I dessa januaridagar är solen mitt enda mål. Miki tänker kanske lite annorlunda om det, men han godtar min fixering och solvärmen, den lilla som bjuds, är väl skön också för honom.
Nej, man ser inte hans ögon på bilden, men ni som känner honom vet hur vackra de är. Vi lever här och verkligen just bara här i vårt hörn av Sigečica. Vi tar aldrig spårvagnen och vi går aldrig in till stan. Det som händer där är okänt för oss. Jag träffar ingen mer än kanske min granne Lidija – som är en ängel – eller min grönsaksman (eller mina grönsaksmän, för de är två) eller några hundvänner. Med träffa menar jag växla några ord. Miki träffar nog fler och helt säkert på närmare sätt. Han lever nog nästan som vanligt och jag lever alltmer som han – utom att jag läser och skriver och översätter, men han klipper klorna och bollar mellan rummen och det är kanske något liknande.
Regnet strilar mot rutan och vårens besök här är över för den här gången. Jag är varken glad eller ledsen eller kanske lite glad för att Miki och jag hann ta åtminstone morgonrundan i halvsol. Men nu faller regnet monotont och världen står grå utanför. Jag tänker på en dag för länge sedan på den tiden då jag bodde i Domodossola. Regnet föll utanför och Sandro och jag lyssnade på ”Giorno di pioggia” av Francesco de Gregori eller så sjöng vi sången. Melankolin låg på oss såsom den kan göra när man är tjugo. Sedan gick vi ut till Piazza del mercato och gick ett varv där i skydd av ”i portici”. Det är symbolbilden av regn och ungdomligt vemod för mig. Jag tänker sällan på den, men nu, i den här tiden då minnets och fantasins dörrar och fönster står vidöppna i händelselösheten, måste ju den också komma.
På bordet framför mig har jag en bild som en ungdomsvän skickade mig för någon månad sedan. På den är jag 22 eller kanske 23 och jag vet att jag är i Varberg, men jag vet inte vilken port det är eller vid vilken gata. Någonstans i centrum väl, kanske Torggatan. Det är nog vinter eller senhöst eller vårvinter för jag tar just på mig ett par vantar. Det är efter resan med Claes till Marocko för jackan är från Safi. Var är den nu? Har jag givit bort den eller slitit ut den? Jag minns sagoberättaren i Essaouira, men det är ju ett minne jag ofta minns. Och till Essaouira vill jag aldrig mer. Det var så vackert och hemlighetsfullt. Utanför var hela Atlanten.
Än lever vi i våren och južina – sydvinden – blåser mjukt. Vi är mest ute och jag hinner egentligen inget annat. Inte Miki heller.
Alla planer vittrar till ett vagt ”sedan, någon annan dag”. Inget händer under dagen, allt är bara ett slags ”vara” eller ”gå”. Men på natten händer desto mer, drömmarna för mig till de mest överraskande platser och tillstånd. Igår natt drömde jag att jag var på ”Nationalmuseum” omväxlande med ”Louvren”, fast de fanns där mest som namn som ekade genom tunnlar. Jag gick in i tavlor, den ena efter den andra. Särskilt minns jag Rubens’ ”Bortrövandet av Leukippos döttrar”. När jag kom in i bilden förvandlades allt till marmor och jag slingrade mig längs hala marmorkroppar i en skimrande halvdager. ”Så här går det till på ett tavelgalleri”, viskade en hes röst underifrån.
Sedan några dagar har vi ett slags vår här. ”Južina” – sydvinden – blåser och det blir ibland 13-14 grader. Jag samlar kraft och försöker med värmens och solens hjälp leta mig ut ur mitt ide. Miki och jag går ju alltid ut fyra-fem gånger om dagen, men nu är det plötsligt ganska lustfyllt. Och idag stod vi länge hos min grönsaksman och han förklarade bland annat skillnaden mellan kinesisk vitlök och domaći češnjak. Och jag berättade att jag numera följer hans recept på hur man börjar dagen: en sked olivolja, en klyfta citron och en sked honung. Vi skrattade lite åt det och gladde oss åt dagens värme.
Nu sover Miki på mattan och jag sitter vid mitt bord och översätter och tänker. Tankarna rör sig så underligt i dessa tider, precis som drömmarna. I ett liv där nästan ingenting händer, där de största händelserna är samtal om vitlök och lite bollkastning i parken, bär tankens och fantasins vägar in i väglösheten som öppnar sig åt vilket håll som helst. Minnena rullar ut som små pärlor, runda runda och utan tråd. Jag hör någon säga ett ord för trettiosju år sedan, jag plockar ett av barndomens blåbär, jag ser in i ögon som jag inte vet längre vem de tillhör eller tillhörde. Jag går genom betesmarkerna i Ingeryd tillsammans med min ena bror – vi hämtar kvigorna för att föra dem till källan på andra sidan vägen. Jag sitter i famnen på en egyptisk sjöman i soluppgången utanför domen i Florens. Jag kryper på knäna och gömmer granar i den trånga våta gången under järnvägen – vilda gransamlartider i Varberg och jag är kanske tio år. Jag går med Londi bland getterna i Casali Scjs och allting är alltid nu.
Plötsligt tänker jag på en bok som skymtade förbi min blick på nätet. Det var namnet men också den stora märkliga fiskfågeln som fångade mig. Zipser Mära och Kasska.
Där fick tanken plötsligt lite riktning och jag kliver ut ur klotet jag rullat i. ”Zipser” – vad är det? Nyfikenheten får mig att leta, nyfikenheten är väl bland det bästa jag har. Jag läser att Zipser är en tysk folkspillra, som ännu för en tid finns kvar i två byar i östra Slovakien Chmeľnica/Hopgarten och Medzev/Metzenseifen. Och kanske lever några enstaka ännu i Rumänien och Ukraina. Deras historia i området sträcker sig tillbaka till 1200-talet, läser jag. Men tillbaka till ”Mära und Kasska”: Det är, så vitt jag förstår, en sagosamling och ordet ”Mära” verkar vara besläktat med ”Märchen”, men vad ”Kasska” kan betyda vågar jag inte gissa. Nu säger jag så här: Jag önskar mig den här boken. Nej, jag behöver inte ha den, men jag tycker om att önska mig den. Det är något särskilt med önskningar som inte är helt ouppfyllbara.
Dagen har varit lättare än de flesta på sista tiden och hela förmiddagen hade vi sol, riktig sol, som värmde och gav ljus. Miki och jag var ute länge, först bollade vi och sedan flanerade vi, tror jag man kan kalla det även om vår värld inte är särskilt urban. Sedan sökte vi upp gräsplätten där solen alltid skiner om molnen inte skymmer. Där gjorde vi ingenting ganska länge eller under en på ett obestämt sätt utsträckt tid.
Om resten av dagen finns inte mycket att berätta utom att jag kommit en bit på min Hoffmann-inledning och Miki rivit ganska länge i mattan. Snart kommer natten och när jag har lagt mig för att läsa, så väntar jag som vanligt på att nattens ljus ska trippa in i min sovkammare och samla sig för skuttet upp på sängen.
