Das Buch vom Tee

Under vildapeln i hörnet av trädgården på Höbacken läser jag Das Buch vom Tee av Kakuzo Okakura i översättning av Horst Hammitzsch. De första stycket i första kapitlet låter läsaren motståndslöst glida in i teets värld:

bild1-76

Medizin war der Tee zuerst, Getränk wurde er danach. Im achten Jahrhundert zog er in China als eine der galanten Spielereien in das Reich der Poesie ein. Im fünfzehnten Jahrhundert erhob ihn Japan zu einer Religion des Ästhetizismus, zum Teeismus. Teeismus ist ein Kult, gegründet auf die Verehrung des Schönen inmitten der schmutzigen Tatsachen des Alltags. Er umschließt Reinheit und Harmonie, das Geheimnis des Mitleidens, die Romantik der gesellschaftlichen Ordnung. Dem Wesen nach ist er eine Verehrung des Unvollkommenen, denn er ist ein zarter Versuch, etwas Mögliches zu vollenden in diesem Unmöglichen, das wir Leben nennen.

Jag gör ett försök att översätta avsnittet till svenska:

Till en början var teet medicin, dryck blev det först senare. I Kina tågade det under 700-talet in i poesins rike som en bland andra galanta förlustelser. Under 1400-talet upphöjde Japan det till en esteticismens religion, till te-ismen. Te-ismen är en kult, som grundar sig på dyrkan av skönheten mitt bland vardagens smutsiga småsaker. Den omsluter renhet och harmoni, medlidandets hemlighet, samhällsordningens romantik. Till sitt väsen är den en dyrkan av det ofullkomliga, ty den är ett milt försök att fullända något möjligt i detta omöjliga som vi kallar liv.

bild-76

Läs mer

Natten är mörk och varm

”Sista kvällen med gänget” kanske man kan kalla det. Nyss satt Vesna, Đurđica och jag på Simpa och drack våra avskedsdrinkar inför sommaren, som gång på gång börjar. Hajdi släpade grenar genom ”parken” och Ivan bar skrattande ut nytt. Vi svettades och berättade underliga historier i mörkret. Detta är verklig sommar – pravo ljeto. Det känns lite märkligt att åka härifrån nu, men i augusti är jag tillbaka. Det känns underligt att det inte finns någon Londi att lämna i Tomas händer, att det inte finns någon Londi att komma tillbaka till. Men natten är mörk och varm och jag har minnena.

bild-76

Och Ivan skojade bort notan. Vad betalade jag egentligen? Nästan inget. Hur är denna värld möjlig? Varm ligger natten över husen och marken. Det är här jag bor. Det är hit jag vill återvända.

Läs mer

Nätterna

Värmen här gör att nätterna blir till den mest levande tiden. Vi har många grader men jag ska inte räkna dem nu och för övrigt trivs jag med det här vegetativa tillståndet och jag är verkligen en växt på dagen, en rätt så fuktig växt. Men på senkvällarna och nätterna växer sig i stället berättelserna stora. Härom kvällen – vet inte vilken, den har sjunkit in bakom eller under andra kvällar – var jag i Trešnjevka. Ni vet, det där lite slitna körsbärskvarteret.

bild-76

Gabriella och jag gick till vår rätt nyfunna stambar och satte oss vid ett bord i halvmörkret och beställde in gemišt med hög vattenhalt. Och så rullade samtalet igång. Resor och platser – förgångna och framtida – gled som filmer framför oss, mellan oss. I augusti är det Budapest – framtid då, fastän det ungerska språket ju har så svårt att skapa framtid. Ja, och så blev språket något vi möjligen lite lojt ville undersöka. Jag sa något om det svenska verbet ”begripa” och om att ord som har med det här ganska abstrakta begreppet(!) ”förståelse” att göra ofta har sin början i något väldigt handfast – som ”gripa”. Eller ”comprendere” på italienska som innehåller ”prendere” som ju betyder ”ta”. Då sa Gabriella att det ungerska verbet ”felfog” som i någon mening betyder ”förstå” innehåller elementet ”fog” som betyder ”hålla”. Vi kom fram till att handen är viktig för tanken. Och timmarna gick och jag for hem med taxi vid två-tiden eller senare och taxichauffören pratade om ”vruće” – hett…

