Kulturpolitisk skandal i Varberg
9/9 -2010
Ni som följer Pausträdet regelbundet eller ganska vet kanske att jag reser till Varberg då och då, eftersom jag har familjeband dit. Mina Varbergsbesök har vid sidan av det personliga också givit mig vissa inblickar i stadens liv inte minst vad gäller kulturen. På senare år har mycket handlat om stormarna kring kulturchefen. I sju år innehade Mircea Nitescu denna post. Gång på gång kom han i blåsväder för att han inte ville nöja sig med den tämligen trögflytande kultursynen bland många av kommuntjänstemännen i Varberg, särskilt sådana med vänstersympatier av gammalt snitt. Han störde och oroade genom sin komptens och handlingskraft. I slutet av augusti blev han på grumliga grunder uppsagd från sin tjänst. I Hallands Nyheter fanns dagen efter uppsägningen en artikel om saken, men den var så vagt formulerad att den knappast gav någon information alls om vad som låg bakom uppsägningen. Fraser som ”Det viktigaste är att förvaltningen får lugn och ro och förutsättningar att jobba vidare” fick nödtorftigt täcka över informationshålen. I Varbergsposten (en lokal annonstidning) fanns samma dag en i sakfrågan ännu mer intetsägande artikel och samtidigt hade denna artikel drag av ren hatskrift.
Under stora delar av sin tid som kulturchef hade Nitescu hela lokalpressen emot sig – med ett enda tydligt undantag, nämligen frilansjournalisten Björn Gunnarsson, som naturligtvis gång på gång fått klä skott för sin ovilja att ”rätta in sig ledet”. Men igår kom en artikel av Lennart Hjelmstedt () i Hallands Nyheter som möjligen kan betraktas som ett tecken på att vinden har vänt (i trettonde timmen förvisso, men ändå). Jag vill nu läsa några stycken ur Hjelmstedts text här:
I inledningens andra del säger LH så här:
Som mångårig ledarskribent i andra städer i Sverige har jag granskat lokalpolitiska frågor under närmare ett halvt sekel. Det vi beskådat i Varberg under drygt ett år hör till det mest obehagliga jag sett.
Något stycke längre ner kommer en kommentar till de angivna skälen till uppsägningen eller fördrivningen:
De offentliga dokument som Nitescus kritiker menar stöder deras sak är en arbetsmiljörapport utförd av kommunhälsan och en revisionsrapport utförd av PriceWaterhouseCooper. Ingen av dessa uppfyller de enklaste krav på vetenskaplighet och saknar i stort sett tyngd som bevis. Återstår gör alltså bara kritikernas personliga och politiska åsikter.
Och så här summerar LH bakgrunden till hatkampanjen:
Det får väl vid det här laget anses vara en officiell hemlighet att Nitescu blev obekväm för vissa grupper i staden, dels genom att ändra inriktningen på verksamheten på förvaltningen, till exempel i konsthallen i Hamnmagasinet, dels genom sitt sätt att ifrågasätta Leninpriset och dem som ännu vurmar för kommunismen. Man startade ett drev och misstänkliggjorde Nitescus meriter. Det vi har bevittnat är ett hat och en personlig motvilja mot en kommunanställd chef som bara kan betecknas som besinningslöst.
LH kommenterar också medias hållning till förloppet:
Senast hade Mediemagasinet ett reportage där HN:s krönikör utmålades som korrupt därför att han tagit kulturchefens parti och motiverat det. Kopplingen skulle vara att den frilansande krönikören, Björn Gunnarsson, tidigare haft betalda uppdrag åt kulturförvaltningen. Tar man ett kommunalt uppdrag får man med det resonemanget inte anse att en kommunal chef kan ha rätt.
För er som vill läsa hela artikeln utan mitt klipp-och-klister: Här är den.
Jag kommer att återkomma till den här frågan längre fram, när jag har samlat mer information.
PS Bilden ovan är tagen av Lars-Gunnar Johansson.
°°
PPS Salongen har publicerat en ny text.
Bilder från Nordkorea
7/6 -2010
Nordkorea ligger för mig långt bortom mina (var)dagliga associationers horisont. Jag har en vag föreställning om den koreanska halvöns form och vet att ”landfästet” hör till Nordkorea. Huvudstadens namn känner jag till: Pyongyang, men jag ser ingenting alls framför mig när jag försöker tänka mig staden. Då och då har jag sett bilder på landets diktator ”den gode ledaren”, Kim Jong-Il och texterna under bilderna brukar röra någon av hans senaste utsvävningar eller sjukdomar. Med ojämna mellanrum hör jag talas om svältkatastrofer i landet, om atomvapenprogrammet, om förtrycket och om den nästan absoluta slutenheten.
