Makulatur

Nu har jag bott här på Hvarska 10 så länge att jag börjar kunna hitta saker i mina bokhyllor, böcker jag glömt att jag hade. Det tar ju några år innan det kan bli så. Det är först då man börjar sitta på en skatt. Den alltför krassa överblicken omöjliggör magin. Vad har jag då hittat? Ett på utsidan rätt charmlöst nummer av en litteraturtidskrift med det inte alltför berusande namnet Text&Kontext. Häftet eller snarare boken handlar om schweizisk litteratur efter 1945. När jag slår upp första sidan ser jag att den tillhört Goethe-Institut här i Zagreb, men att den vid någon tidpunkt makulerats. Hur har den kommit till mig? Via Imelda? Kanske.

bild

Inne i boken har jag hittat en kort dikt av Hans Wertmüller. Nej, jag visste inget om Hans Werthmüller tidigare. Här är dikten.

Neolithikum

Wassergeschliffener Kiesel
ist atemlos langsam herangereift.

Zukunft heißt kleinerwerden.
Dasein ist runde Geduld.
Geduld ist wassergeschliffene Hoffnung.

Läs mer

Denna söndags ansikte

Först och även lite senare hade jag tänkt bespara er detta, men nu faller en anda av det där odrägliga slaget ni vet ändå på.

Dagen har nästan gått till ända och trots att vi lovats massor med sol har vi varit invirade i tjocka schalar av dimma och gråludd från morgonen till denna stund och nu kryper snart mörkret fram och gömmer allt bakom allt.

bild

Detta är denna dags ansikte: klungor av murgröna som klänger på ett rostigt stängsel, gråa husväggar med gallerförsedda fönster, gallren rostiga förstås, en blinddörr, lite höstlöv på marken, en istadig Londi-nos i ett skrymsle, en hundrygg, en hundbak med svans, svarta tassar, ett orörligt väder utan början eller slut. Och en nollställd iakttagare med leriga stövlar.

Läs mer

Ivan Bunin: Arsenjevs liv

Det har gått ungefär en vecka sedan Hufvudstadsbladet publicerade min recension av Ivan Bunins roman Arsenjevs liv, så nu tror jag att jag kan få lägga ut den här också:

bild5

Den klassiska ryska romanens värld är olik andra fiktiva världar. Illusionerna är djärvare och drömmarnas tält högre och skildringen av förfall och tilvarons mörka skrymslen mer oroväckande och gåtfullt lockande. Ivan Bunin (1870-1953) är en av den ryska romanens stora. Hans röst är en i en lång tradition och hans självbiografiskt orienterade roman ”Arsenjevs liv” låter sig väl mätas med sina föregångare. 1933 fick Bunin som förste ryske författare nobelpriset i litteratur, men trots detta och trots den till svenska översatta novellsamlingen ”Mörka alléer” som kom 2008 är han ännu relativt okänd bland svenskspråkiga läsare. Fast kanske börjar nu en annan tid i och med att denna första del av romansviten ”Arsenjevs liv”, den om barndomen och ungdomen, når läsarna i nyöversättning.

Pojken Aleksej kommer till världen på ett gods i centrala Ryssland. Vi får ta del av hans tidiga minnen och intensiva upplevelser av de grundläggande fenomenen:

Solen står redan bakom huset, bakom trädgården; den tomma, stora gårdsplanen befinner sig i skugga, och jag (alldeles, alldeles ensam i världen) ligger på det gröna, svalnande gräset och tittar in i den bråddjupa blåa himlen, som i någons underbara och innerliga ögon, i min faders sköte. I denna välvda blåa avgrund seglar ett högt, högt vitt moln omkring, det blir runt, ändrar långsamt sina konturer, krymper ihop… Åh, en sådan smärtsam skönhet!

Bunin ger oss bilder av föräldrarna i deras djupa inbördes olikhet, av syskonen, av systern som dog som barn och sörjdes intensivt men överraskande kort. Döden kommer flera gånger nära i barndomsskildringen och de dödas kroppar skildras noggrant med skräckblandad fascination.

Ganska snart i berättelsen står det klart att godset, där Aleksej och syskonen växer upp är statt i förfall. Fadern slösar i sorglöshet och hjälplöshet steg för steg bort allt de äger. Och som en klangbotten i hela boken, redan under de första sidornas barndomsskildring, finns medvetandet om alltings ändlighet och om kommande undergång. Detta gör himlen ännu högre och blåare, vetefältens guld ännu ymnigare och den vidsträckta körsbärsträdgården ter sig därigenom ännu rikare och hemlighetsfullare. Man förnimmer något lustfyllt i beskrivningarna av själva sönderfallet och Bunin frågar sig: ”Hur kommer det sig att den ryska själen finner sådant behag och sådan glädje i förödelsen, ödsliga trakter, upplösning, sönderfall?”

Och landskapet i alla dess gestalter, i snöstorm eller dallrande hetta är mer betydelsefullt än i de flesta romaner:

Jag är född och uppväxt, som jag sagt, i ett sådant alldeles öppet landskap, som en europeisk människa inte ens kan föreställa sig. Storslagna vidder utan några hinder eller gränser omgav mig: var tog egentligen vår egendom slut och var började de oändliga fält som den var förenad med? Men jag såg ju ändå bara fält och himmel.

