Opatijas diskreta charm
19/6 -2013
I Opatija stannade vi för en kopp kaffe på en terrass med blick över havet och för en kort promenad i en av stadens enorma parker. Trots uppehållets korthet gick det att ana sig till något om platsens ande. Jag tänkte på San Pellegrino, Karlovy Vary eller någon av de andra berömda kurorterna som hade sin storhetstid runt det förra sekelskiftet. Palmer, parasoller, stiliga äldre par som med trött behag betraktade parkgrönskan, de ljusa imperiala byggnaderna och det blånande havet medan de åt någon dyrbar obetydlighet och sträckte lite diskret på benen under borden.
Bilder från Poreč
13/6 -2013
Några mil söder om Dajla och Novigrad ligger Poreč. Jag hade trott att jag skulle känna igen något av staden från den där resan för tjugofem år sedan, men nej, allt var ”nytt”. Kanske var det bra? Det går inte att veta. I alla fall flanerade vi utmed dess lugna blanka gator ner till havet och så in i stadens hjärta igen. Det är säkert annorlunda här i juli och augusti och jag föreställer mig att man redan om någon vecka kommer att få svårare att komma åt att njuta av gatstenarnas mjuka blankhet. Jag är svag för just den här sortens gatstenar.
Ett av många orientaliskt-venetianska fingeravtryck i gatubilden:
Det är de här gatstenarna jag talar om:
≈≈≈
PS Det blir lite ”pausigt” under pausträdet några dagar igen. A presto!
Novigrad i kvällningen
12/6 -2013
Gång på gång träder jag in i städer som jag dagen innan inte visste fanns. Den lilla staden Novigrad ligger högt upp i norr på Istriens västra kust och dess rötter sträcker sig bakåt till antiken.
Havet vid Dajla
11/6 -2013
”Vägen till Dajla är ingen väg.” Den gångna helgen beträdde jag för första gången på tjugofem år Istriens jord söder om den slovenska gränsen. Nu verkade allt mera hemma än det hade gjort då, den där veckan för länge sedan. Dajla var en ny plats för mig, men ändå inte. Dajla är en by som ligger i den röda jordens område; längre in åt öster på den istriska subkontinenten – ja, Istrien verkar så ändlöst – är jorden grå och sedan vit, men de jordarna har jag inte upplevt. Inte medvetet i alla fall.
Havet hade jag inte heller sett på länge, kändes det som, men egentligen var det bara några månader sedan jag blickade ut mot Miramare i Trieste. Men havet saknar jag alltid när jag inte har det nära. Jag vet vad Ilma Rakusa menar när hon ger en bok namnet Mehr Meer.
Blick ut mot havet:
Blick in mot land:
Molnens skönhet och annat
8/6 -2013
Detta är den vilda vackra himlen här nu i dessa dagar. Solhetta, vita moln, svarta moln, störtregn. Det ångar om gatorna.
Jag reser bort för ett litet tag. Bis dann!
Was ist Kunst?
7/6 -2013
På kvällarna innan jag slocknar eller släcker lampan bläddrar jag en stund i boken Was ist Kunst? och låter mig överraskas, störas, tråkas ut, roas och lockas av de korta texterna där.
Här följer några av de 1460 svaren på frågan:
Kurt Badt (Kunsthistoriker): Die Kunst ist ihrer Struktur nach doppelschichtig aus der historischen Bedingtheit der Künstler und aus dem Streben nach Unbedingtheit, worin das eigentlich künstlerische beruht.
Pablo Picasso: Die Kunst ist der Sohn der Verlassenheit und des Schmerzes, und ich male, wie andere ihre Autobiographie schreiben.
Wassily Kandinsky: Jede Kunst hat ihre Wurzeln in ihrer Zeit, aber die höhere Kunst ist nicht nur ein Echo und ein Spiegel dieser Epoche, sie besitzt zudem einen prophetische Kraft, die weit und tief in die Zukunft reicht.
Martin Buber: Die Kunst ist nicht das Brot der Welt – aber der Wein.
Simone Weil: Die Kunst ist ein Versuch, auf eine beschränkte Mänge von Menschenhand geformten Stoffes ein Abbild der unendlichen Schönheit des ganzen Universums zu übertragen. Ist der Versuch gelungen, so darf dieses stoffliche Gebilde das Universum nicht verbergen, sondern es muß uns vielmehr dessen ganze Wirklichkeit ringsum enthüllen.
Detta rätta sättet att färdas
6/6 -2013
Det har blivit många sena kvällar nu. Juni är intensiv här och lämnar inte mycket tid till rast och vila, om man vill vara med om allt man vill vara med om. Härom kvällen blev jag tanklöst kvar i stan efter att sista spårvagnen gått. Jag hade ingen lust att ta en taxi, det verkade så onödigt, så jag började gå och det kändes skönt att bara trampa på och låta det lätta vinddraget röra vid mig. Någonstans vid autobusni kolodvor tutade det plötsligt bakom mig och en stor stadsbuss svängde bredvid mig. Chauffören öppnade dörren och gjorde en inbjudande gest. Varför inte, tänkte jag och klev på. Jag tackade och såg mig om: Bussen var tom sånär som på chauffören. Utan att tänka något särskilt slog jag mig ner på en av de främsta platserna. Bussen svängde in på Vukovarska. Jag tittade ut genom fönstret och snart såg jag de höga catalporna i parken, där Londi och jag brukar ströva omkring. Strax innan vi kom till platsen där en liten gångväg förbinder Vukovarska med min gata, Hvarska, bad jag chauffören att stanna där. Han log lite förstrött och svängde med en smidig rattrörelse in mot vägkanten, öppnade dörren och vi utväxlade ett vänligt ”laku noć” och så steg jag av. Det är så här det ska vara, tänkte jag, och var strax inne på den lilla gångvägen hemåt. När jag kastade en blick snett bakåt, såg jag att bussen just höll på att försvinna borta vid Heinzelova.
