Madeleinekaksupplevelser

Låt mig berätta något om mina två senaste madeleinkaksupplevelser. Den första är mycket vag men stark och handlar om lukterna i trapphuset här. För några dagar sedan när jag öppnade lägenhetens ytterdörr kom en svag lukt in i näsan på mig, men trots att jag inte alls hade kunnat beskriva för någon hur det luktade, så var jag helt säker på att jag varit med om den lukten tidigare och jag kände ett styng av sorg och saknad. Nej, lukten förband mig inte med något i tiden avlägset minne, utan med ett på ett annat sätt fruktansvärt avlägset minne. Känslan famlade och jag anade eller förstod att det var ett minne från Londi-tiden, ett minne från den första Londi-tiden här på Hvarska. Jag kände, jag vet inte hur, att Londi inte varit så gammal då än, när jag mötte den här lukten först. Lukten kom från en tid av lätthet och sorglöshet, men som minne kastade den hårdhänt ner mig i förlusten.

Den andra upplevelsen av det här slaget – fast helt annorlunda – kom över mig idag när jag gick från Miramarska mot universitetet längs smågatorna och fotvägarna som löper lite oregelbundet där. Just när jag rundade ett hörn mellan en fotväg och en liten gata, som jag inte vet namnet på, kanske heter den också Miramarska, fast det inte är samma gata som den stora raka Miramarska, kände jag igen mig på ett omstörtande sätt. Jag tog ett steg eller två tillbaka och tog en bild.

Jag kände igen det slitna hörnet eller den flagnande putsen eller fönstrens form eller luftrummet mellan husen eller något med trottoaren… Plötsligt var jag tillbaka i Greifswald i början av 1980-talet. Febrilt grubblade jag över gatans namn. Två av mina studenter bodde där då och jag hälsade en gång i hemlighet på dem och ingenstans skrev jag upp adressen för att inte riskera att kompromettera dem. Senare kom jag att misstänka att de nog hade ett uppdrag med mig och att de nog inte var i fara, i alla fall var inte jag faran. Märkligt nog har jag nu kommit på namnet på gatan: Steinstraße. Ja, och kanske ännu märkligare: när jag nu tänker på den där kvällen, den där trappuppgången med de slitna och sneda plattorna och den knarrande trätrappan, så grips jag av ett slags nostalgi eller vemod. Nu har ni alla möjligheter att missförstå mig, ja, dörren till missförstånd står vidöppen. Någon undrar om jag kanske tyckte att det ändå var ganska bra i DDR och om alla negativa beskrivningar av landet kanske är överdrivna. Nej, svarar jag, nej, det är inte det jag menar. Jag vill bara säga att livet är mycket större än diktaturer och ondska och att det jag håller av ur mitt östtyska liv hör till de där trånga undangömda nischerna. Som jag sa i ett annat sammanhang: det fanns kvällar, det fanns vänner, det fanns kärlek och längtan också där.

It is always time for Schnaps

Bra bild, eller hur? Nå, i den här passagen har Zlatko sin kopieringsbutik och det är Zlatko det ska handla om nu.

Det är Đurđica som berättar och vi sitter på Darkos terrass en av dessa morgnar. Jag ger ordet till Đurđica:

Du vet vem Zlatko är, va? (Ja, det är klart.) Hans syster bakar sådana där licitar-hjärtan och hon brukar ha ett stånd – ibland här ibland där – där hon säljer dem. Någon gång under hösten var det något storpolitiskt möte i Arena Zagreb och Zlatkos syster hade sitt stånd med licitar-hjärtan där utanför. Grannen sålde rakija. Den ena dagen kunde syster inte komma, så Zlatko hade tagit hennes plats i ståndet. Plötsligt ser han Angela Merkel komma gående några steg bort. Han hör henne säga på engelska till mannen som går bredvid henne: ”But it is not time for Schnaps now…” Zlatko kliver då fram till Merkel och säger: ”It is always time for Schnaps.” Merkel ler och vänder sig till mannen i rakija-ståndet och beställer tre, en till sig själv, en till sitt sällskap och en till Zlatko. De skålar och skrattar tillsammans och nu vet alla här i kvarteret att Zlatko druckit Schnaps med Merkel.