Detta är också en roman om Ryssland, dess fattiga bönder, dess livströtta lantadel och dess historia. Men också Ukraina – som del av Ryssland men ändå som något eget – har en inte obetydlig plats i boken inklusive den ryska lite paternalistiska kärleken till landet:

Det finns inget vackrare land i världen än Ukraina. Och det viktigaste är att det inte har någon historia längre – dess historiska liv är slut sedan länge och en gång för alltid. Det finns bara det förflutna, sånger och legender om det – en slags tidlöshet. Det är det som fascinerar mig mest av allt.

En annan tråd som löper genom hela romanväven är den ryska litteraturen. Pusjkin, Gogol, Lermontov, Tolstoj, Tjechov och många andra kommer direkt till tals i texten, men vi möter också rader av Goethe, Schiller och Heine. Och ett tema är den unge Aleksejs egna litterära försök med hans pendlade mellan tvivel och självtillit.

Ungdomsåren är en vild blandning av ett lidelsefullt och förvirrat sökande efter en väg, kärleksäventyr och kärlekssorger. Boken mynnar ut i hans stora ungdomskärleks tragedi. Kärleken tappas bort genom sorglöshet och genom ett hektiskt sökande efter lyckan i föreställningen om att den alltid finns någon annanstans.

Aleksej är en orolig passionerad själ, så rastlös att han gång på gång gör våld på sig själv och dem som står honom nära. Hans liv är fyllt av stormiga och mot hästarna ofta skoningslösa ritter och slädturer, tågfärder genom ändlösa skrämmande vackra snölandskap. Hans hjärta klappar intensivt men flyktigt för än det ena än det andra. Och mitt i detta söker han stundom stöd och finner det i den ortodoxa ritens mysterier. Men allt han finner förlorar han snart igen.

Detta är en roman om en ungdom full av förvirring, stormande glädje och djupaste smärta. Detta är en bok om tillvarons svindlande skönhet och gapande avgrunder och om alltings förgänglighet.

°°

Översättning: Per-Olof Andersson
Förlag: Akvilon

Läs mer

Ord längs vägen

Novembersolen häller vad den har över Londi och mig. Vi går längs gatan och våra skuggor sträcker ut sig.

bild

Den gamla kvinnan som bor i det skraltiga huset bredvid hans – ja, ni minns kanske historian om söndagarna? – störtar sig fram mot sin grind så snabbt hon kan och tittar vädjande och samtidigt förvirrat på mig medan hon andlöst frågar ”Koji dan je danas?” (Vad är det för dag idag?) ”Četvrtak”, svarar jag lite tvekande, är det säkert att det är torsdag? tänker jag lite suddigt. Det här var alltså igår. Den gamla ler tacksamt och upprepar dagens namn och fångar på så sätt in den. Jag ler lite tillbaka och Londi drar i kopplet och vi fortsätter trottoaren fram. Solen lyser och lyser och jag släpper den gamla kvinnan med tanken medan Londi häftar fast nosen vid något brunt på marken. Jag säger något omständligt om att allt inte går att äta, då plötsligt en stark röst tränger sig in i min sfär: ”Dann darf ihr Sohn keine echte Jüdin heiraten.” Jag ser upp. Två långbenta damer i kappa och kjol drar förbi oss med snabba steg. Jag låter de där orden gå igenom mig ett varv till samtidigt som jag undrar över kontexten.

Läs mer

Babylon Café – november

Solig morgon efter en kväll på Babylon Café – november är mycket vacker i år. Och hur var det igår då? Som vanligt, fast lite annorlunda ändå.

10462582_10202262941329918_5382280619913976017_n

Det slovakiska inslaget var större än vanligt, eftersom det pågår slovakiska dagar. Vi fick bland annat en slovakisk fraslista med fraser som Ako sa máš? (Hur mår du?), Mám sa dobre, d’akujem! (Jag mår bra, tack!). På baksidan fanns det en lista med falska vänner mellan slovakiska och kroatiska, till exempel: mrak(slov) oblak (kro) = moln. Mrak på kroatiska betyder ”mörker”. Och stan (slov) šator (kro) = tält. På kroatiska är stan detsamma som ”lägenhet”. Här kan man kanske hitta på en spännande fras där ”mörker i lägenheten” plötsligt blir ”moln i tältet”.

1957991_311334445724313_369559974610410660_n

Annars var det kanske lite mindre babyloniskt än vanligt. Språken som talades var förutom slovakiska ungerska, portugisiska, ryska, svenska och kroatiska. Vid det svenska bordet drack vi det montenegrinska ölet Nikšićko. Först pratade vi om den svenska regeringens märkliga beslut att dra in stödet till svenskundervisningen i världen. Vi funderade över olika stategier att vända det elakartade förloppet. Men sedan gled vi in på lyriköversättningar, kroatisk barnlitteratur, vad vi kan göra för att Ikea (som ju finns i en utkant av Zagreb sedan några månader) ska förstå att de inte ska leta efter översättare mellan engelska och kroatiska (vilket företaget här gör) utan efter översättare mellan svenska och kroatiska. Jag fick veta något om hur den ungerska som talas i Baranja avviker från standardungerskan. Och på slutet sa vi något om Vukovar-dagen och det är en sorgehögtid och allt mindre något som det går att pumpa nationalism i.

bild

Källarvåningen i Kino Grić, där Babylon håller till, är en suggestiv miljö med mörka gångar och smygande ljus.

Läs mer