Om ”Sveriges nya miljonprogram”
15/5 -2012
För några år sedan läste jag Kerstin Ekmans Herrarna i skogen, en essäsamling om den svenska och den europeiska skogen i dikt och verklighet och om det som genom tiderna hotat och decimerat den. Kanske minns ni serien vi hade om boken i Salongen (tyvärr har Salongen ännu inte återvänt till livet, men jag har texterna kvar – lagningen kräver kunskap om SQL, php och Drupal)? Här under pausträdet finns några kortare texten om Ekmans bok. Den sista av dem handlar om en brutal avverkning i Vänersborgstrakten, där jag bodde då:
Onsjöskogen, september 2008
Och här är de båda första som innehåller lyckligare bilder från tiden före trädmorden:
Denna vår har Maciej Zaremba skrivit en serie uppskakande texter om den svenska skogens undergång.
Den första artikeln i serien som bär namnet ”Sveriges nya miljonprogram” börjar med en projekterad avverkning i närheten av ett bostadsområde i Storfors. Folk vill inte tro att det är sant att hela skogen ska bort. Men efter en tid, närmare bestämt:
Sju månader senare är utsikten från deras fönster mest lik slagfälten vid Verdun: meterlånga stumpar som sticker upp bland bråten där det varit skogsdunkla stigar, här och var ett ensamt träd, i övrigt ödslighet. I sommar skall detta välkomna tyskar och holländare på Inlandsbanan som Storfors turistbyrå lockat med ”orörd natur”.
Och ändå har hela Storfors under de sju månaderna som gått uppvaktat alla som på något vis har makt över detta.
Zaremba fortsätter:
För sextio år sedan fruktade poeten och botanikern Sten Selander att svenskarna inte längre skulle komma att finna de miljöer som folkvisorna sjunger om. Storskogar, lundar, hagar…
Och:
Det är det som är Reformen. Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen.
Med bitande ironi säger han:
Utan tvekan är den moderna svenska skogen ett framsteg ur såväl trygghets- som ur renlighetssynpunkt. Där multnar ingen ved bland ohygienisk mossa, där strövar den allergiske trygg för björken och konvaljen. Barnvänligt är det, liten risk för lille William att snubbla över murken stam, tugga i sig okänd svamp eller gå vilse. Det är sällan längre än 300 meter till körbar väg. Och den som söker stillhet lär inte bli lottlös. Varken hackspetten eller lövsångaren väsnas i plantagerna.
Om svenskarnas speciella förhållande till träden säger Zaremba bland annat det här:
När folk på 1700-talet fick välja namnen själva döpte sig tyskar och britter efter färger eller yrken. De blev Brown och Smith och Müller. Svenskar döpte sig till träd. Helst något med lind eller lund, björk, alm … Ja, lövträd. Det susar av trädkronor i telefonkatalogen, men det är svunna skogar, fantomsmärtan efter de landskap Sten Selander såg försvinna.
Och detta:
”Hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors om oss alla”, skrev litteraturhistorikern Fredrik Böök år 1924. Nästan hundra år senare skriver en författare av ett helt annat sinnelag, Joycetolkaren Erik Andersson (à propos Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”) att om språket är det som fransk kultur håller heligast, så är det jorden för ryssarna och för svenskarna – skogen. ”Vi sökte skogen och han var vi.”
Zaremba berättar om hur orättvist människorna på landsbygden och i skogslänen behandlas jämfört med storstadsborna när det gäller just detta med skogen:
Stockholmaren kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.
Hur gick det till när landsbygden blev naturvårdens underklass? Man står där i rishögarna, betraktar uppvisningen i brutalitet och känner sig förflyttad till 70-talet.
Och människorna som försökte försvara den lilla skogen vid Storfors visade sig vara helt maktlösa:
Men värst av allt var upptäckten att alla hans mödor var bortkastade på förhand. Redan i somras, när han skrev sina första brev, var detta kalhygge villkorslöst godkänt av Skogsstyrelsen, utan att någon tjänsteman kastat en blick på skogen. Och det beslutet kunde inte överklagas.
Hursa? Myndigheten hjälper skogsbolaget att kringgå den enda lag som skyddar skogslandskapet? Ja, det är Hans Åfeldts erfarenhet, dokumenterad i flera tjocka pärmar. Han hoppas att DN skall berätta vad han funnit, så att inte andra gör om hans misstag. Som var att tro att vi har något som helst rättsligt skydd för skogen för människornas skull.
