Om detta

Jag har hittills avhållit mig från att säga något om pandemin i allmänhet och det tänker jag egentligen göra nu också. Men eftersom jag gång på gång stöter på texter som berättar vad eller hur ”man borde göra” – inte sällan ganska tank/hjärtlösa – så vill jag säga detta: Varje gång du ger något allmänt råd glöm inte att tänka ur dessas perspektiv först: de som är hälsomässigt, ekonomiskt, platsmässigt (ensamhet – trängsel: townships, favelas…) svagare eller mer utsatta än du. Och tänk dig in i att vara en av dem som dagligen arbetar med patienterna.

Skolstrejk i Kroatien

Det är sant att jag inte brukar kommentera dagspolitik här, men idag vill jag göra ett undantag: Sedan över fem veckor pågår det lärarstrejker här i Kroatien. Man strejkar bland annat för bättre löner, löner på samma nivå som liknade kategorier. Det handlar inte om stora pengar, någonstans läste jag att kraven handlar om ungefär femhundra kronor mer i månaden. Det handlar också om lärarlönernas plats i ett koefficientsystem och att lönerna för ett antal år sedan genom ett regeringsbeslut flyttades ner i detta system. Jag har inte detaljerna med detta klara för mig, men ett vet jag och det är att lärarna har låga löner. På universitetet, eller kanske jag ska säga på filosofiska fakulteten, eftersom jag inte vet hur det är med övriga fakulteter, har det pågått punktvisa sympatistrejker, som har gått till så att man lagt ner arbetet en dag i veckan enligt ett rullande schema. Den här veckan har detta emellertid utvidgats till att gälla alla dagarna. På gatorna och torgen pågår massiva demonstrationer. Bilden här är från det centrala Jelačić-torget igår. Ja, den är suddig men man ser folkmassorna och i hörnet av den här tv-bilden ser man ett fragment av ett signifikant uttalande av en fackföreningsledare: ”…ali nisam optimistična” – ”…men jag är inte optimstisk”.

Fram till och med förra veckan deltog jag i sympatistrejken – vi får alltså välja hur vi vill agera – men efter gårdagen, började jag fundera på min roll. En lösning verkar mer och mer avlägsen, så följderna av strejken blir successivt mer märkbara och därför kanske det inte längre är lämpligt att jag fattar besluten efter eget huvud. Därför satte jag mig och formulerade brev till de olika studentgrupperna för att ta reda på hur studenterna tycker att jag ska agera. Jag började med att fråga om den här veckan och jag skrev att om en majoritet i respektive grupp vill ha undervisning, så kommer jag att rätta mig efter det och om majoriteten vill att vi stödjer strejken så rättar jag mig efter det. Och om lärarstrejken fortsätter längre, så får vi fatta nya beslut vecka för vecka. I denna stund har jag fått svar från två grupper som vill att vi stöder strejken den här veckan.

I bakgrunden grubblar jag över detta med politikernas återkommande tal om att kroaterna måste föda fler barn, ja, det är ett stort tema här. Och då är det svårt att värja sig mot tanken att det är märkligt att vilja ha många barn men att sedan fästa så lite vikt vid att de här barnens skola fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Slutord – kanske

Egentligen ville jag inte prata mer om Handke och Nobelpriset. Jag ville tiga och lämna diskussionen åt andra, men så sprang jag på Henrik Petersens sliriga text i frågan i någon tidning och sedan Thomas Steinfelds försvar av Handkes politiska ställningstaganden i ord och handling. Efter de läsningarna kände jag att jag inte kunde dra täcket över huvudet och smita undan. Jag började med att fundera på mitt Handke-läsande – ja, jag vet att sådana som är emot att han får priset ”inte har läst hans böcker”, så skriver Petersen, så skriver många – och jag försökte mig på en rekonstruktion. Under slutet av 1970-talet och under 1980-talet läste jag en rad av hans romaner och jag tyckte mycket om hur de var skrivna, läsupplevelsen var rik och då och då sa jag till någon att han eller hon borde läsa Handke, ”för han är verkligen läsvärd”. De flesta av böckerna läste jag i original, men några läste jag också på svenska, eftersom de kom i mina händer på det språket och jag minns översättningarna som bra. Vad hände då sedan? Jag minns inte precis när och inte exakt vilka texter det var, men under 1990-talet stötte jag ett par gånger på texter som talade om Balkan på ett för mig olustigt sätt. Ja, jag säger ”olustigt”, för min motvilja låg på en känslomässig nivå. Jag visste inte så mycket om Balkan, men något visste jag och jag tyckte mig höra propagandas röst på vissa ställen i de här texterna. Och jag slutade läsa Handke. Nej, jag fattade inget beslut, men jag slutade läsa nya böcker av Handke. Trots att jag säger emot mig själv lite, så vill jag tillägga att jag någon gång läste om någon av de tidigare böckerna, fast de hade fått en liten hinna över sig i min läsning. Och sedan kom det här med Miloševićs begravning, men då var Handkes texter borta från min värld. Inte på grund av något beslut utan på grund av den där hinnan. Den var där, det var något jag inte kunde ändra på. Men vid sidan om mig själv och det där med hinnan, kan jag säga att jag tycker att Handke en gång skrev mycket läsvärda böcker.

Trettio år har gått

Idag är det då trettio år sedan Berlin-muren berövades sin roll som fängelsemur för invånarna i DDR. (Att det inte var riktigt alla invånare i staten som satt fängslade behöver jag inte säga.) Jag ger nu ordet till medborgarrättskämpen Freya Klier och visar ett par korta anteckningar från den nionde och tionde november 1989:

Muren faller

Låt oss nu återvända till de modiga DDR-medborgare, som mellan Östersjön och Thüringer Wald gick ut på gatorna – medborgarrättsaktivister och uppkäftiga människor fanns det hösten 1989 i nästan alla större orter i DDR.

Jag själv hade kastats ut och fick inte beträda landet mer. Men jag tittade fascinerat på hur kolossen vacklade: Honecker avgick och i början av november biktade hans efterföljare Egon Krenz för Moskva hur det ekonomiska läget DDR verkligen såg ut med skuldberg och allt. Markus Wolf, KGB:s mönsterelev, försökte vid jättedemonstationen i Berlin den 4 november att göra reformkommunismen aptitlig för den DDR-trötta befolkningen – men vad fick han höra då? ”In med Stasi-medarbetarna på arbetsmarknaden!”

Det var obeskrivligt. Och sedan kom den där natten, när en utmattad gränsofficer gav anvisningen ”Vi öppnar nu!”… Och var och en kan än idag säga vad han eller hon gjorde just då muren ”föll”…

Redan dagen därpå var det tjockt med bilar och människor vid gränsövergångarna och plötsligt befann jag mig bland östtyskar igen för jag bodde mellan Heinrich-Heine-Straße och Checkpoint Charlie i det så kallade ”zonkantsområdet” i Västberlin.

Den 10 november skrev jag så här i min dagbok:

Den hektiska stämning som omgav det historiska ögonblicket – stammande politiker, trafikkaos, blixtsammanträden… Skolkamrater till min dotter från Östberlin står plötsligt utanför dörren och de hade inte ens behövt visa id-kort, de släpptes bara igenom. Återföreningen äger rum i barnkammaren. Telefonsamtal från hela världen. Mina vänner i Kanada gråter, de ser i sin TV hur folk dansar på Berlinmuren…

Men snart fördunklades min stämning. Jag såg hur raskt partikamraterna hämtade sig igen: De högsta funktionärerna avsatte man visserligen för att göra gott intryck, men resten steg in i nya positioner. Stasi fick utåt ett nytt namn, men på insidan utvecklades det maffiaaktiga nätverket. Och medan man satte sig till rundabordssamtal försvann som genom ett trollslag stora delar av DDR-befolkningens tillgångar till utlandet och fastigheter överläts till pålitliga partianhängare. Kring årskiftet 1989-90 gick ryktet om att den östtyska statsbankens sedelpressar gick varma och att en insiderkartell försåg sig med det som kom ut.

Men ingrep då ingen? Efter att under våren 1990 en stor del av folkegendomen försvunnit in i partipamparnas snabbt grundade aktiebolag, anade jag vad som förestår oss i det förenade Tyskland. Och strax därpå upptäckte jag de första stora plakaten på några av gränsövergångshusen: Välj rätt i maj: SED-PDS!

(Den här texten publicerar jag främst för mina läsare på facebook. Ni som genom åren har läst pausträdet känner kanske igen texten och är ni intresserade av att återse mer av Freya Klier är det bara att skriva hennes namn i sökrutan.)

Om rösträtt

Miki och jag sitter här på Simpas terrass mellan sol och molnskugga.

1IMG_6385

Miki håller utkik efter verklighetens händelser och jag funderar över saker jag läst och hört. Lite irrar tankarna också omkring bland klänningsvecken i vissa av Diego Velázquez’ hovmålningar, men det är en annan historia. Jag funderar över människors syn på rösträtten. Mycket av det jag läser får mig att tänka att fler och fler verkar vara emot denna rättighet. ”Det är fel att rösta på det eller det partiet”, läser jag. Eller mera ”subtilt”: ”Alla ska ha rätt att rösta bara de röstar rätt.” Inte så få verkar tycka att alla borde tycka lika. Och nu när jag skriver detta (på en lapp på kafébordet) känns det som om jag gör någon form av övertramp, som om jag bröt mot en ny, kanske vid det här laget inte längre helt oskriven lag. Besserwissern sitter i högsätet och talar med myndig röst och det hjälper inte att jag håller för öronen.