Författare: Bodil Z

I november förra året kollapsade en del av taket på järnvägsstationen i Novi Sad (Vojvodina, Serbien). 15 personer dödades av det nedrasade taket, som var nyrenoverat. Fler och fler började se orsaken till olyckan i den omfattande korruptionen i landet. Serbien styrs av president Aleksandar Vučić, som i praktiken är enväldig, varför det faktum att regeringen avgick i januari inte har någon större betydelse. Kort efter raset utbröt manifestationer genomförda av främst studenter för en opartisk undersökning av orsakerna bakom takraset och mot korruptionen och Vučićs maktmissbruk. Detta blev en snabbt växande rörelse och studenter tågade från stad till stad och fler och fler anslöt sig. Polisen började ingripa, ibland med våld och Vučić höll tal på tal som manade till ordning och som samtidigt ville misstänkliggöra studenterna. Men studenterna fortsatte att demonstrera och de fortsatte att vara fredliga. Längs vägarna de vandrade fram på stod människor och välkomnade dem, gav dem mat och uppmuntran och många började se ett hopp om förändring.

Igår den femtonde mars inträffade ett slags kulmen då över 300 000 människor demonstrerade på Belgrads gator och det hela såg mycket mäktigt och hoppfullt ut. En grupp som inte hörde till studenterna försökte ta sig in i tv-huset för att där i direktsändning proklamera Vučićs fall, men de misslyckades. (Under fredagen och lördagen var alla tågtrafik avstängd och mycket få bussbolag hade någon trafik. Detta för att förhindra att fler människor kom till demonstrationerna.)

Ovanstående är alltså ett starkt förkortat och ofullständigt sammandrag av vad som hänt sedan november.

Och nu då? Jag har under de senaste dagarna talat med ett par personer som följt förloppen noga och som jag litar på och nu försöker jag bilda mig en egen uppfattning.

Enligt vad jag fått höra har studenterna inga riktigt klara mål mer än att få bukt med korruptionen och att ingripa mot Vučićs envälde. Oppositionen i Serbien är svag och ett stort problem är att mycket få i ledande ställning eller bland befolkningen vill göra upp med den serbiska nationalismen. (Här kommer jag kanske få på nöten av någon, men den risken får jag ta.) Denna tar sig uttryck i viljan att ha täta förbindelser med Republika Srpska i Bosnien som har som mål att ansluta denna del till Serbien (och bryta sönder den bosniska statsbildningen) och i serbiska anspråk på hela Kosovo eller delar av landet. Denna nationalism eller expansionism utgör ett hinder för framväxandet av ett fritt och demokratiskt Serbien. Å andra sidan har något nytt väckts till liv i befolkningen genom de här manifestationerna, inte minst för att de är fredliga och också för de många hoppfyllda mötena mellan människor längs landets vägar. Man märker att man inte är ensam om att känna sig förtryckt eller som ett offer för en stat som hanterar sin befolkning med hänsynslöst godtycke och ibland också med grymhet. Kanske kan detta som skett under de senaste månaderna stärka landets inre självförtroendet så att expansionismen i alla fall så småningom kan läggas bort och något nytt och bättre kan få växa fram.

När jag numera hör folk prata om Gaza ser jag varje gång en ström av bilder från de gränslöst motbjudande ceremonierna kring palestiniernas återlämnande av utmärglade, lemlästade och torterade israeler:

Jag ser uppsluppna palestinska barn dansa och jubla på en scen runt de små pojkarna Bibas’ kistor. Scenen är ”dekorerad” med bilder som anknyter till den urgamla antisemitiska tropen om blodsförtal/ritualmordsförtal.

Jag ser de tre unga israeliska kvinnliga fångarna fösas fram genom en folkmassa som tränger sig närmare och närmare tills den måste stoppas av terrorledarna för att det inte ska sluta i lynchning, eftersom det ju att hade blivit dålig reklam för den palestinska saken om dessa pinade människor slitits sönder framför rullande kameror.

Jag ser avtärda israeliska män på en scen omgivna av maskerade och tungt beväpnade terrorister. Jag ser dem tvingas att vinka, le, hålla upp ”diplom” och tacka sina plågoandar, ja, en av israelerna tvingas till och med till att kyssa en maskerad terrorist på pannan. Som tack för tortyren.

Jag ser den palestinska folkmassan festa och fira, filma och fotografera sina offers förnedring. Hela familjer är samlade för att njuta av skådespelet. Man håller upp sina småbarn för att de ska se och lära sig vilka människor de framöver måste lära sig att förnedra och mörda. Stämningen är euforisk, man äter och dricker och lever i fantasin ut nya blodbad.

Jag väljer bara en bild av de massor av bilder som finns av dessa förnedringens scener. Jag väljer bilden av den svårt undernärde och torterade Eli Sharabi när han knuffas och släpas upp på en scen med ett förnedringens ”diplom" tryckt i sina händer. De som släpar dit honom för att exponera honom för folkmassans hat och mordlystnad är maskerade, tungt beväpnade våldsverkare med många oskyldigas blod på sina händer. Och Eli Sharabi vet där ännu inte att hans hustru och hans två döttrar mördats av palestinierna.

Och medan jag skriver detta sitter ännu människor kvar i tunnlarna, människor vilkas enda brott är att de är judar, döda eller i väntan på sin undergång (för de palestinska ledarna tänker aldrig släppa alla för då förlorar de sin makt). De flesta har alltså redan mördats, men ännu lever några. Kanske lever de där två unga männen som en kort stund släpptes ut för att se andra förnedras men till sist ändå befrias. Dessa två heter Guy Gilboa-Dalal och David Eviatar och det cyniska brott som begicks mot dem där ger en skrämmande klar bild av vad Israel har för fiender.