Vi svävade på det moln som heter Balkanvår

Igår rådde det en euforisk stämning på många ställen i stan. Försommarvädret låg så perfekt i luften att människor bara föll i glädje. Christine och jag gick till Dolac till den lilla fiskbaren i hörnet vid fiskmarknaden. Kan förresten säga detta ganska bra på kroatiska: Jučer smo bile na Dolcu a jele smo ribu u restoranu na uglu u blizini ribarnice. (Ingår i Lanas kurs på Krivi put. Allt jag vill ingår.) Servitriserna sprang uppsluppet runt borden och upp- och nerför trapporna och småskrattade och skojade med gästerna. Vi åt lignje na žaru (grillad bläckfisk) med blitva. Jag äter alltid det när jag är där för det är bäst, tro mig. Vi åt och drack och pratade och skrattade och svävade på det moln som heter Balkanvår. Vi är så goda vänner! Vår vänskap firar hela tiden nya triumfer! När vi ätit färdigt och skämtat oss ut ur fiskbaren styrde vi våra steg upp mot Opatovina

bild-9

och där slog vi oss ner under ett Pan-parasoll vid Carpe diem och plockade sedan dagen in på skinnet och drack vitt vin av ett enkelt slag, som verkade bättre i solen bland de leende människorna än det kanske var objektivt sett, fast egentligen kan jag bara skratta åt objektivitet. Och plötsligt var det nästan kväll. Förvånade tittade vi på klockan och så samlade vi ihop oss och rann ner för gatan och så tvärs över Dolac – som just vaskades av efter marknaden – nerför trapporna och fram till Jelačić-torget, där vi hoppade på våra respektive spårvagnar och svisch iväg, jag neråt och Christine uppåt. Život je lijep! La vita è bella!

Läs mer

Jag vilar huvudet på en oformulerad tanke

En lycklig solskensmorgon. Londi och jag går genom det gröna bort mot Marijans grönsakshandel. Luften är ljum och det fläktar just så lite eller så mycket som det behövs för att de lövgröna löven ska vrida på sig en aning och blänka till än här än där. Jag vilar huvudet på en oformulerad tanke och låter fötterna gå över gräset. Londi är nog mer medveten i sitt snokande bland buskarna och under träden. Plötsligt tar jag några bilder på Londi i den gröna världen. Dåliga bilder av en lycklig morgon. Kanske punkter att fästa minnen vid.

bild1-9
hitta hunden

bild2
lättare nu?

Läs mer

Världsbokdagen 2015

Igår var det Världsbokdagen i världen och här i Zagreb högtidlighölls dagen bland annat med läsningar av utländsk skönlitteratur på på Nacionalna i sveučilišna knjižnica (National- och universitetsbiblioteket. De språk som det lästes på var i tur och ordning portugiskiska, ungerska, hindi, tyska och svenska. Inte så många språk men olika. Nästa när vi själva ska ha mer inflytande blir det fler, det lovar jag åtminstone mig själv.

Tyvärr hade jag undervisning nästan exakt till den svenska läsningen började, så jag hörde bara sluttonerna av hindiläsningen och tre dikter på tyska Stufen av Hermann Hesse, Herr von Ribbeck auf Ribbeck im Havelland av Theodor Fontane (!) och Was es ist av Erich Fried. Kanske var det en dikt till på tyska, men det är dem jag minns så här efteråt.

Och så var det då svenskans tur. Först läste Lucija och Mislav Näcken av Erik Johan Stagnelius.

bild1-8

Sedan följde Tintomaras sång av Carl Jonas Love Almqvist läst av Anita och Josip.

bild2-9

Och så var det Gracijas tur med Eidth Södergrans Landet som icke är. Ni ser och hör henne här. (Lite skakigt inspelat det här också, men ni kanske ändå får en föreställning om hur det var.)

Till sist läste Bjanka och Dora två dikter av Kristina Lugn ur samlingen Hej då, ha det så bra!

bild3-9

Läs mer

Syrentid

I dessa dagar blommar syrenerna här för fullt. De allra flesta har den klassiska bondsyrenfärgen, ljuslila. Syrenerna är lika vackra här som i Sverige, men de har inte samma mytiska aura i huvudet på människorna här som däruppe i norr. Många vet inte ens namnet på dem, fast nu vet jag att det är ”jorgovan”. Och det finns en sång om denna ”jorgovan”. Den är av Dino Merlin och heter ”Kad zamirišu jorgovani” (”När syrenerna doftar”, tror jag) och här sjunger han den med Vesna Zmijanac.

Syrenbuskar i Gajnice igår:

bild1-8

bild-8

Läs mer

O, mladosti

bild1

Igår kväll rulllade jag hem genom natten med spårvagnen efter en omtumlande konsert med Rade Šerbedžija och Arsen Dedić. Det går inte att beskriva den fest de höll på Lisinskis scen, en fest för levande och döda. Kemal Monteno som dog i vintras var med i högsta grad och man anade ”Sarajevo, ljubavi moja” även om sången var förklädd.

bild2

Rade Šerbedžija och Arsen Dedić drack vin, sjöng, läste dikter, lekte med döden och varandra och visade sin djupa vänskap och publiken levde med. Och så sjöng de här två underbara gamla männen med glöd Arsens sång ”O, mladosti” (O, ungdom) och den fullsatta lokalen skälvde, var vi tusen människor? Och hur bra var inte violinsten!

bild3

Hör ni sången? O, mladosti…

Läs mer