Mera Wien

Livet här i Zagreb är nu både hett och hektiskt och vi befinner oss i den del av året när allt ska hända och jag vet att jag inte kommer att hinna nästan någonting alls av detta allt, så jag vänder tiden bakåt och vrider den tillbaka till dagarna i Wien. Ja, vad säger ni? Lite bilder utan tittvång kanske kan uthärdas?

Jag har nu fått veta att Hotel Regina, där jag sov två nätter, är habsburgarnas högkvarter. Jag tar detta till mig och går rakt ut från entrén utmed de gator som finns där tills jag kommer till Herrrengasse (inte alls långt) och vänder mig vid en bestämd punkt sedan om så att jag tittar rakt på Café Central. Där skulle jag en gång ha träffat de wienska poeterna Elfriede Gerstl och Herbert J Wimmer, men det blev aldrig av på grund av hundskräck. Ja, och det var Londi som var farlig. Vad ska jag säga? Život je tako, kanske.

bild1-52

Men det finns annat. En kväll var vi central- och östeuropeiska svensklärare uppe i Grinzing och gjorde det man gärna gör där. Nej, vi syns inte på bilden för vi är innanför väggen.

bild2-52

Himlen var hela tiden blå och visst ligger den bra ovanför Burgtheater här i eftermiddagensvärmen?

bild3-52

Och är ni uppmärksamma, så känner ni kanske igen mina två favorithästar där de drar en vagn utanför Hofburg. Fotograferar gör Alla, min strålande ukrainskt blågula kollega från Lutsk. Hon är så modig och stark och det behövs för det är motvind där hon för sin kamp.

bild4-52

Till sist – för den här gången – Graben med sin Pestsäule. Detta guld!

bild5-52

Läs mer

Votivkirche, Ebendorferstraße och tiden

De första två nätterna i Wien bodde jag på Hotel Regina alldeles invid Votivkirche, den tredje hos Imelda. När jag fick syn på den mäktiga kyrkan bredvid hotellet, tänkte jag först: Stephansdom! Men så ändrade jag mig, den har ju bara ett torn, så nej, den är det inte. Inom mig viskade det om Votivkirche, den har ju två torn och ser ut så där och… Jag fick en känsla av att veta något jag inte visste. Något talade till mig från ett långt avstånd.

bild1-52

Jag lät det vara så, fast något fortsatte att surra långt bak i mitt huvud. Lite senare uppe på rummet, som jag delade med min unga slovenska kollega Iva, vecklade jag upp min medhavda Wien-karta för att orientera mig och leta fram Herrengasse, som är en gata jag har ett förhållande till. Den visade sig befinna sig alldeles i närheten. Innan jag vek ihop kartan fick mina ögon syn på ett namn, de tittade liksom för egen räkning. Ebendorferstraße läste ögonen först och sedan jag. Den här gatan befann sig ännu närmare Votivkirche och Hotel Regina än Herrengasse, men det var inte det som var det märkliga. Nej, Ebendorferstraße var ju den gata, där studenthemmet där jag bodde när jag var sjutton år befann sig! Ja, och därifrån såg och ser man ju faktiskt Votivkirche. Jag sa ingenting till Iva, jag bara satt där på sängen och lät de många åren rulla över mig.

Läs mer

Laško

Det är något med Slovenien, som gör att man alltid måste undra vad som får plats där. I Kroatien skojar man gärna om Sloveniens litenhet och berättar historier som går till exempel så här:

Vilka affärer i Slovenien är öppna på söndagar?
Båda.

Ja, kul. Eller kanske inte så värst. Och ändå tänker jag alltså på det här med litenheten rätt ofta. Nu senast när jag åkte förbi den lilla staden Laško på väg till Wien. I Laško finns ett stort bryggeri – fast ibland hör jag att en del av ölet tillverkas i Rijeka i Kroatien och det behöver ju i och för sig inte vara lögn – och om man kommer med tåg ser man alltid jättestora gröna, ölgröna, Laškogröna lastbilar i rader på ett ställe nära bryggeriet från tågfönstret. Jag tänker alltid två saker då: att öl är grönt är den ena tanken, om inte annat så hör man det på öet. Den andra tanken handlar om hur de här jättelastbilarna ska kunna få plats att svänga om det någon gång finns någon skarpare kurva utmed vägarna de ska köra.

Någonstans halvvägs mellan Laško och Celje fick jag syn på en av de gröna lastbilarna. Upprymd tog jag en rad bilder. Det här är en av dem. Lastbilen följer floden Savinja och hit åtminstone har den hittat plats för sin mäktiga längd! Resten kan jag bara fantisera om.

bild-52

Läs mer

Mitt Wien

Jag har ett besynnerligt förhållande till Wien. Ibland tänker jag utifrån mitt nuvarande sydslaviska perspektiv på staden som något egentligen bekant och hemtamt; språket kan jag se från insidan även om det har helt andra klanger än min egen tyska, människorna är rätt begripliga för mig, ibland kanske alltför begripliga och ibland – fast egentligen bara när jag inte befinner mig där – kan det kännas som om jag vet tillräckligt mycket om staden. Men när jag är där eller just kommit därifrån framstår Wien som något nästan helt obegripligt, som en labyrint i flera våningar och dessa våningar befinner sig under varandra, alltså inte ovanför varandra. Wien drar neråt mot djupen. Om inte ordet vore så förbrukat och stereotypiserat, skulle jag säga att Wien finns i det undermedvetna eller att Wien har ett överdimensionerat undermedvetet. Ja, nu sa jag det ändå, kanske driven av ett inre tvång. En gång beskrev jag lite lättsinnigt Wien som ”ett vardagsrum med hästar”. Det kan man säga vad man vill om. Nu är jag mer benägen att säga att Wien är ett vimmel av spiraltrappor som för neråt, de flesta – som i ett visst tjeckiskt slott, Lednice kanske det heter – vridna åt fel håll. I Wien talar någon till mig med en mörk stämma om förgånget och tiden rör sig bakåt utan att Wien för den skull skulle ha några problem med det moderna eller nutida. Det ligger bekvämt nedbäddat i en grav någonstans i en vacker park som omger någon ornamenterad psykiatrisk klinik, där hälsan tiger still.

Detta var orden. Nu till några egensinnigt valda bilder, de flesta från Herrengasse och Hofburg.

Österreichische Gesellschaft für Literatur:

bild1-52

Herrengasse med hästar:

bild2-52

Från evenemanget ”Kulturen bitten zu Tisch” i parken framför Votivkirche:

bild3-52

Speglingar vid Hofburg:

bild4-52

Himmel över Hofburg:

bild5-52

Hofburg med hästar:

bild6-52

Läs mer

Ännu en tågresa genom Slovenien

Tågresan är för mig resandets själva essens och jag tycker mycket om att resa, vilket inte betyder att jag reser så värst mycket, men det beror på annat än mina direkta önskningar.

Och nyligen tog jag alltså tåget till Wien. Det finns bara ett tåg om dagen från Zagreb till Wien och det avgår strax före halv åtta på morgonen och är framme strax efter två på eftermiddagen. Jag undrar om inte den här tidtabellen är lika gammal som järnvägslinjen. Och att undra är fritt.

Efter en halvtimmes färd lämnar tåget Kroatien och vi far in på stationen i Dobova. Strax innan gled vi sakta förbi stadens eller byns stora Mariakyrka som drog solstrålarna till sig där i halvvädret.

bild1-52

Gränsen kontrolleras lite hårdare igen efter en tid av nedtonade kontroller och beväpnade män och någon kvinna stampade igenom vagnarna och begärde fram identitetshandlingar. Så bröt vi upp och for först genom ett ganska platt och enahanda land, ja, lite kullar vid synranden, men annars inget särskilt. Men efter Krško följer järnvägen Sava och sträckan mellan Krško och Zidani Most är en av de vackraste järnvägssträckorna jag vet. Kort efter Sevnica finns den emblematiska dungen som speglar sig i floden. Långt i förväg satt jag beredd med ”kameran”.

bild2-52

Några flodkrökar senare tog jag ännu en bild, också en klassiker. Jag känner till både kyrkan och husen och deras spegelbilder i vattnet.

bild3-52

Sedan förvånades jag på nytt över att tåget inte stannade i Zidani Most. Jag tycker envist att det borde det. När man fortsätter norrut (nordväst?) mot Ljubljana så gör det ju det. Men nu bara vi hasade lite, som för att ändå på något vis markera stationen. Från Zidani Most och västerut är ganska obekant land för mig, här har jag väl vara åkt så där en sju-åtta gånger… Vi passerar Laško med sina bryggerier och jag ser rader av stora gröna öllastbilar. Landskapet omkring är också mycket grönt och de små vita kyrkorna blinkar till här och där.

bild4-52

Och så når vi Celje och från tågfönstret ser jag en krök av Savinja och några torn. Celje är en stad som ännu väntar på mitt besök.

bild5-52

Sedan fortsatte resan förbi Pragersko och det stora Maribor och kort därpå till Spielfeld och Österrike.

Läs mer