Söndag. Igår kväll sa jag till Vesna att jag dagen därpå tänkte åka till Britanski trg för att titta lite på söndagsmarknaden. Hon sa att hon kanske också skulle. Och så blev det natt och imorse bestämde vi oss för att ses där mot slutet av förmiddagen. Miki och jag tog spårvagnen och åkte och åkte och bytte vagn och åkte. När vi steg av vid Britanski trg klev vi nästan rakt på Vesna som suttit i samma spårvagn fast i en annan ända. Vi började gå lite planlöst bland stånden och Vesna tog lite bilder. Miki och jag avvek till den ena utkanten för att han blev alltför intresserad av duvjakt och det blev lite svårmanövrerat bland alla fina porslinssaker och tunna glas. Till sist satte vi oss alla tre i kaffeserveringen alldeles intill stånden. Där satt vi en stund och drack kaffe och pratade och observerade folk- och hundliv. Och så fick Vesna och jag något som man med lite god vilja skulle kunna kalla för en idé, fast egentligen var det väl bara en vag impuls och den förde oss rakt uppåt mot grönskan och berget som ligger och lurar alldeles bakom torget. Zagreb är fullt av små vägar som leder rakt ut i det gröna, det är ”en stad med många dolda skatter” för att tala kroatiskt turistguidespråk. Nå vi gick uppför den obetydligt lutande backen, uppåt utan någon som helst ansträngning, vi gled uppåt utmed en lugn gata med lite halvhöga, delvis rätt slitna men till stor del ganska vackra hus.

Vi sa något om att vi aldrig varit just där förut. I närheten ja, men inte just där. Och vägen bar oss vidare och det blev allt grönare och träden kom närmare och husen blev färre. Och vi var med ens i en skog eller i en stor lite förvildad park med bäckar och små träbroar.

Miki hittade mycket att lukta på och vi andades den sköna skogsluften och Vesna och jag pratade om att vi en annan gång med lite bättre skor skulle kunna gå ända upp mot Sljeme den här vägen. Och vi förundrades över hur staden ligger så helt inbäddad i naturen. Är Zagreb verkligen en stad?

Vi nådde något som vi uppfattade som en lämplig vändpunkt och så gjorde vi det som man gör vid vändpunkter. Fötterna gick av sig själva och tiden verkade ha mycket lite att göra med oss och vandring. På nervägen stannade vi vid en brunn där Miki druckit på uppvägen och han drack igen och satt en stund på kanten och spanade. Han tycker om att sitta högt och ha utsikt.

När vi nådde ner till Britanski trg igen kände vi att vi var lite hungriga, så vi köpte varsin burek och gick sedan längs Ilica och kikade in på de olika små bakgårdarna för att se om det inte fanns någon bra servering där vi kunde få en öl till vår burek. Nästan genast – vid portgång nummer två – hittade vi vad vi sökte, så vi gled in på den stillsamma lilla gården där de stod några bord. Vi slog oss ner och efter en inte helt kort stund kom en ung man genom portvalvet och frågade vad vi ville ha. Vi beställde och så tog vi fram vår mat och började äta och strax var ölen också där.

Det kändes som att vara på landet eller i en mycket liten småstad, men bara några tiotal meter ifrån oss på andra sidan portvalvet såg vi spårvagnarna rusa förbi utmed Ilica. Och seneftermiddagen sänkte sig över oss.

Läs mer

Här är visst fotbolls-VM. Främst märker jag det på att Ivan har på nytt har gripits av den där överdådiga gästfriheten. Det är alltså Ivan som har Simpa, min husbar. Och när det är några större mästerskap eller något annat han tycker är festligt, så tar han fram sin grill och ställer upp den i ett hörn av baren eller ute på gräset framför ingången till uterummet. Och så grillar han assisterad av sin vän Krešo eller någon annan i gänget, fast Krešo är nog ett slags expert eller lite pyroman så där inom rimliga och glada gränser.

Ivan synar köttet med expertis och välbehag innan han lägger ut det på gallret. Och så grillas det och fat efter fat bärs ut till barens gäster och ingenting kostar något. För detta är en av Ivans fester. Đurđica och Miki och jag råkar också befinna oss där fastän vi inte bryr oss särskilt mycket om fotbollen och vi får ett fat bräddfyllt med kött, ćevapi och korvar med rå lök och lite bröd. Det ni ser på bilden är redan ganska avätet. Och påfyllning fick vi och Krešo lekte elegant servitör.

