Munväder…

Vi går upp tidigt nu, Miki och jag, eftersom allt som kräver minsta ansträngning eller målmedvetenhet bör ske före nio och efter nio. Imorse satte vi oss på Makao strax efter åtta, där fanns skugga och i vårt hörn fläktade det också lite. Vi vilade i detta, vi vilade på ett piggt sätt.

Någon gång efter nio började jag fundera lite vagt på att gå till Union och köpa mineralvatten och citroner. Jag märkte att jag inte hade någon kasse med mig och gjorde långsamt det till ett problem eller något att cirkulera en fråga runt. Skulle vi gå hem (fem minuter) efter kassen eller skulle vi gå direkt till Union (två minuter), där är ju ändå morgonskugga utanför affären?

Funderandet svävade ut och blev svårt att ta sig ur. Ändå var det fortfarande under trettio grader, fast jag såg att människorna började gå med armarna lite utåt, lite ifrån kroppen. En ganska lång stund senare fattade jag det kanske dumma beslutet att först gå hem och så hasade vi iväg längs skuggsidorna. Ja, det här är alltså ingen rak ökenhetta utan en fuktig värme som ”känns som mycket mera”. Och ja, jag tycker om värme, har bott för länge på kalla platser. Men nu när det varje dag blir över trettiofem hade jag velat sätta på luftkonditioneringen, som jag annars avskyr, men nu vill den inte. Visserligen vädrar jag varje natt och morgon på ett "vansinnigt klokt” sätt, men någonstans klibbar det ändå ihop mot slutet av eftermiddagen eller början av kvällen. Nå vi gick alltså hem och lägenheten kändes ganska bra. Ett ögonblick tänkte jag att Miki kanske kunde vara hemma medan jag köpte de där sakerna, men när jag stod vid dörren lät han mig förstå att han skulle med. Så vi gick tillsammans. När jag kom ut från Union slog den varma tjocka luften emot mig, Miki låg utsträckt på sitt hundkloka sätt och tungan arbetade. Än en gång hasade vi hemåt. Det var lika långt som förra gången, fast på några ställen var det lite längre, tror jag. Och nu är vi hemma och har ätit lite. Under den här perioden äter jag tomatsallad med mycket citron i till frukost och resten av dagen äter jag min ”gazpacho” med mycket citron. Och när jag skriver det här – och även om jag skriver något annat – blir jag svettig om fingertopparna, så jag måste ha hushållspapper till hands eller fingers, annars blir det för halkigt. Jag försöker förbereda vår långa tågresa norrut, men som vanligt märker jag att jag inte kan föreställa mig något annat väder än det jag är i. Det verkar så vansinnigt att ta med sig tröjor och något mot regnet. Och dessutom, försöker jag lite låtsasklokt, så kommer det att vara nästan som här de första dagarna, i alla fall till Prag, kanske till Berlin. Och ska vi förresten övernatta i Dresden eller ska vi försöka med någon ”bonnahåla”?

ett stick

Vad händer här under dessa heta dagar? Lite och mycket. Nyss försökte jag beställa medicin hos den som vikarierar för min läkare på Dom zdravlja; detta inför den långa tågresan norrut som Miki och jag sannolikt kommer att påbörja om en vecka. Jag band Miki i gräset – nej, nu ser det ut som om jag band honom i gräset! – vid ett träd på en skuggig plats och gick fram mot byggnaden över gräs och vitklöver. Just när jag satte ner foten kände jag hur det högg till i ena stortån. En geting eller ett bi hade stuckit mig, jag såg en randig varelse men orkade inte hålla på med den. Med inte helt säkra steg gick jag in på läkarstationen. Där var det flera före mig och den ena frågade den andra vem de skulle till. Ja, jag blev också frågad. Jag satte mig och tittade på tån och pillade ut något svart från insidan av den, kanske skräp, kanske en gadd. Det var varmt därinne även om eller just för att fönstren stod vidöppna. Inget hände mer än att det kom mer folk som spridde ut sig på ett obestämt sätt. Det stack och brände i tån och jag började undra om det var för varmt för Miki under trädet. Jag reste mig men innan jag gick över gräset till Miki slank jag in på apoteket vägg i vägg med läkarmottagningen för att fråga om vad man gör vid getingstick eller liknande. Farmaceuten tittade på tån och tyckte att det hela nog var ofarligt men att jag kanske skulle ta det lugnt en stund. Ja, det var väl ungefär vad jag hade sagt om jag varit hon, så jag gick ut till Miki, över gräset. Jag inbillade mig att jag hade koll på krypen där. Nå, jag hade i alla fall blicken riktad åt rätt håll. Och där var Miki och det syntes tydligt på honom att han väntade.

