Statyn

Under mina dagliga spårvagnsfärder längs Vukovarska har jag under den senaste månaden sett ett monument resa sig ur marken. Betongplattform har lagts på betongplattform tills ett podium med utlöpare tagit form. Sedan kanske en vecka står det en högrest staty där, som först var inklädd i plast och sedan i ett blått schabrak, som togs av och på vid olika ceremonier. Jag tog då och då en bild i farten samtidigt som jag undrade över vem den långbenta statyn under det blå skynket kunde tänkas föreställa.

1IMG_4788

Jag tänkte att statyn kanske föreställde någon anonym hjälte från Vukovar, eller en representant för offren, eftersom platsen där podiet och statyn nu finns förut var en plats där man brukar hedra offren för massakern i Vukovar. Och jag tyckte att det var helt riktigt, men för någon dag sedan fick jag veta att statyn föreställer Tuđman. Jag blev besviken och kunde inte riktigt tro det. Och när jag nu om och om igen tittar på statyn – även om det är från ett visst avstånd där i spårvagnen – så vet jag allt säkrare att det där med namnet är ett spån eller ett rö för vinden. Jag ser ju att det är en ung hjälte som står där – inte liknar han någon tillfällig politiker? Nej, han företräder den alltid fortgående kampen med övervåld. Och han representerar också lidandet.

Läs mer

Vukovar

Och så är det Vukovardagen igen och lyktorna är på nytt tända längs Vukovarska. Minnet av de döda och av lidandet i Vukovar under massakern hedras ännu en gång. Miki och jag går längs gatan.

1IMG_4537

Den här gången tänker jag också på Ivana på Farmica och på vad hon berättade för mig när Miki och jag var på besök i Našice i somras.

Ivana, hon som initierade det hela för några år sedan, sa att hon kommer från Vukovar och när staden förstördes under kriget och familjen tvingades fly, fick de inte med sig hunden. Detta minne följer henne sedan dess och därför vill hon nu hjälpa alla hundar hon kan.

Läs mer

De ”arabiska” siffrorna

Apropå det faktum att allt fler på senare tid – i undervisande syfte? – för varandra börjat påpeka att de siffror vi använder är arabiska vill jag göra detta tillägg: ”De arabiska siffrorna har sitt ursprung i Indien där de tillkom ca 400 f Kr. Från det arabiska väldet spreds så siffrorna på medeltiden till Europa, där de så småningom fick sitt nuvarande utseende och varifrån de slutligen spreds över stora delar av världen.”

Läs mer

Om folkvandringstiden

Allt oftare kretsar mina tankar kring ”folkvandringstiden”, mest som ett slags mytiskt begrepp. Mitt vetande om denna tid eller dessa tider är mycket begränsat, men då och då under min skoltid stötte jag på det och mer än min vetgirighet fångade det min fantasi, eller så hängde de två ihop och var ett slags fantasins lust att veta eller konstruera bilder. Efter skoltiden har jag då och då kommit att läsa något – ofta perifert och med något annat som huvudsak – om de germanska folkvandringarna, om hunnerna, om slaverna och om ungrarna eller också om kelterna, fast då handlade det väl mest om att andra folk vandrade in i keltiska områden. Ord som ”substratspråk” och ”superstratspråk” dyker upp i texterna och jag ser språken gå in i varandra på olika vis.

Jag har tänkt på de här vandringarnas sträckningar, vilka folkstammar som rörde sig vart och vilka folk som levde där eller där innan vandrarna kom. Lite underligt är, tycker jag nu, att jag egentligen alltid tänkt på det som något som hände och sedan när det var avslutat, så var det slut på förflyttningarna. Det var något som hörde till avlägsna eller mycket avlägsna tider och efter att de här vandringarna var genomförda ”skulle det alltid vara så här”. Även om fantasin fick vara med i mina funderingar, så hade den en märkligt begränsad plats och den greps främst av de långa vägarna som människorna vandrade fast lite surrade föreställningen om århundradena och ibland till och med årtusendena i mitt huvud. Så det jag tänkte var egentligen ”så långt, för så länge sedan och varifrån kom de?”. Jag tänkte nog aldrig på hur livet levdes av människorna under de stora vandringstiderna. Det är först nu som jag överraskad står inför frågor som: Hur levde de som förflyttade sig? Och hur levde de som bodde på de där platserna innan dessa kom eller medan de kom? Hur möttes människor från de bofasta stammarna och de invandrande? Hur åtskilda levde de? Vad hände mellan människorna under vandalernas långa förflyttningar? (Jag tycker bättre om att säga ”vandalerna” än ”stammen x”, även om det här inte handlar om just vandalerna.) Vad hände på den eller den platsen? Vad sa man till varandra stammarna emellan? Och hur gjorde man sig förstådda – om man nu gjorde det? Eller stred man bara, fast det tror jag inte. Men säkert fanns mycket våld och dödande. ”Det här är våra marker.” Säkert var man på en del platser grannar för en tid och lärde känna varandra, säkert uppstod det familjer över stamgränserna. Men den här långa rörelsen, hur visste människorna vart de ville eller visste de inte det? Mycket i människolivet kommer ju till snarare genom kombinationer av tillfälligheter än som en följd direkta val.

