Strindbergfeber
17/5 -2012
Här närmar vi oss sanningens ögonblick, som i det här fallet är tre. Imorgon kväll spelar svenskstudenterna Strindberg på Lutkovno gledališče i Ljubljana. Och nästa vecka blir det här i Zagreb. Korridorerna och salarna på universitetet här susar av det nya språket strindbergska, som består av små splitter ur de dramafragment som ska uppföras snart. ”Hon är galen”, säger någon och alla vet varifrån orden kommer. Eller så uttalas den här frasen i någon sal: ”Jag vet hur det är, men jag kan inte säga det”. Man hör ”Asch, Klara! Ni är alltid…” och vet fortsättningen. Och talet två har blivit magiskt, för vad är två gånger två? ”Det är två två.” Och alla vet vilken blick som hör till: ”om inte flickan vill…”. Och man sms:ar till varandra med frågor som: ”Å Jakob är du där? Kurrrre!”
Nej, ni har rätt. Detta gäller förstås inte hela universitetet eller hela fakulteten eller ens hela svenskinstitutionen, men det ligger i luften. Strindbergfeber.
Tillägg: en bild från eftermiddagens repetition i dräkter. Ni ser Ryttmästarn och en skymt av Pastorn i Fadren och ni ser också lite av textningen på kroatiska:
Och i Ljubljana har svenskstudenterna översatt novellen eller sagan Fotografi och Filosofi till slovenska. Någon gång för länge sedan har jag läst den, det vet jag, men jag blev ändå både förvånad och omskakad när jag läste den igen härom dagen.
Så här börjar den:
Det var en gång en fotograf. Han fotograferade väldigt; profiler och facer, knästycken och helfigurer; och han kunde utveckla och fixera, tona guldbad och kopiera. Det var en huggare! Men han blev aldrig nöjd, för han var en filosof, en stor filosof och en uppfinnare. Han hade nämligen filosoferat att världen var bakvänd. Det kunde man ju se på plåten, när den låg i utvecklaren. Det som var höger på människan blev här till vänster; det som var mörkt blev ljust, skuggorna blevo dagrar, blått blev vitt och silverknappar blevo dunkla som järn. Bakvänt var det.
≈≈≈
PS Det blir stilla här några dagar.
Strindbergsrepetition, Drvored, skratt
16/5 -2012
Snart är det dags. Skådespelarna har lånat dräkter från teatern ZKM:s källare. Dessa är nu avdammade och kemtvättade och alla ser fantastiska ut, så fantastiska att gårdagens eftermiddagsrepetition höll på att spåra ur i skrattsalvor. Och ändå: aldrig har de spelat så bra! Janica och jag satt andlösa – när vi inte måste hålla oss för skratt.
På kvällen åkte Janica, Londi, jag och två av studenterna ut till bandet Drvoreds repetionslokal och lyssnade igenom musikinslagen som de satt ihop till föreställningen. Också här var stämningen hög och vi tänkte att detta blir perfekt, odlično. Jag spelade in lite med min kamera, men jag vet inte hur man gör för att föra över det hit, fast är ni nyfikna på Drvored i allmänhet finns några smakprover här. Och så här ser de ut när de spelar (här syns i och för sig bara några av bandets medlemmar):
På fredag åker vi till Ljubljana och spelar Strindberg där på kvällen, tyvärr bara med en inspelning av Drvored som musikalisk illustration, men nästa vecka blir det komplett program här i Zagreb både på onsdag och fredag.
Om ”Sveriges nya miljonprogram”
15/5 -2012
För några år sedan läste jag Kerstin Ekmans Herrarna i skogen, en essäsamling om den svenska och den europeiska skogen i dikt och verklighet och om det som genom tiderna hotat och decimerat den. Kanske minns ni serien vi hade om boken i Salongen (tyvärr har Salongen ännu inte återvänt till livet, men jag har texterna kvar – lagningen kräver kunskap om SQL, php och Drupal)? Här under pausträdet finns några kortare texten om Ekmans bok. Den sista av dem handlar om en brutal avverkning i Vänersborgstrakten, där jag bodde då:
Onsjöskogen, september 2008
Och här är de båda första som innehåller lyckligare bilder från tiden före trädmorden:
Denna vår har Maciej Zaremba skrivit en serie uppskakande texter om den svenska skogens undergång.
