Huset på hörnet

För kanske fyra år sedan levde ännu en liten gammal kvinna, mycket tunn och mager, i det slitna huset på hörnan mellan Lopudska och Rapska. Jag minns att hon under den varma årstiden, men inte när det var hett, brukade sitta på en stol bredvid dörren. Ibland hälsade hon på Londi och mig när vi gick förbi, ibland rusade hon ut och ställde någon förvirrad fråga om tiden – vilken dag var det, hur mycket var klockan? Men för så där fyra år sedan försvann hon. Kanske dog hon, kanske kom hon på något hem. Och efteråt stod huset tomt tills en man kom och började rusta upp det så smått, bara så smått. Han målade lite, klippte ner de halvdöda vinrankorna och bytte ut grinden. Och för kanske två år sedan flyttade en ung familj in där: mamma, pappa och två små barn. Jag minns att jag ofta såg dem genom buskarna i den lilla trekantiga trädgården under förrförra sommaren. Ibland hade de gäster och fest. Men sedan flyttade de och huset stod tomt igen och man kunde läsa att det var till salu. Jag funderade lite och tänkte att jag nog skulle ha råd att köpa det, men inte att rusta upp det och hur skulle jag försvara det? Så försvann skylten igen och alla förlopp verkade ha stannat upp. Och dagarna gick, men nu har något nytt hänt: Det gamla uthuset eller skjulet har rivits och man kan titta rakt från Lopudska till Rapska och boningshuset ser på något sätt avklätt ut, men tulpanerna blommar i rabatterna under fönstren.

1IMG_5744

När Miki och jag kom dit imorse stod ett äldre par vid staketet och pratade om huset och historien om huset. Jag tog ingen bild på dem – inte ens en smygbild – utan det var Miki som fick vara ”Gastgeber des Bildes”. Jag förundrades över hur smått allting är och jag försökte föreställa mig hur huset hade sett ut under bytiden, då de flesta andra hus i närheten liknade det.

2IMG_5746

Och vi gick runt hörnet och tittade in från Rapska och jag såg att skylten med ”Jag säljer” kommit upp igen. Men jag vågar inte säga: Jag köper.

3IMG_5748

Läs mer

Statyn

Under mina dagliga spårvagnsfärder längs Vukovarska har jag under den senaste månaden sett ett monument resa sig ur marken. Betongplattform har lagts på betongplattform tills ett podium med utlöpare tagit form. Sedan kanske en vecka står det en högrest staty där, som först var inklädd i plast och sedan i ett blått schabrak, som togs av och på vid olika ceremonier. Jag tog då och då en bild i farten samtidigt som jag undrade över vem den långbenta statyn under det blå skynket kunde tänkas föreställa.

1IMG_4788

Jag tänkte att statyn kanske föreställde någon anonym hjälte från Vukovar, eller en representant för offren, eftersom platsen där podiet och statyn nu finns förut var en plats där man brukar hedra offren för massakern i Vukovar. Och jag tyckte att det var helt riktigt, men för någon dag sedan fick jag veta att statyn föreställer Tuđman. Jag blev besviken och kunde inte riktigt tro det. Och när jag nu om och om igen tittar på statyn – även om det är från ett visst avstånd där i spårvagnen – så vet jag allt säkrare att det där med namnet är ett spån eller ett rö för vinden. Jag ser ju att det är en ung hjälte som står där – inte liknar han någon tillfällig politiker? Nej, han företräder den alltid fortgående kampen med övervåld. Och han representerar också lidandet.

Läs mer

Vukovar

Och så är det Vukovardagen igen och lyktorna är på nytt tända längs Vukovarska. Minnet av de döda och av lidandet i Vukovar under massakern hedras ännu en gång. Miki och jag går längs gatan.

1IMG_4537

Den här gången tänker jag också på Ivana på Farmica och på vad hon berättade för mig när Miki och jag var på besök i Našice i somras.

Ivana, hon som initierade det hela för några år sedan, sa att hon kommer från Vukovar och när staden förstördes under kriget och familjen tvingades fly, fick de inte med sig hunden. Detta minne följer henne sedan dess och därför vill hon nu hjälpa alla hundar hon kan.

