Någon gång vid middagstid rullade ett våldsamt oväder in här. Ute blev det gråsvart och blixtarna randade himlen och åskan skakade rummen. Jag vågade inte ta några bilder på själva blixtarna för jag var rädd att tappa telefonen i golvet vid den efterföljande knallen.
tyvärr kan jag inte vrida bilden rätt
Miki gick tyst och snabbt på låga ben och drog sig tillbaka till mörkret i badrummet, där han låg kvar till långt efter de sista smällarna. Det gick inte att tala med honom. Han låg helt avstängd och liksom fjärran.
Men nu början världen och ljuset komma tillbaka igen och värmen stiger på nytt och jag kan läsa och skriva igen. Och arbeta vidare med översättningen av ”Rat Krespel”. Och Miki har lämnat badrummet.
Om seneftermiddagarna går Miki och jag ofta till Cooltura och sätter oss på skuggsidan där. Jag beställer något och Miki får vatten. Sedan sitter eller ligger vi där och iakttar dem som kommer in på däcket på vår sida eller dem som går förbi. Paraplyerna som hänger i trådarna över gatan har bleknat igen, men än är det lite färg kvar. Och än är det sommar någon månad till eller mer.
Dagarna är heta och nätterna är varma och många håller sig ännu borta från staden. Miki och jag gör mycket lite.
Tillvaron ligger still under himlen och det är den tiden när ingenting händer.
Ännu en het dag och jag badar ju gärna i sådant väder. Bundek finns inte mer den här säsongen, badförbudet lär knappast hävas. Den största korvsjön vi har här är Jarun, men dit har jag förut bara åkt bil med den ena eller den andra. Idag tog jag spårvagnen dit. Först åkte jag till Držićeva. Där bytte jag till femman och for med den förbi en lång rad hållplatser tills jag nådde Staglišće, där jag gick av. Allt var mycket enklare än jag hade trott och det enda jag behövde göra var att följa den korsande gatan Hrgovići ulica tills jag nådde sjön eller sjöarna. Sedan gick jag på känn och kom över en liten bro och ganska snart kände jag igen skogsdungen vid stranden där Miki och jag var med Vesna i början av sommaren. Det var nästan tomt och de enda jag träffade var ett gäng jovialiska äldre män som satt i skuggan med sina metspön lutade mot en bekväm ställning. De frågade lite ceremoniellt vad jag önskade. Jag svarade att jag önskade bada och de pekade ett litet stycke vidare längs stranden. När jag kom ner till vattnet såg jag att det var precis samma ställe som Vesna och jag hade badat på sist medan Miki låg under en poppel och spanade efter änderna. Idag var han inte med för till fots från spårvagnen är det onödigt varmt för en hund i svart ullkappa, en hund som dessutom inte badar. Kanske tar jag med honom någon gång när hettan ger sig. Själva platsen tycker han ju om. Det är bara vägen dit som är svår.
Jag läste mycket lite och ägnade mig mest åt att simma och gå i och ur vattnet. Den lilla ön mittemot såg ut som vanligt och stränderna på andra sidan såg nästan helt tomma ut.
Och borta vid synranden höjde sig Medvednica, Zagrebs ”husberg”. Näckrosorna lyste gula och himlen var hög och blå.
Morgonen reste sig varm och jag fattade beslutet att ta mig till Bundek för ett dopp eller flera, men först gick jag morgonrundan med Miki. I Marijans grönsakshandel fick jag torkade plommon i gåva och Marijan lyssnade på historien om vår Europa-resa. Sedan satt vi en kaffestund på Simpas terrass bland barnfamiljer. Några av barnen hälsade försiktigt på Miki. Efteråt gick vi upp till oss och jag plockade ihop badsakerna och tog spårvagnen. Miki stannade hemma för att vila från värmen.
När jag kom fram till Bundek efter vandringen längs ”nasip”, fick jag syn på en skylt. Zabranjeno kupanje, stod det på den. Badförbud.
Besviken undrade jag vad som hänt och snart fick jag reda på att man hade mätt bakteriehalten i vattnet och funnit den för hög. För varmt och för lågt vattenstånd. Jag tänkte något om att vattenståndet brukar vara så här i augusti och att det inte varit varmare än andra år, men det ändrade förstås ingenting. Medan jag lät blicken vandra över vattenytan fick jag syn på en simmare mitt i sjön. Jaha.
