När jag i tisdags, efter flera dagars hård kamp, slutförde min text om Merete Mazzarellas Den försiktiga resenären firade jag ett slags triumf över orörligheten och gipsbenstillvaron. Igår morse publicerades texten i Hufvudstadsbladet, så idag gör jag den till min igen och visar den här, vilket inte betyder att jag inte rekommenderar er att läsa den direkt från Hufvudstadsbladet. Gör det så stödjer ni denna utmärkta tidnings kultursida.

Den här bokens titel är helt rätt. Innan jag fick den trodde jag att det var en bok om resande och resor, men nu vet jag bättre, det är en bok om en resenär, den försiktiga resenären, fast försiktig är hon väl mest bara i den betydelsen att hon inte balanserar vid avgrunder eller hoppar från höga torn, på andra plan är hon nog så djärv, men det handlar om en eftertänksam djärvhet. Och boken är en fläta av resenärens färder i tid och rum, i det yttre och det inre. Hon vandrar runt i sitt liv. Hon möter sina döda och sina levande. Hon flyttar tanken mellan livets platser och hon sätter ner den än här än där och hon lär oss något om återkomstens speciella lycka. Först vid återkomsten upplever man platsens ande.

Ändå har boken tre klart avgränsade delar. Den första handlar om en barndom som diplomatbarn med långa resor och platser som Bern, Peking och Ankara och Wispers i England, där hon på egen önskan gick på internatskola i tre år. En fatal önskan som gav henne mycket sorg och värkande hemlängtan till platserna där föräldrarna vistades. Ja, föräldrarna, fadern inbunden och stramt disciplinerad, modern glad och glädjespridande, fast kanske också, säger resenären, glad som uppdrag. Hon hade tagit sig uppdraget att vara sin melankoliske man till glädje. I bokens övriga delar dyker de sedan upp då och då, i tankar och drömmar, mest fadern och detta – så verkar det i alla fall – beror på att hon tidigare tänkt mer på modern och också skrivit en bok om henne. Ett slags dotterlig rättvisa? Någonstans i slutet av boken dyker fadern upp i minnet av en dröm och säger med en viss otålighet – det är denna otålighet som gör det så verkligt – så här: ”Ja, jag är ju död, men jag kan ändå komma”.

I det andra kapitlet som bär siffran 1, handlar det om vistelser på gigantiska kryssningsfartyg, särskilt på det norska fartyget Braemar. Eftersom jag inte kan föreställa mig mig själv på en sådan här kryssning – nej, inte av moraliska skäl, snarare av klaustrofobiska, både i rummet och tiden – blir detta en mycket exotisk läsning. Vi får tidigt veta något om kryssningsdeltagarnas ålder och sätt att se på resandet. De flesta är över femtio, engelsmän och alla har rimligen gott om pengar, många är inte så intresserade av vart de åker, mer av vad som erbjuds i fråga om nöjen på fartyget och av sevärdhetspaket vid landstigningarna. M – så vill jag nu kalla resenären – säger att hon varit på många kryssningar både med Lars G, sin förre man, och nu med L. Ja, hon var till och med på en kryssning med Lars G efter att hon träffat L och förälskat sig i honom. Den resan hade med skuld och bot att göra. Och här inne i den lätt obskyra kryssningsdelen av boken vävs en tråd om förälskelsens primat in. Förälskelsens väg är värd att följa, nästan omöjlig att inte följa, men utan att vi får tillåta oss att trampa på den vi inte längre är förälskade i, allt kan varsamt läggas sida vid sida, låter hon oss ana. Och där känns livets vidd och djup. Men sedan glider vi omkring på dess hala yta och vi lär oss mycket om kryssningstillvarons gerontinfantilisering med bortskämda och ofta ointresserade deltagare och ändlösa ritualer med drinkar och jippon&aktiviteter på kryssningsfartyget, denna makrobarnvagn. M medger sin fascination, och talar om sin ambivalens och någonstans säger hon ”det är inte det bästa i mig som tilltalas av kryssningsmiljön.” Kryssningstillvaron som kittlande perversion kanske? Fast det här kryssningskapitlet kretsar också kring Lars G och hans döende och död och kring försoning. Djupaste allvar och småsolkig banalitet tätt intill varandra som böcker av väsensskilda slag pärm vid pärm i en bokhylla. Så kan det vara eller så är livet. Men när orden ”flygskam” och ”kryssningsskam” duggar för tätt reser jag ragg och tänker irriterat: Moralkakor utan åtföljande handling för ingenstans – men ser då till min skam att moralismens Svarte Petter nu har hamnat hos mig. Sådant här kan man bara tiga om.

