De första dagarna här tillbringade jag någon timme om eftermiddagarna på Damernas, mitt i vimlet av nakna damer. Jag låg där nära bryggan, rätt nära Brunbönan som hör till de tongivande där, hon är i min ålder eller möjligen lite äldre. Ibland slumrade jag eller drömde lite men ofta lyssnade jag på de speciella nyheter och det livsvetande som sprids på denna plats:
”Hamnkocken är ju för go’, tycker jag.”
”Och maten är så go’.”
”Och mycket får man.”
”Om det finns en lag så tycker jag man ska följa den.”
”Ja, det är klart man ska. Vad har man den annars till?”
”Inte för att det gör mej nåt om dom springer där, men är det förbjudet så är det.”
”Där finns den godaste smörgåstårtan i stan.”
”Ja, och du vet han var ju gift med hennes syster, hon som hade skönhetssalongen…”
”Nu är det inte mycket med han.”
”Nä, gubbarna orkar inte så länge.”
”Man ska säga som man tycker. Det gör alltid jag”.
”Jag med, alltid.”
…
Bilden är från igår men då gav sändaren där mest brus, vågbrus, och måsskrik. Och idag är himlen grå, så jag är inte där.
Inatt öste regnet och kanske åskade det också, fast det är svårt att veta här i Varberg där man spränger för den nya järnvägstunneln också långt in i natten. Morgonen var ganska frisk och full av vind och vita moln for snabbt över himlen. Miki och jag gick ganska fort och lite vinddrivet över Hästhagabergen ner mot Lilla Apelviken, där sandstranden var tom, och vidare förbi Subbe. Och så rundade vi den där kröken bakom fyren och rusade ner mot klipporna och havet.
Sedan följde vi stigen längs havet och långt borta i fjärran framför oss såg jag Rödskär, Miki nosade och tittade på närmare ting, tror jag i alla fall.
Här känner jag alla stigar och jag vet alla vikar och klipputsprång. Och jag vet vad som växer här: en, oxel, björnbär, ek, rönn, slån – allt mycket nära marken för här härskar vinden.
Vid en punkt vände jag blicken inåt land och sökte efter hålet i väggen av en och ek och asp. Jag fann det nästan genast och ni ser det också. Om man går in där kommer man in på en skogsväg som är ett slags tunnel genom grönska, jag tror Pappa kallade den Doktorspromenaden, men kanske minns jag fel.
Miki och jag smet över klippan och in i hålet och så var vi i en annan värld, ett slags inlandsvärld strax intill havet men ändå någon helt annanstans.
Ja, det där luddiga sagodjuret som man inte vet vad som är bak och fram på, det är Miki. På bilden ser man inte att gången har ett tak av löv, men det har den, i det här fallet kan ni lita på mig. Ett stycke in i djungeln plockade jag lite kantareller som stod ungefär där de brukar stå.
De här bilderna är från igår men här har nu infunnit sig en skön cirkulär upprepning, så de kunde vara från imorgon eller någon annan morgon i den nära framtiden. Miki och jag går över heden längs de invanda stigarna. Jag plockar lite blåbär i kanten, oftast ett och ett och aldrig fler än sju och sju. Och jag undrar när odonen ska mogna. Det vita tornet där nere vid havet är Subbe fyr.
Vid vägskälet där det en gång i tiden stod ett träbord med bänkar svänger vi för att titta bort mot det som en gång var Ödledammarna. Miki vill egentligen fortsätta direkt ner mot havet men jag bestämmer lite.
Och så är vi under vildaplarna och Miki sitter i det höga gräset som ett hundlejon på en tänkt savann – moj mali lav. Några minuter spanar vi åt olika håll, sedan återvänder vi till vägskälet och går förbi oxeln och vidare mellan björnbärssnåren.
Strax innan vi kommer ner i den där hålvägen som sluttar ganska brant mot järnvägsundergången går vi lite åt höger ut på klipporna och jag ser på Subbe fyr och Lilla Apelviken.
Och så fortsätter vi under järnvägen och förbi Lilla Apelviken där hundar inte får vara mellan maj och augusti. Men Miki och jag behöver ingen sandstrand. Vi fortsätter genom strandskogen och slinker på ett visst ställe ner i en smal gång genom getterörosor och slån och så är vi i den andra tiden på Londis gamla badplats mellan stenarna. Miki badar ju inte men han fuktar tassarna och smakar lite på saltvattnet.
Så här ser vår värld ut i just denna tid. Och egentligen vill jag inte behöva önska mig något mer.