Nå, jag slog mig ner under ett träd och tog fram ”Rat Krespel” som jag läser varv efter varv för att komma in i berättelsen, för att kanske så småningom översätta den. E. T. A. Hoffmann är inte lätt att få att låta svensk. Då och då kastade jag en blick in bland träden bort mot ”nasip” och stannade om och om upp vid domkyrkans vita dubbeltorn. Där bakom reser sig Medvednica.
Alldeles i närheten pågick ett barnkalas i träpaviljongen under de höga träden. Ballonger och ljud av röster vällde ut under taket.
Jag blundade lite och sträckte ut mig på handduken. Emellanåt tittade jag upp i askens krona. För det var väl en ask?
Miki och jag ligger respektive sitter i balkongrummet med nerfällda persienner. Utanför står solen i det folktomma kvarteret. Zagreb ligger i sommaride. Jag bläddrar bland bilderna från Rijeka och väljer några från den där heta dagen när jag gav mig av till fots för att undersöka hundstranden, även om Miki ju inte badar. Jag gick över Mrtvi kanal och ett stycke längs Brajdica. Solen stekte och jag anade att vägen nog fortsatte över en hårt trafikerad bro. För att slippa gå där i hettan och bilbrummet vek jag av ut mot hamnen. Jag gick och gick och kom in på ett område med förbudsskyltar. Det luktade starkt av fikonträd, tjära och något kemiskt. Jag smet in mellan några små hus i hopp om att hitta en genväg till vattnet där, men nej, jag insåg att jag måste vända, men vart? Efter lite snurrande runt skjul och buskar stötte jag på en brevbärare, som genast frågade mig efter ett husnummer. Jag svarade att jag inte visste men att jag undrade hur jag skulle komma till hundstranden. Brevbäraren ledsagade mig då längs en slingrig väg tills vi kom till det ena fästet av bron jag velat undvika. Det fanns ingen annan väg, så jag bet ihop och strävade över bron. Någonstans på mitten, där bron var som högst, mötte jag två kvinnor, mor och dotter kanske. De var svettiga men hade badhanddukar på armen, så jag frågade efter stranden, utan att säga något om hund. De pekade och sa att ja, det fanns en strand alldeles nära, men att den var ”divlja”, vild. Bra, sa jag och gick åt det utpekade hållet. Och inom kort var jag på hundstranden, en het och ganska ogästvänlig strand av stenblock och grus, med mycket få och små skuggställen. När jag såg den tänkte jag: Hit kan jag inte ta Miki. Och inte Eva heller för den delen. Men jag kan bada här.
Jag hittade ett till hälften kalt träd och där hängde jag upp min handduk som ett slags magert solskydd. Andra låg under paraplyer och hundarna var nästan hela tiden i vattnet. Jag insåg att om jag ville bada där, så fick det bli ett långt bad, för på stranden var det svårt att vara. Jag badade i två eller tre timmar med korta uppehåll, då jag låg på en klippa i strandkanten till mer än hälften nedsänkt i vattnet. Först svettades jag till och med medan jag simmade, men så småningom svalnade jag lite genom den ständiga blötläggningen.
Hur skulle jag ta mig tillbaka? Klockan hade blivit mer än två och att vänta på kvällssvalkan var ingen bra idé, för när skulle den komma? Nå, lite avsvalnad var jag, så jag bestämde mig för att försöka. Utan att torka mig drog jag snabbt på mig kläderna och klättrade upp till vägen som ledde till bron. Det gick och uppe på bron hittade jag ett lätt vinddrag, så jag tog mig fram ganska ledigt, visserligen snart genomsvettig men ändå med rätt lätta steg. Vid min sida såg jag slitna hyreskaserner och någonstans på höjden bakom dem anade jag en ortodox kyrka.
Jag tog en bild och tänkte att jag hade klarat det. Och det hade jag, för någon halvtimme senare var jag vid Mrtvi kanal igen och sedan var det inte långt till Žabica och vårt ”bo”.
