Språkfrågan och språksvaret

I början av det ryska anfallskriget – ett krig som sedan ganska snabbt degenererade till folkmord och massförstörelse – i Ukraina fanns det en rad förnumstiga röster i Väst som pekade på något de kallade ”språkfrågan”. Man sa att man i viss mån kunde förstå att ryssarna ”ville försvara” de ryskspråkiga i östra Ukraina och man klagade på den ukrainska språklagstiftningen som satte ukrainskan före ryskan (!) och man lirkade lite hit och dit och ansträngde sig för att se något som kunde ”förklara” kriget.

Nu när det ryska krigets ansikte blivit allt tydligare i all sin skam och uselhet sker vid sidan av allt annat en språklig utveckling i Ukraina, en utveckling som innebär en avveckling av ryskan i Ukraina. I The Guardian läste jag idag om hur unga människor i östra Ukraina nu ställer sig till ryskan:

After the annexation of Crimea, in 2014, Zinkivskyi started trying to speak some Ukrainian with a few friends. Now he has fully switched, and for the first time is also introducing political and patriotic themes into his art.

The language issue is something that comes up again and again in Kharkiv. Oleksandra Panchenko, a 22-year-old interior designer, said that since 2014 she had been trying hard to improve her Ukrainian, but conceded that she still often speaks Russian with friends.

However, she is adamant that by the time she has children, she will be fluent enough to speak only Ukrainian at home. "I grew up in a Russian-language family, my kids will grow up in a Ukrainian-language family", she said.

Nu har alltså språkfrågan fått sitt språksvar.

Tillbaka till Sveta Nedelja

Så gick vi där på kullarna ovanför Sveta Nedelja igen, just vi fyra: Vesna, Miki, Tama och jag. Vesna och jag hade våra mål och det var att plocka medvjeđi luk (Bärlauch) och att gå under solen under himlen bland allt det ljusgröna. Hundarna skaffade sig mål undan för undan. Vi såg ner i dalarna på båda sidor om åsen vi följde och vi visste att detta är den vackraste tiden.

Vi pratade om kriget, om Ukrainas lidande och världens ondska, om cynismen hos Guterres, Milanović, Eliasson, påven, om Vučić och Dodik som nu spänner vapenmusklerna… Hela tiden tuggade jag på de gröna lökbladen och hundarna sprang ut och in i buskarna och snåren och marken doftade värme och must. Och vägen krökte och rätade på sig.

Vi kom förbi små bondgårdar och sommarstugor och skjul i vingårdarna.

Så småningom svängde vi ner i en skog med lövträd, mest bokar tror jag, och där var marken helt täckt med medvjeđi luk och vi människor började plocka de vackra tunna avlånga bladen och samlade dem i våra påsar. Till slut satt vi och plockade och Vesna sa hur hon brukar göra med löken: Först skär hon den tunt tunt, sedan saltar hon lite och låter den vila lite (kanske), sedan häller hon olivolja över den så att oljan täcker löken helt. Ja, och sedan trycker hon ner allt i glasburkar i kylskåpet och efter det äter man den gröna massan till ”allt” i veckor.

När vi hade vad vi tyckte vi behövde gick vi uppför backen igen och sedan gick vi en lite annan väg än förut, vet inte om vi gick rätt eller fel, men vackert var det och vi gick länge länge tills vi kom ner mot dalen – samma eller en annan. Där nere i dalen blommar syrenerna för fullt och allt är ett doftrus.

På något sätt kom vi så småningom till dungen där Vesna hade parkerat bilen. Och så for vi in i byn Sveta Nedelja, in till ”centrum”, köpte varsin burek och slog oss ner på ett kafé och åt burek med löken vi plockat och så drack vi kaffe. Tama luktade illa för hon hade rullat sig i något mörkt och kladdigt i ett dike. Miki var ganska ren. Alla vara ganska trötta.

Komma överens?

Nyss hörde jag den där absurda användningen av uttrycket ”komma överens” igen, nej, det var inte just det svenska uttrycket men det som uttrycket betyder. Någon sa att ryssar och ukrainare ännu inte lyckats ”komma överens” om humanitära korridorer för att kunna evakuera människorna från Mariupol. Komma överens? Ordens lögnaktighet skriker mot himmelen. Den som lemlästats, skändats, berövats allt ska alltså ”komma överens” med mördaren, skändaren, slaktaren? Hur är det möjligt att utan att sjunka genom jorden av skam säga något sådant?

Uttryck som ”komma överens”, ”kompromiss”, ”fred” har ingen verklighet att beskriva i det helvete som ryssarna har gjort Ukraina till.

Verbet ”šenkati” och annat viktigt

Ja, hej eller goddag kanske, vi gör det vanliga igen, jag bara varnar. Solig dag men ganska kall, säkert mer än en minusgrad, men i solen… Så Miki och jag gick dit vi oftast går när det är sol – till Branimirova tržnica. Jag behövde surkål för den går åt överraskande snabbt. Det är svårt att låta bli den särskilt när man närmar sig dess mjälla ”hjärta”. Och så ville jag ha en ny mildrökt ost och den jag vill ha finns just på tisdagar för då är den speciella ostdamen där. Jag har två speciella ostdamer, den ena för den ena osten och den andra för den andra. Innan vi gick in på torget tog vi oss en titt på de båda torgkatterna som låg på en utvald bil och solade. När jag närmade mig – Miki band jag för ett ögonblick vid en stolpe – satte de sig upp båda två och bligade åt mitt håll. Fina.

