De ”arabiska” siffrorna

Apropå det faktum att allt fler på senare tid – i undervisande syfte? – för varandra börjat påpeka att de siffror vi använder är arabiska vill jag göra detta tillägg: ”De arabiska siffrorna har sitt ursprung i Indien där de tillkom ca 400 f Kr. Från det arabiska väldet spreds så siffrorna på medeltiden till Europa, där de så småningom fick sitt nuvarande utseende och varifrån de slutligen spreds över stora delar av världen.”

Läs mer

Om folkvandringstiden

Allt oftare kretsar mina tankar kring ”folkvandringstiden”, mest som ett slags mytiskt begrepp. Mitt vetande om denna tid eller dessa tider är mycket begränsat, men då och då under min skoltid stötte jag på det och mer än min vetgirighet fångade det min fantasi, eller så hängde de två ihop och var ett slags fantasins lust att veta eller konstruera bilder. Efter skoltiden har jag då och då kommit att läsa något – ofta perifert och med något annat som huvudsak – om de germanska folkvandringarna, om hunnerna, om slaverna och om ungrarna eller också om kelterna, fast då handlade det väl mest om att andra folk vandrade in i keltiska områden. Ord som ”substratspråk” och ”superstratspråk” dyker upp i texterna och jag ser språken gå in i varandra på olika vis.

Jag har tänkt på de här vandringarnas sträckningar, vilka folkstammar som rörde sig vart och vilka folk som levde där eller där innan vandrarna kom. Lite underligt är, tycker jag nu, att jag egentligen alltid tänkt på det som något som hände och sedan när det var avslutat, så var det slut på förflyttningarna. Det var något som hörde till avlägsna eller mycket avlägsna tider och efter att de här vandringarna var genomförda ”skulle det alltid vara så här”. Även om fantasin fick vara med i mina funderingar, så hade den en märkligt begränsad plats och den greps främst av de långa vägarna som människorna vandrade fast lite surrade föreställningen om århundradena och ibland till och med årtusendena i mitt huvud. Så det jag tänkte var egentligen ”så långt, för så länge sedan och varifrån kom de?”. Jag tänkte nog aldrig på hur livet levdes av människorna under de stora vandringstiderna. Det är först nu som jag överraskad står inför frågor som: Hur levde de som förflyttade sig? Och hur levde de som bodde på de där platserna innan dessa kom eller medan de kom? Hur möttes människor från de bofasta stammarna och de invandrande? Hur åtskilda levde de? Vad hände mellan människorna under vandalernas långa förflyttningar? (Jag tycker bättre om att säga ”vandalerna” än ”stammen x”, även om det här inte handlar om just vandalerna.) Vad hände på den eller den platsen? Vad sa man till varandra stammarna emellan? Och hur gjorde man sig förstådda – om man nu gjorde det? Eller stred man bara, fast det tror jag inte. Men säkert fanns mycket våld och dödande. ”Det här är våra marker.” Säkert var man på en del platser grannar för en tid och lärde känna varandra, säkert uppstod det familjer över stamgränserna. Men den här långa rörelsen, hur visste människorna vart de ville eller visste de inte det? Mycket i människolivet kommer ju till snarare genom kombinationer av tillfälligheter än som en följd direkta val.

Vissa av dessa folkvandringar bröt ner civilisationer, andra var frön till nya. Vad som är ont eller gott, lyckligt eller olyckligt är svårt att urskilja, ofta omöjligt, eftersom ont och gott kan växa in i varandra. Och gott för dig är kanske inte alltid gott för mig.

Befinner vi oss i en ny folkvandringstid i Europa? Eller är dagens folkförflyttningar bara lite krus på ytan jämfört med de här gamla som vi brukar avse när vi säger ”folkvandringar” eller ”folkvandringstiden”? Och vad kommer man att säga om det som sker nu om tusen år?

Kartorna här är mest tänkta som en mycket allmän illustration och så är de här för att ögat tycker om bilder.

1. Folkevandringene

2. Voelkerwanderungkarte

3. Huns450

Läs mer

Sameblod – Laponska krv

Idag är det sista dagen på Zagreb Film Festival och jag har bara lyckats se en enda film under hela veckan, för mycket annat att göra, men den jag såg var kanske ändå nog. Det var ”Sameblod”
(Laponska krv) och den visades på Kino Tuškanac igår kväll.

