Igår kväll strax efter att vi hade gått och lagt oss – jag läste i ”La miglior vita” och Miki låg och småslumrade vid mina fötter – ryckte byggnaden till och Miki flög ner på golvet och jag efter. Först tittade jag ut genom fönstret, men inga människor, sedan tittade jag på ”potres” i datorn och ja, det stod att det just varit ett skalv här i Zagreb men inga siffror. Jag täckte över datorn med en filt och gick och la mig igen. Miki kom efter och la sig tätt intill mig. Han spanade och vred på öronen, men så släckte jag ljuset och ganska snart somnade vi. Ja, jag är rätt säker på att Miki också somnade. På morgonen fick jag veta att epicentrum varit i Markuševac strax utanför Zagreb och att det var 3,1 på Richterskalan. Inte så starkt alltså men nära. Det var det kraftigaste skalvet jag känt sedan den stora jordbävningen i Banija (några mil söder om Zagreb) strax före nyår. Men kanske vänjer man sig, i alla fall om man bor i ett någorlunda stabilt hus. På morgonrundan kändes allt som vanligt och när vi kom till den underbara trädgården ”Mali raj” satt den vita katten med den svarta mössan där och blinkade sömnigt bakom tulpanerna. Miki bestämde sig för att försöka forcera stängslet…
videon gick tyvärr inte att visa här, men finns på min tills vidare öppna facebook
Imorse när jag tittade på nyheterna såg jag bland de textade kortnyheterna att Antonio Guterres angående klimatet säger: ”Na rubu smo ponora”. Alltså att vi befinner oss vid avgrundens rand. Jag tänkte då på lämmeltåg eller på myterna om lämmeltåg – vet inte riktigt vad som är sant eller ej med dessa kollektiva självmord.
Och så gick Miki och jag ut och tankarna rullade vidare snabbare, för tankarna blir ju rörligare när man rör sig: Genom årmiljonerna har ju både klimat, världsdelars placering och mycket annat skiftat på den här planeten. Nu pågår tydligen vissa större förändringar och man talar mycket om att människan är en av orsakerna, kanske den största. Där jag går funderar jag över om människan är en del av naturen/världen eller om människan verkligen är något annat. Och vilket tänkesätt är för övrigt mest arrogant? Att vi är djur bland andra? Eller att vi är något helt annat? Nu säger någon kanske att det inte handlar om arrogans utan att planeten är i fara. Men är planeten – som planet – verkligen i fara? Det som är i fara är väl på sin höjd det som är viktigt för oss människor. Arter kommer, arter försvinner. Det människan vill är att planeten ska vara beboelig – gärna på ett behagligt sätt – för människor och varelser som i någon mån liknar oss. Varelser som i grundläggande avseenden skiljer sig från oss bekymrar vi oss nog inte så mycket om. Kan det vara så att det som för oss som art ter sig som destruktivt eller är destruktivt, är ganska likgiltigt för planeten i sig och dess fortsatta existens? Men för människan – som begåvats med denna otäcka föreställningsförmåga – är det svårt eller outhärdligt att inte se någon framtid för den egna arten. Hon vill bygga…
För fem år sedan skrev jag en kort text om det underliga namnet ”Lonely Planet”:
Tanken gör sina egna resor. Och kroppsligen far jag hit och dit med stadens spårvagnar och tanken åker med. Den är som ett oändligt rep, alltid fästat vid mig. Och nu tänker jag på Lonely Planet, detta märkliga namn på, ja, på vad? Resehandböcker? Är det världen som är ensam i universum? Eller finns dessa alltmer detaljerade och preciserade böcker – eller appar kanske snarare eller något annat papperslöst eller -fritt – med allt hemligare tips för att så många resenärer är så ensamma eller tvåsamma eller gruppsamma att de aldrig skulle drömma om att fråga någon på platsen om vägen dit eller dit? GPS är en förkortning för ”våga inte fråga” på ett språk som ännu inte formats.
Och igår tänkte jag på den och skrev bland annat det här:
Tankarna simmade runt i huvudet som i ett slags töjbart akvarium. ’De tu blev ett’ hörde jag inifrån någon punkt bland hjärnvindlingarna. Jag klämde lite på orden och så gjorde jag med ens en existentiell upptäckt. Ja, existentiella upptäckter är som vi vet vända inåt. Kanske är de omöjliga att förmedla, men det går inte att veta. Jag tänkte att om två blir en, så är de ensam (läs det på någon form av norrländska!) igen. Varelser kan bara mötas och vara tillsammans om de är åtskilda eller i alla fall enskilda.
Men egentligen började detta senare funderande vid planeterna och faktiskt ”Lonely Planet”. Planeten är ensam och känner sig ensam i rymden och vi känner oss ensamma på den för att vi är åtskilda från varandra. Vidare tänkte jag att det kanske finns en planet med liv, där allt liv är ett, hela planeten är en enda varelse. För några ögonblick tänkte jag att detta ju måste vara en total trygghet, men så vändes bilden i huvudet: Om hela planeten är en enda varelse, då är den ju ensam igen. Vem är den tillsammans med? Sig själv, alltså ingen, ingen annan. Ja, och så ramlade jag in i gårdagens ”existentiella upptäckt”: ”om två blir en, så är de ensam (läs det på någon form av norrländska!) igen. Varelser kan bara mötas och vara tillsammans om de är åtskilda eller i alla fall enskilda.”
