Blogg

ögonblick under solen

Någon gång vid middagstid idag kom jag ut från huvudposten bredvid stationen efter att ha skickat iväg lite julpost. Solljuset bländade mig och jag kände också värmen och utan att veta varför stannade jag till på avsatsen, innan jag gick nerför trappan.

Jag kände tydligt att jag är ett solens barn och alla tider bortom detta nu – som var då – försvann och för ett ögonblick, eller kanske lite längre, visste jag ingenting om vart jag var på väg eller var jag hade varit eller ens vem jag var. Jag var bara min egen närvaro under solen och jag kände att detta var nog.

långa skuggor

December på Sigečica. Vi har haft en klar, kall solskensdag med långa långa skuggor. Mikis skugga är speciellt lång och jag skulle nästan vilja låna ett ord av Kjell Westö ur ”Drakarna över Helsingfors”, jag skulle vilja säga att Mikis skugga är emälång, även om pappan i den här sekvensen egentligen ville göra sig av med just det ordet, rycka upp det ur sonens vokabulär.

Men ni ser väl hur emälång Mikis skugga är här över vintergräset och att den kanske gömmer på hans minnen och upplevelser, kanske hans minnen från alpackatiden på berget.

Idag har vi ätit och druckit och slagit åttor och cirklar runt kvarteren här och däremellan har jag arbetat och Miki har bollat och vilat. En dag. Och nu har kvällen dragit fram sitt mörka skåp. Ute är det kallt.

Heinrich Böll – kanske med anledning av nobelpriser

Vem läser Heinrich Böll idag? Ja, i Tyskland har han förstås ännu sina trogna läsare, men här i Norden, där vi vänt blicken från allt tyskt utom möjligen från Hitler? Knappast mer än några dussin, om man bortser från dem som läser hans böcker som kurslitteratur. Men nu har Brombergs ändå haft modet att stoppa in en berättelse av Böll i sin serie Nobelklassiker. Det är ”Ungdomens bröd”, en av Bölls tidiga böcker med bleka och hungriga huvudpersoner. Walter Fendrich är uppvuxen under gnagande knapphet, han vet vad hunger är och bröd betyder något för honom, som vi nog inte kan föreställa oss.

För mig är Böll den magra, trasiga tyska efterkrigstidens skildrare, andra ser honom kanske främst som en kritiker av det efter kriget framväxande västtyska samhället. Den roman av honom som sitter djupast i mitt minne är ”Und sagte kein einziges Wort” (”Lidande Eros” på svenska). Huvudpersonerna Fred och Käte lever under dystra och knappa förhållanden med sina tre barn i en trång lägenhet med mycket tunna väggar. Ja, Fred lever egentligen inte där.Trångboddheten får honom att tappa huvudet och slå barnen, så han lämnar familjen och driver omkring och övernattar än här än där. Då och då träffas Käte och Fred i något slitet hotellrum. Käte blir gravid igen. Romanen utspelar sig mot bakgrunden av ett Köln i ruiner precis som de flesta andra av Bölls böcker från den här tiden.

Böll är det där vackra brödet i skyltfönstret som drar hungriga blickar till sig. Böll är också de hastiga mötena i sjaskiga barer mellan människor som egentligen inte känner varandra, där någon gör den där lilla stora gesten och bjuder på en tallrik soppa eller en cigarett eller en kopp kaffe och det medmänskliga ögonblicket skymmer de flagnande murarna, smutsen, de dåliga tänderna och den hopplösa framtiden. Det var den här skimrande lilla pärlan av humanitet mitt i solkigheten, som fick mig att vilja vallfärda till Köln och uppsöka Böll när jag var nitton år.

Olga Tokarczuk – Gammeltida och andra tider

För att gratulera Olga Tokarczuk till Nobelpriset publicerar jag en av mina texter om hennes verk här idag, en text som jag så vitt jag kan se inte har publicerat här tidigare.

I Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus” finns en gåtfull person, Marta, en gammal perukmakerska – ett slags platsens ande. Kanske skulle man kunna se ”Gammeltida och andra tider” som den här kvinnans verk. I detta flätas romanfigurernas olika historier, deras individuella tider, samman till världen. Och världen är här ett stycke av den polska landsbygden under tiden från första världskriget fram till vår tid.

