Komi

Sedan många år har jag då och då tänkt på komifolket därborta på taigan strax under Ishavet. Ett slags drömtankar som mest handlat om språket och landskapet. Jag har tittat på bilder med skogar, ofta björkskogar, och klara vatten och fjärran snöfläckade bergskammar. Och jag har läst om språket och vet att det är ett finsk-ugriskt språk som hör till den permiska grenen. Språket har många kasus, säger jag helt kort eftersom jag nästan inget vet. Och sedan säger jag inget mer om komispråket som har med vetande att göra. I stället ruvar jag på det som ett av mina fantasispråk – ett guldfärgat ägg i ett rede i björkskogen vid den brusande forsen i sommarnatten. Och jag vet att jag aldrig kommer till Komi.

Men ibland har tankarna också handlat om en helt annan sida av landet, tankarna går då till det sovjetiska och ryska förtrycket. På kartan hittar jag namnen Vorkuta och Petjora och jag vet vad som fanns (finns?) där. Det här är platserna för några av Sovjetunionens mest kända (naturligtvis är de ändå knappast kända för sovjetiska läger talar man tyst om) koncentrationsläger. Här dog många av svält, umbäranden, tortyr…

Jag läser nu att komifolket håller på att russifieras: År 1926 var 92% i ”Republiken Komi” komier, 2010 var det 22,5%. Inte så få ryssar och ukrainare är ättlingar till överlevande koncentrationslägersfångar.

Hela landet har en knapp miljon invånare. Det är rikt på gas, olja och järn. Stora miljökatastrofer på grund av vanskötsel förtigs av dem som fattar besluten. Finns det någon räddning för detta land? När ska det Onda Imperiet som står med kängan i Komis ansikte falla sönder?

Ukraina – en ny världsordning

Det som sker i Ukraina nu är början till en ny era. Nej, inte det som ondskan gör där, utan det som Ukraina håller på att bli, det som Ukraina från stund till stund är. En ny tidsålder håller på att ta form, en tidsålder där sanning och mod återtar sitt värde, en tidsålder i vilken det finns hjältar. Hela vår gamla tids relativism och pratet om att allt ändå bara är synsätt, positioner och åsikter och att det inte finns någon sanning, allt detta håller nu på att sjunka ner i sin egen dy av halvhet och vankelmod.

Denna nya era är inte lättare att leva i, kanske svårare, för med ens blir alla val betydelsefulla och det vi gör får en ny tyngd. Men vi måste om vi vill gå in i den nya tidsåldern. Om vi gör det kan vi på nytt bli lika heliga som djuren.

Ironin, sarkasmen, hånet, cynismen, elakheten, den inbillade klokheten, allt detta – liksom det ruttnande Ryssland – erbjuder myllan och jordpartiklarna som ska ge näring åt det nya världsträdet, Ukraina, som stolt och modigt kommer att resa sig allt högre.

Många krig har kallats heliga, men detta är det första heliga kriget och vi vet vems segern är.

Sedan 2014

Ibland, ja, faktiskt fortfarande hör man någon – från rysk sida – tala om ryssar och ukrainare som bröder, som brödrafolk. Det är nu rätt många år sedan ryssarna fråntog sig rätten att tala om ukrainarna som bröder. Vill de göra det så måste de börja på sina bara knän och ingen kan begära av ukrainarna att ens lyssna till sina bödlar. Åtta år av krig, av anfall, av förstörelse. Och nu ett storskaligt folkmord.

Radetzkys – diskreta – återkomst

Minns ni att jag en gång skrev om Radetzky och den tomma sockeln i Tivoli-parken i Ljubljana där han en gång stod staty, en sockel jag ibland gått förbi under mina besök i staden?

Så här skrev jag om detta för fyra år sedan:

°°°°°°°

Radetzkymarsch av Joseph Roth är bland de bästa böcker jag läst. Jag har inte romanen här i Zagreb men inne i mitt huvud kan jag ändå läsa delar av den, säkerligen med risk för vissa felläsningar och avvikelser från den verkliga romanen. Ofta andas jag in luften, middagsluften på förhösten kanske, i den lilla sömniga mähriska staden, där Radetzkymarschen spelades vid en återkommande bestämd tidpunkt. Och jag minns hur den gamle kejsaren Franz Josef vankar omkring på natten i sitt rum och vet att alla tror att han har gått i barndom. Och så minns jag en väg genom ett träsk långt borta i öster, kanske i dagens Ukraina, en ung man som hastigt blivit gammal följer den. Jag minns fel och rätt på ett sätt som jag kan leva med.

Men nu vill jag tala om verklighetens Radetzky som marschen i romanen och verkligheten är tillägnad. Han var fältmarskalk i den habsburgska armén och hans fullständiga namn var Johann Joseph Wenzel Anton Franz Karl Radetzky von Radetz. Och här återger jag lite fritt min slovenske vän Igors ord om Radetzky:

Han var en av de mycket få framgångsrika generalerna i den habsburgska armén. Därför impopulär bland sina kolleger och motverkad. Han var gift med en kvinna från Tržič i norra Slovenien där paret hade ett slott. Han återinsattes i tjänst när han var 70 och dog i tjänst till häst när han var 90.

Under tiden går Igor och jag genom parken Tivoli i Ljubljana upp till slottet där och jag ger nu ordet till Igor igen:

Radetzky fick slottet Tivoli i gåva från Franz Josef 1852, byggde Švicerija (ett hus i alpin stil), och öppnade parken för allmänheten. Innan han dog donerade han slottet till staden. Han var mycket populär bland slovenerna och hade två statyer i staden, en på Kongresstorget.

Utanför slottet stannar vi upp vid en sockel och Igor säger att nog nästan ingen lägger märke till dess egendomliga tomhet. Och att Radetzky var populär bland soldaterna och att det finns flera dikter om honom av slovenerna i Kärnten.

Här stod Radetzky men sedan ungefär hundra år är statyn borta. Den togs bort 1918 efter Österrike-Ungerns fall och i anslutning till detta den första sydslaviska staten kom till. Inte heller det nya Slovenien vill ha något som pekar på denna del av det förflutna. Tiden är kanske inte mogen än. Sockeln står där den står.

°°°°°°°

Men igår skickade Igor mig den här bilden med förändringen. Jag frågade om det varit någon ceremoni. ”Vet inte, inget i pressen. Han bara var där, plötsligt.” Radetzky kom omärkligt in från historien genom en bakdörr. Jag vet vem som tryckte ner handtaget.