1IMG_8899

Jag ska inte försöka återge händelseförloppet som helhet, eftersom ni kanske sett eller tänker se filmen eller har läst om den på annat håll. Men något vill jag säga: Huvudpersonen är sameflickan Elle-Marja och vi möter henne allra först inte som flicka utan som gammal kvinna på väg till sin syster Njennas begravning, motvilligt ditrest upp till de nordliga traktera hon en gång lämnat för alltid. Men sedan är vi under nästan hela filmen i Elle-Marjas barndom och ungdom. Hon kommer från en renskötarfamilj och hon går i byns skola, en skola bara för samiska barn som undervisas av en svensk lärarinna, som noggrant inpräntar i barnen att de är samer och att de inte är på samma nivå som svenska barn, att de har mindre hjärnor. Filmens unga lärarinna eller den person som varit förlagan för henne gav mig en del tankar. Varför hade hon valt att arbeta i den här skolan? Hon verkar väldigt ensam och även om hon ofta är obehagligt sträng och hård verkar hon ömma för de här barnen, inte minst för Elle-Marja som är duktigast och lär sig allting. Christina heter hon och hennes tillvaro är spänd mellan det hon tvingas till uppifrån, de egna fördomarna och en dröm om att göra något bra.

Elle-Marja vet tidigt att hon vill bort från samebyns trånga värld, från glåporden och förtrycket från den omgivande svenska världen, från byskolans inskränkthet. En gång blir hon och de andra barnen i skolan utsatta för rasbiologiska undersökningar med bland annat skallmätningar av en delegation från Uppsala. Förnedringen är djup och skräcken bland barnen stor och Elle-Marja väljer då att ta avstånd från det samiska. Hon vill bli fri och hon ser ingen möjlighet till frihet i den samiska världen. Och en dag ger hon sig av med tåg ner mot den lockande Södern, till Uppsala. Men nu berättar jag visst mer än jag hade tänkt, så nu klipper jag och pressar ihop. Hon möter motgång och framgång, måste tillbaka hem efter pengar för att kunna betala sin skolgång och sitt uppehälle och får faderns eller farfaderns silverbeslagna bälte eller tar det, jag minnas inte riktigt. Och så är hon tillbaka i Uppsala igen och kampen fortsätter. Hon vinner, fast hon tvingas offra mycket, hon offrar en del av den hon är och klipper av alla band med hemtrakterna. Därför blir systerns begravning där uppe i det nordliga landet en sådan livskris för henne, men krisen slutar i ett slags bräcklig försoning, en försoning som vet allt om förlusterna. Som ett slags tecken på att allt ändå kanske inte är förlorat får vi se att barnbarnet som tillsammans med sonen är med på resan upp bär kolt och förstår lite samiska.

I mitt minne av filmen ligger det storslagna lappländska landskapet kvar: de snöfläckade fjällen, de vida klara vattnen, myrarna, snåren av fjällbjörk och renhjordarna på bete på de karga sluttningarna. Och jojken som ljuder så skenbart entonigt och så betvingande och som jag av Njenna lärde mig också är en behållare för minnet.

Läs mer

Trieste, Yugoslavia

Kino Europa ikväll igen, tredje gången på mycket kort tid. Den här kvällen visades ”Trieste, Yugoslavia/Trst, Jugoslavija”, en dokumentärfilm av Alessio Bozzer om jeansresornas tid från Jugoslavien till kapitalismens eller den fria världens Trieste. Språken var italienska, kroatiska, serbiska och slovenska med kroatisk text för italienskan och slovenskan. Jag hade redan ett funderat på att se den och när Vesna föreslog att vi skulle gå nu så sa jag ja direkt. Trieste är ju min stad och jag besöker den alltid härifrån, från det som en gång var Jugoslavien. Många gånger när jag varit på väg eller just kommit tillbaka har folk här berättat om shoppingresorna i fullpackade bussar eller små Fićo-bilar på väg efter jeans, jeans och kaffe och kanske hushållsmaskiner. Ofta barndoms- eller ungdomsminnen. Jag har lyssnat och försökt föreställa mig, så nu när den här filmen kom i min väg, tänkte jag att den kanske kunde hjälpa mig att titta bakåt i tiden och från öster. Filmen är en blandning av bilder från 50-, 60-, 70-, kanske 80-talet och intervjuer i nuet som är nu 2017, med bland andra Slavenka Drakulić, Rade Šerbedžija och Goran Bregović. Jag slogs av denna gränshandels enorma dimensioner, under delar av vissa dagar dränktes staden under ett vimmel av bussar, bilar och människor i köptagen.

bild1-80

De som talat på nuplanet berättade mer eller mindre otroliga historier om hur många lager jeans en människa kan dra på sig ovanpå varandra, om korvar som ramlade ut under kjolar vid gränskontroller, om den mäktiga vågen av kaffe, om växling svart eller vit, om smuggling, om märkliga inköp av stora barometrar.

bild2-80

Men mest av allt köptes hela tiden jeans, traperice, för eget bruk, till försäljning långt borta i Belgrad eller Sarajevo eller Priština. Och hela tiden nämndes och visades ett myllrande Piazza Ponterosso, ett torg som jag ofta korsat, ett torg som numera är ganska stillsamt och ofta rätt tomt.

bild3-80

Och gator jag nyss gått på från där jag bodde till Canal Grande visades som speciella jeansstråk, som till exempel Via Torrebianca. Jag kände tidsaxeln vridas och gläntas på inne i mitt huvud och jag undrade över mitt nus plats.

