En skyddad värld

2/10 -2014

På senare tid har Londi och jag riktat en del av våra promenader mot vägen som leder förbi de fyra gathusen i det lilla zigenska kvarteret som befinner sig några stenkast ifrån där vi bor. Jag har tänkt på och pratat om den här lilla världen förr och några av er kanske minns det. Jag har försökt förstå hur stor den är, var gränserna går och om det är möjligt att gå rakt igenom hussamlingen. Till sist tittade jag en dag på kvarteret via google maps och tog sedan en bild och satte mig och studerade den.


gatnamnen är utsuddade – tyvärr rätt klumpigt – för att det kändes för påträngande att ha dem kvar

Det finns fyra huskroppar som vetter mot en genomfartsled och tre eller kanske också fyra som vetter mot en gata av liknande format. Och där innanför står sex huslängor runt en ungefärligt trapetsformad öppen plats. Och här och där växer höga träd, enskilt eller i små dungar. Vid de övriga två sidorna av denna lilla värld finns – delvis bakom murar – höga moderna hyreshus, en samling lagerlokaler och en ganska brutal modern sjukhusbyggnad. Tänk att den ändå får vara kvar, denna lilla gammelö i modernitetshavet! Det ser dessutom nästan ut som om de breda gatorna har fått sina sträckningar bestämda av denna husgrupp eller gamla by.

Genom kartan förstod jag att vi utan svårighet kunde gå runt hela området, så de senaste dagarna har Londi och jag tagit oss runt hela rundan. Och idag gick vi där med Christine. Här är några av vyerna in mellan husen mot ”byns” hjärta:

På ett ställe vinkade en grupp människor – ett par gamla kvinnor, en yngre man och en samling barn – åt oss och vi vinkade tillbaka och stannade till lite. Längtansfullt, eller nu talar jag kanske bara om mig själv. Vad är det som gör den här världen så lockande för mig? Det här lilla formatet, det marknära och lite ålderdomliga och detta att det finns människor i alla åldrar överallt, surret av röster. Det ger en sådan där närmast arkaisk och arketypisk hemkänsla. Och någonstans längtar jag nog också alltid till landsbygden. (Nej, detta betyder inte alls att jag inte vill leva i en stad.)

Zagreb tar avsked av september

1/10 -2014

Kanske är Zagreb en septemberplats. I alla fall klär staden i septemberljuset och den blir ny på ett lite sköngammalt värmande patinerat sätt. (Jag vet att det är okotober idag, men bilderna här pekar bakåt in i den sista september.) Teglet, putsen och portarnas trä säger att här kan man bo. Ja, och den här gatan som jag börjat gå utmed lite oftare, Vlaška och/eller Stara Vlaška, jag vet inte var den ena går över i den andra, i alla fall: den här gatan har ett särsklit behag, en särskild zagrebaktighet. Tro mig och se!

PS Jag sätter in en länk från en facebook-kommentar här: (Texten är av poeten Gustav Krklec och melodin är av Arsen Dedić som också sjunger.)

I parker och trädgårdar

30/9 -2014

Vi går i parkerna och utmed trädgårdarna under förhöstens höga himmel och jag tittar lite noggrannare på katalporna igen, deras stammar, deras löv, deras ”skidor”.

Katalpan har gjort en märklig resa i vår värld. De katalpor som finns i Europa nu kommer från Nordamerika, om jag minns rätt från samma område där mangroveträsken brer ut sig. Men man har upptäckt katalpafossil i Europa som berättar att katalpan var hemma här för miljoner år sedan.

De många regnen under den gångna sommaren har gjort att bananträden vuxit sig högre än någonsin under min tid här och jag har aldrig sett bladvipporna blankare.

Även om druvorna verkar lite magra på sina ställen i år, så finns det bersåer där druva knapp får plats bredvid druva. Och klasarna är ljuvligt tunga.

Tanken dröjer sig alltid kvar vid Piazza Venezia

29/9 -2014

Innan jag släpper Trieste för den här gången, vill jag luta mig lite grann ut genom det där fönstret en gång till och andas in kvällsluften och låta blicken glida över Museo Revoltella, Piazza Venezia, kajen och havet.