Den första artikeln i serien som bär namnet ”Sveriges nya miljonprogram” börjar med en projekterad avverkning i närheten av ett bostadsområde i Storfors. Folk vill inte tro att det är sant att hela skogen ska bort. Men efter en tid, närmare bestämt:
Sju månader senare är utsikten från deras fönster mest lik slagfälten vid Verdun: meterlånga stumpar som sticker upp bland bråten där det varit skogsdunkla stigar, här och var ett ensamt träd, i övrigt ödslighet. I sommar skall detta välkomna tyskar och holländare på Inlandsbanan som Storfors turistbyrå lockat med ”orörd natur”.
Och ändå har hela Storfors under de sju månaderna som gått uppvaktat alla som på något vis har makt över detta.
Zaremba fortsätter:
För sextio år sedan fruktade poeten och botanikern Sten Selander att svenskarna inte längre skulle komma att finna de miljöer som folkvisorna sjunger om. Storskogar, lundar, hagar…
Och:
Det är det som är Reformen. Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen.
Med bitande ironi säger han:
Utan tvekan är den moderna svenska skogen ett framsteg ur såväl trygghets- som ur renlighetssynpunkt. Där multnar ingen ved bland ohygienisk mossa, där strövar den allergiske trygg för björken och konvaljen. Barnvänligt är det, liten risk för lille William att snubbla över murken stam, tugga i sig okänd svamp eller gå vilse. Det är sällan längre än 300 meter till körbar väg. Och den som söker stillhet lär inte bli lottlös. Varken hackspetten eller lövsångaren väsnas i plantagerna.
Om svenskarnas speciella förhållande till träden säger Zaremba bland annat det här:
När folk på 1700-talet fick välja namnen själva döpte sig tyskar och britter efter färger eller yrken. De blev Brown och Smith och Müller. Svenskar döpte sig till träd. Helst något med lind eller lund, björk, alm … Ja, lövträd. Det susar av trädkronor i telefonkatalogen, men det är svunna skogar, fantomsmärtan efter de landskap Sten Selander såg försvinna.
Och detta:
”Hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors om oss alla”, skrev litteraturhistorikern Fredrik Böök år 1924. Nästan hundra år senare skriver en författare av ett helt annat sinnelag, Joycetolkaren Erik Andersson (à propos Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”) att om språket är det som fransk kultur håller heligast, så är det jorden för ryssarna och för svenskarna – skogen. ”Vi sökte skogen och han var vi.”
Zaremba berättar om hur orättvist människorna på landsbygden och i skogslänen behandlas jämfört med storstadsborna när det gäller just detta med skogen:
Stockholmaren kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.
Hur gick det till när landsbygden blev naturvårdens underklass? Man står där i rishögarna, betraktar uppvisningen i brutalitet och känner sig förflyttad till 70-talet.
Och människorna som försökte försvara den lilla skogen vid Storfors visade sig vara helt maktlösa:
Men värst av allt var upptäckten att alla hans mödor var bortkastade på förhand. Redan i somras, när han skrev sina första brev, var detta kalhygge villkorslöst godkänt av Skogsstyrelsen, utan att någon tjänsteman kastat en blick på skogen. Och det beslutet kunde inte överklagas.
Hursa? Myndigheten hjälper skogsbolaget att kringgå den enda lag som skyddar skogslandskapet? Ja, det är Hans Åfeldts erfarenhet, dokumenterad i flera tjocka pärmar. Han hoppas att DN skall berätta vad han funnit, så att inte andra gör om hans misstag. Som var att tro att vi har något som helst rättsligt skydd för skogen för människornas skull.
Och jag tänker – under tandagnisslan – läsa de övriga fyra artiklarna i serien. Kanske med er. Om ni inte är färdiga med detta.
Undet Pausträdet
Årstid
14/5 -2012
Londi och jag lever vårt vardagsliv och våra morgnar förlägger vi ofta till parken som breder ut sig ett längre stenkast härifrån. Sedan i förrgår är sommarhettan borta – vi fick ett temperaturfall från 30° till 10, men nu börjar försommaren smyga hit igen. Londi trivs bättre i det här, hon var lite flåsig förra veckan och vi valde alltid skuggsidan under våra promenader.