Nu undrar jag, utan att söka något svar på min undran, om det bara är en slump att så många intressanta, läsvärda och i sin uppbyggnad spännande böcker kommer just från Polen. Olga Tokarczuk är en av de allra främsta bland Polens nutida prosaister. Hon har skrivit både romaner och novellsamlingar och romanen ”Gammeltida och andra tider” är det tredje av hennes böcker som översatts till svenska.

Visserligen kom ”Gammeltida och andra tider” ut något år före ”Daghus, natthus” (som kom i svensk översättning förra året), men det är inte svårt att tänka sig att de båda böckerna kan ha levt en tid tillsammans som idéfrön i Tokarczuks huvud. Det finns stora likheter mellan dem, bland annat det storlinjiga, närmast kosmiska perspektivet och författarens sätt att ta sig an livet som helhet. Det händer ibland i ”Gammeltida” att ett människoliv rullas ut för oss på bara några få rader, som de här som handlar om godsägaren Popielski, men som också skulle kunna avbilda människans liv på jorden i största allmänhet:

Som ung är man upptagen av sin egen blomning, sin strävan att komma framåt och vidga gränser: alltifrån barnsängen och rummets väggar till hemmet parken, staden, landet och världen, och sedan i mannaåldern kommer en tid att drömma om något ännu större. Vid omkring fyrtio kommer vändpunkten. Med sin intensitet och styrka kämpar ungdomen med sig själv. Så en natt eller morgon passerar man gränsen, når toppen och tar det första steget utför mot döden.

Det finns också likheter mellan de två romanerna som ligger närmare detaljnivån. Husets centrala roll finns i ”Daghus, natthus” redan inskriven i boktiteln. I ”Gammeltida” finns ett kapitel som bär namnet ”Husets tid”. Den innersta kärnan där är det här:

Ett hus börjar nämligen vara den dag när dess väggar sluter ett stycke rymd inom sig. Det är denna inneslutna rymd som är husets själ.

Genom ”Daghus, natthus” löper en åder av svamphistorier och svamprecept, ja, för att vara exakt rör det sig mest om recept på giftsvampar. Kapitlet ”Mycelets tid” i ”Gammeltida” verkar korrespondera med denna åder:

Mycelet är dödens liv, förruttnelsens liv, det lever av det som dött.

Året runt föder mycelet sina kalla fuktiga barn, men vackrast är de som kommer till världen om sommaren och hösten.

I ”Daghus, natthus” finns det två tikar som spelar åtminstone skenbart undanskymda roller, men romanen hade haft en annan stämning utan dem. De är ett slags markörer för närvaro och de bidrar till att göra huset till ett hem, även om de ofta är ute och springer i markerna på egen hand. Strängen ”Lalkas tid” i ”Gammeltida” är också en här-och-nu-markör. Kapitlet börjar med meningen: ”Djurens tid är alltid nutid.” Och lite längre fram i texten står det:

Tiden arbetar i människans sinne. Den finns ingenstans utanför. I Lalkas lilla hundhjärna finns ingen sådan fåra, inget sådant organ som skulle kunna filtrera tidens gång. Så Lalka bor i nutiden.

Det går också att upptäcka släktskap över bokgränserna mellan några av personerna. I romanfiguren Izydor i den här romanen verkar embryot till den märkliga duon helgonet Kummernis och hagiografen Paschalis finnas. Liksom på dessa båda utövar religionen och klosterlivet en lockelse på Izydor. Och det könsgränsöverskridande momentet som de här båda gestalterna har gemensamt, finns hos Izydor i gudsbilden:

En dag när Izydor stirrade på sin flik av himlen drabbades han av en insikt. Han förstod att Gud varken var man eller kvinna. Detta förstod han när han uttalade ordet ”Gudom”.

”Daghus, natthus” är för mig inte minst en roman om tid och rum, där rummet bildar ett slags nav som berättelsen och de olika tiderna rör sig kring. ”Gammeltida och andra tider” är en roman om en plats i tiden, en liten polsk by som heter Gammeltida. I vart vädersteck finns en ärkeängel som vakar över byn. Varje kapitel i boken bär ledet ”tid” i sitt namn – ”Axas tid”, ”Misias tid”, ”Izydors tid” för att nämna några av dem. De här tiderna utgör berättelsens strängar – eller om man vill, perukmakerskans hårmaterial. Byn Gammeltida är romanens rum eller med en lite djärvare bild dess huvudsvål som tidssträngarna ringar sig ut ur som hårstrån.

