Påskafton vid Jarun

Morgonen var mild och vacker. Genom köksfönstret såg jag björkens hängen och nyfödda ljusgröna löv. Miki och jag gick till Makao för att öppna dagen. Där fick vi syn på Vesna så vi satte oss vid hennes bord och så pratade vi lite och Miki lät sig klias. Sedan måste Vesna gå och vi också för vi hade stora planer för dagen. Vi åt vår frukost, jag packade ryggsäcken med badsakerna och mat och dryck och så gav vi oss av till Držićeva, där vi tog femmans spårvagn till Jarun. Vi hade lite vagt stämt möte med Marit och hennes norska kollega och vän Stine – ingen bestämd tid ingen bestämd plats. Miki och jag började med att gå till vårt badställe. Marit ringde och sa att hon och Stine skulle komma dit om en stund.

Miki och jag slog oss ner på vår vanliga plats. Jag hade med hans ”duga lajna” som jag fäste vid en av popplarna. Det var redan ganska varm, så också skuggan var viktig.

Jag bredde ut mitt underlägg, bytte om och la mig ner och tittade upp i det skimrande ljusgröna lövverket. Det är den ljusgröna tiden nu. Miki flyttade lite hit och dit mellan sol och skugga och då och då tassade han ner i vattnet för att dricka.

Efter en halvtimme eller så kom Marit och Stine. Hundarna var inte med för både Nova och Skajla löper och det kan bli svårt med alla lösspringande hanhundar, särskilt om man vill bada också. Vi satt eller låg i solen och tiden rullade iväg. Så började det blåsa och vi tyckte att det var bäst att bada innan vinden kanske tilltog. Stine hade ingen lust och Miki håller sig ju alltid torr i krullet, men Marit och jag samlade oss för att kliva i. Ja, lite kallt var det, men vi kom i och simmade en kort sträcka, fast snart tyckte vi att det räckte. Lite kallt om armarna var det. När vi kom upp hade det slutat blåsa och det var varmt igen. Sedan åt vi våra medhavda matsaker – eller kanske gjorde vi det före badet – allt verkade på ett långsamt sätt hända samtidigt. Med ens tyckte vi att det räckte och så travade vi iväg till ”Marits bar” och tog oss varsin sportski gemišt – två delar vatten och en del vin. Efter att vi hade suttit där en stund och pratat – det blev mycket om ”hur det är på olika platser” – så ville Marit hämta sina hundar. Och så gjorde hon det och en kort stund senare var vi ute på hundpromenad som snart förde genom ett område med koloniträdgårdar. Överallt såg vi blommande träd.

Vi, eller i alla fall Marit och jag, började strax fantisera om att ha en koloniträdgård, inte så mycket för odlandet som för att ha en plats i det gröna med en bod och ett bord och några stolar. (Sist jag fantiserade om något sådant var med Đurđica, men så fick vi veta att det var hundförbud i det området.) Vi såg en avlång plätt som verkade övergiven men som ändå hade några buskar. Där kanske…

Djur i litteratur

I början av kvällen tog Miki och jag treans spårvagn till Trešnjevka. Vi steg av på Nehajska och gick genom parken till Centar za kulturu Trešnjevka, där vi skulle uppleva evenemanget ”Životinje u književnosti” (Djur i litteraturen). Vi var ditbjudna av Lana.

Programmet bestod av två delar. Den första punkten handlade om den kroatiska översättningen av Virginia Woolfs ”Flush: A Biography”. Lana samtalade med översättaren Sanja Lovrenčić om boken och översättningen. Flush är en cocker spaniel och boken handlar om hans liv – glädjeämnen och umbäranden. Ja, jag behöver kanske inte gå närmare in på innehållet. Miki var ovanligt svår, möjligen för att han vaccinerats mot rabies tidigare på dagen. Han krävde att bli kliad och klappat utan uppehåll, slutade man pep han uppfordrande och gällt. Snart hittade han i alla fall sin favorit och efter någon halvtimme var han lite hanterligare.

Del två var en frågesport om djur i litteraturen, där bland annat hästen Rocinante och lejonet Aslan dök upp. Sista frågan gällde Sadakos tusen papperstranor och medan Lana rättade våra svar fick vi papper att vika tranor av. Alla var inte lika bra på att vika. På sista bilden ser ni Lana.

Resa i februari – del tre

Återblicken fortsätter: Den sista morgonen, det var den 23 februari, började vi med en lång promenad längs stranden vid Petrčane. Det lite småmulet men egentligen inte kallt och vi travade på rätt snabbt.

Efter det och frukosten packade vi in bagage och oss själva i bilen och så bar det av norrut mot den lilla, en gång mäktiga staden Nin. Vi for in över den vackra stenbron.

Först gick vi runt lite bland de ljusa husen längs de smala gränderna och sedan kom vi ut till en öppen plats med lite murrester i gräset och mitt på platsen står vad man brukar kalla ”världens minsta katedral”, Heliga Korsets kyrka/Crkva svetog Križa.

Byggnaden är väldigt kompakt och ganska hög i förhållande till längden och bredden och väggarna är mycket tjocka. Inuti finns ingenting mer än den luft som ryms där.

Den lilla kyrkan uppfördes på 800-talet. Under 900-talet var Grgur Ninski biskop här och det finns en mäktig staty av honom gjord av Ivan Meštrović på ett av stadens torg, men jag visar ingen bild för min blev inte bra.