Efter morgonrundan i parken gick Miki och jag som så ofta annars längs Pašmanska och ner till vår gräsplätt, den där soliga, ni vet. Men solen var lite opålitlig så vi gick snart vidare och stannade till vid den underbara trädgården ”Mali raj”. Denna morgon satt den vita hankatten med den mörka kalotten under trollhasseln. Miki bromsade in, katten reste sig och sköt rygg. De båda djuren blängde hårt på varandra, katten morrade och efter en stund skällde Miki till. Då gled katten på låga smygben iväg under buskarna.
Vi gick vidare längs paradisets staket. Miki tittade efter teta Katarina men hon syntes inte till. En annan kvinna hälsade på Miki. Och så stannade vi under det underbara trädet med myllret av rosa blomkuddar.
Sol och molnskugga bytte av varandra, men på bilderna låtsades jag att det alltid var sol:
Tankarna simmade runt i huvudet som i ett slags töjbart akvarium. ”De tu blev ett” hörde jag inifrån någon punkt bland hjärnvindlingarna. Jag klämde lite på orden och så gjorde jag med ens en existentiell upptäckt. Ja, existentiella upptäckter är som vi vet vända inåt. Kanske är de omöjliga att förmedla, men det går inte att veta. Jag tänkte att om två blir en, så är de ensam (läs det på någon form av norrländska!) igen. Varelser kan bara mötas och vara tillsammans om de är åtskilda eller i alla fall enskilda.
Här kunde man kanske också berätta ”Sagan om hermafroditen”…
Ja, idag hände det där som jag har väntat på ett tag. Varför har jag väntat? Dels för att jag redan för ett tag sedan fått löfte om att det skulle ske snart, dels för att flera jag känner här som är yngre än jag redan fått den första sprutan. Men så i fredags kväll fick jag ett långt meddelande från hälsovårdsministeriet som bland annat innehöll följande:
”Hvala Vam što ste se prijavili na cijepljenje protiv bolesti COVID-19. Cijepljenje će se provoditi cjepivom AstraZeneca na lokaciji Glavni ulaz Zagrebačkog Velesajma (Paviljon broj 6) u sljedećem terminu:
12.4.2021 (Ponedjeljak) u 11:39 sati”
Jag log för mig själv åt den märkligt exakta tiden, men så tänkte jag att vid sådana här massvaccinationer måste man väl eftersträva ordning. Igår tog Miki och jag en promenad till spårvagnshållplatsen vid Držićeva. På ljustavlan (det heter kanske inte så) stod det till min besvikelse att alla spårvagnar var utbytta mot buss och jag kunde inte se var bussen hade sin hållplats. Jag visste att man hållit på med någon form av ombyggnad vid Most mladosti och under sommaren gick inga spårvagnar den sträckan, det mindes jag, men sedan hade jag sett dem gå igen. Vad var nu detta? När vi kom hem letade jag lite på nätet och det såg ut som om man tagit bort spårvagnstrafiken under helgerna och igår var det ju söndag. Jag lugnade mig lite men tänkte också att man inte kan veta vad som är aktuell information och vad som inte är det. Jaja, vi får väl titta under morgonrundan dagen därpå, tänkte jag och på natten sov jag ganska ryckigt med konstiga drömmar, jordbävning igen och något slagsmål där jag måste skydda René och fyra hundar. Jag försökte sparka en man i ansiktet men det träffade inte riktigt och jag visste att vi var i fara.
Imorse gick vi förbi Držićeva igen och se där! Spårvagnarna mot Novi Zagreb rullade på för fullt. Strax efter frukosten gav jag mig av. Miki tittade undrande på mig för det är väldigt sällan numera som jag lämnar honom ensam hemma, men han verkade inte orolig. Sjuan kom nästan genast och så åkte jag de kanske tio hållplatserna till Velesajam och gick snabbt – även om jag hade hur gott om tid som helst – ut på fel sida. Tillbaka under spåren och ut på rätt sida.
Utanför Velesajam var det glest med folk och jag tyckte det kändes betryggande. Jag har ju lärt mig att människor är farliga. När jag kommit in på området fick jag nästan genast syn på Paviljon 6 där vaccinationen skulle ske.
Men jag var nästan en timme för tidig så jag satte mig på en bänk i parken bredvid. Det var mulet men ganska varmt (17°), så det var rätt behagligt att sitta där under träden i min utmärkta ffp-mask som Alex skickat mig från Trieste i vintras. (Det är bara vid speciella tillfällen jag använder dem. I vanliga fall har jag Irinas behagliga tygmasker.)
Tiden gick, det gör den ju, och när det var tio minuter till den utsatta tiden, gick jag fram till en av männen som dirigerade det hela och han lät mig välja mellan två köer. ”Det spelar ingen roll vilken”, sa han. Så jag tog den med minst folk, som sedan förstås visade sig vara långsammast.
Vi sniglade framåt och till sist sa jag till en av vakterna att jag hade tid 11.39 och att jag inte fick komma för sent. Då skrattade han högt och sa något i stil med: ”Vad tror ni händer om ni kommer två minuter för sent?”. ”Det vet jag inte”, sa jag och spände ögonen i honom. Då skrattade han ännu mer och vakten bredvid tyckte också det var roligt. Men så sa den förste: ”Varsågod, eftersom ni har så bråttom.” Jag teg och lät mina händer desinficeras. Inne i tältet var det mer folk eller i alla fall lät det så. Vakterna ropade med myndiga och starka röster och dirigerade folk hit och dit. Jag fick min plats vid en av diskarna, där jag visade upp mitt hälsovårdskort.
Och en halv minut senare blev jag stucken i höger arm – eftersom jag är vänsterhänt. Sedan fick jag sitta på en stol i en kvart och därmed var det slut på den här långrandiga historien.