En fascinerande gestalt i ”Gammeltida” är Axa. Hon har på personplanet ingen motsvarighet i ”Daghus, natthus”, men möjligen kan man säga att hon någonstans står i förbindelse med denna roman på idéplanet. Axa är kvinnan utanför samhällets och civilisationens strukturer, hon kommer från ingenstans, har ingen familj, hon gifter sig inte, hon underkastar sig inte någon man. Hon är kvinnan som männen i byn mot sin vilja dras till och i hemlighet går till.

Axa var stor och grann. Hon hade ljust hår och ljus hy som solen inte rådde på. Hon såg alltid folk rakt i synen i sin fräckhet, till och med kyrkoherden. Ögonen hennes var gröna och ett av dem vindade lite åt sidan. Karlarna som tog med Axa ut i buskarna kände sig alltid lite illa till mods efteråt. De knäppte igen byxorna och återvände till krogvärmen röda i synen. Axa ville aldrig lägga sig ned som Herren befallt.

-Varför ska jag ligga under dig, sade hon, jag är din jämlike.

Hon föredrog att luta sig mot ett träd eller krogens trävägg och slängde upp kjolen på ryggen. Då sken hennes ändalykt som en måne i mörkret.

Hon kallades hora eller häxa och människorna i byn skydde henne, männen också, utom i ”svaga stunder”. Hon blev gravid, födde sitt barn i ensamhet nere vid floden. Barnet var dött och Axa begravde det i en grop mellan trädrötter. I sin ensamma gränslösa förtvivlan förenas hon under några ögonblick med världsalltet:

Länge jämnade hon till jorden på graven, och när hon tittade upp och såg sig om hade allt bytt skepnad. Det var inte längre en värld bestående av föremål, av ting och företeelser som existerade sida vid sida. Det som Axa nu såg var en enda kropp, ett enda stort djur eller en enda stor människa som antagit en lång rad former för att knoppas, dö och återfödas. Allting runt henne var en enda kropp, och hennes kropp var en del av denna stora kropp, som var så enorm, så allomfattande och outgrundligt mäktig. I varje rörelse och varje ljud uppenbarade sig denna mäktighet, som med blotta sin vilja skapade något ur intet och lika lätt kunde omvandla något till intet.

I boken finns det fem kapitel som bär namnet ”Axas tid”; i dessa är hon huvudperson, men Axa lever också i många av de andras tider. I den andra Axatiden möter vi Axa där hon bor i ett litet hus tillsammans med en orm, en uggla och en glada. Ormen är den som står henne närmast. Han kallas Gyllenskinn.

Gyllenskinn förälskade sig i Axa. Hennes varma hud värmde ormens kalla kropp och kalla hjärta. Den åtrådde hennes dofter och den sammetslena beröringen av hennes hud, som inte kunde jämföras med något annat på jorden.

Tokarczuk ger oss Axa-ormrelationen som en sensuellt laddad historia full av sugande lockelse. Den tid denna varar bär hon honom med sig överallt kring handleden, kring halsen, kring midjan och på nätterna följer han henne djupt in i drömmarna. Hon kallas nu häxa ännu oftare än förr och hon trängs ännu längre bort från bygemenskapen.

En sommar växer en kvanne, en jättelik ört upp vid hennes hus. En ovanligt varm höstdag förvandlar den sig till en man, som sedan kommer in i huset till Axa om natten.

De lade sig på golvet och gned sig mot varandra likt grässtrån. Sedan satte kvannen Axa på sina höfter och slog rytmiskt rot i henne, allt djupare, och trängde in i hela kroppen, penetrerade hennes minsta vrår och drack dess safter. Han drack ur henne ända till gryningen, när himlen blev grå och fåglarna började sjunga. Då skakades kvannen av en rysning, och dess kropp stelnade till orörlighet, som trä. Det rasslade till i flockarna och över Axas nakna, utmattade kropp regnade torra, stickande frön.

Hösten därpå födde Axa ett stort och vackert barn i ett hörn av huset på huk över ett fång fjolårshö. Barnet doftade kvanne. Det var en flicka som kom att få heta Ruta.