Läs mer

De ”arabiska” siffrorna

Apropå det faktum att allt fler på senare tid – i undervisande syfte? – för varandra börjat påpeka att de siffror vi använder är arabiska vill jag göra detta tillägg: ”De arabiska siffrorna har sitt ursprung i Indien där de tillkom ca 400 f Kr. Från det arabiska väldet spreds så siffrorna på medeltiden till Europa, där de så småningom fick sitt nuvarande utseende och varifrån de slutligen spreds över stora delar av världen.”

Läs mer

Om folkvandringstiden

Allt oftare kretsar mina tankar kring ”folkvandringstiden”, mest som ett slags mytiskt begrepp. Mitt vetande om denna tid eller dessa tider är mycket begränsat, men då och då under min skoltid stötte jag på det och mer än min vetgirighet fångade det min fantasi, eller så hängde de två ihop och var ett slags fantasins lust att veta eller konstruera bilder. Efter skoltiden har jag då och då kommit att läsa något – ofta perifert och med något annat som huvudsak – om de germanska folkvandringarna, om hunnerna, om slaverna och om ungrarna eller också om kelterna, fast då handlade det väl mest om att andra folk vandrade in i keltiska områden. Ord som ”substratspråk” och ”superstratspråk” dyker upp i texterna och jag ser språken gå in i varandra på olika vis.

Jag har tänkt på de här vandringarnas sträckningar, vilka folkstammar som rörde sig vart och vilka folk som levde där eller där innan vandrarna kom. Lite underligt är, tycker jag nu, att jag egentligen alltid tänkt på det som något som hände och sedan när det var avslutat, så var det slut på förflyttningarna. Det var något som hörde till avlägsna eller mycket avlägsna tider och efter att de här vandringarna var genomförda ”skulle det alltid vara så här”. Även om fantasin fick vara med i mina funderingar, så hade den en märkligt begränsad plats och den greps främst av de långa vägarna som människorna vandrade fast lite surrade föreställningen om århundradena och ibland till och med årtusendena i mitt huvud. Så det jag tänkte var egentligen ”så långt, för så länge sedan och varifrån kom de?”. Jag tänkte nog aldrig på hur livet levdes av människorna under de stora vandringstiderna. Det är först nu som jag överraskad står inför frågor som: Hur levde de som förflyttade sig? Och hur levde de som bodde på de där platserna innan dessa kom eller medan de kom? Hur möttes människor från de bofasta stammarna och de invandrande? Hur åtskilda levde de? Vad hände mellan människorna under vandalernas långa förflyttningar? (Jag tycker bättre om att säga ”vandalerna” än ”stammen x”, även om det här inte handlar om just vandalerna.) Vad hände på den eller den platsen? Vad sa man till varandra stammarna emellan? Och hur gjorde man sig förstådda – om man nu gjorde det? Eller stred man bara, fast det tror jag inte. Men säkert fanns mycket våld och dödande. ”Det här är våra marker.” Säkert var man på en del platser grannar för en tid och lärde känna varandra, säkert uppstod det familjer över stamgränserna. Men den här långa rörelsen, hur visste människorna vart de ville eller visste de inte det? Mycket i människolivet kommer ju till snarare genom kombinationer av tillfälligheter än som en följd direkta val.

Vissa av dessa folkvandringar bröt ner civilisationer, andra var frön till nya. Vad som är ont eller gott, lyckligt eller olyckligt är svårt att urskilja, ofta omöjligt, eftersom ont och gott kan växa in i varandra. Och gott för dig är kanske inte alltid gott för mig.

Befinner vi oss i en ny folkvandringstid i Europa? Eller är dagens folkförflyttningar bara lite krus på ytan jämfört med de här gamla som vi brukar avse när vi säger ”folkvandringar” eller ”folkvandringstiden”? Och vad kommer man att säga om det som sker nu om tusen år?

Kartorna här är mest tänkta som en mycket allmän illustration och så är de här för att ögat tycker om bilder.

1. Folkevandringene

2. Voelkerwanderungkarte

3. Huns450

Läs mer