Kategori: Löshästar

En och annan har börjat tala om årets Nobelpris i litteratur. Jag tittar lite på listorna som föreslås, några namn känner jag igen, någon har jag läst, men ingenstans i listorna finner jag min författare. Hon har skrivit den bästa boken jag läst av en nu levande och skrivande författare, kanske till och med den bästa boken av alla jag läst. Hon heter Nora Ikstena och två böcker av henne finns i svensk översättning från lettiskan, men översättaren är nu död, Juris Kronbergs är död. Vem ska axla hans mantel? Vem kan översätta från lettiska till svenska på ett sätt som skulle göra Ikstenas texter rättvisa? Men man kan förstås läsa henne på andra språk. Jag ser att det finns översättningar till engelska och italienska till exempel. Men vi behöver en översättare till svenska ändå. Vem är den översättaren?

För att ge en inblick i hur Nora Ikstena skriver visar jag här nedanför min recension av hennes bok ”Modersmjölken”, denna makalösa bok som står mild och stark mitt i all grymhet och ondska.

Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” jag läser. För kanske tolv år sedan läste hennes första roman, ”Livets fest”, och ”Modersmjölken” är hennes senaste. Jag vet inget om de mellanliggande romanerna men jag känner tydligt banden mellan dessa två. I bådas mitt finns en dotter och en mor och i båda är en bärande linje den starka svåra förbindelsen mellan dessa två och genom allt ljuder ett slags bakgrundssång om att vi inte ska döma varandra eftersom vi fått så olika bördor att bära eller att misslyckas med att bära. Och liv och död, födelse och död ligger tätt intill varandra. I ”Livets fest” läser vi: ”Det som är dött må leva, det som lever må dö.” Och i ”Modersmjölken” finns rader som: ”Liv är död och död är liv. Att födas är att dö, att dö är att födas.” Och människofostret finns avbildad som liten vit groende böna i båda romanerna. Och någonstans flyter i var och en av dem en flod vars vatten om sommaren är varmt som mjölk.

Runt de två huvudpersonerna i ”Modersmjölken” finns mormor, styvmorfar och Jesse – en kvinna som burit mycket olycka men ändå bär tröst till andra – och några till. Platserna är till största delen Riga och en by på den lettiska landsbygden och tiden sträcker sig från moderns födelse 1944 – fast då och då dyker det upp minnen från en tid när Lettland var ett eget land – till den dagen då Lettland på nytt blir fritt.

Två röster som byter av varandra talar genom hela boken: Vartannat kapitel är moderns, vartannat dotterns. Ingen av dem får något namn i boken. Modern vet tidigt att hon vill bli läkare: ”Det var min fars fysiska plågor som fick mig att vilja bli läkare.” Fadern gick under efter en lång vistelse i ett sovjetiskt arbetsläger. Modern växte upp mycket älskad av sin mor och sin styvfar, men något tar redan tidigt ifrån henne glädjen, kanske är det dubbellivet i diktaturen, kanske är det något i henne själv. När hennes dotter föds lämnar hon henne till mormodern för hon känner att hennes mjölk skulle vara bitter och till skada för barnet. Mormodern klarar den lillas liv och modern kommer sedan tillbaka, men hon kommer för alltid att vara en främling, en älskad främling, en främling som sörjer över sitt främlingskap. Hon arbetar hårt med sina studier och blir med tiden en mycket skicklig gynekolog, men hon relegeras från forskarutbildningen i Leningrad för att hon är för rakryggad och uppriktig. Dottern lever med sina morföräldrar som hon älskar högt och känner sig beskyddad av. Så småningom lär hon sig att tala på ett sätt i skolan och på ett sätt hemma. Hon plågas av det men livskraften i henne är stor och hon orkar. Modern förvisas efter fördrivningen från forskningsinstitutet i Leningrad till en by utanför Riga där hon snart blir mycket aktad och omtyckt av patienterna, däremot inte av chefen. Till dotterns sorg tar modern henne med sig till byn och flickan skiljs från morföräldrarna som hon nu bara kan hälsa på om helgerna.

