Poslije uzaludnog traženja…

Jag lever i den långsamma inlärningens värld och jag tänker – särskilt om någon klagar över mig och detta – vart ska jag? Har jag bråttom? Igår köpte jag mig en barnbok i en boklåda på stationen. ”Mali junak i druge priče”, ”Den lille hjälten och andra berättelser”. Igår kväll läste jag den första, ”Jeka”, ”Ekot”. Ja, det gick, fast helt klart är väl inte allt, men det mesta. Jag iakttog mig själv under läsningen. Ibland var jag överraskande trögtänkt ibland förstod jag inte varför jag förstod. Varför var den här sekvensen så lätt att förstå? ”Poslije uzaludnog traženja…” ”Efter fruktlöst letande…”

11822960_1143715738977280_121081237392635535_o

Läs mer

Bauhausutställning i Zagreb – fria associationer kring socialism, frihet och det judisk-tyska

I lördags var jag tillsammans med några vänner på den stora Bauhausutställningen på Muzej suvremene umjetnosti i Novi Zagreb.

Jag tänker inte beskriva utställningen eller hålla något föredrag om Bauhaus (finns länk ovanför för den som vill) utan jag vill tala om något jag tänkte medan jag gick omkring i salarna där, fast först ett citat av Walter Gropius ur Bauhaus-Manifest:

Das Endziel aller bildnerischen Tätigkeit ist der Bau! […] Architekten, Bildhauer, Maler, wir alle müssen zum Handwerk zurück! […] Der Künstler ist eine Steigerung des Handwerkers.

Och så visar jag den bästa bilden jag lyckades ta under fotoförbudet. Bäst på mitt sätt.

bild1-31

Någon i min närhet tyckte att det socialistiska draget hos Bauhaus inte kom fram tillräckligt tydligt i utställningen. Jag funderade över detta. Inom utställningen såg jag en film som tog avstamp i bostadsbrist, trångboddhet och allmänt elände i husen vid de mörka smutsiga bakgårdarna i Berlin och andra städer i området. Barn lekte i smutsen bland råttor och ohyra, kvinnor slet från morgon till kväll i trånga slitna svårskötta kök och rum och män kom utmattade hem från fabrikerna, en del tog till flaskan. Sedan kom Bauhaus och bostäderna blev i ett slag både ljusare och rymligare. Och vackrare. De mörka gårdshusen revs. En ny tid strömmade in. Ljuset i filmen visade det. Min tanke rutschade iväg till Strindbergs dikt Esplanadsystemet och raden ”Här rivs för att få luft och ljus”, men jag fångade in den igen och ställde den på spåren, här byggdes ju i första hand. Jag funderade över det här med det socialistiska draget och tyckte att det visst kom fram i filmen, men att Bauhaus inte får klämmas in under rubriken socialism, det frihetliga konstnärliga lekfulla måste ges sin rymd och – luft.

Jag tittade på konstnärernas och arkitekternas namn och tänkte på hur många av dem som lät judiska. 1920-talet var en den tysk-judiska tankens och skaparkraftens guldålder. Och jag tänkte på detta att Europa förlorade sin själ när denna syntes bröts sönder i miljonmorden på kontinentens judar. Och jag tänkte på att mitt Europa egentligen har sin kärna i den tysk-judiska eller judisk-tyska enheten. Ni ska förresten få en bild till, annars kanske ni inte förstår vad jag menar (fast varför skulle den här bilden hjälpa?):

bild2-31

Im himmlischen Jerusalem står det under den märkliga guldfågeln och jag tänker på Else Lasker-Schüler, även om det nog inte är hon som skrivit just den raden. Och jag tänker att detta var den fantastiska värld som sedan för alltid krossades. Och jag sörjer den och vet att det land i Europa som står mig närmast är ett judiskt-tyskt som inte finns. Men det höll på att födas en gång.