Mitt vetande om Nordkorea är så litet och jag oftast inte ens vetat vad jag skulle undra, fast helt nyligen vaknade ett första intresse för landet. Jag har fått en länk till ett stort antal bilder från Nordkorea med texter om tillvaron där. Här är den första bilden med sin undertext (”DPRK” är en förkortning för Democratic People’s Republic of Korea):
Currently, the DPRK is constructing a new road between Anju and Sinuiju. Construction is done by forced labourers (which the regime prefers to call “volunteers”) equipped with the most primitive tools only. Many of them are women. These labourers live in primitive huts built from wood and straw next to the road they are building. Typically, such labourers are tired and demotivated, so they just hang around the construction site chatting and trying to dodge the hard and dirty work.
It is not really surprising to see the DPRK regime practising such slave labour but it still came as a surprise to me that a regime which in its mendacious propaganda boasts of a “breakthrough to high-tech” still relies on Stone Age methods even in a part of the country where foreigners frequently travel.
These photos were taken from a fast driving car and are therefore less than perfect.
Det förmodas att det är en diplomat från ett tysktalande land som står bakom foto- och textmaterialet och av den sista raden i texten till fotot här ovanför framgår det att det är ett riskabelt projekt.
Här är länken till det omfattande bildarkivet. Det finns mycket att läsa och se i det här arkivet. För övrigt innehåller det åtskilligt annat än dokumentation från Nordkorea.
°°
PS Nyss (13.6) hittade jag den här bilden som på ett intressant sätt knyter samman ett och annat i det som sker i den lilla och den stora världen:
Teaterpjäs om Holodomor
6/5 -2010
För någon månad sedan skrev jag lite här om den skakande ukrainska romanen, som på tyska bär titeln Der gelbe Fürst (Den gule fursten), och som handlar om den stora ukrainska hungerkatastrofen Holodomor, det stalinistiska folkmordet på i första hand den ukrainska bondebefolkningen men också på den dåvarande ukrainska eliten.
Här är ett citat ur ett av romanens förord:
Förfrusna och försvagade människor drog i den isande vinden som gråa spöken höljda i lump längs igensnöade vägar in i städerna i hopp om att komma över något ätbart. Men de fick ingenting. Inte ens en bit av det bröd, som de själva hade producerat, lämnades åt dem. De föll i massor ner i snön och smutsen vid vägkanterna för att dö.
Här är en länk till hela inlägget.
Igår fann jag på ”Forum för levande historias” hemsida en presentation av en film som gjorts på det här temat. Här är introduktionstexten:
”Jag har mitt liv i min hand. Jag äger mitt liv. Jag kan bli arkitekt. Cirkusakrobat. Barista. Om jag vill. Jag kan köpa trettio olika sorters juicer på ICA: apelsin, passionsfrukt, cactuslime … Jag får rösta. Jag kan svulla geleråttor och bli tjock och sen köpa gymkort och bli fit igen. Jag kan åka till Haparanda, Thailand och Uzbekistan. Jag kan ligga med flickor och pojkar. Jag kan tro på Jesus, kvantfysiken eller astrologi. Jag kan supa mig full på Finlandsfärjan och sjunga ’I will survive’ tills jag blir hes. Jag äger mitt liv.”
Alexandra från Ukraina miste rätten att äga sitt liv när hon var tolv år, då Stalin gjorde entré i hennes by.
Mellan hösten 1932 och sommaren 1933 krävde den stora svälten miljontals liv i Sovjetunionen. Svälten var ett direkt resultat av de sovjetiska myndigheternas kollektivisering av jordbruket och många forskare menar att den skapades eller medvetet förvärrades för att bryta ned motståndet mot sovjetmakten på landsbygden. Värst drabbades Ukraina där flera miljoner människor dog. Här ses katastrofen idag som ett folkmord.
Om detta handlar Helena Thornqvists berättarteater sett genom den unga flickan Alexandras ögon och autentiska berättelse. Stalins skitiga näsduk är en föreställning till minne av de miljontals människor som föll offer för Stalins terror och grymhet och en hyllning till överlevnadsstrategier.
