Denna jord

Jag tänker på ljusets makt över allt. Det finns inget större än solstrålarnas vandring över marken och träden och alla de små detaljerna som människan tappert knåpat ihop – hus och vägar. Så här såg det ut igår eftermiddags när jag gick längs Miramarska och strax kommer det att se ut ungefär på samma sätt när jag går förbi där igen.

1IMG_8919

Människans fantasier och drömmar, hennes bilder av paradiset har i skönhet aldrig någonsin kommit i närheten av den verkliga jorden under solljuset. Allt är skälvande och skört och utan evighet. Där evigheten börjar dör livet. Evigheten är inte för oss, även om vi ibland tror att det är dit vi vill. Att våga blicka in i förgängelsen är vår enda skärva av evighet.

Läs mer

Kanske…

Kanske beror det på att jag tillät mig en alltför gränslös lycka – detta att vara helt och hållet ett med en annan varelse, en varelse som dessutom aldrig gav någon annan tolkning av det vi var tillsammans. Vi var det jag trodde vi var och Londi hade inga invändningar.

Jag minns något lite otydligt om en idé – kanske från ”de gamla grekerna” eller från någon orientalisk tänkare, kanske från en poet från vilken tid som helst – om att människan en gång (före tiderna) varit inte man och inte kvinna, utan hel i sig på ett sätt som gjorde att ingen annan behövde sökas. Kanske var vi ett sådant slutet universum som lugnt cirkulerade runt sig självt, vänligt sinnat mot det mesta men utan någon starkare längtan efter någon eller något utanför sig självt.

Det är kanske därför den nu återstående ruinen är så skriande.

1IMG_8914

Läs mer

Sameblod – Laponska krv

Idag är det sista dagen på Zagreb Film Festival och jag har bara lyckats se en enda film under hela veckan, för mycket annat att göra, men den jag såg var kanske ändå nog. Det var ”Sameblod”
(Laponska krv) och den visades på Kino Tuškanac igår kväll.

1IMG_8899

Jag ska inte försöka återge händelseförloppet som helhet, eftersom ni kanske sett eller tänker se filmen eller har läst om den på annat håll. Men något vill jag säga: Huvudpersonen är sameflickan Elle-Marja och vi möter henne allra först inte som flicka utan som gammal kvinna på väg till sin syster Njennas begravning, motvilligt ditrest upp till de nordliga traktera hon en gång lämnat för alltid. Men sedan är vi under nästan hela filmen i Elle-Marjas barndom och ungdom. Hon kommer från en renskötarfamilj och hon går i byns skola, en skola bara för samiska barn som undervisas av en svensk lärarinna, som noggrant inpräntar i barnen att de är samer och att de inte är på samma nivå som svenska barn, att de har mindre hjärnor. Filmens unga lärarinna eller den person som varit förlagan för henne gav mig en del tankar. Varför hade hon valt att arbeta i den här skolan? Hon verkar väldigt ensam och även om hon ofta är obehagligt sträng och hård verkar hon ömma för de här barnen, inte minst för Elle-Marja som är duktigast och lär sig allting. Christina heter hon och hennes tillvaro är spänd mellan det hon tvingas till uppifrån, de egna fördomarna och en dröm om att göra något bra.

Elle-Marja vet tidigt att hon vill bort från samebyns trånga värld, från glåporden och förtrycket från den omgivande svenska världen, från byskolans inskränkthet. En gång blir hon och de andra barnen i skolan utsatta för rasbiologiska undersökningar med bland annat skallmätningar av en delegation från Uppsala. Förnedringen är djup och skräcken bland barnen stor och Elle-Marja väljer då att ta avstånd från det samiska. Hon vill bli fri och hon ser ingen möjlighet till frihet i den samiska världen. Och en dag ger hon sig av med tåg ner mot den lockande Södern, till Uppsala. Men nu berättar jag visst mer än jag hade tänkt, så nu klipper jag och pressar ihop. Hon möter motgång och framgång, måste tillbaka hem efter pengar för att kunna betala sin skolgång och sitt uppehälle och får faderns eller farfaderns silverbeslagna bälte eller tar det, jag minnas inte riktigt. Och så är hon tillbaka i Uppsala igen och kampen fortsätter. Hon vinner, fast hon tvingas offra mycket, hon offrar en del av den hon är och klipper av alla band med hemtrakterna. Därför blir systerns begravning där uppe i det nordliga landet en sådan livskris för henne, men krisen slutar i ett slags bräcklig försoning, en försoning som vet allt om förlusterna. Som ett slags tecken på att allt ändå kanske inte är förlorat får vi se att barnbarnet som tillsammans med sonen är med på resan upp bär kolt och förstår lite samiska.

