Kategori: Löshästar

Det sista. (29.2 2020)

Igår eftermiddag gjorde Miki och jag den där långa spårvagnsresan upp på berget till vännerna där. När vi kom upp till Mihaljevac hade vi redan åkt med tre spårvagnar och gått till fots längs hela Draškovićeva. Jag såg från nummer fjorton att den lilla bergsvagnen nummer femton stod inne, så vi skyndade på stegen och hoppade på. Kort därefter bar det av uppför. Vid det tredje stoppet klev vi av och jag lät blicken svepa över åsarna och byarna som klättrar på dem. Miki undersökte marken. Och så var vi framme hos Christine. När lille Leon efter en stund vaknade från middagssömnen, tog vi som kunde på oss ytterkläderna. Vi släpade ut vagnen eftersom Leon fortfarande var sömnig, men eftermiddagen är så kort nu, så vi ville ta för oss av det som var kvar av dagsljuset. Och Leon satt vilande och Miki gick nosande och vi vuxna människor samtalade om livets märkligheter, glädjeämnen och avgrunder. Under tiden sjönk solen och ljuset tändes i husen.

Vi tittade in genom fönstret på ett mycket litet hus; på något sätt verkade huset vara bara detta fönster. Där innanför satt en mycket gammal kvinna i en hög länstol och läste. Vi blev förtjusta över bilden och jag tog ingen bild. En känsla av vördnad förbjöd mig det. Sedan gick vi ända upp till skogsbrynet och lite till. Löven prasslade under våra fötter.

Och så rullade vi nerför backarna igen och vi kom in i huset igen och Christine satte fram mat. Efter maten lekte Leon och Miki länge och fint. Jag ser att de förstår varandra bättre och bättre. De har ett eget språk.

När Miki och jag sedan gav oss av hemåt neråt mot staden stod månen högt över åsarna och jag tänkte att jag älskar denna jord.

Sista resdagen var lätt. Miki och jag bröt upp från vårt härliga natthärbärge sent på morgonen och gick till fots in i staden (Lund) från Klostergården. Vi gick ett varv runt gamla platser i mitt liv, nya platser för Miki och så tittade vi på oss själva i en dunkel spegel vid domkyrkan.

Sedan drack vi kaffe och sträckte ut det till lunch i trevligt sällskap och jag kom att minnas Sardiniens nuragher och vintergatan som ett spår av lysande halm över himlen. Alabaster talade vi också om och vad man kan gör av alabaster.

Ja, och så fortsatte tågresan norrut under slingrande samtal med trevliga människor, en dam, en dansk och en oceanograf. Och så steg vi av och Nilla mötte oss på stationen och någon timme senare – efter ett uppehåll på Drottninggatan – var vi i trädgården på Höbacken.

Och bakom soptunnorna vid Vukovarska hör jag ”Venerdì Santo” med Francesco Guccinis skrovliga röst, ja, hans sång är det ju. Jag hör hans röst, även om jag går här i detta tillfälliga nu.

”Venerdì Santo, piene d’incenso sono le vecchie strade del centro”. Och bilder av Bologna någonstans vid Piazza Santo Stefano från senare år läggs halvt genomskinliga ovanpå den eviga bilden av trappstegen till den lilla kyrkan Madonna della Neve i Domodossola från ungdomen. Sandro har gitarren med och vi sitter där i vårkvällen och sjunger den gamla sången: ”Venerdì Santo, prima di sera, c’era l’odore di primavera”. Och jag tänker här bortifrån mitt nu att det är så underligt att han är död, att han varit död så länge. Han gick inte att leva med och jag lämnade honom just därför, men för varje år som går saknar jag honom mer. De andra männen som jag levt längre tider med – ja, jag vet att pluralformer här inte låter så bra, men livet har den form det har – är i denna tid alla mer främmande för mig än han. Kanske är det så för att han är död och jag nu kan tolka honom som jag vill. Han kan inte säga att jag misstar mig, att jag missförstår honom, kanske skulle han värja sig nu om han kunde, men han kan inte. Han har blivit min på ett sätt som han aldrig var när vi gick sida vid sida i ungdomen på vägarna upp mot Vagna eller Monte Calvario. Och han är ung för alltid, han har inte stelnat i någon åldersform, han svävar och med honom förlorar jag också mina år. Vi är tjugo igen och villovägarna ligger framför oss och vi går tappert mot skymningen, som också skulle kunna vara en gryning: ”Venerdì Santo, muore il Signore, tu muori amore fra le mie braccia, poi viene sera, resta soltanto dolce un ricordo: Venerdì Santo.”

Den viktigaste mänskliga egenskapen är mod. Varje dag måste vi skrubba bort vår feghet. Så fort vi inte gör det växer den och sprider sig som en svampavlagring och smyger sig fram förklädd till sunt förnuft, måttfullhet och allmän vardagsklokhet. I varje obevakad lucka smyger den sig in och tar plats väl medveten om att ingen vill säga emot den, för fegheten håller sig väl med alla.

Den viktigaste mänskliga egenskapen är mod och den är också den ovanligaste. Det mesta som vid första påseendet ser ut som mod är egentligen förklädd feghet. Om ingen hatar det så är det inte mod. Modet kostar eller kräver offer av den modiga i varje stund. Den som säger att det är lätt att vara modig ljuger. Mod är ett ständigt pågående offer på sanningens altare.

Denna den viktigaste mänskliga egenskapen har ingen människa någonsin haft längre än för ett ögonblick och de flesta får den aldrig.

Att sträva efter att vara modig är en livsuppgift och en i – nästan – varje ögonblick förlorad kamp, men den är värd att kämpa. Redan kampen i sig låter ett klart ljus – eller kalla det gärna mörker, men tätt ska det vara – strömma över alla fega lismande svagheter och anpassligheter och visar vilka de är och påminner oss om att de måste förbrännas, i oss själva, i andra. Varje dag måste fegheten eldas upp. Visst, den återuppstår, men måste då på nytt förbrännas. Denna kamp för modet mot fegheten är en livsväg vi kan välja.