Genom snön – Varlam Sjalamov

Idag väljer jag att vända blicken från mitt eget liv till den första delen i Varlam Sjalamovs ”Berättelser från Kolyma”. Läs Sjalamovs ord och glöm inte att detta har hänt.

1IMG_3098

”Genom snön”, den första delen i ”Berättelser från Kolyma”, börjar med en bild av vad en författare är. Fast inte vilken författare som helst utan en författare som har vandrat de långa isiga vägarna genom helvetet i Kolyma och efter det måst skapa sig ett nytt språk. Kapitlet med den här bilden heter ”Genom snön” och huvudpersonen är en man som är förgångaren vid upptrampadet av en väg genom snön. ”En man går i täten, svettas och svär, han orkar knappt röra fötterna framåt och sjunker ideligen ner i den lösa, djupa snön.” De följande raderna återger mannens hårda, närmast ofattbara kamp och vi ser att han är den förste och att han är ensam. ”Mannen söker själv ut ett riktmärke i den snövita oändligheten: en klippa, ett högt träd – mannen styr sin kropp genom snön som en rorsman styr skeppet från udde till udde utmed floden.” Efter det går andra män i bredd och trampar upp ett slags väg, ingen får trampa direkt i den förstes spår, då blir det bara gropar. Nästa fas är att vägen används av fler. Och i kapitlets slutrad läser vi: ”Och på traktorerna och hästarna färdas inte författarna, utan läsarna.”

Skriften i boken har gått genom döden, genom kölddöden, genom svältdöden, genom smutsen och förnedringen, de ständigt återkommande övergreppen och den totala vanmakten. Och bokens texter bär alla två ”ränder”: de ständigt på nytt uppsprickande skörbjuggssåren och spåren efter förfrysningarna – tår och fingrar mister livet, kropparna dör bit för bit och själarna skrumpnar undan.

Vart och ett av de ofta mycket korta kapitlen avbildar ett splitter ur fångtillvaron i de nordligaste sovjetiska lägren vid guldgruvorna i Kolyma. Hungrande, frysande, illa klädda män arbetar ofta sexton timmar per dygn i gruvorna. Upp till hälften av de återstående timmarna används till transporter, uppställningar, visiteringar och bestraffningar. Många av de svagare som bara kommer åt sovplatser nära golvet fryser ihjäl under de få sovtimmarna. ”Upptill var det varmare, men också där frös håret fast vid kudden under natten.”

Kölden och hungern är de stora förstörande krafterna som alla måste försöka värja sig emot. Om någon dör bredvid en på britsen försöker man dölja det åtminstone för en dag för att skrapa åt sig den där extra ransonen som kanske blir skillnaden mellan liv och död. Men kölden är värst och under den långa vintern når den ibland under sextio minusgrader. ”Kylan som förvandlade spottet till is i luften letade sig också in i människosjälen.” Och då och då skjuts någon ihjäl, ibland efter ett upprop till arkebusering, ibland utan.

Efter kölden och hungern, om vi vänder blicken från ondskefulla människohandlingar, så är kanske lössen den värsta och mest ihållande plågan. Huden är sönderklöst på nästan alla fångarna och sömnen bryts isär av klådan trots den totala utmattningen. Men någon gång finner man på medel mot luspinan, som när man stoppar ner underkläderna under jorden. ”Den evigt frusna marken tinade upp så pass under sommaren att man i alla fall kunde gräva ner underkläderna.”

Den finns en överklass bland fångarna och det är de kriminella, alltså sådana som befinner sig i lägret på grund av vanliga brott, inte på grund av att de på ett eller annat vis inte passar regimen. De kriminella kallas gärna ”folkets vänner” och jag påminns om uttrycket ”de socialt närstående” från Solzjenitsyns lägerskildringar. ”Folkets vänner” åtnjuter många privilegier eller skaffar sig dem med våld eller list. Andra fångar svälter eller fryser ihjäl som en följd av dessa privilegier.

Gång på gång dyker devisen ”Arbete betyder heder, ära, duglighet och tapperhet” upp. Den finns över alla lägeravdelningars portar och varje dag dör människor av detta arbete. Hand i hand med denna devis går begreppet ”normen”, en favorit i många kommunistiska diktaturer. Normen är ett slags utstuderad aritmetik som handlar om hur mycket arbete i förhållande till hur lite näring och värme som man kan pressa ur en människa utan att hon dör helt. Ofta räknar maktens aritmetiker fel och om och om igen är det någon som betalar med sitt liv.

