Vad kommer först?

X: Det finns också ryssar som inte är onda, ryssar som inte vill följa putin, ryssar som är bedrövade över det som sker i Ukraina.

Y: Ja. Och?

X: Det är viktigt att vi inte glömmer detta, att vi inte demoniserar alla ryssar.

Y: För vem är det viktigt? Knappast för de dagligen och stundligen misshandlade ukrainarna väl? Kanske för vår känsla för vår egen moraliska renhet, men är den viktig i det här fruktansvärda sammanhanget där människor i varje stund mals ner till slamsor för en vämjelig idés skull.

X: Det är viktigt om det ska finnas något hopp om att ryssarna ska kunna göra sig fria från sina onda härskare.

Y: Jaha, men vad ger detta eventuella hopp till människorna i dagens Ukraina? Inget vad jag kan se. Det hjälper varken mot tortyr eller våldtäkt eller mord.

X: Vi får inte glömma dem som nu sitter av långa straff i ryska fängelser för att de vågat säga nej.

Y: Nej, men detta att minnas vad hjälper det människorna i de uppbrända städerna, vad hjälper det de lemlästade barnen? Vad hjälper det dem som i denna stund förlorar allt eller går under?

Ja, så här kan man samtala. (X och Y finns för övrigt bara i den här dialogen.) Men vart leder sådana samtal? Ingenstans väl? Jag tror det är dags att inse att vi måste sätta Ukraina först, före alla drömmar om hopp för Ryssland. Ukraina lider, Ukraina plågas av Ryssland, ukrainarna massakreras av ryssarna. Ryssarna måste bort. För hur många ukrainska liv ska få släckas medan vi ägnar oss åt att hoppas att ryssarna ska vakna ur sin moraliska förgiftning?

Ryssarna måste tvingas ut ur Ukraina, detta kommer först. Om så alla som nu härjar i landet måste dö. Detta kommer först eftersom varje dröjsmål kostar liv och lidande.

Slava Ukraini!

Upp till berget igen

Igår eftermiddag gjorde Miki och jag den där långa spårvagnsresan upp på berget till vännerna där. När vi kom upp till Mihaljevac hade vi redan åkt med tre spårvagnar och gått till fots längs hela Draškovićeva. Jag såg från nummer fjorton att den lilla bergsvagnen nummer femton stod inne, så vi skyndade på stegen och hoppade på. Kort därefter bar det av uppför. Vid det tredje stoppet klev vi av och jag lät blicken svepa över åsarna och byarna som klättrar på dem. Miki undersökte marken. Och så var vi framme hos Christine. När lille Leon efter en stund vaknade från middagssömnen, tog vi som kunde på oss ytterkläderna. Vi släpade ut vagnen eftersom Leon fortfarande var sömnig, men eftermiddagen är så kort nu, så vi ville ta för oss av det som var kvar av dagsljuset. Och Leon satt vilande och Miki gick nosande och vi vuxna människor samtalade om livets märkligheter, glädjeämnen och avgrunder. Under tiden sjönk solen och ljuset tändes i husen.

Vi tittade in genom fönstret på ett mycket litet hus; på något sätt verkade huset vara bara detta fönster. Där innanför satt en mycket gammal kvinna i en hög länstol och läste. Vi blev förtjusta över bilden och jag tog ingen bild. En känsla av vördnad förbjöd mig det. Sedan gick vi ända upp till skogsbrynet och lite till. Löven prasslade under våra fötter.

Och så rullade vi nerför backarna igen och vi kom in i huset igen och Christine satte fram mat. Efter maten lekte Leon och Miki länge och fint. Jag ser att de förstår varandra bättre och bättre. De har ett eget språk.

När Miki och jag sedan gav oss av hemåt neråt mot staden stod månen högt över åsarna och jag tänkte att jag älskar denna jord.

Framme

Sista resdagen var lätt. Miki och jag bröt upp från vårt härliga natthärbärge sent på morgonen och gick till fots in i staden (Lund) från Klostergården. Vi gick ett varv runt gamla platser i mitt liv, nya platser för Miki och så tittade vi på oss själva i en dunkel spegel vid domkyrkan.

1IMG_7194

Sedan drack vi kaffe och sträckte ut det till lunch i trevligt sällskap och jag kom att minnas Sardiniens nuragher och vintergatan som ett spår av lysande halm över himlen. Alabaster talade vi också om och vad man kan gör av alabaster.

Ja, och så fortsatte tågresan norrut under slingrande samtal med trevliga människor, en dam, en dansk och en oceanograf. Och så steg vi av och Nilla mötte oss på stationen och någon timme senare – efter ett uppehåll på Drottninggatan – var vi i trädgården på Höbacken.

2IMG_7199

3IMG_7201