tillvarons lömskhet

Plötsligt föll ett skred av arbetsuppgifter över mig från olika håll. Ja, strejken är över och så vitt jag kan se så har utfallet blivit ganska bra. Lärarnas status och löner höjs, även om förloppet är ganska utsträckt. Gott så, men här sitter jag under berg av saker som borde varit gjorda igår eller ännu tidigare, fast då visste jag inget. Jag tänker på tillvarons försåtlighet och jag är argt trött. Och nej, jag tänker inte berätta några detaljer.

För några timmar sedan stod jag på Miramarskas spårvagnshållplats och spanade rakt framåt hemåt. Och nu sitter jag utpumpad här vid mitt bord. Ända från det jag kom hem har jag slitit med texter och planer och formuleringar, utom vid de korta uppehållen för Miki-rundor. Jag har varit som en jämn ström över marken, som en gräsklippare eller en köttkvarn. Och mitt i kampen med lektionsförberedelser och textgenomgångar, så sprang jag på Alida Bremers text om Handke och hans hala slingriga lömskhet. Och då måste jag läsa och tala. För ibland är tiga inte guld.

Missmod, vankelmod

Kvällen är småkylig men dagen har varit ljus och solig. Jag har ätit en god och rik middag med vin och rakija till hos goda vänner och nyss var jag ännu glad och uppsluppen, men med ens känns det som om jag går i uppförsbacke, även om marken Miki och jag nyss drog en runda på var nog så plan.

Lite villrådigt försöker jag orientera mig bland mina plikter. Miki ligger bortvänd på ulltäcket, där finns ingen hjälp att hämta. Lärarstrejken pågår fortfarande för regeringen har bara gått lärarna halvvägs till mötes. Jag märker att de flesta av mina kolleger på filosofiska fakulteten har lagt ner sin sympatistrejk och jag kommer också att återgå till arbetet; nu har jag bestämt mig. För att ge studenterna valmöjlighet har jag skrivit till varje grupp och sagt att jag har undervisning igen, men utan frånvarokontroll, så om någon vill strejka, lägger jag mig inte i det. Men den bleka olusten kryper vagt i mig och jag kan inte hitta tillbaka till den där stora hisnande känslan jag hade med Ady Endres dikter.

Jag söker mig tillbaka till E.T.A. Hoffmanns berättelser, men jag vet att jag egentligen inte har tid, för nu blir det hetsigt fram till jul. Då kan man inte översätta sådana vilda texter. Och jag hittar inte riktigt glädjen och hittar jag den, så pinas jag av tidsbristen, fast jag tjuvtittar in i ”Die Abenteuer der Silvester-Nacht” och översätter på prov och liksom mothårs mot allt det där sega en rad: ”Vindflöjlarna på tornen gnisslade, det var som om tiden hörbart rörde på kuggarna i sitt eviga fruktansvärda urverk och snart skulle det gamla året som en väldig tyngd dovt rulla ner i den dunkla avgrunden.”

Under lövverket (lombok alatt)

Också idag lyser solen, men det är kallare och ja, var inte oroliga, jag ska behålla mina fortsatta ungerska försök för mig själv.

Härom dagen undrade någon varför jag plötsligt håller på med ungerska och om jag inte äntligen borde försöka få ordning på min kroatiska i stället. Jag sa ingenting och tänkte på när någon annan en gång frågade om jag struntar i människor, jag bryr mig ju så väldigt mycket om hundar.

På gatan hittade jag nyss en tunn grå fjäder och med den tänker jag nu sopa bort alla sådana frågor och påståenden. Livet är inget nollsummespel eller något stort mullrande ”antingen – eller”. Många ting kan finnas sida vid sida utan att stjäla det minsta av varandra. Kanske föder sidståendet till och med nya ting.

Och det är vackert bakom björkarnas guldgardiner.