Vukovar-dagen igen
19/11 -2011
De senaste dagarna har lyktor ställts ut längs Vukovarska igen precis som förra året. Igår var själva årsdagen för slaget vid Vukovar och det har nu gått 20 år. Några av mina studenter från Slavonien kom inte till gårdagens lektioner. De hade åkt hem till släkten för att högtidlighålla dagen och tillsammans minnas offren för massakern.
Londi och jag gick vår kvällsrunda utmed Vukovarska för att jag ville titta på lyktraderna. Det var ganska ödsligt ute, bara då och då strömmade det förbi en grupp bilar som just släppts förbi trafikljusen. Stod lyktorna lite glesare i år än förra året eller var det inbillning? Eller stod de kanske tätare vid en annan del av den långa långa gatan?
°°
PS Salongen har en ny text.
Svaret på gåtan – Lječilište Brestovac
31/3 -2011
Kanske minns några av er den här bilden:
Eller den här texten från min första tid här och från mitt första och hittills enda ”besök” på berget Medvednica. Möjligen är det ingen av er som undrar längre över de här ruinerna, för hur länge orkar man undra man över något som egentligen inte angår en, något som inte är en del av ens liv. Jag hade själv nästan slutat fundera över saken, men så nämnde jag det i ett samtal med Draženka härom dagen. Hon visste först inte vad jag pratade om för ”moderna ruiner” på Medvednicas sluttning, men sedan började hon rota i saken och fann att det rörde sig om det som blivit kvar av ett sanatorium från början av 1900-talet som övergivits någon gång i mitten av århundradet. Det är alltså inte förstört av krig, utan hela det stora byggnadskomplexet har under årtionden av övergivenhet vittrat och vittrat för att slutstadiet bli en lekplats för idkare av graffiti och paint-ball. Så här fint såg det en gång ut:
Och här en ännu vackrare bild:
Och här finns en bloggtext om sanatoriet och dess historia. Den är visserligen på kroatiska, men några av er kan kanske det språket mer eller mindre och dessutom finns det rätt många bilder till texten.
Lipovec grad
29/3 -2011
När vi gick längs stigen utmed Japetićs ryggar, såg vi på ett ställe en borgruin på ett berg några hundra meter nedanför oss. Jag undrade mycket över denna ruin och fotograferade och ställde frågor till mina medvandrare.
Hur kan livet en gång ha gestaltat sig här i denne enslighet?
Nu har Draženka kommit fram till att det måste vara ruinen av Lipovec grad, en borg som byggdes 1618. Höjden är 582 m.
Ni som är vana vid mig vet ju att jag är en ruinromantiker.
Lyktorna längs Vukovarska
19/11 -2010
Redan i förrgår kväll såg jag dem från spårvagnen i mörkret – alla lyktorna utmed Vukovarska eller Ulica Grada Vukovara. Så många lyktor på rad hade jag aldrig sett förr. Jag funderade lite och sedan började jag se mig lite om i kvarteren här runt omkring, men nej inga lyktor någon annanstans än vid Vukovarska. Och igår på morgonen såg jag lyktorna lysa igen, när Londi och jag skulle gå och handla bröd i en liten butik ”strax under” den stora slamrande genomfartsleden. Och sent samma eftermiddag när jag for hem från ”fakulteten” med spårvagnen blänkte det i rött, violett, gult, blått och grönt i mörkret, men bara vid Vukovarska. Det måste vara någon minnesdag, tänkte jag, och nu har jag frågat och fått veta att det är 19 år sedan slaget vid Vukovar och 19 år sedan massakern vid Vukovar. Det är inte ofta minnet eller spåren av kriget kommit mig som utomstående särskilt nära under mina första månader här, men den här kvällen när jag äntligen förstått lyktornas budskap, kändes det mörka skedet som ett mycket nära förflutet, som angår också mig.
Europa
17/11 -2010
Under mina första månader här i min utkant av Zagreb har jag ofta gått förbi en ful och samtidigt ganska oansenlig skylt. ”Auto Škola Europa” står det på den. Lite har jag funderat över namnet. Varför kallar man en körskola för ”Europa”? Nej, väldigt konstigt är det inte, men lite stort är väl namnet ändå?