Det tredje avsnittet som bär siffrorna 2 och 3 handlar om resor till Brisbane, ”hudcancerns hemstad”. Det är två resor som på något vis blir till en. Den andra är återkomstens fördjupning av den första. Rent praktiskt är den första en arbetsresa för L. Han ska hålla några föreläsningar. Under ytan kommer det att handla om vänskapsband som binds och blir fastare under den andra vistelsen. M funderar här som i ett tidigare kapitel över skillnaden mellan turist och resenär och som så många andra vill hon hellre vara resenär. ”Trots att det är få som är resenärer i någon mer heroisk mening så är turist en benämning som de flesta inte använder om sig själva.” Hon tycker sig hitta en nyckel till resenären i detta att var gäst och uppleva resan med nyvunna vänner från de nyfunna platserna. Ytterligare en dimension finns i texterna, inte turistbroschyrernas, utan de djupare mer existentiella texterna om platser och färder. Hon funderar över det australiska landskapets kontrast mellan barnsligt och grymt, färgglatt och dödligt och läser en dikt av Dorothea Mackellar som slutar så här:

Her beauty and her terror –
The wild brown land for me!

M och L bor i en gästlägenhet på Women’s College, en mycket miljömedveten liten värld, och de stiftar bekantskap med en ung kvinna som brinner för bevarandet och återskapandet av den australiska naturen och M grips av denna kamp men tycker ändå alltid att jakarandan är vackrast, fastän den kommit till Australien från Sydamerika. ”Också arter reser”, tänker hon. Och där i Brisbane glider hudcancerns skugga också över dem.

Vad minns jag klarast nu när jag slagit ihop boken? Ambivalensen kanske, och om att lyckas och misslyckas med att förhålla sig till den. Men starkare minns jag nog detta att M verkar trampa upp små stigar hit och dit mellan dem som varit och dem som är, att hon syr ett slags drömlik söm som förbinder dimensionerna. Fast den mest suggestiva bilden som blir kvar är nog den med de manchuriska prinsessorna – den gamla och hennes barnbarn – som varje dag sitter på bänken mitt emot huset i Peking i Maos Kina där M, hennes bror och föräldrar bor, huset som en gång var prinsessornas.

°°

Merete Mazzarella
Den försiktiga resenären, 2019
Förlag: Schildts & Söderströms

Läs mer

Äsch jaja, världen spelar sitt spel och Miki och jag var på Krolo och ingen vet egentligen vad som hände där. Frid över allt! Minnena svindlar men det gör ingenting.

Och vintern svävar över Zrinjevac utan att vilja ta mark. Jag undrar så.

Läs mer

Dagen har varit lagom lat och inhöljd i långsamt eller närmast lättjefullt arbete och arbetsnöje. Känn på det ordet, det finns. Ett par timmar satt jag och talade med Alex via skype om språkfrågor, om översättandets konst och konstigheter, om möjliga framtida forskningsområden för henne. Under andra av dagens timmar förberedde jag lektioner, gick igenom uppsatser, gjorde min kroatiskläxa och så städade jag lite motvilligt, men nu är det gjort – och snart ogjort igen förstås. Däremellan – som ljusa, luftiga ränder i det där ganska tjockvävda tyget – drog Miki och jag våra rundor genom kvarteren här. Ett tag gick vi längs den stora genomfartsleden Slavonska och kände oss som rymdresenärer, eller jag vet förstås inte vad Miki tänkte just där. Den lätta vinden var lite mildare än på sistone och ljuset mellan och genom molnen flöt drömskt. Huskropparna på andra sidan vägen såg ut att trängas och knuffas lite, några ville plötsligt ha bättre utsikt, verkade det som. Och gräset var nog just vintergrönt.

