Odmarate se…

”Odmarate se…(?)” Det var i tisdags, dagen innan hösten kom och drog ett blött grått täcke över världen och sänkte temperaturen från 25 grader till åtta med ett snabbt, vasst drag. Jag satt på en bänk i solen i parken, nej, inte den här under fönstret utan i en som ligger fem minuter härifrån vid ”Patriotens hus”. Londi låg i gräset och rullade sig lite lojt och jag blundade väl lite då och då emellan tittandet.

bild kopia 2

”Ni vilar er…(?)” Det var nog ingen fråga egentligen utan en mjuk och otvungen inledning till ett samtal. Strax intill mig stod en gammal dam med händerna stödda på sin rullator. Jag medgav att jag vilade och hon tittade vänligt intresserat på mig. Snart stod det klart för henne att jag var utlänning från ett fjärran land och att min kroatiska mest var ett försök (ja, kära läsare, det är fortfarande så), men hon lät sig inte avskräckas. Efter en stund vände hon på rullatorn så att den blev till ett slags stol och satte sig på den mitt emot mig. Hon började berätta om sitt liv. Jag fick veta att hon 79 och att hennes man är några år äldre, att han varit pilot men nu är dement. Hon pekade upp mot ett grått ”socialrealistiskt” hyreshus och tillade: ”Vi har haft ett bra liv… vi har ett bra liv.” Och så sa hon att hon hade arbetat med något administrativt – jag fattade inte riktigt detaljerna där – och att de har en dotter som är mycket framgångsrik och talar alla möjliga språk. Jag berättade lite om mig och om mitt liv här. Hon gav mig lite råd för hur jag skulle kunna förbättra min kroatiska. Solen sken starkt, Londi vilade sig från rullandet, jag sa något om henne. Tiden gick med en obestämd hastighet, kanske just den rätta. Och så tyckte damen att det kunde vara dags att gå hem. Vi tackade varandra för samtalet och så gav vi oss iväg, var och en åt sitt håll och Londi med mig.

Läs mer

Đumbir – ingefära

Nyligen läste jag något om ingefära, om hur bra mot allt möjligt ont ingefära ska vara och att vi borde äta ingefära varje dag för vår hälsas skull. Jag såg också bilder av de gråguldskimrande ingefärstårna och då mindes jag sommarens đumbir på Hvar och jag mindes att ingefära är konst och levnadskonst. I huset med de lavendelfärgade fönsterluckorna i Vrboska upplevde jag tidlöshet och saga. En av dessa sagor berättar om hur Biba, husets härskarinna, under en lång förmiddag tillredde eller snarare skapade karameller och spröda flarn av ingefära och socker. Tunna tunna skivor av ingefära, socker och vatten och vatten som sedan blev till te. Biba skar, hällde, kokade, blandade, väntade och besvor elementen, tror jag. Jag minns inte alla stegen men till sist låg de bruna karamellerna och de gula flarnen tillsammans i en liten porslinsskål.

bild kopia 2

Nektar och ambrosia. Vi kände oss som grekiska gudar.

Läs mer

Och så blev det höst

Plötsligt steg hösten in och temperaturen föll med 15 grader i ett ryck och Londi och jag inrättar oss efter den nya årstiden. Jag har surkål i hönsgrytan i stället för paprika och värmen är på i lägenheten. Solenskenet finns där ofta, men i skuggan och om kvällen och natten är det kallt. Londi går ivrigare igen och orkar längre och om nätterna ligger hon allt oftare i fotändan – och ibland lite högre upp – i sängen. Det är filmfestival men jag har svårt att hinna se något. Kanske går jag på Roy Anderssons film om den existentiellt funderande duvan och detta inte bara för att vara svensk utan för att Janica gjort mig lite nyfiken. Annars lurar det stora europeiska språkkaféet om hörnet. Nästa vecka är det dags och så här, genom frågorna ”När?” ”Var?” och ”Varför?”, presenteras evenemanget:

Kada? 28. listopada 2014., od 15 do 17 sati
Gdje? Mala kavana, Trg bana Jelačića, Zagreb
Zašto? Jezični café prilika je da u prijateljskom i opuštenom okruženju obnovite i poboljšate svoje znanje stranog jezika.