Och jag tänker – under tandagnisslan – läsa de övriga fyra artiklarna i serien. Kanske med er. Om ni inte är färdiga med detta.
Undet Pausträdet
Ännu ett steg nedåt mot barbariet
4/5 -2012
Genom en av mina översättarbekanta fick jag igår veta att den – sägenomsusade – skönlitterära översättarutbildningen på Södertörns högskola är hotad på grund av trubbig kortsiktighet och brist på förståelse för kulturens omistliga värden. John Swedenmark skriver i Aftonbladet bland annat så här om detta sorgliga steg nedåt mot barbariet (som ju egentligen aldrig är långt borta och som vi därför ständigt måste vara vaksamma mot):
Ekonomerna har tagit över makten från politikerna, och utövar den på ett sätt som påverkar och utarmar tänkandet.
Det allra senaste exemplet är så illavarslande att det borde stämma till omedelbar eftertanke, och politisk brandkårsutryckning.
Som översättare och kulturredaktör har jag med stolthet och tacksamhet observerat hur det litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola blivit en framgångssaga såväl innehållsmässigt som kulturellt.
Genom att utbilda hela generationskullar av nya översättare från försummade språk har de lagt grunden för utgivning och kulturkontakter som kommer att vara i många decennier, minst. Det handlar då inte bara om att undfägna svenska läsare med nya spännande böcker, utan lika mycket om att göra Sverige delaktigt i vad litteraturforskaren Pascale Casanova kallar litteraturens världsrepublik – det världsomspännande kritiska samtal som via litteraturen förbinder världens alla vrår i en undersökning som ytterst handlar om frihet. Dessutom har litterära översättarseminariet på ett estetiskt och yrkesmässigt plan fungerat som ett laboratorium för fördjupad förståelse av översättning och kulturmöten.
Nu har Södertörns högskola kommit fram till att denna verksamhet inte passar in i bokföringen. Eftersom det är en resurskrävande utbildning kan den inte bara försörja sig på de tilldelningspoäng, HÅP, som är grundplåten i varje högre utbildning. Nu har Högskolan bestämt att översättarseminariet inte ska få några extrapengar längre, vilket är det samma som en nedläggning till förmån för andra mer foträta utbildningar.
Och här är artikelns avslutande rader:
Om en välfungerande institution, vars skördar inte ens kan uppskattas, därför att de tillhör framtiden, får stryka på foten av standardiseringsskäl, då minskar hoppet för själva humanismen som livshållning, och vi kan vara än mer säkra på att bokhållarna är i färd med att ta över fullständigt. I ett avlägset litet land som desperat behöver kontakter utåt också på andra nivåer än byråkraternas.
Och för den som vill läsa hela artikeln.
Vid sidan om känner jag också ett slags personlig skam. För bara någon månad sedan berättade jag stolt för mina studenter i Zagreb om Södertörns översättarutbildning och framhöll den som något att efterlikna här.
Demonstration för cyklismen i Zagreb
4/4 -2012
Under gårdagen hölls en stor demonstration för bättre villkor för cyklismen här i Zagreb. Jag har visserligen ingen cykel här och tänker knappast skaffa någon, eftersom det är för svårt att cykla med Londi i den här stadstrafiken, men visst är jag för bättre cykelvägar genom och runt staden och allmänt bättre villkor för cyklismen här och i förlängningen ser jag också projektet som besläktat med min kamp för hundars rätt att åka spårvagn utan kamp.
När Janica och jag utan något egentligt mål – fast till sist hamnade vi hemma hos mig – promenerade i solen utmed den bullriga, breda genomfartsleden Vukovarska, översköljdes vi plötsligt av ett myller av cyklister. Vi kände igen en och annan student bland dem och kastade spridda vinkningar omkring oss. Det var svårt att ta bilder, men vi gjorde ett försök eller två:
Matthias Domaschk
15/2 -2012
Ni som läst pausträdet lite längre minns kanske mina översättningar av den östtyska medborgarrättskämpen Freya Kliers texter. (Här finns en länksamling.) Även om det kan ha verkat så, så har jag inte slutat intressera mig för henne. Bland annat är jag med i en Freya Klier-facebookgrupp. Nyss lästre jag ett inlägg om Mattias Domaschk där. 24 år gammal dog han under ännu ouppklarade omständigheter i ett häkte i Gera. För några år sedan skrev Freya Klier en bok om honom och förra året till hans trettionde dödsdag kom en andra upplaga av boken ut.
