Utflykt till Samobor

Igår var det höst och i förmiddags också, men så kom solen vid middagstid och sommaren tog ett litet steg tillbaka. Toma frågade om jag hängde med till Samobor och jag sa ja och så kom han och hämtade Miki och mig. Med i bilen var också mamma Zdenka och Blanka, en tunn liten tjej från Split som håller på med animerad film och gör något med det här i Zagreb nu. Nå vi for iväg och himlen blev allt blåare och så var vi framme. Bilen fick stå under några träd och så gick vi längs den lilla floden, vars namn jag aldrig har vetat.

1IMG_3523

Vi tittade på husen och pratade om var vi skulle äta kremšnita och Miki tittade ner i floden på änderna och kanske på fiskarna.

2IMG_3527

Snart var vi framme vid torget där vi valde och tyckte och valde innan vi bestämde oss lite på måfå och så satt vi där under parasollerna och skedade i oss våra kremšnite. Efteråt gick vi en lång slingrande promenad lite hit och dit över floden, tittade på husen och frukträden, hörde en åsna skrika, funderade på att gå uppför berget till Stari grad men det stannade vid en tanke eller en ansats och så vi gick hela vägen tillbaka.

3IMG_3547

In i bilen för nu skulle vi ut i byarna på jakt efter en viss lantlig restaurang vid floden, kanske samma flod som i stan, kanske en flodsyster. Vägen följde gränsen mot Slovenien och floden var väl gräns, på ett ställe var det en övergång, kanske på flera. Dalen blev trängre och ljuset nådde inte ner överallt. Så stannade vi, kanske inte just där vi hade tänkt men på en bra plats och vi bänkade oss runt ett bord och beställde in fisk och kött och vin.

4IMG_3567

Ja, och så åt vi. Miki fick en och annan köttbit slängd till sig, men egentligen hade han nog velat jaga själv. Han släppte ytterst sällan de kringströvande hönsen och kycklingarna med blicken.

5IMG_3574

Läs mer

Bakar

Bakar betyder koppar, men staden Bakars namn har nog inget med koppar att göra. Bakar är en stad vid Adriatiska havet som är nästan helt utan turism. Oljeraffinaderierna i viken talar ett annat språk än turistiskan. Och de andra industrierna och de mörka vattnet också. Bakar verkar ligga så djupt att man kan tro att staden befinner sig på botten av en krater eller på ett annat och mörkare klot än Jorden.

Första gången jag var här var en dag i februari för sju och ett halvt år sedan. Minnet från den gången präglas av den inre bilden av det stora palatset som flyter och guppar på havsytan. Ofta har jag tänkt på den bilden och jag ville alltid se detta igen och för inte så länge sedan fick jag möjligheten, fast denna gång verkade palatset ha fått fäste vid strandkanten.

1IMG_3295

Men vattnen var lika mörka som och avståndet över viken lika brett, fast skulpturen med de muskulösa männen i arbete var ny för mig eller jag kände i alla fall inte igen den.

2IMG_3300

Högt ovanför palatset, som visst heter Hotel Jadran och är stängt, löper landsvägen eller motorvägen och bron kröker sig farligt över djupen. Bakar är så långt ifrån alla vägar. Så långt under.

3IMG_3307

Den äldsta delen av staden klättrar ett stycke upp på berget och gränderna är trånga och ruvar på sitt inre liv och sitt förgångna som kanske ibland går att pressa in i nutidens sprickor. Här uppifrån ser man hela viken, men jag valde att rikta blicken mot den ena sidan.

4IMG_3316

Och medan vi gick och jag tog mina bilder föll mörkret och Hotel Jadran tog en ny gestalt.

5IMG_3330

Människorna i barerna längs vattnet verkade leva ett liv nedsänkt i en annan dimension än de leende omkringliggande städerna som ju alla har stränder och parasoller och turister. I Bakar är man från Bakar och livet här talar om tider före massturismen. Och det verkar levas väl. Jag såg så många ansikten med kraftfulla och egensinniga uttryck.

Läs mer

Innan sommaren faller

Imorgon eller denna natt kommer sommarens stora träd att fällas och falla tungt och jag sörjer över det, för för mig finns inget som sommaren. Ännu ikväll är värmen kvar och jag blev lite svettig i pannan när Miki drog iväg så där vilt efter någon för mig osynlig katt. Och ja, vinden är ljum. Nyss gick vi en runda längs Rapska och förbi Cooltura. De sprakande färgglada paraplyerna som hängdes upp i rader över Pašmanska i sommarens början är nu urblekta och matta i tonen av solens ljusflöde genom sommardagarna. Deras hud ser torr och dammig ut. Snart tas de nog ner, kanske redan imorgon, när regnet kommer, för vad ska man med paraplyer till när det regnar?

1IMG_3503

Vi knatade på längs Olipska (som ibland skrivs Olibska, har jag sett) mellan ljus och mörker och så förbi Postolar Mario och in bland träden, där jag band fast Miki helt kort för att fånga hans profil på bild och det blev denna profilbild.

2IMG_3508

Vi kom förbi den lilla baren Dalija om hörnet till Marijans grönsaksaffär och jag såg månen klättra bland huskropparna, lite varm om huvudet kanske denna kväll, men vem vet hur månen känner sig? Hans liv är nog nästan lika hemligt som mitt. Och vad Miki tänker vet ingen.

3IMG_3512

Läs mer

Och solen går ner över Vukovarska

Och solen går ner över Vukovarska en av de allra sista sommardagarna.

1IMG_3499

Kanske är imorgon den sista dagen det här året med temperaturer som tangerar 30 grader. Det går inte att föreställa sig den kommande svalkan, än mindre kylan. Just när det gäller väder kan jag aldrig leva mig in i något annat än det som just är. Fantasin blir helt abstrakt eller torrt formell när det gäller detta. Konstigt, för jag har ju varit med om så många olika väder, men jag kan ju säga att jag har min fantasi till annat.

Vukovarska är så lång att den verkar sträcka sig runt hela jorden. Hur vet jag att den inte gör det? Den böjer liksom av i synranden åt båda hållen och det svindlar lite när jag tänker mig hur ändarna möts någonstans i ett avlägset för mig okänt land, där människorna går upp och ner och andas vatten och dricker luft.

Läs mer

Drömmen om Karlovac

arlovac är en stad som ligger både långt borta och nära. Den lilla eller kanske ganska stora staden är storslagen i sin anspråkslöshet. Javisst, den vilar på minnen av fornstora dagar, men allt är så inbäddat i grönt, gröna vallar, långa parkstråk och alla floderna – fyra floder ringlar runt här. Husen verkar sjunka ner i grönska, lämningarna efter befästningsanläggningar också och den ursprungliga stjärnformen har mjukats upp till mer rundade former. Karlovac hör till drömmarna och staden själv verkar i sin rofylldhet drömma och gunga sin själ på vattnen. Jag vill alltid återvända hit och några gånger om året händer det att drömmen blir verklighet, ofta utan att denna verklighet föregås av någon plan. Egentligen blir jag alltid överraskad när jag hittar mig själv i Karlovac, glatt och stillsamt överraskad. Så här såg det ut när jag var där för inte så länge sedan…

2

Läs mer