Bukarest – ett överdådigt mysterium

Dagen har varit så proppfull och förtätad att jag just nu inte kan plocka ut något enda enskilt minne utan hjälp. Allt sitter ihopflätat med allt med både hårda och burriga knutar som telefontrådarna verkar göra i vissa kvarter. Och Bukarest är ett skönt och överdådigt mysterium med plötsligt och lömskt uppdykande halkiga håligheter – inte bara under Ceaușescus förfärande mardrömsfantasi till palats. Jag stöder mig inför natten på några bilder från ”Caru’ cu bere” – Ölkärran. Här vet jag att jag har varit.

1. IMG_3920

2. IMG_3921

3. IMG_3922

Läs mer

hemma – borta

Igår kväll gick det vilt till här, vilt som så många andra kvällar och eftermiddagar och förmiddagar. Mikis žuta minuta är nästan alltid längre än en minut och den dyker upp nästan varje gång vi kommer in efter en promenad. Promenader tröttar inte ut utan livar upp. Miki far runt som ett krushårigt streck genom lägenheten, river av överkastet, slänger ner kuddarna, rullar iväg ”ulltäcket”, hoppar från möbel till möbel, kastar bollar och tuggben i luften, fångar upp dem, kastar igen. Och så plötsligt upphör rörelsen och kvar ligger sakerna och Miki själv ligger utslängd som en tappad ullkudde.

1. IMG_3892

Så ser en sida av vardagen ut och imorgon och några dagar framåt kommer den sidan inte att finnas för mig. Miki åker inte med till Bukarest, han ska bo tryggt hos Vesna och det blir hon som får uppleva kalabaliken. Och jag flyger först till Warszawa, eftersom man tydligen nästan alltid ska ta omvägar när man flyger, fast Warszawa är kanske rätt måttfullt som omväg. Det hade kunnat vara Paris eller Istanbul. Men lite konstigt är det väl ändå att det inte går att flyga direkt från Zagreb till Bukarest? Fast det är sant, Rumänien är inte särskilt närvarande i Zagrebs blickfång. Man intresserar sig – lite motvilligt – för sina grannländer och man blickar mot Tyskland och Österrike och det som man lite slarvigt kan kalla för ”västvärlden”…

Läs mer

Och efter allt detta – till Rumänien!

Under sensommaren har Miki och jag färdats hit och dit genom Kroatien och jag har nog sett mer av landet än någonsin förut. Vi har rest på egen hand, tillsammans med Vesna många gånger, och med Nilla har vi också gjort en hel del turer och ett par med Toma och några till. Vi har varit i Našice i Mikis slavonska hemtrakter, i Desinić och Klanjec i Zagorje. Och vi har varit på många ställen vid Kvarnerbukten: Jadranovo, Crikvenica, Bakar – det förtrollade Bakar, i Kastav, mitt kanske framtida hem, och i Hreljin. I Istrien på berget Učka. Och i Samobor, här strax intill. Och sedan alla färderna ner genom Centralkroatien: genom Turopolje, till Sisak, till Karlovac och till Hrvatska Kostajnica. Jag har säkert glömt något, men denna vimlande mängd av platser, sinsemellan så väldigt olika platser, tapetserar ännu mina drömmar.

1.IMG_3885

Men nu ska jag om någon dag ge mig av till ett land där jag aldrig varit förr. Resan går till Rumänien och närmare bestämt till den oöverskådligt stora staden Bukarest. Jag förbereder mig genom att läsa dikten ”Flanören” av den kroatiska poeten Ana Brnardić (i översättning av Djordje Žarković). Den handlar om den stora parken vid sjön strax intill platsen där jag ska bo.

