Svenska Institutet var en gång, ja, för inte så länge sedan faktiskt, ett kulturinstitut liknande Alliance Française, Goethe-Institut, Instituto Camões eller Instituto Cervantes för att bara nämna några få. Huvuduppdraget och själva den passion som drev arbetet framåt var naturligtvis att göra svenska språket och den svenska kulturen kända i världen. Man arbetade för att den svenska kulturen på ett fruktbart sätt skulle få mötas med andra kulturer. Det var värdiga och meningsfulla mål, mål med en själ.
Nu ser det plötsligt annorlunda ut. Ja, kanske inte helt plötsligt, nedmonteringen har på ett smygande sätt pågått ett tag, men denna höst har med ens okunskapen tagit ett bryskt tag i rodret och så här ser den tänkta framtiden ut:
Hög prioritet på SI idag är att sammanställa hur många som klickar på Sweden.se och hur SI syns i sociala medier. Ja, Sverige heter naturligtvis Sweden här och det är möjligen ett annat land.
Hög prioritet på SI idag har vad man tycker om Sverige utomlands – hur det nu går att veta.
Hög prioritet på SI idag har sådant som hur många som stannar mer än 30 sekunder på en sida. För att koka kaffe eller snyta sig?
För dessa högprioriterade sysslor behövs det analytiker och digitala kommunikatörer. De räknar klick och sätter upp tabeller.
°°
Bort med kunniga medarbetare som skriver om till exempel litteratur och film.
Bort med svenskundervisningen och med den bort med alla ute i världen som har ett genuint intresse att lära sig svenska och att lära känna allt som har med Sverige att göra.
°°
Borta är redan bokhandeln och det fylliga informationsmaterialet där en rad namnkunniga personer skrivit om betydelsefulla svenskar i historien och i samtiden.
Borta är själva andan.
°°
Idag ersätts allt detta med något som kallas Sverigeinformation, vars uppdrag är ”att samordna olika aktörer med klar inriktning att profilera Sverige i utlandet”. Jaha, profilera. Viktigast med denna ”informationssida” är naturligtvis hur många ”klick” den genererar.
Vi tar det en gång till: Det finns inget sparkrav på Svenska Institutet från regeringens sida, även om representanter för den översta ledningen i SI då och då mumlar – eller skriver – om sådana. Madeleine Sjöstedt och Monika Wirkkala antyder eller säger att man måste dra in sju lektorat inom svenskundervisningen på grund av sparkrav. Sparkraven finns inte, alltsammans kommer inifrån eller uppifrån SI:s topp. Och Kurt Bratteby bagatelliserar saken i Kulturnytt genom att säga att det rör sig ”om några stipendier som behöver dras in”. På Linkedin kan man dessutom se att SI samtidigt nyanställer analytiker och kommunikatörer. Här följer några av årets nyanställningar:
aug 2022: analytiker, Sverigebildsanlys
aug 2022: digital kommunikatör, global kommunikation
mars 2022: digital kommunikatör, tematisk kommunikation
jan 2022: handläggare, internationella relationer
SI:s ledning väljer alltså att skära i huvuduppdraget till förmån för vaga metaaktiviteter, samtidigt som man ljuger om sparkrav. Alltsammans genomfört under stort hemlighetsmakeri. Och den som höjer rösten mot detta hotas med påföljder.
Jag undrar nu: Vad säger lagen om detta? Kan man säga upp personal som arbetat i många år och samtidigt nyanställa? Får de här processerna ske bakom lykta dörrar? Osv.
Det är inte ”angrepp på enskilda personer” att utkräva ansvar av höga chefer.
Svenska Institutet är en anrik institution till vars huvuduppgifter hör att stödja svenskundervisning på universitetsnivå i världen. Svenska läses av cirka 35 000 studenter världen runt. Ur denna grupp kommer oöverskådligt många inofficiella Sverigeambassadörer, vilket naturligtvis i hög grad gagnar Sverige. Verksamheten kostar inte Svenska Institutet mycket, stödet till svenskundervisningen utgör en försvinnande liten del av institutets budget och ändå – ändå väljer man att skära just här!
Många protesterar nu, men det är få som vill peka ut de skyldiga. En del vill nöja sig med att säga att institutionen gör fel, men en institution handlar inte av sig själv, det är människor som fattar beslut, det är människor som begår fel. Andra väljer eller måste välja att ligga lågt och tiga av rädsla för påföljder – ja, så illa är det. Men jag kan tala: Den person som ligger bakom de här omotiverade och missriktade nedskärningarna är SI:s generaldirektör Madeleine Sjöstedt och den lilla klick som stödjer henne och deltar i för insyn slutna möten med henne. Det rör sig om en grupp chefer bestående av Kurt Bratteby, Monika Wirkkala och Anna Rudels. Det är av dessa fyra som ansvar måste utkrävas.
För ungefär en vecka sedan skrev en rad inom svenskt kulturliv betydelsefulla personer en debattartikel i SvD där man vände sig mot Svenska Institutets beslut att opåkallat skära i institutets kärnverksamhet. SI:s avdelningsdirektör, Madeleine Sjöstedt, kom några dagar senare med en replik som till största delen innehöll undanflykter och mörkningar. Idag har nämnden för svenskundervisning, en frisk gren inom SI, givit sitt svar på detta.
Här följer några viktiga punkter i svaret till SI:s generaldirektör, Madeleine Sjöstedts undanglidande replik på kritiken av hennes planer på att starkt beskära institutets kärnverksamhet, nämligen svenskundervisningen i världen:
”Vi behöver dock korrigera några saker i generaldirektör Madeleine Sjöstedts replik (SvD Debatt 1/12). Tyvärr beskrivs inte institutets nedskärningsplaner på ett sätt som överensstämmer med vad som presenterats för oss i Svenska institutets nämnd för svenskundervisning i utlandet.”
