Den tomma platsen

Londi, när du lämnade mig – eller när jag lät dig lämna mig, måste jag nog säga – tömdes min värld och jag blev stum. Jag går genom våra rum och korsar gång på gång linjen mellan tiden då du levde här med mig och den bleka förtvinade tiden efteråt. Om och om igen rycks du ifrån mig. Jag ser den tomma platsen på ulltäcket i hörnet, märkena på väggen efter dig.

bild-70 kopia

Gränsen mellan dig och mig gick eller går inne i mig, kanske inne i dig också. Jag förstår nu saker jag inte förstod förut, men jag ser också att ”förstå” och ”inte förstå” är mycket lika varandra. De går genom varandra i den dystra halvdagern.

Minnena strömmar från alla tider genom nya passager. Jag ser dig i Onsjöskogarna, ung och stark och glatt vild. Jag ser dig på stigarna upp mot Japetić sida vid sida med din vän Buba. Jag minns dagar och nätter av vånda de gånger du var sjuk och jag minns det förfärliga slutet. Nej, jag kan inte säga att det var på något annat sätt! Och nu förstår jag Else Lasker-Schülers ord till sin döde son, först nu hör jag verkligen vad hon säger:

Immer wieder wirst du mir
Im scheidenden Jahr sterben, mein Kind.

De orden följer mig.

Läs mer

Vid Vrbaska ulica finns inte tiden

Nyss gick jag från mitt arbete genom några mörka kvarter bestående av en blandning av höga och låga hus och ödetomter bort mot spårvagnshållplatsen Miramarska. Luften var kall och rå men jag höll en varm burek sa sirom i ena handen. Det var gråmörkt, men min burek var som ett slags lykta också – ni vet en sådan som lyser utanför eller innanför färgfältet: infra-ultra-silver-guld. Jag följde Miramarska som är en rätt lugn och obetydlig gata, fastän den ställvis är rätt bred. I sydlig riktning rinner den liksom ut i sanden strax innan den körs över av den stora trafikleden Slavonska och blir till en något oklar gatuadress för Romski restoran. I nordlig riktning vet jag inte vad som händer den, men den verkar fortsätta efter den mäktiga korsningen med Vukovarska. Det bästa stället är där den lilla bygatan Vrbaska mynnar ut i den.

bild-70

Här stannar jag alltid till, även om jag skulle ha bråttom, för här räknas inte tiden, det vet jag. Och om ni följer dess sträckning med blicken så tror jag att ni förstår vad jag menar. Vilket århundrade är det här? Det är hur lätt som helst att svara ”inget” och ändå blir man inte alls rädd när man säger det, för det känns som ett evigt här och hemma. Och där borta går en man. Han har en påse i ena handen. Kanske är han på hemväg…

Läs mer

Jag läser på nytt första sidan i ”Povratak Filipa Latinovicza”

Jag lever i ett slags bekymrad uppsluppenhet. Vad betyder då det? Jag har en stark underliggande glädje i mig, men jag vet samtidigt att jag har ”tusen” obehagliga saker att klara av eller reda ut. Men nu vill jag tala om något ur glädjen. Jag har på nytt läst den första sidan i Miroslav Krležas roman Povratak Filipa Latinovicza (1932), en gång, två gånger, tre gånger.

bild-70

Ja, jag har faktiskt läst den andra sidan också, men den är ännu inte erövrad. Den första sidan har jag först läst med den svenska översättningen som ledstång. Den heter helt kort Återkomsten och gjord av Christina Gartz. Jag vill nu läsa den första sidan i originalet för er:

Svitalo je, kada je Filip stigao na kaptolski kolodvor. Dvadeset i tri godine nije ga zapravo bilo u ovom zakutku, a znao je još uvijek sve kako dolazi: i truli slinavi krovovi i jabuka fratarskoga tornja i siva, vjetrom isprana jednokatnica na dnu mračnog drvoreda, Meduzina glava od sadre nad teškim, okovanim hrastovim vratima i hladna kvaka. Dvadeset i tri godine su prošle od onog jutra, kada se dovukao pod ova vrata kao izgubljeni sin: sedmogimnazijalac, koji je ukrao svojoj majci stotinjarku, tri dana i tri noći pio i lumpao sa javnim ženama i kelnericama, a onda se vratio i našao zaključana vrata i ostao na ulici, te otada živi na ulici već mnogo godina, a ništa se nije promijenilo uglavnom. Zastao je pred stranim zaključanim vratima, i kao i onog jutra imao je osjećaj hladnog gvozdenog dodira te teške, masivne kvake u školjci svoga dlana: znao je, kako će ta vrata biti teška pod njegovom rukom, i znao je, kako se lišće miče u krošnjama kestenova, i čuo je jednu lastavicu, kako je prhnula iznad njegove glave, a bilo mu je (onog jutra) kao da sanja: bio je sav čađav, umoran, neispavan, osjećajući kako mu nešto plazi oko okovratnika: po svoj prilici stjenica. Nikada ne će zaboraviti onoga mračnog svitanja i one pijane posljednje, treće noći i onog sivog jutra – dok živi.

Som ni anar är detta ett steg i inträngandet i texten. Att skriva av hela sidan bokstav för bokstav, ord för ord är ett närmande. Nu ska ni få se översättningen som är min livlina och som både närmar och fjärmar till och från originalet.

Morgonen hade börjat gry då Filip anlände till järnvägsstationen i Kaptol. På tjugotre år hade han i själva verket inte varit i den här hålan, men ändå visste han alltjämt i vilken ordning allt skulle visa sig: de ruttna, drypande taken och lökkupolen på munkarnas torn och det gråa, av vind piskade, envåningshuset i slutet av den mörka trädallén. Medusas huvud av gips över den tunga, järnbeslagna ekporten och det kalla dörrhandtaget. Tjugotre år hade gått sedan den morgonen, då han likt den förlorade sonen släpade sig fram till denna port: tredjeringaren som hade stulit en hundralapp från sin mor i tre dygn festat med gatflickor och servitriser och sedan kom hem och fann porten låst och därför stannade kvar på gatan. Han hade hållit till på gatan i många år sedan dess, och ingenting hade just förändrat sig. Han stannade framför den främmande, låsta porten och liksom den morgonen kände han det tunga, massiva järnhandtagets kyla mot handflatan: han visste hur tung porten skulle kännas i hans hand och han visste att löven i kastanjernas kronor rörde sig och han hörde hur en svala flög upp över hans huvud och allt var som en dröm – som då han den där morgonen för tjugotre år sen, trött, nersmutsad och utvakad kände hur något kröp vid kragen: en vägglus troligen. Så länge han levde skulle han inte glömma den dunkla gryningen och supandet den tredje och sista natten och den gråa morgonen.

Ja, de av er som förstår originalet ser ju vilka avvikelser översättaren gjort, men det vill jag inte gräva i nu. Översättningen var räcket jag höll mig i och det tackar jag den eller översättaren för. Jag har nu ”redan” ett närmare förhållande till originalet än till den. Det är originalets formulering som ger mig den där järnsmaken i munnen när Filip griper om dörrhandtaget och ljudet från svalans flykt kommer till mig från ”prhnuti” och inte från ”flyga” och jag fascineras av det så tydligt tyskklingande ”kelnerica” i sin här vackert böjda form (plural instrumentalis) Och denna boksida är så rik på vildhet, smuts och elände och inåtvänd drömskhet. Den bjuder på en helt egen värld och ändå för den mig till det där stället i Thomas Manns Tonio Kröger, där Tonio står utanför Hans Hansens port de där många åren senare. Och minns jag nu lite fel i sak eller detalj, så gör det ingenting alls, för den ensliga känslan minns jag helt och fullt.

Och jag känner en stor glädje över att det är möjligt att skriva riktiga böcker. Eller att det i alla fall en gång varit det. Och att de ännu finns att läsa.

Läs mer