Livet i det lilla huset på landet beskrivs som både idylliskt och sorgtyngt. Trädgården är vacker med gamla äppel- och päronträd, en hund bosätter sig hos dem, byskolan och läkarmottagningen är strax intill och det ser ut som om livet hade kunnat bli ganska bra, men modern plågas av sina demoner och det blir flickan som får ta hand om både henne och hushållet. På nätterna sitter modern uppe och röker och dricker kaffe och testar mediciner på sig själv och försöker fördriva sin oro med lugnande tabletter. Gång efter annan överskrider hon en gräns och dottern räddar om och om igen hennes liv. Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.

Åren går och dottern måste så en höst lämna byn för att gå i skolan i stan. För henne är detta till både glädje och sorg, för modern är det bara till sorg, även om hon sedan några år får stöd av Jesse, en kvinna som ser ut som en man och som modern inte kunnat hjälpa med hormonterapi eftersom hon efter sina ”felsteg” är avskuren från sådana möjligheter. Men Jesse är henne för alltid tacksam för att hon velat försöka, så hon kommer varje dag för att ge henne praktisk hjälp och lite mod. Dottern flyttar hem till morföräldrarna igen och kommer bara på besök när hon har tid. Modern tappar taget om livet och förlorar arbetet och ligger bara i sin säng och röker och dricker kaffe och tar tabletter. Jesse hittar ett arbete åt henne och de binder tillsammans ståltrådsborstar att skrapa bort rost med. Det tjänar man mer på än att vara läkare. Ett tag går det att leva så här och då och då kommer dottern och de sitter i den vackra trädgården under äppelträden och det finns värme och kärlek mellan dem. Tiden sträcks ut lite grann och påminner om evigheten och det är ibland svårt att veta varför man skulle önska sig något annat. Åtminstone kan Jesse få det att verka så. Ingen dömer någon, bördorna bärs och man hjälps åt. En mild mänsklighet regerar varsamt.

I slutet av boken börjar det hända något i landet. Nya vindar blåser och en helt annan tid närmar sig, men alla får inte uppleva denna nya tid av befrielse.

Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.

Nora Ikstena
Modersmjölken, 2020
(Mātes piens, 2015)
Översättning: Juris Kronbergs
Förlag: Tranan

Det var inte utan anledning jag valde att stanna i Angermünde på vägen norrut, det var för att jag ville åtminstone snudda vid Mammas barndomstrakter. Då och då genom livet hade jag hört stadens namn nämnas och jag visste att den låg ett kort stycke väster om Mammas födelsestad Schwedt/Oder. I Angermünde tittade jag på tågförbindelserna med Schwedt. Ja, tågen gick ofta och resan verkade inte ta mer än tjugo minuter, fast ibland byttes tåget ut mot buss och jag visste inte vad det kunde betyda för hundar, så jag släppte tanken, men en dag när Mamma, Nilla och jag satt i trädgården på Höbacken med Miki vid våra fötter, kastade jag fram idén att åka till Schwedt på nervägen, lite till min egen förvåning. Nilla blev eld och lågor och sa att hon ville följa med och Mamma sa att hon skulle ringa sin barndomsvän Thea och berätta detta – kanske kunde vi hälsa på henne i Schwedt? Ja, det kunde vi och därmed hade vi en plan, en bra plan.

Den 8 augusti bröt vi upp: Kudda och Eileen var snälla nog att skjutsa oss till Trelleborg, eftersom de svenska tågen tedde sig som en osäker förbindelse och vi fick ju inte missa färjan till Mukran. Allt gick som smort och vi tog tåget Saßnitz-Stralsund-Greifswald, en välbekant sträcka från mina yngre dagar. Vid eftermiddagens slut nådde vi Greifswald och tog in på det utmärkta Domhotel mitt i staden. Vi vandrade runt lite bland igenkännligt och oigenkännligt. Längs Lange Straße, som på DDR-tiden bar det falska namnet Straße der Freundschaft och som de ”otrogna” vägrade ta i sin mun, var nästan alla husen renoverade eller upputsade, och jag försökte förgäves hitta den gamla Kabinett-rökiga syltan ”Am Wall”, dit underklassen gick eller ”Maritim Bar”, dit partipampar och liknande brukade gå och dricka drinkar och titta på damer som dansade med ormar. Efter promenaden satte vi oss på torget och åt så mycket vi kunde av våra enorma portioner av Schweinshaxe. Resterna fick vi med oss i en låda som räckte till ytterligare flera måltider för både oss människor och Miki.

