Samla solljus

Jag samlar sol inför vintern. Det kan man kanske inte, men jag gör det ändå. Just inför den här vintern måste jag. Mikis och mina rundor har blivit mycket speciella och om någon skulle gå efter oss skulle denna någon inte alls förstå eller helt och hållet förstå. Vi går mot solen, ibland måste vi gå baklänges för att det ska gå. Pašmanska följer vi från ”det nya hållet” och vid ”den rätta tiden”. Miki hittar bröd med nosen även om ögonen ibland bländas.

Och i den där vackra trädgården räcker blommorna tillbaka solens ljus. När bilden är tagen vänder jag ansiktet åt samma håll som blommorna.

Miki är inte lika fängslad av solljuset och värmen som jag, så ibland ställer eller sätter vi oss på varsin sida av linjen mellan sol och skugga.

Jag försöker tränga bort otäcka siffror och bilder och trist pappersexercis (jag kämpar för min plats i sjukvårdssystemet här och Đurđica är min heroiska medkämpe).

Vi följer solen

I dessa dagar följer vi solen, för att det är skönast (för mig i alla fall, Miki är ganska likgiltig för sådant) och för att det är ett sätt att inte bli galnare än jag är. Ja, jag gör allt jag kan komma på för att behålla eller återfå ett minimum av mental hälsa. Solen läker. Så nu väljer jag riktning på promenaderna efter solen och jag väljer tiderna efter solen och kaféerna också. Vid tolvtiden idag satt vi på ”gubbkaféet” Makao, som varken är fancy eller populärt. Vi tog det soligaste bordet längst ut i hörnet och där fick jag mitt kaffe och Miki sitt vatten.

Ja, Miki fick inte bara vatten utan sina gottor, som han beställde fram med hård och bestämd uppsyn.

Vi satt där ganska länge, ja, tills solen började vika runt hörnet och bli tunnare. Då reste vi oss och gick längs Olibska och sedan en snutt längs Rapska tills vi kom till Pašmanska, där vi gick rakt in i den bländande solen. Annars brukar vi följa gatan i motsatt riktning, men nu är detta det rätta hållet. Det är helt säkert.

Tillbaka i Savica šanci

Igår var en strålande dag (idag också egentligen men samtidigt en dag av kamp), åtminstone eftermiddagen och Gabi, Miki och jag använde den väl. Vi gick hela vägen ner till Sava och följde sedan floden ett stycke.

Vi gick tills vi kom till det där kraftverket (eller vad det är) med forsen nedanför, då vi såg några våghalsar kasta sig ner i kanoter. Jag lät inte Miki gå för nära kanten.

Efter det rundade vi ”kraftverket” och följde sedan nasip ett bra stycke. Nere vid bilvägen såg vi skyltar om att man skulle akta sig för att köra över sköldpaddor. Så hittade vi ett ställe där det var bekvämt att ta sig ner från flodbanken och vi var inne i (korv)sjöområdet Savica šanci med dess blanka vattenytor, öar med gräsplättar och träddungar. Och i bakgrunden fabriksruiner.

Mellan öarna löper små träbroar och vi korsade ganska många av dem.

Och hela tiden var vi nära vattnet, så Miki kunde dricka så ofta han ville.

Det var länge sedan jag var här, vet inte när, kanske när Londi ännu levde och orkade gå långt. Vi var ofta här då och på den tiden var allting vildare och liksom farligare.

Ur ”Come i cavalli che dormono in piedi” av Paolo Rumiz

Dagar utan sol eller utan eftermiddagssol brukar jag sova middag. Igår var en sådan dag (men den här där dagen har vi fått solen tillbaka) och Miki och jag låg på soffan och innan jag somnade läste jag några sidor.

Just nu är ”Come i cavalli che dormono in piedi” (Som hästarna som sover stående) av den triestinske författaren Paolo Rumiz min bok.

Baksidestexten visar att boken tar avstamp i första världskriget och hur de unga män som levde i det som idag är Italiens nordöstra hörn drog ut i krig på Österrike-Ungerns sida. Och vi läser hur de dog och glömdes vid fronterna långt borta i Galizien. (Den som förstår italienska kan se att det står en del annat också.)

Jag har inte kommit så långt ännu (sidan 66) men jag ser att författaren flyttar sig i tiden mellan nuet (boken kom 2014) och tiden för första världskriget och några av tiderna däremellan. Rumiz talar mycket om vad Europa är och var (främst under Dubbelmonarkin), vad Trieste är och var och om Italiens förhållande till Trieste.