Och en annan av dessa kvällar var jag med Vesna på det här speciella tehuset vid Ilica som är inrymt i det som en gång var en berömd skulptris’ ateljé och som nu används som en plats för fattiga eller landsflyktiga konstnärer. Kvällen var en poesikväll med dikter om natten, nocturner, av kroatiska poeter. Dikterna lästes på kroatiska och sedan i sina franska och engelska översättningar. Poeterna var – jag läser dem i ordning ur mitt lilla häfte – Vladimir Vidrić, Antun Gustav Matoš, Miroslav Krleža och Drago Štambuk. Den sista diktens titel Noćni kamen (av Štambuk) betyder ”Nattsten” eller ”Nattlig sten” – kanske ger den en föreställning om kvällen eller natten. Till detta drack vi utvalda teer i tunnhudade mycket små porslinskoppar. Det första var silvervitt och mycket runt i smaken, som att ha en manet i munnen – på ett sätt man kan önska. Det andra var av blekguld, det tredje av gulguld, det fjärde av rött guld. Och allting serverades av en kinesisk landskapsmålare. Och det blev natt och jag tänkte på andra nattdikter, på Eichendorffs Mondnacht, på den där dikten av Stagnelius som slutar eller nästa slutar med Natten är dagens moder… Den unge fransmannen som ledde det hela – utom tehandhavandet – ville att vi skulle förbinda nattdikterna med identitet. Vi gjorde det och samtalade länge och fick veta saker som verkade både nya och urgamla…

Och nu strömmar nattluften in i balkongrummet varm, mjuk och formbar som det silvervita teet. Och jag försöker förstå att Londi inte ligger här under fönstret.

°°

PS Under den senaste veckan har jag placerat två nya texter på studentsajten MojUppsats Båda handlar om kursen Kulturk(r)amp för den här vårterminen:

Kursen Kulturk(r)amp – dess mål centrala frågor och iakttagelser

Upp, humanister uti alla stater!

Läs mer

Anteckningar på baksidorna av den imaginära resedagbokens blad

Även om jag egentligen befinner mig i en annan dimension än reseminnenas – igår var jag på en poesikväll i ett kinesiskt tehus inne i en skulptörsatelje inlindad i natten – så vill jag ändå vända blicken tillbaka till min senaste lilla resa. För några dagar sedan skrev jag om den under titeln ”Vagabond på flykt”. Nu tänker jag skriva på baksidorna av det imaginära blockets blad och plocka fram några av de mellanliggande bilderna. Och det kommer att se ut som en annan resa.

Jag lämnade Zagreb i skenet av en mjuk förmiddagssol men mycket snart började himlen mörkna. Bussen skramlade oroväckande och förlorade hela tiden i kraft. Bredvid mig satt en vänlig dam från Jehovas vittnen, en kroatiska bosatt i Trieste sedan många år. Hon utförde sitt vittnesarbete på mig och jag lät det ske. Utanför fönstret gled Gorski Kotars vilda landskap förbi. Damen predikade, bussen hackade och plötsligt – i den lilla staden Vrbovsko – upphörde dess framåtrörelse.

bild1-76

Alla passagerare steg av och vi fick vaga meddelanden om att det kunde ta två-tre-fyra timmar innan något skulle förändra sig. De flesta av mina medresenärers ansikten utstrålade ett slags resignerat tålamod och jag satte mig på en bänkliknande stenkant och lät tiden gå och himlen mörkna. Plötsligt sa en av busschaufförerna att alla som skulle till Cres och Mali Lošinj skulle göra sig beredda att hoppa på en ersättningsbuss. Vi övriga fick veta att vi skulle vänta. Så kom den nya bussen och med ens fick vi veta att alla skulle på den. Ett ögonblick av trängsel uppstod samtidigt som de första regndropparna föll ner. Den nya busschauffören rivstartade med luckorna till bagageutrymmet öppna och han fick hastigt bromsa in igen och bichauffören hoppade våghalsigt av just vid infarten till motorvägen (om det nu är en motorväg) och drämde igen luckorna. Inne i bussen skrattades det halvt hysteriskt och ute var himlen nästan svart och regnet trummade hårt och ryckigt mot plåten.

