Medvedgrad

Då och då under mina vandringar på Medvednica genom åren här har jag på avstånd sett borgen Medvedgrads silhuett, men det var först idag jag kom dit. Vesna och jag hade sedan en tid haft en plan att gå dit upp och trots att den här dagen började med regn och gråhet gav vi oss av. Vi tog bilen upp till Šestine och började knata uppåt. Inom kort upphörde regnet och vädret blev vänligare. Vi följde en mjuk stig under träden, rätt mycket bok, tror jag, och vi tittade lite efter vrganj (karljohan), men egentligen inte på allvar. Vi talade om att vi tittade.

bild1-84

Det är ingen lång vandring från Šestine till Medvedgrad, så efter en dryg timme såg vi redan borgens murar alldeles ovanför oss. Det är nog den kortaste vandringen jag gjort i de här bergen, väldigt passande dagen efter en lång kväll på Simpa.

Borgen Medvedgrad (Björnborgen) byggdes på 1200-talet och förstördes på 1500-talet av två jordbävningar och under de mellanliggande århundradena intogs den aldrig av några fiender, så minns jag i alla fall att Vesna sa.

När vi nådde ingången insåg vi att det pågick något slags medeltidsfestlighet just denna dag. Det vimlade av utklädda människor.

bild2-84

Vi klättrade upp i det höga tornet och därifrån såg vi en glimt ur ett skådespel på borggården nedanför oss. En man föll omkull på stenläggningen och några ögonblick var vi inte säkra på om detta var verklighet eller teater.

bild3-84

Från tornets översta del hade vi utsikt över hela borgen, över bergen och över staden under oss. Nej, jag visar inte staden för det var lite disigt åt det hållet.

bild4-84

Vesna berättade att borgen restaurerats under Tuđman-tiden och att det då också inrättats en minnesplats för offren i ”det fosterländska kriget”. Restaureringen slutfördes aldrig och mycket av det nya vittrar nu lika mycket som det gamla.

bild5-84

I bottenvåningen av tornet finns det montrar utan något i och putsen flagnar och trappor slutar abrupt, men utsikten uppifrån är hisnande. Som avslutning åt vi en härlig bönsoppa i borgsalen.

Läs mer

Bakom domkyrkan

Sedan den där dagen för kanske fyra år sedan då jag upptäckte den stillsamma lilla världen bakom domkyrkan här i Zagreb, går jag in i den då och då och ibland visar jag den för någon, även om jag egentligen vill hemlighålla den.

bild-84

Här på bilden ser ni ett hörn av denna värld. Egentligen består den bara av det lilla område som finns mellan kyrkobyggnaden och de omgivande husen. Man går in genom en grind – jag brukar ta den till höger om kyrkan, för jag tycker att det är ingången – och så går man runt kyrkan och ut genom den andra grinden. Medsols. Ofta är det massor av människor som väller in i kyrkan eller står i klungor på platsen framför kyrkan, men mycket få går det där bakomliggande varvet. Det är liksom dolt för uppmärksamheten och det är obegripligt, tänker jag ofta. Men kanske är det nästan alltid så i världen och bland människorna att det finns vissa vägar som nästan alla följer och andra som liksom är osynliga eller som uppfattas som bisakliga. Bakom domkyrkan är en plats för eremiter och drömmare. Nästan ingen annan sätter sin fot här. Och även om jag nu sagt allt detta tror jag ändå inte att platsen kommer att stjälas av världen. Den kommer att finnas kvar som en liten svävande ö ovanför eller bredvid den brådskande sevärdheten eller verkligheten. Inga ord kan fånga den och tvinga ner den på marken.

Läs mer

Från mitt nattduksbord

Som så ofta annars läser jag nu flera böcker samtidigt. Överst bland dem ligger Plocka din dag av Horatius (oden i urval och nyöversättning av Gunnar Harding och Tore Janson) och L’espansione coloniale dei sardi nuragici av Massimo Pittau. Båda böckerna är gåvor, välkomna gåvor. Och båda kretsar kring eller snuddar då och då vid det Tyrrenska havet. Enligt Pittau är tyrrenerna desamma som nuraghebyggartidens sarder som är identiska med eller i alla fall nära besläktade med etruskerna. Namnet ”tyrren” har med torn att göra och nuragher är ju de mest tornlika tornen om man vill följa Pittaus tankegångar. Även om han kanske inte säger just så.

bild1-84

Jag går tillbaka till Horatius och gör det kanske mest självklara valet bland odena eller vad säger ni?

Fråga inte om när jag eller du skall nå vår levnads gräns.
Ingen astrologi, Leukonoë, röjer en guds beslut.
Bättre är det att lugnt finna sig i vad som skall bli ens lott.
Kanske Jupiter ger vintrar i mängd; kanske det blott blir den
som nu, stormande in mot stenig kust, krossar Tyrrhenos hav.
Var förnuftig och klok, sila ditt vin, hoppas ej mer på det
som en framtid kan ge. Timmarna går. Medan vi talas vid
har vår tid redan flytt. Plocka din dag, tro ej på ännu en.