Ett minne tittar in genom bussfönstret

28/9 -2014

Under hemresan från Trieste steg plötsligt det förflutna in genom bussrutan. Ja, bussen tar som ni vet numera en annan väg än tidigare och det bjöd redan på ditvägen på överraskningar. Det är cirklandet inne i Ljubljana och uppehållet där som är det nya. På vägen till Trieste överraskades jag av utsikten över floden Ljubljanica från bron, men det är ju ändå en typisk Ljubljana-vy som egentligen inte kan överraska någon annan än en halvsovande. Det jag såg nu var något mycket mer speciellt och här på bilden ser det ut som om andra också tyckte det. Varför anar jag inte. För lite drygt två år sedan spelade mina svenskstudenter Strindberg på den berömda dockteatern Lutkovno gledališče i Ljubljana innan de spelade på ZKM i Zagreb. Och genom fönstret här såg jag framsidan och en av entrédörrarna till teatern och jag såg också reastaurangen där vi lånade den rekvisita vi saknade. Tiden hoppade till men kom ner på alla fyra igen. Sådant här kan inte hända när man åker tåg, tänkte jag glatt förstrött. Fast egentligen tycker jag bättre om tåg, fortsatte tanken i huvudet.

Så här skrev jag någon dag efter den för mig så speciella händelsen i maj 2012:

Ljubljanaföreställningen ligger i det förflutna nu och vi har inga bilder, ingenting, men vi vet att det gick bättre än någon av oss vågat hoppas. Timmen före var ännu allting oro på gränsen till kaos: Skulle musiken höras, skulle ljuset lysa där vi hoppades (och visste vi vad vi hoppades?), skulle vi få ihop den sista rekvisitan (på restaurangen mitt emot hämtade vi vinflaskan och besticken), skulle scenbytena fungera, skulle alla minnas sina repliker, komma in på scenen på rätt sätt i rätt ögonblick, skulle replikerna höras till sista åskådarraden…?

Lutkovno gledališče är egentligen en dockteater men det betyder kanske främst att den känns lite extra intim och att scenen är lätt att fylla, det finns inga stora golvytor att stega omkring över, en komprimerad scen. Dessutom är akustiken utmärkt.

Efter euforin kom tröttheten och ett slags mental vilsenhet °.° ≈ °i° ≈ ‘!’

Och här är alla Strindbergsfragmenten om igen:

Fröken Julie

Fadren

Spöksonaten

Ett drömspel

Liten katekes för underklassen

Apropå Karl-Markus Gauß’ besök i Zagreb

27/9 -2014

Härom kvällen var jag på bok- och kulturkaféet Booksa här i Zagreb tillsammans med Christine för att lyssna på ett evenemang med två författare och deras översättare i centrum.

Jag var där främst för att jag ville höra den österrikiske författaren och essäisten Karl-Markus Gauß. Det är ju så att man ofta söker sig till det redan – åtminstone delvis – kända. Och Gauß har jag läst flera böcker av och dessutom har jag skrivit ett och annat om det jag läst. Och faktiskt särskilt om den bok som var i fokus denna dag, nämligen Die sterbenden Europäer, som just kommit i kroatisk översättning. På svenska gavs den ut 2008 av förlaget perenn under titeln De döende européerna i Per Nilsons översättning.


Gauß befinner sig i bildens centrum – mellan ”booksa” och ”hr”

Die sterbenden Europäer består av fem kapitel som behandlar varsin kanske utdöende europeisk folkgrupp. Av texterna ser man att Gauß är mycket noggrann i det han gör och han verkar komma människorna mycket nära. Jag läste inte kapitlen i den ordning Gauß placerat dem i boken utan jag lät mig styras av stundens nyfikenhet. Av någon anledning valde jag att skriva om gottscheetyskarna, sefarderna i Sarajevo och arumänerna. Kapitlen om sorberna i Lausitz och arbëresherna i Kalabrien skrev jag inte om (vilket förvånar mig lite), fast om sorberna har jag skrivit i andra sammanhang och arbëresherna har jag tjuvlyssnat på under resor i Syditalien. Men kanske – jaja, tyck att jag är knäpp! – ville jag skriva om just de här tre för att jag två år senare skulle flytta till Balkan?

För er som inte hörde till pausträdets läsekrets 2008 kopierar jag in utdrag ur de här tre texterna och för er två eller tre som vill läsa hela texterna finns det länkar att klicka på.

Den första rubriken jag fastnade för var ”Historiens skog – i Gottschee”. I kapitlet befinner vi oss i djupt inne i en skog i Slovenien och gottscheerna är en tysktalande folkspillra som det väl snart inte kommer att finnas något kvar av. Vi stöter på bynamn som Verderb och Verdreng, som får mig att tänka på underrubriken till scenen Walpurgisnacht i Goethes ”Faust I”: ”Harzgebirg. Gegend von Schierke und Elend.” Det är Elend jag tänker på: Verderb, Verdreng och Elend, ödets namn. Vi vandrar genom folktomma lämningar av byar; skogen har vandrat in och människorna har vandrat ut eller tvingats bort.

Jag läser att Gottschee började bebyggas på 1300-talet och att det en gång funnits 171 byar och en stad, Gottschee, här. I början av 1940-talet kallades gottscheerna ”Heim ins Reich” av Nazityskland och många av dem som ändå blev kvar föll sedan offer för en slovensk etnisk rensning, men inte alla. Några vandrar ännu omkring i skogarna här.

Karl-Markus Gauß reser noggrant hit och dit i området och fram och tillbaka genom tiderna. Vi får veta en del om habsburgarnas förtryck av gottscheerna, om de härskande adelsläkternas växlande behandling av den lilla folkgruppen. I Osttirol ska gottscheerna ha haft sitt urhem – jag tänker på Matrei in Osttirol från min ungdom. Jag läser att gottscheerna inte var några framstående soldater, men att de hade andra kvaliteter. Johann Weikhart friherre von Valvasor säger bland annat så här om dem: ”Därför ska man inte, även om deras håg inte står till vapnen utan till böckerna, förakta de goda gottscheerna och inte heller akta dem ringare än övriga invånare.”

Här finns texten i sin helhet.

°°

I texten möter vi några av de människor Gauß träffade och blev bekant med under sin vistelse i Sarajevo. Den förste är Jacob Finci, föreståndaren för den lilla kvarvarande judiska församlingen i Sarajevo – det rör sig om några hundra församlingsmedlemmar. Han berättar att staden länge var ett centrum för sefardim, de judar som 1492 fördrevs från Spanien av Ferdinand och Isabella. Staden kallades för ”Jerusalajim chico” av sina judiska invånare. Under den tid då detta lilla Jerusalem hörde till det osmanska riket rådde religionsfrihet och näringsfrihet och många judar nådde en framskjuten ställning i samhället. Språket dessa judar talade hade sina rötter i varianter av den spanska som talades i Spanien innan kastiljanskan upphöjdes till norm. Ett av flera namn för detta språk är ladino och Finci säger till Gauß att språket är ”ett levande museum över spanskan”. 1878 kom på grund av den österrikisk-ungerska ockupationen av Bosnien andra judar till Sarajevo – ashkenazim. För sefarderna blev det en märklig upplevelse att träffa judar som inte kunde spanska och ”inte behärskade de enklaste gudstjänstreglerna”, berättar Finci.

Gauß för oss senare till den gamla judiska begravningsplatsen på en bergssluttning ovanför staden. Vi tittar på namnen på gravstenarna – på de ashkenaziska stenarna finner vi namn som Farkas, Brocziner, Prohaska eller Dr Rothkopf och födelseorterna är småstäder i Ungern eller Mähren. På de sefardiska gravstenarna finns namn med helt annan klang: Kampos, Montiljo, Tolentino, Brazil-Levy och Papo. Men nu begravs knappast någon här mer, varken sefarder eller ashkenazer. Vi får veta att kriget (1992) om Sarajevo inleddes här och begravningsplatsen blev en militär stödjepunkt. En ung muslimsk studenska från Dalmatien blev det första dödsoffret i den mångetniska staden och efter kriget var det slut med det mångetniska.

Hela texten.

°°

Det andra kapitlet om arumänerna i Karl-Markus Gauß’ bok börjar så här:

”Arumänerna hade jag träffat på i gamla böcker som berättade om ett folk av fåraherdar, köpmän och stråtrövare, ett folk som förr följde karavanerna från Bysans till Venedig och avkrävde sin tribut för varje säck peppar som öppnades i Wien.”

