Hem till Hotel Trianon

Gick just hem i mörkret längs Strada Popa Tatu. Världen känns trygg och mörk. Jag gick på det gehör som jag inte har men ändå stundtals erbjuds. Adela kom, såg ut som en ängel från underjorden, var febrig och sjuk men oändligt tålmodig och det var en sådan lycka att återse henne. Jag läste Ana Brnardićs dikt om dödens vandring genom Herăstrăuparken för henne i den lilla baren här i kvarteret och vi var glada åt hur långt dikten bär över språkgränserna. Ja, Djordje Žarković har låtit dikten förbli dikt in i svenskan. Och vi talade i långa linjer genom och över tiden som gått sedan vi sist sågs och hennes svarta ögon sken i det bleka ansiktet och jag tänkte att hon är den vackraste. Någon måste ju vara det. Och så måste hon plötsligt iväg, barnen och mannen är sjuka och egentligen hon också, fast hon drack tappert av vinet.

Efteråt satt jag kvar en stund och undrade lite över var jag var och över mysterierna som hopar sig. Sedan gick jag ut på den regnvåta gatan och gick genom svagt belysta kvarter på måfå ”hemåt” mot Hotel Trianon – detta namn! – och fann det utan att veta hur. Ibland hittar fötterna hem av sig själva. Så går man genom natten och Rumänien får förbli sin hemlighet.

1. IMG_3981

2. IMG_3982

3. IMG_3983

4. IMG_3984

5. IMG_3985

Läs mer

Bukarest – ett överdådigt mysterium

Dagen har varit så proppfull och förtätad att jag just nu inte kan plocka ut något enda enskilt minne utan hjälp. Allt sitter ihopflätat med allt med både hårda och burriga knutar som telefontrådarna verkar göra i vissa kvarter. Och Bukarest är ett skönt och överdådigt mysterium med plötsligt och lömskt uppdykande halkiga håligheter – inte bara under Ceaușescus förfärande mardrömsfantasi till palats. Jag stöder mig inför natten på några bilder från ”Caru’ cu bere” – Ölkärran. Här vet jag att jag har varit.

1. IMG_3920

2. IMG_3921

3. IMG_3922

Läs mer

hemma – borta

Igår kväll gick det vilt till här, vilt som så många andra kvällar och eftermiddagar och förmiddagar. Mikis žuta minuta är nästan alltid längre än en minut och den dyker upp nästan varje gång vi kommer in efter en promenad. Promenader tröttar inte ut utan livar upp. Miki far runt som ett krushårigt streck genom lägenheten, river av överkastet, slänger ner kuddarna, rullar iväg ”ulltäcket”, hoppar från möbel till möbel, kastar bollar och tuggben i luften, fångar upp dem, kastar igen. Och så plötsligt upphör rörelsen och kvar ligger sakerna och Miki själv ligger utslängd som en tappad ullkudde.

1. IMG_3892

Så ser en sida av vardagen ut och imorgon och några dagar framåt kommer den sidan inte att finnas för mig. Miki åker inte med till Bukarest, han ska bo tryggt hos Vesna och det blir hon som får uppleva kalabaliken. Och jag flyger först till Warszawa, eftersom man tydligen nästan alltid ska ta omvägar när man flyger, fast Warszawa är kanske rätt måttfullt som omväg. Det hade kunnat vara Paris eller Istanbul. Men lite konstigt är det väl ändå att det inte går att flyga direkt från Zagreb till Bukarest? Fast det är sant, Rumänien är inte särskilt närvarande i Zagrebs blickfång. Man intresserar sig – lite motvilligt – för sina grannländer och man blickar mot Tyskland och Österrike och det som man lite slarvigt kan kalla för ”västvärlden”…

Läs mer

Och efter allt detta – till Rumänien!

Under sensommaren har Miki och jag färdats hit och dit genom Kroatien och jag har nog sett mer av landet än någonsin förut. Vi har rest på egen hand, tillsammans med Vesna många gånger, och med Nilla har vi också gjort en hel del turer och ett par med Toma och några till. Vi har varit i Našice i Mikis slavonska hemtrakter, i Desinić och Klanjec i Zagorje. Och vi har varit på många ställen vid Kvarnerbukten: Jadranovo, Crikvenica, Bakar – det förtrollade Bakar, i Kastav, mitt kanske framtida hem, och i Hreljin. I Istrien på berget Učka. Och i Samobor, här strax intill. Och sedan alla färderna ner genom Centralkroatien: genom Turopolje, till Sisak, till Karlovac och till Hrvatska Kostajnica. Jag har säkert glömt något, men denna vimlande mängd av platser, sinsemellan så väldigt olika platser, tapetserar ännu mina drömmar.

1.IMG_3885

Men nu ska jag om någon dag ge mig av till ett land där jag aldrig varit förr. Resan går till Rumänien och närmare bestämt till den oöverskådligt stora staden Bukarest. Jag förbereder mig genom att läsa dikten ”Flanören” av den kroatiska poeten Ana Brnardić (i översättning av Djordje Žarković). Den handlar om den stora parken vid sjön strax intill platsen där jag ska bo.

Flanören
I Herăstrăuparken promenerar Döden
underskön, sorglös till sinnes
vit, överdådig
Himlen är öppen, den når
djupt ner i det förflutna

Jag sitter på en bänk omfamnad av sly
Ryggrad, en i barndomen bortryckt stjälk
Rösterna dämpas
Fåglarna gräver sig ner i marken
Sjön bakom mig en mustig soppa av alger
Ju mindre kropp, desto lättare tar den sig
genom nålsögat

Läs mer