Jag knäppte loss öglan jag haft runt trädet och så gick vi hem. Och nu har vi vilat lite och jag funderar på om det kan ha blivit lite svalare. Kanske. Och hur ligger skuggan? Eller ska Miki stanna hemma? Fast det vill han nog inte. Ska vi gå över gräsplätten, det finns väl mest skugga där? Och inte kan det väl vara någon större risk att jag blir stucken igen? Fast det blir kanske lite spelteori över det. Slumpen eller ödet?

Den eviga jättebabyn

Jag har råkat läsa en artikel i Aftonbladet som handlar om ungdomars konsumtion i förhållande till deras föreställningar om vad som är bra för miljön. Så här bland annat står det i ingressen:

”De är miljömedvetna men shoppar på fast fashion-sajter, är oroliga för privatekonomin men handlar på kredit.”

En som heter Evelina och är 22 år säger så här:

”Det är tråkigt att det påverkar klimatet. När jag var yngre var jag bättre på att försöka handla miljövänligt. Tyvärr har jag blivit mer krass ju äldre jag har blivit.”

Jag försöker låta bli att säga: Var ska detta sluta?

Sedan dyker en Johanna som är ”expert på konsumtions- och livsstilsfrågor” upp och säger: ”Evelinas inställning till shopping speglar den unga generationens kluvna hållning till konsumtion.”

Det kan man kanske säga, fast vad grundar hon sig på när hon påstår att Evelina är en typisk representant för sin generation? Fortsättningen är däremot rätt underlig, tycker jag. Så här säger den här experten:

”Å ena sidan är de miljömedvetna – enligt Ungdomsbarometerns senaste mätning uppger 50 procent att de varje vecka känner en oro kring att inte ha en tillräckligt hållbar livsstil.”

Här verkar det som om detta att vara miljömedveten inte betyder något annat än att man oroar sig. Man oroar sig men gör ingenting som skulle kunna sägas uttrycka miljömedvetenhet. Eller är det så att ”medvetenhet” här har blivit synonymt med ”oro”? Man kanske skulle använda termen ”miljöoro” i stället. Miljöoro betyder att man oroar sig för miljön men blir sittande där orolig med armarna i kors bedrivande nätshopping. Så här:

”Samtidigt har 72 procent vid sidan av sin klimatångest även handlat på en ”fast fashion”-sajt som Shein eller Amazon.”

Många unga shoppar på ”ultra fast fashion-sajter” (vad nu det är):

”Men trots att man gör det tycker man inte att det känns hållbart. De är rädda att de använder barnarbetare och att det är dåligt för miljön. Det känns oetiskt men man gör det ändå. Det finns en stark konsumtionskultur i generationen.”

Jaha, ännu mer till intet förpliktande oro. Saker ”känns” men för inte till handling. På mig verkar det rätt ohållbart att bara pladdra om vad som ”känns hållbart”.

Sedan kommer en intressant punkt som pekar ännu klarare i riktning mot ett ”passivitetsideal”:

”När det gäller klimatavtryck i förhållande till klädindustrin tycker en del unga att det främst är politiken som har skyldighet att sätta gränser.”

Visserligen bara ”en del” unga här, fast vem vet vad detta ”en del” baseras på. I alla fall verkar det som om individen inte har något ansvar, man ”känner”, pratar om ”hållbarhet” och ”klimatavtryck” och man tycker att någon annan, Storebror, ska fatta besluten för en. Här en smaskig fras:

”Vi hör att många unga känner att ansvaret bör ligga mer på politiker och företag.”