Och där kunde jag ha stannat, men det gör jag inte för jag måste också berätta detta från boken om den forntida sardiska expansionen innan jag lämnar er för ikväll (en kväll som kan vara den sista). Från en liten utläggning om mufflonfåret på Sardinien och i Algeriet hoppar han till Vintergatan. Den heter ju något med ”mjölk” på många språk, men på sardiska och berberspråk heter den något som motsvarar Halmvägen – det är kanske det starka solljuset som gör att bilden av halmen kan få lysa så! På en variant av sardiska blir det bia dessa bádza. Välkomna in i min trassliga tankevärld! Eller: Frid!

bild2-84

Läs mer

Hälsning från er meteorolog

Det är när det är dåligt väder som man talar om vädret, ty att tala om vädret är en mer eller mindre väl dold önskan om bättre väder. Vi har haft gråtrist eller gråttrist väder här i Zagreb i minst en vecka nu, tror jag. Minnet blir också sämre av det gråa. Och bär man på en tomhet, så blir tomheten ännu tommare när himlen är bortglömd bakom molnen. De dagar som inte varit jämngrå har varit randiga, men randiga på ett speciellt sätt: breda gråa stråk och någon gång väldigt sällan en tunn tunn blå rand med lite guldstänk. Varje gång, vilket som sagt inte är ofta, som det blåa tittar fram, fylls jag av ett litet skört hopp som efter en sådan där alltför kort stund bryts sönder i och av gråhet.

Härom dagen, när jag var i stan, kom den vackra randen oväntat fram. Jag gick längs Ilica fram mot Trg bana Jelačića och skyndade mig då att ta några bilder på blåheten, för att efteråt kunna tro att den funnits. På den tredje bilden, som visar det hörn av Trg, som vetter upp mot Radićeva, ser vi redan molnet blåsa upp sig. Och ni vet inte hur fort det gick innan allt var gråtäppt på nytt.

bild1-80

bild2-80

bild3-80

Läs mer

Omkring te

Jag tror jag berättat om den märkliga kedja av händelser som förde mig till Živi Atelje och de kinesiska teceremonierna där, så jag vill inte göra det igen. I stark förkortning kan jag bara säga att jag träffade Felix på tåget till Ljubljana någon gång i början av sommaren och hon berättade då om sitt liv i Kina och om resorna till Kroatien och att hon numera är i Zagreb flera månader om året för att inspirera till kinesiskt tedrickarliv. Runt om teet finns poesi och musik eller någon annan konstart och alla som kommer dit får ta med sig vad de vill: en dikt, några danssteg, ett te, en vän eller flera. Živi Atelje, den levande ateljén, är en levande ateljé. Hit kommer konstnärer, flyktingar, gamla, unga, bofasta, vagabonder, ja, människor – och igår kväll var också hunden Štef där. Och gårkvällens människor var ifrån länder som Iran, Syrien, Irak, Turkiet, Afganistan och Kosovo, förutom härifrån Kroatien då.

Teceremonin började som vanligt med att de små tunnskaliga kopparna och teet tvättades. Och så kom upphällandet som kan bränna fingrarna på den som häller, särskilt på oskickliga hällare. Alla som kommer får pröva – om de vill. Jag har inte prövat ännu, eftersom jag är lite fumlig, men min stund kommer väl också. Saša, som är sonen till den skulptris, vars ateljé detta en gång var, berättade på ett vackert sätt om ordet ”te” och dess etymologi, så vackert att det egentligen inte spelar någon roll om det är helt sant eller inte, men kanske är det helt sant. Teet föddes för mycket länge sedan i Kina och teet hade eller fick tidigt två namnvarianter, en nordligare och mer kontinental som liknar det kroatiska ordet ”čaj” och en sydligare och mer marin som liknar det svenska ordet ”te”. De språk vars länder har fått teet landvägen – via Sidenvägen kanske – har namn på drycken som liknar ”čaj” och de språk vars länder har fått teet fört till sig över havet har namn som påminner om ”te”.

En av dem som hällde upp te under kvällen var en ung afgan. Han var mycket skicklig redan från början, fastän män i Afghanistan inte brukar utföra denna syssla.Under kvällen läste han också upp en dikt han själv skrivit på dari. Det var bara den unga iranskan som förstod, men han förklarade den sedan på engelska; det var en kärleksdikt fick vi veta och han berättade också hur lång tid det hade tagit för honom att sätta ihop den.

bild-80

Mitt liv har sedan någon gång i juni denna nya underström, där nya vatten sveper över reven och klippformationerna i botten av min själ. En gång drack vi också just klipp-te där i ateljén, minns jag. Och jag förstår nu att det är tiden på Sardinien som gör att jag tänker så här undervattniskt. Sommaren har varit mycket rik.

Läs mer