Och efter denna den längsta av dagens promenader satt vi en stund i Simpas uterum. Jag drack en kopp kaffe och växlade några ord med Ivans bror, som ofta står i baren på söndagar, och Miki tuggade på en tuggrulle. Ja, och så läste jag lite i ”Är svensken människa?” för att hålla jämna steg med studenterna. Jag måste alltid ha läst allting nyss för att det inte ska förlora sig i dimmiga obestämdheter.

Läs mer

Kvällen är ljum och in genom fönstret strömmar lindblomstrolldomen. Nyss var Miki och jag nere parken och jag tog den där moderniteten som kallas ”doftfoto” – kanske har det inte nått alla än.

Under doftfotot läser jag en makalöst krystad beskrivning eller recension av serien ”Liv och Horace i Europa – den nya resan”. Skribenten heter Elsa Westerstad och tidningen som härbärgerar dessa rader heter Svenska Dagbladet.

Texten börjar så här:

När Horace Engdahl blev invald som ledamot i Svenska Akademien 1997 fick han utstå så fräna påhopp att Lars Forssell rådde honom att börja dagen med att svälja en groda. Då kunde det inte bli så mycket värre.

Jaja. Men sedan skenar texten iväg:

Aldrig hade väl Forssell kunnat ana att en kulturprofil som ska ha utsatt kvinnor för systematiska sexuella övergrepp under flera decennier, skulle kasta in Akademien i sin djupaste förtroendekris någonsin.
En förtroendekris som också är Horace Engdahls. En nära vän till kulturprofilen, som så sent som förra året framhöll honom som livsstilsförebild.

Därpå tar hon ett splainande grepp om läsarnas nackar och fyrar av:

Associationerna går till Akademiens lägenhet i Paris, dit den så kallade kulturprofilen ska ha fört kvinnor och begått fruktansvärda övergrepp.

Vems associationer, tänker jag matt. Sedan rusar texten mot sin kulmen, där vi får veta varför hela serien är totalt värdelös:

När Liv och Horace springer runt som förtjusta små barn i Niki de Saint Phalles skulpturpark i Toscana, kliver in i den jättelika kvinnoskulpturen "Kejsarinnan", rakt upp i hennes stora byst, och Horace blickar ut över sovrummet med orden "Ah, magnifikt, ja här kan man nog hitta på ett och annat", är eftersmaken minst sagt besk.

Nej, inget skojande i skulpturen minsann! Fy då! Och så rullar associationerna iväg till en viss lägenheten igen, men exakt samma ord, ett stilistiskt grepp, kantänka!

Sedan babblar vår Elsa om Akademiens ”varumärke” (detta förhatliga ord!), som fått sig en törn. Ack!

Och för att ingen ska tro att Elsa inte gillar bildning informerar hon oss så här:

Bildningsresan är en fin tradition som behövs nu mer än någonsin i detta land.

Nånå. Och effektfullt fortsätter hon sedan:

Därför är det så synd att det står en elefant i rummet. För elefanten själv hjälper det nog inte med att svälja en groda.

Som ni ser är grodan ett tema som nog vill peka på att hela texten är en groda.

Läs mer

Dessa måndagar, de är gjorda av fördärv och de gröper ur mitt inre. Kvar på kvällen är varje gång ingenting mer än ett tunt och genomskinligt skal. Jag lägger det här på bordet framför er. Jag undrar om ni ser det.

Läs mer