Sjalamov återkommer ett flertal gånger i texten till att en människa inte kan behålla sin mänsklighet under dessa vidriga villkor, att vänskap inte kan finnas, att ingen kan vilja hjälpa någon annan i denna bottenlösa nöd. Och jag läser i Sergej Lebedevs efterord något om att Sjalamovs ”Gulag är dödens rum, inte livets (om än det ringaste) som hos Solzjenitsyn”. Men hur verklig är den här skillnaden mellan de två författarna om man håller sig inne i deras lägerskildringar? Jag undrar och minns liken som användes för att täta barackväggen i Solzjenitsyns Kolyma och jag läser ett par rader hos Sjalamov som lyder så här: ”Såväl mina kroppsliga som själsliga krafter visade sig starkare än jag trodde – i denna stora prövning, och jag är stolt över att jag inte sålde någon, inte skickade någon till döden, till förlängt straff, att jag aldrig skrev en angivelse mot någon.” På några ställen i texterna här sipprar lite ljus fram, även om han som skrev dem aldrig återhämtar sig efter lägeråren.

Ur Sjalamovs berättelser flödar en sällsam poesi och han nämner företeelserna vid deras sanna namn och pulsen eller rytmen är i takt med det han säger. Han talar om döendet med döendets röst: ”Det var underbart att inte behöva skynda, att han kunde tänka långsamt. Och utan brådska tänkte han på den storslagna enformigheten hos rörelserna i dödens närhet, på det som läkarna hade förstått och beskrivit före konstnärerna och poeterna.” Och: ”Livet gick in och ut ur honom, och han var döende.” Som i ett slags omkväde återkommer han varv efter varv mitt i den djupaste misär till den karga nordliga naturen och då särskilt till den lilla magra dvärgtallen, som känner både vinterns och sommaren ankomst långt före alla andra. Den lägger sig inför vintern och reser sig inför sommaren och den är en profet. ”Nej, den är inte bara en väderprofet. Dvärgtallen är hoppets träd, det enda vintergröna trädet i Yttersta Norden.” Och Sjalamovs ord är starkare än han själv.

°°

Varlam Sjalamov
Genom snön, 2018
Översättning: Ola Wallin
Förlag: Ersatz

Läs mer

Landshut och den tänkta skiljevägen

På vägen mot Freising for Miki och jag förbi Landshut, en liten stad i Niederbayern, som jag har en märkligt fast anknytning till, fastän jag (nog) aldrig varit där. Jag såg egentligen inget av staden, en glimt av stationen var det enda jag fick.

1IMG_2948

När jag var tretton år fick pappa ett utlandslektorat där eller så sökte han det i alla fall, jag minns inte exakt. Det blev ett samtal i familjen och mamma ville inte flytta igen och inte mina syskon heller. Det var bara pappa och jag som ville till Landshut och se något nytt. Och vi var i minoritet, så det blev aldrig. Jag minns känslan av äventyr och dess slocknande.

Senare har jag då och då tänkt på Landshut som en skiljeväg i mitt liv, en hypotetisk skiljeväg. Jag har tänkt på vilken annorlunda och så mycket mer bayersk tyska jag skulle ha talat idag om jag bott där under låt oss säga två tidiga tonår. Och kanske hade jag tänkt i andra spår, haft andra bilder i huvudet och kanske hade familjens väg och hela min livsväg fått en annan sträckning. För svänger man av så är det verkligen inte självklart att man sedan svänger tillbaka. Alla förändringar innehåller mer än ett frö till större förändringar.

Landshut är för mig en symbol för något som inte skedde. När jag tänker på Landshut tänker jag alltid på detta stora ”om”, på dess mumlande och rop om möjligheterna när dörrarna öppnas.

