En särskild dag i Dubranec

För några veckor sedan fick jag en födelsedagsinbjudan från Biba som ville fira sin sjuttiosjunde födelsedag i Dubranec, en by som ligger några mil söder om Zagreb. Jag fick veta att jag måste tacka ja, så det gjorde jag. Festen var dagen därpå och vi packade in oss i Draženkas bil, Alex (Federico hade dagen innan återvänt till Bologna), Londi, Predi, Larisa, jag och så bilens förare. Det var en het dag och vägen blev längre än vi hade trott för på några ställen var vi osäkra på riktningen, allt såg likadant ut: små byar med trähus, fält, kullar…Jag fick veta att Biba för något år sedan köpt ett stycke land i Dubranec, ett knaggligt gult fält i en backe, för att det är bra att ha mark. Där skulle festen vara. Jag funderade på skugga och Londi men höll mig lugn. Efter några mindre felkörningar dök skylten med namnet Dubranec upp och Draženka svängde in och uppför en smal brant väg. Var parkerar man? Här. Upp i gräset under några lönnar, tror jag det var. Bilen tömdes på folk och hund, men när vi började rota ut sakerna ur bagageluckan, såg vi att det ena bakdäcket var nästan platt. Villrådiga såg vi oss om, Draženka svor och Predi vräkte ur sig något olämpligt skämt. Två gubbar kom fram bakom en husknut och tittade lite på däcket. Så stod vi där en stund utan att något hände, jag försökte hålla Londi i skuggan. Till sist bröt vi upp och började gå mot Bibas kulle, som ju är Larisas också, eftersom hon är Bibas dotter. När vi kom fram, så visade det sig att festplatsen flyttats till grannens tomt och hus. Vi fick veta något vagt om att denne bosniske granne en gång för kanske ett år sedan sagt till Biba att om hon behövde husets veranda någon gång, så kunde hon använda den. Och nu var grillen, Bibas minimala dockgrill uppställd där och Ivo, hennes son, grillade köttstycke efter köttstycke på den trånga ytan.

bild1-29

Ivos fru, Martina och sonen Franko var också där och hunden Lu. Ja, och Biba förstås. Just när vi kom hoppade Lu rakt in i en back med såsskålar och glasburkar med jag vet inte vad. Krasch! Ingen blev upprörd, skärvorna sopades ihop och backen ställdes åt sidan.

bild2-29

Vi som var gäster fick inte hjälpa till mer än lite. Biba blandade på en skenbart valhänt sätt till en stor sallad, Larisa skar bröd i massor på ett lustigt och oregelbundet sätt. Ivo grillade. Allt gick mycket långsamt och på något vis verkade allting ovidkommande. Londi letade mat och trängde sig då och då fram till grillen. Lu lekte och hoppade. Vi människor satt, gick, pratade, smakade på olika saker och tiden blev till ett slags tidlöshet. Predi och jag tog bilder och flamsade lite kring det.

bild3-29

Plötsligt – efter en lång tid – var allt köttet grillat och vi bänkade oss på verandan och åt sedan massor av kött, lite mindre av annat och så drack vi öl, vin och vatten, mycket vatten. Sedan dök diverse kakor och annat sött upp. Vi åt. Till sist var alla ganska trötta. Vi tittade ut över det böljande landskapet och funderade över värdet i att äga jord. Då och då – förvånansvärt ofta för att vara mitt i ingenstans – dök det upp en bil eller traktor, som skumpade utmed det som vi kallade vägen. Varje gång det kom en bil – det hände väl tre gånger – flög alla upp och undrade oroligt om det kanske var husägaren. Men nej.

Så blev det dags för en promenad till dungen ett stycke upp utmed en stekhet väg. Biba med son och sonfamilj stannade och började lite långsamt att plocka ihop. Vi andra steg ut i hettan och knatade uppför en backe. Däruppe var ”skogen” som visade sig vara full med mygg. Jag vet inte hur många myggbett jag fick och så talades det om fästingar också.

bild4-29
Larisa, Alex och Londi i "skogen"

Lite lätt medtagna tog vi oss sedan tillbaka till huset. Ivo med familj måste tillbaka Zagreb, så de plockade lite omständligt ihop sina saker och Bibas grill kom på sin plats. Och så satte sig Ivo, Martina och Franko i bilen, men först hade man glömt det ena, sedan det andra och sedan måste någon säga något till någon. Tiden och alla rörelser drogs ut och blev långa. Men så till sist vred Ivo i alla fall om nyckeln och den lilla bilen startade och backade uppför en liten knölig väg eller stig. Pang! Eller ”bom” kanske, där satt bilen fast. Alla flåsade till både på verandan, på slänten och i bilen, tänker jag mig. Då fällde Larisa de oförglömliga orden: Så går det när man har för bråttom! Alex och jag tittade på varandra och njöt av detta underbara. Jaja, så går det när man har för bråttom. Men efter lite puttande så kom bilen loss och färden till Zagreb kunde börja. Vi vinkade.

Sedan var det dags för den för ett tag helt bortglömda punkteringen. Draženka och Predi gick åstad uppför en backe, ibland såg vi dem, ibland inte. Sedan halvlåg vi andra på terrassen och lät tiden gå. Och den gick. Och så var de tillbaka och hade fått hjälp av en av de två gubbarna, den som någon sagt aldrig skulle hjälpa till. Det var kanske ingen riktig punktering – allt blev lite svävande. Vi skulle nog komma hem. Ja, och det gjorde vi faktiskt.

Läs mer

Ispit – lite om min kroatiska igen

Igår släppte jag tillfälligt arbetet med studenternas olika uppsatser och ägnade mig åt mina egna studier, ja, om man nu kan kalla det studier. I alla fall åkte jag till Bundek (redan en liten oseriös vink?), la mig i en platandunge och bläddrade upp mina papper med kroatisk grammatik. För hundrade gången bankade jag in formvimlet för pronomen och substantiv och försökte allt emellanåt att omsätta dessa i något slags trevande praktik.

bild1-28

Mellan varven tog jag då och då en simtur i sjön och medan jag simmade lät jag ”moj brat – mog brata – mom bratu – mog brata – (vokativ?) – mom bratu – mojim bratom – moja sestra – moje sestre – mojoj sestri – moju sestru – (vokativ?) – mojoj sestri – mojom sestrom” etc gå genom huvudet. Plivam, jag simmar, tänkte jag också pudelklokt. Vi har varma dagar, så det gäller att hålla huvudet i skuggan. Om några dagar ska skuggtemperaturen nå över 36°…

Så kom kvällen och jag satte mig på spårvagn 3 mot Ljubljanica, steg av vid Studentski centar, korsade Savska och efter något kvarter vek jag in under något grönt in till Krivi Put. Jag var lite tidig och spanade efter ett bord i skuggan, men jag fick nöja mig med ett som jag räknade ut skulle få halvskugga någon halvtimme senare. (Nej, jag kan inte räkna ut sådant, men jag hade rätt ändå.) Halvvigt klängde jag upp på en av de höga pallarna på den sidan av bordet, där man tittar mot ”ölstugan” (jag hittar inte det rätta ordet) och strax därefter fick jag syn på Lana, min superlärare, som svängde in mot stugan för att hämta öl.

bild2-28

Och så började provet med en svävande muntlig del, där jag passade på att lära mig ”znojim se” (jag svettas) och ”oznojila sam se” (jag svettades). Lana ledde förhöret med ett mjukt men fast grepp. Efter en stund var det dags för den skriftliga delen. Första uppgiften var grammatisk, men inte på något stelbent sätt. Jag fick en lucktext om vitez Martin (riddare Martin) och vještica Vilma (häxan Vilma). Båda dessa figurer var kända för mig från tidigare, men nu hade Lana diktat upp en kärlekshistoria mellan dem och i denna fick jag pricka in rätt former och rätt kasus. Här ser ni början av den delen av provet:

bild-29

Sedan fortsatte provet med andra delar. Den sista var en fri del: ”Napiši nešto o sebi!” (Skriv något om dig själv!). Vi skrattade lite åt att hon duar mig och jag sa att det är en ”lijepa tradicija” som vi har. Ja. Och vi drack som vanligt det montenegrinska ölet Nikšićko och till sist gav vi varandra lite presenter och jag fick bland annat ett litet häfte med titeln ”Moj ljetni dnevnik”. Ja, min sommardagbok, så jag har en sommarläxa. Och nästa lektion är i slutet av juli…

Och så skildes vi åt och jag gick mot spårvagnen och när jag sedan skramlade hem i kvällningen lät jag tankarna fara runt lite som de ville i min bikupa till huvud:

Från att under en längre tid ha kunnat avbildas som ett fönster som öppnas och stängs med oregelbundna och oförutsebara mellanrum har mitt förhållande eller tillträde till kroatiskan fått en annan inre bild. Jag ser mig stå invid en hög dörr som är något på glänt. Från rummet där innanför kommer till mig ett gyllene ljus och böljande former. Jag märker att jag med min vilja kan hålla dörren öppen, men dörren är mycket tung och springan är mycket smal. Ett framsteg ja, men ett något tvivelaktigt. Znojim se.

Läs mer

Animafest – Why never?

