Förbindelselänkar

När jag gick längs Miramarska för att ta spårvagnen hem efter dagens lektioner fick jag syn på en affisch med en bild på ett band som heter ”Vatra”. Ja, det var inte så att jag visste gruppens namn, men namnet stod tryckt med stora bokstäver under eller över bilden på fyra eller fem män. Jag hade just tittat bort från en liten gränd som alltid på ett smärtsamt sätt påminner mig om Londis sista tid, så min blick bet sig fast vid affischen liksom för att ge mig andrum. ”Vatra” tänkte jag, det betyder ”eld”. Och så gjorde minnet en volt och jag hörde en röst från min avlägsna persiska tid: ”Atísj darí? Kebríd darí?” Ja, det betyder ”har du eld, har du tändstickor?” Och undrar någon hur jag kunde få ”vatra” till ”atísj”, så säger jag – möjligen lite trotsigt – att Alex när hon lärde sig tala gärna släppte ”v” i början av orden. Hon åkte ”agn” och drack ”atten”, så det så. Och associationer har vi alla och de följer inga regler utan de går före reglerna men efter något annat.

Mitt ibland eld och tändstickor kände jag att jag på ett betryggande sätt i tanken hade lagt mig långt före Londis födelse och därmed givit henne och mig ett stort frirum. På spårvagnen tänkte jag på detta med den skyddande kretsen som den långa tiden kan skapa eller som man kan skapa med den långa tiden. När jag steg av på Radnička och sedan följde den lilla gångvägen bredvid vår ”livada” (äng) såg jag att solens strålar redan föll mycket snett. Jag tvekade men tog sedan ändå en bild på den lilla pilen som Londi brukade nosa upp brödbitar och annat gott under. Och så var jag med ens inne i en mycket snävare cirkel, mycket närmare Londis närvaro här i livet. Mycket närmare katastrofen och döden. Tårarna skymde blicken men jag stod kvar och tänkte att detta är en vacker plats och att kanske detta är Londis grav.

bild-74

Läs mer

Trebate samo strpljenja

Imorse ”tjuvkikade” jag lite på mitt sovrumsfönster från den öppna trappavsatsen. Frågan är nu möjligen om det heter ”den öppna trappavsatsen”, men här finns då i stället lite spelrum för fantasin. Jag tittade också på den eländiga tvättställningen, som hängt så där ända sedan jag flyttade in och som jag lever med på ett ibland smått dramatiskt sätt. Jag använder nämligen det krökta skaftet på en metallslev för att fiska in linorna när jag vill hänga något på dem och då måste jag sträcka mig rejält. Plötsligt känns också orden ”tvättställning” och ”metallslev” lite rangliga, men jag litar på min läsare, som möjligen är jag själv.

bild-70

Men det var inte detta jag ville orda om. Efter dagens lektion i kroatiska, där det ibland var oklart vem som var läraren – ja, hjälp, u pomoć! – har jag funderat lite över vad det är som gör att det går så långsamt med den här inlärningen. Lite lättsamt kan jag säga att det beror på att jag älskar att lära mig ett språk och att jag därför vill ha allt kvar så länge som möjligt. Ännu lättsammare kanske kan jag säga att jag älskar att inte förstå, jag vill att ljuden ska komma till mig obegripna, som ljud och musik. Jaja, men detta är bara en bråkdel av sanningen, det vet jag. Đurđica blev ett ögonblick lite irriterad på mig, det var när jag krävde att få förklara den kroatiska grammatikens irrgångar för henne på kroatiska, härligt stapplande kroatiska: ”Ti trebaš samo strpljenja” (Du behöver bara ha tålamod.), sa jag. ”Aha, you want it the hard way”, sa hon lite argt på engelska. ”Det vet du väl, det här är väl inte första gången vi träffas?” bet jag tillbaka. ”Ok, ok.” Och jag grävde hit och dit i grammatiken och bad då och då om hjälp för att säga något krångligt som jag gillade. ”Ja sam najkompliciranija žena na svijetu.” (Jag är den mest komplicerade kvinnan i världen.) Och Đurđica använde sin strpljenje. Jag vet inte om ni tror det, men så småningom gick det ganska bra och vi blev till och med lite höga på det hela. Jag sträckte mig ända till att gå med på att på allvar (!) fördjupa mig i de magiska sju frågorna som rör kasus i kroatiskan och som jag alltid har tyckt var så löjliga. Men dem vill jag spara till en annan gång.

