Äsch jaja, världen spelar sitt spel och Miki och jag var på Krolo och ingen vet egentligen vad som hände där. Frid över allt! Minnena svindlar men det gör ingenting.

Och vintern svävar över Zrinjevac utan att vilja ta mark. Jag undrar så.

Läs mer

Dagen har varit lagom lat och inhöljd i långsamt eller närmast lättjefullt arbete och arbetsnöje. Känn på det ordet, det finns. Ett par timmar satt jag och talade med Alex via skype om språkfrågor, om översättandets konst och konstigheter, om möjliga framtida forskningsområden för henne. Under andra av dagens timmar förberedde jag lektioner, gick igenom uppsatser, gjorde min kroatiskläxa och så städade jag lite motvilligt, men nu är det gjort – och snart ogjort igen förstås. Däremellan – som ljusa, luftiga ränder i det där ganska tjockvävda tyget – drog Miki och jag våra rundor genom kvarteren här. Ett tag gick vi längs den stora genomfartsleden Slavonska och kände oss som rymdresenärer, eller jag vet förstås inte vad Miki tänkte just där. Den lätta vinden var lite mildare än på sistone och ljuset mellan och genom molnen flöt drömskt. Huskropparna på andra sidan vägen såg ut att trängas och knuffas lite, några ville plötsligt ha bättre utsikt, verkade det som. Och gräset var nog just vintergrönt.

Och efter denna den längsta av dagens promenader satt vi en stund i Simpas uterum. Jag drack en kopp kaffe och växlade några ord med Ivans bror, som ofta står i baren på söndagar, och Miki tuggade på en tuggrulle. Ja, och så läste jag lite i ”Är svensken människa?” för att hålla jämna steg med studenterna. Jag måste alltid ha läst allting nyss för att det inte ska förlora sig i dimmiga obestämdheter.

Läs mer

Kvällen är ljum och in genom fönstret strömmar lindblomstrolldomen. Nyss var Miki och jag nere parken och jag tog den där moderniteten som kallas ”doftfoto” – kanske har det inte nått alla än.

Under doftfotot läser jag en makalöst krystad beskrivning eller recension av serien ”Liv och Horace i Europa – den nya resan”. Skribenten heter Elsa Westerstad och tidningen som härbärgerar dessa rader heter Svenska Dagbladet.

Texten börjar så här:

När Horace Engdahl blev invald som ledamot i Svenska Akademien 1997 fick han utstå så fräna påhopp att Lars Forssell rådde honom att börja dagen med att svälja en groda. Då kunde det inte bli så mycket värre.

Jaja. Men sedan skenar texten iväg:

Aldrig hade väl Forssell kunnat ana att en kulturprofil som ska ha utsatt kvinnor för systematiska sexuella övergrepp under flera decennier, skulle kasta in Akademien i sin djupaste förtroendekris någonsin.
En förtroendekris som också är Horace Engdahls. En nära vän till kulturprofilen, som så sent som förra året framhöll honom som livsstilsförebild.

Därpå tar hon ett splainande grepp om läsarnas nackar och fyrar av:

Associationerna går till Akademiens lägenhet i Paris, dit den så kallade kulturprofilen ska ha fört kvinnor och begått fruktansvärda övergrepp.

Vems associationer, tänker jag matt. Sedan rusar texten mot sin kulmen, där vi får veta varför hela serien är totalt värdelös:

När Liv och Horace springer runt som förtjusta små barn i Niki de Saint Phalles skulpturpark i Toscana, kliver in i den jättelika kvinnoskulpturen "Kejsarinnan", rakt upp i hennes stora byst, och Horace blickar ut över sovrummet med orden "Ah, magnifikt, ja här kan man nog hitta på ett och annat", är eftersmaken minst sagt besk.

Nej, inget skojande i skulpturen minsann! Fy då! Och så rullar associationerna iväg till en viss lägenheten igen, men exakt samma ord, ett stilistiskt grepp, kantänka!

Sedan babblar vår Elsa om Akademiens ”varumärke” (detta förhatliga ord!), som fått sig en törn. Ack!

Och för att ingen ska tro att Elsa inte gillar bildning informerar hon oss så här:

Bildningsresan är en fin tradition som behövs nu mer än någonsin i detta land.

Nånå. Och effektfullt fortsätter hon sedan:

Därför är det så synd att det står en elefant i rummet. För elefanten själv hjälper det nog inte med att svälja en groda.

Som ni ser är grodan ett tema som nog vill peka på att hela texten är en groda.

Läs mer

Dessa måndagar, de är gjorda av fördärv och de gröper ur mitt inre. Kvar på kvällen är varje gång ingenting mer än ett tunt och genomskinligt skal. Jag lägger det här på bordet framför er. Jag undrar om ni ser det.

Läs mer

Vi människor är till vårt väsen teckentydare och vi söker alla efter sammanhang – de flesta av oss i alla fall – och ofta hittar vi något som åtminstone liknar ett, om det är helt igenom sant är inte viktigt. Jag tror det ofta räcker långt med själva längtan efter något som inte bara är tillfälligheter och splitter. Mönstren finns inristade i trädens löv, i kristallerna, i jordlagren, i kropparna och i Vintergatan, så det går egentligen inte att fly ifrån det vi önskar oss eller det vi är gjorda för och av.

Det är därför bara riktigt att festivalen Nuit Blanche börjar i dagsljus och sol, för dagen och natten är syster och bror, avtryck och avtryckt. Nationalteatern HNK rör sig som ett skepp genom parken och himlen.

Och Duilio och Asuka dansar på den smala remsan utanför entrén, så småningom rakt in i människohavet och det svarta och det vita i deras kroppar och deras dräkter är mönster som binder oss alla vid just detta universum. Och vi avläser tecknen enligt eviga lagar.

Läs mer