Helena Thornqvist är utbildad på Teaterhögskolan i Luleå Hon har bland annat jobbat på Stockholms stadsteater, Riksteatern, Folkteatern och Malmö Stadsteater.
Och här är en länk dit som också ger upplysningar om var och när pjäsen spelas.
Reklamens plats
eller
Hur man bygger upp en tidningssida
19/4 -2010
Rent principiellt har jag inget att invända emot att reklam finns, men det kan bli för mycket och ofta är reklamen onödigt klumpig och påträngande. Inte minst är det betydelsefullt var reklam placeras ut. Ta en titt på tidningsuppslaget här intill:
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Vad händer i dagens Ukraina?
17/3 -2010
Efter att Janukovytj vann valet i Ukraina i början av det här året har man inte hört mycket om Ukraina här i Sverige (och jag tycker inte jag hittar särskilt mycket i tyska media heller). Är Ukraina inte intressant i Europa längre? Jag har börjat rota på nätet efter texter som handlar om dagens Ukraina och funnit ett och annat som kanske så småningom kan ge mig – och kanske någon mer – början till en bild av skeendena ”därborta i medieskuggan”.
karta över Ukraina med tysk text
Jag plockar nu in länkar till tre mycket olika texter om läget i Ukraina publicerade för mindre än en månad sedan. Den första är skriven av poeten och journalisten Mykola Rjabtjuk:
Först ett kort utdrag ur den långa texten:
In sum, the Orange Revolution was a success in a sense that it re-established evolutionary development, curbed negative (authoritarian) tendencies, and restored basic political pluralism and civic freedoms. Yet it was a failure in the sense that it did not create a positive dynamics, but reintroduced very slow, inconsistent changes that in the short run can be easily perceived as stagnation.
Och här är hela texten.
Den andra texten är skriven av den amerikanske historieprofessorn Timothy Snyder. Så här börjar den:
Viktor Yanukovych, seen five years ago as the vote-stealing villain of the Orange Revolution, was elected president of Ukraine on February 7. The incumbent president, Viktor Yushchenko, the hero of the mass protests demanding fair elections in 2004, had already been eliminated in the first round three weeks earlier. This left Prime Minister Yulia Tymoshenko to represent those who had won the right to a working democracy. Despite a strenuous campaign for the presidency, she received only 45.5 percent to Yanukovych’s 49 percent, with 4.5 percent voting against both candidates. How to account for this dramatic reversal of heroes and villains, and for the democratic return of a man who himself rejected democracy? Ukrainian politics is full of the courageous and the grotesque, and it is no easy task to tell the difference.
Den tredje och i den här omgången sista texten är hämtad ur bloggen Kyiv Scoop och inlägget inleds med en bild från ett bokbål på Krim:
On March 14, activists from the PSPU and the Proryv youth movement (name means ‘Breakthrough!’) gathered in Simferopol to barbecue Ukrainian history books written since the country declared independence from the Soviet Union nineteen years ago. Marching through the Crimean capital, they carried banners that read “Give our native Russian language state status” and “Yanukovych – Don’t sell out our goal: Union with Russia.” The photos show some of the demonstrators extending their right hands upwards and to the right – just like the Nazis used to. The history texts were brought in by wheelbarrow and burned with the statue of Lenin looking on in approval…
De här texterna är naturligtvis en ganska spretig samling, men kanske kan de locka oss att intressera oss mer för detta vårt glömda europeiska grannland.
Holodomor
15/3 -2010
Den av sovjetdiktaturen förorsakade stora svältkatastrofen i Ukraina på 1930-talet hör inte till de ämnen man talar om i Sverige eller Västeuropa, ja, förmodligen talar man knappast om den någon annanstans än i Ukraina. Detta beror inte på att det är länge sedan. Man har aldrig talat om detta fruktansvärda övergrepp här.
För en liten tid sedan fick jag i mina händer en roman av den ukrainske författaren Vasyl Barka, en roman som handlar om Holodomor, Svältkatastrofen. Mitt exemplar av boken är en översättning till tyskan av Maria Ostheim-Dzerowycz och bär namnet Der gelbe Fürst (Den gule fursten). Den gule fursten personifierar svältdöden.
Författaren presenteras i ett av de tre förorden som diktare, visionär och mystiker och romanen beskrivs som influerad av Dantes Divina Commedia. I ett annat av förorden berättar författaren själv om romanprojektet: Romanen har tre skikt, ett som realistiskt återger hungerlidande och hungerdöd inom en bondfamilj, ett som återger de psykiska förloppen hos de hungrande och döende och slutligen ett som rör människosjälens kamp på en metafysisk nivå.