Vissa av dessa folkvandringar bröt ner civilisationer, andra var frön till nya. Vad som är ont eller gott, lyckligt eller olyckligt är svårt att urskilja, ofta omöjligt, eftersom ont och gott kan växa in i varandra. Och gott för dig är kanske inte alltid gott för mig.

Befinner vi oss i en ny folkvandringstid i Europa? Eller är dagens folkförflyttningar bara lite krus på ytan jämfört med de här gamla som vi brukar avse när vi säger ”folkvandringar” eller ”folkvandringstiden”? Och vad kommer man att säga om det som sker nu om tusen år?

Kartorna här är mest tänkta som en mycket allmän illustration och så är de här för att ögat tycker om bilder.

1. Folkevandringene

2. Voelkerwanderungkarte

3. Huns450

Läs mer

Sameblod – Laponska krv

Idag är det sista dagen på Zagreb Film Festival och jag har bara lyckats se en enda film under hela veckan, för mycket annat att göra, men den jag såg var kanske ändå nog. Det var ”Sameblod”
(Laponska krv) och den visades på Kino Tuškanac igår kväll.

1IMG_8899

Jag ska inte försöka återge händelseförloppet som helhet, eftersom ni kanske sett eller tänker se filmen eller har läst om den på annat håll. Men något vill jag säga: Huvudpersonen är sameflickan Elle-Marja och vi möter henne allra först inte som flicka utan som gammal kvinna på väg till sin syster Njennas begravning, motvilligt ditrest upp till de nordliga traktera hon en gång lämnat för alltid. Men sedan är vi under nästan hela filmen i Elle-Marjas barndom och ungdom. Hon kommer från en renskötarfamilj och hon går i byns skola, en skola bara för samiska barn som undervisas av en svensk lärarinna, som noggrant inpräntar i barnen att de är samer och att de inte är på samma nivå som svenska barn, att de har mindre hjärnor. Filmens unga lärarinna eller den person som varit förlagan för henne gav mig en del tankar. Varför hade hon valt att arbeta i den här skolan? Hon verkar väldigt ensam och även om hon ofta är obehagligt sträng och hård verkar hon ömma för de här barnen, inte minst för Elle-Marja som är duktigast och lär sig allting. Christina heter hon och hennes tillvaro är spänd mellan det hon tvingas till uppifrån, de egna fördomarna och en dröm om att göra något bra.

Elle-Marja vet tidigt att hon vill bort från samebyns trånga värld, från glåporden och förtrycket från den omgivande svenska världen, från byskolans inskränkthet. En gång blir hon och de andra barnen i skolan utsatta för rasbiologiska undersökningar med bland annat skallmätningar av en delegation från Uppsala. Förnedringen är djup och skräcken bland barnen stor och Elle-Marja väljer då att ta avstånd från det samiska. Hon vill bli fri och hon ser ingen möjlighet till frihet i den samiska världen. Och en dag ger hon sig av med tåg ner mot den lockande Södern, till Uppsala. Men nu berättar jag visst mer än jag hade tänkt, så nu klipper jag och pressar ihop. Hon möter motgång och framgång, måste tillbaka hem efter pengar för att kunna betala sin skolgång och sitt uppehälle och får faderns eller farfaderns silverbeslagna bälte eller tar det, jag minnas inte riktigt. Och så är hon tillbaka i Uppsala igen och kampen fortsätter. Hon vinner, fast hon tvingas offra mycket, hon offrar en del av den hon är och klipper av alla band med hemtrakterna. Därför blir systerns begravning där uppe i det nordliga landet en sådan livskris för henne, men krisen slutar i ett slags bräcklig försoning, en försoning som vet allt om förlusterna. Som ett slags tecken på att allt ändå kanske inte är förlorat får vi se att barnbarnet som tillsammans med sonen är med på resan upp bär kolt och förstår lite samiska.

I mitt minne av filmen ligger det storslagna lappländska landskapet kvar: de snöfläckade fjällen, de vida klara vattnen, myrarna, snåren av fjällbjörk och renhjordarna på bete på de karga sluttningarna. Och jojken som ljuder så skenbart entonigt och så betvingande och som jag av Njenna lärde mig också är en behållare för minnet.

Läs mer