Ljubljana igår var en drömstad för våren att komma till. Lite synd bara att det var så smockfullt av turister överallt, men kanske gjorde det ingenting, alla hade ju ändå plats att sätta ner fötterna och vem ville jag frånta en vandring genom staden? Ingen. Vi gick längs Ljubljanica under det skirgröna grenverket. Så långa och smidigt tunna grenarna var och så vackra stammarna!

Ovanför oss på sin grönskande höjd vakade borgen. Nästan varje gata i det inre av staden erbjuder en vy dit upp.

Efter allt kringströvande låg vi en stund på en av gräsmattorna på eller vid det vidsträckta Kongresni Trg. På detta torg tror jag att man kan samla hela Sloveniens befolkning. Men nu kanske jag överdriver och ni får förresten bara se ett litet gräshörn med Miki på.

Läs mer

Dagen har varit fylld till brädden, ja, egentligen har den runnit över. Vi tog tåget till Ljubljana tidigt på morgonen, Nilla, Miki och jag. Vi ville pröva Mikis vingar: Kan han åka tåg? Är hans pass giltigt för utlandsresor?

Snabbt förstod Nilla och jag att Miki vet hur man gör på en tågresa. Han förstod sig både på utsikten och leken med kupéns inredningsdetaljer.

Efter drygt två timmar var vi framme i Ljubljana och sedan rullade dagen iväg omöjlig att återge, men vi nådde i alla fall ut till Špica, udden som skiljer floderna åt. Den ena av dem är Ljubljanica.

Vi åt, vi drack, vi träffade Igor och vi gick i långa öglor längs floderna och gränderna. Solens strålar flödade ymnigt över oss och löven slog ut inför våra ögon. Dagen välvde sig mäktig och vi tog emot allt den bjöd oss. På hemvägen längs Sava tog jag den hundrade bilden av min speciella trädgrupp någonstans mellan Zidani most och Sevnica.

Läs mer