Drömmen om Split

2/9 -2014

Ännu en gång har jag snuddat vid Split utan att det ”blev något”. Ja, det blev till och med ännu mindre än förra gången, då jag i alla fall steg in över tröskeln till den sorlande, tidlösa värld som obekymrad om tidens gång fortsätter att finnas innanför de diokletianska murarna. Och då tänkte jag bland annat så här:

Både i de underjordiska passagerna, under pelarvalven och på de öppna torgen fick jag en stark förnimmelse av en oupphörlig mänsklig närvaro, av att det alltid har varit någon som sagt eller åtminstone viskat något här. Jag såg eller snarare hörde de många århundradena som en enda lång räcka av ord och fraser som strömmat ur människornas munnar, ibland ett tjockare flöde, ibland tunnare och någon gång bara med en enda röst.

Detta minns jag och ruvar på. Tanken ”en gång ska jag komma närmare” hägrar för mig. Den här gången gick jag bara längs kajen, drack kaffe på ett betongruffigt ställe i morgonsolen med Draženka medan Londi vilade i skuggan (ja, värmen var redan i stigande) och Gita hoppade omkring som det anstår en unghund. Kort därefter såg jag staden försvinna från färjan mot Hvar.

När jag nu på nytt ser på bilden jag tog strax innan vi gick ombord den där morgonen i början av augusti, märker jag att den för mig bär mycket av min föreställning om staden i sig. Speglingen från de två mäktiga byggnaderna invid vattnet (jag önskar att jag visste deras namn!) är så djup och stilla och havets yta här i hamnen ser ut att hålla för mänskliga steg. Katedralen som en gång var Diokletianus’ maosoleum markerar med sin kampanil (som är av yngre datum) var staden har sina hjärttrakter. Jag ser inte det ändlösa palatset på bilden, men jag vet genom detta torn var det finns och jag tror att detta är det bästa sättet att avbilda det, så här osynligt, men djupt närvarande.

Hit blir det inte för sent att komma. Om inte Split halkar ut över havet en särskilt blank dag…

Och eftersom jag minns att färjan vi for ut till Hvar – förbi Brač – med heter Tin Ujević, vill jag visa er en dikt av denne store poet: här sjungen av Arsen Dedić. Jag hoppas att några av er ska lyssna på den. Om några dagar eller kanske lite mer ska jag ge er en svensk version av dikten – bredvid det kroatiska originalet. Just nu sitter, står och går jag och brottas med orden i den.

Några dikter av Igor Pomerantsev i Dmitri Plax’ översättning

1/9 -2014

Igor Pomerantsev är en rysk författare och poet född i Saratov 1948. Han studerade engelska och pedagogik vid universitetet i Tjernivtsi och hade tidigt kontakt med den ukrainska medborgarrättsrörelsen. 1976 arresterades han av KGB och något år därefter mer eller mindre tvingades han och hans familj att emigrera. Han har bott i bland annat London och München och lever nu i Prag.


lånad bild

Dmitri Plax, författare, konstnär och översättare född i Minsk i Belarus har översatt ett antal dikter till svenska ur samlingen Det röda, torra. Bland dessa har jag (med Dmitris tillåtelse) valt att publicera dessa fyra:

Om sonen hade skrivit dikter

Sådana fina cirklar
på pappret, på bordsduken
från det moldaviska,
ibland – det georgiska,
lämnade fadern,
även på tidningar,
ja, också på det av furu
i köket, av ek
i arbetsrummet,
där skrivmaskinen stod,
spåren har lämnats
av fadern i minnet –
avtrycket av hans runda
vinsjäl.
Mer igenkännligt än
handstilen eller fotsulan.

°°°

Samma öde:
morgonalkisarna
i den tyska hålan är
som mina gamla bekanta från café ”Aelita”.
Så lika.
Så lika poeter.
Samma eldighet och koketteri,
frihetsgrimaser, artisteri
och skäggstubb.
De sitter på kartonger
bredvid idrottsplatser
av lokal betydelse.
Om jag vore kvinna
skulle jag haft en sån.
Om jag hade levat –
så enbart på det viset.

°°°

När hon kommer
tycker jag att det är synd
att vi inte är tillräckligt
gamla.
Det tycks mig att
gardinerna
skulle prassla tydligare då,
att dammet
skulle bli tätare,
och vindruvor
tjockskaligare.

