Augustipaus
3/8 -2010
Jag väljer en bild från min lilla italienska juniresa som pausbild nu när jag ger mig av från pausträdet för ett tag igen:
Detta är Bisenzio – det är svårt att inte tala ”ungarettiska”, när man talar om om italienska floder – där den flyter fram utmed Pratos murar.
Trevlig sensommar! Jag är tillbaka om några veckor och kanske kommer det något ”mellanstick” här dessförinnan.
Lite Max Raabe
26/7 -2010
En lustig upptäckt har kommit till mig. Den tyske sångaren Max Raabe har svept in på scenen med sin Palast-Orchester och sin ironiska, lättsamt sliriga schlagermelodier från 20- och 30-tal. Men han smyger också in eget och modernt under det här skalet. Och det här är ansiktet han håller upp till sången:
Lyssna här till hur det kan löna sig att klona sig och njut särskilt av de välmodulerade å-ljuden:
Man liebt es gerne bunt,
straff und glatt und rund;
Tomaten, die nicht schrumpeln,
Kartoffeln, die nicht rumpeln.
Es wird variiert,
das Erbgut patentiert;
Diese oder Jener
wär’ auch gerne schöner…
Klonen, Klonen kann sich lohnen,
Tiere, Obst und Bohnen
und Personen.
Kommt Dir hier was komisch vor,
das ist ein Gen-Labor,
leih mir mal Dein Ohr.
Was sonst im Bad vergammelt,
hab ich brav gesammelt,
alles ist schon da,
die ganze DNA.
Klonen, heimlich im Privaten,
Basteln am Primaten,
dreimal darfst Du raten.
Erst wag’ ich mich ans Gnu ran,
dann, mein Schatz, bist Du dran…
Was sonst im Bad vergammelt,
hab ich brav gesammelt,
alles ist schon da,
die ganze DNA.
Klonen, Klonen kann sich lohnen,
verläßt Du mich,
klon’ ich Dich,
ich hab’ Dein Duplikat,
Du bleibst mir erspart…
°°
Och här är en intervju med Max Raabe, om någon vill läsa.
Schimpansen och vetandet
20/7 -2010
Nyligen läste jag i en artikel i SvD att schimpanser kan planera för morgondagen. De kan samla stenar på hög för att ha som kastvapen att rikta mot irriterande nyfikna djurparksbesökare under kommande dagar. Artikelförfattaren drar av detta slutsatsen att ”människan är mindre unik”. Än vi hittills tänkt oss kanske.
Vad blir då kvar av skillnaderna? Massor förstås. Jag avstår från alla uppräkningar och plockar i stället fram en fråga: Kan schimpansen fundera över sitt vetande? Oroligt och allvarsmättat: ”Vad VET jag?” Nonchalant och oengagerat: ”Vad vet JAG?”
ursprungsfoto: David Magnusson
Skogens guld
19/7 -2010
Den gula kantarellen utövar en särskild lockelse på mig. Jag känner mig som en guldvaskare i Alaska som just funnit några riktiga bautaklumpar i sin vasksil, när jag får syn på ett sådant där gyllengult stråk i mossan – svampknappar tätt tätt, än på rad än i klunga. Årets första storfångst är den bästa och den klev jag in i igår eftermiddag. Här ligger de insamlade guldknapparna och pryder köksbordet. Som guld.
Den armeniska kyldryckens dagar
17/7 -2010
Den här sommaren har till min glädje bjudit på många den armeniska kyldryckens dagar:
Armenisk kyldryck
en tredjedel yoghurt
två tredjedelar vatten
en bunt myntabland
salt efter behov och behag
Blanda yoghurt och vatten i någon trevlig kanna. Riv itu myntabladen och släpp i dem. Kasta in saltet. Rör om och häll upp i glas. Drick!
Brådska
21/5 -2010
”Brådskan kom till Orienten med européerna” är en fras som – möjligen genom årens gång lätt förvrängd, men andemeningen är kvar, det är jag säker på – fastnade i mitt minne en gång, när jag läste inledningen till en bok om orientaliska (nomad?)mattor. Jag tappade nästan andan inför det storsleviga eller bredpenslade i uttalandet. Först av allt kände jag mig tvingad att byta uttal på ordet ”brådskan”. Å:et blev långt och d:et kom till tals ordentligt. På det viset blev ”brådskan” lite långsammare och liksom värdigare. Men brådska går ju fort, så jag tänkte mig också hästar i galopp, små raggiga hästar, bruna eller gula. Hastigt stormade de in över Orienten och de var så många, så många. Och ryttarna, dem hämtade min lite osjälvständiga fantasi delvis från en avbildning av Bayeux-tapeten jag en gång sett på ett frimärke. Fast den väven har väl ingenting med Orienten att göra, men kanske med brådskan. Vad är ”brådska”? Kanske är det att ha mist anslutningen till ögonblicket för att man gapar över flera ögonblick samtidigt. I brådskan finns en brist på vishet, en – naiv – föreställning om att det finns saker man absolut måste hinna med före en viss tidpunkt. Brådska är jagande efter vind.
I ensamheten krymper brådskans utrymme. Brådskan är nog ett socialt fenomen. Jag har bråttom bland människor för hinna från den ena till den andra, för att visa det för den och säga det till den. Om jag är helt ensam och tvingas röra mig snabbt åt något håll, så är detta inte brådska utan flykt undan en fara eller annan kamp för överlevnad. Det ligger ofta något lite beskäftigt i brådskan – något är viktigt, något jag gör är viktigt. Ibland kan man berusas av brådskan och somliga berusas mer än andra. Brådska kan vara flykt undan eftertanken eller eftertänksamheten. Brådska har också med glömska att göra. Brådskan är ett sätt att glömma vårt livs ändlighet. Det kan vara en lättnad att tanklöst springa mot kortsiktiga mål. Men ändå händer det väl att vi längtar tillbaka till tiden före brådskan.
Lathund?
4/5 -2010
Jag måste hastigt ut och jaga vind, så jag lämnar er en bland äggula bolstrar vilande och sneglande Londi att se på:
