En och annan har börjat tala om årets Nobelpris i litteratur. Jag tittar lite på listorna som föreslås, några namn känner jag igen, någon har jag läst, men ingenstans i listorna finner jag min författare. Hon har skrivit den bästa boken jag läst av en nu levande och skrivande författare, kanske till och med den bästa boken av alla jag läst. Hon heter Nora Ikstena och två böcker av henne finns i svensk översättning från lettiskan, men översättaren är nu död, Juris Kronbergs är död. Vem ska axla hans mantel? Vem kan översätta från lettiska till svenska på ett sätt som skulle göra Ikstenas texter rättvisa? Men man kan förstås läsa henne på andra språk. Jag ser att det finns översättningar till engelska och italienska till exempel. Men vi behöver en översättare till svenska ändå. Vem är den översättaren?
För att ge en inblick i hur Nora Ikstena skriver visar jag här nedanför min recension av hennes bok ”Modersmjölken”, denna makalösa bok som står mild och stark mitt i all grymhet och ondska.
Det händer numera nästan aldrig att jag läser en nyskriven roman som jag känner mig säker på att den kommer att stå sig genom decennier och kanske århundraden, en roman som jag litar på att den kommer att bli en klassiker, men nu står jag inför en sådan eller ligger bredvid den och läser den för nionde gången i rad. Det är Nora Ikstenas ”Modersmjölken” jag läser. För kanske tolv år sedan läste hennes första roman, ”Livets fest”, och ”Modersmjölken” är hennes senaste. Jag vet inget om de mellanliggande romanerna men jag känner tydligt banden mellan dessa två. I bådas mitt finns en dotter och en mor och i båda är en bärande linje den starka svåra förbindelsen mellan dessa två och genom allt ljuder ett slags bakgrundssång om att vi inte ska döma varandra eftersom vi fått så olika bördor att bära eller att misslyckas med att bära. Och liv och död, födelse och död ligger tätt intill varandra. I ”Livets fest” läser vi: ”Det som är dött må leva, det som lever må dö.” Och i ”Modersmjölken” finns rader som: ”Liv är död och död är liv. Att födas är att dö, att dö är att födas.” Och människofostret finns avbildad som liten vit groende böna i båda romanerna. Och någonstans flyter i var och en av dem en flod vars vatten om sommaren är varmt som mjölk.
Runt de två huvudpersonerna i ”Modersmjölken” finns mormor, styvmorfar och Jesse – en kvinna som burit mycket olycka men ändå bär tröst till andra – och några till. Platserna är till största delen Riga och en by på den lettiska landsbygden och tiden sträcker sig från moderns födelse 1944 – fast då och då dyker det upp minnen från en tid när Lettland var ett eget land – till den dagen då Lettland på nytt blir fritt.
Två röster som byter av varandra talar genom hela boken: Vartannat kapitel är moderns, vartannat dotterns. Ingen av dem får något namn i boken. Modern vet tidigt att hon vill bli läkare: ”Det var min fars fysiska plågor som fick mig att vilja bli läkare.” Fadern gick under efter en lång vistelse i ett sovjetiskt arbetsläger. Modern växte upp mycket älskad av sin mor och sin styvfar, men något tar redan tidigt ifrån henne glädjen, kanske är det dubbellivet i diktaturen, kanske är det något i henne själv. När hennes dotter föds lämnar hon henne till mormodern för hon känner att hennes mjölk skulle vara bitter och till skada för barnet. Mormodern klarar den lillas liv och modern kommer sedan tillbaka, men hon kommer för alltid att vara en främling, en älskad främling, en främling som sörjer över sitt främlingskap. Hon arbetar hårt med sina studier och blir med tiden en mycket skicklig gynekolog, men hon relegeras från forskarutbildningen i Leningrad för att hon är för rakryggad och uppriktig. Dottern lever med sina morföräldrar som hon älskar högt och känner sig beskyddad av. Så småningom lär hon sig att tala på ett sätt i skolan och på ett sätt hemma. Hon plågas av det men livskraften i henne är stor och hon orkar. Modern förvisas efter fördrivningen från forskningsinstitutet i Leningrad till en by utanför Riga där hon snart blir mycket aktad och omtyckt av patienterna, däremot inte av chefen. Till dotterns sorg tar modern henne med sig till byn och flickan skiljs från morföräldrarna som hon nu bara kan hälsa på om helgerna.
Livet i det lilla huset på landet beskrivs som både idylliskt och sorgtyngt. Trädgården är vacker med gamla äppel- och päronträd, en hund bosätter sig hos dem, byskolan och läkarmottagningen är strax intill och det ser ut som om livet hade kunnat bli ganska bra, men modern plågas av sina demoner och det blir flickan som får ta hand om både henne och hushållet. På nätterna sitter modern uppe och röker och dricker kaffe och testar mediciner på sig själv och försöker fördriva sin oro med lugnande tabletter. Gång efter annan överskrider hon en gräns och dottern räddar om och om igen hennes liv. Om somrarna är det ibland mycket vackert och de badar i floden vars vatten är varmt som mjölk. Men modern drömmer om Mjölkvägen bortom livet, där hon en gång ska vandra fri från falskheten och förtrycket.
Åren går och dottern måste så en höst lämna byn för att gå i skolan i stan. För henne är detta till både glädje och sorg, för modern är det bara till sorg, även om hon sedan några år får stöd av Jesse, en kvinna som ser ut som en man och som modern inte kunnat hjälpa med hormonterapi eftersom hon efter sina ”felsteg” är avskuren från sådana möjligheter. Men Jesse är henne för alltid tacksam för att hon velat försöka, så hon kommer varje dag för att ge henne praktisk hjälp och lite mod. Dottern flyttar hem till morföräldrarna igen och kommer bara på besök när hon har tid. Modern tappar taget om livet och förlorar arbetet och ligger bara i sin säng och röker och dricker kaffe och tar tabletter. Jesse hittar ett arbete åt henne och de binder tillsammans ståltrådsborstar att skrapa bort rost med. Det tjänar man mer på än att vara läkare. Ett tag går det att leva så här och då och då kommer dottern och de sitter i den vackra trädgården under äppelträden och det finns värme och kärlek mellan dem. Tiden sträcks ut lite grann och påminner om evigheten och det är ibland svårt att veta varför man skulle önska sig något annat. Åtminstone kan Jesse få det att verka så. Ingen dömer någon, bördorna bärs och man hjälps åt. En mild mänsklighet regerar varsamt.
I slutet av boken börjar det hända något i landet. Nya vindar blåser och en helt annan tid närmar sig, men alla får inte uppleva denna nya tid av befrielse.
Det djupaste i den här boken är den här andningen som finns där från början till slut – detta som talar om människolivets så svåra villkor och om hur liten plats dömandet har anledning att ta, inte bara för de olika tunga bördornas skull men också för hur olika de önskningar och drömmar som finns inlagda i oss är. Detta är en bok att bosätta sig i för att lära sig om livet. Jag vet inte alls hur jag ska göra för att sluta vistas i den.
Nora Ikstena
Modersmjölken, 2020
(Mātes piens, 2015)
Översättning: Juris Kronbergs
Förlag: Tranan