Överallt längs gator och torg möttes vi av affischer med texten ”250 Jahre Caspar David Friedrich”. Det är 250 år sedan han föddes här och många av hans motiv är hämtade härifrån trakten. Och nu detta år pågår en rad utställningar och andra evenemang här och allt når sin kulmen den 5 september då ”Das große Geburtstagsfest” firas på torget. Vi gick inte på någon utställning för sådant brukar ju inte vara för hundar och dessutom är både Nilla och jag rätt bekanta med Friedrichs bildvärld och jag minns ännu från min Greifswaldtid att jag kände igen hans ljus på tallstammarna när jag gick genom skogen ut mot Wieck.

Morgonen därpå gick vi en runda till Hans-Fallada-Straße, där jag under min DDR-tid hade min arbetsplats. Jag tittade också på källarfönstren och försökte identifiera bakom vilket jag en gång förhördes för att jag vägrade använda partitidningen i min undervisning. Nej, jag minns inte innanför vilket eller vilka fönster det var.

Så satte vi oss på tåget igen och nu bar det av mot Angermünde, där vi sedan bytte tåg och så for vi vidare mot Schwedt. Jag tittade noga på allt genom den tyvärr smutsiga rutan och jag tog massor av bilder som jag inte vet vad jag vill med. Schwedt har två stationer: Schwedt Mitte och Schwedt/Oder. Det är Schwedt/Oder som är den riktiga. Schwedt blev nästan fullständigt förstört (till 85% enligt uppgift) i slutet av andra världskriget och det finns fortfarande många luckor i bebyggelsen, som man försöker avhjälpa på olika sätt.

Schloßfreiheit, Mammas gata, på väggen – nu Lindenallee

Vi tog in på Turmhotel som ligger på andra sidan ett vimmel av hyreshus som numera är upputsade efter socialismen. Lite svårt att lära sig vägen var det, men det gick och runt hotellet var landskapet vackert, sandvägar i det gröna. Redan första eftermiddagen tog vi oss över Oder via en rad broar och vi nådde fram till Niederkränig/Krajnik Dolny, en av Mammas platser från barndomen. Plötsligt överfölls av ett våldsamt regnväder och vi tog skydd i en livsmedelsaffär, vi gjorde några försök att lifta tillbaka över broarna, men antingen var bilarna för fulla eller så ville de inte ta med oss. Eller så tyckte vi att det var bäst att låta bli. Regnet avtog och vi smet ut i vätan och började tassa tillbaka, jag barfota, Miki också förstås. Till slut nådde vi Turmhotel.

Dagen därpå gick vi över broarna igen till Niederkränig och Miki och jag stretade sedan upp till Hohenkränig/Krajnik Górny längs en liten skogsväg, kanske samma väg som Mamma gått som barn. Miki och jag vandrade genom byn, som märkligt nog hade stenlagda gator. Allt såg mer välskött ut än i Niederkränig, vackra hus, vackra trädgårdar.

På eftermiddagen besökte vi Thea med dottern Jeanette och svärsonen, vars namn jag glömt och dotterdottern Stefanie. Eftersom Theas lägenhet är mycket liten och dessutom håller på att renoveras åkte vi ut till ett kafé i stadens utkant och där satt vi länge och pratade om gamla tider och om Schwedt då och nu. Thea sa att hon älskar Oderwiesen, som under en del av året ligger under vatten och skimrar som grönt guld. Och att hon cyklar för att stå ut med allt hemskt i världen, hon fyller 96 i september. Innan det blev kväll gick vi tillsammans längs Oderkanal (som tydligen inte heter så nu, men som väl är ett slags korvsjö till Oder) förbi Juliusturm, där Stefanie tog en bild på oss damer och Miki. Sedan fortsatte vi till badplatsen där Nilla och jag tog en simtur.

Dags för ett nytt kapitel ur ”Dichtung und Wahrheit von Hulda Fischer”. Jag har nu läst det mesta i Omas ”Mein Buch” och jag väljer för dagen den här berättelsen eller funderingen. Det handlar alltså om yrken: Sömmerska förkastas omedelbart eftersom ärmar och ben så lätt kan förväxlas. Bagerska är en mycket bättre idé, men inte vilken som helst utan hovkonditor, där kunde hon med gamle kungens välsignelse baka i ”einer Stuga” till fågelkvitter i ett skogsparti utanför Stockholm under reklamdevisen:

Hofkonditorei Hulda Fischer.
Hier wird nur mit Butter gebacken.
Die Preise sind horrible, doch mäßig
in Anbetracht der Qualität.

