Hemresa från Slovenien

Efter två härliga dagar i Slovenien klev Miki och jag på tåget hem igen. Vi lämnade Ljubljana vid tretiden och tåget var bara måttligt fyllt trots att det är sommar. Jag tänkte att det berodde på att inga kroater ville sitta på tåget när finalmatchen mot Frankrike pågick. I alla fall var de flesta på tåget unga turister från olika länder och runt oss var nästan alla spanjorer. Strax innan vi kom till Zidani Most började de som satt närmast oss att spela briscola, ett italienskt kortspel, som jag inte har sett eller spelat sedan somrarna i Pesaro när barnen var små och vi kanske spelade något annat med de här korten. I alla fall satte sig en av killarna på golvet och Miki blev då genast intresserad och trängde sig fram mot ”spelbordet”.

1IMG_2404

En liten stund senare satt han tätt intill killen på golvet. Ungdomarna välkomnade honom och han trivdes där.

2IMG_2405

Ytterligare lite senare for vi förbi min speciella trädgrupp som speglar sig i Sava som alltid och jag tog min obligatoriska bild. Jag har nog tagit mer än hundra.

3IMG_2409

Kortspelet fortsatte och Miki deltog allt intensivare. Snart hade han hälsat ordentligt på alla i gruppen.

4IMG_2411

Men så blev det med ens lite i bökigaste laget och jag förde honom till min sida av gången och lyfte upp honom och lät honom titta ut genom fönstret. Ingen kan titta ut genom ett fönster som Miki.

5IMG_2414

Så nådde vi gränsen och alla satte sig i förebyggande syfte lite mer ordnat. Men det behövdes egentligen inte. Gränskontrollen genomfördes med mer vänlighet än noggrannhet och någon eller några av slovenerna hade rödvitrutiga kroatiska halsdukar löst hängande över axlarna eller runt nacken. Kroaterna såg jag inget av eller de verkade i alla fall inte hålla på med kontroller. De unga spanjorerna började titta i sina mobiler och så hade matchen börjat. Strax innan vi kom in på stationen hade fransmännen gjort mål och alla beklagade detta. Miki och jag steg av och gick raskt till vår spårvagnshållplats och nästan genom var tvåan där och vi klev på. Vagnen var nästan tom men alla var klädda i kroatiska färger. När vi stannade vid Branimirova for en buss förbi och signalerade övertydligt att Kroatien gjort 1-1. Alla förstod och folk på hållplatsen och i spårvagnen jublade och jag var också glad. Sedan började det smälla från olika håll och en lilafärgad raket for ut genom ett fönster mittemot Branimirova Tržnica och i barerna vid Autobusni Kolodvor stod folk upp och sjöng eller ylade. Fyra hållplatser senare steg vi av hemmavid och jag valde vägen genom ”parken” för att kunna titta till livet på Simpa. Utanför stod grillarna och två av Ivans vänner vände på köttbitarna. I uterummet tjoade man och på terrassen sorlade det glatt och förväntansfullt, några hejade på Miki och mig. Ännu stod det 1-1. Ja, och så gick vi in till oss, Miki var nu lite skrämd av alla ljuden och han gled in i badrummet och gömde sig där. Ja, och sedan gick det som det gick, men ute låter det fortfarande som om Kroatien hade vunnit. Åtminstone nästan. Ja, egentligen tror jag att Kroatien vann.

Läs mer

Sången om Trieste och havet

Då och då lockas jag att skriva samma sak som jag skrivit tidigare, möjligen i en något förskjuten tonart. Det är kanske ett tecken på att jag fortsätter att vara jag. Och de flesta av er följer mig inte alls lika noga som jag följer mig själv, så de här upprepningarna märks bara av de allra innersta kännarna och de förstår, tro mig, de vet att upprepningen är det som gör livet till en sång. Så nu vill jag sjunga för er om Trieste och havet, ännu en gång, som vågorna mot kajerna och pirarna. Trieste är inte bara en stad vid havet utan det är en stad med och i havet och havet är i Trieste. Tänk bara på hur djupt in Canal Grande sträcker sin arm, till Piazza Ponterosso och den mäktiga San Spiridone och längre.