”Under hösten har de stora nedskärningarna inför nästa år utarbetats internt, utan samråd med
berörda parter.”
Observera detta sätt att göra upp planer och fatta beslut över de berördas huvuden!
”Först meddelade Svenska institutets ledning att egna medel för Sverigefrämjande, från
utrikesdepartementet, nästa år skulle tas bort från svensk-undervisningen och föras till annat, såsom utökad Sverigebildsanalys. Det rör sig om drygt 2,4 miljoner. Förlusten av dessa medel skulle göra det mycket svårare att upprätthålla stöd med bred geografisk spridning.”
Medel från utrikesdepartementet (det är alltså inte utrikesdepartementet som dragit in några medel) har av SI:s ledning tagits bort från svenskundervisningen vid universitet runt om i världen för att i stället användas till ”Sverigebildanalys”.
”Därefter meddelades dessutom att över hälften av medlen från utbildningsdepartementet skulle tas bort från verksamhetsbudgeten, och i stället bekosta löner inom institutet.”
Medel från utbildningsdepartementet (utbildningsdepartementet har alltså inte dragit in medel) har styrts bort från verksamheten till löner, (av vilka de högsta är mycket höga).
”Förslaget om att dra in sju utsända lektorer, där fyra av dessa är de enda i respektive land, är också något som presenterats för oss som en färdig lösning, utan förvarning för berörda parter. ’Lektor’ kallas av tradition en svensklärare som är anställd lokalt, men som Svenska institutet i partnerskap med universitetet tar på sig att rekrytera i Sverige och stödja med ett stipendium. Detta är billigt för den sändande sidan och ger den mottagande sidan ett påtagligt stöd.”
Ovanstående citat är en beskrivning av vad det är som Madeleine Sjöstedts och hennes chefsgrupp valt ge sig på till förmån för bildanalyser och liknande.
Och här kan vi läsa om följderna av det det brutala ingreppet:
”Skulle dessa lektorat plötsligt dras in, skulle förtroendet i mottagarländerna skadas allvarligt. Universitetsinstitutionerna skulle hastigt förlora väsentlig och svårrekryterad personal, och förutsättningarna för att behålla ämnet undermineras. För varje lektor som åker hem
försvinner också en nyckelperson för Sverigefrämjande; en direktlänk mellan Sverige och studenterna, en kontaktskapare mellan universitet, ambassad och näringsliv.”
Nämnden för svenskundervisning, som hör till den oanfrätta delen av SI, reagerade på detta sätt när dess medlemmar ställdes inför uppgiften att vara med och slakta bland lektoraten:
”Ledamöterna i Svenska institutets nämnd för svenskundervisning i utlandet beslutade enhälligt, på sitt senaste möte med institutets avdelningsledning, att inte medverka i något beslut om indragning av lektorat.”
Och i slutet av texten kommer nedanstående anmodan tillsammans med påpekandet att denna ”besparing” är riktad mot en sektor som bara får en bråkdel av SI:s medel:
”Vi anmodar med eftertryck institutets ledning att stoppa de brådstörtade nedskärningarna, för att undvika att synnerligen stor skada görs för små besparingar.”
Till saken hör att samtidigt som SI gör dessa nedskärningar i kärnverksamheten, så anställer man nya kommunikatörer och analytiker.
Sedan finns det något som heter undfallenhet också…
Allt oftare… eller är det kanske hela tiden lika ofta sedan något årtionde?… hör eller ser jag ordet ”varumärke” användas om sådant som inte borde säljas, köpas eller vara varor.
Nationalencyklopedin definierar företeelsen så här: ”lagligen skyddat namn eller kännetecken på varor och tjänster från en viss näringsidkare.”
Varför har nu länder och även människor blivit varumärken? Är de och vi varor? Lever vi i varor? ”Varumärket Sverige” är ett uttryck som dyker upp ofta. Vad vill den som använder uttrycket? Inget särskilt? Kanske tror man att det heter så för att man ofta hört det? Känner man sig framåt eller modern?
Vilket förhållande kan en människa ha till ett varumärke? Låt oss säga att det i det här fallet handlar om ett land, till exempel landet Sverige. Man kanske säger att man vill ”stärka varumärket Sverige”, ja, det är nog en ganska vanlig fras. Vad vill man när man säger detta? Vill man sälja landet? Troligen inte för hur skulle det gå till. Men varför använder man ett sådant ord som pekar ut landet som en vara? Vad händer i våra huvuden eller själar när vi kallar länder och människor för varumärken? ”Jag måste värna om mitt varumärke”, kan man säga. Känner man sig säljbar?
”Bygg ett starkt varumärke med rätt kommunikation.”
”Skapa ett personligt varumärke.”
”Påverkar kundupplevelsen ert varumärke?”
Jag har alltså inte något emot handel, om det nu verkar så. Jag är fullt införstådd med att man köper och säljer surkål och strumpbyxor och även stora saker som bilar eller hus. Men när blev människor och länder och kanske allt annat också till varor? Och vad kommer genom detta i ett längre lopp att hända med våra föreställningar om tillvaron och oss själva?
”Varumärke” är ett ord eller begrepp som slitit sig ur sitt bås och nu är ute på ett förfärande erövringståg i världen. Låt oss besinna oss! Varken du eller jag eller våra hemstäder är något som ska köpas eller säljas. Vi måste mota tillbaka den här urartade företeelsen till de platser där den hör hemma. Eller vill vi att kärleken eller döden ska stärka sitt varumärke? Eller vemodet och smärtan? Ligger sorgen i varukorgen?