Sedan gick jag in i den stora grå saluhallen medan Miki fick vänta på avsatsen utanför. Min ostdam vinkade till hälsning och jag gick fram och valde min ost. Sedan ville hon att jag skulle köpa ägg och jag frågade lite om hönorna, men jag hade ju ägg hemma så det fick vara till nästa gång. Då pekade hon i stället på en påse med lökar som var från hennes trädgård. De var av den där trevliga lite platta sorten som jag gillar och jag sa att jag ville ha fyra och hon plockade fram fyra. Jag tyckte att den ena inte såg helt bra ut och hon skrapade då lite på den för att motbevisa mig, men jag höll emot. Då sa hon med löken i den höjda handen: ”Ovaj luk ja Vam šenkam!” Jag skrattade och studsade till lite vid det sista ordet. Oj, tänkte jag, finns det ordet också bland de här roliga Zagrebgermanismerna! Šenkati! (schenken). Jag tog emot skänken och lät tanken liksom skutta från tuva till tuva mellan de här germanismerna: vicmaher-Witzmacher, fajrunt-Feierabend… Ja, jag ska inte trötta er med fler även om det är frestande.

När jag kom ut ur saluhallen stod en äldre man och pratade med Miki och det var ju bra för Miki träffar gärna folk. Och så gick vi till min surkålsdam och köpte ett litet surkålshuvud som hennes son hämtat i källaren medan jag var och köpte ost. Till sist gjorde vi en anhalt vid baren på hörnan och den perfekte barägaren kom strax ut med en uppvärmd stol. Jag satte mig och fick mitt kaffe och Miki fick det han behövde och så försjönk vi i ett slags soldvala. För omväxlings skull tog jag en bild inåt marknaden och jag ser att min surkålsdam syns på bilden.

Sedan hände ingen utom att jag köpte ett par vantar och att Miki hälsade på en äldre dam som kom ut från baren.

Språk, isolering, böcker…

Vi har ett slags försommardagar nu och allting blommar, ja, en del har redan blommat över, men klarbärsträdet på hörnan är denna dag på sin höjdpunkt.

Och Miki och jag vi går i solljuset och ibland sätter vi oss i gräset och vilar en stund och betraktar världen eller låter tankarna flyga hit och dit.

Vad Miki tänker vet jag inte men jag tänkte nyss på det här med språken och hur det har ändrat sig sedan förra våren. Jag talar ju sällan med människor i verkligheten, så nu talar jag faktiskt mest av allt kroatiska, även om min kroatiska fortfarande är knackig – jag kom ju hit för sent i livet. Engelska talar jag någon gång med vänner jag haft länge här och kanske lite tyska. Italienska talar jag nästan aldrig för mina italienska vänner här bor i andra kvarter och jag rör mig ju inte från mitt hemmahörn. Och inte blir det någon svenska heller mer än på skype eller liknande. Tyska läser jag mest och just nu handlar det om översättningar: Theodor Storm och Else Lasker-Schüler. Svenska använder jag till den andra änden av översättningen och så läser jag för mitt arbete och skriver ett och annat, recensioner och liknande. Italienskan lever – förutom i mail och sådant – i min nöjesläsning. De tre senaste böckerna är skrivna av författare från det östligaste Italien ett Italien som inte är Italien mer än delvis. Claudio Magris är ju från Trieste, men Enzo Bettiza föddes i Spalato/Split och Fulvio Tomizza i byn Materada i Istrien.

”Danubio” av Claudio Magris känner de flesta till och boken är ett slags resa från Donaus källor till mynningen i Svarta Havet med ganska egensinnigt valda anhalter, men det är väl en del av charmen. Det är Magris’ resa och hans associationer.

”Esilio” av Enzo Bettiza är självbiografisk och handlar om uppväxten i Spalato /Split och skolgången i Zara/Zadar, om fördrivningen och återbesöken fulla av främlingsskap. Men han talar också mycket om sin dubbla venetiansk-montenegrinska identitet och allt vad den inneburet för hans förhållande till det yttre ödet.

”La miglior vita” av Fulvio Tomizza har jag hittills bara läst början av. Handlingen utspelar sig i författarens första hembygd i en fattig by där det kroatiska och det italienska möts nästan överallt och ibland sliter på varandra, men ofta säger någon att det bara är språket som skiljer dem åt. Jag har läst flera böcker av Tomizza tidigare så jag vet att försoningstanken är stor för honom. Han vill inte stå på någon ”sida” och ännu mindre mot någon ”sida”.

De här tre böckerna är för mig ett annat slags närmande till min nya hemtrakt än mitt liv här. Jag ser på den med en väldigt nära utifrånblick, ja, en blick som väl egentligen inte någon riktig ”utifrånblick”.