Språk, isolering, böcker…

Vi har ett slags försommardagar nu och allting blommar, ja, en del har redan blommat över, men klarbärsträdet på hörnan är denna dag på sin höjdpunkt.

Och Miki och jag vi går i solljuset och ibland sätter vi oss i gräset och vilar en stund och betraktar världen eller låter tankarna flyga hit och dit.

Vad Miki tänker vet jag inte men jag tänkte nyss på det här med språken och hur det har ändrat sig sedan förra våren. Jag talar ju sällan med människor i verkligheten, så nu talar jag faktiskt mest av allt kroatiska, även om min kroatiska fortfarande är knackig – jag kom ju hit för sent i livet. Engelska talar jag någon gång med vänner jag haft länge här och kanske lite tyska. Italienska talar jag nästan aldrig för mina italienska vänner här bor i andra kvarter och jag rör mig ju inte från mitt hemmahörn. Och inte blir det någon svenska heller mer än på skype eller liknande. Tyska läser jag mest och just nu handlar det om översättningar: Theodor Storm och Else Lasker-Schüler. Svenska använder jag till den andra änden av översättningen och så läser jag för mitt arbete och skriver ett och annat, recensioner och liknande. Italienskan lever – förutom i mail och sådant – i min nöjesläsning. De tre senaste böckerna är skrivna av författare från det östligaste Italien ett Italien som inte är Italien mer än delvis. Claudio Magris är ju från Trieste, men Enzo Bettiza föddes i Spalato/Split och Fulvio Tomizza i byn Materada i Istrien.

”Danubio” av Claudio Magris känner de flesta till och boken är ett slags resa från Donaus källor till mynningen i Svarta Havet med ganska egensinnigt valda anhalter, men det är väl en del av charmen. Det är Magris’ resa och hans associationer.

”Esilio” av Enzo Bettiza är självbiografisk och handlar om uppväxten i Spalato /Split och skolgången i Zara/Zadar, om fördrivningen och återbesöken fulla av främlingsskap. Men han talar också mycket om sin dubbla venetiansk-montenegrinska identitet och allt vad den inneburet för hans förhållande till det yttre ödet.

”La miglior vita” av Fulvio Tomizza har jag hittills bara läst början av. Handlingen utspelar sig i författarens första hembygd i en fattig by där det kroatiska och det italienska möts nästan överallt och ibland sliter på varandra, men ofta säger någon att det bara är språket som skiljer dem åt. Jag har läst flera böcker av Tomizza tidigare så jag vet att försoningstanken är stor för honom. Han vill inte stå på någon ”sida” och ännu mindre mot någon ”sida”.

De här tre böckerna är för mig ett annat slags närmande till min nya hemtrakt än mitt liv här. Jag ser på den med en väldigt nära utifrånblick, ja, en blick som väl egentligen inte någon riktig ”utifrånblick”.

Lopta

Mitt favoritord på kroatiska är ”lopta”, fast egentligen har jag många favoritord, men kanske är ”lopta” ändå allra bäst. På andra språk jag brukar använda finns det också bra ord för det här, men inte lika bra: boll, Ball, palla, ball. Alla de här fyra orden markerar med vokalen plus l:et bollens rundhet och det svenska ordet har dessutom rent grafiskt en boll i sig.

Mikis och mitt liv cirkulerar mycket kring detta runda föremål. Jag kastar och han hämtar – men lämnar bara när han har lust och det har jag inga invändningar emot. Vi bollar ju inte för att följa några regler.

Men vad är det som gör ”lopta” så speciellt? Ja, kanske hör ni det. ”Lopta” är inte bara en statisk beskrivning av en form, ”lopta” är dynamiskt och visar bollen i rörelse. Ordet illustrerar studsen: Lopta, lopta, lopta… Ni hör att den far upp från marken om och om igen. Tills Miki fångar den:

Magiska tal

En av orsakerna till att konstgjorda språk känns så otillräckliga och själlösa är att de saknar magiska element och magiska tomrum. Alex läser, som jag säkert har sagt mer än en gång, lingvistik i Padova och den här terminen har hon fått möjligheten att välja några extrakurser och hon har valt introduktioner i rumänska och ungerska. Just nu är det mest ungerska som hon berättar om för mig. Mycket handlar om de finsk-ugriska språkens historia, som är så okänd för mig och därför speciellt spännande. Igår skickade hon mig en bit av en sida i ett kapitel som handlar om räkneord.

Jag översätter stycket i mitten, det som vi pratade om. Ordet ”preariani” har jag översatt med ”fornarier” och det är kanske inte rätt. I alla fall ska det, så vitt jag förstår, beteckna ett slags föregångare till indoeuropéerna.

Det är ett utbrett fenomen att de primitiva folken tillskriver vissa räkneord magiska krafter. Det är till exempel vanligt att förbinda talet 7 med magi. Av den anledningen tabubeläggs detta räkneord ofta, vilket kan få till följd att det försvinner. Detta förklarar antagligen det faktum att ugrerna har lånat räkneordet 7 från fornarierna: ungerska ”hét”, voguliska ”sāt", ostjakiska ”tapət”<fornariska ”septä”. Det ungerska räkneordet ”tíz” (10) och det syrjänska och votiska ”das” är relativt sena iranska lån, som ersatt det ursprungliga ordet.

Kanske får man inte säga ”primitiva folk” på svenska idag, men det här är en översättning, så det får bli så. Jag tycker om alla de här namnen på folkslag jag inte känner till mer än just som namn. Och jag fascineras av hur de ursprungliga orden för talet ”sju” fått försvinna i dunklet. Och det är förstås de orden jag skulle vilja veta. Jag ser vägen in i det magiska, en väg som aldrig kan bli något annat än sin början.

ungersk grammatik som estetik

Regnet trummar mot rutan även denna dag och jag blickar framåt mot det där som på svenska går – i stövlar – under namnet ”uppehållsväder”. Miki och jag går ut bara för att det ingår i rutinerna, inte för att det är roligt ute. Den enda någorlunda behagliga stunden ute var när jag drack kaffe med Đurđica i betongarkaden vid Dash. Hajdi var hemma så Miki fick alla klapparna men också enstaka arga blickar. Ja, det blev lite trångt i passagen.

Jag vill inte visa er något gråväder, så i stället får ni se en underbart vacker modell av en vinkel i den ungerska grammatiken i italiensk tolkning. Ja, Alex läser en kurs i ungerska som en del av sitt lingvistikstudium i Padova…

tid – väder

Vi hämtar oss lite efter de heta dagarna medan vädret pumpas upp till ny hetta igen. Zagreb går inte in i samma sommardvala som förr om åren, men här ute i våra kvarter är nog allt som förr. Folk sitter i barerna och pratar och låter tid och väder strömma över dem. Och jag anar varför väder och tid täcks av samma ord på en del språk: vrijeme – tempo…

1IMG_6767

Miki och jag gör ingenting och mitt ingenting består av att vakta och rätta tentor. Mikis ingenting består av någonting annat. Han flämtar inte utan ligger fint utsträckt under det öppna fönstret. Idag blir det inte hett och jag försöker få luften att gå från fönstret i balkongrummet till sovrumsfönstret och tillbaka, men ”tomrummet” är fortfarande kvavt och jag kan inte övertala det att släppa det där som på italienska så målande heter ”afa”.