Från Zvonkos balkong

Denna avbildning av den hotfullt spända himlapällen över Gajnica igår kväll får spela pausmärke några dagar. Och jag vill tillägga att inte en droppe föll ur denna himmel, allt höll andan eller sögs tillbaka och stannade däruppe i molnen.

bild kopia 2

Läs mer

Finlands svenska litteratur 1900-2012

Jag har ett bord – ja, det är inte mitt, men jag har det – där jag gör mycket: Jag äter här och jag läser och skriver och ibland sitter någon snett emot mig och vi pratar om det ena eller andra och dricker kanske vin och ofta ligger Londi någonstans på golvet i balkongrummet, där bordet befinner sig. En egenhet bland flera som det här bordet har är att det samlas böcker på det. Då och då tar jag ett krafttag och sorterar i högarna och plockar in böckerna i bokhyllorna eller lägger dem någon annanstans. Ganska nyligen gjorde jag en sådan uppstädning och bordet blev tomt, men nu börjar bordsskivan fyllas igen och denna dag ligger Den hemliga porten av Miroslav Aćimović där och Ein weites Land – Theodor Fontane med avbildningar av akvareller av Hans-Jürgen Gaudeck, Utrensning av Sofi Oksanen, ett exemplar av den engelskspråkiga kroatiska litteraturtidskriften Most The Bridge, Izabrane pjesme av Tin Ujević och ja, det var hit jag ville, Finlands svenska litteratur 1900-2012.

bild kopia 3

Den är utgiven av ”Svenska litteratursällskapet i Finland” i samarbete med förlaget Atlantis och det är Michel Ekman som är redaktör och ett tjugotal litteraturvetare har lämnat bidrag till boken, läser jag. Och om någon skulle undra, så vet jag också vilka dessa tjugo är. Boken avslutas med en essä av Clas Zilliacus.

Det är en vacker bok med bilder i olika storlekar infällda på ett harmoniskt sätt här och där, gärna ett foto av två bröder med något skönklingande finlandssvenskt namn (det här är ingen recension!) eller en skenbart enkelt utformad framsida till någon långlivad eller tidlös tidskrift. Nej, jag har inte läst den, men jag läser den lugnt/ivrigt från dag till dag.

En dag överraskas jag av att jag känner igen framsidan av Tyst stiger havet av Peter Sandelin. Hur känner jag igen den? Den är ju bara grå och grå med en röd fläck. Ja, jag har boken här och har sett omslaget, detta suggestiva nästan-ingenting, och jag har läst att det är gjort av författaren. Plötsligt förstår jag omslaget. Bredvid avbildningen i litterhistorien läser jag:

Peter Sandelin kombinerar ljusdränkt naturlyrik med starkt engagemang för miljön.

Jag känner att jag inte vill tillägga något och snubblar ett blad framåt och där står jag inför en avbildning av denna suggestiva bild som återger framsidan av Hagar Olssons roman Kinesisk utflykt:

bild kopia 2

Och – jag ville läsa något om Gunnar Björling som jag inte alls känner väl, fastän jag anar att han står mig nära eller kunde göra det. Jag blir glad, ja, nästan lite uppsluppen, av de här rätt sakliga men ändå djupt inhuggna raderna om honom och hans dikt:

Genom sin uppbrutna syntax, sina ordupprepningar och sin förkärlek för de neutrala småorden försöker Björling fånga ögonblicket i dess totalitet. Dikterna skall suggerera fram det oavslutade i varje ögonblick – en del av tidens och medvetandets ström – samtidigt som de ge en konkret känsla av att den som talar befinner sig i världen. I dikterna från trettio-och fyrtiotalen inför Björling därför trots sin lakonism gärna platsmarkörer i dikten, vilket gör dess miljö igenkännbar. Oftast är det Brunnsparken i Helsingfors, skärgården utanför och kvateret kring den, där Björling levde hela sitt liv, som aktualiseras, men det kan också vara vyer från Karelen eller barndomsminnen från det inre av Finland.

Som sagt, det här är ingen recension, och jag återkommer eller är kvar…

Läs mer

Vardagar

Min vardag är naturligtvis inte identisk med Londis och hennes vet jag inte så mycket om hur den ser ut, alltså jag vet inte hur den ser ut ur hennes perspektiv. Men vi har en gemensam strimma vardag och en bild av den kunde se ut så här:

bild kopia 2

Londi upplever genom sin utmärkta nos spännande ting inne i buskarna och jag pillar med min mobil och förvränger färgerna lite lätt, just så där lite, så att det verkar verklighet. Och jag tänker lite runt de där bakbenen och den där svansen, så svarta…

°°
PS Jag försöker vänja mig vid pausträdets nya utseende och sätt att vara både vad gäller inälvorna och huden. Ännu är inte allt klart.

Läs mer

Ett nytt kvarter

I det liv jag lever är ett nytt och tidigare okänt kvarter alltid om hörnet. Härom dagen besökte jag en god vän på hans arbetsplats i ett löjligt byråkratiskt ärende. Det var första gången jag klättrade uppför de här trapporna till denna halvt dolda reklambyrå. Genom ett trappfönster fick jag plötsligt möta en helt ny Zagreb-vy. Den här:

bild

Kvarteret jag tittade in eller ner i befinner sig mellan Ulica Pavla Hatza, Petrinjska (polisgatan ni vet), Palmotićeva och – lite avsides från detta panorama – Ulica Matije Mrazovića. Kyrkan ni ser på bilden ligger vid Palmotićeva och heter Jesu Hjärtas kyrka. Jag säger bara att staden har många fickor i sin jacka.

Läs mer

bild3

Bilder från Sisak

Låt oss fortsätta genom Sisak så ska jag visa er några vackra vyer i kvällsljus. Vi har just rest oss upp från vårt lilla bord i en av barerna vid promenaden utmed Kupa.

Vi följer floden mot Stari Most och efter en stund är vi inne i ett grönt lummigt område. Byggnaden som här ler milt emot känner jag tyvärr inte namnet på, men vacker är den i sin gröna ram.

Ganska hastigt stryker vi förbi några murrester från romartiden (finns på en annan bild) och stannar upp framför katedralen som får mig att tänka på ett konditori eller snarare på vad man kan finna i konditoriernas vitriner. Ser inte kyrkan ut som den allra härligaste kremšnita?

Och så letar vi oss fram till en punkt där vi har en vid och skön vy över bron Stari Most, som inte alls är särskilt ”star”, bara knappt hundra år, men den kan säkert bli riktigt gammal. Det här är kanske framtidens Gamla Bro.

Läs mer