När vi nådde ner till Rijeka och havet fick jag veta att bussen faktiskt skulle fortsätta ända fram till Trieste. Lugnad sjönk jag ner på min plats och snart var bussen på väg förbi Opatija och upp mot den slovenska gränsen vid Pasjak som vi passerade på ett överraskande smidigt sätt och så var vi på den där böljande slovenska högplatån, där en av avtagsvägarna leder till Lipica, de vita hästarnas hem (ja, jag vet att fölen inte är vita). Och så passerade vi den omärkliga gränsen till Italien vid Opicina/Opčine och bussen gled ner i kurvorna mot Trieste och havet.

Som jag redan berättat gick jag från bussen direkt till Alessandras B&B Dai muli alldeles nära stationen. Och Ale lagade pasta med zucchini och Piero kom med en underbar burrata.

Dagen därpå gjorde jag den där tågresan Trieste-Treviso-Feltre genom vackra landskap både i Friuli och Alto Veneto. Tåg är det bästa sättet att färdas. Under sista delen av resan växte sig bergen allt högre. Feltre ligger omgivet av berg och stadens rötter sträcker sig långt bakåt ända in i etruskisk tid.

bild2-76

På söndagsförmiddagen gick jag ett ganska långt stycke längs en egentligen rätt tråkig bilväg, men inte för mig för jag kände igen luften från min ungdoms Domodossola och från andra platser i det alpina Italien. Jag gick den här vägen till utkanten av Feltre för att ”hämta” Maria från arbetet i tabaccherian. I baren vägg i vägg med tobaksaffären fanns Luigi som bor en trappa upp och har sin livsluft i baren nu när han sedan länge är pensionär. Och så dök Hans upp och jag fick höra historien om hans konstiga namn. Hans far hade en gång när han arbetade i Tyskland haft en mycket kär vän som hette Hans, som plötsligt dog ännu ganska ung. Namnet tog Hans’ far sedan med sig till Italien och gav det något år senare till sig förstfödde son. Ett svårburet namn i Feltre men Hans bär det tappert. Och just den här dagen bjöd han på Aperol spritz laget runt.

bild3-76

Och på kvällen – eller var det kanske kvällen innan – for Maria och jag till grannstaden eller grannbyn Pedavena, till den stora birrerian där. Och Maria berättade om andra gånger hon varit där. Och jag tänkte på San Pellegrino i Val Brembana – samma luft och samma stora byggnader inklämda i dalen.

Innan jag tog tåget tillbaka till Trieste tittade jag lite förstrött i Feltres lilla stationsantikvariatet. Och se där, där låg en bok jag letat förgäves efter i månader: Esilio av Enzo Bettiza. Ja, jag har den alltså själv sedan tidigare, men jag vill ge den till Federico , min ”svärson”, för det underbara kapitlet ”Le cucine”, 80 sidor om det gamla dalmatiska köket. Och av en särskild anledning.

Så med ens gick jag på Triestes gator igen, satt med Elvio i Cavana, strövade omkring med Ale och kvällsljuset försilvrade Canal Grandes vattenyta.

bild4-76

Sista etappen blev Ljubljana, en kväll med Igor och på morgonen gick jag genom den klarögda och morgonfriska staden.

bild5-76

Läs mer

Staden såg på mig

Nu är den tiden då brödet är i kylskåpet, köket fullt av citroner och jag aldrig köper mer frukt än jag äter upp under dagen, i alla fall inte om det är persikor och aprikoser. Jag försöker vädra på ett klokt och uttänkt sätt, fast jag lägger inte ner lika mycket energi på det som under Londis tid. Det är inte lika viktigt längre.

Igår eftermiddag satt jag hos mina speciella damer på Amfora vid Dolac och åt lignje na žaru och blitva med en vän. Man byter ut spårvagnsspåren på många ställen i stan så här i sommarstiltjen, så det är svårt att ta sig fram och jag hade försökt skynda mig. Svetten rann in i ögonen på mig och när jag lät min suddiga blick leta sig upp mot husväggen mitt emot såg jag att den hade fått liv. Staden såg på mig.

bild-76

Läs mer