Ett vykort

15/9 -2014

Det är inte ofta jag får vykort numera och jag tittar extra noga på de få jag får. Jag antar att de flesta av er inte heller hittar vykort i brevlådan mer än kanske högst ett par gånger om året.

Härom dagen kom ett särskilt fint:


nedtill står det egentligen Faakersee men det kan vi inte se här

Jag läser lite på baksidan:

Ganz so hübsch verschlafen ist es bei uns in Bad St. Leonhard zwar nicht, aber Erinnerungen an dieses typische ländliche Österreich meiner Kindheit weckt es schon.

Texten talar samma språk som bilden och båda passar in i den här speciella vykortssällsyntheten och de minner om en tid som nyss var här, men nu är nästan helt försvunnen.

Regn – floder

14/9 -2014

Våldsamma regn har fallit här och i förrgår fick jag ett mail som innehöll bland annat de här raderna:

Regnet håller sig innanför den slovenska gränsen. Idag kommer enorma 67 mm i Ljubljana, bara 33 hos er. Men det mesta av vattnet härifrån måste till Svarta Havet, förbi er, genom Kroatien. Vi får hoppas på det bästa.

1792  flyttade Sava sin bana från att ha slingrat runt kullarna på Krško polje till en rak sträcka flera kilometer från det ursprungliga loppet rätt över slätten. Brežice (Rann på tyska) har sitt namn efter strandkullarna ”bregci”. Sava rann utmed staden och slottet och varje hus hade en brygga med en båt nedanför vid Savas strand. En stor by, Posavje, som låg på andra sidan Sava försvann över en natt vid den stora översvämningen.


Rhain är alltså Rann/Brežice och Sau är Sava

Brežice är en liten stad som ligger på andra sidan den slovenska gränsen kanske en halvtimme härifrån med bil. På sätt och vis kan man se den som en nordlig förstad till Zagreb. Jag tror inte ni kan förstå den hisnande känsla bilden här ovanför ger mig. Jag har gått på Brežices gator och runt stadens slott och ingenstans där finns någon flod eller något annat vattendrag och inga branter. Floden eller floderna flyter ett stycke utanför.

Och nu till Sava här i Zagreb: Jag har inte varit nere vid floden på två veckor då jag gick längs nasip (flodbanken) i hetta och sol. Hur ser det ut där idag?

PS Översvämningsnyheter från Slovenien. I det nästnedersta klippet kan man se Kostanjevica – där jag var för lite mer än ett år sedan – i floden Krkas våld och Krka rinner in i Sava och Sava har vi här.

Kjell Westö i Dvorana Müller

13/9 -2014

Det skulle visa sig att årets Festival svjetske književnosti (Världslitteraturfestival) för mig kulminerade med Kjell Westös framträdande på Kino Europa. Ja, det var den sista programpunkten, så detta går att veta nu.


den här bilden är jag faktiskt lite stolt över

Han är här med anledning av den kroatiska översättningen av romanen Hägring 38Privid 1938 (översättare Željka Černok). Och denna kväll ställde förlaget Frakturas chef Seid Serdarević frågor till honom i den behagliga salen med fåtöljer, Dvorana Müller, som befinner sig en trappa upp på Kino Europa. Serdarević ställde långa, slingriga, digressiva frågor på kroatiska som Westö fick sig serverade i engelsk översättning i ena örat. Ibland blev frågebatteriet för våmligt och Westö värjde sig och sa till exempel: ”Jag svarar först på den sista frågan, för den kommer jag ihåg.”

Nå, trots denna lilla komplikation flöt samtalet på fint och intressant. Westö beskrev sig själv i början av författarskapet som en ganska mansorienterad författare med fokus på pojkars och mäns inbördes strider och ganska tunt tecknade kvinnliga romangestalter. Han sa att han fick kritik för detta och att han tagit till sig kritiken och lagt allt mer kraft på de kvinnliga figurerna i sina berättelser. Och att den kvinnliga huvudpersonen i Hägring 38, Matilda Wiik, nog är hans hittills mest utmejslade gestalt.

En stund talade Westö och Serdarević om det finska inbördeskriget och Westö berättar att han blivit mer och mer intresserad av den generation som fick sin ungdom styckad av detta krig. Serdarević försökte föra in jämförelser med krig på Balkan, men Westö sa att han hade för ytliga kunskaper om Balkan för att kunna jämföra.