Flanören
I Herăstrăuparken promenerar Döden
underskön, sorglös till sinnes
vit, överdådig
Himlen är öppen, den når
djupt ner i det förflutna

Jag sitter på en bänk omfamnad av sly
Ryggrad, en i barndomen bortryckt stjälk
Rösterna dämpas
Fåglarna gräver sig ner i marken
Sjön bakom mig en mustig soppa av alger
Ju mindre kropp, desto lättare tar den sig
genom nålsögat

Läs mer

Saša Stanišić – Mina damer och herrar…

Kanske förstår jag mig inte riktigt på ”PressReader”, men nog verkar det som om min recension av Saša Stanišićs novellsamling publicerades den 9 september i Hufvudstadsbladet. Nå, jag bestämmer mig för att det stämmer, så nu lägger ut den här hos mig:

1. IMG_3886

Saša Stanišić kom i tonåren som flykting till Tyskland från det krigshärjade Bosnien. Hans första roman handlar om en pojkes upplevelser före och under Balkankriget i den lilla staden Višegrad, som också är Stanišićs födelsestad. I den andra romanen ”Före festen” befinner vi oss i en by i Tysklands nordöstligaste hörn. Huvudpersonen där är själva bygden och dess kollektiva stämma slukar de enskildas tal eller binder samman rösterna till en väv.

Stanišićs första novellsamling ”Fallensteller” – en Fallensteller gillrar fällor – har på svenska fått namnet ”Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig!” från en scen i bokens första novell. I den möter vi den gamle Ferdinand strax innan han på en estrad i sågverket, där han arbetat i hela sitt liv, ska utföra sitt trollerinummer. Vi får aldrig veta hur det gick med trolleriet, men lite hopp strör berättaren in alldeles i slutet. Och brorsonsonen hoppar in i den magiska lådan och vi låter gärna undret ske.

Den här nya kortare formen hindrar inte att vi känner igen det ymniga berättarflödet från romanerna. Samma glada virtuosa lek och bollande med perspektiv, röster, stämningar och ord här som där, fast nu ännu vildare. Det går inte att avkopplingsläsa, minsta lucka i uppmärksamheten kan göra att man missar ett viktigt spår. Här krävs en läsare som håller hårt i texten. Översättaren Christine Bredenkamp sitter rak i båten och tappar aldrig greppet om ordvimlet i de vilda brottsjöarna, inte ens i berättelsen om biljardsalongen, där den magnifike, härligt tragiske segraren, den store tunge ryssen växer fram inför oss ackompanjerad av en framassocierad upplevelse av en scen ur en operaföreställning:

”Den ännu-icke-döde sätter i gång igen, lalaaa, förlåter sin mördare, eller kanske inte, och det vore ju fint för en gångs skull, att inte förlåta. ’Skjut en gång till!’ vill jag ropa till den andre, men jag är där i sällskap av en dam som älskar opera, fast hon säkert inte är äldre än fyrtio. Så jag är tyst, och den blivande mördaren erbjuder den odöde en ångerfull kram, och sedan sjunger de, herregud min skapare, en duett, en lovsång till deras en gång så stora vänskap, och när det är över faller ridån och alla applåderar hänfört, jag med, och sedan säger mitt sällskap, wow, det där var intensivt, hur ska de kunna toppa det efter pausen?”

Ibland blir ljudnivån i texten så hög att jag nästan inte vågar ta med mig boken ut bland folk. På sidan 38 tutar allt, först vanliga bilar och lastbilar, men strax tätnar tutandet och stiger i ett hejdlöst crescendo, till och med kex tutar. Föreställ er tutande kex och ni skriker av eufori!

Novellerna om Georg Horvath, en äldre affärsjurist, hör till dem jag tycker allra bäst om. Den första handlar om hans flygresa till Rio och den har jag förälskat mig. Novellen älskar nog också Georg Horvath i all hans skröplighet och lite löjliga skurrilitet. Under resan undrar han mycket över hur han ska benämna olika fenomen. Heter fönstrens solskydd också ”solskydd” på natten? Vad kan man kalla en storstads ljus i mörkret? Han funderar också över ”huvudsakerna” i sitt livs olika skeden: spännande projekt, Regina, det höga gräset på lantstället… Och han tänker på saker Regina tycker att han gör fel, till exempel när det gäller vikande av filtar: han ”vek ihop filten, så att Regina blev tvungen att vika om den”. Och tanken på filtvikandet för vidare till flygplansfilten, som han viker ihop, möjligen felaktigt.

