Miki bär något

Miki är en jägare och helt säkert också en samlare. Här i våra kvarter finns det osannolikt mycket benbitar och köttslamsor i buskarna och runt husen, så nästan varje morgon eller förmiddag – ja, under dagen hinner det ofta bli mer utplockat – hittar Miki något att tugga i sig eller bära med sig. Imorse nappade han åt sig något ganska stort under en buske och samtidigt började han gå fortare och mer målmedvetet.

Vid hörnet mellan Brijunska och Murterska pilade han förbi en mamma med sin lille son. Pojken pekade på Miki och mamman sa: nosi nešto. Jag skrattade lite och sa att han alltid hittar något att bära. Snön föll lite vekt och under något tiotal sekunder var det svarta krullet prytt med vita stjärnor, innan de ångade bort på den varma ullkroppen.

Alldeles innan vi svängde in på Rapska blev han lite trött i munnen och behövde byta grepp. Han släppte för ett ögonblick fångsten och jag tyckte det såg ut som en bit revbensspjäll – en hel del kött kvar mellan benbitarna.

Så lyfte han upp bördan igen och vi stormade hem för nu skulle fångsten in i boet för att ätas. Så snart vi kom in och Miki blivit av med kopplet rusade han med bytet till ett av sina ulltäcken och började tugga. Så där en halvtimme senare var det bara några små kontor kvar – som jag i hemlighet kastade bort, inte genom fönstret dock – och Miki låg på sängen och smälte maten som en boaorm. Om jag närmade mig viftade han avvärjande på svansen. Ja, det finns många sätt att vifta på svansen.

De båda torgkatterna

Sol – så nu anar ni vad det blir här. Eller: blir det det eller det? Det blir det: Branimirova tržnica. Efter att jag köpt mina gröna och röda saker och fläderblommor att koka te av under resten av säsongen gick vi till baren på hörnan och jag drack mitt kaffe och Miki tuggade på något bra och såg värdig ut medan han hälsade på de förbipasserande.

Solskenet var skönt men det blåste lite grinigt runt hörnet så vi bröt upp ganska snart och gick till ”baksidan” för att jag ville sola lite i vindskydd och ta en bild på de två torgkatterna som nästan alltid ligger och myser på någon av bilarna. Miki är ju kattjägare så jag band honom för en kort stund vid en stolpe. Han var måttligt förtjust och spände linan hårt.

Men jag ville äntligen ta mig en närmare titt på den svarta och den spräckliga och med lite tur ta en bild. Den svarta såg lite misstänksam ut men den spräckliga sträckte ut sig på ett avslappnat sätt och log lite omärkligt.

Frukost på stan

Egentligen såg mina planer helt annorlunda ut än det som hittills blivit denna dag, mycket flitigare på ett sätt men inte på ett annat, vad nu flit är om man tittar noga. Jag missade ett direktsänt samtal om läget i Bosnien och det var väl inte så bra, man kanske går det att hitta det inspelat någonstans. Allting var solens fel. När jag lutade mig ut genom fönstret på morgonen visste jag redan att Miki och jag skulle till stan. Till fots förstås. Och så blev det. Med en känsla av övermod svängde vi förbi Branimirova tržnica, som ju så ofta varit målet under vinterns soldagar, men denna dag finns en tråd av vår invävd i den spröda värmen, ja, än så länge är värmen spröd, det är ju januari. Vi gick längs Branimirova mot Glavni kolodvor och tog till höger vid Tomislavstatyn och gick uppåt förbi raden av parker. På bildens ena sida ser ni svansen på Tomislavs häst.

Blå himmel, lätta steg upp upp mot Trg och sedan vidare uppåt till Dolac, där jag köpte en burek ur ”hålet”. Trots solskenet var det skönt att hålla det heta burekpaketet i handen – ja, och i skuggan skiner ju inte solen blabla. Jag tittade lite förstrött bland frukt- och grönsaksstånden och Miki höll uppsikt över marken med nosen. Och så var vi uppe på Opatovina – upprepningens stilla glädje – ja, vi satte oss vid ett bord på Carpe diem och jag beställde kaffe och packade upp min burek till hälften.

Miki satt under bordet och väntade på sina bitar. Och så åt vi ganska sakta och jag såg mig om lite eller blundade mot solen. Miki höll uppsikt över att matbitarna inte skulle bli för orättvist fördelade. Det är svårt att veta hur rättvist det blev och i efterhand går det väl inte att bry sig om det.

Det rådde en maklig stämning längs den lilla gatan, en och annan människa passerade, några slog sig ner vid borden på Carpe diem eller någon annan av barerna. Och klädförsäljningen pågick i eller snarare utanför bodarna.

Och så var det något som sa mig att det var dags för uppbrott, i alla fall ett slags långsamt uppbrott. När vi kom ut på Dolac gick jag till damen som har skalade bučine koštice (pumpafrön). Till vissa saker vill jag ha skalade. De oskalade är för min nya ”hobby”.

På gränslinjen

Denna dag står jag vid slutet och vid början. Jag vänder mig bakåt och filar och putsar i ”Die schwarze Spinne” av Jeremias Gotthelf, som nu blir eller blivit ”Den svarta spindeln” och som jag ägnat en god del av de senaste månaderna åt. Samtidigt gläntar jag försiktigt på dörren till nästa berättelse av E.T.A. Hoffmann. Jag är på väg att byta värld. För att ändå hålla balansen betraktar jag några ”ateljebilder” av Miki. Han ser både bakåt och framåt.

Kort utflykt till Asien

Inte alls långt här ifrån finns ”vår japanska trädgård”. När man är där är man någon annanstans. I förmiddags när vi var där – det var för övrigt första gången vi var där under förmiddagen – kom ett ungt ostasiatiskt par förbi just när vi svängde in i trädgården.

Miki rörde sig nästan osynlig i bambubården vid dammens kant. Ett tunt isskikt täckte vattenytan, ja, om nätterna har vi minusgrader här nu. Miki letade efter ett hål i isen att dricka genom.

Jag visar inte när han hittade det eller när han gjorde hålet, för det var nog snarare så det var. Någon kanske undrar hur stor den här trädgården är. Liten, om man låter sig luras av gränserna, stor, om man låter blicken och stegen röra sig i en inåtvänd cirkel.