Men låt oss nu luta oss ut över havet vid Salone degli Incanti (Vecchia Pescheria) och dess obegripliga klockstapel. Det här var ju en fiskmarknad innan det blev till en elegant och linjeren plats för utställningar av gigantiska mått kanske för jättar. Varför denna klockstapel? Eller nej, den står bra där och den klär havsytan under sig eller tvärtom havsytan klär den som en sidenschal som tillfälligt glidit ner.

1IMG_2204

Vi släntrar ett stycke längs kajerna i riktning mot Canal Grande. När vi har passerat Molo dei Bersaglieri är vi strax vid ”Il monumento dei Bersaglieri e delle Ragazze di Trieste” med sina gestalter och sina vita trappsteg ner i havet. När jag går nerför dem får jag ofta svindel och känner mig som om jag gick uppochner, huvudet under vattnet, kanske i Vineta, och fötterna i himlens lägsta skikt, alldeles intill havsytan. Ja, ni får pröva.

2IMG_2208

Till sist går vi ut på Molo Audace, där så många bilder tagits, så många filmer spelats in och så många berättelser fötts och ändå kommer aldrig någon av alla dessa hungriga att kunna ta det allra minsta från denna pir, detta torg över havet som gör Trieste till en stad som svävar och svävar och hotar att slita sig och ge sig av men alltid stannar för jordmagnetismen drar så djupt och starkt just här.

3IMG_2209

Läs mer

Om förbud

För några dagar sedan gjorde jag tillsammans med Gabi en liten badutflykt från Trieste. Vi tog bussen längs kustvägen och steg av, som Alessandra hade sagt till oss, vid hållplatsen Filtri Santa Croce. Platsen var ett slags ingenstans med bilar som susade förbi lite väl nära och snabbt. Men vi lyckades ta oss över kustvägen utan blessyrer och började sedan leta efter en möjlig väg genom grönskan ner mot havet. Vi började med att ta fel väg och den gick vi ganska långt på, men så fick vi veta vårt misstag och att vi måste tillbaka upp för att komma ner på rätt ställe vid Ristorante Bellariva. Det var varmt men vi travade på uppåt uppåt och så kom vi upp på den stora vägen igen och hittade nu rätt ”hål” neråt. Vi nådde Bellariva och gick åt väster (tror jag) och fann snart en lagom befolkad strand där vi slog oss ner. Strax intill oss fanns en skylt som lustigt nog berättade att det var badförbud.

1IMG_2225

Jag tog en bild på skylten, mest för att jag tyckte att ordningen på de fem språken var intressant. Inte konstig, men intressant. Detta är Europa, tänkte jag.

Sedan gick timmarna med bad och slappande i solen eller halvskuggan. Vi skrattade lite åt förbudsskylten och när jag sedan låg och blundade funderade jag lite svävande på det här med förbud, vad vi människor vill med förbud, hur vi förhåller oss till förbuden, vilka förbud som kan verka viktiga och vilka som kan verka som bagateller. Många förbud har tillkommit på grund av människors hjälplöshet och brist på tillit till varandra, det vet vi nog alla. Mycket i våra liv handlar om det här famlandet mellan att försöka skapa ordning och att ändå ge oss själva tillåtelse till så stor frihet som möjligt. För nog är vår egen frihet viktigare än andras när vi tänker där djupt inne i oss själva utan att någon annan kan registrera det, fast ibland kan vi ändå ha stunder av generositet, men då får trycket utifrån inte vara för stort. Generositet föds inte under hot eller under avundens och kontrollmanins tryck. Den föds när det finns luft omkring oss. Och fördragsamhet.

Läs mer

Ännu en korvsjö

Ska vi bada? undrade Toma och jag sa ja och så satt vi i bilen och Toma svängde ut lite nordväst om Zagreb och snart var vi vid den lilla staden Zaprešić och där krånglade vi oss fram till den lilla sjön Jezero Zajarki, som är en korvsjö till Sava precis som Jarun och Bundek. Vi letade oss lite runt sjön och upptäckte till vår förvåning att en del utländska turister tagit sig dit: tjecker, slovaker, slovener, österrikare. Till sist (för det är väl så man säger: ”till sist”?) hittade vi en strand med både sol och skugga för oss, så vi vecklade ut våra handdukar och Miki gick för att nosa i buskarna i vattenbrynet.

