tid – väder

Vi hämtar oss lite efter de heta dagarna medan vädret pumpas upp till ny hetta igen. Zagreb går inte in i samma sommardvala som förr om åren, men här ute i våra kvarter är nog allt som förr. Folk sitter i barerna och pratar och låter tid och väder strömma över dem. Och jag anar varför väder och tid täcks av samma ord på en del språk: vrijeme – tempo…

1IMG_6767

Miki och jag gör ingenting och mitt ingenting består av att vakta och rätta tentor. Mikis ingenting består av någonting annat. Han flämtar inte utan ligger fint utsträckt under det öppna fönstret. Idag blir det inte hett och jag försöker få luften att gå från fönstret i balkongrummet till sovrumsfönstret och tillbaka, men ”tomrummet” är fortfarande kvavt och jag kan inte övertala det att släppa det där som på italienska så målande heter ”afa”.

Läs mer

Oväder i Trešnjevka

Dagen förflöt het och seg och jag gick på ett allt håglösare sätt igenom studenttexter. Miki flåsade och la sig än här än där. Allt emellanåt hasade vi ett varv runt kvarteret. Så ringde jag Gabi och föreslog ett glas i hennes bar vid Nova cesta i Trešnjevka. Hon sa ja, men tyckte att vi skulle vänta ut värmen lite. Vid halv åtta tog Miki och jag spårvagnen västerut. Det var varmt i vagnen men ungefär halvvägs längs Vukovarska kände vi ett väderomslag genom de öppna fönstren. Värmen fortsatte men kastvindar började rycka i det som gick att rycka i. Vi bytte vid Tehnički muzej och sedan var det bara två stopp till Trešnjevački trg. Värmen var kvar när vi klev av men vinden gjorde sina anfall. Vi travade på längs Nova cesta.

1IMG_6770

Snart var vi framme vid Gabis bar som visst heter ”No Sikiriki”. Jag valde ett bord under gröna Pan-parasoller och strax dök Gabi upp på cykel. Vi beställde gemišt av den sportiga varianten med extra mycket vatten. Det var ju varmt. Miki fick också sitt vatten.

2IMG_6772

Efter kanske en halvtimme började vinden tillta och den ryckte allt häftigare i parasollerna. Vi låtsades som ingenting och pratade om vårt. I fjärran började det blixtra och mullra. Vi tänkte något om att det väl kunde dra förbi. Folk i uteserveringen började beställa taxi eller helt enkelt bara samla ihop sig och sina saker för att ge sig av. Vi framhärdade. Blixtarna kom närmare och så plötsligt började regnet ösa. Vi beräknade tid och avstånd på ett sorglöst och oprecist sätt, Miki vantrivdes med blixtarna, men höll sig lugn. Skulle jag beställa en taxi? Vilket bolag tar hundar? Vi funderade lite hit och dit. Vädret blev argare och till slut gick det inte att sitta ute, så vi gled in i barens inre och beställde mera för att kunna fundera.

3IMG_6773

Vi satt ganska bra och glömde eller lät vår belägenhet bero. Ute blixtrade det men inne var det varmt och svettigt även om dörrarna var öppna åt båda hållen. Då och då reste sig någon av oss för att spana genom den bakre dörren. Hur såg vädret ut? En gång när Gabi var och kikade i dörren fick jag syn på en man i halvmörkret. Väldigt vad lik han är Zoran Milanović, tänkte jag lite förstrött. När Gabi kom tillbaka sa hon: Gissa vem jag såg? Nej, eller jo, svarade jag, kanske Zoran Milanović? Ja, skrattade hon, han känner kanske den berömda komikern som äger baren. Vi flamsade lite kring detta med kändisar och blixtarna lyste upp rummet. Nu går sista spårvagnen, sa någon av oss lite viktigt, så där som man gör när man vet saker. Vi började ringa olika taxifirmor, men fick nej till Miki som ju är hund. Vi drack lite till och klagade utan större allvar på sakernas tillstånd, regnet smattrade aggressivt och blixtarna ritade otäcka figurer. Och det mullrade dovt liksom ur underjorden. Till slut fick jag tag i en taxi som var beredd att ta med Miki, som ju inte är någon stor hund. Vi betalade, rusade ut, Gabi högg sin cykel och strax var taxin där och Miki och jag dröp in i den. Ja, och resten är inget att berätta.