I mitt minne av filmen ligger det storslagna lappländska landskapet kvar: de snöfläckade fjällen, de vida klara vattnen, myrarna, snåren av fjällbjörk och renhjordarna på bete på de karga sluttningarna. Och jojken som ljuder så skenbart entonigt och så betvingande och som jag av Njenna lärde mig också är en behållare för minnet.

Läs mer

Lösa tankar på Vukovar-dagen

Det är nu tjugosex år sedan massakern i Vukovar och jag har den här morgonen gått utmed Vukovarska, som ju löper bara ett stenkast hemifrån mig. Jag har tittat på lyktorna som står uppställda där längs gatan för att hedra de döda, för första gången har jag gjort det utan Londi vid min sida.

1IMG_8895

Det är åttonde året jag ser detta och jag vet att jag ännu inte har förstått på djupet vad det betyder. För fyra eller fem år sedan skrev jag så här om människorna här i förhållande till den här dagen:

”En del tänker säkert på sina döda, andra på andras döda, några tänker på Kroatien och åter andra känner sig illa till mods för att de ser nationalism i manifestationen. Jag föredrar att tänka på dem som vill hedra minnet av sina döda.”

Jag tänker på ett liknande sätt nu, att det är en sorgens dag och inget annat. Och så tänker jag vidare på mig själv här i detta land. Jag vill gärna förstå hur människor här handskas med sitt hårda förflutna, hur de hanterar sitt nu. Och jag anar att jag att jag aldrig kommer att förstå helt och detta har inte bara med bristerna i min kroatiska att göra utan också och kanske ännu mer med att jag inte kom hit i unga och formbara år. Ändå lutar det mer och mer åt att jag stannar här, stannar som främling. Jag är ganska säker på att de flesta här ser på mig främst som utlänning, antingen de nu tycker det är något bra eller något dåligt. Och jag är väl bara partiellt välkommen här, tänker jag mig. Säkert är väl att jag aldrig kommer att kunna bli accepterad som ”en av oss” ur ett kroatiskt perspektiv. Kanske är jag lite ledsen för det, men just bara lite. Det räcker egentligen bra om jag är eller kan bli accepterad som främling. När jag säger detta menar jag inte mina vänner här utan jag tänker på människor i allmänhet här i landet. Och jag tror inte att främlingsskap i sig behöver vara något dåligt, särskilt inte om det som i mitt fall är självvalt. Fast när jag säger detta blir jag osäker: hur mycket av val finns det i detta? Visst låg det ett val bakom att jag kom hit – hur ologiskt och komplicerat det än var om man tittar närmare på det – men sedan? Åren gick och jag blev hemma här och jag är inte längre hemma där jag förut levde. Var finns valet i detta?

Läs mer

lukten och minnena

Tiden går och jag närmar mig nollpunkten, Londis dödsdag i december förra året. Jag har tagit ett nytt steg som för någon kanske kan verka som inget särskilt. Jag har för andra gången sedan Londi dog lagat den där kycklinggrytan hon och jag brukade äta tillsammans, ja, hon brukade få det vita köttet och kanske någon broskbit, eftersom de fetare bitarna inte var bra för henne, särskilt inte under hennes äldre dagar, och surkålen och löken var hon ju inte så intresserad av. Ja, någon av er har kanske här lagt märke till att jag skrivit ”för andra gången”. Den första gången var någon gång i slutet av januari eller början av februari och det blev en katastrof. Minnena blev till en rent fysisk attack som jag inte kunde värja mig emot och jag fann mig under den trots allt genomförda måltiden gång på gång på väg in i ”fel” handgrepp. Men nu i denna andra gång har jag genom noggrann mental förberedelse hittat det minimum av balans som krävs för att kunna klara det här ätandet, fast det är fullt av fällor. En sådan här gryta räcker nämligen i flera dagar och nyss gjorde jag misstaget att helt mekaniskt värma upp en portion utan att först bygga upp det inre försvaret. Och ja, då kom lukten före och jag fann mig i köket i en annan tid och jag undrade hastigt varför den lilla pallen som jag brukade servera Londis mat på inte stod där. Var hade jag ställt den? Inom sekunder vreds mitt liv runt flera varv och till sist strömmade tårarna nerför kinderna. Var är du, min Londi?

1IMG_9016

Läs mer