Vikbodagbok III – min andaktsbok

29/8 -2014

Sedan en tid läser jag Ola Klippviks Vikbodagbok III. Jag läser den långsamt men ändå lite snabbare än vad jag i början satte upp som ideal, nämligen att läsa en sida om dagen. Jag ser ju att den är en andaktsbok för mig, en bok som man öppnar dagen med. Eftersom texten är så tät eller komprimerad, så skulle en sida för en dag räcka. Utifrån varje eller nästan varje mening kan tanken hitta utgångspunkter för en vandring. Man kan också föreställa sig boken som ett bergslandskap i förhållande till plattare länder i de konventionella kartornas värld. Tänk till exempel hur mycket större Schweiz är än platta länder som på en karta ser ut att vara av liknande storlek! På kartan brer man inte ut berg och dalar i hela dessas yta. (Så här får jag hålla på för att jag befinner mig i skydd av pausträdet.) Men vad står det då på dessa sidor, undrar man kanske. Det står att läsa om en familjs liv på en gård på Vikbolandet. Jaha, tänker någon. Eller: det handlar om människolivet, djuren och växterna, årstidernas gång, om marken och dess lutning, om färgerna, om traktorbrum och fågelsång, om händelser i den stora världen, om händelselöshet i svenskt kulturliv, om takplåt, om dieselolja, om snuva, om kärlek, om leda, om död, om läsning och skrivande… Och allt detta är sammanspunnet till den mest sinnrika väv. Och varje detalj är utmejslad med största precision – ingen prick på nyckelpigans rygg saknas.

Ja, jag har valt att lägga en torkad krans av smilje (hedblomster) från Hvar på min andaktsbok här. Hedblomster ska också finnas på Öland har jag fått veta, så jag tror att kransen kan passa, eftersom Öland också finns i boken.

Jag citerar nu några textställen som antingen är vackra eller intressanta på ett särskilt sätt eller bådadera:

Försjunker i en dokumentär om fågelflockars och fiskstims märkvärdiga samordningsnummer – svärmens intelligens.

Dålig plöjning minskar skörden och slarvig rensning lämnar ogräs kvar i jorden. Hsün-Tzu talar om det ”dumdristiga regemente” som undergräver folks förtroende, om dekadensen, om den bristfälligt ordnade grundnäringen. Under sådana förhållanden, skriver han, råder misstro mellan far och son. Då skjuter spannmålspriserna i höjden och då är freden död i vederbörande land.

Smånunneörtens blomklasar försänkta i ett barns funderingar; ovetande sprider myran deras frön.

Skulle gärna se sandliljan blomma på klipphyllorna kring Sommen.

I antologiverket ”Natur i Östergötland” ser Carl-Fredrik Lundevall i bläsänderna ”små koketta djur” som ligger högt på vattnet.

Septembers släpljus över gärdena.

Någon annan skulle valt något annat – även ”en annan” skulle valt något annat en annan gång. Så är det ju.

°v°

För kanske ett och ett halvt år sedan skrev jag om Vikbodagbok II för Hufvudstadsbladet. Det såg ut så här:

Just nu befinner jag mig inne i tredje varvet i ”Vikbodagbok II”. Ettan har jag inte läst men tvåan nådde mig genom en böljande serie omständigheter, som jag inte ska försöka rekonstruera här.

Titeln förde genast min tanke till Edith Unnerstads och min barndoms böcker om familjen Pip-Larsson; Kastrullresan heter en av dem och i den färdas man med häst och vagn från Stockholm ner till Bråviken – Blåviken i barnens munnar – och ut på det sommarfagra Vikbolandet. Så Vikbolandet har för alltid bara en årstid för mig. I denna dagbok finns däremot alla fyra, för den sträcker sig genom ett helt år. Detta år sammanfaller med en märklig exakthet med mitt första år här i Zagreb, det löper från andra hälften av september 2010 till mitten av samma månad 2011.

Ola Klippvik är en ung man som med hustru, två döttrar, katter, hästar och kaniner bor på en gård någonstans på denna bördiga östgötska halvö. Till min förvåning märker jag gång på gång att han är ganska lik mig i sitt sätt att se på tingen och händelserna. Ibland tänker jag att han är jag i ett annat liv.

På ett plan blir denna dagbok från min horisont till ett titthål på Sverige eller Norden. Vad hände där efter att jag givit mig av? Vad talade man om däruppe? På ett annat plan ger den ett slags stadga åt minnet av just detta år i tiden och jag kan också, om jag vill, jämföra med vad jag själv skrev och tänkte i olika faser av dessa tolv månader.

