Mitt Zagreb

Idag skiner solen lite blekt över ”parken” utanför mitt fönster. Nyss var jag nere på Simpa och drack kaffe med Đurđica och Hajdi, som var ovanligt stillsam efter att lekt vilda lekar med en stor cane corso på ”livada” (ängen). Jag är hemma här i mitt kvarter och jag är också hemma i själva den stora lilla staden. Igår var det Babylon eller ”Bodilon" på Kino Grič, ”mitt” svenska språkkafé, så jag var inne i stan och såg hur vacker den är i mörkret. Eller ska jag säga ”det upplysta mörkret”?

1IMG_9788

Ja, det är sant, jag tänker ofta liknande tankar och säger ofta liknande saker för att det finns vissa konstanter i mitt liv, tillfälliga förstås, men ändå på sitt sätt fasta. Något verkligt fast finns ju inte för någon. Kommer jag att stanna här eller finns fortfarande drömmen om Trieste? Ibland verkar den blekna bort eller förbli just en dröm. Min verklighet är här och drömmen är i Trieste. Eller har drömmen nu flyttat till Afrika, som ju blev ett sådant djupt känt hem på bara två veckor? Jag vet inte, men kanske håller Zagreb å andra sidan nu för mig på att utvidgas till världen. Živi atelje är en plats jag inte bara besöker för att uppleva kinesiska teceremonier utan också för att möta impulser som når staden utifrån de olika länderna. Jag har hört dikter på dari där och den fantastiska berättelsen om hur blommorna en gång i tiden kom in i de persiska mattorna. Och nu finns också den lilla nigerianska restaurangen på Gundulićeva som har blivit till mitt zagrebska Afrika. Och samtidigt är Zagreb hela tiden helt och hållet sig självt på ett både tryggt och anspråkslöst sätt. En stad efter människans mått.

Läs mer

Myten om androgynerna

För en tid sedan fick jag Platons Il mito degli androgini av Alexandra, en liten bok där varannan sida ger den grekiska texten och varannan den italienska översättningen. Jag har läst den i cirklar och vet nu inte längre vilket varv jag är i. Kanske har jag tappat spåret.

1IMG_9786

I texten möter vi Aristofanes som först talar om att människorna inte förstår hur betydelsefull Eros är och att de inte dyrkar honom som de skulle ha gjort om de hade haft mera förstånd. Han fortsätter med att berätta om att den mänskliga naturen en gång varit helt annorlunda än den aktuella. I en avlägsen tid finns inte bara man och kvinna utan också en tredje sort som vi numera bara har namnet kvar av: androgynen. Denna varelse var både man och kvinna, helt rundad med fyra armar och fyra ben och på ett och samma huvud fanns två ansikten som såg åt varsitt håll och varelsen hade fyra öron och två kön. Androgynen var helt riktad inåt mot sig själv och behövde ingen annan, den var sin egen värld och blev därför till en utmaning mot gudarna och säkert mot de andra människorna. Och till slut högg Zeus dem i två bitar för att de skulle bli mindre självtillräckliga, varpå Apollon fick genomföra vissa justeringar. Allt detta kan te sig groteskt eller är groteskt och brutalt, men tanken som följer i spåren av det här förfärliga hugget är att människorna – de androgyna i alla fall, men kanske alla här minns jag inte riktigt vad det stod – efter detta alltid söker sin andra hälft. Och där finns väl något som blivit kvar hos oss. Människans eviga sökande efter sig själv eller den Andre. Är det möjligen samma sak att att söka efter sig själv som att söka efter den Andre?

Kanske kan vi samtala om detta. Jag lovar att läsa om den lilla boken ännu en gång i så fall och även Marcello Venezianis kommentar som upptar mer än halva min lilla bok. Egentligen kan det ses som ett slags tecken både detta att varannan sida är på grekiska och varannan på italienska och att halva boken består av själva texten och att halva är en kommentar till denna text. Den verkar vilja avbilda själva idén på något sätt.

Läs mer

Sorgens gestalter

Nu ligger mer än ett helt år mellan mitt nu och tidpunkten för Londis död. Chocken och skräcken har så småningom fått sina skarpaste kanter nedslipade till sorg och saknad och jag kan nu minnas henne med ett slags sorgsen värme och jag vet att hon var den bästa varelsen i mitt liv och jag kan finna en sorgsen tröst i detta.

