Blogg

Man har inte roligare än man kan

Den här dagen har jag ägnat åt ett misslyckat försök. Jag har en plan att åka med Miki till Trieste för att hälsa på Alex och Federico. Planer kan man ju ha. För snart fyra veckor sedan fick jag andra vaccindosen, så nu har jag inte längre något skäl att vänta med att ansöka om det där pappret (covid potvrda) som ska släppa mig över gränserna. Det är väldigt varmt och kladdigt i luften så jag sitter hellre på Simpa eller under träden i parken än sysslar med att jaga papper på labyrintiska kontor. Men idag så. HZZO heter hälsovårdsministeriet i förkortning och dit skulle jag vända mig hade jag fått veta. Jag tog spårvagnen till Kruge där den för mig närmaste underavdelningen är belägen. Jag hittade en informationslucka och frågade en man om jag kunde få det där intyget. Han mätte mig med blicken och sa att jag måste till kontoret vid Jukićeva. Jag ville ställa en fråga till men han tittade avvisande på mig, så jag gick. Några ögonblick funderade jag på var Jukićeva kunde ligga och så kom jag på det – för länge sedan har jag trängts i de dammiga korridorerna där. Jag tog nummer 13 till Vodnikova och hoppade av där och letade mig bakåt till Jukićeva. Utanför den ena byggnaden där stod en klunga människor och jag tänkte: Där.

Jag frågade några om covid potvrda och en dam pekade på en lite slingrig kö. I dessa tider köar man utomhus och det är egentligen behagligare, även om ”behagligt” väl inte är det mest träffande ordet. Det var svårt att hitta skugga men efter en stund hade jag en ganska bra plats under ett träd.

En kvinna kom ut genom porten – nej, hon är inte med på bilden – och ropade till oss som stod där att vi som ville ha det där intyget skulle lägga våra sjukvårdskort i en låda hon hade på magen. Jag gjorde som de andra och någon sa att det skulle ta en kvart. Det var hett och en del gjorde solfjädrar av sina dokument, andra drack vatten och jag gick in på gården bakom för att undersöka om det var svalare där. Det var det kanske, men jag är inte säker på det.

Kvinnan med lådan kom ut igen och delade ut kort och intyg. En del fick inga intyg, bland dem jag, i stället fick vi telefonnummer till en avdelning som har hand om dessa intyg. Man måste nämligen beställa dem innan man kan få dem och telefontiden var förstås över för dagen. Så imorgon väntar nya äventyr…

Jag halkar in i en skräckfilm

Håller jag på att bli galen? Kanske, kanske inte. På ett slirigt internetskal halkade jag igår in i något som visade sig vara en skräckfilm, en film som gav mig onda drömmar. I filmen talar en ”vacker” och ”karismatisk”, mycket rik, ganska ung man. Han ”brinner” för någonting och han har rätt i allt han säger, det vet han, men kanske inte du… eller jag. Han har ett ”heligt” ärende rörande det han ser som de internationella läkemedelsbolagens vilseförande av oss genom de nya vaccinen. Han ”vet” att vi alla blir lurade. Att vaccinen skapar/skapat sjukdomen. Han badar i sitt makalösa vetande.

Han spänner ögonen i oss som ser på och höjer och sänker händerna för att domptera oss. Han visar sina muskler, sina utmärkta plagg och talismaner. Och han spänner ögonen i oss och säger suggestivt ”How did it start?”. Vid sin sida har han en grön planta, kanske för att verka mänsklig eller trevlig. Han talar vackert och svulstigt emot de stora företagens profit. Han är något helt annat. Han ”vet vägen”. Han har rätt i alla sina lögner, så rätt, så rätt.

Illamåendet i mig växer och jag ser allt tydligare att jag framför mig har en fulländad manipulatör. Och jag tänker att detta är det stoff som riktigt fasaväckande skräckfilmer eller mardrömmar görs av. Inte av skelett och blod eller ens av avgrunder.

Armenien berättar

Så är då dags för mig att återta min text om Armenien till mina domäner, efter att den gästspelat en tid hos Hufvudstadsbladet. Jag skrev någon gång i slutet av mars. Eller kanske under de första dagarna i april.

När jag tänker på Armenien så ser jag höga branta berg, djupa floddalar, tunga rostbruna uråldriga kyrkor och den där speciella skriften som påminner om små vågor. Men jag tänker också på folkmordet på armenierna för drygt hundra år sedan. Och jag minns Sergej Parajanovs film ”Granatäpplets färg” om den armeniske 1700-talspoeten Sajat-Nova. Eller egentligen bara början av filmen: en vitklädd pojke med vackert formade mycket mörka ögon sitter vid en vägg som kanske är blå. Han blickar ut över ett vilt bergslandskap. Ingenting händer, allt är.

