Blogg

En omständlig historia

Ja, idag hände det där som jag har väntat på ett tag. Varför har jag väntat? Dels för att jag redan för ett tag sedan fått löfte om att det skulle ske snart, dels för att flera jag känner här som är yngre än jag redan fått den första sprutan. Men så i fredags kväll fick jag ett långt meddelande från hälsovårdsministeriet som bland annat innehöll följande:

”Hvala Vam što ste se prijavili na cijepljenje protiv bolesti COVID-19. Cijepljenje će se provoditi cjepivom AstraZeneca na lokaciji Glavni ulaz Zagrebačkog Velesajma (Paviljon broj 6) u sljedećem terminu:

12.4.2021 (Ponedjeljak) u 11:39 sati”

Jag log för mig själv åt den märkligt exakta tiden, men så tänkte jag att vid sådana här massvaccinationer måste man väl eftersträva ordning. Igår tog Miki och jag en promenad till spårvagnshållplatsen vid Držićeva. På ljustavlan (det heter kanske inte så) stod det till min besvikelse att alla spårvagnar var utbytta mot buss och jag kunde inte se var bussen hade sin hållplats. Jag visste att man hållit på med någon form av ombyggnad vid Most mladosti och under sommaren gick inga spårvagnar den sträckan, det mindes jag, men sedan hade jag sett dem gå igen. Vad var nu detta? När vi kom hem letade jag lite på nätet och det såg ut som om man tagit bort spårvagnstrafiken under helgerna och igår var det ju söndag. Jag lugnade mig lite men tänkte också att man inte kan veta vad som är aktuell information och vad som inte är det. Jaja, vi får väl titta under morgonrundan dagen därpå, tänkte jag och på natten sov jag ganska ryckigt med konstiga drömmar, jordbävning igen och något slagsmål där jag måste skydda René och fyra hundar. Jag försökte sparka en man i ansiktet men det träffade inte riktigt och jag visste att vi var i fara.

Imorse gick vi förbi Držićeva igen och se där! Spårvagnarna mot Novi Zagreb rullade på för fullt. Strax efter frukosten gav jag mig av. Miki tittade undrande på mig för det är väldigt sällan numera som jag lämnar honom ensam hemma, men han verkade inte orolig. Sjuan kom nästan genast och så åkte jag de kanske tio hållplatserna till Velesajam och gick snabbt – även om jag hade hur gott om tid som helst – ut på fel sida. Tillbaka under spåren och ut på rätt sida.

Utanför Velesajam var det glest med folk och jag tyckte det kändes betryggande. Jag har ju lärt mig att människor är farliga. När jag kommit in på området fick jag nästan genast syn på Paviljon 6 där vaccinationen skulle ske.

Men jag var nästan en timme för tidig så jag satte mig på en bänk i parken bredvid. Det var mulet men ganska varmt (17°), så det var rätt behagligt att sitta där under träden i min utmärkta ffp-mask som Alex skickat mig från Trieste i vintras. (Det är bara vid speciella tillfällen jag använder dem. I vanliga fall har jag Irinas behagliga tygmasker.)

Tiden gick, det gör den ju, och när det var tio minuter till den utsatta tiden, gick jag fram till en av männen som dirigerade det hela och han lät mig välja mellan två köer. ”Det spelar ingen roll vilken”, sa han. Så jag tog den med minst folk, som sedan förstås visade sig vara långsammast.

Vi sniglade framåt och till sist sa jag till en av vakterna att jag hade tid 11.39 och att jag inte fick komma för sent. Då skrattade han högt och sa något i stil med: ”Vad tror ni händer om ni kommer två minuter för sent?”. ”Det vet jag inte”, sa jag och spände ögonen i honom. Då skrattade han ännu mer och vakten bredvid tyckte också det var roligt. Men så sa den förste: ”Varsågod, eftersom ni har så bråttom.” Jag teg och lät mina händer desinficeras. Inne i tältet var det mer folk eller i alla fall lät det så. Vakterna ropade med myndiga och starka röster och dirigerade folk hit och dit. Jag fick min plats vid en av diskarna, där jag visade upp mitt hälsovårdskort.

Och en halv minut senare blev jag stucken i höger arm – eftersom jag är vänsterhänt. Sedan fick jag sitta på en stol i en kvart och därmed var det slut på den här långrandiga historien.

Bland blommor

Nej, det händer ingenting som man kan kalla händelser och det är bra. Händelser är alldeles för nära besläktade med olyckor. Fast våren händer och jag tittar in i den underbart vildvuxna trädgården på hörnet mellan Olibska och Rapska.

Vi går längs Pašmanska förbi skällande vakthundar – tack och lov ingen av dem i kedja – till vår gräsplätt som ”alltid” har sol. Miki halvblundar mot solen där han sitter i gräset bland tusenskönor och maskrosor.

Och vi går förbi trädgården ”Mali raj” och träffar ”teta Katarina”, som inte har kammen med sig idag, men det gör ingenting för hon har ju lärt upp mig nu.

Tillbaka på vägen mot sommaren

Idag är det som om vi just återvänt från en resa till en nordlig trakt, Semgallen eller Masuren kanske. Igår gick vi under snötäckta grenverk och marken var vit och hemlighetsfull, så hemlighetsfull att Miki gång på gång var tvungen att borra hål i det vita med lädernosen sin. Nu är vi i våren igen och grässtråna står höga och solbelysta vid Murterska och Miki biter lite i dem.

Strax innan vi kom dit gick vi förbi den där vackra trädgården som jag kallar ”mali raj”, när jag pratar med ägaren över stängslet. Där höll tulpanerna på att resa sig igen och snön fanns bara kvar som krympande fläckar.

Och går vi förbi här i eftermiddag, så kommer allt att vara som före den underliga gårdagen, denna grop i vägen mot sommaren.

Aprilsnö

Vi går ut i den vita morgonen och Miki sticker nosen djupt ner i snön. Var är marken? Igår hade vi 17 grader och för några dagar sedan 26. Vädergudarna leker visst med oss. När vi kommer till parken ser den ut som en uppenbarelse från den andra sidan – höga ljusmörka valv.

Den vanliga vägen känns ovanlig och Miki – compagno di strada, compagno di tutto e di niente – min Miki, han nosar och spanar in i den nya världen. Är vi här?

Och de blommande träden har dolt sina färger och varje blomma bär en vitullig mössa. Nej, det är inte vinter, det leker vinter.

La miglior vita

Jag läser vidare i ”La miglior vita” av Fulvio Tomizza och blir mer och mer gripen av hans sätt att berätta och lika mycket av vad han berättar. Ibland blir han svår att förstå för mig för han håller blicken så nära det han beskriver att det flimrar för ögonen och förståndet. Han talar som den enskilde fattige bonden eller den enskilda bondmoran om tillvarons obegriplighet och farofylldhet. Jag är i byn Radovani i Istrien i början av 1900-talet och jag vet bara det jag själv ser eller det jag får höra genom rykten eller berättelser. Och en stor knapphet och ofta rent armod råder. Boken heter inte för inte ”La miglior vita”. När någon dör går han dit.

Men på ett ställe på sidan 93 lyfter Tomizza blicken och sätter in byns öde i ett större sammanhang. (Jag har strukit under textstället.)

På svenska blir det ungefär:

”En mycket noggrann historiker inriktad på första världskriget sett från den italienska fronten hade kunnat fastställa att, medan spanska sjukan härjade i Trieste, en liten församling i Istrien fick lära känna smittkoppornas förfärliga smitta. Jag betvivlar att något sådant inträffat;”

Det här ger ju också en märklig återklang in i den här tiden som är nu.