Läs mer

Tivoli – vid resans slut

Från Freising reste vi till Ljubljana. Den färden hade bara en kritisk punkt och den var vid München Ostbahnhof. S-Bahn från Freising var försenad och jag tänkte att nu kommer vi inte att få ihop det, min plan har varit för sorglös. Men så visade det sig att tåget mot Zagreb också var försenat, så ordningen och balansen återställdes milt och liksom motståndslöst inne i något mjukt. Tiden ställde om sig till oss och världen låg vänligt stilla i väntan på våra steg och önskningar. Tåget kom in och vi klättrade upp och steg in i en kupé med en man och en kvinna. Kvinnan kom sedan att stiga av i Salzburg, men mannen blev vår reskamrat ända fram till Ljubljana, där vi enligt planen kom att stiga av. Under den gemensamma resan fick vi veta ett och annat om varandra. Mannen berättade att han var född i Slavonien – att han var slavonac precis som Miki – men att han sedan länge bodde i Heilbronn. Han talade en för mig rolig schwabiskklingade dialekt som han då och då med en blinkning stoppade in ett kroatiskt ord i. I Ljubljana tog vi ett hjärtligt avsked och efter lite krångel hittade jag Igor på den vanliga platsen bakom stationen. Och så nådde vi huset vid Tivoli och kvällen rullades upp och vi satt vid bordet bland alla ostar, korvar, frukter och brödstycken med höjda vinglas och gick igenom våra senaste böcker och färder och funderingar. Någonstans dök Harry Schein upp i samtalen och jag vet inte hur men där lyckades vi bli lite arga på varandra, så Harry Schein förföljde mig sedan in i drömmen. Och någonstans under denna kväll klev min svartkrullige lille slavonac utanför takterrassens räcke och kikade ner i trädgården från kanske trettio meters höjd. Stel av skräck slet jag in honom till rätt sida och efter det stängdes dörren till terrassen.

Morgonen därpå gick Miki och jag en runda i Tivoliparken. Vi gick bort mot fältmarskalk Radetzkys alltid lika sommarlätta ljushyllta slott och bland träden anade vi det nyrenoverade Schweizerhuset. I mitt huvud studsade ”Radetzkymarsch” hit och dit enligt en egen hemkokt melodi, som jag inte kan återge.

1IMG_3007

Och vi gick bland krukorna med de exotiska plantorna i parken. Lite senare på dagen kom vi att gå samma väg med Igor och då fick jag höra lite om växternas historia och Igors förhållande till dem. Men i morgonljuset var plantorna bara gröna och utan någon särskild historia. Miki luktade på det han ville.

2IMG_3013

Några steg utmed näckrosdammen tog vi också och jag undrade om Miki kanske ändå skulle tycka att det var värt att hoppa i, men nej. Den drömska bilden här är från eftermiddagen och den efterföljande rundan med Igor. De två promenaderna sjunker i minnet in i varandra och blir till en och förenar sig sedan med alla de föregående. Kanske går jag i tanken alltid runt i Tivoliparken. Det finns sämre vägar att gå, det lovar jag.

3IMG_3014

Läs mer

Tillbaka i Flensburg

Pärlorna har visst blandats i resans blå skål, så ordningen blir kanske inte tidsenlig, fast halsbandet går ju runt och en cirkel har ingen början, inget slut. Jag plockar upp Flensburg, Flensburg från hemresan. Miki och jag lämnade Varberg på morgonen och for med tåget ner längs den västsvenska kusten. Nej, jag minns inget särkilt från det, men jag tittade säkert ut över havet ibland. Någon gång i början av eftermiddagen kom vi till Köpenhamn, köpte biljetter till Flensburg och gick lite ut och in från stationen, åt lite, drack lite och så klev vi på tåget mot Fredericia. Utanför fönstret såg jag sedan gröna danska bukter, broar, vatten och så nådde vi Jylland och lite senare Fredericia. Där var det hett på stationen och stor trängsel och tåget försenat. Miki vantrivdes och visade det förfärande tydligt och jag gick hit och dit sökande efter lugn utan att förlora uppsikten över händelserna på perrongen. Miki försökte gång på gång att smita ut baklänges ur kopplet, men jag klämde fast honom mellan knäna. Så kom vårt tåg och vi steg på och efter en liten stund och några krumbukter lägrade sig friden över oss. I kvällningen nådde vi Flensburg och vi kom till vårt hostel innan de stängde, med ganska tunn marginal. Jag tänkte på uppresan när Alex varit med och allt varit så lätt och roligt. För att få åtminstone ett återsken av den glädjen valde jag att äta kvällsmat på samma innergård som då. En svart katt skapade lite farlig spänning, men annars var det sig likt.

