Söndagseftermiddag på Royal

Söndagseftermiddagen tillbringade Đurđica och jag på Royal med våra hundvänner Miki och Hajdi. Det var lätt att hitta ett bord i skuggan för det var nästan tomt, alla är väl på landet eller vid havet. Vi människor drack kaffe och hundarna drack vatten och lekte sina speciella hundlekar.

Ingenting annat hände och tiden satt vid bordet bredvid och vilade från sig själv.

Oväder

Natten till idag anfölls vi av ett av de värsta ovädren jag varit med om här. Blixtarna strimlade och skar hål i den svarta himlen och åskan dånade alldeles för nära. Miki, som annars brukar gömma sig in badrummet tätt intill toalettstolen när det är åskväder, gav upp det skyddsrummet och la sig darrande tätt intill mig i sängen. Och så låg vi där och somnade och vaknade om vartannat. Men så småningom försvann oväsendet och blixtarna och vi hörde bara vattenmassornas monotona sköljande.

Och nu på morgonen har jag förstått att innerstan är helt översvämmad, att Ilica är en flod och att spårvagnarna slutat gå där och källarna står under vatten. När jag tittade ut genom ytterdörren såg jag grannarna ge sig av med hinkar, borstar och trasor till sin affär vid Ilica. Jag såg bilder på tv och på nätet och känner mig nu privilegierad för här har det redan börjat torka upp…

Nora Ikstena – från när jag först mötte henne

I denna undantagstid av förlust av linjär tidskänsla och någorlunda objektiv rumsorientering har jag bara läst två böcker, båda har jag läst cirkulärt, varv efter varv. Den första var Eva Runefelts ”Ur världen”, som jag numera efter alla varven med stor precision tittar in i på speciella utvalda punkter, eftersom jag vet var de finns – den sortens rumsorientering har jag blivit given. Den andra boken är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” som jag nu är i sjunde cirkeln i. Jag läser den inåt i ett slags spiral, djupare och djupare mot det som jag tror är kärnan. Och det är möjligt att detta är en förberedelse för att skriva om den. Av något annat än en tillfällighet fann jag i förrgår (eller vilken dag det nu var) en text jag skrev om Ikstenas första bok, ”Livets fest”. Jag tror jag skrev den på hösten 2008, alltså för snart tolv år sedan och jag ser nu en förbindelse mellan de båda böckerna. Den publicerades i Hufvudstadsbladet men är nog bortsorterad ur arkiven där och i Salongen som nu ligger i dvala. Så jag visar den igen – jag tror ingen kommer att känna igen den och det sörjer jag inte över.

Något påminner mig Nora Ikstenas berättarröst i romanen ”Livets fest” om Olga Tokarczuks i ”Dagtid, nattid”. Båda tar ett helhetsgrepp om tillvaron på jorden. Och i båda lägger sig dröm, myt och verklighet tätt intill varandra som vore de lager av genomskinliga tyger. Avstånden mellan människa, djur, växt och sten är stundtals fascinerande små.

”Livets fest” börjar och slutar – i drömkursiv – med att ”en from kvinna sitter på ett högt berg med ett vitt nystan i famnen”, fast nystanet är inget nystan och inledning och slut rullar vidare till en scen där kvinnan som länge samlat stenar i sitt förkläde till sist kastar iväg alla stenarna igen ”med aldrig skådad styrka” och utslungar orden:

”Det som är dött må leva, det som lever må dö.”

Innanför dessa båda drömavsnitt finns romanhandlingen. Huvudgestalterna är Eleonora och Helena, mor och dotter, som endast för en kort tid i Helenas tidiga barndom levt tillsammans. Modern skickade sedan bort sin dotter till ”goda människor”, eftersom hon själv inte förstod sig på detta att vara mor.

I romanens första kapitel har Eleonora just dött. En tid innan hon dog lät hon prästen i byn veta hur hon ville ha sin begravning. Sju personer ur hennes liv skulle bjudas in till akten, sju personer skulle tala vid kistan. Helena får listan över namnen av prästen:

Jonathan Sjöman
Bita-Bita
Sofia Tår
Cyril Aska
Konrad Kejsare
Emma Virgo
Uga Todhauzen

Hon känner inte igen mer än ett av dem, Bita-Bita, namnet på ”den lille galningen” som brukade smyga omkring i buskarna nere vid floden.

Helena funderar över sig själv och modern och över vem hon egentligen är:

”Helena kände sig inte som en länk i en kedja. Hon var snarare som en beskuren gren som någon hade satt i en burk vatten och sedan ympat på än det ena trädet än det andra för att se vad resultatet skulle bli.”

Så är plötsligt gästerna där. Deras ankomst sker nästan omärkligt. Det blir begravning och märkliga gravtal, ibland viskande, ibland gråtande, ibland lätt hotfulla. Inget av dem har något kristet budskap. Prästen försöker på slutet med en mässande sång att föra ceremonin in på ett sådant spår. ”Smidig som en snok letade sig Adalberts sång genom kyrkogårdens träd.”

Till synes av en slump samlas gästerna och Helena efter begravningen i Eleonoras lilla stuga och där tar ett nytt avsnitt i boken vid. Var och en berättar sin del av Eleonoras liv och Helena ser en ny bild av sin mor tona fram. Här och där bryter bilder av något annat och större igenom, annars hade det här kanske kunnat verka alltför välordnat och genomkomponerat. Det som bryter igenom är bilder av vad livet, leken, kärleken, lidandet och döden är. ”Floden rinner förbi, varm och lugn som din hand, och dina händer är varma och lugna floder”, säger någon. ”Döden har varken ljus eller skugga, bara en doft av rosmarin”, säger någon annan. Under berättandet drömmer sig Helena ibland bort från alltsammans:

”Hon skulle luckra upp jorden runt valnötsträdet, rensa bort ogräs och lägga sig på den mjuka och kyliga marken som en stor, vit böna. Och sedan skulle hon själv börja gro. Och hon skulle ha två saftiga, gröna blad. Och hon skulle vara nöjd med att bara se på solen.”

Tiden i romanen är förutom nuet ett slags människolivets “alltidsväv”, där barndom, ungdom, mognad och åldrande läggs intill varandra, men på några ställen är den här väven lite tunnare och där skymtar fragment ur historien fram: i begravningsgästernas berättelser möter vi krigsinvalider från andra världskriget och vi ställs inför hungern i de sovjetiska pinolägren.

Romanen har också ett annat nu än begravnings- och minnesnuet. Djupt inne i den spirar en kärlekshistoria:

”Ljuset från Helena och ljuset från floden flöt samman. Todhauzen ville röra vid det för att övertyga sig om att det inte var hans trötta ögon som såg i syne. Helena var strax intill, på ett andetags avstånd. Metallspännena hade glidit ur hennes hår, och lockarna föll över varandra likt grå fågelfjädrar.”

°°

Nora Ikstena
Livets fest
(Dzives svinesana 1998)
Översättning: Juris Kronbergs
176 s. Atlantis

stillestånd på väg

Jag lever lite baklänges och visar er Miki i gräset vid Kupas strand. Några män ror eller paddlar iväg och näckrosorna vilar på vattenytan.

Inget har hänt idag mer än att jag gått med Miki i parken, druckit kaffe med Đurđica på Royal i sällskap av Miki och Hajdi. Ja, och så har jag översatt lite Hoffmann och påbörjat mitt sjunde varv i Nora Ikstenas evighetsroman ”Modersmjölken”. Snart kommer nog stunden då jag skriver den första raden om den. Jag har redan valt bort hundra.