Blogg

Kosovel: Impresija

Bodil Z Lämna en kommentar

Srečko Kosovel (1904 –1926) hann under sin korta levnad bli en av Sloveniens stora poeter. Jag stötte på hans dikter för första gången för lite drygt tio år sedan, då i den slovenske österrikaren Jozej Strutz’ tyska översättning. Sedan dess har jag då och då läst någon dikt av honom och gjort några översättningsförsök. Eftersom jag genom kroatiskan förstår en del slovenska läser jag alltid originalen bredvid Strutz’ översättningar.

Och idag fick jag syn på dikten ”Impresija” på Jozej Strutz’ facebooksida: orginal, Strutz’ översättning och en grekisk översättning. (Hela hans verk finns förresten på grekiska, jag vet inte om detsamma gäller för något annat språk.) Jag läste den tyska översättningen ett par gånger tittade noga på originalet och identifierade de ord jag förstod. Och så tänkte jag att jag ville göra ett försök att översätta dikten till svenska. Jag läste, funderade, skrev och strök lite hit och dit och sedan vände jag mig till Jozej Strutz och frågade om han ville hjälpa mig och det ville han. Det är för övrigt inte första gången. Jag ställde mina frågor om enskilda slovenska ord och uttryck och han svarade med en rad varianter på varje fråga. Efter det kunde jag fläta ihop min variant.

Varför jag gör det här? För att jag tycker om det, för att jag blir glad av att göra sådant här, men också för att jag tycker att Srečko Kosovel borde översättas till svenska. Det måste finnas både översättare och förläggare, det är jag rätt säker på.

Impresija

Tiho gredo vse ceste iz mesta,
nanje se siplje sneg droban,
ves plašč je nasnežen in moja misel
gre kot med pozibavanjem sanj …

Hiše so temne, polja so temna
in sneg poigrava se sam s seboj,
v vetru se zgane kot pajčolan;
nema je, temna je nočna ravan.

Moja cesta gre v nizka polja,
ki spijo pod črno tišino gorâ,
tišina, težka temà nad menoj,
kot da sem zašel že od sveta …

°°

Impression

Stille gehen aus der Stadt die Wege
und Straßen, bestreut von dünnem Schnee,
schneebedeckt mein Mantel; und mein Denken
geht wie in Traum gewiegt so vor sich hin …

Die Häuser dunkel, dunkel die Felder,
der Schnee spielt mit sich selbst, allein,
regt im Wind sich wie ein Schleier;
stumm und dunkel fällt die Nacht herein.

Meine Straße geht tief an den Bergen,
dort schläft im schwarzen Schatten das Feld;
Stille, schweres Dunkel über mir,
als hätt‘ ich mich schon verirrt aus der Welt …

(översättning av Jozej Strutz)

°°

Intryck

Tyst går alla vägar ut ur staden,
snön singlar spröd ned på dem,
snöhöljd är min rock och min tanke
vandrar vaggad av drömmen…

Husen är mörka, mörka är fälten
och snön leker egna lekar,
i vinden skälver den som en slöja;
stumt, dunkelt är nattens slättland.

Min väg för över flacka fält,
de sover i bergens svarta tystnad,
över mig tystnad, tungsint dunkel,
som hade jag förirrat mig ur världen…

(min översättning)

En ny katt i trappen

Bodil Z Lämna en kommentar

Under den kallare delen av året har vi ofta haft besök av Trappkatten här. Den brukade få mat av vår granne tvärs över. Den här vintern har den inte synts till men i stället har en ny trappkatt börjat dyka upp här. Den är rödfläckig och ibland lite påstridigare än den första. Påstridigheten visar sig i att den försöker smita in hos oss när jag öppnar dörren. Den verkar inte förstå att den utsätter sig för livsfara, eftersom Miki är en farlig kattjägare. Fast kanske vet Rödkatten något jag inte vet om Miki, men jag kan inte ta några risker, jag vill inte ha något blodigt slagsmål vid min tröskel. Båda katterna har egentligen ett slags hem i ett hus tvärs över gatan, men husets ägare är ofta borta och verkar inte vara så noga med katterna, fast kanske är det så att katterna, som väl är fyra, helt enkelt flyttat in i trädgården där utan att människorna haft med saken att göra. Ja, och människorna bjuder på mat och släpper då och då in katterna – när de är hemma. Det finns inte mycket att säga om detta. Och katterna är kloka och hittar olika sätt att klara sig när omständigheterna är kärvare.