Läs mer

nattlig sötma

Kvällen pumpar rytmer som blandas med människors sorl och avlägset fyrverkerismatter. Luften är ljum och ännu är den till brädden fylld av lindarnas varma söta utandning. Detta rus från forntiden eller evigheten! Nyss satt Vesna och Miki och jag i mörkret på Simpas terrass bland barnfamiljer och äldre öldrickande män. Barnen cyklade och kastade boll i dunklet, de vuxna skrattade och pratade högt och då och då kom Ivan ut och stod en stund på terrassen och fällde in sina milt perfekta repliker. Han är en genialisk barägare som säkert inte alls äger baren men han har allt i sin hand. Vesna och jag skrattade åt händelser i Jadranovo förra sommaren och jag berättade om dagens löjliga episod när jag skulle hänga upp tvätten på den skrangliga ställningen utanför mitt fönster. Två trosor eller som jag säger ”underbyxor” föll ner just när en ung man skulle passera där nedanför. Han såg vad som hänt och tittade upp mot mig och frågade om han skulle komma upp med dem. Jag skämdes lite – det är ju så med underbyxor, man låtsas att man inte har dem – och svarade att nej det sköter jag. Han lyssnade inte på mig utan plockade upp dem och kom strax därefter uppför trappan med dem. Jag tog emot dem och tackade och Miki försökte hälsa men det satte jag stopp för. Den unge mannen verkade nämligen inte så hundintresserad. Vesna skrattade åt mina ord och drog en annan historia ur verkligheten som ju är full av historier. Vi drack öl och gemišt och lindarna dränkte in oss i nektar och ambrosia och ett slag susade ett sagospel av Atterbom förbi ”upp genom luften”. Ja, ni vet hur det är med det varma mörkret.

Och någon gång under dagen tog jag en bild av lindblommornas gapande sockerguld, ett doftfotografi, tror jag man kallar det. Känn här, jag tror det når er också:

1IMG_6729

Läs mer

försök till promenad

Den nattliga promenaden blev inte som jag hade föreställt mig. Miki tyckte det var för varmt, över tjugofem grader då går han bara i nödfall och det var inte nödfall. Jag försökte bära honom, men han gjorde sig ännu tyngre och kompaktare än han är. Jag pep med pipbollen, men nej, dåligt. Vi halvgick i ett slags seg dragkamp. Jag blev svettig och tänkte argt att jag går inte ut klockan tre eller fyra inatt. På andra sidan gatan satt en liten vit hund med bruna fläckar och gångvägrade. Till slut tog hans matte upp honom och började bära honom hemåt. Då började fyrverkerier smattra och smälla och Miki blev stel, men ville hem, stelt, så vi gick stelt och svettigt hemåt längs Rapska som blev väldigt lång. Och nu ligger Miki på badrumsgolvet och jag sitter här i mitt lindrus och väntar på svalkan.

1IMG_6750

Läs mer

Bundek, juni 2019

Så var det dags för årets första bad i Bundek, min närmaste korvsjö. Ja, Bundek är en avknoppning av en Sava-meander, men det vet ni ju till leda. Ja, och varför ett så sent ”första bad”? Jag har väl inte hunnit och egentligen är det för varmt att ta sig dit nu, men imorse kom jag iväg ganska snart efter Mikis och min morgonrunda och vår sittning på Simpas terrass. Och nej, Miki följde inte med, för varmt, åtminstone för hemvägen. Han skulle ha lagt sig i viloställning ett oändligt antal gånger längs nasip och han är ganska tung att bära, så nej.

Jag tog spårvagnen – med byte vid Držićeva – till Most mladosti och gick sedan åt motsatta hållet mot det man går åt när man ska till Hrelić. Solen stod redan högt, det hade inte gått att stoppa den, men lite grann fläktade det på den vita vägen längs nasip.

1IMG_6723

Det var nästan folktomt, bara någon cyklist och en svettig löpare kom förbi, och jag fäste blicken på Medvednica i fjärran och lät benen ta mig dit jag skulle. När jag närmade mig sjön hörde jag ett sorl av ungdomliga röster. Det är visst något slags idrottsdag idag och jag såg många unga löpare i färgglada dräkter. De flesta höll sig klokt nog i skuggan under de höga träden, popplar och andra.

2IMG_6724

När jag kom fram till sjön stannade jag till för att ta den obligatoriska bilden med trädet, himlen och vattnet. Upprepningens stillsamma glädje. Ja, och sedan letade jag reda på min plats och ganska snart var jag i vattnet. En del säger att det inte är rent. Inte vet jag, men det beror kanske på vad man menar med rent. Det bor många fiskar i vattnet. Ibland hoppar de plötsligt rakt upp ur vattnet så att det stänker kraftigt, men de flesta jag träffade på strök sig intill benen som undervattniska kelgrisar varje gång jag klev i eller upp.

3IMG_6726

Läs mer