Lågvatten, skvalp

Igår var jag nog alltför ordrik om än retroaktivt (fast mest på facebook då), så idag passar det väl med lite lågvatten. Miki och jag har varit på Pet Centar och köpt torrfoder som kompletterar kycklinglever, -hjärtan och -magar i hans diet. Hemvägen blev varm så då och då fällde han in benen under sig utan förvarning och låg sedan i gruset eller gräset med fint samlade tassar.

1IMG_1403

Jag tänker lite på att vi nästan inte konsumerar något annat än mat och dryck och lite för rengöring. Den femtonåriga ”kavajen” fördes till min ”krojačica” Biba idag. Hon sa att lapparna kommer att synas den här gången och jag sa att det går bra. Sedan gick vi med de kanske tolvåriga stövletterna till min ”postolar”, vars farfar visst hette Mario som butiken nu, för ny sulning, vet inte för vilken gång i ordningen han gör det. Nej, sandalerna tar jag fram först någon gång i juni, när sommaren börjar kännas stabil och hemtam.

Hur ska någon tllverkningsindustri kunna leva på mig eller Miki? Är detta cirkulära användande bra eller dåligt? Det är svårt att veta. Och ja, handen på hjärtat, jag gör det mesta av lättja. Vem orkar handla en massa nytt, som sedan blir gammalt?

Läs mer

Inblickar i ett rikt inre liv

Låter rubriken stöddig? Kanske, men ibland blir det så när man vill beskriva just hur det är. Solgatan löper över golven här och Miki och jag lever vårt eget liv ensamma igen, fast hur ensamma är vi när vi är två? Lagom kanske. Detta inte sagt som något hot mot framtida besökare. Vi kan både det ena och det andra. Leka med söndertuggade bollar till exempel, läsa böcker – jag avslöjar inte vem som gör vad, men som en liten eftergift åt berättandet eller öppenheten kan jag tillägga att ingen av oss läser fort. Tryggheten bor i boet och utanför fönstret leker vindarna och lite längre ner barnen.

1IMG_1394

2IMG_1395

3IMG_1397

Läs mer

Ett möte på Britanski Trg

Kvällen är mjuk och nyss gick Miki och jag förbi ”Patriotens hus”, där rosorna doftade inifrån det gröna virrvarret.

1IMG_1385

Jag tänkte på ett lustigt möte på Britanski Trg förra söndagen, ja, det är marknad där på söndagar, antikmarknad, sägs det, fast jag vet inte hur antika sakerna egentligen är, men de är fantasifulla och ovanliga och försäljarna ännu mer. Jag var där med Rudolf och Miki, men Rudolf gick sina egna vägar. Det var varmt och Miki slank in i skuggan under ett bord och jag pratade lite med ägaren till bordet och sakerna på det – smycken gjorda av silverskedar och färggranna skinnarmband och annat jag inte minns. Vi talade om Miki och hans speciella päls som gör att han känns igen som ”hrvatski ovčar” av nästan alla, fastän han också är annat bland kruslockarna. Mannen visade sina armar och sa att han lever med en katt som gillar att rivas. Ja, det syntes. Vi skrattade lite och svettades och nuet fastnade i värmen. Plötsligt visste vi allt möjligt om varandra, även om vi nog lyssnade ganska förstrött, allt kunde ju ändå sägas någon annan gång – kändes det som. Han pekade upp mot takvåningarna på ena sidan av torget och sa att ”där har jag min ateljé”. Jag kastade en blick snett uppåt men utan att söka efter något exakt och jag tänkte ”ja, där” och torkade svetten ur pannan. Så blev det dags att gå och han frågade vad jag hette, för under vårt pratande ”om allt” hade vi ändå inte kommit till våra namn. Jag låtsasritade bokstäverna på en ledig planka i bordet samtidigt som jag uttalade dem. Jag vet ju att jag har ett svårt namn: B-O-D-I-L. Han fyllde sedan i de två första bokstäverna och fortsatte sedan med R-I-S. Det var hans namn och han skrattade lite och sa att ”ris” ju är en stor katt eller snarare ett lodjur. Vi tog varandra i hand under solen och allt var mycket lätt och flyktigt på ett djupt sätt.

Läs mer

Ur minnet

Sedan ett par dagar är Miki och jag ensamma i vår lägenhet på Hvarska 10 igen. Vad Miki tänker om det vet jag inte och kanske vet jag inte riktigt vad jag själv tänker heller. Jag har levt i en så komprimerad tid medan Alexandra och Rudolf var här att jag nu efteråt känner mig som slungad ut ur en virvel. Nej, jag är inte ledsen, jag är mycket mer glad än ledsen, men liksom utan utrymme. Runt mig ligger högar av arbete jag skjutit framför mig. I mig surrar det av tätt radade minnesbilder, bilder också från tider som inte alls har med den här att göra, barnens barndom, ja, till och med fragment från min egen. Och Londi vandrar också omkring i minnesvimlet jag bär i mig. Och Sydafrika är med ens tillbaka, Lion’s Head, klippdassarna som spanar ut över havet från höjden.

Vad ska jag visa? Vad ska jag berätta efter dagar, kanske veckor av tystnad här i ”etern”? Jag plockar en annorlunda dag, dagen då Rudolf, Miki och jag for till Ljubljana. Det var flera dagar efter att Alexandra hade åkt tillbaka till Italien och lustigt nog hade hon inte tagit sig ända hem till Bologna utan hon var hos Federico i Trieste. Båda pluggade hårt dagarna igenom, men när jag skrev att Rudolf, Miki och jag var på väg till Igor i Ljubljana, svarade Alex nästan genast att hon och Federico kunde ta en paus över eftermiddagen och komma till oss över berget. Och så var vi då helt plötsligt i Igors fantastiska kråkslott vid Tivoli-parken, fem människor och en krullig liten hund. Vi åt och drack och så bröt vi upp mot de underbara kullarna strax norr eller nordväst om Ljubljana till Sveta Katarina och Sveti Jakob, två kyrkor som är både tunga och lätta symboler i mitt liv. Hit tog Igor mig efter Londis död, men här har jag också varit med Londi. Landskapet hör till de där slovenska drömlandskapen, som man bara kan tror på när man ser dem. Se här på Sveta Katarina genom en ram av lövgrönt!

1IMG_1285

Och här är vi på vandring i den böljande grönskan. De första regndropparna når oss just.

2IMG_1294

3IMG_1299

Och där anar ni Alex på stigen över ängarna.

4IMG_1300

Nej, vi gick inte upp till Sveti Jakob den här gången. Mål är inte alltid till för att nås.

5IMG_1305

Läs mer

Dagar utanför tideräkningen

Ovanliga dagar, dagar utanför tideräkningen. För en vecka sedan kom Rudolf och Alexandra hit och det var första gången på sju år som vi sågs alla tre samtidigt. Nu har Alex åkt tillbaka till Italien, men bara till Trieste, så kanske ses vi alla tre igen imorgon i Ljubljana – tillsammans med Miki, Federico och Igor.

Jag låter bilderna tala eftersom detta är svårt att beskriva.

1IMG_1234

2IMG_1249

76fa6edd-b3c4-4377-8d0c-8868ced5bfa4

Läs mer