Jag väljer, lite egensinnigt eller på grund av igenkänning, två på varandra följande sidor som på ytan mest handlar om tågförbindelserna mellan Trieste och resten av Europa eller Orienten, men under ytan handlar det om vad det har blivit av Europa och vad Trieste är för Italien. Här ser ni sidan 42, där jag har markerat ett par stycken som jag nu vill översätta eller i alla fall sammanfatta.

Det första markerade stycket översätter jag (lite hastigt):

”Jag åker naturligtvis tåg, för att resa är att drömma och jag bär på en galen längtan efter den gamla Orient-Expressen och train de nuit (nattåget) Ljubljana-Moskva med den rykande samovaren längst bort i korridoren. Jag ger mig av för att förbanna våra dagars tristess, för till och med under det kalla krigets dagar var det lättare att åka österut och järnvägsnätet korsade på ett bättre sätt floder, skogar och berg än i dessa hyckleriets tider, där trots alla proklamationer det finns mindre av Europa än för hundra år sedan.”

Nästa markerade stycke sammanfattar jag lite kort, det mesta går ändå att utläsa av namnen: Resenären, Rumiz själv, är på stationen i Trieste och vill köpa en biljett till Wien. Han får veta att det egentligen inte går eller att det är komplicerat. Han köper en tågbiljett till Udine och en bussbiljett Udine-Villach och en tågbiljett Villach-Wien Meidling. Och han vet att Paris, Prag, Berlin och till och med Rijeka och Split har försvunnit ur tidtabellerna.

Det sista markerade stycket handlar om ett franskt par som vill åka till Zagreb och de tror inte sina öron när man på turistinformationen säger att man inte kan åka till Zagreb från Trieste ”denna multikulturella stad, med hamnen och de historiska kaféerna, fartygen till Suez, denna centrala länk mellan Medelhavet och Centraleuropa, som i guideböckerna beskrivs som vår kontinents centrum. Alltsammans utraderat under de senaste tjugo åren.”

På sidan 43 kan vi läsa mer om de gamla rutterna och om allt som försvunnit, ”till och med den vackra stationen vid Miramare". Och till sist – och det har jag strukit under – frågar sig författaren vad Italien egentligen vill med Trieste:

”Och vi här, som Italien så väldigt gärna ville ha bara för att sedan låta oss bli helt avskurna från omvärlden.”

Paolo Rumiz är nog nästan okänd i Sverige och nu väntar jag på att något svenskt förlag ska vilja introducera honom.

I Vrapče igen

I fredags var jag på kontroll hos min fantastiske psykiater Aleksandar Savić i Vrapče igen. Det svåraste var resan dit, särskilt trängseln i stationens biljetthall, även om de allra flesta bar mask. Tågresan var inte heller något vidare men jag lyckades placera mig ganska strategiskt och jag visste att den var kort. Lättad steg jag av och stod sedan stilla en stund och lät människorna försvinna.

Efter att jag passerat genom tunneln gick jag sedan i sakta mak längs de små gatorna. Det råder en lantlig och vänlig atmosfär runt sjukhuset och vid horisonten ser man silhuetten av en utlöpare till Medvednica.

Jag var – avsiktligt – alldeles för tidig, så jag gick först en sväng i parken och hittade då en bänk som stod inbjudande mitt i solen. Där vill jag sitta, tänkte jag.

Med mig hade jag ett tunt häfte med dikter av Ady Endre på ungerska och italienska, som Alex givit mig från Ady Endre-föreläsningen på universitetet i Padova i januari. Jag läste några av dikterna på båda språken, ingen av dem kände jag igen från Ady Endre-konserten med Misztrál här i Zagreb i höstas. Dikten ”A Halál-tó fölött”/”Sopra il lago di morte” fanns bara på italienska men den läste jag flera gånger. Samtidigt tänkte jag lite nördigt att jag visste att ”tó” betyder ”sjö” och att ”halál” har med döden att göra.

Ci aggiriamo sopra il lago di Morte
uccelli alteri, coraggiosi, belli,
E dentro il lago enormi, disgustosi e pigri
voraci dalla testa di serpente.
E questo lago triste dal respiro freddo
lo chiamano anche Ungheria.

Tutto è perduto, periremo tutti,
ci tira giù il Lago di Morte: ci perderemo.
Invano possediamo animo, ardore,
amore, bontà e saggezza,
noi non ne avremo ragione:
l’Ungheria resterà un Lago di Morte.

Suggestiv och skrämmande. Vacker. Och bakom mig stod ett gyllene träd, kanske en ask, en ”jasen”, men det vet jag inte.