Boken är en egenartad väv eller mosaik av författarens kroppsliga och själsliga tillstånd, av familjevardag, sjukdom, sorg, glädje, tankar, läsning, händelser i nuet på bygden och i världen. Först undrade jag lite över om formen skulle hålla eller om den kanske skulle visa sig besläktad med en sådan där ”låda med lappar”, som hade en kort och tvivelaktig glanstid, men jo, den håller, det finns någon som med fast hand håller i trådarna och vet att väva. Perspektivväxlingen är ofta snabb; på en och samma boksida – utan styckeindelning – kan det finnas tio eller fler olika händelsestråk, men ändå är det inte svårt att vilja följa. En del av de vackert snickrade enskilda meningarna går, om man vill, att använda som språngbräda eller utgångspunkt för olika slag av utfärder för den egna själen. Och hittar man som läsare rytmen så är det en lisa att låta sig föras utmed associationskedjorna från här och nu och minnen till tankar om litteratur och konst och rapporter om världens gång:

”M vill spela Josefin i bokstavsdjungeln och klickar allt oftare på rätt svarsalternativ. Hennes leende så rörande i just den stunden. I brevlådan adresserad reklam från en ny friskola. I Egypten avskedar Mubarak sin regering; mot fågelbordets strimmiga lager av solrosfrön störtar trastar, mesar, finkar. Hos Vilhelm Ekelund dök ett vackert ord upp: empraktikón. Allt, skriver han, blir musik för den som har medelpunkt.”

Vissa speciellt lyckligt sammanfogade sidor kan bli till en bild av livets helhet och nästan alltid känns boken som en god medvandrare att snegla mot och lyssna på och i tanken ibland kasta över ett ord till i den egna uppförs- eller nedförsbacken. Och man kan tänka: här går vi.

Här finns också ett varsamt och känsligt handlag med plats- och naturnamnens poesi. Genom bladen tränger barrdoften och luftdraget från Ormestadsskogen:

Nu tömmer sig Ormestadsskogens barrträd på vatten.

Symfoniska svep nerför Ormestadsskogens barrbeströdda slänter; ljuva månskenssvärmerier.

Ett fönster mot himlen över Hvar

28/8 -2014

Idag behövs det nog en bild från en vackrare värld än polisstationernas och trafikstockningarnas. Jag drömmer mig tillbaka till det mytiska Hvar med Vrboska som kärnan i mytens frukt.

Förbi det här huset med fönster mot himlen gick Londi och jag varje morgon. Medan Londi undersökte marken beundrade jag stenarnas mönster i husväggen och den underbara šipak som är väggens granne. Frukternas färger hittade om och om igen sina systernyanser i stenarna och jag mindes för hundrade gången en liten historia om šipak från min första tid här i landet.

2014 – årets första besök på polisstationen

27/8 -2014

Igår var då den där speciella dagen för mitt formella årliga återinträde i Kroatien (fastän jag bara varit ur landet två veckor den här sommaren). Jag hade satt väckarklockan på sex, så att jag bekvämt (inklusive morgonpromenad med Londi och frukost) skulle kunna vara på polisstationen på Petrinjska klockan åtta vid öppningsdags. Det var jag också och med mig hade jag en liten pappersbunt jag dagen innan hämtat på ”fakulteten”. Ett av pappren eller snarare två var mina – varandra motsägande – kontrakt från förra läsåret. Jag hade visserligen några veckor tidigare kallats till att skriva under det nya kontraktet, men när jag kom dit för att göra det, så fanns inte något sådant kontrakt. Jaja, bude, bude (det blir, det blir), får jag väl tänka. I alla fall ställde jag mig i kö vid ”min” vanliga šalter för utlänningar. Jag hade ett lågt nummer – 4 – och kände mig rätt optimstisk trots det där med kontraktet. Dessutom var det ovanligt lite folk i lokalen denna morgon. Nå, det visade sig snart att hastigheten var anpassad till det låga antalet besökare, så det tog över en timme att komma fram till damen i luckan.