Så, nu har min text om Arkadij Babtjenkos ”Krigets färger” lånats av Hufvudstadsbladet tillräckligt länge (publicerad söndagen den 19.6). Min igen är den:
I ”Krigets färger” skildras skeenden under de ryska krigen i Tjetjenien, men boken handlar inte om kriget i stort utan berättar vad som utspelar sig här och där på soldatlivets och soldatdödens mikronivåer. Det svenska förlaget Ersatz återutgav alstret i slutet av mars med anledning av den ryska arméns ohyggliga framfart i Ukraina denna vår. I slutet av februari och början av mars publicerade DN en serie grundad på texter av författaren Arkadij Babtjenko, texter som handlar om denna reportagebok och om krigen i Tjetjenien men också om det nu pågående ryska kriget i Ukraina. På grund av dessa två omständigheter ser jag det som försvarbart att här beskriva min läsning genom de glasögon som kriget i och mot Ukraina har försett mig med.
Det mest påfallande och liksom oföränderliga genom alla bokens sidor är de skoningslösa hackordningarna och den monotona misshandeln: ”Tyranniet är totalt. Veteranerna slår ihjäl gröngölingarna med spadar, trakasserar dem tills de hänger sig. Liken transporteras därifrån med isande regelbundenhet.” Samtidigt har boken, denna behållare sprängfylld med våld, för den som lever nu, locket öppet mot det krig som pågår i Ukraina.
Hur börjar boken? En grupp alltför tungt lastade mycket unga ryska soldater klänger och klamrar sig uppför en brant. De är i de tjetjenska bergen för att skjuta ”tjechon”. De kommer från Groznyj där de varit inkvarterade i luxuösa lägenheter ”med lädersoffor och speglar i taken”. Nu får de leva i herdekojor och skjul. Men inget verkar tänkas om vems lägenheterna eller kojorna kan ha varit innan de ryska soldaterna kom dit. Det finns så gott som inga – i boken återgivna – tankar som rör ”de andra”. Fast det heter på ett ställe att de ryska soldaterna snart börjar likna ”tjechona”, de är ”otvättade, förråade, glödande av hat mot allt och alla”.
Då och då under läsningen tänker jag: Om den här boken i stället hade handlat om dagens ryska krig i Ukraina hade jag då inte undrat varför skildringarna av förstörelsen av landet och husen och brotten mot civilbefolkningen inte finns med mer än möjligen som kuliss? Fast i texten ser jag ju det fruktansvärda våld som dagarna igenom utövas närmast systematiskt mot de unga soldaterna från de överordnades sida och då borde jag väl inse att det inte finns plats för annat än kampen för den egna överlevnaden, eller?
”Långsamt förlorar jag medvetandet. Någon slår mig mycket hårt med knytnäven i höger sida, något sprängs därinne och bränner fruktansvärt, smärtan genomborrar hela kroppen ända upp i lillhjärnan, jag rosslar till och faller ner på knä, sparkarna fortsätter att hagla.
Sedan slocknar jag.”
Men jag läser också: ”vi är glada över lägenheterna med det röda möblemanget, de mjuka sofforna och speglarna i taken, vi är glada över att det var så lätt att erövra husen.”
Jag famlar efter att begripa detta att människorna i det här landet som ryssarna attackerar liksom inte finns och jag ser hur Babtjenko, till en början väldigt ung, känner och resonerar i krigets vardag och jag anar också att han inte alls hör till de brutalaste eller mest förråade, och just därför ser det mörkt ut om jag vill hoppas att de ryska soldaterna i Ukraina någonsin ska komma att inse vilka brott de är i färd med att begå. Babtjenko talar ingenstans i boken om den tjetjenska civilbefolkningens meningslösa lidanden och inte ifrågasätter han den makalöst grundliga förstörelsen av staden Groznyj, inklusive bostadskvarter, sjukhus och skolor och hela kriget verkar bara vara något som sker för att det sker. Och inte nämner han något om tortyr, våldtäkter och mord. Men det kan väl ändå inte vara så att de brott som ryska soldater nu dagligen begår i Ukraina inte begicks av de ryska soldaterna i Tjetjenien? Skildringarna av våld och lidande är i boken så gott som hela tiden vända inåt mot de ryska soldaternas plågor och dessa är följder av de förfärande hackordningar som råder i den ryska armén, där den starkare eller mäktigare hela tiden trampar på den svagare och skyddslösare.
”Helvete, varför anmälde jag mig frivilligt att åka hit? Vad kan vi över huvud taget göra för nytta här? Varför måste jag resa mig, dra på mig kängorna bara för att dö därborta”? skriver Babtjenko på sidan 46. Så han anmälde sig frivilligt? Varför? Är det något jag inte förstår?