Artikeln fortsätter sedan i samma stil och vi får veta att unga oroar sig för ekonomin men handlar mer och mer på kredit, ofta rör det sig om impulsköp. Ja, här rör det sig om samma ansvarslösa jättebabyaktighet. Lån är visst inte heller något man ska betala tillbaka:

”Man ser det mer som just en betalningslösning än som att man tar ett lån.”

Någonstans i texten dyker det här besynnerliga påståendet upp:

”Det är paradoxalt eftersom att de både är researchande och duktiga på att hitta rabatter, 47 procent uppger att de inväntar rabattkoder innan de handlar. Men de är också impulsköpande.”

Vad ska detta ”researchande” betyda? Är det ett klent försök att ge något slags värdighet åt denna gränslösa slapphet? Ja, och ”duktiga på att hitta rabatter”, duktigt minsann. Och:

”Klimatet är också otroligt viktigt.” Ja, det verkar allt rätt otroligt.

Vad kan man då dra för slutsatser av den här artikeln, om man nu ska tro att det den säger är sant? Att unga rörande miljö, barnarbete etc känner diverse saker och oroar sig och att de säger ditt och datt som ska uttrycka medvetenhet, men att de handlar stick i stäv med de floskler de häver ur sig. Och – att de vill att politiker och företag ska bestämma åt dem. De känner att de vill vara en del av ett monument över den eviga jättebabyn.

Gårdagen

Efter allt sökande, alla frågor och obegripliga svar, allt blickande från höga höjder ner i avgrunder for vi till Mrežnica, den underbara floden med alla de små vattenfallen. Vi, det var Toma, Miki och jag och platsen vid floden finns nära Donji Zvečaj vid en övergiven kvarn. Vi människor badade, Miki drack av flodens rena vatten och sedan satt vi strax ovanför, där kvarnhjulet en gång rullat mot strömmen, och åt vår medhavda mat: bröd, dinja (melon), tomater, nektariner och vallmokaka.

Om godhet

Kan människor vara goda? Finns det goda människor? Om jag tittar in i mig själv så grips jag omedelbart av tvivel – alla dessa själviska bakgrundsavsikter också när jag utåt verkar visa min bästa sida. Redan detta att ”visa en sida” är ju något skumt och många av oss visar just sidor. Trots detta tror jag att det finns människor som har mycket godhet i sig, som faktiskt är goda. En sådan människa är Mamma Maria. Hon har ett liv som inte är lätt, hon har drabbats av svåra slag, men hon har en stor förmåga att glädja sig och sprida glädje. Hon berättar med ohöljd entusiasm om hur bra hon dansade som ung och att hon kunde över tjugo danser när hon var arton. När hon hör en sång hon tycker särskilt mycket om får hon gåshud – och berättar det, glatt ursäktande och ändå inte ursäktande. Härom dagen sörjde hon över de filippinska gästernas fattigdom, men hon beredde plats för alla och tog inte mer betalt än vad som gick ihop för dem. Hon suckade över deras smutsiga fötter som lämnade spår, men sedan hejdade hon sig och sa att, när har de kunnat tvätta sig. Och Mate, den gamle bosniern, som bor här gratis eller nästan, honom kan hon inte annat än hjälpa. Hon skrattar lite godmodigt åt hur bra han är på att äta kött och bröd trots att han inte har en enda tand i munnen. Och Miki älskar hon. Och han henne. ”Dragi moj”, kallar hon honom eller ”lijepi moj”. Och hon beundrar hans vackra ögon och alltid har hon något att bjuda honom på. Jag ser på hennes handrörelser hur naturligt och förbehållslöst generös hon är. Lite stolt berättar hon om hur det var på den tiden när hon arbetade på restaurangen vid Žabica, hur många timmar hon arbetade och hur snabb hon var och att hon aldrig aldrig gav någon gäst för svagt kaffe… även om chefen ibland gav henne en reprimand för detta.

Och om vi kommer hit i höst igen Miki och jag, så ska Maria och jag ta bussen till Opatija och promenera i parkerna och vid havet där. Miki får då vara med Slavica, hennes ena dotter, för han får ju inte åka buss.

Godhet, tror jag, är att av hjärtat vilja dela glädje också när livet är fullt av sorger.