Pausblomma

24/4 -2014

Jag sänder er en liten hälsning tillsammans med detta skönt blommande pausträd som finns vid min husknut. Jag stiger ner i skuggan och in i det fördolda för ett para dagar – internet hugger mig i hasorna och är svekfullt och opålitligt ”som aldrig det” och dessutom har jag händerna alltför fulla för att hinna komma med något som kunde vara till glädje här.

Vidimo se! Vi ses!

När den gröna trollstaven lövas…

23/4 -2014

Zagreb har inte bara sin ”gröna hästsko”, Zelena potkova, tre parker, som, med lite god vilja från betraktarens sida, tillsammans formar en hästsko, fast betraktaren ska väl då helst befinna sin uppe i luften eller lutad över en karta. Zagreb har öppningar för grönska åt nästan alla håll. Från berget Medvednica rinner skogarna ner i staden och nere vid Sava finns en härligt, nästan sibiriskt enformig, stor grönhet. Och lite varstans i staden löper vackra busk- och trädkantade stråk som till exempel Strossmayerovo Šetalište uppe i Gradec:

Och om Maksimir, sydöstra Europas största stadspark har jag talat om förr. Här är vi inne i det gröna. Men den roligaste grönskan är egentligen den som är inkrupen bakom hörnen i innerstadskvarteren. Ilica heter den stora affärsgatan, men Ilica är egentligen en flod eller i alla fall följer den en tidigare flods krökar, så det där med affärerna kommer lite i skymundan redan av det skälet, man gungar lite och får en vattenkänsla, när man går där eller ännu hellre när man åker spårvagn. Men det var inte denna dolda flod jag skulle tala om, utan om de gröna prången. Utmed Ilica, som slingrar sig långt långt, finns ett nästan oändligt antal små innergårdar eller återvändsgränder, som man nästan inte ser, om man går så där målmedvetet eller ”ska någonstans”. Det är först när man släpper sådant som de här skrymslena öppnar sig, det är lite som att gå igenom väggar. Man knackar lite lätt på en kanske något avflagnad vägg och se, den ger vika! Och så är man inne i en annan värld, oftast en lite oordnad grön värld, som inte direkt kan göra anspråk på att vara vackrare än något annat, men som har ett hemlighetsfullt och lite ruffigt behag. Det här är platser där man kan vara och bara vara eller – när den gröna trollstaven lövas – uppleva något särskilt.

Blick från Gradec

22/4 -2014

Zagreb, blick över Kaptol från Gradec:

Ja, denna vackra stad, så stillsamt småstadsaktig och anspråkslös den är. Kyrkorna glider fram som lugna skepp bland husen och vindkupornas fönster tittar nyfiknare än mången granne med både burspråk och gatuspeglar.

Kastanjerna blommar

21/4 -2014

Ja, ”kastanjerna blommar” låter som titeln på en dikt eller kanske en roman, men romanen heter nog ”Nässlorna blomma” och dikten visst ”Kastanjeträden trötta luta”… Nå, här blommar i alla fall sedan en tid kastanjerna utmed Heinzelova och på andra ställen, hästkastanjer…

De håller sina höga ljus mot himlen och våren känns stor och mäktig. Londi och jag går under träden och jag kan förstås inte låta bli att sända en tanke till Theodor Fontanes ”unter Palmen”. Vi tar bilder och håller oss dolda. ”Nu var det 1914”, tänker jag och vet att så mycket mer än det är hundra år sedan.

Sretan Uskrs – Glad Påsk

20/4 -2014

Framför katedralen står de tre påskäggen uppställda i gräset som de brukar (fast en gång tror jag de var fyra) – en skön blandning av glad kitsch, jugoslavisk (förlåt, kroatisk) naivism och blomsterfröjd. Missa inte paraplyet från Šestine på det ena äggets topp!

Sretan Uskrs!

Läsning i ”parken”

19/4 -2014

Igår eftermiddag satt jag någon timme på en bänk här i ”parken” med Londi vilande vid mina fötter. Jag läste en av novellerna i den ryska antologin Cirkelns kvadratur, som jag så småningom ska recensera eller i alla fall skriva om. Bokens författare är alla unga och de har alla mottagit det ryska Debutpriset. Jag var inne i Andrej Simonovs halvkvävt absurda berättelse ”Hemmaliv under jorden”. En son, hans mor, moderns nya man och morfadern för en märklig existens så långt ifrån varandra som möjligt i en liten lägenhet. En ljum vind gungade valnötsträdets grenar och jag läste om sonens födelsedag:

Han hade antagligen inte heller ställt upp på födelsedagsfirandet om det inte varit för Arsenij Michajlovitj. Denne tog på sig sin fina polisskjorta, bad de andra klä upp sig och spankulerade omkring i lägenheten medan han berättade anekdoter om Turgenjev ur en biografi som han läste på sin fritid. Han tyckte att alla sallader hade lyckats mycket väl, att mamma såg strålande ut, att Kolja hade blivit så mycket manligare och att Viktor Petrovitj inte hade lämnat sina strategiska positioner – när Arsenij Michajlovitj nämnde dessa positioner klappade han morfar på axeln och de skrattade båda. Denna optimism gav morfar anledning till fler lustigheter och han följde Arsenij Michajlovitj överallt medan de pratade en sådan smörja att mamma bara rullade med ögonen och Arsenij Michajlovitj blundade förtvivlat.

Någon sida längre fram hettar det plötsligt till:

”Vems födelsedag är det vi firar?” exploderade morfar.
”Jag vet inte”, svarade Kolja som redan var ute i korridoren.
Ett glas kom flygande efter honom. Kolja grep efter en tallrik i köket för att krossa den till svar, han slog den mot bordshörnet men tallriken höll – i nästa sekund hade han insett hur absurt det var att krossa porslin men han undvek att ställa tillbaka tallriken och placerade den i stället vid vädringsfönstret.

Framför Londi och mig hade, medan jag läste detta, en av katternas skyddsänglar börjat duka upp mat på en bänk. Katterna – som ju kan klockan – var redan där och sträckte sig flinkt och behändigt efter det som serverades.

Londi följde det hela uppmärksamt med lätt höjda öron och jag tappade åtminstone för en stund kontakten med Kolja och morfadern och lät boken sjunka ner i knät.

≈≈

PS Förlaget är Ersatz och översättningen är gjord av Kristina Rotkirch.

Um – izum

18/4 -2014

Härom dagen firade Stanko och Londi och jag något i vår bar, kanske ”long time, no see” (över en vecka, tror jag bestämt det var). I alla fall blev jag bjuden på kavu sa šlagom (kaffe med vispgrädde) och Stanko bad för sin del om en subtil justering i sin kaffeblandning – han vet ju något om sådant och han kan hitta lyxen i den för de flesta omärkliga förskjutningen. Londi fick vatten och blev kliad. Hon vet också mycket om tillvaron.


”ett stenkast” bort såg det ut så här

Under samtalet lärde jag mig två nya suggestiva ord: ”um” och ”izum”. De ser inte mycket ut för världen och inte låter det mycket om dem. ”Um” betyder ”förstånd” och ”izum” ”uppfinning”. ”Izum” är en för mig övertygande ordbildning, uppfinningen kommer ju ur förståndet. Man kan riktigt se dess väg ut i ljuset från det kreativa dunklet därinne i ”mozak”.