Efter det gick vi till lämningarna eller lämningen av det största romerska templet vid Adriatiska havet. Vi försökte med hjälp av den enda kolonnen föreställa oss hur det en gång sett ut. Sådant är inte helt lätt.

Resa i februari – del två

Eftersom jag igår föresatte mig att göra en liten översikt över Marits och min resa till trakten kring Zadar i februari, så fortsätter jag idag med del två. Den 22 februari var en lite gråare dag än vår underbara bad- och vandringsdag norr om Petrčane, så vi bestämde oss för en stadsdag, ett besök i Zadar (som för mig genom Enzo Bettizas ”Esilio” heter Zara innerst inne). Vi tog bilen den korta sträckan från Petrčane söderut.

Vi gick in genom stadsporten och följde en av de vackra gatorna med sin av människors fotsteg genom århundradena mjukt blankslitna stenläggning. Här ser ni Miki tassa fram; låt oss fortsätta följa honom. Här ser vi hans kraftfulla litenhet vid fötterna av den jättelika kyrkan San Donato/Sveti Donat som byggdes på 800-talet.

Någonstans åt vi och det riktigt gott och till ett rimligt pris, men retligt nog minns jag inte längre namnet på restaurangen. I alla fall åt vi fisk och skaldjur. Marit ville lyssna på Havsorgel, så efter maten gick vi dit. Här ser ni Miki undersöka om det möjligen finns råttor i orgeln. Ljudet kan man tycka om eller störas av.

Ja, och så småningom trädde vi ut genom stadsporten.

Efter en stund satt vi i bilen på väg norrut. Vid Diklo gjorde vi en paus så att hundarna fick röra på sig ordentligt. På den sista bilden börjar solen sänka sig över Plaža Zgon och de tre hundarna.

Resa i februari – del ett

Innan våren börjar luta in i försommaren vill jag titta tillbaka lite på Marits och min resa till havet i slutet av februari. Ja, vi var fem på resan: förutom vi två människor var hundarna Nova, Skajla och Miki med. Vi gav oss på förmiddagen den 20 februari och gjorde ett lunchstopp i det inre av Lika, i Gospić. Lika är vackert och vilt, till stora delar en avfolkningsbygd, som ännu bär märken från kriget. Lika vill jag en gång komma närmare, men den här gången var det bara vägen till havet. Vi hade hyrt en lägenhet i ett slags turistkomplex i Petrčane, en liten by som inte ens hade en öppen bar. För turisterna var inte där, men havet var där och solen, så när vi kom fram mot slutet av eftermiddagen gick vi ner mot vattnet så fort vi burit in våra saker där vi skulle bo. Hundarna undersökte strandskogen och nosade runt hit och dit.

Så började vi följa strandlinjen medan dagsljuset blev svagare. Vi andades in havsluften och doften av smilje (som nog är släkt med hedblomster). Det är en underbar doft och smilja är en mytisk växt här som finns också i sånger. Då och då satte vi oss på någon av träbänkarna, i alla fall Miki och jag, vi är ju vana vid att sitta bredvid varandra på bänkar.

Efter en stund, kanske en ganska lång, började solen sänka sig över Ugljan och havet. Vi vände och började gå hemåt, fast då och då gick vi ut på någon av badbryggorna.

På kvällen åt vi vår medhavda mat, minns inte vad, men mätta blev vi och ganska snart kröp vi till kojs för dagen hade varit lång och långt från vardagen.

Morgonen därpå möttes vi av solen på vår terrass. Vi åt frukost och hundarna utforskade den lilla trädgården och Skajla, som har mycket överskottsenergi, drog upp ett ungt olivträd som Marit planterade tillbaka med en stekspade. Sedan packade vi ryggsäckarna och började gå längs stranden i riktning mot Velebit som höjde sig dramatiskt mot himlen på andra sidan viken.

Hundarna fick gå lösa och ett tag gick det bra, men så fick Miki syn på en katt och han försvann som ett krulligt streck. Jag sprang upp och ner genom strandskogen och ropade. Då och då ven han förbi mig på ett mycket retfullt sätt. När jag äntligen fick tag i honom, eller var det Marit som haffade honom? var jag rätt trött på honom, men han visste ju ingenting. Han hade ju bara varit hund på sitt Miki-sätt. Någonstans bestämde vi att vi kommit fram och vi slog oss ner vid vattnet och tog fram vår mat. Vi såg en människa långt framför oss, en människa som verkade ligga i en solstol. Vi bestämde att det var en man. Vi glodde och skrattade åt att det gick så bra att glo på det där avståndet, hade vi varit närmare hade vi varit mycket diskretare. Det började blåsa lite så efter maten vände vi och började gå tillbaka. Vi hoppades hitta en vindskyddad bukt för vi ville ju gärna bada. Och ja, där var den perfekta badviken! Vi band hundarna i strandskogen, bytte om och gick ner till något som nästan var en sandstrand. En dam satt på en sten och doppade fötterna. Hon sa något uppmuntrande till oss när hon märke vad vi hade för planer. Det blev inget långt dopp, men inte var det särskilt kallt och vi kände oss ganska övermodiga när vi kom upp. Vi la oss på något slags trädäck och soltorkade. Sedan befriade vi hundarna och gick den sista biten hemåt. Här och där stannade vi och tittade ut över det blåa vattnet bort mot ön Ugljan.