Man kan läsa ”Krigets färger” som en översikt över orsaker till varför ryssarna inte kommer att vakna och se vad de gjort eller gör när det gäller hämningslöst oprovocerat våld, tortyr, lemlästande, våldtäkter, mord på människor i de länder Ryssland vill behärska. Genom den ryska arméns systematiska pennalism och stramt vertikala tortyrkedjor hålls soldaternas uppmärksamhet koncentrerad på det egna lidandet. De ser visserligen förstörelsen de lämnar i sina spår men allt verkar ses från ett avstånd som varken möjliggör eftertanke eller skam: ”Groznyj ligger i ruiner, här finns inte ett oskadat hus, inte ett träd, inte en människa. Gatorna är fulla av tegelstenar och grenar, överallt granatgropar, tomma fönster och kvarlämnade lik.” Jag läser de här två meningarna och tänker på den bombade teatern i Mariupol, alla de krossade barnen…
Babtjenkos språk har sin speciella kraft och skönhet. Drastiska, träffsäkra formulerlingar, vackra bilder:
”Vi vet själva hur det fungerar, men vi är så hungriga att naveln sitter som klistrad på ryggraden. Utanför fönstret doftar det av gräs, cikadorna sjunger. Stäppen tar vid direkt utanför fönstret och sträcker sig ända fram till bergskedjan, som nu knappt syns mot den svarta himlen.”
Men det finns aldrig något hopp, för så länge det ryska systemet och den ryska armén finns rasar allt utan avbrott ner i avgrunden:
”Vi talar inte längre med människor. Ibland känns det som om jag glömt bort till och med de enklaste ord. Vår värld består enbart av de sönderslitna människokropparna – ibland utbyter vi några ord om dem, under arbetet, något annat har vi inte att tala om.
Vi lastar ur och lastar ur och lastar ur. Dag efter dag. Numera har vi bara lik till sällskap. Döda soldater, döda kvinnor, döda barn … Alla döda.”
Det ryska imperiet måste slås sönder och gå under om livet ska kunna återvända till denna del av jorden.
°°
Arkadij Babtjenko
Krigets färger, 2007
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz
Miki och jag har nu tagit oss från söder till norr nästan till fots. Javisst, bara nästan, tåg är nästan till fots, särskilt lokaltåg. En vecka tog det, så vi har varit med om ”allt”, vi har inte passerat förbi utan varit i. Världarna ligger fint skiktade i minnet nu, men jag vill för att jag tycker om det berätta lite kort om hur det var, var vi var och ibland med vem eller vilka.
Måndagen den tjugonde lämnade vi Zagreb, eller i alla fall Kornatska i svinottan. Vi steg på tåget som var ganska glesbefolkat och så for vi igenom det sköna Slovenien, längs floderna, först längs Sava till Zidani Most, sedan längs jag vet inte vilken flod förbi Laško och Celje, sedan över Drava vid Maribor. Hela tiden lugnt och vi visste båda att här har vi varit mer än en gång…
Och så var vi i Spielfeld-Straß och folk steg på för att kanske vandra eller cykelvandra i några närliggande berg.
Miki satte sig med två österrikiska herrar och lyssande på deras samtal. Jag blundade lite och hörde en av dem säga: Mich fasziniert es wie ruhig dieser Hund ist. Ja, Miki har en stor ro i sig. Vi kom förbi Graz där jag i ett tåg i motsatt riktning en gång för kanske tio år sedan hörde en halvfull ganska gnällig ung man upprepa frasen: Aber wo können wir uns treffen? ”Treffen” hade ett långt utdraget första ”e” enligt traktens sed, kanske kan ni höra det? Ja, och så passerade vi Mürzzuschlag, där jag alltid undrar över detta ”Zuschlag”. Vad är det som händer? I Wien köpte vi biljetter till Brno iförda mask och brnjica. Och så bar det av igen. På det tåget hade vi det härligaste resesällskap, en kinesiska som saknade sin hund hemma i Kina, och två portugiser, far och vuxen dotter som skapade ett underbart puss-och kramkalas i den trånga gången. Jag fick inte upp mobilen förrän den varma stormen höll på att lägga sig.
Och så kom dagarna i Brno, ja, en dag och två nätter. Jag visar på nytt den emblematiska bilden med Miki, Cyril och Irina i Alfa Passage, den där sena kvällen på vägen från baren till Irinas och Libors kök. Men jag berättar i stället något kort om Mikis och mitt besök i bokhandel som syns bilden.
