Blogg

Vägen efter

Dagarna i Brno rör sig i långsam kamp, alla steg är tunga. Kvällarna försöker ibland slita sig ur sorgen – vi går till vännernas vinstugor och krogar. Nätterna för oss genom alla skikt, ner i avgrunden och upp på egendomliga skimrande höjder. Allt är outsägligt och obegripligt.

Till René

Nej, vi förstod varandra aldrig, inte jag dig, inte du mig och vi plågade varandra mycket genom alla de där åren, fast ibland, ganska sällan, var vi också lyckliga. Och vi var den där allra speciellaste människan i varandras liv, om än ofta på ett förfärande sätt.

Du är nu oåterkalleligt borta och allt är för sent för ord och förklaringar, men egentligen finns det ingenting att säga. Så här var det. Inte ens du hade kunnat säga det mer kortfattat.

det som inte blir av

I torsdags gick Miki och jag med Alexandra och Federico längs Lungomare Benedetto Croce i Barcola. Solen lyste och havet låg stort och blått och på en fjärran udde blänkte Castello di Miramare vitt. Vi var glada på ett lugnt sätt och inget verkade hota.

Efteråt när jag tittade på bilden tänkte jag lite förstrött att jag skulle skicka den till vår ”familjechatt” (René, Alex, Rudolf och jag), men så gjorde jag det inte, något annat kom emellan. Jag tänkte på det igen på fredagsmorgonen, men inte heller då blev det av och sedan var det för sent, för en av oss var borta.

Strada Napoleonica

Idag upplevde Miki och jag la Strada Napoleonica tillsammans med Alessandra och Mila i det härligaste solsken. Vi gick från Prosecco och nästan fram till Obelisco di Opicina, egentligen ”mothårs” om man tänker på konventionen.

Under oss glänste havet i solen och vi såg Miramare snett uppifrån, men mitt egensinne väljer bort den bilden.

Våra samtal rörde sig tätt kring de två städerna Trieste och Rijeka/Fiume och vi undersökte deras identiteter utan att se riktigt klart och jag vet att detta kommer att ha en fortsättning och jag vet att det är en lång väg till svaren på mina frågor, kanske längre än livet.

Luften var hög och ren och vi gick och vi gick, tills vi plötsligt bestämde oss för att vända och gå hela vägen tillbaka. Miki var först lite tveksam, men så fann han sig i det märkliga programmet.

På ena sidan hade vi hela tiden havet och på den andra branta branta bergsväggar som ”glödde” svagt i solljuset.