Westö som Helsingsforsskildrare kommer upp som tema – han är en av de stora i vår tid – och Westö skrattar lite och säger att det egentligen är ganska konstigt att han blivit just detta, han som är den förste i sin familj som fötts i Helsingfors och då dessutom i en förort som kändes rätt avlägsen från själva staden. Han berättar att han som ung blev intresserad av historia och mer specifikt av denna stads historia, så han började samla böcker om Helsingfors, men inte bara böcker utan också telefonkataloger och annat i den stilen.

Serdarević och Westö gör några jämförelser mellan Zagreb och Helsingfors och de säger något om hur små städerna var ännu i mitten av 1800-talet och att de sedan båda plötsligt vuxit sig till något som liknar storstäder. Westö gör sedan en snabb jämförelse mellan nordiska huvudstäder: Helsingfors och Oslo är lite råa hamnstäder och dessutom relativt nya som städer medan Köpenhamn och Stockholm har en lång historia och lagrar att vila på.

Och så kommer de tillbaka till romanen Hägring 38 och valet av årtal. Westö funderar högt över varför det blev 1938 och inte 1939 och kommer fram till att 1939 hade bundit romanen till kriget på ett annat sätt och att året 1938 gav honom utrymme för att låta de olika vägarna spela mot varandra (han sa inte just så, men jag minns inte hur han sa) och han kunde skildra hur många människor låtsades som om ingen fara hotade. Och han sa att han inte alls ville kritisera den här flykten in i det lilla livets vardag och fest bort från den stora hotfulla scenen. Sedan gav han en anledning till för sitt val av årtal. 1938 genomfördes en stor löptävling på en nybyggd arena i Helsingfors, en arena som var tänkt för olympiaden 1940, en olympiad som inte blev av. Nå, i alla fall var det så att det var en judisk löpare som vann den här tävlingen. Det stod helt klart att det var så, men några minuter efter skjutsades den judiske löparen ner till plats fyra i ett tillkännagivande. En skamfläck i finsk idrottshistoria, sa Westö. Men en följd av hans roman har blivit att – sjuttiofem år senare – den rätte vinnaren fått postum upprättelse.

Ganska sent kom frågan om förhållandet mellan finsk- och svensktalande i Finland. Jag hade nog tänkt att den skulle komma. Westö höll den lite ifrån sig och sa att den krävde en lång historisk tillbakablick och så gled han över till att tala om den språkliga situationen i Finland när det gäller litteratur och översättning och använde därvid sina egna böcker som exempel. Många finsktalande kan svenska även om de kanske inte använder språket i det dagliga och det betyder att om en bok ges ut på svenska och inte genast översätts till finska, så läses den på svenska och efterfrågan på den finska översättningen blir ganska liten. Det gäller alltså för översättarna att hänga hack i häl på författarna. Ofta påbörjas de finska översättningarna redan på råmanuskripten. Och sedan kan ju de svenskspråkiga författarna ofta finska på en god nivå och det gör att de gärna lägger sig i översättningsarbetet. Så att vara översättare från svenska till finska kan innebära en alldeles särskild press och Westö sa att en av hans översättare nyligen kastat in handduken.

Serdarević lyssnar men vill till sist ändå komma in på något mer brännande när det gäller förhållandet mellan de här två folken i Finland. Westö svarar då att även om nationalismen – som i många andra länder i Europa – tränger sig på också i Finland, så är den svensktalande minoriteten väl eller till och med ovanligt väl skyddad av lagen, fastän det naturligtvis finns enskilda individer som gör livet obehagligt för andra individer. Jag tittade lite åt sidan där det satt ett finskt par, men våra blickar möttes inte och jag gick ju förstås inte att identifiera för dem.

Som avslutning gavs publiken möjlighet att ställa frågor, men det momentet kom att bli lätt farsartat. En av evenemangets – och många andra evenemangs – habituéer ställde inlindad i diverse komplicerade piruetter frågan om Westö visste att finska och turkiska är besläktade språk. Det var lätt att se att Westö inte riktigt nappade på frågan men att han ändå var väldigt mån om att vara artig. Serdarević gjorde en liten manöver och så gick frågan över till en annan i publiken varvid ett slags burlesk klimax uppnåddes. En man ropade om och om igen: ”Kalevala, Kalevala – har ungrarna eller turkarna något sådant?” Efter ett ögonblicks förvirring manade Serdarević publiken till applåder för Westö, för volontärerna, för hela evenemanget och vi hälsades alla välkomna till nästa september.

≈≈≈

PS Länk till en gammal text om Drakarna över Helsingfors. Och en till.

