Kleists grav

Blev plötsligt trött på aktivismen – ja, den syns väl i och för sig mer på andra ställen än just här. Jag känner en sådan leda över mig själv, när jag så där envist intar en ståndpunkt. Nej, missförstå mig nu inte: jag tycker det jag tycker, alltså att regeringen har fattat ett oklokt och destruktivt beslut om svenskundervisningen i världen, men jag är trött på att höra mig själv säga saker om detta. Så nu vill jag visa en akvarell ur Ein weites Land. Den föreställer – eller säger sig föreställa för detta är en vag bild – Kleists grav vid Dreilinden vid Wannsee.

bild

Här, alldeles invid vattnet, begick Heinrich von Kleist och Henriette Vogel ett gemensamt självmord. Man tror att det var för att hon led av en obotligt sjukdom. Theodor Fontane skriver i Wanderungen durch die Mark Brandenburg (i bandet Fünf Schlösser) om vägen till graven från en hållplats vid Grunewaldbahn, om människor som gör ett besök vid graven till ett slags söndagsnöje. Fontane skojar med ”pilgrimerna” på ett lätt och mycket fontaneaktigt sätt. Här – för den som kan tyska.

Läs mer

Ännu är det inte för sent att vända om

Igår var det stor europeisk språkdag här i Zagreb, ja, inkluderande europeisk, för japanskan var också med i det stora språkkafé som anordnades i Mala Kavana (som är större än namnet antyder). Ja, och svenskan var med, men det kändes absurt för mig att delta i detta, för samma dag nådde mig budskapet om den nya svenska regeringens beslut att dra in Svenska Institutet och därmed stödet till undervisningen i svenska och om Sverige och svensk kultur i en rad länder i världen. Så här beskrivs saken i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Nu gäller det att skriva under protestlistor, formulera texter där konsekvenserna av ett genomförande av detta beslut beskrivs. För ännu går det att backa. Ännu kan regeringen tänka om.

På facebook skrev jag ungefär så här, när jag fick veta vad som hänt eller är på väg att hända:

De här institutionerna byggdes under lång tid upp genom insatser av hög kompetens parad med ideal, idogt arbete och naturligtvis också en hel del pengar. Det man får ut om man river ned dem kommer bara att vara en bråkdel av det som satsats (jag talar inte bara om pengar). Och under överskådlig tid kommer något nytt av det här slaget med största sannolikhet inte att skapas. Uppstår något nytt kommer det att vara kombinerat med säljandet av någon produkt och den kulturella och allmänt informativa sidan kommer att reduceras till ett tunt – möjligen glansigt – omslagspapper.

Läs mer

Skriften på väggen

Förbi den här väggen går Londi och jag ofta. Det är apotekets ena vägg. Londi brukar vara väldigt långsam eller noggrann med avnosandet här, så jag måste hitta på något tidsfördriv.

bild

Jag läser väggen och anar en idrottsfantast bakom ”Za Dinamo do groba”. För Dinamo till graven. Hm. Ja, det är väl detta som är att vara fantast. ”Dinamo” är antagligen fotbollsklubben (nogometni klub) Dinamo Zagreb. Till graven. ”Generacija ’88” uttrycker väl en gruppkänsla och alla generationer är naturligtvis något alldeles särskilt, i alla fall för sig själva. Min generation till exempel…

Och kärleken har alltid sin plats på väggar, inte minst på fula betongväggar: ”Volim te jako!” – Jag älskar dig så mycket! Vem skrev detta och till vem?

Några namn: Mislav, Helena, Ante… Och så Gejša. Vad är det här? Någon tänks vara en geisha eller är det också ett namn?

Läs mer

Det här lantliga

Nu dröjer det nog ett tag innan jag kommer ut på landet igen, så jag vill titta tillbaka på en bild jag tog i byn Šćitarjevo för en dryg vecka sedan. Ja, det är under den som lämningarna efter den romerska staden Andautonia finns, men jag tycker nog ändå bäst om det som finns ovan jord och då särskilt de gamla trähusen i Turopolje-stil.

bild

Jag kan meditera länge över sådana här fönsterluckor och bjälkar och ett sådant här tak. Jag tycker om trä och jag tycker om landsbygden. Och jag tycker om porten som öppnar sig mot det stycke mark som omger kyrkan. Den ser både lättsam och välkomnande ut. Och kyrkan själv har ett fridsamt ansikte och en bra rödtoppig hatt. Lite leksaksvärld kanske, men helt verklig.

Läs mer

Osakliga kommentarer till Roy Anderssons duvfilm

Idag avslutas den stora internationella filmfestivalen här i Zagreb och igår såg jag min enda film i festivalen. Veckan som gick var helt enkelt för kompakt med arbete och nöjen, så det fanns bara plats för en film. Jag valde att se Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron och jag såg den i bästa sällskap.

Vi satt i Kino Europas stora salong och allting började med en minst halvtimmelång prisutdelning (Roy Andressons film var utanför tävlingen), som länge var charmfull men som till slut blev just lite lång.

bild kopia 2

Så blev det då dags för filmen.

Några, kanske tre saker gjorde ett speciellt intryck på mig. ”Genomsnittsbilden”: De långa smutsgråa korridorerna, de skrämmande trista möblerna och överkasten, klädernas kräks- eller snorfärg och ansiktenas osköna lite upplösta blekhet. Denna grådaskiga solkighet blev nästan till ett rus för mig. Ja, och så har ju Janica lärt mig något om de långa segdragna tagningarna (hon beskriver dem nog inte just så, men hon har fäst min uppmärksamhet på dem), så jag tittade extra på detta fenomen och såg att den i filmer annars oftast linjärt skildrade tiden fick en axel i djupled och blev större, den blev yta i stället för linje. Eller blev den kanske till och med rymd någon gång ibland?

Den andra saken – eller kanske den tredje? – var den dimension som en av huvudskådespelarna gav filmen genom sitt gnällbältesspråk. Genom Christine som är en skicklig imitatör (imitatris?) vet jag en del om detta språk. Hon brukar till exempel härma sig själv där hon gick omkring i Eskilstuna i tidiga tonår och yttrade sig om det ena och det andra. När gnällbältesmannen gång på gång sa ”Vi vill ju att folk ska ha roligt. Vi säljer skämtartiklar…” skruvades den gråa slätkammade tristessen till de roligaste och lekfullaste skrattlockar. Ja, Christine satt alltså bredvid mig, så vi blev kanske lite av en terror för dem som satt närmast. Eller så var vi en del av filmen för några. Hur vet man sådant?

Det tredje (nu säger vi att det är så här jag räknar) var den absurda känsla det gav mig att höra repliker som ”Det var roligt att höra att ni har det bra” strömma ut över Kino Europas stora fullsatta salong med full kraft fem, sex, sju, ja, kanske åtta gånger.

I ”ett obevakat ögonblick” plaskade namnet Rask ut genom filmduken. Men det är en nog annan historia. Och duvan? Jag hörde i alla fall tydligt att den presenterade sig som ”golub” från sin gren.

Läs mer