Våp

Värmen ligger över staden om eftermiddagarna och ibland in i kvällarna också. Dofterna från trädens blommor hänger tunga och berusande,

1IMG_1083

så varför vill jag tala om något som händer eller hänt på avlägsna platser? Kanske för att jag kan läsa och för att jag är speciellt bra på att läsa just på svenska. För några dagar sedan läste jag av misstag, måste jag nog nästan säga, delar av en lång artikel i Expressen med rubriken ”Avslöjandet för 21 år sedan – som Svenska Akademien struntade i”. Redan rubriken borde ha varnat mig och kanske var det en pervers drift som fick mig att börja läsa och sedan inte hoppa över mer än kanske hälften. Men när jag läste raden som följer här strax storknade jag och jag kände att jag måste sluta: "De drömde alla om att få ett jobb inom kulturen. Därför sökte de praktikjobb i mannens rörelse.” Vad är detta för larv? Var är den fria viljan? Vem hotade dem? Eller vari bestod hotet? Att inte få ”ett jobb inom kulturen”? Det finns modiga kvinnor som kämpar mot det förfärligaste förtryck och ofta nog ignoreras de för att ”de hör till en annan kultur”, så vad är detta daltande och jolmande med kvinnor som inte har den lilla gnutta mod som krävs för att säga ifrån när saker sker, inte i grupp tjugo år senare? Detta fåniga, långrandiga medlidande med sådana, vilkas lidande bestått i att vägen till ”drömjobbet” var/blev grusad. Är inte denna miserabla hjärtnupenhet förnedrande för rakryggade kvinnor? Med ens ser jag våpet få ett ansikte eller snarare en hel hop nunor.

Läs mer

Ringdans

Turerna i svenska akademiens ringdans blir alltmer skruvade. Jag hör röster sjunga ”Bro, bro breja…ingen slipper här fram, här fram…” och jag ser de bortsållade från ”hela havet stormar” försvinna en efter en. Någon talar om vem som har varit sämst på något på flera hundra år. Andra tycker att kvinnor har det svårt i akademien och vill hjälpa till med yviga rosetter. Sådant löser ju av hävd stora problem.

Jag talar långt från den ångande grötgrytan med människor som undrar vad som egentligen pågår däruppe i norr. En elev till mig i Sarajevo skriver lite sorgmodigt så här:

Den ex-jugoslaviske och bosniske författaren Ivo Andrić, som jag mycket tycker om, fick Nobelpriset i litteratur 1961. Vi var mycket stolta över priset då, men nu känns det som det förlorat en del av sitt värde.

1Mehmed_Pasa_Sokolovic_Bridge_Visegrad_1900

Läs mer

blusknappar

Det tog lång tid innan jag visste vad en knytblus var och egentligen vet jag det nog fortfarande inte riktigt. Helt säker är jag däremot på att jag aldrig haft ett sådant plagg. Knyter du blusen? Eller är det den som knyter dig? Detta påminner mig om en händelse från min barndom när jag en regnig eftermiddag på landet läste kärleksnoveller i en hög med veckotidningar. Min fantasi var vildare än texterna. Det stod "han fumlade med hennes blusknappar". Jag läste " han fumlade med hennes blusk-nappar" och förstod att "blusknappar" måste betyda bröstvårtor…

Läs mer

Förvirring

Sedan igår har jag brottats med den förvirring som uppstått i mitt sinne efter att jag sett Slobodan Praljak tömma giftbägaren när han mottog sin dom för grova krigsförbrytelser i rättssalen i Haag. Ja, inte på grund av denna handling i sig utan den i kombination med nyheterna om att man tänder ett hav av lyktor för honom i Mostar, åsynen av lyktorna för honom här i Zagreb vid Kamenita Vrata och banderollen med texten JUNAK (hjälte) under Jelačićstatyn på stora torget. Och så hör jag att den serbiske politikern Vojislav Šešelj som också är åtalad för krigsförbrytelser kallar sin gamle fiende Praljaks självmord för en ”heroisk handling”. Och så hör jag mina vänner. Ja, en del säger helt begripliga saker, men andra säger saker jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag blir medveten om att jag trots allt, trots all min kärlek till det här landet, är en främling här. Att jag inte anar vad som ligger under stenarna. I sådana här stunder verkar det bara finnas ett tunt draperi mellan nuet och kriget… och för mycket "hjältar". Och jag försöker nu för säkerhets skull dölja vad jag tänker om det där implicita samförståndet mellan Šešelj och Praljak, men tanken tränger sig på. Båda begick brott mot bosniakerna. Och jag minns det där som någon sa en gång om att ”Bosnien är magen” och jag tänker på att magen är en mjuk kroppsdel. Det är nog så att jag vet både för mycket och för lite och kanske är det snart dags för Trieste…

Läs mer

En ”dold” politisk kommentar

Livet tätnar på ett märkligt sätt. Det finns mer och mer att leva, mindre och mindre att säga. Jag känner det som om jag ibland ropar lite hastigt över axeln på mig själv för att åtminstone ha meddelat mig med omvärlden i en flyktig gest. Det går inte riktigt att berätta vad jag gör, för det kommer att se helt annorlunda ut från ert håll än det gör från mitt, som är insidan. De här varma kvällarna, simmandet bland fiskarna i Bundek, sittandet på Simpa, blickarna som möts i dunkel och ljus, hundpromenaderna på en viss livada (äng), som väl inte är någon riktig livada men bra ändå. Hur ska detta kunna föras över till någon annans medvetande? Nej. Och så finns politiken någonstans i utkanten fast lite påträngande: Vi har nyval här den elfte september, ingen datumskräck minsann. Ja, och så det ständiga talet om den eventuellt kommande folkomröstningen i Republika Srpska. Rädslan för vad en sådan skulle kunna föra med sig. Statsbildningen BiH skulle då på inte alltför lång sikt kunna gå under. Och vad skulle hända på övriga Balkan? Aldrig har jag sett så mycket om Balkan utanför Kroatien som i de senaste dagarnas eller veckornas nyhetssändningar. Det är egentligen en gåta att något som Republika Srpska alls kommit till stånd och det är groteskt att det är så stort och det borde varje natt framkalla ett ramaskri att platser som Srebrenica och Omarska är inspärrade i denna stat.

Och jag lär mig mycket snabbt mer och mer om hur lite jag vet.

bild-58

Läs mer