Bokens titel är Matthias Domaschk und der Jenaer Widerstand ( Matthias Domaschk och motståndet i Jena). Och så här presenteras boken och samtidigt Matthias Domaschks öde:
Matthias Domaschk ( * 12. Juni 1957 in Görlitz † 12. April 1981 in Gera) war ein Vertreter der Bürgerrechtsbewegung der DDR und Stasiopfer.
Die Universitätsstadt Jena entwickelte sich in den siebziger Jahren zu einem Zentrum der Opposition gegen das SED-Regime. Besonders die Niederschlagung des Prager Frühlings 1968 und die Ausbürgerung Wolf Biermanns 1976 mobilisierten viele junge Menschen, die sich in der Jungen Gemeinde oder in literarischen Kreisen engagierten.
Neben Jürgen Fuchs, Doris Liebermann und Roland Jahn zählte Matthias Domaschk zu den bekanntesten Repräsentanten der Jenaer „Szene“. So reiste Domaschk u.a. nach Prag und Danzig, um Kontakte zur Charta 77 und zu Solidarnosc herzustellen. Ein Spitzel der Staatssicherheit warf ihm vor, eine Terrorgruppe gründen sowie 1981 den SED-Parteitag stören zu wollen. Auf Befehl der Staatssicherheit wurde Domaschk am 10. April 1981 verhaftet und in die MfS-Untersuchungshaftanstalt nach Gera gebracht. Dort verstarb er zwei Tage später auf ungeklärte Weise.
(Matthias Domaschk (* 12 juni 1957 i Görlitz † 12 april 1981 i Gera) var en representant för medborgarrättsrörelsen och ett offer för Stasi.
Universitetsstaden Jena utvecklade sig under 1970-talet till ett centrum för oppositionen mot SED-regimen. Särskilt efter krossandet av Prag-våren och efter landsförvisningen av Wolf Biermann 1976 upprördes många unga människor som engagerade sig i Junge Gemeinde och i litterära kretsar.
Vid sidan av Jürgen Fuchs, Doris Liebermann och Roland Jahn räknades också Matthias Domaschk till de mest kända representanterna för ”rörelsen” i Jena. Och Domaschk reste till Prag och Gdansk för att ta upp kontakter med Charta 77 och Solidarnosc. En angivare från Stasi anklagade honom för att vilja grunda en terrorgrupp och för att vilja störa SED:s partidag 1981. På Stasis befäl anhölls Domaschk den 10 april 1981 och han fördes till Stasi-häktet i Gera. Där dog han två dagar senare under ouppklarade omständigheter.)
Jag tänker nu på att jag kom till DDR bara några månader efter Matthias Domaschks död och på att vi var i det närmaste jämnåriga och på att jag inte en endaste gång under mitt år i DDR hörde talas om honom.
°°
Här i en artikel i ”Die Welt” från förra året finns historien om hans död.
Och här är ett youtube-klipp om en minnesstund som hölls på den trettionde dödsdagen.
Rop efter guld
31/1 -2012
Jag vet inte om jag inbillar mig eller överdriver, men det verkar som om det på ganska kort tid dykt upp fler och fler ”affärer” som köper guld här i stan. När jag flyttade hit var i alla fall den här ”shopen” bara ett växlingskontor, en mjenjačnica.
Nu står det med grälla bokstäver att guld köpes, dessutom till de bästa priserna i stan: Otkup po najboljim cijenama u gradu! Ja, alla de här nya inköpsbutikerna har sådana här fula, grälla och billiga skyltar. Fattigdomens skyltar, tror jag. Affärer som säljer guld, ni vet guldsmedsaffärer, har diskreta, vackert uttänkta och säkert lite dyrare skyltar, dock inte för dyra, det är onödigt.