Sedan är det dags för bankkassörskan, "denn rechnen kann ich”. Ja, och så lärarinna, ty ”discendo discitur” och: Welch ein Profit für den eigenen Kopf! ”För att bli lärare måste man älska människor, särskilt barn” och så far tanken iväg till en lärarinna hon hade som barn, som alla darrade inför och hon bar det passande namnet ”Sauerbier”. Men Oma ville bli en god lärarinna och blev som ung guvernant för barnen till en godsförvaltare, men det var så mycket loppor där att det var svårt att undervisa, fast mat fanns det trots kriget. Sedan kom hon till ett pommerskt ”Rittergut” utan loppor men med mycket möss och hennes rum var kallt, fast hon tyckte om sina båda elever Jürgen och Fritz och hon lekte med dem i parken, ibland – när de var indianer – band de fast henne vid ett träd, men de var snälla. En dag kom en liten man med ett lass ved på ryggen och sa: ”So, Fräulein Wangerin, nun brauchen Sie nicht mehr zu frieren.” Och hon blev väldigt glad fast varifrån han hade veden visste hon inte.

Vad händer här under dessa heta dagar? Lite och mycket. Nyss försökte jag beställa medicin hos den som vikarierar för min läkare på Dom zdravlja; detta inför den långa tågresan norrut som Miki och jag sannolikt kommer att påbörja om en vecka. Jag band Miki i gräset – nej, nu ser det ut som om jag band honom i gräset! – vid ett träd på en skuggig plats och gick fram mot byggnaden över gräs och vitklöver. Just när jag satte ner foten kände jag hur det högg till i ena stortån. En geting eller ett bi hade stuckit mig, jag såg en randig varelse men orkade inte hålla på med den. Med inte helt säkra steg gick jag in på läkarstationen. Där var det flera före mig och den ena frågade den andra vem de skulle till. Ja, jag blev också frågad. Jag satte mig och tittade på tån och pillade ut något svart från insidan av den, kanske skräp, kanske en gadd. Det var varmt därinne även om eller just för att fönstren stod vidöppna. Inget hände mer än att det kom mer folk som spridde ut sig på ett obestämt sätt. Det stack och brände i tån och jag började undra om det var för varmt för Miki under trädet. Jag reste mig men innan jag gick över gräset till Miki slank jag in på apoteket vägg i vägg med läkarmottagningen för att fråga om vad man gör vid getingstick eller liknande. Farmaceuten tittade på tån och tyckte att det hela nog var ofarligt men att jag kanske skulle ta det lugnt en stund. Ja, det var väl ungefär vad jag hade sagt om jag varit hon, så jag gick ut till Miki, över gräset. Jag inbillade mig att jag hade koll på krypen där. Nå, jag hade i alla fall blicken riktad åt rätt håll. Och där var Miki och det syntes tydligt på honom att han väntade.

Jag knäppte loss öglan jag haft runt trädet och så gick vi hem. Och nu har vi vilat lite och jag funderar på om det kan ha blivit lite svalare. Kanske. Och hur ligger skuggan? Eller ska Miki stanna hemma? Fast det vill han nog inte. Ska vi gå över gräsplätten, det finns väl mest skugga där? Och inte kan det väl vara någon större risk att jag blir stucken igen? Fast det blir kanske lite spelteori över det. Slumpen eller ödet?

Efter allt sökande, alla frågor och obegripliga svar, allt blickande från höga höjder ner i avgrunder for vi till Mrežnica, den underbara floden med alla de små vattenfallen. Vi, det var Toma, Miki och jag och platsen vid floden finns nära Donji Zvečaj vid en övergiven kvarn. Vi människor badade, Miki drack av flodens rena vatten och sedan satt vi strax ovanför, där kvarnhjulet en gång rullat mot strömmen, och åt vår medhavda mat: bröd, dinja (melon), tomater, nektariner och vallmokaka.