1IMG_9779

När jag tittar ut genom fönstret kan jag tänka på att hon inte ligger där i hörnet utan att gripas av förtvivlan. Eller skräck. Men jag vet att detta är en mycket långsam och lång vandring och jag vet att faror lurar. Jag måste hela tiden hålla mig beredd för saknadens hugg, även om dess tänder blivit något mindre skarpa. Och jag letar i hemlighet efter en väg tillbaka. Det kommer jag alltid att göra och det är också helt riktigt så. Också ett sökande som inte för till något finnande har ett värde.

Läs mer

Loving Vincent

Vincent van Gogh, honom känner vi alla till. Vi har sett de allvarsamma rödhåriga självporträtten, hans stilleben med solrosor, den ”buckliga” kyrkan i Auvers-sur-Oise, de gyllene sädesfälten under sensommarhimlens blåhet, de krumma broarna, de knotiga träden, stjärnorna som virvlar och dansar över vågiga natthimlar, den där såningsmannen framför eldklotet vid horisonten, det ljusa nattliga kaféet i gränden…Vi bär allesammans hans målningar med oss på vår väg och om man smiter förbi honom märker man det och det är detsamma som att inte gå förbi.

Och nu finns filmen Loving Vincent av Dorota Kobiela och Hugh Welchman, en film som återger delar av konstnärens liv genom målningar gjorda av 125 konstnärer (har jag läst) som följer hans sätt att måla. Filmen har en berättelse och i den rör vi oss kring slutet av van Goghs liv och tiden efteråt i spekulationerna kring varför och hur han dog så ung. Den vill jag inte återge, för jag tappade tidigt tråden även om Vesna berättat intrigen några kvällar innan. Jag nöjde mig med att veta att det fanns en historia och att vem som helst – även jag själv – kan ta reda på dess förlopp om det skulle finnas någon sådan där önskan att veta. I stället satt jag där bredvid Gabi i halvmörkret på Kino Europa och lät mig föras genom bilderna över färgerna och de borstiga penseldragen. Jag gjorde en resa över ansikten och landskap och himlar. Och jag tänkte på det som jag tror var denne konstnärs sorger och kamp, men jag lät de böljande färgerna få slutordet.

Medan jag tittade på filmen smygfotograferade jag då och då – det är något jag har svårt att låta bli – särskilda ögonblick, ofta lite för sent och hela tiden ganska fumligt eftersom jag blir fumlig när jag gör något jag tror eller vet är förbjudet. Så av de bilderna blev det en annan film som är ganska olika det jag såg, ett slags bakvänt stapplande och bleknad följeslagare till det som visades. Det man ser bäst är egentligen ”skalet”, Kino Europas vackra interiör. Kanske hade Vincent tyckt om dessa väggar.

1IMG_9760

2IMG_9761

3IMG_9768

4IMG_9770

5IMG_9774

Läs mer

Il mal d’Africa

På italienska finns det något som heter ”il mal d’Africa” och efter hemkomsten har flera av mina italienska vänner här i Zagreb frågat mig om jag känner av detta tillstånd, denna längtan. Och jag svarar ”sì”, för det är ju något särskilt med Afrika, som ger att även det flyktigaste möte med denna ändlösa kontinent ett svindlande och samtidigt bindande djup. Så igår kväll befann jag mig, redan för andra gången sedan jag återvände hem, på stadens enda afrikanska restaurang. I onsdags var jag där med Toma och tog ett glas vin strax före stängningsdags. Vi pratade med en av de två nigerianska ägarna och tittade på matsedeln och jag tänkte att hit vill jag igen. Och igår var jag där och åt med min ungerska väninna Gabi som jag delat många spännande upplevelser med både i Vojvodina och Ungern. Vi beställde rätter med ingredienser som på svenska verkar heta jams, maniok och okra.

2IMG_9722

Framför oss hade vi en karta över Afrika och när jag försökte beskriva resan söderut – eller åt sydost – från Kapstaden till Hidden Valley märkte jag ännu en gång hur nästan skrämmande stort Afrika är och att det alltid är hur långt som helst dit man ska. Ja, försök att uthärda om jag verkar galen, det finns obeskrivliga sammanhang.

1IMG_9753

Och jag såg ut över lokalen som är ganska liten och smygtog i ett mycket stillsamt ögonblick en bild eller två. Jag kommer att komma tillbaka för här finns spår av något som jag förlorade ur sikte när jag lämnade Afrika. Afrika är ett stort varmt nu som knappt får plats i sig självt.

3IMG_9754

Läs mer