Skev infallsvinkel på Danilo Kiš

12/9 -2014

Årets Festival svjetske književnosti (Världslitteraturfestival) har inte lyckats ta tag i mig som förra årets, dels för att annat har kommit emellan, men också för att programmet inte riktigt når förra årets nivå. Detta är sagt helt subjektivt förstås, så kanske tycker andra annat. Nå, igår gick jag i alla fall för att lyssna på programpunkten ”Dvadeset pet godina od smrti Danila Kiša” (Tjugofem år efter Danilo Kišs död)(ursäkta det hemska genitivesset). Fyra män – en litteraturprofessor från Filozofski fakultet, Zvonko Kovač, som modererade och tre författare och kännare av Kiš, Igor Štiks, Miljenko Jergović och Aleš Debeljak – skulle samtala om Danilo Kiš i ungefär en och en halv timme.


Igor Štiks, Miljenko Jergović, Aleš Debeljak och Zvonko Kovač

Med tanke på att det är en världslitteraturfestival hade jag väntat mig att det skulle finnas någon form av översättning. Översättande och tolkning brukar ju dessutom ha framskjutna platser i kulturlivet i Zagreb. Men nej, det enda språket som talades var kroatiska eller något mycket närbesläktat. Jag hade satt mig någonstans i mitten, så det gick inte att smita ut utan att det hade varit störande. Dessutom tänkte jag – varför inte? Det kan ju vara roligt att se hur mycket jag fattar.

Hur blev det då? Det blev som så ofta annars i sådana här situationer en vägg med fönster som då och då öppnas och sedan smälls igen. De talade mycket om historia, Danilo Kiš föddes 1935 i Subotica som son till en ungersktalande jude och en montenegrinska, så historien grep in hårt i hans liv. Fadern dog i koncentrationsläger. Danilo Kiš betraktas som en jugoslavisk författare och han levde i Belgrad under sitt vuxna liv, men under sitt sista årtionde levde han mest i Paris. Han dog i cancer 1989. Detta visste jag alltså tidigare. Vad sa då männen i panelen? Förutom om tiden och historien talade det mycket om Jugoslavien, jugoslavisk litteratur och också om vad det postjuslaviska i litteraturen egentligen är. Här förlorade jag mig. Vägg alltså. Aleš Debeljak talade en stund om personen Danilo Kiš, hans karisma, hans otämjbarhet. Debeljaks röst blev punktvis mycket intensiv, men jag fick inte tag i vad som var kärnan i det han sa. Sedan bollades orden ”antikommunist” och ”antistalinist” fram och tillbaka en ganska lång stund. Jag förstod det som att Kiš inte bara var antikommunist rent generellt utan att han haft vissa kontroverser med den jugoslaviska staten. Vägg igen.

När det var dags för frågestund yttrade sig först en ung man som verkade upprörd. Som jag förstod det så tyckte han att den politiska, ideologiska delen av panelens samtal hade tagit för mycket plats, att annat borde ha fått mera fokus, men vägg igen. Kanske var det jag själv som tänkte detta och kanske varder jag som hade velat att de pratat mer om författarens texter, men jag vet ju egentligen inte särskilt mycket om vad som sas, så hur kan jag önska att de skulle ha pratat om något annat?

Nu, för att inte detta ska bli bara crazy och en bunt av mina experiment med min fattningsförmåga lägger jag in en länk från The Times Literary Supplement som heter Why we need Danilo Kiš.

Piadina-intermezzo

10/9 -2014

Kväll i Zagreb. (Sen kväll med lukt? Seg kväll med lugn?) Ljum kväll och jag är på väg till Daniela på en piadina-kväll. Att jag av misstag stiger av en hållplats för tidigt gör ingenting och jag tänker att det här är kanske den sista sommarkvällen, så jag vill gå i den.

När jag kommer är allt redan igång, vinet som inhandlats på en agriturismo strax norr om Zagreb flödar och Daniela och Gianni bär fram en ström av piadine och crescioni från Cesena i Romagna. Alla utom en chilenare och jag är italiani och stämningen är så där lätt, smidig och uppsluppen som den gärna blir när den italienska själen får spelrum och kan spira och frodas – på sitt väldigt kroppsliga sätt.

Från paradisen

9/9 -2014

Nu vill jag att vi vältrar oss lite i världens skönhet igen. Se här – ännu en gång – två av min sommars platser. Den första och för mig djupast kända är Vrboska på Hvar. Jag tror mer än en av er börjar bli rätt hemma vid de här vattenspeglarna och de skönt åldrade husen.