Hon kastade en hastig skev blick på mig och rafsade snabbt åt sig mina papper. Jag mumlade något om att jag ville tala engelska men det viftades bort, så jag kraklade mig fram med egentillverkade kroatiska byråkratifraser. Jag fick mig två formulär på vartdera fyra sidor att fylla i – sådana där man skriver vad ens mor hette som ogift och liknande – och en uppmaning att kopiera mitt kroatiska identitetskort. Jag gnisslande tänder lite lätt för mig själv och började fylla i. Efter en stund märkte jag att jag hade skrivit en hel mängd spännande familjeupplysningar på fel rader, så jag strök lite, kladdade runt och började om. Så fick jag nog, plockade ihop pappren, lämnade salen, gick nerför trapporna och ut på gatan och in i en av kopieringsbutikerna och lät kopiera mitt ID-kort för två kuna. Sedan gick jag tillbaka samma väg och ställde mig vid šaltern och väntade på ett ögonblick för att kasta mig fram medan jag fyllde i de sista sakerna jag hade något som helst vetande om. Rutan för filosofiska fakultetens OIB-nummer lämnade jag tom och en del andra rutor också, till exempel sådana som handlade om personer i Kroatien som är beroende av min inkomst (Londi?). Ja, och så spände jag ögonen i damen och sa ”izvolite” (varsågod)! Märkligt nog godtog hon mitt ”inhopp”, tittade igenom de kladdigt ifyllda pappren med alla strykningar och underligheter. Hon verkade faktiskt nöjd, men så fick hon en idé! Hon ville ha mitt pass också. ”Ni har fått mitt ID-kort”, sa jag utmanande. Hon ryckte lite på axlarna och verkade på väg att nöja sig. Men då – jag vet inte varför – drog jag upp mitt pass i alla fall och räckte argt fram det till henne. Snabbt bläddrade hon igenom det och så sa hon… att hon ville ha en kopia av det. Arg på mig själv för att jag alls hade tagit fram passet och ännu argare på damen i šaltern sa jag att nej, jag tar ingen kopia på passet – jag går inte ut ur huset och ner på gatan en gång till. Underligt nog accepterade damen detta, visserligen surt men dock. Hon tog passet, försvann och gjorde kopian på polisstationens bekostnad. Och därmed var steg ett biff. Jag fick ett telefonummer, som jag strax ska ringa. Och svaret jag får kommer att vara vägledning till steg två i den här vandringen. Men risken finns förstås att jag på grund av mitt kontrakt ramlar tillbaka till steg ett.

Wiener Zimmer

25/8 -2014

Och så en morgon fann jag den här diktsamlingen av Herbert J. Wimmer i brevlådan nere vid porten:


i bildens underkant har en rogač från Vrboska smugit sig in

°°

wie du mir so ich mir

wir sind noch immer
in gutem kontakt
die muster
die du in meinem gehirn
hinterlassen hast
bauen sich feuernd weiterhin
traumhaft verlässlich auf
im alten sekundentakt
noch immer überraschen wir uns
mit sprech- und sprachgeschenken
wie gesagt schreibe ich
eines für dich
eines für mich
du schenkst
ich schenke
das hören und nehmen
an dir höre ich nicht auf
zu werden

°°

Den här dikten kliver lugnt och självklart fram och tillbaka över gränsen mellan världarna.

Upp längs den röda vägen

24/8 -2014

Någon gång när det inte var för hett gick vi upp längs den slingrande röda vägen bland snåren ovanför lavendelhuset. (Vi har gått på röda vägar förr, Londi och jag, bland annat i Góry Sowie/Eulengebirge och vid Dajla i Istrien.) Londi gick på mjuka tassar i det röda och luktade på sådant hon fann intressant. Jag rafsade runt i snåren efter lagerblad, lavendel, rosmarin och mynta och kanske smilje, hedblomster, denna doftande, heliga ört som tas in i klädskåpen i tygpåsar eller hängs på väggarna i kransar.

När jag nu tittar på bilden tycker jag det verkar växa mycket sumak här, eller, vad säger ni? Uppe vid den större korsande vägen står olivträden och kanske fikonträd också…

En fästningskyrka far förbi mitt fönster

23/8 -2014

Fästningskyrkan eller kyrkofästningen Crkva Svete Marije var mycket påtagligt närvarande i hela min Vrboska-vistelse, både som kraftfull stenkropp och som ljudkälla. Kyrkan byggdes upp på nytt i slutet av 1500-talet efter att ha förstörts av turkarna och fick då sin fästningsgestalt. Jämförd med de omgivande husen, som alla respektfullt står en rejäl bit ifrån den, är kyrkan enorm. Ur vissa vinklar ser den ut som ett jättelikt skepp eller snarare en kubistisk målning av ett jättelikt skepp. Sakristian eller baptisteriet (jag vet inte vilket, kanske är det ingetdera) sticker fram som en för, som brutits loss från huvudbyggnaden, men som man kan tänka sig fästad mitt fram på den. Detta skepp färdades genom ljus och mörker med flaggan som ett segel smattrande mot masten. Och de tunga kyrkklockorna märkte ut timmarna och ibland blev de som vilda och dånade och dunkade i obegripliga mönster som det tog tid att lära sig att möta. Särskilt den dagen och natten när den lilla stadens skyddshelgon Sveti Lovre hyllades. Då gick klockorna över i trans och ögonvitorna blev synliga. Men skeppet färdades förbi mitt fönster

