ungersk grammatik som estetik

Regnet trummar mot rutan även denna dag och jag blickar framåt mot det där som på svenska går – i stövlar – under namnet ”uppehållsväder”. Miki och jag går ut bara för att det ingår i rutinerna, inte för att det är roligt ute. Den enda någorlunda behagliga stunden ute var när jag drack kaffe med Đurđica i betongarkaden vid Dash. Hajdi var hemma så Miki fick alla klapparna men också enstaka arga blickar. Ja, det blev lite trångt i passagen.

Jag vill inte visa er något gråväder, så i stället får ni se en underbart vacker modell av en vinkel i den ungerska grammatiken i italiensk tolkning. Ja, Alex läser en kurs i ungerska som en del av sitt lingvistikstudium i Padova…

tid – väder

Vi hämtar oss lite efter de heta dagarna medan vädret pumpas upp till ny hetta igen. Zagreb går inte in i samma sommardvala som förr om åren, men här ute i våra kvarter är nog allt som förr. Folk sitter i barerna och pratar och låter tid och väder strömma över dem. Och jag anar varför väder och tid täcks av samma ord på en del språk: vrijeme – tempo…

1IMG_6767

Miki och jag gör ingenting och mitt ingenting består av att vakta och rätta tentor. Mikis ingenting består av någonting annat. Han flämtar inte utan ligger fint utsträckt under det öppna fönstret. Idag blir det inte hett och jag försöker få luften att gå från fönstret i balkongrummet till sovrumsfönstret och tillbaka, men ”tomrummet” är fortfarande kvavt och jag kan inte övertala det att släppa det där som på italienska så målande heter ”afa”.

språk och gåtor

Morgonen var lätt och dagen som följde på den badade i ljus.

1. IMG_3870

Efter Nillas avfärd tog Miki och jag spårvagnen till Trg kralja Petra Krešimira IV. Och så gick vi längs de där gatorna bort till Milvia, min kroatisklärare. Vid hörnet av Ljudevita Posavskog stannade jag till lite och tittade uppåt längs husväggen och räknade våningarna. Det var där någonstans som den där mannen för några veckor sedan kastade sig ut genom fönstret. Det går inte att glömma. Men vi gick vidare och så var vi i Milvias ljusa lägenhet. Milvia ger mig hopp om min kroatiska. På nytt tror jag att det kommer att gå, att minnet är starkare än glömskan, att orden kommer att stanna i mitt huvud, orden och de grammatiska reglerna. Milvia är mycket systematisk samtidigt som hon är charmfull och rolig. Och tempot är alltid högt. Vi talar kroatiska utom när hon förklarar reglerna, då talar vi italienska. Det är ingen dum övning att titta in i kroatiskan genom italienskan, andra likheter och skillnader blir tydliga än när jag går genom svenskan eller tyskan eller engelskan, fast helst ska jag väl inte gå för mycket genom något annat. Å andra sidan finns det plats för att både gå direkt in i kroatiskan och vara i den och att gå genom andra språk och vrida och vända och se alla skiftningar och reflexer. Sedan kan jag tänka – och tänker väl ganska ofta – att det är en lycka att jag inte förstår allt, att så mycket ännu är gåtfullt. Det är gåtorna och frågorna som gör livet möjligt att leva och uthärda.

En ellips?

Livets vägar går i cirklar eller snarare ovaler eller varför inte ellipser? Jag snubblar visst på orden redan i ingången till den här texten. Vad är en ”ellips”? En oval men också en förkortning. Lustigt, för ovalen verkar för mig snarare som en förlängning av något av cirkelns element. Nå, de här inledningsorden förpackar jag nu om till illustration till det jag hade tänkt säga. Jag hade än en gång lust att peka på det absurda i att jag obekymrat fortsätter att leva i ett land vars språk jag bara talar ytterst trubbigt och oprecist, absurt för att jag älskar att kunna uttrycka mig ekvilibristiskt, kreativt, vasst och glasklart. Absurt också att jag knappast alls lider av det. Jag är som en simmare som har valt att leva där det inte finns några stora vatten, bara diken och pölar. Jag älskar det äventyrliga samtalet vars väg eller utgång ingen av parterna vet när det börjar. Den person jag talar mest med i dessa dagar har borstig päls och ser ut så här:

1IMG_0615

du och jag – jag och du

När började man egentligen säga ”jag och han” i stället för ”han och jag”? Det kan inte vara särskilt länge sedan. Ja, jag vet att ”länge sedan” är ett relativt begrepp, men låt mig då säga att denna förändring verkar ha skett under min livstid som talande. Jag växte upp med att säga ”du och jag”, ”hon och jag” och jag minns det tyska uttrycket ”der Esel nennt sich zuerst”, som förvisso kan betraktas som en förolämpning mot åsnorna, men som också berättar något annat, nämligen att man av artighet eller respekt bör nämna den andra varelsen före sig själv. Idag tror jag, eller jag är ganska säker på, att det är vanligare att man placerar sig själv först, men när kom brytningen? För tjugo år sedan? För femton år sedan? Någonstans där kanske, men möjligen tidigare. Sedan kan man ställa sig den intressantare frågan varför det blivit så här och dessutom om samma tendenser finns i andra språk än svenskan. Har ”jag” blivit viktigare? Och de andra mindre viktiga? Eller innehåller det nya sättet att uttrycka saken ett slags ”nyenkel” ärlighet? Var inte ”jag” kanske alltid viktigast för mig? Eller har det med en större ensamhet att göra? I världen finns bara jag och möjligen någonstans ganska långt borta någon annan? Eller är ”först” inte den bästa positionen? Fast det tror jag nog ändå att det är. Vi vill vara först, tänk bara på alla tävlingar. Nu har vi kanske tagit bladet från munnen efter en lång tid av artigt krumbuktande. Eller så kan man tänka så här: om ingen annan sätter mig först så gör i alla fall jag det – numera alltid. Men man kan också vara lite gammalmodig eller bara helt enkelt annorlunda.

1IMG_0213
Miki och jag