När Miki och jag för en stund sedan gick vår ganska långa morgonrunda så kom vi förbi flera sådana här ”hopphagar”. Jag tittade ganska noga på en medan Miki ägnade sig åt sina luktintressen. Längst upp eller fram stod det NEBO: himmel.
Jag funderade över om jag i barndomen någonsin hoppade hage med himlen som mål. Lite tvekande kom jag fram till att jag – nog – inte gjorde det. Stod det något alls i den där halvcirkeln eller cirkeln? Jag tror inte det, men säker är jag ju inte. Och när jag nu tänker efter så minns jag inte riktigt reglerna: man kastade en liten sten, man hoppade på ett ben…
Vi gick förbi fler hagar och jag såg att alla förde till himlen. Så ser en hopphage ut här. Och egentligen tror jag att det är den bästa sortens hage. Morgonrundan slutade på Royal här tvärs över parkeringsplatsen från mitt fönster räknat. Vi satt vid solbordet och det blev ganska varmt så Miki backade efter en stund in i skuggan.
Något håller mig kvar i Rijeka fastän det har gått flera dagar sedan vi lämnade staden. Kanske är det de blankt mjuka stenarna som liksom böjer sig längs blicken på den där lilla gatstumpen och det trekantiga torget någonstans mellan Korzo och Fiumara. Marmor?
På bilden ser ni Miki sittande där den första kvällen vid det här senaste besöket i Rijeka. Jag betraktar bilden och tänker på att jag har bevarat några andra städer i minnet just för deras mjuka golv. Minnet av dem är en beröring. Handen eller barfoten rör vid dem. De här städerna heter Manfredonia, Ascoli Piceno och Piran. Kanske har ni varit i någon av dem?
Sedan en tid lever jag i tre poeters världar. Jag läser deras dikter genom att översätta dem, det är ett sätt att komma nära. Med mig på den här svenska sidan om språkstängslen finns Eva, ja, ni vet vilken. Else Lasker-Schüler har jag alltid läst, det vet ni nog också, men den här sommaren kom också Giuseppe Ungaretti. Jag satt många kvällar på en pir i Trieste med Alex och vände och vred på hans ord tills han talade svenska. I Trieste hände också en annan sak: en dag tog Alex mig till ”Libribelli”, ett rum där man får böcker om man väldigt gärna vill ha dem. Jag valde två och en av dem var en samling dikter av Salvatore Quasimodo.
Och nu försöker jag komma in i Quasimodos diktvärld. Ofta verkar dörrarna stängda, men jag har en långmodig sida som hjälper mig när det blir så här. Och jag ser att Quasimodo inte är så lik Ungaretti som jag först trodde. Ungaretti är en diktskulptör, han tar bort och filar av tills dikten syns. Quasimodo är mera beslöjad och har man lyckats lyfta på en slöja, så finns säkert nästa där bakom. Hittills har jag översatt eller tolkat eller vantolkat arton av hans dikter. Varje gång jag läser om dem ändrar jag något. Det kanske mest utmärkande draget hos poesiöversättningar är väl att de aldrig kan bli färdiga. Aldrig. Så här ser ”Rifugio d’uccelli notturni” ut i min översättning denna förmiddag:
Rifugio d’uccelli notturni
In alto c’è un pino distorto;
sta intento ed ascolta l’abisso
col fusto piegato a balestra.
Rifugio d’uccelli notturni,
nell’ora più alta risuona
d’un battere d’ali veloce.
Ha pure un suo nido il mio cuore
sospeso nel buio, una voce;
sta pure in ascolto, la notte.
°°°°°°
Tillflykt för nattens fåglar
Där uppe står en krokig pinje;
vaksamt lyssnar den till stupet
med stammen böjd som ett armborst.
Tillflykt för nattens fåglar
genljuder den vid midnatt
av vingars snabba slag.
Också mitt hjärta har sitt näste
hängande i mörkret och en röst;
också det står lyssnade i natten.
Inte så sällan är det så att vykort kommer fram efter att resenären återkommit hem. (Eller i alla fall kunde det vara så på den tiden när man skickade vykort.) Detta kan göra att nu och då byter plats eller åtminstone att tidsskikten blir lite hala. Jag tänker nu för en kort stund låtsas att det är i förrgår och skicka ett vykort från vår privata strand i Rijeka några timmar innan vi klev på tåget mot Zagreb. Jag hoppas att ni tycker om den här sortens vyer och kort. Ni ser Miki och ni ser Cres och Istrien. Och ett stycke av Kvarnerbukten.
Ofta när jag går på Triestes eller Rijekas gator tänker jag på hur många likheter det finns mellan de två städerna. De verkar liksom byggda efter samma plan och på liknande marker. Det har mer än en gång hänt mig när jag svängt runt ett hörn i den ena staden att jag förväntat mig att komma in i en gränd eller på ett litet torg i den andra. ”Här är inte där”, har jag gång på gång tvingats att tänka. Och den här sommaren har jag varit ganska länge i båda och därför kommit ännu närmare likheterna men också skillnaderna. En gång ska jag tänka igenom detta på allvar och rita upp det så klart jag kan med hjälp av bilder och text och associationer. Idag nöjer jag mig med fyra bilder: två av en sort och två av en annan. Jag säger inte var bilderna är tagna mer än att de är tagna i Rijeka eller Trieste.
De första två är från det inre av städerna:
När det gäller de andra två behöver jag inte säga var i städerna de är tagna:
