Liten analys av en covid-artikel av Jonas Gardell

Genom en fb-kontakt har jag råkat läsa en text i Expressen av Jonas Gardell som jag undrar mycket över. Texten bygger på två böcker som Gardell läst: ”Corona – ett historiskt perspektiv på vår tids pandemi” av Fredrik Charpentier Ljungqvist och ”Varför det mesta du vet om covid-19 är fel” av Sebastian Rushworth. Till att börja med har jag tittat lite på vilka dessa bokskrivare är. Om Ljungqvist får jag bland annat veta att han ”forskar både inom nordisk medeltidshistoria och paleoklimatologi”. Om Rushworth läser jag att han är ”AT-läkare på Södersjukhuset AB”.

Då går vi till artikelns rubrik som lyder: ”Panikåtgärderna skapar mer lidande än coronan”. Ja, rubriker är ju förrädiska eftersom deras uppgift ofta bara är att väcka uppmärksamhet, fast jag när jag först såg den undrade lite över vad som klassificeras som ”panikåtgärder” och på vilket sätt de i det här fallet skiljer sig från andra åtgärder, men jag tänkte att det får väl texten visa.

Låt oss nu kasta ett öga på ingressen:

”Nedstängningar av hela samhällen är ett unikt sätt i världshistorien att bemöta en pandemi på.
Jonas Gardell läser två nya böcker som kan bli en game changer i hur vi ser på pandemipolitiken.”

”Unikt i världshistorien” låter ju braskande, men vilka pandemier jämför man med? När hade vi senast en pandemi eller en pandemi av den här omfattningen? För hundra år sedan (spanska sjukan)? Och om man tänker på hur många som dog, så vet jag inte om det är ett bevis för att det inte är bra att stänga ner. Och vill man i stället jämföra med tidigare pandemier som digerdöden och liknande, så var väl förhållande i världen då alldeles för olika dagens för att det ska vara meningsfullt att göra jämförelser som mynnar ut i ”unikt i världshistorien” om man med det inte bara menar att vår tid är unik i världshistorien, men vilken tid är inte det? Och uttrycket ”game changer” ger mig rysningar. Men nu vidare till själva texten som jag tänker servera i småbitar med kommentarer emellan:

”RECENSION. När covid-pandemin slog till för ett år sedan reagerade världen med panikåtgärder som inte motsvarar någon tidigare reaktion på pandemier i världshistorien.”

Ja, vad exakt är ”panikåtgärder”? Är det nedstängningarna i Italien efter de massiva utbrottet i delar av Norditalien? Eller är det åtgärderna som vidtogs i Wuhan (som vi vet mindre om)?

”Historikern Fredrik Charpentier Ljungqvist hävdar i sin nyutkomna bok ’Corona – ett historiskt perspektiv på vår tids pandemi’ (Dialogos förlag) att många av besluten, inte minst i Europa, uppenbart fattades ’under intryck från de kaotiska förhållandena och de höga dödstalen på kort tid på sjukhusen i norra Italien, och på med anekdotiska uppgifter om sjukdomens risker, snarare än på en vetenskaplig grundad riskavvägning. Det vetenskapliga beslutsunderlaget var dessutom i hög grad ett resultat av matematiska modeller av smittspridning, vårdbehov och dödsfall som byggde på högst osäkra data och på många antaganden som senare visat sig vara alltför alarmistiska och i många fall helt felaktiga.’”

Jaha, Ljungqvist tycker tydligen inte att man skulle ha reagerat på ”de höga dödstalen på kort tid på sjukhusen i norra Italien” och han talar i samma andetag om ”anekdotiska uppgifter om sjukdomens risker”. Och så anmärker han på att man i dessa pandemins första veckor byggde på ”osäkra data”. Sedan undrar jag vad exakt som åsyftas med ”alarmistiskt” och ”felaktigt”. Borde man ha varit bättre på att se in i framtiden och vad hade man då sett? Att det ”inte var så farligt”?

”Han påpekar också att nedstängning av samhällslivet inte alls är den normala responsen för att möta pandemier, som det ibland framstått som i debatten. I själva verket är sådana åtgärder i stor skala tvärtom sällsynta, och i de fall sådant alls förekommit har de varit förbehållna betydligt mer dödliga sjukdomar än covid-19.
De nedstängningar av hela samhällen som skett runt om i världen år 2020 är med andra ord ett unikt sätt i världshistorien att bemöta en pandemi.”

Jag undrar just vad den ”normala responsen” på pandemier är och vilka pandemier som enligt detta hanterats ”normalt”? Och hur vet han att inte många fler dött om man inte stängt ner? Hur vet han hur det hade varit om det inte var som det var? Ja, och ”unikt i världshistorien” låter som sagt mer än det är.

”Har det fungerat? Var det rätt strategi att stänga hela samhällen? Läkaren och bloggaren Sebastian Rushworth hävdar i en annan nyutkommen bok, ’Varför det mesta du vet om covid-19 är fel’ (Karneval förlag) att flera studier nu visar på att ’ingenting som de olika länderna gjorde för att bekämpa covid hade någon som helst effekt på antalet dödsfall’.”

Titeln är ju snärtig men också en bumerang. Och vad har ”bloggare” för relevans här? Och vilka är ”flera studier”? Också av någon bloggare kanske? Och hur i all världen vet Rushworth att ”ingenting som de olika länderna gjorde för att bekämpa covid hade någon som helst effekt på antalet dödsfall”? Naturligtvis vet han inte det eller det hör till det vetande som ”är fel”. Ett litet råd kunde vara: Skriv inte ”ingenting” eller ”någon som helst” eller liknande om du inte är absolut säker.

”Tvärtom, menar Rushworth, orsakar många av åtgärderna många gånger fler döda och många gånger fler förlorade livsår än själva viruset.”

Nu undrar jag över ”många gånger fler döda”. Hur vet han det? Och uttrycket ”förlorade livsår” är ett första steg in på en farlig väg. Bör till exempel ett svårt sjukt eller handikappat barn räknas som mindre viktigt att rädda än ett friskt för att det har en potential för färre livsår?

”Enligt en färsk sammanställning av överdödligheten har de flesta länder i Europa drabbats betydligt hårdare av pandemin än i Sverige.
Och de länder som haft allra högst dödlighet har också haft allra hårdast nedstängningar, länder som Spanien, Italien och Frankrike. 
Sverige återfinns tvärtom bland länder med allra lägst överdödlighet.
Det är i jämförelse med de andra nordiska länderna som Sverige sorgligt nog ligger högt, framför allt om man jämför med Norge och Finland.”

Jag är inte säker på att det första ens stämmer. Det stämmer på de nordiska länderna utom Sverige och några andra länder i Europa, till exempel Serbien. Och sambandet mellan dödsfall och nedstängningar har Rushworth vänt på. Nedstängningarna är förorsakade av dödsfallen – inte tvärtom. Och vad ”sorgligt nog” har i en text av den här karaktären att göra vet jag inte.

”Men, visar det sig: det mönstret är detsamma i de andra pandemier som drabbat oss under 1900-talet. Det är inte något unikt för covid-pandemin. Sverige blev betydligt hårdare drabbat än Finland och Norge också under Asiaten 1957 och Hongkong 1968.
Att vi har högre överdödlighet i Sverige än i Norge och Finland har med andra ord åtminstone inte huvudsakligen att göra med att det sista årets olika strategier utan orsakerna måste sökas någon annanstans.
I sådant som att Sverige har storstadsregioner som de andra länderna saknar, att Sverige har fler socioekonomiskt utsatta områden och fler invandrare, och så vidare.”

Ovanstående rader är ett försök att förklara varför mångdubbelt fler dött i Sverige än i Finland och Norge. Men hade Sverige verkligen fler ”socioekonomiska utsatta områden” än Finland och Norge exempelvis 1957?

”Båda författarna konstaterar därtill att dödligheten i covid-19 är oerhört mycket lägre än man först befarade och räknas inte i procent utan i promille.”

Och detta kan inte ha något med åtgärderna att göra?

”Den genomsnittliga personen som dör i covid är över 80 år gammal och har flera bakomliggande kroniska sjukdomar. Covid är därför, menar de, att betrakta som en sjukdom som oftast ’har en marginell påverkan på människors kvarvarande livslängd.’”

Här cirkulerar de på nytt kring vilka liv som är mest värda.

”Båda författarna gör en poäng av att vi inte enbart kan stirra oss blinda på antalet döda, vi måste också beakta det faktum att det i första hand är yngre personer med lång förväntad livslängd som drabbas av ohälsa och död på grund av restriktionerna medan den stora majoriteten av dödsoffer med covid är personer som befinner sig vid eller alldeles nära livets slutskede.
Vi måste alltså också räkna på hur många förväntade livsår som går förlorade.”

Nej, inte ska vi ”stirra oss blinda på antalet döda”. Vilka menar de med ”yngre personer med lång förväntad livslängd som drabbas av ohälsa och död på grund av restriktionerna”? Inte unga människor med svåra sjukdomar och handikapp väl för hur lång är ”deras förväntade livslängd”? Och de som dör i covid befinner sig ju ändå i ”livets slutskede” så vad gör det, eller? Vi ska ju räkna människovärdet och rätten att leva efter ”förväntade livsår”, framåt för de starka, friska och unga! Här någonstans lurar nog både ättestupan och något eutanasiprogram…

”Ljungqvist skriver: ’En etiskt känslig men i sammanhanget inte oviktig aspekt av coronapandemin är att många människoliv går förlorade i virussjukdomen men förhållandevis få totala levnadsår.’ 
Rushworth förtydligar: ’När det gäller dödlighet är antalet dödsfall inte den enda parametern som spelar roll. Medelåldern hos dem som dör är också viktigt. När ett litet barn dör, oavsett orsak, innebär det i allmänhet att 80 livsår gått förlorade. När en 90-åring dör, oavsett orsak, är det bara några enstaka livsår som går förlorade. De flesta tycker nog därför, vilket är rimligt, att det är mycket mer tragiskt när ett litet barn dör än när en riktigt gammal människa dör.’”

”Etiskt känslig” – verkligen? Jag tror vi bör se upp för människor som ställer människoliv mot livsår – oberoende av vilken ålder vi är vid tillfället, ålder är ju som bekant inte konstant.

”Det är fruktansvärda ställningstaganden att tvingas göra, men dessa frågor försvinner inte bara för att vi inte låtsas om dem. Ljungqvist refererar till filosofen H. Orri Stefánsson som menar att ’alla beslut – inklusive restriktionerna för att bromsa smittspridningen – innebär ett val av vem som ges rätten till fortsatt liv och hälsa.’”

Lite brasklappar då – ”fruktansvärda ställningstaganden”. Man är illa ute om man behöver komma med sådana.

”För vi har tagit ställning. Vi har genom lockdowns medvetet riskerat en ekonomisk depression med både fysisk och mental ohälsa och död som följd med konsekvenser vi ännu bara sett början av.
Framför allt har vi gjort valet att låta barn och ungdomar, företrädesvis från fattigare länder, men också våra egna barn och ungdomar, ta smällen.”

Hur vet någon av de här männen att inte pandemin kan komma att mutera på ett sådant sätt att den tränger in i helt andra åldersgrupper om den inte hålls i schack så gott man kan? För övrigt vet jag inte om det inte är vi alla – med vissa undantag oberoende av ålder – som ”tar smällen.”

”Vaccinationsprogram för barn har det sista året stoppats i många länder, vilket kommer resultera i många fler förlorade år av liv än vad som någonsin kommer att gå förlorade på grund av covid.
Enbart den pausade kampen mot mässling innebär att 94 miljoner barn riskerar att få sjukdomen, som har många gånger högre dödlighet än covid.”

Om man nu vill tala om ”unikt i världshistorien” så är väl i konsekvensens namn också vaccinationer mot mässling något som inte fanns i historien, inte ens den mycket nära. Sedan vet jag inte hur det är med skillnaderna i dödlighet (eller dödssätt?) mellan covid och mässling.

”Att skolnedstängningar påverkar barnen oerhört negativt har Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson varnat för flera gånger, men har vi klart för oss att det också förkortar våra barns liv?”

Märkligt att skolan som vanskötts så länge plötsligt anses som så viktig.

”En studie publicerad i Journal of the American Medical Association (Jama) har räknat ut att cirka sex miljoner livsår kommer att gå förlorade enbart i USA på grund av skolnedstängningarna under våren 2020. Också det är fler livsår än vad som hittills förlorats i covid.”

Detta tal om ”livsår” kan nog komma att urholka synen på människovärdet. Och hur vet vi att EN studie har rätt, när det vi vet ju är fel?

”Till det kommer alla cancerfall, hjärtinfarkter och andra sjukdomar som antingen inte upptäckts eller inte fått behandling under covidåret 2020.”

Jaha, men det gäller väl enligt det i artikeln redovisade synsättet främst människor med få livsår framför sig, eller?

”Panik inför sjukdomen, hos både allmänheten, medier och beslutsfattare, har haft ’större inflytande över åtgärderna än noggrann statistisk analys av vilka risker sjukdomen medför’, skriver Ljungqvist medan Rushworth går så långt att han påstår att den offentliga responsen mot covid byggt på ’religion, inte vetenskap’.

Dessa herrar förväntar sig tydligen att man ska ha gott vetenskapligt underlag om en ny sjukdom ungefär samtidigt som den bryter ut, annars är åtgärder man vidtar byggda på ”panik” och ”religion”. Tur att dessa två eller tre är så mycket klokare än resten av världen.

”Båda de här böckerna har getts ut på små förlag och riskerar att komma bort i bokfloden. Det är angeläget att de läses och diskuteras.
Enorma pengar och oändligt med prestige från politiker, ledarskribenter, läkare och forskare har lagts ned på lockdowns och hårda restriktioner som strategi. Att därför erkänna det som, enligt Ljungqvist och Rushworth, fakta nu alltmer tydligt visar, att lockdowns inte fungerar, är kanske i det närmsta otänkbart.”

OK, nu diskuteras de. Än en gång: Kan man veta vad som hade hänt om man inte hade försökt stoppa sjukdomen, om man alltså suttit med armarna i kors som vissa politiska ledare på andra sidan Atlanten förordar/förordat?

”Så mycket lidande, så mycket fysisk och psykisk ohälsa, så mycket död främst bland barn och unga som nedstängningarna orsakat – vem skulle kunna erkänna ett sådant förödande misstag? Vem skulle orka bära en sådan skuld?”

Som sagt: vi vet inte vad som hade hänt om ingenting hade försökts.

”Ändå måste vi våga påbörja diskussionen.
Om Ljungqvist och Rushworth har rätt i sina resonemang står vi inför en smärtsam självrannsakan och omvärdering av hur världen bemött pandemin. Om de har rätt är detta en game changer av Guds nåde.”

Jaha, ”game changer” igen. Varför skulle just dessa två ha rätt, när "det mesta vi vet om covid är fel”?

PS Här i Kroatien har antalet nysmittade ökat kraftigt de senaste dagarna. För några veckor sedan lättade man på en rad av restriktionerna. Jag säger inte att jag vet att det finns ett samband, men det kan göra det. Och i Istrien, den region som under hela pandemien haft lägst antal smittade i landet och som dessutom hör till de minst smittade områdena i hela Europa, har man nu en viss ökning så man går över till fjärrundervisning igen. Enligt människorna där är det viktigt att stämma i bäcken.

Etikettspråket

Etikettspråkets fanbärare är Utvecklingen. Etikettspråket översätts till etikettspråk. Etikettspråket kräver etikett. Etikettvärlden betalar sig. I etikettvärlden finns enbart representanter. Etikettspråket vet det Rätta. Etikettspråkets form är innehållet. Etikettspråket följer sin etikett. Etikettspråket sväller sig allt tommare. Etikettspråket är starkt i kraft av makten bakom det. Etikettvärlden blir allt trängre. Etikettspråket väljer etikett. I etikettspråkets sökarljusgenomborrade skenvärld tämjs den enskilda människan genom strypning. I etikettvärlden är ”frihet” och ”fångenskap” synonymer. Etikettspråket består av termer, aldrig av ord. Etikettspråket har ett anpassat leende. Etikettspråket är till sin belåtenhet.

Vilka liv är inte enstaka?

Nej, jag trodde inte jag skulle falla för frestelsen att ”offentligt” säga något om pandemin eller hanteringen av den eller ordandet om hanteringen av den, men nu har jag till min irritation två gånger i rad stött på texter av en man som heter Torbjörn Tännsjö och som enligt uppgift är filosof. Men till saken: Han tycker inte att gamla och sjuka ska få stå först i vaccinationsköerna. Han tycker på ett ställe att det är de mest samhällsnyttiga som ska göra det, på ett annat att de som för smittan vidare i högst grad ska göra det. Motsägelsefullt – för inte är väl samhällsnytta och en viss typ av ansvarslöshet samma sak? Han tycker att man inte ska vaccinera gamla, sjuka och på olika sätt fysiskt svaga först, för det ”räddar bara enstaka liv” (citerat ur minnet). Nu undrar jag vilka liv man ska rädda om man på detta vis bagatelliserar räddandet av ”enstaka liv”? Vilka liv är inte enstaka? Och varför har plötsligt det faktum – för det är väl ett faktum? – att vid smitta de fysiskt svagare löper mångdubbelt större risk att bli svårt sjuka eller dö än de yngre/starkare, fallit bort ur resonemanget? Eller tror Tännsjö att det inte är så att fysiskt svagare löper större risker vad gäller lidande och sjukdomsförlopp som slutar med döden? Detta nämner han i så fall – vad jag har kunnat se – ingenstans.

