Blogg

För några veckor sedan såg jag en bild av en ung kvinna ur den israeliska gisslan. Anletsdragen var i det närmaste utplånade av smärta och fasa. Plågoandarna hade skickat hennes familj en video. Bilden var hämtad ur denna video. Under bilden fanns en text som anklagade Netanyahu och den israeliska staten för att inte göra något för gisslan och texten frågade om det inte äntligen var dags för en fångutväxling. Från olika håll i världen kom anklagelser mot den israeliska staten för att inte bry sig om gisslan och för att inte vilja göra en fångutväxling.

Massakern den sjunde oktober 2023 planerades och leddes av Yahya Sinwar, även kallad ”Slaktaren från Khan Yunis” för att han med sina egna händer mördat flera män, israeler och palestinier. Yahya Sinwar satt länge fängslad för sina brott men frigavs vid en fångutväxling. Kanske hade den blodiga massakern aldrig skett om Sinwar – och med honom många andra palestinska terrorister – inte blivit utsläppta ur fängelset. Som vanligt vid sådana här utväxlingar byttes en eller ett fåtal israeler mot hundratals palestinier av vilka inte så få var terrorister. (Det går att utläsa något av dessa proportioner.)

Och i dessa dagar talar man från en rad håll förhoppningsfullt om en fångutväxling. Men är en sådan verkligen hoppingivande? Kommer Hamas i så fall att släppa alla de överlevande i gisslan? Många tvivlar. Och vad kommer att hända när på nytt ett tusental terrorister släpps ut ur fängelserna?

Och vad är det som gör det möjligt att anklaga Israel för att alla i gisslan inte fått komma ut ur sina tortyrkamrar? Vad är det som gör att så lite av skulden läggs på förövarna, på mördarna, våldtäktsmännen och tortyrmästarna?

Kanske är det inte så många som minns eller vill minnas att det före Putin-rysslands inledning av den ondskefulla ”specialoperationen” den 24 februari 2022 ansågs som suspekt eller till och med ”fascistiskt” att stödja Ukrainas sak. Jag minns. Nu ser det annorlunda ut och det är mycket få som tycker att Putin-ryssland är något man kan stödja. Den civiliserade världen har så småningom ställt sig på Ukrainas sida, inte alla med samma övertygelse, men ändå.

Den 7 oktober 2023 begicks ett fruktansvärt brott mot människor i Israel. Brottet genomfördes av terroristorganisationen Hamas och dess medlöpare. För en kort stund verkade det som om världen skulle ställa sig på offrens sida, men mycket snart fylldes världens gator och torg av skränande folkhopar som valde förövarnas sida. Sedan följde en flodvåg genom länder, regeringar, människorättsorganisationer och bland kyrkliga och sekulära ledare. Denna våg vände sin vrede mot Israel för att Israel försvarade sig mot terrorister. Man jonglerade med ord som ”proportionalitet” och ”sionism” och gjorde dem till kastvapen och man lät mobben skräna om ”intifada”. Och mest av allt använde man sig av civilbefolkningen i Gaza. Israels ledare släpades inför internationella domenheter och dömdes skyldiga till folkmord. Allt detta medan terroristerna med stöd av diverse urspårade organisationer fortsätter att fostra barnen i Gaza till hat mot judarna, till att vilja utrota dem. Många i världen känner till att Hamas och deras gelikar har som mål att ”skrapa bort” judarna från jordens yta, men tanken på detta stöts på ett obegripligt sätt hela tiden bort genom en mekanism vars rätta namn inte kan vara något annat än antisemitism. För långt före medkänslan med Gazas barn – som man offrar – kommer hatet mot judarna och deras önskan att leva i sitt land. Om inte det hatet funnits hade många nog kunnat se klarare på vad man utsätter Gazas barn för. Man hade inte velat att de skulle växa upp till att hata och skjuta ihjäl, man hade inte kunnat tänka sig att låta något barn springa ut med ett sådant där bälte om livet, ni vet det som självmordsbombare bär.