Nu har jag framför mig en novellantologi som bär namnet ”Armenien berättar: Berg under bar himmel”. Boken har både ett förord, skrivet av en tidigare armenisk ambassadör i Sverige, och en inledning av en litteraturkritiker i Jerevan. Förordet talar om armenisk-svenska förbindelser och om bakgrunden till bokens tillkomst; i inledningen står det att samlingen är ”ett axplock ur den armeniska litteraturen under de senaste femtio åren” och sedan får vi ett slags översikt över författarnas förhållanden till landets olika faser: de äldres sätt att hantera det sovjetiska förtrycket, mellangenerationens erfarenheter från kriget i Karabach och de yngstas upplevelse av faderlöshet.

Antologin innehåller 26 berättelser och alla är naturligtvis inte lika bra, men de allra flesta är mycket läsvärda och de bjuder in läsaren till en i alla fall för de flesta västeuropéer okänd värld, en värld som ofta ter sig ålderdomlig även då de som skriver är mycket unga. Återkommande motiv är landskapets vilda skönhet, de små bergsbyarna, kärleken, livets hårdhet, krig, släktbandens betydelse, brädspel i skuggan av träden och minnen av folkmordet. Författarna presenteras kort före sina respektive texter.

Novellen ”Månförbannelse” av den unge Levon Shahnur handlar om unga män under ett av krigen. En nyckelscen har sin spelplats kring en djup ravin med en brusande flod på botten. De stridande befinner sig på varsin sida. Det är hett och det skjuts dag ut och dag in. På båda sidorna längtar männen efter vattnet där nere. Och så inträffar ett slags mirakel mitt inne i fasan, ingen vet hur det gick till, men man kommer fram till ett slags pakt: ”De två talade med varandra och kom överens om att vi skulle få gå ner till vattnet och bada på eftermiddagen på ojämna dagar, och fiendens soldater skulle göra samma sak jämna dagar. Ingen skulle skjuta på den andre.” Huvudpersonen bär ända från början på ett olyckligt öde eftersom månen skinit på honom som spädbarn, det säger folktron. Och när han återvänder till byn efter kriget är det inte mycket kvar av honom: ”Min hund sliter i byxtyget under mina kapade ben och vill att vi ska springa som förr.”

Mycket få av berättelserna utspelar sig i huvudstaden Jerevan. Man drömmer om att komma dit, man är på väg dit eller så känner man sig som en främling där. Nästan inget av staden beskrivs, i alla fall inget vackert. Är Jerevan kanske inte vackert? tänker jag och så letar jag på nätet och finner att gamla stan revs 1924, då Jerevan fick en ny stadsplan och blev en av Sovjetunionens modernaste städer.

Hrach Beglaryans novell är både vacker och gåtfull och handlar om ett ofött barns tankar i moderlivet. Han tänker bland annat på en av faderns barndomssynder och på att han själv nu kommer att få ta över skulden för en päronstöld. Arkaiska bilder skimrar fram i texten:

”Bäcken mumlade en lite sorgsen och drömlik visa. Alldeles intill stod en åsna med lika drömlika ögon, han var fullkomligt obekymrad. En sele med en överfull ficka på vardera sida låg över åsnans rygg. I den ena fickan fanns vilda päron och i den andra fanns det korn med en doft av åkermark och sol, som man bytt till sig mot päronen. Höstkorn är rena drömmen för en åsna.”

Levon Javakhyans berättelse ”Kirva” börjar med orden: ”Vi gick inte ut i krig, kriget kom till oss.” Den handlar om kriget i Karabach men också om vänskap mellan två gamla män, en armenier och en azerier. De bor i små byar på varsin sida av gränsen och deras vänskap är varm. Berättaren är barnbarn till armeniern. Kriget far hårt fram med människorna och rädslan är stor, men berättarens mor säger: ”Kastar någon sten på dig så svara med att kasta äpplen och granatäpplen tillbaka”. Och han tänker: ”Min mor var poetisk och lyrisk, nej än bättre; moderlig.”

