Nu vet jag att min text om ”Fåglarnas tillblivelse” av Ana Brnardić är publicerad i Hufvudstadsbladet, så därför känner jag mig fri att visa den här:

Dikterna i samlingen ”Fåglarnas tillblivelse” är ett obevekligt flöde, ett vardandes gång som mjukt och starkt tränger genom membran och väggar utan att slita hål eller revor någonstans. Jag läser dem högt för mig själv varv efter varv tills jag tror mig hitta deras puls som är stadig utan att falla ner i enformighet. För att inte förirra mig för långt bort från källan läser jag då och då emellan de svenska läsningarna en eller annan av dikterna på kroatiska som är ursprungsspråket. Så ser mitt möte med Ana Brnardićs tredje diktsamling ut, den första som översatts till svenska, och jag vill redan här säga att översättningen verkar nå mycket nära det ouppnåeliga målet.

Den första delen i diktsamlingen heter ”Flygplatsen” och här är platserna och färdvägarna ofta mer geografiskt konkreta än i de delar som följer. Vi upplever stråk från en resa till Amerika, till Mellanvästern, till Ohio. Vi får se och känna hur det unga diktjaget underkastas statsgränsernas tyranni, vi får vara med i hennes främlingsskap:

”I mitt ansikte lyser Balkans gula måne
Jag glömde släcka den över Atlanten”

Vi möter i dikterna ”gamlingar med frisyrer av spunnet socker” och stadslandskap utan människor för förr eller senare kliver alla ”in i motorskalen och glider fram på de rymliga vägarna” och då och då hör vi ”ett ord dränkt i socker”. Men kanske är jag ytlig nu och gör inte den här första delen rättvisa, kanske missar jag djupen mellan orden. Jag lämnar detta öppet, men tycker ändå att texten tätnar och blir mer mångbottnad i den andra delen, ”Den mörka budbäraren”. Jag tvingas släppa det förståndigas ledstänger och låter mig föras av flödet. Också här pågår resor och förflyttningar men på ett dunklare och mindre lättytt sätt. Ofta är det natt men:

”på morgonen är jag ett ungträd som planterats framför huset
en benknota ur vilken dagen föds”

Flygplatser, flygbussar och stationer susar förbi. Det som tänds släcks ofta i samma diktrad. Jag stannar till lite i ”Stationen” och läser upp allt – förskräckt njutningsfullt:

”folk bär på knyten och väskor
och går mot järnvägsvagnen som igelkottar i mörker,
men vissa försvinner någonstans på vägen, i den porösa tystnaden
mellan två länder
i dunklet
som böjer höstens kalla kvistar till stumt silver”

Jag läser ”som igelkottar i mörker” en gång till och vet precis. Och i ”Slättlandet”, dikten som följer, grips jag av ett skummande rus av den vilda raden: ”Tåget snavar fram i natten som en blind herde”. Men så svalkar jag min heta panna i den första strofen i ”Flanören”:

”I Herăstrăuparken promenerar Döden
underskön, sorglös till sinnes
vit, överdådig
Himlen är öppen, den når
djupt in i det förflutna”

I den tredje delen, som heter ”Ökenalfabetet”, verkar fåglarna redan finnas till och dessutom bli allt fler. Här finns den skälvande dikten om svalan och den om den unga kråkan som diktjaget ser en film på tv tillsammans med. Här finns också dikterna om stormen som rycker och sliter och rusar ”ut ur staden i vattenskor” och:

”Molnen gungar vänster, höger
lyckas inte ta sig ur himlaskålen
är fast i kroppen precis som jag”

I dikten ”Enhörningarnas stad” blir det där med gränsgenomskridandet och membranpasserandet, som nog kan sägas vara hela samlingens signum, särskilt påtagligt:

”I gyttjan ekar inga steg, de trycks in i läskpapper
och fingrarna går rakt genom väggarna
som mjuknat av allt viskande”

Och i titeldikten ”Ökenalfabetet” är det lätt att förälska sig i ”den mycket välvilliga bysten av ebenholts

som far tog med sig hem från Afrika
för att den vid sängdags skulle mumla ökenalfabetet för honom”

Och nu anar vi väl att detta mumlande är ett förstadium till all poesi och i mötet med alfabetet är förstadiet redan förbi. I öknen visste man detta först. Just i ”Ökenalfabetet” finns också dikten ”Fåglarnas tillblivelse”, men den vill jag inte knäcka skalet på här utan överlåter upplevelsen till er i en annan av er vald stund.

Den sista delen i boken är kort och heter ”Nattens Julior” och ur den väljer jag att nämna en pianist som

”så som en fågel varje morgon sjunger do-re-mi innan
den kammar tofsen”

Och om inte detta lilla fragment lyckas skänka er en ilning av glädje, får vi i stället tillsammans försjunka i den stillsamma melankoli som strömmar ur slutdiktens slutrader:

”det mörknar i rummet
h-mollskalans grova skorpa
täcker väggar och tak
ögonen återvänder ner i djupet där de grodde
för att i lugn och ro få läsa dagboken
som det kalla regnets naglar skriver i musikens mylla”

Och när ni sätter ner fötterna på vardagens marker igen, kommer ni att känna att ni har färdats längs en djup och ringlande flod som äter sig genom bädden mellan ljus och mörker, tystnad och ord. Och fåglar har ni mött i mängd.

°°

Ana Brnardić
Fåglarnas tillblivelse, 2016
(Postanak ptica, 2009)
Översättning: Djordje Zarkovic
Förlag: Rámus

Läs mer