På bildskärmen uppfattade jag lite flyktigt att Danmark ledde över Kanada och någon sa menande att Danmark ligger ju nära Sverige. Jo minsann. Medan Đurđica och jag (och Miki) satt där var det ännu ganska tomt för ”den riktiga matchen” hade inte börjat.

Nu har den det och Miki och jag sitter uppe i balkongrummet med vidöppna fönster och låter den balsamiska kvällsluften flöda in i rummet. Ännu har nog inget mål gjorts för det enda jag hör är hunden Aron som skäller från sin balkong. Fast nu tycker jag mig höra lite starkare sorl från Royal här tvärs över parkeringsplatsen. Kanske var det just nära att något hände. Det är ju ofta det i sådana här spel.

Läs mer

Dagen har varit ett underverk av mjukhet, ljusgrå, mild och alldeles stilla. Människorna verkar vänliga på ett särskilt stillsamt vis i den här luften. Och jag har under dagen flätat en fläta av flit och lättja: gått igenom tentor, suttit på Simpa och dinglat med benen från terrasskanten och pratat lite svävande med Zora och Đurđica, köpt hemgjord rakija av Ivan. Miki låg länge lugn på terrassen och spanade bort mot kinesrestaurangen i hörnet av ”parken”, där katterna ofta håller till i buskagen. Han låg lugn tills jag på prov testade att släppa honom för att låta honom leka med Hajdi, som lekte med bollar på ett märkligt välordnat sätt. Miki snodde åt sig den ena bollen, släppte den snabbt igen och for iväg mot kinesrestaurangens bakgård och slog ett litet hål i den ljusgrå dagens stillhet. Jag sprang efter förstås och hittade honom just som han försökte tränga sig in i genom en dörrspringa till ett av uthusen. Jag tog ett stadigt tag i den krusiga ullkroppen och så hade jag honom igen och på med kopplet. Vad ska man göra? Frihet finns för dem som frihet rätt kan bära, nej, jag bara skojar om livets förutsättningar och lite om biskop Thomas. Friheten är naturligtvis orättvist fördelad som allt annat, men denna dag är så rofylld att frihet och fångenskap gömmer sig i varandra. I denna stund sitter de på samma zebra och zebrans päls är ingen fångkostym. Förlåt min brist på allvar fast ändå är detta det stora, allra djupaste allvaret. Världen ligger stilla i ett dis av mildhet och dröm. Sådana här dagar finns egentligen inte, men nu har en förirrat sig just hit. Några ljusa strimmor skimrar vid horisonten, det har varit solnedgång och det vid den rätta tiden.

På bilderna ser ni Miki på bottenvåningens avsats här i huset, bland träden en skymt av ett av kinesrestaurangens uthus och på bordet den där hemgjorda rakijan.

Läs mer

Vädrets makter har under det senaste dygnet visat sig just som makter, fast hur orkar de? Igår eftermiddag svällde luften sig allt tjockare och jag kände att jag kunde ta på den som på ett jättelikt djur, varmt och vibrerande under mina händer. Miki och jag drog med klistriga sega steg en runda förbi den förtrollade trädgården. Nej, inte förbi, våra steg klibbade kvar vid staketet och himlen låg låg och tjock över tak och trädkronor. Inte ett löv rörde sig. Vilket löv skulle orka?

Vi hängde vid stängslet i långa segslitna minuter som blev till långminuter och kanske något ännu längre. Jag kände hur svetten täckte mig och mina tankar. Miki luktade på något som kanske inte fanns, men som hade en tjuskraft. Min blick klibbade vid grönskan. Jag såg bananbladen växa ur det halvtropiska virrvarret.

Hur vi kom hem vet eller minns jag inte. Vi låg med ens lite snett utlagda på soffan och flåsade och kanske sov vi. Timmar senare hade de första stora tömningarna skett och vi tassade fram över den ångande asfalten på vägen från Union bort mot Patriotens hus. Träden och byggnaderna visade en öververklig plasticitet mot den gråtunga varma himlen. Svalkan dröjde någon annanstans.

Läs mer