Michal, ägaren, är en gammal vän till René och jag kände nu igen honom från begravningen. (Ja, ni får tycka att detta låter konstigt.) Och jag mindes att han var den man som fallit på knä vid kistan, den ende som gjorde det och den ende som egentligen inte kunde det, för han hade svårt att komma upp efteråt trots käppen. När vi kom in i bokhandeln satt Michal och hans unga beträda och åt glass. Michal tittade på mig och sa: Bodil (med rätt uttal). Vi hälsade lite svårt och vingligt bland bråten och så fick jag sätta mig på något obestämt, inte just en stol, och Michal räckte fram slutet på glasstruten till mig men jag sa något avvärjande så Miki fick stumpen och den unge mannen skickades att köpa kaffe åt mig i baren intill (före detta Švanda) och så frågade han vilken färg jag ville ha på chokladen. Lite osäkert sa jag: brun. Vi talade kroatiska med allt möjligt tjeckiskt instucket från Michals sida. Fem minuter senare var den unge mannen där med kaffe och en liten samling bruna praliner som jag fick serverade i hyllan bland en rad originella föremål som jag nu inte minns utom käppens krycka som var ett förgyllt fågelansikte. Vi pratade om Trogir, där jag aldrig varit, och om Zagreb, där Michal bara varit vid ett kort besök i barndomen. Den unge mannen skickades efter vin: två flaskor vitt, en med rödvin och en med någon spritsort. När han kom tillbaka ställdes allt framför mig och jag fick ett glas. Michal sa att han tyvärr inte kunde dricka för hans hälsa tillät det inte, så det var jag som fick dricka och Michal rökte lite och drack Mattoni, det där utmärkta tjeckiska vattnet. Vi talade lite om ”Dášeňka” av Karel Čapek som jag såg i hyllan snett framför mig. Den vill jag köpa på hemvägen för den boken saknar jag.
Dagen därpå bröt vi upp mot Dresden, gjorde ett ultrakort stopp och Prag där vi träffade Peter. Efter det kom vi så småningom att resa längs Labe/Elbe och i kvällningen nådde vi Dresden, där Alexander mötte oss. Och så följde två kvällar och en dag – ja, två nätter var också med – i Dresdener Neustadt och på kvällarna satt vi mycket med Alexander och hans vänner och drack öl och pratade om världens gång, om Thomas Mann, om DDR, om Fontane kanske också, och om denna förfärliga tid av krig och ondska.
Och så blev det en ny tågresa, jag nu med 9-Euro-Ticket, så jag åkte mycket billigare än Miki. Vi steg av lite här och där i Oberspreewald i sorbiska trakter. Vi drack kaffe i Ruhland och åt en måltid i Senftenberg. När det började dra mot kväll nådde vi Berlin och blev hämtade från någon station, minns inte vilken, av Jelena och Arne och så var vi hos dem i Rosenthal, som egentligen är en gammal by, en härligt brandenburgsk by med en kyrka från 1200-talet och en stenlagd bygata. Där levde vi ett skönt trädgårdsliv med avbrott för promenader ut genom Schrebergärten mot fälten. Dagen därpå åkte vi med Jelena och badade i Tegeler See. Ni ser Jelena en bit ut i viken.
Miki badar ju inte så han grävde sig svalkande gropar i sanden eller kröp runt i vassen och så lyckades han springa med smutsiga tassar över någon grannes filt. Men det blev ingen större skandal.
På söndagsmorgonen insåg jag att vi inte skulle kunna ta oss till Ystad samma dag, så jag riktade in mig på en övernattning i Saßnitz, men också det höll på att gå fel för att något hade hänt med spåren eller ledningarna – minns inte vad – så vi kom bara till Lietzow med tåget, fast sedan om vi ändå till Binz men där var det slut och vi stod inför ett slags utmaning: Skulle bussen från Binz till Saßnitz ta med hundar? Min hjärna surrade lite för att söka andra utvägar ifall det skulle gå snett. Den surrar ännu. Men det gick bra – bara en lätt svedd nervstump hos mig – och Miki fick åka för en euro och något mer. På kvällen gick vi längs havet eller längs en gata lite ovanför havet. Jag tänkte på alla de gånger i forntiden då jag kommit till denna stad. Den var så lik sig och liksom enbart skenbart västlig och modern. Jag mindes min skräck inför de gråa väggarna och de där underliga nattliga vandringarna ut till Stralsund-Rügendamm för att det visst saknades en förbindelse mellan Saßnitz och Stralsund vid vissa tider…
Morgonen därpå kom vi lite för sent ut till färjeläget i Mukran och där var det nära ögat igen, men ”miracolo!” vi släpptes på ”als letzte Passagiere”. Ja, så kan en resa från söder till norr se ut.