När Miki och jag nyss var på väg uppför trapporna märkte jag först ingenting särskilt, men så fick jag en känsla av luften i trapphuset andades av någon tredje och så spändes kopplet. På den lilla avsatsen mellan de två trapporna kastade jag en blick uppåt och där satt Rödkatten.

Miki blev ivrig och jag blev vaksam, fast ändå var nyfikenheten mycket tydligt där. Vad händer nu? Djurblickarna möttes.

Vi nådde den övre avsatsen med hårt spänt koppel och så kom det svåra ögonblicket när jag skulle pressa in nyckel i låset. Katten satt stilla men alldeles för nära och Miki försökte slita sig medan han gav ett helt nytt ljud ifrån sig. Vad sa han? Jag fick in nyckeln, vred om den, tryckte ner handtaget och föste med ena benet in Miki med halvmilt våld i hallen. Katten satt blickstilla, bara öronen rörde sig.

Svansjön

Bodil Z Lämna en kommentar

Nu när solen är tillbaka eller åtminstone på tillfälligt besök går Miki och jag ofta till det där hålet i plåtstängslet och tittar ner på vår egen Savica, som jag tror är underjordiskt förbunden med den stora floden Sava, som slingrar fram några hundra meter bort. När det är högvatten i Sava har vi högvatten också här. Den höga, obegripligt tunna byggnaden är eller var en plats där glödlampor testas/testades. När jag säger det ter det sig ännu mer osannolikt än när jag bara tänker det. Men sant ska det visst vara. Och på nätterna lyser det starkt från något av de övre etagen, starkt rakt igenom. På väggen en bit ovanför vattnet har någon med stora bokstäver skrivit BRODO TROJU LIBE. Orden är från ett sådant där lekspråk ni vet, ett sådant som barn brukar hitta på när de vill forma hemlighållare (”sekreterare”). DOBRO JUTRO BELI betyder det och det har jag kunnat läsa från mitt fönster i över ett år, även om jag inte heter Beli.

Denna vinter är vattnet en svansjö, alltså en fristad för vårt svanpar. De levde här förra våren och verkade vilja bygga bo och föda ungar, men de försvann innan något sådant blev verklighet.

Det är nog bara jag som tittar på svanarna, Miki har annat och närmare som han undersöker eller nosar efter. Möss? Råttor? När vi är ute är vi ofta i varsin värld, han i sin, jag i min. Hemma är vi tillsammans.

Svanarna simmar vackert, de skiljs och de möts, de cirklar runt varandra och halsarna bildar graciösa mönster när de böjer dem hit och dit. Och det är tyst.

Detta måste jag säga

Bodil Z Lämna en kommentar

Kanske är det inte så många som minns eller vill minnas att det före Putin-rysslands inledning av den ondskefulla ”specialoperationen” den 24 februari 2022 ansågs som suspekt eller till och med ”fascistiskt” att stödja Ukrainas sak. Jag minns. Nu ser det annorlunda ut och det är mycket få som tycker att Putin-ryssland är något man kan stödja. Den civiliserade världen har så småningom ställt sig på Ukrainas sida, inte alla med samma övertygelse, men ändå.