med samma fattning som alla andra dagar och nätter…

Vrboska – dagarnas ring

22/8 -2014

Dagarna i Vrboska kom att förflyta i ringform:

På morgonen ganska tidigt innan det hunnit bli för varmt tassade Londi och jag iväg från de vackra huset med de lavendelfärgade fönsterluckorna där vi hade vårt gemensamma rum.

Ner genom gränden mot vattnet gick vi och sedan över bron förbi ön med palmen och monumentet över de fallna. Sedan fortsatte vi tills vi hamnade ungefär mittemot lavendelhuset fast på andra sidan vattnet. Där strax intill fabriksruinen och några småbåtsvrak tog vi vårt morgonbad.

Vi simmade lite lojt ut mot mitten av viken och tillbaka, Londi i en kortare bana än jag. Så steg vi upp ur vattnet torkade och skakade oss och slog oss ner på en klippa och åt vår frukost medan vi tittade på båtarna som passerade förbi. Och så blev det med ens rätt ögonblick för att börja gå tillbaka, det gällde att ge sig av innan hettan började tynga. Redan från första dagen hade jag delat upp tillbakavägen i etapper. Den första slutade under palmerna vid busshållplatsen. Där satte jag mig på en bänk på skuggsidan och Londi sjönk ner på marken och lät vattnet rinna ur pälsen.

Jag försjönk i betraktande av husen tvärs över vattnet och lät en lagom lång stund förflyta tills vi reste på oss igen, Londi efterlämnande en mörk avlång men ändå ganska bred fläck. Över bron igen, nu i starkt solföde, men inte långt, bara till vårt kafé Dalmatino, där jag beställde kavu s mlijekom. Jag satte mig på en stol i parasollskuggan och Londi gled in under bordet och fick sitt vatten framställt. Så iakttog vi världen omkring oss igen med olika sinnen, Londi och jag. Och efter en stund av obestämd längd blev det den rätta tiden för att gå den sista biten hem till människorna i lavendelhuset. När vi nått fram och jag hängt upp mina badsaker satt vi kanske en stund på terrassen med Biba, husets charmerande härskarinna, och hon och jag talade om ditt och datt i överraskande former medan tonerna från Bracos gitarrspel svävade upp från galleriet. Och så kom Draženka eller Larisa eller någon annan av husets invånare ut på terrassen eller så tumlade de unga hundarna Gita och Lu runt ett par varv.

Vid eftermiddagens början gav jag mig iväg på egen hand, för varmt för Londi och hon var ändå väl omhändertagen i huset. Samma väg tog jag och sedan fortsatte jag lite till tills jag nådde min rogač (mitt johannesbrödträd).

Där bredde jag ut min handduk i halvskuggan av trädets grenar och sträckte ut mig på den och tittade upp på trädets hängande frukter, utåt på båtarna. Jag hade ingen bok med mig, ville inte läsa där. Då och då simmade jag en sträcka i vikens solglittrande vatten. Timmarna gick och så småningom blev det dags att gå tillbaka till utgångspunkten. Där sov jag ofta först en stund bredvid Londi, vilande från vilan. Och så kom kvällen och matbestyren, mest var det Biba som styrde, men jag fick ofta skala eller hacka något. Allt tog lång lång tid och vi åt sällan före tio på kvällen. Då var luften mild eller sval och vi satt ofta ganska länge och åt och drack och pratade och pratade. Och så avslutades kvällen med en hundrunda upp bland de torra snåren av lager, mynta, lavendel och rosmarin, ibland i större sällskap, ibland bara Londi och jag. Fönstret stod sedan öppet i natten och kyrkklockorna dånade in i rummet med givna mellanrum och den stora rosmarinbusken där utanför spred sin doft.

Ungefär så förflöt nästan alla våra dagar i Vrboska, en ring av guld och ro. En kväll i Stari Grad och en i Jelsa infattades i ringen som mycket små glittrande stenar.