Författare: Bodil Z

Ibland glömmer jag att du är död, det är ju inte så länge sedan du dog och världen gungar nu så våldsamt att det inte är lätt att skilja nu från då. Då och då kommer det över att jag vill fråga dig om något som rör de här obegripliga förloppen, jag menar inte jordbävningen, som nu kanske är förbi, ja, kanske, utan den där stora nya växande otryggheten. De där vågorna som väller in i ständigt nya skepnader. Vet du något om det ifrån den andra sidan?

I Brno trodde jag att jag nått djupet och slutet, men nu anar jag att det som hände där hör till den ljusa tiden, den tid då världen ännu var begriplig, då sorg var sorg och smärta smärta.

Varje morgon tittar jag på nyheter på tv och däremellan dyker små kortnyheter ”bez komentara” (utan kommentar) upp. Imorse tog jag två bilder på sådana här korta snuttar, inslag som rörde coronaviruset. Den ena var från Tjeckien och visade kvinnor vid symaskiner och den handlade om hemtillverkning av skyddsmasker.

Den andra var från Georgien och den visade en välsignelserit – tre eller fyra män (präster?) stänkte vigvatten från taket på en bil som for genom Tbilisi.

Bilder som visar människan i världen. Vad gör vi när fara hotar?

Mitt inne i denna tid av död och sorg och hot blommar magnolian med allt sitt överdåd. Just när jag tog bilden kom två gamla damer förbi och en av dem frågade mig vad det var för ett träd. Tacksam över frågan gav jag henne svaret: Magnolija. Båda log och upprepade ordet med ett magiskt tonfall.

Nu står frukträden här i fullaste blom, magnoliorna prunkar överdådigt, från marken lyser narcisserna och om dagarna ligger solen varm över allt. Och ändå är det den här bilden som bäst återger min upplevelse av tillvaron i denna stund.