Är jag nu skogar och parker?

Våren är överallt, längs gatorna, i parkerna och träden. Solen dränker in allt i sitt ljusspel och himlen är evighetsblå, även om värmen just idag vilar på hanen. Det får den. Jag går där jag går och jag ser den strålande prakten sida vid sida med den spröda skönheten, jag ser hundarna leka på ”livada” (ängen, som mera heter än är en äng) och jag viskar ”Londi” inåt djupen i mig själv. Är jag nu skogar och parker, platsen under fönstret i balkongrummet? Har jag nått dit?

bild-73

Läs mer

Tillägg till den sista anteckningen

Nej, jag måste lägga ett och annat till den där anteckningen som kom till i hast någon gång under förkvällen, dagen innan Londi dog. Den har så många luckor som jag vet något om. Så – här är först texten igen:

Eftermiddagen slog runt och jag visste inte vad. Plötsligt var Londi och jag utanför Simpa i skymningen och Ron kom utstörtande med ett stort ben i munnen. Londi fick för sig att det var till henne och försökte ta det. Ron högg till – så såg det i alla fall ut för mig – och jag fick panik och skrek högt. Ut kom ”Bager” (jag vet inte om jag missförstått namnet) och stirrade först hit och dit. Sedan bjöd han in mig och Londi på gulasch som han just höll på att koka i ett hörn av baren. Jag sa ”nej!” eller skrek. Londi hade ju blivit biten, fast hon såg egentligen inte biten ut och det var hon som drog inåt baren. Jag gav med mig och fick min portion och räckte ner lite bitar åt Londi. Efter en stund hade jag också en öl, Marijan beställde den åt mig. Eftermiddagen blev till kväll, alla hade något att säga om mig eller Londi.

Det som inte står är att jag tappade greppet om Londis koppel just när Ron rusade ut. Om jag inte hade gjort det… Ja, och det var inte bara jag som skrek när Ron högg (eller vad han gjorde), Londi skrek också högt och smärtfyllt. Vad hände egentligen där? Bröts benet redan då? Men hon kunde ju gå efteråt och drog in mot Simpa med rätt stor kraft. Jag minns att jag en kort stund stirrade på marken där det hemska hade hänt. Sedan inne i barens uterum var hon livlig och försökte snappa åt sig köttbitar ur Bagers gryta. Jag kände hela tiden oro, men kunde inte riktigt förstå vad det var, allt verkade liksom bra igen, fast ändå inte. Vi åt gulasch både Londi och jag och nu minns jag att Marijan beställde en öl till till mig och sig själv och att han försökte klappa Londi men att hon vek undan, fast hon var ju inte alltid så lättklappad som gammal, så det kanske inte var något tecken på något. Men jag vet ju att hon gillade Marijan. Och han henne. Ja.

Och när jag kom hem från Babylon sedan, så låg Londi bredvid pallen i vardagsrummet/tomrummet och kunde inte resa sig. Jag vet att jag försökte få upp henne på benen, men hon kved. Till slut försökte jag dra ut henne på trappavsatsen på en mattorna, men jag fick ge upp och jag tänkte att hon ju hade varit ute och kissat strax innan jag gav mig iväg och att hon kanske skulle känna sig bättre om hon fick vila över natten. Men natten blev orolig, ingen av oss sov mer än ryckvis och ibland låg jag på mattan bredvid henne. Nej, nu orkar jag inte säga mer om det här…

Och idag har jag då slutligen torkat bort de små blodfläckarna på golvet under fönstret i balkongrummet. Jag behöll dem så länge för att jag trodde att jag skulle kunna utläsa något ur dem. Det kunde jag inte. Men svårt var det att fatta beslutet om att torka bort dem. Nu är de borta.

