Jag spinner salt

Salt. Ja, jag har fastnat i ett ord igen. Kanske för att jag för några dagar sedan, kort efter Arsen Dedićs död, kom att lyssna på ”Sapore di sale”/”Okus soli” sjungen av Gino Paoli och honom tillsammans. ”Sale – sol” vibrerade det kort i mitt huvud. Och så tänkte jag på andra för mig kända saltord: Salz, sal, sel… Jag slog upp lite och såg att väldigt många indoeuropeiska språk har ett liknande ord för denna företeelse. Det verkar vara ett uråldrigt ord som har överlevt nästan oförändrat i årtusenden och jag tänker mig att också andra språkfamiljer har sådana här djupa saltord. Jag minns ordet för ”salt” på tigrinja, fast jag vet inte hur jag ska skriva det första ljudet, som är ett slags luftkomprimering eller vakuum. Jag skriver ordet lite tamt så här: tsjao. Tigrinja är ett semitiskt språk och jag tycker mig här i saltordet ana en förbindelse mellan indoeuropeiska och semitiska språk. Människans vilja att sätta ord på saltet är kanske äldre än den språkdelningen?

Jag tänkte på saltvägarna genom landskapen och historien och allt bärande av och släpande på salt över bergspassen, längs floddalarna. Ordet ”Salzstraßen” verkar här fastare knutet till begreppet än det svenska ordet, jag menar alltså handelsvägarna, där saltet var den kanske viktigaste varan.

800px-Salzstraße_Beschilderung

Eller tänk på den antika ”Via salaria” som korsar Mellanitalien från hav till hav. Och jag minns nu min vandring med Alex och Londi i salinerna vid Strunjan i Slovenien för några somrar sedan. Soline. Mötet med Salthunden.

P1180218

Saltet är centralt i alla mänskliga kulturer – i vägar och byggnader och i språket som kan ha mer eller mindre sälta eller i våra religioner. ”Ni är jordens salt.” Och våra tårar är salta…

Läs mer

Jag tittar på tv

Sedan några månader har jag en fungerande tv här. Den enda orsaken till att jag ville få igång den var att jag tänkte att det kunde vara bra för min kroatiska – och det är det. Fast jag tittar ganska sällan, mest är det på morgnarna till morgongympan. Den brukar ta ungefär sju minuter, men det händer att jag fastnar en stund till om det visas något som intresserar mig. Så var det imorse. Jag kom in mitt i ett program om migration och flykt till olika europeiska länder. När vi kom till Belgien slutade jag göra annat och satte mig på soffan. Huvudpersonen var en pojke eller ung man – jag fick så småningom veta att han var 18 år – från Rwanda. Han log in i bilden och talade omväxlande franska och flamländska, mest flamländska. Jag tänkte på Rudolf, nej inte bara för att han bor i Afrika och för att det har gått år sedan vi sågs i verkligheten, det också kanske, men mest för hur han log. Den unge rwandiern – jag missade hans namn, så jag kallar honom Kevin, för så heter hans bror, så det är ett möjligt namn – berättade om sin familjs öde, om faderns död, om många andra döda i familjen, om tillvaron i Belgien med modern och brodern, om hopp och sorg.

Den längre sekvensen i avsnittet om Kevin bestod av en resa till Rwanda eller snarare ett besök i hembyn där. Nu talade han ett annat språk, kanske flera. Han gick längs en bygata – nej, det är fel ord – längs en jordväg som kantades av höga plåtstängsel. Jag minns hur han knackade på en blå plåtdörr i samma blåa färg som hans t-shirt. När det dröjde med öppnandet, ställde han sig på tå och försökte kika in genom springan över dörren. Då öppnades dörren och en man tog emot honom, en av hans farbröder fick jag det till. Inne på gården såg det fint ut, ett stort träd mitt på jordplanen och huset såg stadigt och bra ut. Släktingar strömmade emot honom och omfamnade honom och tryckte sina kinder mot hans. Kevin log och pratade med alla. Man satte sig till bords och stora fat med grönsaker och bröd och kött räcktes runt. Efter måltiden gick Kevin en runda med en av sina farbröder. Han sa att han vill veta mer om sin far, att han inte hade många minnen av honom och att han behövde förstå vem hans far varit. Farbrodern berättade. Lite senare kom vi in i ett delvis förstört hus och så vitt jag förstod – min kroatiska är inte helt pålitlig – var det huset där fadern vuxit upp. Trots att husets väggar var halvt raserade fanns det möbler kvar, bland annat faderns säng, men madrassen var en annan, så någon. Kevin sträckte ut sig på sängen och slöt ögonen.