I en av de här texterna – som väl delvis är en intervju – får han frågan om han själv är beredd att avstå sin plats för någon samhällsnyttigare eller någon med mer smittspridande livsstil. Han är alltså 75 och inte helt frisk (om jag minns rätt). Svaret blev att han, eftersom han ”som alla andra” är egoist inte skulle göra det.

Två saker faller mig in. Den ena är att allt extremt nyttotänkande till slut hamnar ute vid kanten där det handlar om livets mening. Vad är det för nytta med att leva? Den andra är: Vad är en filosof? En vän av visdom. (Inte någon som läst si eller så många akademiska poäng i filosofi och ”sysslar” med filosofi.)

Om detta

Jag har hittills avhållit mig från att säga något om pandemin i allmänhet och det tänker jag egentligen göra nu också. Men eftersom jag gång på gång stöter på texter som berättar vad eller hur ”man borde göra” – inte sällan ganska tank/hjärtlösa – så vill jag säga detta: Varje gång du ger något allmänt råd glöm inte att tänka ur dessas perspektiv först: de som är hälsomässigt, ekonomiskt, platsmässigt (ensamhet – trängsel: townships, favelas…) svagare eller mer utsatta än du. Och tänk dig in i att vara en av dem som dagligen arbetar med patienterna.

Skolstrejk i Kroatien

Det är sant att jag inte brukar kommentera dagspolitik här, men idag vill jag göra ett undantag: Sedan över fem veckor pågår det lärarstrejker här i Kroatien. Man strejkar bland annat för bättre löner, löner på samma nivå som liknade kategorier. Det handlar inte om stora pengar, någonstans läste jag att kraven handlar om ungefär femhundra kronor mer i månaden. Det handlar också om lärarlönernas plats i ett koefficientsystem och att lönerna för ett antal år sedan genom ett regeringsbeslut flyttades ner i detta system. Jag har inte detaljerna med detta klara för mig, men ett vet jag och det är att lärarna har låga löner. På universitetet, eller kanske jag ska säga på filosofiska fakulteten, eftersom jag inte vet hur det är med övriga fakulteter, har det pågått punktvisa sympatistrejker, som har gått till så att man lagt ner arbetet en dag i veckan enligt ett rullande schema. Den här veckan har detta emellertid utvidgats till att gälla alla dagarna. På gatorna och torgen pågår massiva demonstrationer. Bilden här är från det centrala Jelačić-torget igår. Ja, den är suddig men man ser folkmassorna och i hörnet av den här tv-bilden ser man ett fragment av ett signifikant uttalande av en fackföreningsledare: ”…ali nisam optimistična” – ”…men jag är inte optimstisk”.

Fram till och med förra veckan deltog jag i sympatistrejken – vi får alltså välja hur vi vill agera – men efter gårdagen, började jag fundera på min roll. En lösning verkar mer och mer avlägsen, så följderna av strejken blir successivt mer märkbara och därför kanske det inte längre är lämpligt att jag fattar besluten efter eget huvud. Därför satte jag mig och formulerade brev till de olika studentgrupperna för att ta reda på hur studenterna tycker att jag ska agera. Jag började med att fråga om den här veckan och jag skrev att om en majoritet i respektive grupp vill ha undervisning, så kommer jag att rätta mig efter det och om majoriteten vill att vi stödjer strejken så rättar jag mig efter det. Och om lärarstrejken fortsätter längre, så får vi fatta nya beslut vecka för vecka. I denna stund har jag fått svar från två grupper som vill att vi stöder strejken den här veckan.

I bakgrunden grubblar jag över detta med politikernas återkommande tal om att kroaterna måste föda fler barn, ja, det är ett stort tema här. Och då är det svårt att värja sig mot tanken att det är märkligt att vilja ha många barn men att sedan fästa så lite vikt vid att de här barnens skola fungerar på ett tillfredsställande sätt.