Så nu ska vi in i mullvadsmörkret, teoridelen eller den egentliga sanningen: Under mina dryga sex år här har jag oavbrutet undersökt allt som är detta att vara och bo här, inte minst språket. Jag har hittat ingångar till kroatiskan via tyskans kasussystem, via italienskans betonade och obetonade personliga pronomen, via svenskans partikelverb bland mycket annat… och jag menar mycket. Jag har hittat tiotals ingångar men inga genvägar, för jag vill ju inte gena. Min undersökning av kroatiskan är mycket grundlig, fokusskiftande, osystematisk och nördig utan gräns. Jag vet tusen saker som många skulle klassificera som onödiga men som är min livsluft: turkiska lånord i kroatiskan, tyska lånord i zagrebdialekten, skillnader mellan kroatiska och serbiska, skillnader mellan olika kroatiska dialekter… Jag har lärt mig massor och åter massor utan att just ha lärt mig tala ett vettigt vardagsspråk. Inte klokt, eller hur? Och nu – häpna! – känner jag en smygande oro över att förlåten som skymmer det innersta gemaket plötsligt ska dras undan och jag ska stå där berövad hemligheterna. Nej, nu överdriver jag, men inte så mycket ändå. Eller jag vill säga att känslan är kluven, kluven från topp till tå. Jag vill in, ja, det vill jag ju, men jag bävar inför att mysteriet ska smulas sönder till stoft.

Läs mer

Om ”jarebika” och annat

Ja, jag erkänner att jag har bott här i Zagreb i över sex år och ja, det är sant att min kroatiska ännu låter som ett slags hemgjort cowboyspråk. Nå, skratte den som skratta vill. Och nu – håll i er! – har jag bestämt för att skapa ordning och lära mig tala ”på riktigt”, kanske skriva lite också, ännu en gång har jag fattat detta beslut. Det vore roligt att veta om jag menar allvar nu. Vid sidan om tror jag att jag håller på att lära mig något om Sisyfos. Jag rullar den där stenen uppför backen igen. Och egentligen är jag sorglös. Det finns en glad trygghet i baxa stenen uppför berget. Tungt ja, men plötsligt slinter jag och med ens är tyngden borta och det är bara att börja om igen – efter en villrådighetspaus.

Till det här behöver jag nog en bild, helst en som tar bort uppmärksamheten från texten. Jag väljer en bild på platanerna (jag är rätt säker på att det är plataner) i Zrinjevac. Solen lyser på stammarna på ett rogivande sätt.

bild-70

Imorgon är första lektionen i detta nya liv för min kroatiska fostran. Đurđica tar tyglarna, Lana har inte tid med mig nu och kanske är det bra att börja på ett nytt sätt, fast ikväll har jag plöjt massor med grammatik ur just Lanas fatabur. Jag försöker få ordning på substantivens pluralformer. Annat också förstås, för vem ska jag prata med om jag bara tänker briljera med substantivens pluralformer? Men kanske vill ni också gå igenom ordet ”växter” i de kasus som erbjuds. Här:

n biljke
g biljaka
d biljkama
a biljke
v biljke
l biljkama
i biljkama

Rätt lätt, eller hur? Jag försöker utöka min papegojkapacitet. Vid sidan om har jag bankat i mig sexton kroatiska trädnamn på nytt, så jag kan till exempel säga ”jarebika” som betyder ”rönn” och som ingen jag känner här vet vad det är. Eller ”joha” som betyder ”al”. Ja, svenskstudenterna i årskurs tre undantagna, för de måste lära sig sexton svenska trädnamn, för att ”svenskar är fästa vid både träden och deras namn och dessutom heter de träd”. Men nu hamnar jag visst utanför huvudspåret, jag ska ju rulla upp stenen, en bit i alla fall. Och sedan kan jag med en axelryckning säga ”svejedno mi je”, ”det gör mig detsamma”, men det är klart att det inte gör. Allt är allvar, både växterna och mina mål. Att vägen kanske sedan svänger är en annan sak. Jag tror både på kampen och uppgivandet. Heter det inte ”uppgivande”?