Läs mer

Natt i Gornji grad

För lite sedan var jag med min vän Toma på en nattlig vandring i Gornji grad. Målet var vägen och vi gick runt bland de innergårdar där uppe som öppnats för evenemanget Dvorišta. Mottot var ”svako ima svoju priču”, ”var och en har sin historia”. Och olika var de, fast ändå lika. På var och en av dem spelade levande musik och alla hade de en provisoriskt inrättad bar där man till exempel kunde få ”gemišt za cenera”, ja, vin med vatten för en tia. Ni som kan tyska ser hur lustigt detta språk tittar fram ur Zagrebmålet.

Den första gården vi kom in på var den innanför eller bakom Meštrović-museet och på det viset fick vi också bese en del av museets samlingar. Vi velade först lite i baren, men så tog Toma en gin&tonic och jag en gemišt och så satte vi oss på en murkant och började inventera våra liv med lite funderingar om gin och genever inflätade där emellan. Det är så samtal lever.

1

Nästa gård hörde till någon institution, kanske en arkeologisk. Toma pekade på ett slags balkonger som tittade ner på oss från alla sidor av gården. Han kallade dem ”ganjak” och jag tänkte på det tjeckiska ordet ”pavlač” och undrade utan att säga något om det syftade på samma företeelse. Ibland glömmer jag att man kan tala.

bild2-31

Efter ännu ett glas gick vi vidare och kom in på en gård som hörde till ett privathus. Vi identifierade listigt ägaren och drack sedan just varsin ”gemišt za cenera”. Värmen låg tjock över platsen och stunden.

3

Sedan var vi någonstans som jag inte minns och till sist kom vi till en innergård som enligt Toma varit platsen för en inspelning av en känd film. Han sa säkert mer om det, men minnet sviker mig också i detta.

bild4-31

Och så kom plötsligt regnet och det yrde av vilt vatten över gården – den femte i ordningen – och husväggarna sände som kontrast ut en dallrande värme. Människorna skingrades.

Läs mer

Nordiska bilder

Sedan en liten tid är jag tillbaka i den balkanska hettan och utanför fönstret surrar cikadorna igen, men jag har varit långt borta uppe i den höga Nord. Solen sken ibland, rätt ofta kanske till och med, men kallt var det. Jag minns att någon förutspådde en öppen passage för vindar från Ishavet till Sverige denna sommar. Jag lyssnade med skräckblandad fascination till denna spådom och ja, den slog in, i alla fall till stor del. Men visst var det vackert däruppe. Och jag vill visa er något av denna skönhet. Först en bild från en ovanligt varm dag vid Eseredssjön i närheten av Ätran, där jag tillsammans med min syster Nilla bevistade en bluegrassfestival. Ja, hon hörde till sångarna på festivalen. Eferåt simmade vi i sjön nedanför festivalplatsen. Hela sjön är kantad av björkar och i en del av vikarna guppar näckrosor på vattenytan. Här ser ni Nilla mitt i sjön:

bild1-31

Och havet i Varberg besökte jag dagligen, kanska med något undantag, någon ruskdag skrämde väl bort mig. Och badade gjorde jag nästan alltid, i Djupa dräkt, Skarpe nord eller Käringhålan. Här ser ni Djupa dräkt en av de vackraste dagarna. Fast jag var på väg till Skarpe nord och tog bara bilden i förbifarten.

bild2-31

Och så levde jag livet i mina föräldrars hus på Höbacken. Det fanns vackra morgnar, när vi kunde äta frukost i trädgården också denna sommar. Inte så många, men de fanns.

bild3-31

Läs mer

The Moon takes up the wondrous tale…

När det för lite sedan var fullmåne tog jag under en nattlig runda med Londi en bild av månen mellan träden. Jag tittade inte på bilden förrän dagen därpå och då fann jag något märkligt. Mellan mig och månen hade en spegling av jordklotet smugit sig in. Landmassorna skiftade mellan grönt och gult eller ljusbrunt och världshavet, det var blått.

886008_1127319973950190_7452334352931143640_o

Och nu när jag ser på bilden igen tänker jag på några rader ur Joseph Addisons (1672-1719) dikt Hymn:

Soon as the evening shades prevail,

The Moon takes up the wondrous tale;

And nightly to the listening Earth

Repeats the story of her birth:

Läs mer