Årets Animafest här i Zagreb är över sedan länge och den text om detta som jag har ruvat på sedan festivalen blir inte till förrän nu. Under tiden har glömskan hunnit sudda till bilden en hel del, men det ger ju en viss extra frihet, eller hur? Det enda jag såg i år var en kortfilmstävling med sju deltagare. Jag tyckte bäst om det holländska bidraget för dess stora suggestiva svep bakåt genom vår planets historia och det iranska för de underbart vackra bilderna.

bild1-23

Animafest är en internationell festival för tecknad film och jag har genom åren sett många spännande filmer under den här festivalen. Men årets stora händelse för mig blev märkligt nog något annat än själva filmerna. Efter att tävlingsbidragen hade visats fick filmskaparna sätta sig på en rad på scenen för en intervju. Ja.

bild2-23

Jag undrar fortfarande vem mannen som gjorde intervjun eller intervjuerna är. Jag skulle vilja intervjua honom om hans roll och intervjuteknik. I alla fall satt han lätt bakåtlutad och såg gränslöst avslappnad och stöddig ut medan han lät ett flöde av frågor rinna över sina läppar på en hemgjord coolish engelska. Intervjuoffren såg mer och mer spända eller förvirrade eller motsträviga ut. Som till ett lustmord kastade sig ”reportern” (eller vad jag ska kalla honom) över två unga kvinnliga belgiska filmskapare, spände ögonen i den ena av dem sa viktigt: ”Should you really in this competition?” ”Isn’t it a music video?” De försvarade sig med diverse mer eller mindre tunga argument, men han log bara drygt och fortsatte fartfyllt och belåtet: ”Young people often have animals in their first movies – maybe a cat and bird. But you have many animals!” Den ena tjejen svarade något om ”nocturnal animals”, men ”reportern” lyssnade inte och fortsatte: ”You have a typical style!” Den andra tjejen tittade trotsigt på honom och sa: ”What style?” Han körde vidare: ”Like tattoos…” och så stirrade han på tjejens tatuerade armar.

bild3-23
but you have many animals

Iranskan fick han inget riktigt grepp om, eftersom hon talade genom tolk. Men så kom han loss med holländaren. ”Reportern” hade förstått filmens vandring genom jordens historia på ett alldeles eget sätt och kastade obesvärat ur sig frågan: ”Why Lucy? Why not Otzi – we all know Otzi – but who is Lucy? A housewife?” Holländaren skruvade på sig och man kunde se att han hade svårt att tro sina öron. Han mumlade något och lät blicken glida än hit än dit. ”Reportern” bytte snabbt offer och slängde ut en fråga till japanen: ”You make movies in Tokyo? You have a special style there?” Japanen svarade något artigt undflyende.

bild4-23
tror det är från ”special style from Tokyo”, men är inte säker

Och så var det dags för Meštrović (tyvärr den enda jag minns namnet på nu) och den dialogen såg ut så här ungefär:

R(med ett listigt leende): Is there a connection to when Croatia joined the EU and there were fishing restrictions?

M(med mörk uppsyn): No.

R:….?

M: No.

R:….?

M: No.

Men ”reportern” lät sig naturligtvis inte stukas till av denna lilla motgång utan körde sin ”grand final” med några svepande frågor och påståenden: ”Does the audience have any questions? No? WHY NEVER? Why never an audience of animated films has questions?” Efter en kort konstpaus efter denna magnifika utdömning av publiken tog han ny fart och riktade med ett jovialiskt leende blicken mot holländaren (som genomgick en svår kväll) och sa på ett som han nog tänkte sig amerikanskt sätt: ”Cars! Cars!! In your futuristic movie you have many cars. Now, let’s say in 100, 150 years, will there be cars???” Holländaren log plågat och därmed var intervjun avslutad.

(Tack, Alex, för dina superanteckningar!)

Läs mer

Människolivet

Allt möjligt flåsar mig i nacken och jag springer så fort jag kan, slår då och då huvudet i en planka. Ja, ni har säkert varit med om det här också, människoliv är ju inte så värst olika, inte apliv heller, antar jag. Samtidigt som jag springer motas jag tillbaka framifrån. Det blir trängre och trängre. Jag ber om tillåtelse, om hjälp, om förlåtelse också för ogjorda förseelser, det går det med. Jag är lömskt medgörlig för jag måste hitta ett hål att smita igenom. Jag känner mig ärlig och falsk i lika mått och tänker att detta är människans lott. Men jag önskar ibland att det funnes lite plats för idealitet, att inte jakten och slakten toge så mycket av allt.

Läs mer

Lindgalen, bindgalen

Vi går i mörkret under lindarna i parken, när luften börjar svalna till natten, Londi och jag. Lindblommornas doft hänger tung och söt och ger trolldjup åt allt. Den här tiden är så långt ifrån alla andra tider att det nästan inte går att förstå att detta är samma liv. Är det det då? Kanske… Jag kommer att tänka på William Faulkners roman ”Light in August”, fastän det här varken är ljus eller augusti, men det svindlande varma mörkret finns där som här. Faran kanske också, något med blod som dunkar och flyter. Det var länge sedan jag läste den romanen, så jag vet inte alls vad det står i den, men jag vet något om hur mörkret kändes där och hur brant horisonten sluttade. Ja, denna förblandning av vertikalt och horisontellt den finns också här i mörket under lindarna inne i lindblomsgalenheten. Detta är ett hemligt rum i sommarens undre värld.

 

 

Läs mer