Här kan ni också betrakta den lilla, nästan cirkelrunda ön med den mäktiga palmen och de låga, välklippta häckarna. Londi och jag passerade genom detta panorama om och om igen under de nästan två veckor då vi vistades i byn. Längst ut till höger ser ni de vita parasollerna vid vårt kafé Dalmatino, som vi skänkte kanske en timme av varje vår förmiddag. Varför byta, när man hittat det bästa?

Den andra platsen snuddade vi bara vid under hemresan från Hvar och skönheten här är av ett helt annat slag; inlandshärlighet, marker i stället för byggnader och ett obestämt stråk av något mera nordligt. Landskapet vid den iskalla floden Gacka vid den lilla, genom kriget ganska avfolkade, staden Otočac i landskapet Lika utstrålar en tidlös stillhet som inbjuder till andakt och vilande blick.

Slösar jag kanske när jag placerar de här två vyerna så nära varandra? Stjäl de av varandras skönhet? Förstärker de varandra? Eller seglar de bara förbi varandra utmed parallella banor i hemlighet vinkande med himmelsblåa vimplar?

Landet där Miklós Radnótis böcker bränns

8/9 -2014

Jag läser Gabriel Byströms bok Tystnadens triumf, en bok som beskriver den politiska kartan i dagens Ungern utifrån bland annat ett stort antal invjuer och en vad jag kan se gedigen inläsning av historiskt material.

På sidan 191 står det om ett bokbål som nynazister genomförde i Miskolc den 15 november 2013, där bland annat böcker av poeten Miklós Radnótis brändes. Den ungerske pianisten András Schiff, som för övrigt lämnat Ungern för gott på grund av den hotfulla situationen i landet (om han återvänder får han händerna avskurna har han fått veta), skriver så här om händelsen i den brittiska tidningen The Guardian:

Radnóti var en underbar lyrisk poet, en av den ungerska litteraturens giganter. Under en tvångsmarsch mot ett nazistiskt dödsläger 1944 mördades han brutalt. Varför? För att han var jude. Och polisen står bredvid utan att göra någonting.

Jag har läst Radnóti, så jag an ana att det Schiff säger här om hans diktning är sant. Ja, jag har faktiskt skrivit om Radnóti en gång här under pausträdet och kopierat två av hans dikter. I stället för att nu sätta in en länk, som kanske bara en eller två läsare skulle följa, så kopierar jag in min text från mars 2010 här:

°°°°°°°°°°°°°°°°°°

Om kvällarna läser jag nu i den tunna lilla boken Krig, död, kärlek, dikter i urval av den ungerske författaren Miklós Radnóti (ursprunligen Glatter). Hans föräldrar var ungerska judar och Miklós föddes 1909 i Budapest. Modern och hans tvillingbror dog vid förlossningen. I flera av hans dikter finns spår av denna tidiga förlust.

1935 gifte han sig med sin tonårskärlek Fanni Gyarmati och i en av bokens pärmar finns den här lilla vackra bilden av dem båda i ett snölandskap:

Radnóti blev tidigt katolik och upplevde sig som en bärare av ett europeiskt kulutrarv. Sin judiska identitet försökte han komma ifrån. Han ville vara just ungrare, men tiden gav inte någon sådan valfrihet åt en som var av judiskt ursprung. Han kom i flera arbetsläger och avrättades 1944 och begravdes sedan i en massgrav.

Det är Ove Berglund som har tolkat dikterna och det är också han som skrivit introduktionen till författarskapet. Brända Böcker Förlag har givit ut boken.

Jag läser två dikter som jag tycker mycket om:

Natt på vår gård

På himlen nymånen är smal,
liknar en skåra svalan plöjt
i vattenytan med en vinge,
och genast glömt.

Trädgården bäddade för natt,
och viveln smög sin väg,
den morska tulpanen somnade
stående på post.

Jag rör mig lätt och tänker att
hårknuten i hennes nacke är
en punkt i guld, som nickar
efter en lustig dikt.

Jag läser, dikten tar sig fram
ifrån min mun, likt andedräkt
efter en kyss, likt gräs som spirar
under fallna löv.

Jag tar med dikten till vårt hus,
hon möter, nacken vit som snö.
hårknuten, om den löses, blir
ett gyllene baner.

Natt

Hjärtat sover, och i hjärtat sover rädslan,
på väggen nära spindelnätet sover flugan,
det är tyst, i huset hörs inte ens musen,
gården sover, och på grenen sover duvan,
i kupan sover bina, och i rosen viveln,
sommaren sover i vart vetekorn, och elden
gått till ro i månen, himlens kalla skiva.
I natten smyger hösten ut att stjäla.