Titelberättelsen är skriven av Hrant Matevosyan och den handlar om en fattig bergsby, om herdarnas hårda liv, om enkla glädjeämnen, om krig och om herden Vanni:

”Glädjen föddes ur doften av färskt bröd eller ett enda plommon, lite salt, ljuset från oljelampan. Glädjen föddes ur minnen av de goda som föll offer för kriget, men också de goda som återvänt levande. Och glädjen fanns över alla de goda som aldrig gick ut i krig, som Vanni till exempel, av släkten Karanyan. Han som haltade lite, han med det blonda håret, lite skitig och alltid med munnen full, han med det dreglande och clownlika skrattet, den halvblinda Vanni.”

Här skildras också några bybors möte med den stora staden Jerevan, de stora torgen, det nya jättehotellet, de vackra flickorna, dammet och hettan. Och sjukhuset och de främmande läkarna med sina vita rockar, guldbågade glasögon och obegripliga ord. Och hemlängtan till bergen.

I många av berättelserna talas det om djur, om får, getter, åsnor och hundar och om markens gröda. Nästan alltid befinner vi oss vi under bergslandskapets höga himlar. Och de fattiga bergsbornas liv är ofta inhöljt i en tidlös mystik och det finns också något man skulle kunna kalla schackmystik. Vi får veta att det finns fåglar som ”endast kan helas genom mysterier” – som Anush Aslibekyan säger i ”Kassandra” – och att frukternas frukt är granatäpplet. Och för att sluta ännu en cirkel här vill jag säga att vi någonstans i boken förs längs en gata som bär poeten Sajat-Novas namn.

°°

Armenien berättar: Berg under bar himmel, 2020
Förlag: Tranan

Tillbaka i det nya

Denna morgon har Miki och jag på nytt suttit på Simpas terrass. ”På nytt”, ja, för allt är helt nytt, vi är inte ”tillbaka”. Vi står i dörren till ett nytt liv, fast jag kanske ska säga ”jag”, för hur det är för Miki kan jag inte säkert veta. Jag har lärt mig mycket – som jag väl inte har någon ”nytta” av, men å andra sidan: vad är ”nytta”? – under katastrofens, hittills, största år. Jag har blivit en annan och allt som händer mig, händer för första gången. Och jag har blivit så övertydligt medveten om ovissheten i allt, att jag ibland känner mig som om jag svävar. Mitt liv har fått en märkligt stillsam lutning inåt.

Även om Hana, Miki och jag genomförde de tidigare vanliga ritualerna: jag tog upp en gotta ur handväskan och räckte den till Hana, hon tog den, sa något till Miki, han hoppade upp, och så fick han gottan av Hana – så märkte jag att hon såg lite skeptiskt på mig. Var jag kanske konstig? Nå, det måste väl vara så, när man plötsligt överskrider en gräns. Den nya vanan kommer väl så småningom att ta form och ett slags bro kommer att byggas över rämnan. Jag drack sakta mitt kaffe och både Miki och jag spanade ut över ”parken”.

Det var ganska tomt på terrassen för nu befinner vi oss långt ute på sommarens breda platå, som varken verkar ha början eller slut. Många är vid havet, staden ligger i vila, fast jag vet förstås ingenting om själva staden. Jag vet bara hur det är i det här hörnet av Sigečica, mitt perspektiv är nog ganska likt Mikis. Vi är nära marken.

Kvällshimmel över Makao

Igår kväll var Miki och jag på på Makao med Vesna. Cooltura var fullt så vi gick till den utmärkta ”gobbabaren” Makao och där fanns det plats. Vi människor drack varsin liten gemišt som på ett mirakulöst sätt kom att räcka igenom alla de fyra timmar vi satt där och Miki drack vatten. Miki var ovanligt lugn men det berodde kanske på att han hade god utsikt över gatans liv mellan ”blomkorgarna” (nej, ni ser varken blommor eller korgar, men vad kallas det ni ser?).

Vesna och jag vände och vred på de strider var och en på sitt håll utkämpat på sista tiden. Mina känner ni till – om ni alls är intresserade – och Vesnas handlar om den märkliga kamp mellan olika grupper eller folkgrupper som pågår i hennes hus. ”Det är som ett litet Kroatien eller ett Kroatien i ett nötskal”, sa hon. En bärande vägg kommer kanske att tas bort av den ena sidan och kampen är på allvar. Jag ger inga detaljer eftersom jag i livet lärt mig att när det är befogat iaktta försiktighet, i alla fall när det gäller andra. Sedan pratade vi lite om pandemin och vaccineringar och om den där brunvita hunden som attackerade Miki i parken. Den tjocka täta ”ullkragen” och kanske mina sparkande fötter lät honom komma oskadd ur det hela. Då och då tittade jag på himlen ovanför husen på andra sidan Olibska.

Den mörknade så småningom och var nästan svart när vi så småningom bröt upp.