”Den tycks honom helt meningslös. Tunn är den. Borstig liksom. Han kan inte dra sig till minnes att han använt den. Georg Horvath är en stor man, Georg Horvath fryser inte. Georg Horvath tycker om borstigt.”

Om ni inte förälskat er i Horvath vid den här sista meningen, så vet jag inte. För övrigt gömmer han sedan filten i en medpassagerares väska. Och sedan följer historien om taxifärden från Rio till det tänkta målet. Först möts han av en sovande taxichaufför med skylten ”Horwath” i knät och under färden som följer slingrar sig förlopp där Horvath och Horwath byter av varandra som huvudpersoner. Mest rafflande blir beskrivningen av Horvath i Rumänien på en märklig konferens på en märklig plats, ett absurt palats med ett virrvarr av lönndörrar och svängväggar där orden ”groteskul” och ”kafkaeskul” blir till en sprakande kulmen.

En annan novellgrupp är den om berättaren och vännen Mo. De befinner sig på en resa genom Europa: En gång möter vi dem genomblöta på en flotte på Rhen bland kristna människorättsaktivister ditförda av Mos uppflammande känsla för aktivisten Rebekka. Längre fram på resan är de i ett galleri i Stockholm, där en målning av en syrisk surrealist ställs ut. Texten leker hårt och rått med vårt konventionella hyckleri och samtidigt rasar vi genom textmassans olika lager och det hela blir till sist till en underbar illustration av vad surrealism är. Och så får vi på sidan 87 veta något kanske oväntat om berättaren. Det sista avsnittet om duon innehåller den här fantastiska passagen: ”Hon spelar alphorn och didjeridu samtidigt. Mo och jag vet inte hur vi ska röra oss till det. Det är alltid så när kulturer möts, man vet inte hur man ska röra sig.”

I novellen ”Fabriken” är vi bland herdar någonstans uppe på bergskedjan Romanija i det inre av Bosnien eller i hjärtat av sägnernas gamla Illyrien. Här blandas poesi med skämt och politik och herdarna har mycket dåliga tänder. De berättar för berättaren om den aldrig färdigställda fabriken:

”Fabriken, säger de, harklade sig för evigheter sedan. Vad betyder det, frågar jag, hur harklar sig en byggnad, skojar ni med mig? Vi hörde det, säger herdarna, vi var där. Vi satt i lä vid murarna och spelade kort. De härmar gärna för mig hur harklandet lät.”

Berättaren lyssnar och vänder inom sig på det sagda: ”Jag talar herdarnas språk, men jag förstår inte vad de förstår.”

Den allra sista novellen, ”I detta vatten sjunker allt”, har ett lågmäldare tonfall än de andra, de uppsluppna skämten är borta och i den tycker jag mig ana en oförlöst smärta. Kanske hör den inte till samlingen, kanske är den ett utkast till en kommande roman…

°°

Saša Stanišić
Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! 2018
(Fallensteller, 2016)
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Weyler

Läs mer

Morgonsol på Simpa

Även om jag egentligen borde skynda mig att göra allt det jag inte hunnit under den senaste tiden, så gav jag mig lov att sitta på Simpa en stund imorse. Miki och jag hade varit och köpt kiselo vrhnje i Veronikas ost-kiosk och när jag såg Simpas terrass ligga insvept i ett mjukt solljus, så tänkte jag att det visst skulle passa med en liten paus som inledning på dagen. Vi klev upp på den ännu tomma terrassen – det var fortfarande tidigt, i alla fall om man tänker på att det är söndag – och Gabriel, Ivans brorson, kom ut och tog min beställning. Miki, den lille jägaren, intog sin spanarposition och lät blicken finkamma ”parken”, särskilt hörnet med bambusnåren på gränsen till Kina-restaurangen. Där håller katterna ofta till. Själv tittade jag mest på björken och solstrålarnas lek över barken och löven. Jag tänkte mycket klart på ingenting och ingenting oroade mig.

1. IMG_3877

2 .IMG_3878

3. IMG_3879

Läs mer