När jag kom hem alldeles nyss grävde jag fram en text från de första åren här, En resa från ”Jugoslavien” från början av 2012. Jag visste att den innehöll något som hade med filmen jag just sett att göra. Och att jag på något vis hade en skärva av ett eget förflutet i de jugoslaviska jeansresornas tid. Jag klipper ut en bit av texten, så får ni se:

Redan när jag steg på märkte jag att det var något särskilt med den resa som höll på att ta form. Jag förstod att jag beträdde en gammal handelsväg, stråket för ”den lilla gränshandeln” från Jugoslavien till Italien. De här bussarna går fem dagar i veckan, tisdag till lördag. Avgångstiden från Zagreb är 5.30 och den från Trieste är 17.15 och det är bara ”jugoslaver” i bussen. De fem dagarna har med de gamla öppettiderna i affärerna i Italien att göra – på söndagar är/var det stängt och även på måndag förmiddag. Så här har det varit sedan djupt ner tillbaka i jugoslavisk tid. De flesta av passagerarna var kvinnor mellan 60 och 75 år och nästan alla hade rymliga kassar med sig. Jag var nog den enda som åkte för att se Trieste och kanske var jag också ensam om att inte ta bussen tillbaka till Zagreb på kvällen. Stämningen i bussen var ganska uppsluppen, kvinnorna skojade med varandra och de få männen var extra roliga. Alla eller nästan alla hade som mål att handla på något billighetsvaruhus i området vid stationen i Trieste. Busschaufförerna – de var två – uppträdde farbroderligt och gemytligt och räknade oss gång på gång och höll reda på oss som om vi varit en skolklass.

Sedan ett par år har busstrafiken mellan Zagreb och Trieste utökats en hel del och bland resenärerna stöter man nu ofta på turister. Det var visst nätt och jämnt att jag hann uppleva den gamla tiden och jag fick göra ett litet utsnitt av den till min.

Läs mer

I väntan på Radetzky

Radetzkymarsch av Joseph Roth är bland de bästa böcker jag läst. Jag har inte romanen här i Zagreb men inne i mitt huvud kan jag ändå läsa delar av den, säkerligen med risk för vissa felläsningar och avvikelser från den verkliga romanen. Ofta andas jag in luften, middagsluften på förhösten kanske, i den lilla sömniga mähriska staden, där Radetzkymarschen spelades vid en återkommande bestämd tidpunkt. Och jag minns hur den gamle kejsaren Franz Josef vankar omkring på natten i sitt rum och vet att alla tror att han har gått i barndom. Och så minns jag en väg genom ett träsk långt borta i öster, kanske i dagens Ukraina, en ung man som hastigt blivit gammal följer den. Jag minns fel och rätt på ett sätt som jag kan leva med.

Men nu vill jag tala om verklighetens Radetzky som marschen i romanen och verkligheten är tillägnad. Han var fältmarskalk i den habsburgska armén och hans fullständiga namn var Johann Joseph Wenzel Anton Franz Karl Radetzky von Radetz. Och här återger jag lite fritt min slovenske vän Igors ord om Radetzky:

Han var en av de mycket få framgångsrika generalerna i den habsburgska armén. Därför impopulär bland sina kolleger och motverkad. Han var gift med en kvinna från Tržič i norra Slovenien där paret hade ett slott. Han återinsattes i tjänst när han var 70 och dog i tjänst till häst när han var 90.

Under tiden går Igor och jag genom parken Tivoli i Ljubljana upp till slottet där och jag ger nu ordet till Igor igen:

Radetzky fick slottet Tivoli i gåva från Franz Josef 1852, byggde Švicerija (ett hus i alpin stil), och öppnade parken för allmänheten. Innan han dog donerade han slottet till staden. Han var mycket populär bland slovenerna och hade två statyer i staden, en på Kongresstorget.

Utanför slottet stannar vi upp vid en sockel och Igor säger att nog nästan ingen lägger märke till dess egendomliga tomhet. Och att Radetzky var populär bland soldaterna och att det finns flera dikter om honom av slovenerna i Kärnten.

bild-80

Här stod Radetzky men sedan ungefär hundra år är statyn borta. Den togs bort 1918 efter Österrike-Ungerns fall och i anslutning till detta den första sydslaviska staten kom till. Inte heller det nya Slovenien vill ha något som pekar på denna del av det förflutna. Tiden är kanske inte mogen än. Sockeln står där den står.

Läs mer