I Slavenka Drakulićs ”Café Europa” har jag nu funnit ett slags förklaring:
År 1990 – då Kroatien som nyligen blivit självständigt ville ta avstånd från den andra icke-europeiska delen av det forna Jugoslavien, från den serbiska fienden – döptes Zagrebs vackraste biograf om till Europa. Innan dess hade den i flera decennier hetat Balkan. Plötsligt uppfattades det gamla namnet som en symbol för det förflutna, för något primitivt, för krig, något icke-europeiskt. Det nya namnet är däremot laddat med en mängd positiva värden.
…
Vi förutsätts veta vad vi menar med Europa. En sak är säker: det är inte längre namnet på kontinenten i sin helhet, utan betecknar bara en del av den, den västra delen, i såväl geografisk, kulturell, historisk som politisk bemärkelse.
…
Men vad är då Europa i östeuropéernas fantasi? Det är verkligen inte en fråga om geografi, för i den bemärkelsen tillhör vi redan Europa och behöver inte anstränga oss för att räknas dit. Det är någonting avlägset, någonting att eftersträva, att göra sig förtjänt av. Det är också någonting dyrt och fint: snygga kläder, det speciella sätt på vilket människorna där ser ut och doftar. Europa är överflöd: mat, bilar, ljus – en färgfest, mångfald, välstånd och skönhet. Det erbjuder valmöjligheter från schampon till politiska partier.
…
Europa är motsatsen till allt det vi har och vill lämna bakom oss – det är frånvaron av kommunism, rädsla och armod.
…
Europa är ingen mor som står i skuld till de barn hon så länge försummat; hon är inte heller en prinsessa som måste uppvaktas. Hon är varken en riddare som kommit för att befria oss, eller ett äpple eller bakverk vi ska avnjuta; hon är varken en sidenstass eller det magiska ordet ”demokrati”. Högst sannolikt är Europa vad vi – länder, folk och individer – själva gör det till.
Nu har ungefär tjugo år gått sedan den här texten kom till och vi är närmare citatets sista rad. I Kroatien drömmer man inte längre om Europa, man är Europa, minst lika mycket som en del västeuropeiska länder. EU-dörren är bara tillfälligt stängd och detta främst på grund av ”västeuropeisk” otillräcklighet. Bilskolan Europa finns kanske inte mer eller i alla fall är det inte någon populär eller modern bilskola. Och namnet på skylten har bleknat och hela den verkar peka bortåt:
Wangerin
7/9 -2010
För ett tag sedan visade jag här några bilder från min mormors uppväxtstad Stargard. När jag dagen efter besöket där tittade på min tvåspråkiga karta över området fick jag syn på ett stadsnamn: Wangerin, på polska Węgorzyno.
Wangerin ligger överst i högra hörnet av kartan – klicka för förstoring
Wangerin hette min Oma som ogift. Tänk om det kunde finnas något samband där! Ja, troligen gör det väl det, för jag vet att släkten under en tid levde i orter som Polnow (på polska Polanów) och Schlawe (på polska Sławno) och och de ligger ännu längre österut än Wangerin, som egentligen kunde varit ”en anhalt på vägen” mellan Schlawe och Stargard.
Vi åkte till Wangerin för att se hur det såg ut. Det var en av resans gråa dagar, så den lilla staden kom väl inte riktigt till sin rätt. Vi vandrade runt ett varv i den centrala delen, också i den här staden fanns det många tomrum som påminde om sår mellan husen. Jag tog några bilder på rådhuset, kyrkan och ytterligare några hus.
Efteråt var jag lite osäker på var vi egentligen hade varit. Det var på något vis svårt att hålla kvar några minnesbilder.
En övergiven kyrkogård
6/9 -2010
Någonstans längs vägen från Barlinek till Poznań – ungefär på halva sträckan, tror jag det kan ha varit – stötte vi på en förvildad och säkert sedan länge övergiven kalvinistisk kyrkogård.
Jag klev in genom porten och gick en runda bland gravarna i det knähöga gräset. De flesta av stenarna bar inskriptioner på tyska men inte alla.
PS Jag ser att jag glömt berätta att Salongen är tillbaka efter sommaruppehållet.