img_7358_163848688
lånad bild, hittade tyvärr ingen som var riktigt lik det jag såg i filmen

I nästa sekvens var vi ute i det fria utanför byn. Tillsammans med en kvinnlig kusin gick Kevin utmed en väg eller stig av röd jord uppför en sluttning. Jag såg honom bakifrån där han gick med lätta fjädrande steg utan alltför stor målmedvetenhet – och jag tänkte på Rudolf igen, för just så där går han ju också. Kusinen berättade att hon var intresserad av kemi och fysik och Kevin tyckte det var bra. Och sedan förstod jag inte riktigt den kroatiska texten. Kort därefter tonade avsnittet om Kevin och hans öde bort och gav plats för något annat som jag inte tittade på.

Läs mer

Rab på försonande avstånd

Nu när regnet fallit här och hettan i alla fall tillfälligt trängts bort framstår gryningsbilderna från Suha Punta på Rab som hämtade ur en lycklig dröm. Jag tittar igenom dem och väljer en, hade kunnat välja någon av tio-tjugo andra lika gärna. Den här är från en av de första morgnarna, kanske den allra första. Bilden är tagen ögonblicket innan solens strålar når över talldungarna på andra sidan viken.

bild-33

Jag ser på den med ett dubbelt perspektiv. Minnet från skräcken för den annalkande hettan är ganska färskt, så det hävdar ännu sin plats och tittar utifrån en försvarsställning på det sköna spektaklet och önskar sammanbitet att solens strålar stannar bakom berget. Från det svala nuet i en stad som just badats i regn ser jag på morgonrodnaden med längtan och tänker att där, i den viken skulle jag vilja vara både nu och sedan…

Läs mer

En spårvagnsfärd

Nyss var det 38-39° och allting handlade om hur jag skulle rädda Londi undan hettan, hur jag skulle få henne att överleva, men så plötsligt dyker temperaturen med 20 grader igen. Smack. Regnet störtar ner och jag sitter i spårvagnen på väg till Godot – Krivi put är otänkbart i det här vädret – för min lektion i kroatiska. Jag är väl påläst och har med mig del ett av min ”Ljetni dnevnik”, min sommardagbok, och ”Mali junak i druge priče”, som har lärt mig att läsa på kroatiska. Jag är spänd på vad Lana ska säga. Men så blir med ens spårvagnsresan huvudsaken (inte första gången). De som stiger på ifrån hällregnet ser så märkliga ut, liksom generade över att de är så blöta. En dam log besvärat och försökte se mindre våt ut, en kille tittade generat upp från sin regnprickiga mobil, blåste upprepade gånger på en fuktig biljett innan han med ett skamset leende stämplade den. Jag blev full i skratt och log brett. Fönstren var immiga och alla låtsades något slags normalitet. Fantastiskt, det var kallt på ett väldigt varm sätt och det rådde ett slags fnissigt undantagstillstånd. Det var omöjligt att se ut genom rutorna även om några gjorde tafatta försöka att gno hål på imman.

bild-33

Läs mer

Arb – den andra ön

Nu vet ni hur det var med Rab för Londi, D. och mig. Men det finns en annan historia om ön, andra historier. Jag börjar med namnet som enligt vissa källor kommer från det illyriska ordet ”arb” som ska betyda ”dunkel” eller ”mörkgrön” eller ”skogklädd”. Nu far tanken till ”det skogklädda Zakynthos”, var nu den raden kommer ifrån? Odysséen? På Rab finns Kalifront, en av de sista ekskogarna vid Medelhavet. Jag drömde om den så närbelägna men ändå helt ouppnåeliga skogen en av de heta flåsande eftermiddagarna i hotellrummet på Rab. Ja, det var Londi som stod för flåsandet. Fast kanske jag också. Vi var trots den närmast skräniga diskbänksrealismen i vår tillvaro där – svett, vassa stenar, inpyrda heltäckningsmattor, matsalsträngsel – ändå inte på ön i verkligheten. Vi kom aldrig till staden Rab – eller såg jag en skymt av tornen genom bilrutan en gång? Jag gick aldrig längre än några hundra meter längs viken innanför Suha punta. Tidsekonomin förbjöd mig större utsvävningar. Simma eller gå och jag valde simma. På ett märkligt sätt har jag trots veckan där aldrig varit på Rab. Jag ser ökenlandskapet vid färjläget, ett stycke väg, lite spridd tallskog, en by, hotellet och så klippstranden vid Suha punta halv sex på morgonen. Just där och då förbinds drömmen, fantasin, reseskildringen med en glimt av upplevd verklighet.

bild-32

Läs mer