Utan anledning visar jag nu en bild från Kaptol från härom kvällen.

bild-72

Läs mer

Den sista anteckningen

Så har jag då äntligen vågat titta på anteckningen jag gjorde kvällen innan Londi lämnade mig för alltid. Den fick ligga i över tre månader, innan jag orkade samla mig för att öppna den, där den låg på datorns skrivbord under rubriken ”Kaos”. Ja, det är bara några slarvigt nedkritslade rader, men ändå på något vis aningsfulla och bärande en hemsk framtid inom sig. Jag läser:

Eftermiddagen slog runt och jag visste inte vad. Plötsligt var Londi och jag utanför Simpa i skymningen och Ron kom utstörtande med ett stort ben i munnen. Londi fick för sig att det var till henne och försökte ta det. Ron högg till – så såg det i alla fall ut för mig – och jag fick panik och skrek högt. Ut kom ”Bager” (jag vet inte om jag missförstått namnet) och stirrade först hit och dit. Sedan bjöd han in mig och Londi på gulasch som han just höll på att koka i ett hörn av baren. Jag sa ”nej!” eller skrek. Londi hade ju blivit biten, fast hon såg egentligen inte biten ut och det var hon som drog inåt baren. Jag gav med mig och fick min portion och räckte ner lite bitar åt Londi. Efter en stund hade jag också en öl, Marijan beställde den åt mig. Eftermiddagen blev till kväll, alla hade något att säga om mig eller Londi.

Ja, ni ser nog inte avgrunden, men jag gör det, för jag vet ju fortsättningen: Vi gick en sväng bakom (eller framför) huset och sedan in. Jag gav Londi mat och sedan åkte jag in till stan till Babylon på Kino Grič. Och några timmar senare kom jag hem och då kunde Londi inte resa sig och där började slutet. Ja, jag måste slå mig igenom den här väggen också. Och jag lägger upp en bild från månader senare för att förvilla mig själv…

bild-72

Läs mer

Under blommande träd igen

Våren är här, kanske sedan veckor, jag vet inte riktigt. Jag går under blommande träd igen, jag går under blommande träd den första våren utan Londi.

bild-72

Det är lika vackert som förra året och de andra åren som finns hopade i mitt minne där före det. Och jag sörjer över att inte få dela detta med min vän Londi. Hon hade ju förstått så mycket om alla de här lukterna, som virvlar omkring under solen. Hon hade förstått att glädja sig över saker jag inte märker och tillsammans hade vi varit så mycket.

Egentligen är det nästan sommar, över tjugo grader om dagarna oftast. Det blir säkert bakslag snart men det är något jag inte kan bry mig om. Och jag är glad trots sorgen. Jag gör små resor, träffar vänner, går på festivaler och sitter på kaféer och barer. Och jag minns. Och jag vet mycket tydligt att det nu har gått över tre månader sedan Londi dog.

Läs mer

Vidare genom sorgens tredje månad

Nyss dammsög jag lägenheten för första gången efter Londis död. Medan jag höll på blev det allt klarare för mig varför jag hade väntat så länge, att jag inte hade kunnat göra det en dag tidigare. Det är så att golvytorna här var Londis. Under sitt sista år klättrade hon inte längre upp på sängen eller soffan. Och nu liksom ”bockade” jag ”av” Londis hem steg för steg. Sorgen vällde över mig våldsammare än på länge. Jag hittade en ulltuss under den ena mattan, en av Londis mattor från Tepih-Land. Jag såg på den lilla gröna lampan som jag köpt på Hrelić med Toma efter Londis död. Jag försökte undvika att se på den röda filten som hon hade som huvudgärd i dödsögonblicket.

bild-72

Dammsugarens brummande kastade mig tillbaka till tiden när Londi ännu levde här med mig. Gång på gång fick jag för mig att hon låg i det där hörnet, där hon brukade ligga medan jag städade, ja, tills det var dags att städa hörnet – då låg hon i hallen eller badrummet, tröstad med någon gotta. För hon tyckte ju inte om städning och dammsugarbrum och -blås.

Till sist hade jag tänkt torka golven, men det gick inte. Det finns några fläckar vid pallen, där jag hittade henne sent den där kvällen före den dag som kom att bli hennes sista och det finns något som jag tror är en liten blodfläck på golvet under fönstret i balkongrummet och jag har ännu inte kunnat läsa vad de fläckarna vill säga mig. Därför måste de vara kvar en tid till.

Läs mer