°°°

Vinodlare från Toscana,
Vinodlare från Rioja,
Vinodlare från Provence!
Du vaknar i ottan
Och arbetar i ditt anletes svett
För att odla den vindruva
Som tar livet av mig.

Bundekdagar igen

31/8 -2014

I slutet av juni tillbringade jag några varma eftermiddagar vid Bundek, en av Savas korvsjöar som snyggats upp och gjorts badbar. Bundek är en lillasyster till Jarun som är den verkliga zagrebska badsjön. På sista tiden har det blivit några Bundekdagar igen.

Vattnet betraktas nu av många som kallt, så de flesta bara ligger på strandens små runda stenar och vändsteker sig eller bara slappar. Jag ligger också mest där på stenarna men ibland tar jag faktiskt en liten simtur…

I övrigt funderar jag en del över Hölderlin, hans liv, hans verk.

Kväll i Stari Grad

30/8 -2014

En av kvällarna på Hvar lämnade Draženka, Larisa och jag Vrboska för Stari Grad för att tillsammans med Janica (som ju har rötter på Hvar och ofta befinner sig där) se en film om femtio- och sextiotalets Stari Grad (årtiondena här är min hypotes) på en utomhusbio. Först gick vi runt lite i staden som ju är mycket mera stad än Vrboska och insöp den märkliga stämningen. Stari Grad är den äldsta staden på Hvar och den fanns redan flera århundraden före vår tideräknings början. Dess första namn var Faros som den fick av greker från Paros som grundade staden.


här anar i alla fall jag Janica och Larisa på stadens stora torg just när natten faller på

Vi klev upp på ett betongpodium där det stod några rader med stolar och på en vägg var en filmduk uppspänd. Filmen löpte hela tiden från början till slut till början och publiken kom och gick och kom.

Och så strövade vi omkring i gränderna en stund igen. Det gulaktiga lampljuset fick de mjukpolerade gatstenarna att blänka i mattguld. Husen stod eviga.

Vikbodagbok III – min andaktsbok

29/8 -2014

Sedan en tid läser jag Ola Klippviks Vikbodagbok III. Jag läser den långsamt men ändå lite snabbare än vad jag i början satte upp som ideal, nämligen att läsa en sida om dagen. Jag ser ju att den är en andaktsbok för mig, en bok som man öppnar dagen med. Eftersom texten är så tät eller komprimerad, så skulle en sida för en dag räcka. Utifrån varje eller nästan varje mening kan tanken hitta utgångspunkter för en vandring. Man kan också föreställa sig boken som ett bergslandskap i förhållande till plattare länder i de konventionella kartornas värld. Tänk till exempel hur mycket större Schweiz är än platta länder som på en karta ser ut att vara av liknande storlek! På kartan brer man inte ut berg och dalar i hela dessas yta. (Så här får jag hålla på för att jag befinner mig i skydd av pausträdet.) Men vad står det då på dessa sidor, undrar man kanske. Det står att läsa om en familjs liv på en gård på Vikbolandet. Jaha, tänker någon. Eller: det handlar om människolivet, djuren och växterna, årstidernas gång, om marken och dess lutning, om färgerna, om traktorbrum och fågelsång, om händelser i den stora världen, om händelselöshet i svenskt kulturliv, om takplåt, om dieselolja, om snuva, om kärlek, om leda, om död, om läsning och skrivande… Och allt detta är sammanspunnet till den mest sinnrika väv. Och varje detalj är utmejslad med största precision – ingen prick på nyckelpigans rygg saknas.

Ja, jag har valt att lägga en torkad krans av smilje (hedblomster) från Hvar på min andaktsbok här. Hedblomster ska också finnas på Öland har jag fått veta, så jag tror att kransen kan passa, eftersom Öland också finns i boken.

Jag citerar nu några textställen som antingen är vackra eller intressanta på ett särskilt sätt eller bådadera:

Försjunker i en dokumentär om fågelflockars och fiskstims märkvärdiga samordningsnummer – svärmens intelligens.

Dålig plöjning minskar skörden och slarvig rensning lämnar ogräs kvar i jorden. Hsün-Tzu talar om det ”dumdristiga regemente” som undergräver folks förtroende, om dekadensen, om den bristfälligt ordnade grundnäringen. Under sådana förhållanden, skriver han, råder misstro mellan far och son. Då skjuter spannmålspriserna i höjden och då är freden död i vederbörande land.

Smånunneörtens blomklasar försänkta i ett barns funderingar; ovetande sprider myran deras frön.

Skulle gärna se sandliljan blomma på klipphyllorna kring Sommen.

I antologiverket ”Natur i Östergötland” ser Carl-Fredrik Lundevall i bläsänderna ”små koketta djur” som ligger högt på vattnet.

Septembers släpljus över gärdena.

Någon annan skulle valt något annat – även ”en annan” skulle valt något annat en annan gång. Så är det ju.

°v°

För kanske ett och ett halvt år sedan skrev jag om Vikbodagbok II för Hufvudstadsbladet. Det såg ut så här:

Just nu befinner jag mig inne i tredje varvet i ”Vikbodagbok II”. Ettan har jag inte läst men tvåan nådde mig genom en böljande serie omständigheter, som jag inte ska försöka rekonstruera här.

Titeln förde genast min tanke till Edith Unnerstads och min barndoms böcker om familjen Pip-Larsson; Kastrullresan heter en av dem och i den färdas man med häst och vagn från Stockholm ner till Bråviken – Blåviken i barnens munnar – och ut på det sommarfagra Vikbolandet. Så Vikbolandet har för alltid bara en årstid för mig. I denna dagbok finns däremot alla fyra, för den sträcker sig genom ett helt år. Detta år sammanfaller med en märklig exakthet med mitt första år här i Zagreb, det löper från andra hälften av september 2010 till mitten av samma månad 2011.

Ola Klippvik är en ung man som med hustru, två döttrar, katter, hästar och kaniner bor på en gård någonstans på denna bördiga östgötska halvö. Till min förvåning märker jag gång på gång att han är ganska lik mig i sitt sätt att se på tingen och händelserna. Ibland tänker jag att han är jag i ett annat liv.

På ett plan blir denna dagbok från min horisont till ett titthål på Sverige eller Norden. Vad hände där efter att jag givit mig av? Vad talade man om däruppe? På ett annat plan ger den ett slags stadga åt minnet av just detta år i tiden och jag kan också, om jag vill, jämföra med vad jag själv skrev och tänkte i olika faser av dessa tolv månader.

Boken är en egenartad väv eller mosaik av författarens kroppsliga och själsliga tillstånd, av familjevardag, sjukdom, sorg, glädje, tankar, läsning, händelser i nuet på bygden och i världen. Först undrade jag lite över om formen skulle hålla eller om den kanske skulle visa sig besläktad med en sådan där ”låda med lappar”, som hade en kort och tvivelaktig glanstid, men jo, den håller, det finns någon som med fast hand håller i trådarna och vet att väva. Perspektivväxlingen är ofta snabb; på en och samma boksida – utan styckeindelning – kan det finnas tio eller fler olika händelsestråk, men ändå är det inte svårt att vilja följa. En del av de vackert snickrade enskilda meningarna går, om man vill, att använda som språngbräda eller utgångspunkt för olika slag av utfärder för den egna själen. Och hittar man som läsare rytmen så är det en lisa att låta sig föras utmed associationskedjorna från här och nu och minnen till tankar om litteratur och konst och rapporter om världens gång:

”M vill spela Josefin i bokstavsdjungeln och klickar allt oftare på rätt svarsalternativ. Hennes leende så rörande i just den stunden. I brevlådan adresserad reklam från en ny friskola. I Egypten avskedar Mubarak sin regering; mot fågelbordets strimmiga lager av solrosfrön störtar trastar, mesar, finkar. Hos Vilhelm Ekelund dök ett vackert ord upp: empraktikón. Allt, skriver han, blir musik för den som har medelpunkt.”

Vissa speciellt lyckligt sammanfogade sidor kan bli till en bild av livets helhet och nästan alltid känns boken som en god medvandrare att snegla mot och lyssna på och i tanken ibland kasta över ett ord till i den egna uppförs- eller nedförsbacken. Och man kan tänka: här går vi.

Här finns också ett varsamt och känsligt handlag med plats- och naturnamnens poesi. Genom bladen tränger barrdoften och luftdraget från Ormestadsskogen:

Nu tömmer sig Ormestadsskogens barrträd på vatten.

Symfoniska svep nerför Ormestadsskogens barrbeströdda slänter; ljuva månskenssvärmerier.

Ett fönster mot himlen över Hvar

28/8 -2014

Idag behövs det nog en bild från en vackrare värld än polisstationernas och trafikstockningarnas. Jag drömmer mig tillbaka till det mytiska Hvar med Vrboska som kärnan i mytens frukt.

Förbi det här huset med fönster mot himlen gick Londi och jag varje morgon. Medan Londi undersökte marken beundrade jag stenarnas mönster i husväggen och den underbara šipak som är väggens granne. Frukternas färger hittade om och om igen sina systernyanser i stenarna och jag mindes för hundrade gången en liten historia om šipak från min första tid här i landet.

2014 – årets första besök på polisstationen

27/8 -2014

Igår var då den där speciella dagen för mitt formella årliga återinträde i Kroatien (fastän jag bara varit ur landet två veckor den här sommaren). Jag hade satt väckarklockan på sex, så att jag bekvämt (inklusive morgonpromenad med Londi och frukost) skulle kunna vara på polisstationen på Petrinjska klockan åtta vid öppningsdags. Det var jag också och med mig hade jag en liten pappersbunt jag dagen innan hämtat på ”fakulteten”. Ett av pappren eller snarare två var mina – varandra motsägande – kontrakt från förra läsåret. Jag hade visserligen några veckor tidigare kallats till att skriva under det nya kontraktet, men när jag kom dit för att göra det, så fanns inte något sådant kontrakt. Jaja, bude, bude (det blir, det blir), får jag väl tänka. I alla fall ställde jag mig i kö vid ”min” vanliga šalter för utlänningar. Jag hade ett lågt nummer – 4 – och kände mig rätt optimstisk trots det där med kontraktet. Dessutom var det ovanligt lite folk i lokalen denna morgon. Nå, det visade sig snart att hastigheten var anpassad till det låga antalet besökare, så det tog över en timme att komma fram till damen i luckan.

Hon kastade en hastig skev blick på mig och rafsade snabbt åt sig mina papper. Jag mumlade något om att jag ville tala engelska men det viftades bort, så jag kraklade mig fram med egentillverkade kroatiska byråkratifraser. Jag fick mig två formulär på vartdera fyra sidor att fylla i – sådana där man skriver vad ens mor hette som ogift och liknande – och en uppmaning att kopiera mitt kroatiska identitetskort. Jag gnisslande tänder lite lätt för mig själv och började fylla i. Efter en stund märkte jag att jag hade skrivit en hel mängd spännande familjeupplysningar på fel rader, så jag strök lite, kladdade runt och började om. Så fick jag nog, plockade ihop pappren, lämnade salen, gick nerför trapporna och ut på gatan och in i en av kopieringsbutikerna och lät kopiera mitt ID-kort för två kuna. Sedan gick jag tillbaka samma väg och ställde mig vid šaltern och väntade på ett ögonblick för att kasta mig fram medan jag fyllde i de sista sakerna jag hade något som helst vetande om. Rutan för filosofiska fakultetens OIB-nummer lämnade jag tom och en del andra rutor också, till exempel sådana som handlade om personer i Kroatien som är beroende av min inkomst (Londi?). Ja, och så spände jag ögonen i damen och sa ”izvolite” (varsågod)! Märkligt nog godtog hon mitt ”inhopp”, tittade igenom de kladdigt ifyllda pappren med alla strykningar och underligheter. Hon verkade faktiskt nöjd, men så fick hon en idé! Hon ville ha mitt pass också. ”Ni har fått mitt ID-kort”, sa jag utmanande. Hon ryckte lite på axlarna och verkade på väg att nöja sig. Men då – jag vet inte varför – drog jag upp mitt pass i alla fall och räckte argt fram det till henne. Snabbt bläddrade hon igenom det och så sa hon… att hon ville ha en kopia av det. Arg på mig själv för att jag alls hade tagit fram passet och ännu argare på damen i šaltern sa jag att nej, jag tar ingen kopia på passet – jag går inte ut ur huset och ner på gatan en gång till. Underligt nog accepterade damen detta, visserligen surt men dock. Hon tog passet, försvann och gjorde kopian på polisstationens bekostnad. Och därmed var steg ett biff. Jag fick ett telefonummer, som jag strax ska ringa. Och svaret jag får kommer att vara vägledning till steg två i den här vandringen. Men risken finns förstås att jag på grund av mitt kontrakt ramlar tillbaka till steg ett.