till Staré Brno för vi ville gå till Poutník där igen. Det finns nämligen en där också och inte bara den inne i centrum och vi hade alla (Alex, Rudolf och jag) varit där med René någon gång. Men snart upptäckte vi att byggnaden var riven och där nu bara fanns en tom yta, en parkeringsplats. Vi frågade oss för och fick så småningom veta att man hade öppnat den på nytt något kvarter bort, så en annan dag bestämde vi oss för att gå dit och känna på platsen och stämningen. Vi var den gången Rudolf, Alex, Federico, Miki och jag. Efter lite spanande hit och dit valde vi ett tungt träbord mitt salen. Någon kände igen oss och hälsade och vi beställde våra öl och lite vitlöksspäckad hermelín.

Vi försökte hålla humöret uppe, men det var ganska svajigt både här och där. Jag tittade på den märkliga nattvardstavlan på väggen i fonden.

Och så såg jag på Rudolf och tänkte på oss alla och på tiden. Miki var lugn under bordet.

Vi går under valnötsträden här bakom huset, Miki och jag. Han har nosen i marken medan jag låter blicken följa de gungande grenarna och de små gröna frukternas färder uppåt och nedåt och i sidled. Kanske söker jag ro i oron och jag låter vinden skriva min oros bok, mig till ro.