Och detta är planen med anmälningar som den såg ut igår. Röda grupper är fulla. Christine och jag ska sköta svenskan och Soraia portugisiskan. Resten vet jag inte.

10665749_662728017174831_5638330935002875871_n

Läs mer

Andautonia

Under mitt första år här i Zagreb stötte jag på den romerska staden Andautonia via en text som ingick i studenternas översättningskurs. Den kroatiska versionen såg ut så här:

Andautonija

Malo selo Ščitarjevo spava na ostacima antičke Andautonije, rimskog grada koji je u prvom stoljeću našeg doba osnovan na stjecištu trgovačkih putova u dolini rijeke Save. To arheološko nalazište danas je atraktivan arheološki park otvoren za publiku koji posjetiteljima nudi šetnju rimskim ulicama ili pogled na sustav podnog grijanja u zgradi tadašnjeg javnog kupališta. Svake se godine potkraj travnja održavaju Dani Andautonije, posvećeni starorimskoj baštini, koji nude eksperimentalne arheološke radionice, rimska jela i pića, tematske igraonice za djecu koja se mogu natjecati u rimskim igrama.

Och det här är en av de svenska versioner som vi kom fram till:

Andautonia
Den lilla byn Ščitarjevo slumrar på lämningarna av det antika Andautonia, en romersk stad som grundades vid en korsning mellan handelsvägarna i floden Savas dalgång under det första århundradet av vår tideräkning. Denna arkeologiska fyndplats är idag en attraktiv arkeologisk park, öppen för allmänheten. Där kan man ta en promenad på romerska gator, eller få en inblick i golvvärmesystemet i dåtidens badhus. Varje år i slutet av april anordnar man de så kallade Andautoniadagarna som är tillägnade det romerska arvet. Festivalen erbjuder också experimentella arkeologiska verkstäder, romersk mat och dryck samt tematiska aktiviteter för barn som kan tävla i olika romerska idrotter.

(Ščitarjevo kan även skrivas och uttalas Šćitarjevo.)

Medan vi höll på med den här texten – den återkommer för övrigt vart annat år – tänkte jag alltid på Andautonia som en avlägsen plats, en plats jag inte skulle komma till. Så småningom kom jag i och för sig att upptäcka skyltar som pekar mot Ščitarjevo och Andautonija, men min föreställning om dess avlägsenhet blev kvar.

Men så i förrgår gav vi oss av dit, Draženka, Nilla, Londi och jag. Det var Draženka som körde och hon sa att hon visserligen visste att Andautonija skulle ligga i närheten, men att hon egentligen inte visste exakt var. Det var som om den gamla romerska staden doldes av tiden. Så vi kom lite fel strax efter att vi hade korsat Domovinski most som sträcker sig över Sava, men efter lite snurrande hittade vi vägen och det tog nog inte mer än en kvart innan vi som genom ett trollslag var framme.

Innan vi gick in på utgrävningsområdet, kastade vi en blick på ett vackert gammal trähus av den typ som jag sett på andra ställen i Turopolje.

bild1
tre damer – en svart – framför trähus

Men strax gick vi ut på det gröna fält där utgrävningarna fanns. En guide pekade ut gator och fundament till badhus och så berättade hon att det mesta av Andautonia, som för övrigt hade närmare 6000 invånare under de första århundradena av vår tideräkning, till största delen inte är utgrävt, utan att det mesta ännu vilar under byn Ščitarjevo. Mycket av undersökningarna av platsen har skett och sker genom ett slags radar, för man kan inte gräva under en by som lever, så man har nöjt sig med att gräva ut en äng där inga hus finns.

bild2
Draženka och Nilla läser på en skylt

Vi tre människor gick runt och läste och tittade och funderade tillsammans över hur det en gång kunde ha varit och Draženka önskade att hon för en stund hade kunnat vara en fluga på väggen i den romerska världen för att avlyssna vad människorna sa till varandra då. Londi gick omkring och nosade och då och då rullade hon sig i det sköna, gröna gräset.

bild3

Och när jag tittade ut över ängen-utgrävningsområdet tänkte jag att det här måste ha varit en plats att leva på för tvåtusen år sedan precis som det är idag. Längst borta i synfältet anade jag ett blått streck – Sava – och jag visste att gudomen Savus haft en plats i den romerska världen här.

bild4

Läs mer