Under våren försökte jag följa lövsprickningen hos de olika lövträdsarterna och jag tog lite bilder då och då – lind, kastanj, platan, akacia… Till sist var det bara catalporna som stod kala sånär som på de hängande skidorna, men inga löv. Så en dag såg jag pyttesmå ”lövbuketter” utspridda över träden som ett slags minisegel som motvikt till skidorna. Jag glömde kameran, men tänkte varje gång ”imorgon” eller ”senare idag”. Så kom hettan och plötsligt var catalporna lövklädda.
Korada
13/5 -2012
Ett stycke norr om Brda och Sabotin finns berget Korada. Vi gick dit upp genom en lövskog som doftade så starkt av čemaž (Bärlauch) att det kändes som om hela världen var gjord av lök. Bergskammen heter Kanalski Kolovrat.
Trädet på bilden är visserligen inte litet och kanske inte heller så värst rufsigt, men jag tänker ändå på Silvana Palettis lilla berättelse Te rizberjani jarbulčić; det är ju samma trakt och samma sorts landskap. Den mytiska resianska världen döljer sig bakom nästa berg.
”det aningslösa slöseri, som denna besparing skulle innebära”
12/5 -2012
Igår publicerade Svenska Akademien en deklaration emot nedläggandet av Litterära översättarseminariet:
Uttalande rörande framtiden för Södertörns översättarutbildning
Det har sagts att Europas gemensamma språk är översättningen. Det gäller inte minst i ett litet land som Sverige. Från översättningen av Nya testamentet 1526 till det senaste seklets tolkningar av Proust, Kafka, Mann och Joyce har den svenska kulturen varit beroende av goda översättare som berikat språket och givit tillgång till oskattbara tankevärldar.
Men det har självfallet inte stannat vid den europeiska kulturkretsen. På senare tid har skickliga översättare gett svenskt kulturliv viktiga impulser genom verk av kinesiska, japanska, arabiska, persiska och turkiska författare likaväl som väsentliga verk från USA och Latinamerika. För Sveriges del i det internationella samtalet har de kompetenta översättarna varit av vital betydelse.
Den översättarutbildning som sedan ett antal år bedrivits vid Södertörns högskola, med tonvikt på skönlitteraturen, är ett viktigt inslag i sammanhanget. Här har äldre erfarna översättare kunnat förmedla sina erfarenheter till blivande kolleger och på så vis svarat för en obruten tradition i den angelägna verksamhet som översättningen utgjort i vårt land. Södertörns högskola borde känna stolthet över denna insats. I stället vill man de facto – av snäva ekonomiska skäl – lägga ned hela den aktuella utbildningen.
Många av oss ledamöter i Svenska Akademien har ingående erfarenheter av såväl översättningens betydelse som dess problematik, och Akademien har också anordnat ett internationellt Nobelsymposium kring dessa frågor. Mot den bakgrunden reagerar vi starkt inför det aningslösa slöseri, som denna besparing skulle innebära. Vi vill på det bestämdaste avråda Södertörns högskola från en på sikt ödesdiger nedläggning av översättarseminariet.
≈≈
PS Skicka följande protestskrivelse till rektor för Södertörns högskola:
moira.vonwright@sh.se
(Ämne:) PROTEST
Jag protesterar härmed mot att Södertörns högskola stoppar antagningarna till Litterärt översättarseminarium, och uppmanar skolans ledning att tänka om och låta denna unika och viktiga utbildning fortsätta!
Hälsningar, [ditt namn]
Sabotin igen
11/5 -2012
Men jag har inte glömt vandringarna på bergsryggarna ovanför Soča. Nästan lika förtrollande som i Brda är det där. Längs stigarna växer stora vackra liljor, ett slags iris tror jag det är. Jag vet inte om den är urspunglig här eller om den smitit ut från trädgårdarna vid bergets fot, för där finns den också.
Jag tar er till Sabotin/Sabotino igen. Här går man med en fot i Slovenien och en i Italien och långt bort i söder ser man en strimma av havet och i norr tornar de juliska Alperna upp sig. På ett ställe finns ruinerna efter ett munkkloster, från 1600-talet, om jag minns rätt. Stenarna lyste vitaktigt i solljuset:
Skuggan blev plötsligt värdefull. I valvets övre del ser man sanktuariet på toppen av Sveta Gora/Monte Santo.
Londi hittade ett litet stenkar där det ännu fanns kvar lite vatten från regnet som föll några dagar tidigare. Hon satte sig där och förstod sig på denna lyx.