Vad betyder den här ökningen av ”guldshopper”? Att man inte litar på pengarnas värde? Hur utbrett är detta? Under min italienska julresa kom jag förresten vid ett tillfälle i samtal om diamanthandel…
EU-referendum i Kroatien
22/1 -2012
Idag är det folkomröstning i Kroatien om ett eventuellt inträde i EU. På spårvagnarna och andra offentliga platser har jag sett mängder av flygblad med en överstruken EU-symbol och texten ne hvala i veckor. Opinionsmätningar pekar däremot på ett realtivt säkert ”ja”, kanske uppemot 60%. Jag har låtit två av mina studentgrupper diskutera och skriva om den här frågan och bland dessa verkar ja-sidan ha mer än 80% att vänta sig. Ändå är det få av dem som är EU-entusiaster, utan de talar hela tiden med perspektivet ”å ena sidan – å andra sidan” mycket tydligt markerat. De klaraste fördelarna ser de i öppnare gränser, möjlighet till studier och arbete i andra EU-länder. Sedan tror många att EU skulle kunna hjälpa till att häva eller åtminstone minska den grasserande korruptionen på både statlig och lokal nivå och att kroatiska arbetstagare skulle kunna få en säkrare ställning med EU-reglernas hjälp (till exempel att man med säkerhet får ut sin lön varje månad). Nackdelar är förväntade prisökningar, priserna väntas stiga till EU-nivå (fast här kan jag inte låta bli att tänka på att det finns en hel del saker som är dyrare i Kroatien än i exempelvis Tyskland och Österrike). Sedan är man rädd för att de kroatiska naturresurserna ska tas i anspråk på ett för kroaterna ofördelaktigt sätt: ”Vad kommer att hända med våra vackra kuster, våra gröna floder och fria skogar?” Och så förväntar man sig problem för ”småhandeln” med hemgjorda produkter: ostar, korvar, vin och rakija. Och några bekymrar sig också för den kroatiska identiteten – det är ju inte så länge sedan man lämnade Jugoslavien, så det är lite bräckligt just det här med identiteten.
Lite husbilder från mina kvarter i Sigečica denna morgon. Hur kommer rösterna att falla i det ena eller andra huset?
vid genomfartsleden Vukovarska
nyöppnad bar vid Hvarska strax intill framsidan av min data-rakija-shop
”bygatan” Lopudska som korsar Hvarska och löper ut mot Vukovarska
Tillägg: Klockan 20.00 hade 30% av de avgivna rösterna (det verkar för övrigt ha varit ett mycket lågt valdeltagande) räknats och resultatet var då att omkring 65% är för en anslutning till EU.
Ytterligare tillägg: Klockan 22.00 då de flesta av rösterna räknats (röstdeltagandet låg på ungefär 45%) ligger resultatet på 66% för EU.
Nyhetssammanfattning från ex-Jugoslavien
14/12 -2011
För en dryg vecka sedan skickade Draženka mig en länk till en artikel i The Economist, en kort, mycket överskådlig artikel om händelser i de olika ex-jugoslaviska staterna i början av december.
Jag känner igen innehållet i stycket som handlar om Kroatien från vad jag hört och sett här:
Croatia. At least the pollsters were right in Croatia. Yesterday’s election saw a crushing defeat for the ruling right-wing Croatian Democratic Union (HDZ), which has been in power for 17 of the last 21 years. The final results look set to give the left-leaning Kukuriku (“cock-a-doodle-do”) coalition 80 seats and the HDZ 47 in the 151-seat Sabor (parliament). At the core of Kukuriku is the Social Democratic Party; its leader Zoran Milanovic will be Croatia’s new prime minister.
The new government will have two immediate tasks. First, after signing its EU accession treaty on Friday it must organise a referendum, which is likely to pass. A trickier issue will be getting the economy back on track. Croatia’s state administration is bloated, and public companies are overstaffed. The main banks are in Austrian and Italian hands. Boris Vujcic, deputy head of the national bank, says that there is still time to rein in Croatia’s growing debts, but that the new government needs to act fast to stop them spinning out of control “as in some other countries.” That will mean cuts to jobs and spending.
och även det i artikeln som rör Slovenien är mig i stort sett bekant:
Slovenia. A shock result in yesterday’s election. Polls made it clear that the Social Democrats of Borut Pahor were on their way out of office. But they also indicated that Janez Jansa, a former prime minister and veteran right-winger, would return to power. They were wrong. Victory, with 28.5% of the vote, went to the brand new Positive Slovenia party of Zoran Jankovic, the mayor of Ljubljana and a former retail tycoon.
Mr Jankovic appears to have gained 28 out 90 seats in parliament, which means he could face weeks of tough coalition talks. Despite taking only ten seats the Social Democrats could remain in government. A weak administration may make it hard to push through the tough reforms that many people believe Slovenia needs.
så jag antar att det som står om resten är lika sant. Och dessutom är det intressant.