Vädrets makter
20/2 -2010
Blick från tåget: strax utanför stationen i Öxnered – klockan ett, natten till fredagen
Vad gör jag här?
Om ”kollektivskuld”
4/2 -2010
Härom dagen läste jag igenom en facebook-diskussion som kretsade kring ämnet kollektivskuld. Nej, jag tänker inte berätta något ur det meningsutbytet. I stället vill jag utan omsvep vända mig mot själva idén om sådana här ”kollektivitetsidéer”. För mig är skuld något som är bundet till individen. Om människor av mitt folk (vilka är ”mitt folk”?) begått svåra brott, kan jag aldrig känna verklig skuld för det, så länge jag själv inte deltagit i det onda och jag ser heller inget värde i att försöka konstruera en sådan känsla. Men låt mig ändå göra experimentet: Jag sitter bredvid en man eller kvinna av detta mitt folk, en person som hör till dem som begått förfärliga brott. Kommer jag med något uns av ärlighet att kunna se denna skuld som något vi har gemensamt (något som jag inte delar med människor av andra folk)? Nej, jag kommer att tycka att den som begått brotten är den skyldiga. Utan krav på ärlighet går det naturligvis fint att säga att jag känner skuld, men då rör det sig om en hycklande ”dekorationsskuld”: ”Jag är så ädel att jag tar på mig skuld för sådant jag inte själv har gjort.”
Jag har möjlighet att kämpa emot det onda inom mig och i min omgivning, men inte emot det onda inom mitt folk, om jag inte med ”folk” menar hela mänskligheten. Föreställningen om kollektivskuld bottnar i ett rastänkande och en fixering vid etnicitet som lätt kan slå över i rasism. Tillhörighet till ett folkslag har inget med frågor om moral att göra och bör inte kopplas ihop med sådana.
Hotel Supramonte
13/1 -2010
Det här är en dag för en sång av Fabrizio de André igen:
Hotel Supramonte
E se vai all’Hotel Supramonte e guardi il cielo
tu vedrai una donna in fiamme e un uomo solo
e una lettera vera di notte falsa di giorno
e poi scuse accuse e scuse senza ritorno
e ora viaggi ridi vivi o sei perduta
col tuo ordine discreto dentro il cuore
ma dove, dov’è il tuo amore
ma dove è finito il tuo amore.
Grazie al cielo ho una bocca per bere e non è facile
grazie a te ho una barca da scrivere ho un treno da perdere
e un invito all’Hotel Supramonte dove ho visto la neve
sul tuo corpo così dolce di fame così dolce di sete
passerà anche questa stazione senza far male
passerà questa pioggia sottile come passa il dolore
ma dove, dov’è il tuo cuore
ma dove è finito il tuo cuore.
E ora siedo sul letto del bosco che ormai ha il tuo nome
ora il tempo è un signore distratto è un bambino che dorme
ma se ti svegli e hai ancora paura ridammi la mano
cosa importa se sono caduto se sono lontano
perché domani sarà un giorno lungo e senza parole
perché domani sarà un giorno incerto di nuvole e sole
ma dove, dov’è il tuo amore
ma dove è finito il tuo amore.
…
Jag översätter på prov början av den tredje strofen:
Och jag sitter på skogsbädden som numera bär ditt namn
tiden är en tankspridd herre den är ett sovande barn
men om du vaknar och ännu är rädd ge mig då handen igen
vad spelar det för roll om jag har fallit om jag är långt borta…
Årsskifte
31/12 -2009
Det gamla året fäller sakta sitt ögonlock över guldögat:
Snart öppnas ett nytt år. Må det bli gott!
Måsarna flyger…
9/12 -2009
högt. Själv ligger jag lågt och lovar ingenting om de närmaste dagarna här. Jag försöker hämta mig.
En höna i ugglan
3/12 -2009
Nu har jag gått igenom ugglan, Aase Bergs Uggla alltså. Bland annat hittade jag det här fina kornet:
Varken utomjordingar, spöken eller psykfantasmer kan överträffa en vanlig, hederlig Hedemorahöna i intressant konstighet.
Mopeden på sopbacken
27/11 -2009
Något tiotal meter bakom det som var lagården till det som en gång var Norskens hus åt det håll där den numera nedlagda järnvägen förr sträckte sig genom skogen finns en gammal sopbacke, en sådan där backe där man i en annan tid slängde allt man inte längre hade användning för eller kunde laga. Londi och jag går förbi där då och då, inte så sällan egentligen. Ibland stannar vi upp och tittar och luktar bland skräpet. I onsdags tog jag en bild på en gammal moped som stod så upprätt i backen, som om den just tänkte ge sig iväg någonstans. Londi rotade bland hemlighetsfullare ting en bit längre ner. Så här såg mopeden ut i den stunden:
Tre dagar senare var vi tillbaka i backen. Jag tittade efter min moped och ja, den var där och den stödde sig nog mot samma lilla träd – en lönn kanske; det ligger mycket lönnlöv runt omkring – men hade den inte svängt runt ett halvt eller kvarts varv? Är det någon som emellanåt sätter sig upp på mopeden och gör ett fantasiåk där i backen? Jag tog en bild igen för att kunna jämföra, fast nu märker jag att jag valt en helt annan vinkel än den första och att det inte riktigt går att se om den rört sig eller inte. Fast nog har den flyttat på sig…
…
Nytaget ”bildbevis” i överdriven blixtbelysning som inte bevisar något annat än att jag blir lite vimsig i den där backen:
