Blogg

Hår

När Miki kom hit för snart fyra år sedan var han mycket vild och han hade aldrig förr bott i möblerade rum eller befunnit sig ovanför bottenvåningen, så första dagen försökte han därför hoppa ut genom fönstret men jag fångade honom i luften. På ett liknande sätt fortsatte vårt liv sedan under de kommande veckorna, liknande men inte riktigt lika vilt, fast vilt ändå. Jag hade dessutom mycket att göra på mitt arbete, så för att spara lite tid eliminerade jag en sak ur vardagssysslorna: Jag slutade ”hålla på med håret”: ingen kamning, borstning eller tvätt. Förfärligt kan man tycka. Månaderna gick och åren. Någon gång tvättade jag håret genom att efter förmåga hälla schampo och vatten genom det. Det blev som det blev och fram till någon gång den här vintern tyckte jag att det var rätt bekvämt, även om själva tyngden började bli störande. Och nu under de senaste veckorna har tanken på att göra mig av med tyngden kommit allt oftare. Det går inte att ha ett torn på huvudet, tänkte jag. Och idag för en timme sedan tog jag fram saxen, satte mig på golvet, spände musklerna och började klippa lite här och där. Nej, ingen spegel, jag har ju känsel. Det var svårt och tungt att pressa ihop saxens skänklar genom de filtiga tovorna, men så småningom hade jag fått av en hel del, jag har en bra sax, för vänsterhänta till och med. På huvudet finns en del hårtovor kvar, ganska lagom egentligen och jag har ett hårband som skapar lite normalitet. Och jag är fylld av en stormande känsla av att kunna flyga, allt är så lätt, jag studsar genom rummen. Och här ser ni tovan, flerfärgad för vissa delar har genom åren fått mer sol än andra.

Verbet ”šenkati” och annat viktigt

Ja, hej eller goddag kanske, vi gör det vanliga igen, jag bara varnar. Solig dag men ganska kall, säkert mer än en minusgrad, men i solen… Så Miki och jag gick dit vi oftast går när det är sol – till Branimirova tržnica. Jag behövde surkål för den går åt överraskande snabbt. Det är svårt att låta bli den särskilt när man närmar sig dess mjälla ”hjärta”. Och så ville jag ha en ny mildrökt ost och den jag vill ha finns just på tisdagar för då är den speciella ostdamen där. Jag har två speciella ostdamer, den ena för den ena osten och den andra för den andra. Innan vi gick in på torget tog vi oss en titt på de båda torgkatterna som låg på en utvald bil och solade. När jag närmade mig – Miki band jag för ett ögonblick vid en stolpe – satte de sig upp båda två och bligade åt mitt håll. Fina.

Sedan gick jag in i den stora grå saluhallen medan Miki fick vänta på avsatsen utanför. Min ostdam vinkade till hälsning och jag gick fram och valde min ost. Sedan ville hon att jag skulle köpa ägg och jag frågade lite om hönorna, men jag hade ju ägg hemma så det fick vara till nästa gång. Då pekade hon i stället på en påse med lökar som var från hennes trädgård. De var av den där trevliga lite platta sorten som jag gillar och jag sa att jag ville ha fyra och hon plockade fram fyra. Jag tyckte att den ena inte såg helt bra ut och hon skrapade då lite på den för att motbevisa mig, men jag höll emot. Då sa hon med löken i den höjda handen: ”Ovaj luk ja Vam šenkam!” Jag skrattade och studsade till lite vid det sista ordet. Oj, tänkte jag, finns det ordet också bland de här roliga Zagrebgermanismerna! Šenkati! (schenken). Jag tog emot skänken och lät tanken liksom skutta från tuva till tuva mellan de här germanismerna: vicmaher-Witzmacher, fajrunt-Feierabend… Ja, jag ska inte trötta er med fler även om det är frestande.

När jag kom ut ur saluhallen stod en äldre man och pratade med Miki och det var ju bra för Miki träffar gärna folk. Och så gick vi till min surkålsdam och köpte ett litet surkålshuvud som hennes son hämtat i källaren medan jag var och köpte ost. Till sist gjorde vi en anhalt vid baren på hörnan och den perfekte barägaren kom strax ut med en uppvärmd stol. Jag satte mig och fick mitt kaffe och Miki fick det han behövde och så försjönk vi i ett slags soldvala. För omväxlings skull tog jag en bild inåt marknaden och jag ser att min surkålsdam syns på bilden.

Sedan hände ingen utom att jag köpte ett par vantar och att Miki hälsade på en äldre dam som kom ut från baren.

Miki bär något

Miki är en jägare och helt säkert också en samlare. Här i våra kvarter finns det osannolikt mycket benbitar och köttslamsor i buskarna och runt husen, så nästan varje morgon eller förmiddag – ja, under dagen hinner det ofta bli mer utplockat – hittar Miki något att tugga i sig eller bära med sig. Imorse nappade han åt sig något ganska stort under en buske och samtidigt började han gå fortare och mer målmedvetet.

Vid hörnet mellan Brijunska och Murterska pilade han förbi en mamma med sin lille son. Pojken pekade på Miki och mamman sa: nosi nešto. Jag skrattade lite och sa att han alltid hittar något att bära. Snön föll lite vekt och under något tiotal sekunder var det svarta krullet prytt med vita stjärnor, innan de ångade bort på den varma ullkroppen.

Alldeles innan vi svängde in på Rapska blev han lite trött i munnen och behövde byta grepp. Han släppte för ett ögonblick fångsten och jag tyckte det såg ut som en bit revbensspjäll – en hel del kött kvar mellan benbitarna.

Så lyfte han upp bördan igen och vi stormade hem för nu skulle fångsten in i boet för att ätas. Så snart vi kom in och Miki blivit av med kopplet rusade han med bytet till ett av sina ulltäcken och började tugga. Så där en halvtimme senare var det bara några små kontor kvar – som jag i hemlighet kastade bort, inte genom fönstret dock – och Miki låg på sängen och smälte maten som en boaorm. Om jag närmade mig viftade han avvärjande på svansen. Ja, det finns många sätt att vifta på svansen.

De båda torgkatterna

Sol – så nu anar ni vad det blir här. Eller: blir det det eller det? Det blir det: Branimirova tržnica. Efter att jag köpt mina gröna och röda saker och fläderblommor att koka te av under resten av säsongen gick vi till baren på hörnan och jag drack mitt kaffe och Miki tuggade på något bra och såg värdig ut medan han hälsade på de förbipasserande.

Solskenet var skönt men det blåste lite grinigt runt hörnet så vi bröt upp ganska snart och gick till ”baksidan” för att jag ville sola lite i vindskydd och ta en bild på de två torgkatterna som nästan alltid ligger och myser på någon av bilarna. Miki är ju kattjägare så jag band honom för en kort stund vid en stolpe. Han var måttligt förtjust och spände linan hårt.

Men jag ville äntligen ta mig en närmare titt på den svarta och den spräckliga och med lite tur ta en bild. Den svarta såg lite misstänksam ut men den spräckliga sträckte ut sig på ett avslappnat sätt och log lite omärkligt.

Frukost på stan

Egentligen såg mina planer helt annorlunda ut än det som hittills blivit denna dag, mycket flitigare på ett sätt men inte på ett annat, vad nu flit är om man tittar noga. Jag missade ett direktsänt samtal om läget i Bosnien och det var väl inte så bra, man kanske går det att hitta det inspelat någonstans. Allting var solens fel. När jag lutade mig ut genom fönstret på morgonen visste jag redan att Miki och jag skulle till stan. Till fots förstås. Och så blev det. Med en känsla av övermod svängde vi förbi Branimirova tržnica, som ju så ofta varit målet under vinterns soldagar, men denna dag finns en tråd av vår invävd i den spröda värmen, ja, än så länge är värmen spröd, det är ju januari. Vi gick längs Branimirova mot Glavni kolodvor och tog till höger vid Tomislavstatyn och gick uppåt förbi raden av parker. På bildens ena sida ser ni svansen på Tomislavs häst.

Blå himmel, lätta steg upp upp mot Trg och sedan vidare uppåt till Dolac, där jag köpte en burek ur ”hålet”. Trots solskenet var det skönt att hålla det heta burekpaketet i handen – ja, och i skuggan skiner ju inte solen blabla. Jag tittade lite förstrött bland frukt- och grönsaksstånden och Miki höll uppsikt över marken med nosen. Och så var vi uppe på Opatovina – upprepningens stilla glädje – ja, vi satte oss vid ett bord på Carpe diem och jag beställde kaffe och packade upp min burek till hälften.

Miki satt under bordet och väntade på sina bitar. Och så åt vi ganska sakta och jag såg mig om lite eller blundade mot solen. Miki höll uppsikt över att matbitarna inte skulle bli för orättvist fördelade. Det är svårt att veta hur rättvist det blev och i efterhand går det väl inte att bry sig om det.

Det rådde en maklig stämning längs den lilla gatan, en och annan människa passerade, några slog sig ner vid borden på Carpe diem eller någon annan av barerna. Och klädförsäljningen pågick i eller snarare utanför bodarna.

Och så var det något som sa mig att det var dags för uppbrott, i alla fall ett slags långsamt uppbrott. När vi kom ut på Dolac gick jag till damen som har skalade bučine koštice (pumpafrön). Till vissa saker vill jag ha skalade. De oskalade är för min nya ”hobby”.