1IMG_2808

Och jag beställde Matjes nach Hausfrauenart som sist och det var lika gott som sist. Två gånger på en sommar kan man äta det.

2IMG_2810

Sedan gick vi mellan de vita husen längs gatan ner till Förde (fjorden, fjärden) precis som förra gången. Jag tittade över vattnet till andra sidan och Miki följde sina luktspår.

3IMG_2814

Ganska snart vände vi tillbaka till vårt härbärge och sjönk ner på bädden, Miki vid fotändan. Luften i rummet stod stilla och lastbilar bullrade förbi på gatan utanför, men snart somnade vi ändå. Vi har båda god sömn. Natten gick och så blev det morgon och vi gick ut i parken mittemot. En stund stod vi vid grodfontänen och jag beundrade grodans runda skuggspegelbild i vattnet.

4IMG_2819

Miki klättrade upp på kanten och försökte sedan nå ner för att dricka, men lyckades inte. Men som ni vet kom han två dagar senare i Freising att uppnå det målet. Det är en stor sak att dricka ur fontäner, särskilt om de är djupa och har höga kanter.

5IMG_2820

Läs mer

Freising

För vår resa söderut valde jag ut Freising som anhalt efter Naumburg. Avståndet är inte så stort, men med vår Quer-durchs-Land-Ticket, som man bara får åka regionaltåg med, var det kanske på gränsen för Miki. Men vi klarade det och jag har glömt de flesta nästan-katastroferna från den sträckan. Minnets tvillingbror glömskan suddar flitigt och mjukar upp kantigheterna. Jag valde Freising för att staden inte är så stor (44 000) och för det ändå är en riktig stad med historia och stadsliv. Vi nådde visserligen inte upp till Domberg med Dom St. Maria och St. Korbian, men vi såg mycket av centrum längs Obere och Untere Hauptstraße.

När vi steg av tåget ganska utmattade kom vi först lite fel på grund av stora ombyggnadsarbeten med jättelika klargula kranar. Vi gick lite hit och dit över olika broar och tittade ner i floden Isar eller något mindre vattendrag. Det var hett men inte lika mördande som i Naumburg, då och då kände man en lätt fläkt. Jag frågade den ena efter den andra efter vägen till Bayrischer Hof, där vi skulle bo, och så småningom nådde vi Marienplatz med Rathaus och Stadtpfarrkirche St. Georg och mitt på Marienplatz stod en Mariensäule, som sig bör i en bayersk stad.

1IMG_2952

Vi hittade vårt boställe strax intill och jag krängde av mig ryggsäcken i rummet och tvättade händerna och gav Miki mat och vatten. Och så var kvällen i staden vår. Vi gick längs Untere Hauptstraße till dess slut och fann en passande plats för mig att inta min kvällsmat på, nämligen Wirtshaus Weißbräu Huber eller snarare dess Biergarten. Nej, jag ska inte berätta vad jag åt eller drack, men så här såg det ut från vårt bord.

2IMG_2955

Efter maten gick vi en runda och kom att passera över diverse små broar igen. Plötsligt fylldes luften av dånet från stadens kyrkklockor. Bara bayersk-katolska kyrkklockor kan låta så. Jag kände igen det stormande ljudet från barndomens somrar.

3IMG_2972

Miki, som egentligen sällan är törstig och oftast bara tar ett par sparsamma klunkar när jag serverar honom vatten, fann en brunn som måste ha haft ett särskilt vatten eller så var det spännande att hänga huvudstupa från kanten. I alla fall drack han länge där och krafsade expertmässigt med ena framtassen i vattnet för kontrollera något och i vattnets spegel såg han kanske sitt ulliga huvud.

4IMG_2978

Det blev läggdags och vi sov som stenar fram till morgonen. Före min frukost gick vi en runda ”åt det andra hållet” och hamnade nästan genast utanför staden på en väg i en bok- och lönnskog längs en stig som sökte sig allt högre. Ja, vi gjorde en mini-bergsbestigning innan vi vände tillbaka till Bayrischer hof och mitt frukostbord på gården på baksidan.

5IMG_2997

Läs mer