För några veckor sedan såg jag en bild av en ung kvinna ur den israeliska gisslan. Anletsdragen var i det närmaste utplånade av smärta och fasa. Plågoandarna hade skickat hennes familj en video. Bilden var hämtad ur denna video. Under bilden fanns en text som anklagade Netanyahu och den israeliska staten för att inte göra något för gisslan och texten frågade om det inte äntligen var dags för en fångutväxling. Från olika håll i världen kom anklagelser mot den israeliska staten för att inte bry sig om gisslan och för att inte vilja göra en fångutväxling.
Massakern den sjunde oktober 2023 planerades och leddes av Yahya Sinwar, även kallad ”Slaktaren från Khan Yunis” för att han med sina egna händer mördat flera män, israeler och palestinier. Yahya Sinwar satt länge fängslad för sina brott men frigavs vid en fångutväxling. Kanske hade den blodiga massakern aldrig skett om Sinwar – och med honom många andra palestinska terrorister – inte blivit utsläppta ur fängelset. Som vanligt vid sådana här utväxlingar byttes en eller ett fåtal israeler mot hundratals palestinier av vilka inte så få var terrorister. (Det går att utläsa något av dessa proportioner.)
Och i dessa dagar talar man från en rad håll förhoppningsfullt om en fångutväxling. Men är en sådan verkligen hoppingivande? Kommer Hamas i så fall att släppa alla de överlevande i gisslan? Många tvivlar. Och vad kommer att hända när på nytt ett tusental terrorister släpps ut ur fängelserna?
Och vad är det som gör det möjligt att anklaga Israel för att alla i gisslan inte fått komma ut ur sina tortyrkamrar? Vad är det som gör att så lite av skulden läggs på förövarna, på mördarna, våldtäktsmännen och tortyrmästarna?