Saša Stanišić har, som bekant, tilldelats den prestigefyllda utmärkelsen ”Deutscher Buchpreis” för 2019. Han höll som brukligt är ett tacktal. Nyss skickade mig hans svenska översättare Christine Bredenkamp en råversion av en översättning av detta tal. Jag har nu plockat ut den del jag tycker är intressantast och dessutom putsat texten på mitt sätt, så alla enskilda formuleringar ansvarar jag för. Den som vill kan alltid kontrollera genom att lyssna på talet som ligger ute på nätet.
°°
Jag gläder mig oerhört åt det här priset, och fram till i morse kunde jag också koncentrera mig på hur på hur glad jag skulle bli om jag verkligen fick det. Men så delades ett annat pris ut som störde min koncentration, ett pris som är en smula viktigare, i Sverige, i Stockholm. Det tilldelades en viss person och därmed grumlades glädjen över mitt eget pris till en del. Jag ber därför om överseende för att jag nu utnyttjar denna korta stund i rampljuset åt att ge uttryck för min upprördhet. Som gäller femtio procent av priset.
Jag gör det bland annat för att jag hade turen att undkomma det som Peter Handke inte beskriver i sina texter. Det faktum att jag kan stå här framför er i dag tackar jag en verklighet som denna människa inte tagit till sig, det kan man lätt se i hans texter från nittiotalet.
Det är märkligt, tycker jag, att man samtidigt som man påstår sig söka rättvisa för någon, lägger den till rätta så att allt blir till en lögn. Det är inget som litteratur ska göra.
I sin text om min hemstad Višegrad skriver Handke bland annat om att milismännen aldrig kan ha begått de brott de begick, eftersom de gick barfota. Denna milis eller dess anförare Milan Lukić, som sitter inburad på livstid för brott mot mänskligheten, lämnar han i övrigt utan kommentar. Han nämner inte offren. Han säger bara att dessa brott inte kan ha ha ägt rum.
Men de ägde rum.
Detta skakar mig, det skakar mig att något sådant belönas. Jag delar den känslan med många och det gläder mig.
Den katolska kyrkan har redan gratulerat Handke. Den katolska kyrkan har gratulerat Handke och den har gratulerat honom till en utmärkelse bortom den politiska korrektheten. Den katolska kyrkan. Det passar ju bra.
Jag står här för att hylla en annan litteratur, jag hyllar de andra femtio procenten. Jag hyllar Olga Tokarczuk. Jag hyllar en litteratur som med språket får och försöker allt, också den politiska kampen. Jag hyllar en litteratur som inte är cynisk, som inte är förljugen och som inte håller oss läsare för dumma genom att avsiktligt klä det poetiska i lögner och förvränga fakta.
Jag hyllar en annan författare, jag hyllar Olga T.
Och låt mig avsluta med att säga att jag också hyllar en litteratur som beskriver tiden – en tid som aldrig var så som Handke beskriver den i fallet Bosnien.