I Axas tredje tid möter vi henne och Ruta i månskenet en höstnatt, där de plockar örter. På Skalbaggskullen möter de Florentynka, en gammal kvinna som lever ensam, för att månen en gång berövat henne allt. Axa berättar för henne att hon drömt att månen talat till henne och sagt att Florentynka skulle bli hennes mor och Rutas mormor. Det är hans sätt att be Florentynka om förlåtelse. Axa ber Florentynka att förlåta månen och det gör hon.

-Månen är bara en mask som solen tar på när den går ut om natten för att se till världen. Månen har kort minne, han kommer inte ihåg vad som hände för en månad sen. Han blandar ihop allting. Förlåt honom Florentynka.

I den fjärde Axatiden dyker ”den onde mannen” upp. Han ser ut som en människa, en man, men han är något annat mer vidsträckt, ett slags handjur utan bestämd identitet eller kanske könsdriften personifierad.

När hon lät honom komma över sig visste hon att det inte var en människa hon kopulerade med. Det var ingen människa, trots mänsklig gestalt, trots de två eller tre mänskliga ord han kunde uttala. När hon blev varse detta greps hon av skräck, men också av upphetsning över att själv förvandlas till en hind, en sugga, en älgko, att hon inte var annat än en hona bland miljarder honor världen över och att hon inom sig hade en hane som miljarder hanar världen över.

I bokens sista Axatid är Axa ensam igen. Ruta har vuxit upp och givit sig av. Vi ser Axa på en slänt utanför byn, där hon ser på hur världen skapar sig själv. Precis som i ”Daghus, natthus” finns i den här romanen ett stråk av betraktelser över materians och tingens beskaffenhet.

I Gammeltida, liksom överallt i världen, fanns det platser där materien skapade sig själv, uppstod ur intet.

Och det är genom Axas ögon vi blickar in i detta mysterium:

Det var bara Axa som visste om det och stannade till på vägen till Jeszkotle för att titta lite hur världen skapade sig själv. Hon fann där märkliga ting och icke-ting: en röd sten, olik varje annan sten, ett stycke kvistrikt trä, några taggiga frön, ur vilka det sedan växte upp ynkliga blommor i hennes trädgård, en brandgul fluga, och ibland bara en doft.

I slutet av kapitlet lyfter sig verkligheten ett slag ut ur sig själv:

Och naturligtvis fanns det i Gammeltida, liksom överallt i världen, en plats där verkligheten rullade ihop sig och lämnade världen, som när luften går ur en ballong.

”Gammeltida” är en roman om livet, om hela livet, om födelse, kärlek, lidande, arbete, om åldrande, förfall, döende och död. Inte minst åldrandet och döendet har fått stor plats här. Flera kapitel i boken skulle kunna beskrivas som fängslande, ja, nästan berusande beskrivningar av åldrandet och döendet. I den här boken liksom återställs den i vår västerländska tradition så ofta rubbade jämnvikten mellan växande och vissnande, mellan utveckling och förfall. Det vilar något buddhistiskt över detta sätt att avbilda världen. Vi ser här – inbäddad i ett myller av annat – en skildring av enheten mellan tillvarons motsatser.

Olga Tokarczuk
Gammeltid och andra tider, 2006
(Prawiek i inne czasy, 1996)
Översättning: Lennart Ilke
Förlag: Ariel

Vinterstämning på Cooltura

Eftermiddagen tillbringade Miki och jag med Vesna på Cooltura under den där timmen eller de där timmarna då de flesta just gått eller ännu inte kommit. En bra tid för Miki, för att man då lätt kan hitta ett lågt ”hundbord”.

Som vanligt var Miki glad när vi kom in. Detta att gå in på Cooltura är något han verkligen gillar, men ganska snart blir han oftast uttråkad om det inte händer något spännande. Den här gången var det ett ungt par vid bordet intill som bjöd på spänningen. De frågade om han fick flytta över till dem och det fick han förstås. Och Vesna och jag kunde i lugn och ro dricka vårt kaffe och tala om hennes bok om hundarna Gugi och Lola som inte längre lever men som gav så mycket glädje medan de var här.

Vi pratade om annat också och vi upplevde den där speciella Cooltura-om-vintern-känslan. Det sprakade från den öppna spisen och belysning och ljudnivå var lite lagom dämpade och kyparna gled smidigt omkring med beställningarna. Och det är först nu efteråt jag märker att några i rummet måste ha rökt.