Blogg

Kantrida

Eftersom sommaren var på återbesök under våra dagar i Rijeka tyckte både Nilla och jag att vi skulle ta oss några baddagar. Miki tyckte ingenting om detta och han höll på att bli ett hinder för våra badutflykter, eftersom hundar inte får åka med stadsbussarna i Rijeka. Eller nej, vad säger jag? Miki var naturligtvis inget hinder, det var de snåla bussreglerna som var det. Nästa steg blev att försöka ta en taxi ut till Kantrida. Det kunde man ju ha trott var en lätt sak, men nej, plötsligt kunde ingen taxi ta Miki för att han är hund och inte hade det varit någon idé att klä ut honom till miniåsna eller katt. Till slut lyckades jag övertala en – makedonsk – taxichaufför, som först var som en vägg men som sedan steg för steg mjuknade och gick med på det hela mot en något överdriven ersättning. Lätta om hjärtat hoppade vi in i bilen och färden blev trevlig och Darko, som han hette, visade oss allt möjligt och berättade om stränderna och stannade till sist på en plats där vi lätt kunde ta oss åt olika håll, både till den fria stranden och den ordnade stranden. Vi fick hans nummer så att vi hade återfärden till staden säkrad. Efter lite kort funderande valde vi att pröva den ordnade stranden. Vi är ju i slutet av september, så det fanns gott om plats och ingen behövde tycka något om en svartkrullig liten hund. Och vi hittade en perfekt liten vik, som var i det närmaste folktom – ja, en man satt och fiskade på en betongbrygga en bit ifrån oss, men han var som i en annan värld.

Ovanför oss hade vi några överdådiga villor och utanför oss havet och Istriens bergsformationer och silhuetten av Cres eller var det Krk eller båda?

Vattnet var härligt, varken varmt eller kallt och Nilla och jag tog oss en rad kortare och längre simturer. Miki vaktade stranden.

Solen stekte men vi hade en fin skuggplats där Miki höll till när han inte gav sig själv något uppdrag.

På tillbakavägen hittade vi en bar och där tog Nilla och jag oss varsin Tars. Ja, det är ett öl från Rijeka. När vi sedan gick upp till platsen där Darko skulle hämta oss stannade vi en stund och betraktade den fria stranden och kustlinjen bortåt öster.

Dagar i Rijeka

Rijeka är en stad som jag försöker erövra bit för bit. Staden påminner stundtals eller bitvis på ett närmast förrädiskt sätt om Trieste. Det har hänt att jag svängt runt ett hörn och plötsligt oförmedlat befunnit mig i ”fel” stad, fast ändå alltid i rätt förstås. Båda är ju perfekta i sin råa gatpojksaktighet i kombination med underbart vackra fasader och havets och bergets närvaro – i båda möter vågrätt lodrätt. Men nu var vi i Rijeka och vi bodde vid Korzo hos en helt förtjusande äldre dam, som bjöd på rakija om kvällarna – och ibland om morgnarna. När vi slog upp fönsterluckorna möttes våra blickar av en härlig syn: underbara ornament, milda färger, vackra balkonger och hemlighetsfullt slutna fönsterluckor.

Vi bodde på tredje våningen och gick ganska ofta upp och ner för stentrappan och de två trätrapporna.

Under dagarna i staden gick vi många gånger längs Korzo, denna härligt bilfria och alltid nytvättade eller i alla fall nydammsugna gata mellan stilfulla hus.

Havet och hamnen kändes alltid nära och långt borta vid synranden stod Istriens berg på rad.

Många gånger gick vi utmed kajerna…

Kort uppehåll i Ogulin

Eftersom vi inte får glömma att tiden egentligen går bakåt, vill jag – trots att vi nyss låg och plaskade vid Kantrida i Adriatiska havet – visa några emblematiska stationsbilder från Ogulin. En del av er vet att jag har en särskild svaghet för kroatiska stinsar i aktion. Se här hur Miki följer stinsens arbete på stationen i Ogulin.

I stinsens uppgifter ingår visslandet i visselpipan.

Och här höjer han också stinsspaden, som jag tror den heter.

Resa in i skymningen

Allt är nyckfullt, allt du tror du vet, kan vara på ett helt annat sätt. Vi ville åka till Rijeka med morgontåget, men då visade det sig plötsligt att det inte finns något morgontåg till Rijeka längre. Till Ogulin är det nu buss och det betyder att Miki inte får åka. Meddelandet föll som en sten på oss, Nilla, Miki och mig i torsdags och vi skulle egentligen ha åkt på fredag morgon, denna morgon alltså. Hastigt, utan att alls hinna tänka efter bestämde vi oss för att ta eftermiddags- eller kvällståget samma dag, torsdag. I ilfart packade vi, köpte biljetter och slängde oss på tåget. När vi väl var där upptäckte vi att det var ett snabbare tåg, ett brzo-tåg, som inte alls tänkte stanna på alla de 37 eller 39 stationerna, men det fick duga. Kvällen var vacker och snart var vi redan förbi Karlovac och vi färdades genom ett grönt, böljande landskap förbi Duga Resa och sedan vidare.

Ganska länge for vi utmed ett vatten, floden Dobra tror jag att det var. Vatten-grönska-vatten. Kroatien är ett underbart vackert land också på de ställen man inte så ofta talar om.

Miki satt resvant på sitt örngott eller hundgott och då och då tittade han ut genom fönstret, särskilt när tåget saktade in av kända eller okända skäl.

Sakta började det att skymma och vi for förbi små stationer som såg övergivna ut, men kanske inte var det. Sträckan mellan nästan övergiven och övergiven är längre än ni tror.

Strax innan vi kom till Ogulin gick solen ner bakom bergen, ett av dem heter kanske Klek, och sedan fortsatte resan i mörker.

Den mörka delen från Ogulin till Rijeka kan vi drömma om – tillsammans.

Kattmöbler

Vi bor i ett kattkvarter, men eftersom Miki är jägare och katter hör till hans möjliga byten, så har jag ingen större möjlighet att träffa katterna som bor här i ”parken”. Jag ser dem från fönstret och jag vet att huset är befolkat av kattdamer, alltså damer som tar hand om katter och försvarar dem, ibland med ett visst våld. En gång var det mycket nära att jag fick en rå potatis i huvudet, kastad från sjunde våningen. Detta bara för att Miki en enda gång fick springa lös här. Så jag aktar mig och ska Miki springa fri så får det bli på andra ställen. Nå, det går allt bra och egentligen beundrar jag kattdamerna för deras trofasthet och idérikedom. Varje dag vid en särskild tid – som nog styrs lite av årstidernas gång – serveras mat och damerna kollar igenom alla för att se att ingen far illa. Utmed den ena husväggen har det med tiden uppstått små fint möblerade kattrum. Det ena verkar vara ett vardagsrum, möjligen i kombination med sovrum. Här kan katterna vräka sig i fåtöljerna och äta lite smågodis om de vill.

Ett annat rum ser ut som en blandning av sovrum, matrum och lekrum. Och här finns saker att vässa klorna på.

Tittar man på alltsammans från sidan utmed husväggen, så ser man att människornas balkonger där ovanför skyddar mot regn och andra svåra väder.

Kanske något som andra kattvänner kan inspireras av…