blato, krpa, kašljati

Det fortsätter att vara råkallt, den enda väderväxlingen är den mellan isregn och snöregn. Alla ser lite mindre ut, man kryper in i sig själv, om man alls vågar sig ut. Och marken ser ut så här överallt. Detta är Balkanlerans moment of glory:

bild-5

Jag har av hundgänget i ”parken” lärt mig att detta bruna, hala har egenskapen ”blato”. Geggan klättrar högt upp på kläderna och djupt in i hundpälsarna. Den busiga övermodiga Milkica, som egentligen är vit eller ljusgul, blir varje gång snabbt grovfläckigt gråbrun. Londi döljer smutsen i sin tjocka svarta päls tills vi kommer in igen och jag tar fram en ”krpa” att gno av henne geggan med. I övrigt ägnar jag mig åt att ”kašljati” (hosta), så alltsammans är hur kul som helst.

Läs mer

Jag är en kattmamma

Sedan några dagar finns inom hemmets väggar en urvalssamling med dikter av Anna Świrszczyńska. Jag läser lite oordnat och i korta sekvenser, ibland använder jag dikterna som en lina att följa genom feberdimmorna. Jag är just nu väldigt dum, kan mycket sällan tänka en klar tanke till ända, men jag märker ändå att allt detta är bra, att det är läsvärt, att det är någonting stort.

bild-5_2

Som ni ser har urvalet fått namnet Lidandet och glädjen och jag väljer att visa en dikt ur glädjen:

Jag är en kattmamma

Mitt barn sover intill mig,
vilken lycka.
Mitt barn suckar av sömnens välbehag,
varmt som ett litet djur,
lyckligt som ett litet djur.

Hon kramar mig i sömnen, jag är hennes kattmamma,
och hon är en kattunge.
Jag är hennes tik,
och hon en liten hundvalp.

I bäddens varma håla
spinner och suckar vår nattliga lycka.

°°
översättning: Irena Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg
förlag: Lejd

Läs mer

En patetisk sjukjournal

Denna fredag tornar upp sig på ett illvilligt och brutalt sätt. Ganska krävande lektioner ligger framför mig både på förmiddagen och eftermiddagen och jag är fortfarande kränkt av hosta, igenbommad av förkylning och ”feber”. Det är nämligen så att när jag är förkyld så är det allvar, där kan både män och kvinnor slänga sig i väggen. Och dessutom är vädret elakt, kallt regn och sedan snöblandat. Och nordanvinden ligger på på ett obehagligt halvstarkt sätt.

Och jag är på ett helt meningslöst sätt arg. På vem? Kanske på min egen svaghet? Jag skulle nog hellre vilja vara stark rent fysiskt än mycket annat man kan önska sig. Nu är jag inte det, i alla fall inte så stark som jag vill. Och den här texten låter ana att jag dessutom är lite barnslig. Vet jag inte att det finns hur många som helst som har det värre, ja mycket värre än jag? Jo, det vet jag, men tro mig, det är inte sådana saker det handlar om – här. Kanske är det fråga om en – delvis omedveten – besvärjelse: Om jag berättar så här trist och patetiskt, kanske jag blir frisläppt ur det här tillståndet? Hur primitiv är jag? Har jag kanske feberfeber?

Så här ser världen utanför sovrumsfönstret ut – ack!

bild-5

Och jag väntar utan minsta tålamod på att det ska bli sen eftermiddag, för då, då… ska jag göra ingenting. Bara ligga raklång och titta ut ur huvudet. Och kanske lyssna till golvplankornas knarrande, för där i lägenhetsbotten finns, har jag upptäckt, några berättelser från min senare barndom instängda. Jag minns The Night the Bed Fell on my Father, åtminstone som titel och händelseskiss, och jag minns The Quarry, skräcken under den skenbart lugna idylliska stämningen… Var är de berättelserna?

Läs mer

”Feber”

Någon gång varje år drabbas jag av feber. Det tror jag i alla fall; sedan ett antal år har jag ingen termometer, så riktigt säkert är det väl inte. Kanske har jag bara ”feber”.

Igår gick jag och la mig för att sova middag direkt när jag kom hem från arbetet. Eller, nej, direkt efter Londi-promenaden, var det. Jag ska försöka hålla mig nära sanningen. Jag somnade nästan så fort jag lagt huvudet på kudden. Sedan kom drömmarna och lekte med min verklighet. Först var allting bara ett böljande inomhuslandskap, men sedan fick jag plikter. Jag var tvungen att montera en soffa med hjälp av ord. Mina ord var ”förebild” och ”role model” och jag var tvungen att skära till en brun, rätt ful, dyna efter dessa. Jag skar till den och tryckte ner den mot soffbotten, men just som jag tyckte att jag hade lyckats blev både ”förebild” och ”role model” till ”rollmodell”. Efter det gick det inte att få dynan på plats. Med ett ryck öppnades fönstret mot en annan stad, Osijek tror jag, och vinden drog i gardinerna. Jag tänkte något vagt om att jag kanske inte behöver någon soffa. Var skulle den stå?

bild-5

När jag öppnade ögonen såg jag att lampan på nattduksbordet var tänd. Böckerna låg i sina vanliga travar, men nattduken hade glidit ner.

Läs mer

Hemma i boet

Nu är vi mitt inne i den ruskperiod jag anade skulle komma. Vid sådana tillfällen är det en stor glädje att tycka om sin bostad. När vi inte tvingas ut av plikter är vi inne, Londi och jag. Vi ligger på soffan eller sängen och läser eller vårdar pälsen. Vi äter och dricker och jag sitter vid datorn och rättar texter och förbereder lektioner. Londi flyttar runt och ligger än här än där.

bild-5

Då och då tittar jag ut genom fönstret i hopp om mindre (uppehåll) eller större (blå himmel) mirakler. Vi eller jag drömmer om de sydliga dagarna som nyss var här och om andra vackra dagar som ska komma.

Läs mer