Läs mer

Ziher

En varm novemberdag går mot sitt slut. Jag har fortfarande fönstret mot parken vidöppet och luften som kommer in fortsätter att vara ljum. Termometern visar på 18 grader. Vad har vi gjort idag, Londi och jag? Ganska lite kanske. Förmiddagen tillbringade vi med Đurđica och Hajdi i Simpas uterum som just denna morgon fått en fjärde vägg av Ivan. Det kändes lite onödigt, men snart behövs den väl. Vi höll oss inne i uterummet eftersom det spöregnande nästan hela tiden, störtskur på störtskur plaskade ner. Dörren fick stå öppen, så att hundarna kunde göra som de ville. Hajdi for omkring under träden och grävde stora gropar i leran. Đurđica ropade om ”drek” och ”lajne” och jag njöt av de där lustiga Zagrebtyska orden. Tyskan har ett helt annat ansikte här än i Sverige, där det sällan erbjuds någon charm. Här är tyskan ett slags slangspråk som löper omkring inne i kroatiskan som ett slags liten drake. ”Ziher”, kan man säga med stöddig röst och jag glömmer aldrig skylten ”gemišt za cenera” i den där improviserade baren i Gornji grad härom sommaren. (”Blandat för en tia.” och ”blandat” betyder vin och vatten.) Och när arbetet är avklarat för dagen är det ”fajrunt” eller något liknande, hur man nu skriver ”Feierabend” på kroatiska. När solen till sist bröt igenom molnen gick var och en hem till sig. Plötsligt var det väldigt ljust och när vi kom in till oss stod jag en stund i fönstret.

bild1-68

Jag tittade ut över parken, både åt det hållet och åt det. Det dröjde en stund innan folk började komma ut ur husen och jag la märke till hur gröna hasselns löv ännu är.

bild2-68

Resten av dagen har vi gått ut och in ett par turer och jag har städat och Londi har ätit sin laxrätt som Đurđica hade med sig till Simpa. Hon lagar alltid lite extra till Londi när hon gör något särskilt fint till Hajdi.

Nyss gick vi en skymningsrunda i parken och vi eller jag såg hur hemtrevligt det lyste från Simpa. Både den yttre och den inre dörren var öppna och jag hörde och såg hur männen där inne kastade pil. Sedan i fredags kväll vet jag att de har vunnit många priser.

bild3-68

Läs mer

Torrboll

Härförleden stötte jag på ordet ”torrboll” i en text, minns inte vilken och det är inte viktigt. Smått road (ja, jag kan vara lättroad) började jag fundera över ordet, dess ursprung och användning. Jag googlade lite men fann mest bara textsnuttar om ett slags nyttoattiralj som används för att ”sluka fukt”. ”Torrboll Standard” dök upp liksom denna anvisning: ”Se alltså till att den torrboll du köper tillåter att saltet ligger fritt i behållaren.” Och denna fråga: ”Undrar om någon upplevt något negativt med att ha torrboll i bilen?” Jag vet inte om jag ska skratta eller bli besviken och jag byter taktik och tittar i ordböcker i stället. Bland exempelmeningarna har den här sekvensen hög frekvens: ”Hennes man var en torrboll.” Jag funderar över valet och tänker att ”hennes älskare var en torrboll” nog inte passat lika bra, för det vet ju alla att torrbollar kan inte vara älskare, eller? Jag testar vidare: ”Hennes sambo är en torrboll.” Ja, det går väl, fast är ”torrboll” möjligen lite gammaldags? Och hur blir detta: ”Hennes son är en torrboll.” Tja, kanske, fast hennes man är absolut den bästa torrbollen, känns det som. Nå, i vilket fall som helst är det väl något manligt med torrbollen. Är en torrboll en man som det är naturligt att vilja vara otrogen mot? Nej, detta glider visst över till torrsim, vad det nu är…

Tillbaka till torrbollen och frågan om ordets uppkomst. Hur rolig är till exempel en ”våtboll”? Eller är bollar tråkiga? Om de är torra… Eller kommer det sig av att det är torrt inne i någons huvud? Egentligen betraktas väl bollar snarare som roliga än tråkiga, fortsätter jag mina funderingar. Det är det torra som inte är bra. Kanske ligger det något slags djärv kontrastverkan i mötet mellan torr och boll, men hur tråkigt är det?

Läs mer