1IMG_2284

2IMG_2285

Ja, och sedan simmade vi runt lite i vår del av sjön, fast inte Miki, han har lagt badandet åt sidan efter den där dykningen bland näckrosorna i Jarun. Men han hade mycket annat för sig. Ett tag var han väldigt vild och sprang med hög fart i trånga cirklar efter sin ”lopta”.

3IMG_2287

Vi människor simmade, solade, pratade och så åt vi guacamole, som Toma gjort i ordning innan, han gillar sådant (både att göra i ordning det och att äta det) och lite kokt kyckling som egentligen var Mikis och några små rökta ricottor som jag hade med mig från Trieste. Och lite annat. En bra måltid blev det. Miki försvann men dök upp igen som en glad mycket snabb ullboll.

4IMG_2290

Framför oss simmade änderna då och då förbi och Miki följde den uppmärksamt med blicken. Världen omkring oss var grön och skön och efter maten vilade vi alla i halvskuggan.

5IMG_2292

Läs mer

Genom ett stenansikte i Trieste

Idag vill jag tala utifrån ett ansikte av sten som jag återsåg i Trieste härom dagen. Det känns som om jag behöver en mask, nej, inte för att dölja mig för er – det kan jag väl knappast – utan för att tala friare eller som människa på jorden, inte just nödvändigtvis den här som jag är eller verkar vara.

1IMG_2267

(Nej, det är inte någon tävling om var man hittar detta ansikte.) Jag vill ifrån detta kanske ganska uttryckslösa stenansikte berätta om att det bästa jag upplevt idag är en text, en hyllningstext till Carl Johan Malmberg med anledning av att han fick Övralidspriset i år. Texten är skriven av Per Wästberg och jag tänker nu välja ut några passager som jag tycker är särskilt vackra och inte prata om en sak som jag störs lite av. Inget sådant nu!

I hans samlingar får konstarterna sin inbördes släktskap bekräftad. Han undersöker det som står hans hjärta nära; tidsanda och trender spelar då ingen roll. Han är en positiv kritiker, en som har lätt att beundra. Det han avskyr befattar han sig inte med. Han har därför allt mer – långt efter åren i tidskriften Kris – blivit en som helst läser klassiker.

Allt detta andas en renare luft än det mesta man stöter på idag. Nej, jag är inte omedveten om att ordet ”ren”, eller begreppet det pekar på, inte står högt i kurs idag. Det kan jag inte bry mig om. I stället väljer jag ut ett citat till:

Malmberg vet var han sätter ned foten, man kan lita på att det han påstår är noga genomtänkt, och det han yttrar – till exempel i sin bok om idolen Gustav Mahler – är därtill djupt känt. En självdeklaration har han bjudit på: ”Att fantisera, fabulera, uppfinna händelser och personer har aldrig intresserat mig. Skrivandet måste vara ett sätt att säga sanningen. Så långt det nu är möjligt.”

Lyssna på dessa ord! Allt finns redan, vi måste bara finna eller se det och närma oss det med uppriktighet.

Med sina storverk om William Blake och William Butler Yeats – med de vackra titlarna ”Stjärnan i foten” och ”Var hemlig och gläds” – siktade Malmberg mot solen men lade sig olikt Ikaros i en omloppsbana kring dessa ljusgestalter. Med sin intuition och sin kunskap om deras tidsepoker banade han en egen väg genom två komplexa diktargärningar. Det är med ett känslans mod och med djärva tankar runt hörnen som Malmberg fullbordade dessa genomträngande, subtila och överraskande porträtt. Kanske har ingen av de båda geniernas porträttörer nått lika långt.

Att tänka sig att intuition och kunskap får mötas så här är som att dricka det klaraste bergsvatten. Jag väljer ytterligare ett textställe att citera:

Likt Pasolini hyllar Malmberg ”verklighetens olika uppenbarelseformer, fantasins obegränsade möjligheter och motsättningarnas livgivande kraft”. Och likt Yeats ser han poesin som räddningsflottar på tidens hav, med de stora andarna i det förgångna som proviant.

Ja, poesin. Och nu ett sista citat ur texten:

Kvalitet låter sig inte definieras, men man känner igen den när man möter den. Vetenskaperna, historien, psykologin åldras och blir förlegade. Musiken, litteraturen, konsten – det bästa hos dem – lever vidare, utanför utvecklingen.

Det bästa hos dem.

Läs mer