Jag vill nu läsa lite ur det första förordet som handlar om faktabakgrunden till romanen. Jag översätter direkt till svenskan utan att först visa den tyska texten (om någon skulle vilja se den eller delar av den, kan jag visa den här senare):
Hungersnöden som förde till massdöd förorsakades av en gränslös omänsklighet. Målet var att förinta den motspänstiga lantbefolkningen, främst den ukrainska, att utsläcka dess tro, att krossa deras livskraft i det att man gjorde dem ledarlösa, genom att man med en speciell envishet tog död på så gott som alla individer ur den fritänkande intelligentian. I Ukraina utsläcktes närmare åttio procent av eliten.
…
Enligt vissa demografiska beräkningar slök hungerdöden över sju miljoner människor, främst från landsbygden.
…
Under många år var det strängt förbjudet att på något sätt nämna dessa händelser.
…
Fasorna kan nog bara jämföras med nazisternas massmord på det judiska folket. För att genomföra hungermassmorden sattes militär in i vissa i förväg bestämda orter; beväpnade grupper ur milis och styrkor underordnade GPU inkvarterades och mobiliserades.
…
På ort och ställe tog en medlem av politbyrån kommandot. Sittande i den regionala partikommitténs arbetsrum satt den utsände och slog med en blyertspenna mot bordet och skrek ursinnigt: ”Ta bort spannmålet till sista kornet!” Detta genomfördes i snabbast möjliga tempo och människorna började dö undan. Till slut dog de i miljontal inför den övergödda överhetens likgiltiga blickar!
…
Böndernas hus förvandlades till stora gravar fulla med lik: länge fanns det ingen som begravde dem och inte begravde man dem som låg ute i det fria heller; dödgrävarna med sina vagnar förde ändå de döda till gravarna så snabbt de kunde. Och halvdöda fördes också dit.
Förfrusna och försvagade människor drog i den isande vinden som gråa spöken höljda i lump längs igensnöade vägar in i städerna i hopp om att komma över något ätbart. Men de fick ingenting. Inte ens en bit av det bröd, som de själva hade producerat, lämnades åt dem. De föll i massor ner i snön och smutsen vid vägkanterna för att dö.
…
Allt bevakades strängt, så att var och en som närmade sig för att försöka få tag i något ätbart, omdelbart blev nedskjuten av vakterna.
Om abort: ”Över hundra miljoner försvunna små flickor”
10/3 -2010
I måndagens SvD läste jag en artikel av Per Gudmundson (en skribent jag i allmänhet uppskattar), som gjorde mig fundersam. Eftersom texten är mycket kort kopierar jag in hela här:
Över hundra miljoner försvunna små flickor
När det föds fem pojkar i Kina, så föds det bara fyra flickor. Länge har man trott att den skillnaden berott på den kinesiska statens enbarnspolitik.
Men riktigt så enkelt är det inte. I senaste numret av The Economist beskrivs att stora delar av Asien har samma problem, om än i något lägre grad. I delar av Indien och i de forna Sovjetstaterna Armenien och Azerbajdjan föds det mycket fler pojkar än flickor. Man kan säga att långt över hundra miljoner flickebarn offrats.
Moderna familjer föder få barn. Urgamla preferenser för gossar lever dock kvar. Ny teknik möjliggör selektiv abort. Ett groteskt mönster skapas ur vad som i enskilda fall kan vara begripliga beslut i en patriarkal miljö.
Men det sker i fattiga länder. Sydkorea är åter på väg i riktning mot balans. Med välstånd ökar barns och kvinnors rätt.
Vid ena sidan av texten fanns en bild av ett litet rosa plagg:
Nu vet jag inte var Per Gudmundson står i abortfrågan i vanliga fall, men jag vet att många andra gör en stor skillnad mellan könsselektiv abort och annan. Man tycker då plötsligt att ”flickebarn offras” i stället för att som i andra fall se aborten som en operation av en del en kvinnas kropp. Det lilla rosa plagget pekar på det sorgliga i övergreppet på flickebarnet – men blir det mindre sorgligt om man fogar in ett ljusblått pojksymbolplagg i bilden? Eller för att tala klartext: Är könsselektiv abort verkligen något väsensskilt från abort på andra grunder?
Men visst är...