Vi får veta att arumänerna räknas som ett av Europas äldsta folk och man antar att de kan vara ungefär en halv miljon. Under lång tid, bland annat under medeltiden, var de mycket betydelsefulla för den europeiska handeln. En viktig arumänsk knutpunkt var staden Moschopolis:

”I Moschopolis, ett av deras centra vars rester nu står och förfaller i Albanien, träffades affärsmän och resande från Serbien, Grekland, Ungern, Syrien, Venedig och Levanten, de brittiska öarna och Frankrike, och de bidrog till att göra staden med sitt tryckeri och grandiosa bibliotek berömd vida omkring.”

Arumänskan är ett romanskt språk, troligen närmast besläktad med rumänskan (jag får ur texten inte riktigt fram hur likt det är rumänskan). Det finns många namn på folkgruppen och arumäner är alltså bara ett i mängden. Den egna beteckningen är ”armâni” – eller det är i alla fall en av dem. Andra namn är ”remeri”, ”vlacher”, ”vlassi”, ”çobanë”, ”macedoneni”, ”kutzovlacher”, ”zinzarer” och ”aromuner”. De lokala dialekterna skiljer sig mycket från varandra och arumänskan saknar ett normernade skriftspråk. Under den tid då arumänerna hörde till den osmanska maktsfären kunde de, inom de ramar som sultanen givit, leva ett relativt autonomt liv med egna lagar. Nationalstaten blev början till slutet för dem, men trots förtryck och förföljelse har de aldrig själva strävat efter att grunda en egen stat. Nationalstaten är/var helt enkelt för trång för det rörliga arumänska livsmönstret med vittfarande köpmän och nomadiserade herdar som ryggrad i samhället.

Hela texten.

≈≈≈

PS Med tanke på att bokmässan i Göteborg just nu pågår och förlaget Perenn finns på plats där kan det passa in att säga att montern är A03:54 och att det med lite tur finns några exemplar av De döende européerna kvar. Säkert till ett skrämmande lågt pris dessutom.

Lilla moment 22 på Petrinjska

26/9 -2014

I förrgår fick jag då äntligen det anställningsavtal som jag hade blivit kallad att underteckna i juli, men som då visade sig inte existera. Visserligen kan jag inte upptäcka vad jag tjänar i det, men att jag tjänar framgår nog. Men nu ska vi inte vara petiga! Upp med hakan, no worries! Igår gick jag därför till Mupp (polisstationen) för andra gången den här hösten och tänkte glatt att ”nu hinner jag”! För polisen hade ju krävt att jag skulle lämna in anställningsavtalet senast den 30 september, nämligen det datum då mitt kroatiska EU-ID går ut. Jag hastade uppför trapporna till tredje våning. Ja, vi får inte glömma hur det ser ut. Det här är en korridor på tredje våning, som jag tror ganska väl illustrerar själen hos byggnaden och det som försiggår i den.

Jag behövde som omväxling och till min överraskning inte vänta särskilt länge, fast i hastigheten smet jag visst före någon. Av misstag. Jag fick en utskällning av min ”handläggare”, där det ingick någon underlighet om ”private time”. Mitt svar blev ganska snävt och jag vädrade kort min olust över att behöva slösa så mycket ”private time” i byggnaden. Efter denna lilla inledning bläddrade damen nådigt-viktigt igenom min pappershög och jag satt mittemot och tänkte på hönor och fjädrar. När det var färdigtbläddrat bedömde damen det hela som ”uredu” (vilket innebar att allt skulle vara OK) och räckte fram ett inbetalningskort på 240 kuna och så frågade hon mig om jag hade något passfoto med mig. Det hade jag inte och det sa jag. Damen ignorerade detta och sa att skulle gå ner och betala i bottenvåningen och sedan gå till utlänningsdisken på våning ett och lämna in kvitto och foto. Jag tänkte något olustigt om att ”jaja, då får jag väl gå och ta en bild då”, men då fick damen en muppidé. ”När går ert ID-kort ut?” frågade hon med myndig röst. ”Den trettionde september”, svarade jag mekaniskt väl medveten om att hon också visste detta. ”Då är ni här för tidigt, ni måste vänta till kortet gått ut. Kom hit den första oktober.”

Det är detta som är ”lilla moment 22”, ”lilla” för att det är så löjligt. Jag måste alltså vara där senast den trettionde september, men före den första oktober är det omöjligt att genomföra proceduren. Smaka på den!