under dimfilten

Dagen har varit helt dold både för sig själv och för mig. Miki och jag har några gånger strövat kring kvarteren här, men ganska lustlöst. Kanske är det mitt fel att Miki inte haft roligare eller så känner han också tyngden av luftens kalla fuktiga filt. Inne har vi ätit och läst och översatt och bollat och vilat. Ett kort besök på Cooltura piggade för en stund upp Miki, som skaffade sig nya vänner vid bordet bredvid. Och jag blev glad över en bild från förra helgen i Jelenovac som Gabi skickade. Då fanns solen och ljuset och färgerna.

Sedan skickade Alex mig några av den ungerske poeten Attila Józsefs dikter i italiensk översättning. Jag visar en av dem här, först i Tomaso Kemenys översättning och sedan i original (kanske har några av tecknen deformerats). Nej, ingen svensk version idag:

T’ASPETTO (1922)

T’aspetto, senza sosta. Il prato è rugiadoso,
t’aspettano grandi alberi con superbe ramificazioni.
Sono intorpidito e a volte tremo,
la notte è così pregna di brividi.
Se venissi il prato intorno a noi si rassetterebbe
e si farebbe silenzio. Silenzio grande.
Ma sentiremmo la musica segreta della notte,
i nostri cuori salirebbero in musica sulle nostre labbra
e, lentamente, rosseggiando,
in fiamme su un odoroso altare
ci fonderemmo all’infinito.

VÁRLAK (1922)

Egyre várlak. Harmatos a gyep,
Nagy fák is várnak büszke terebéllyel.
Rideg vagyok és reszketeg is néha,
Egyedül olyan borzongós az éjjel.
Ha jönnél, elsimulna köröttünk a rét
És csend vona. Nagy csend.
De hallanánk titkos éjjeli zenét,
A szivünk muzsikálna ajkainkon
És beolvadnánk lassan, pirosan,
Illatos oltáron égve
A végtelenségbe.

trögdag

Trög dag, dimma och kylig blekhet. Vi vänder oss inåt och sysslar med introversioner. Jag rättar texter, översätter, granskar översättningar, tar emot kritik på översättningar, skjuter upp städningen och drömmer om solar och hav. Miki slickar kudden, putsar sina klor, tuggar tuggummi och rullar lite håglöst sina bollar över golvet. Ibland går vi ut med målet att komma in igen så snart det går.

Färd med förhinder

Utan onda aningar – nej, varför ska man ha sådana? – steg jag på spårvagnen hemma vid Radnička någon gång vid middagstid. Jag var på väg till mitt arbete. Till min glädje fick jag till och med en sittplats och jag slog mig ner och började i huvudet gå igenom de kommande lektionerna. Vid Držićeva stannade spårvagnen före korsningen och sedan hände först ingenting alls. Jag tänkte inget och tittade bara lite planlöst ut genom fönstret. Men så märkte jag att folk i spårvagnen började resa sig och några var på väg genom dörren som oväntat öppnats fastän vi inte befann oss på någon hållplats. Jag såg mig om och nu verkade de flesta på väg ut, jag också. Chauffören pekade framför sig på en buss som stod stilla mitt i korsningen.

Det var den som var orsaken till det hela. Jag såg att det var samma buss som jag ibland åkt till Trieste med. Den hade fått motorstopp och stod nu tvärs över de spårvagnsspår som vi nyss varit på väg längs. Folk gick hit och dit, tittade i sina mobiler, ringde, ropade och bilarna tog ovanliga vägar. Spårvagnarna hade slutat gå utom i en riktning som var fri. Jag ringde lite hit och dit och skickad några meddelanden. Jag tittade på bussen och först hände ingenting, men så dök det upp två män som började titta in i den på olika ställen. Tiden gick och jag funderade och letade efter en lösning på mitt problem. Det var förstås ingen idé att gå till nästa hållplats, för varifrån skulle den spårvagnen komma, från luften? Men så kom jag på att jag kunde korsa två gator och hoppa på en vagn åt det enda fria hållet. Jag skulle åka till Glavni kolodvor, visserligen en omväg men en möjlig väg, och sedan skulle jag gå genom passagen under stationen och vidare över Vukovarska och så till universitetet. Haha, det här blir visst lite långrandigt – ursäkta, men sådan här läsning är frivillig, glöm inte det! Inom kort var sexan där och jag steg på. Det var trångt i vagnen, men inte outhärdligt. Och efter fyra stopp gick jag av och fortsatte till fots ner i den underjordiska passagen, underjordisk på ett helt vanligt sätt med affärer och barer. Jag gick med snabba steg igenom och ut på andra sidan och förbi en massa bussar och snart var jag framme vid Vukovarska. När jag stod vid övergångsstället såg jag ”min” spårvagn eller dess ”bror” komma farande. Jag skrattade lite inåtvänt och tänkte på hur onödiga mina duktiga manövrer varit. Och så tänkte jag på hur hanterligt litet Zagreb ändå är. Bra stad, ju.

Hål i dimman

På förmiddagen gick det hål i dimman och sedan lyftes den helt och vi fick tillbaka den blåa himlen igen – för en dag. Imorgon muras vi nog in i bomullsfängelset igen, men idag är idag. Det var knistrande kallt när vi kom ut och träden var vackert frostklädda.

Vi gick på prov förbi Darkos terrass men solstrimman hade inte nått dit, så jag gav upp och vi travade iväg mot Cooltura. Det är kanske den bästa platsen en solig vinterförmiddag. Då är Cooltura ett välkomnande vardagsrum med dämpad musik och bara spridda människogrupper som mumlar inåt sig själva. Att några röker märks knappas för här ventilationen bra. Vi slog oss ner vid ett bord av passande Miki-höjd och lite senare kom Đurđica och gjorde oss sällskap.

Miki låg först stillsamt på mattan och observerade sin bit av världen, men efter en stund blev han företagsammare och började prata högt med paret bredvid oss. Och när de tröttnade på samtalet hoppade han upp på soffan mellan oss och krävde allt han kom på: att bli kliad, bjuden godis, att få klättra på oss och ropa högt med sin kärva och istadiga terrierröst.