Den 7 oktober 2023 begicks ett fruktansvärt brott mot människor i Israel. Brottet genomfördes av terroristorganisationen Hamas och dess medlöpare. För en kort stund verkade det som om världen skulle ställa sig på offrens sida, men mycket snart fylldes världens gator och torg av skränande folkhopar som valde förövarnas sida. Sedan följde en flodvåg genom länder, regeringar, människorättsorganisationer och bland kyrkliga och sekulära ledare. Denna våg vände sin vrede mot Israel för att Israel försvarade sig mot terrorister. Man jonglerade med ord som ”proportionalitet” och ”sionism” och gjorde dem till kastvapen och man lät mobben skräna om ”intifada”. Och mest av allt använde man sig av civilbefolkningen i Gaza. Israels ledare släpades inför internationella domenheter och dömdes skyldiga till folkmord. Allt detta medan terroristerna med stöd av diverse urspårade organisationer fortsätter att fostra barnen i Gaza till hat mot judarna, till att vilja utrota dem. Många i världen känner till att Hamas och deras gelikar har som mål att ”skrapa bort” judarna från jordens yta, men tanken på detta stöts på ett obegripligt sätt hela tiden bort genom en mekanism vars rätta namn inte kan vara något annat än antisemitism. För långt före medkänslan med Gazas barn – som man offrar – kommer hatet mot judarna och deras önskan att leva i sitt land. Om inte det hatet funnits hade många nog kunnat se klarare på vad man utsätter Gazas barn för. Man hade inte velat att de skulle växa upp till att hata och skjuta ihjäl, man hade inte kunnat tänka sig att låta något barn springa ut med ett sådant där bälte om livet, ni vet det som självmordsbombare bär.

En dag i Hrvatska Kostajnica

Bodil Z Lämna en kommentar

Hrvatska Kostajnica kan man nå med tåg och resan dit från Zagreb rakt söderut tar ungefär två timmar. Mycket man passerar, särskilt efter eller söder om Sisak är slitna, fattiga avfolkningsbygder. Här stod många strider under det förra kriget och serber och kroater har plågat varandra mycket här. Nu bor det färre serber här än före kriget men det är också så att Republika Srpska tar vid på andra sidan Una, trakter där det bodde många bosniaker och en del kroater. (Jag säger nu inte mer utan överlåter åt läsaren att fylla i eller läsa in sig på andra platser.)

Hrvatska Kostajnica är liksom hopkrympt stad, man anar att den varit något mycket mer än den nu är och det finns fortfarande en del vackra hus kvar, en del restaurerade och vissa mindre skadade än andra. Tätt intill varandra nära floden står en katolsk och en ortodox kyrka – här kan man kanske ställa sig en del frågor.

Hotel Central är en byggnad man lägger märke till för att den ser ganska välmående ut och dessutom har en spännande form, fast den sidan jag valt att fotografera för att den är vackrast är den döda sidan.

Det vanligaste är kulhålsärrade fasader och avflagnad puts. Här och där finns det luckor mellan husen, lite ser gatorna ut som glesa tandrader. På många ställen tittar man in i affärer och barer som ser nyplundrade ut, omkullvälta stolar, dörrar på ett gångjärn, halvöppna byrålådor…

Men landskapet är mycket vackert: floden Una som fortfarande lär ha mycket rent vatten slingrar sig skön och bred vid stadens fötter och mängder av öar simmar omkring på dess yta.

Idag var vi där, Rudolf, Miki och jag. Strålande sol och blåaste himmel men kallt och vi gjorde mer eller mindre oavsiktligt helt rätt när vi valde att vara där mellan elva och fyra. Vi lyckades sitta utomhus på två kaféer utan att frysa – vi valde vinklarna väl. Och efter att korsat bron och besett borgen från utsidan och dessutom snuddat vid gränsen, gick vi in i staden igen och kryssade lite bland halvtomma gator tills vi bestämde oss för att gå upp på Djed till restoran Djed. Djed är en kulle eller snarare Kostajnicas ”Hausberg” och ”djed” betyder ”farfar/morfar”. Det lär växa massor av kastanjeträd där och på de andra kullarna i närheten. Ja, namnet ”Kostajnica” har med kastanj att göra och i oktober firas ”Kestenijada”, kastanjefesten, jag har upplevt den en gång.

Efter maten gick vi ner från kullen och sedan uppåt igen längs vägen mot stationen. Tåget från Volinija var punktligt och det var vi glada för. Sedan satt vi och vilade medan tåget fylldes av folk från de olika byarna och småstäderna som skulle till Zagreb för att fira fredagkväll.