Att flytta, att bo
27/1 -2012
Vad har ändrat sig sedan jag flyttade hit till detta sydslaviska land och började bo här i denna stad ”ensam” med en hund? Nej, jag är förstås inte ensam när jag lever med Londi, men det är ändå en skillnad mellan att leva med människor och att leva med en hund. Tiden blir till exempel annorlunda. Jag är på något vis ensam bärare av tiden, för Londi bär tiden på ett annat sätt eller har den placerad i en annan dimension. Jag kan inte kommentera tidens gång med någon i de här rummen, för tillfälliga besökare kan inte betrakta tiden inifrån detta rum. Tiden här inne är ett rep tvinnat av ögonblick och evighet. Intervaller, skillnader mellan förr och nu eller då och då är sådant man kan tala med människor man delar någorlunda mycket med om.
Andra saker har naturligtvis också förändrats, men de var mer förutsägbara: Jag har nya människor omkring mig, jag har ett nytt arbete, jag har börjat treva mig in i ett nytt språk, jag har lärt mig hitta bland gatorna i en ny stad, luften är varmare, sommaren längre, Sverige ser annorlunda ut och svenskan låter på ett annat sätt, min vardag har blivit fler- eller mångspråkig: under en vanlig dag använder jag fyra eller fem språk och det är lustigt hur självklart detta tillstånd nu ter sig.
Och just för att jag lever som ensam människa med en hund och därför inte rör mig så där modernt hit och dit genom luften, så har avståndet till det gamla landet blivit ganska långt både i tid och rum. Det ligger långt bort och det tar lång tid att ta sig dit. Andra länder ligger närmare på ett mycket påtagligt sätt. Slovenien ligger bara två timmar med tåg härifrån, eller egentligen bara en, men då kommer jag bara till Dobova, gränsstationen. Italien eller Trieste kan jag nå på fem-sex timmar, har jag nyligen förstått, och detta trots att tågen slutat korsa den slovensk-italienska gränsen. Ja, för till mina övriga omoderniteter hör också detta att jag inte har något körkort och med hund i ett land, där hundar inte får åka inrikeståg eller landsvägsbussar och bara nätt och jämt – och ibland inte det heller – spårvagn eller buss inom stadens gränser, är detta något av ett inverterat men nog så äventyrligt äventyr. Ja, också det här att inte kunna röra sig riktigt fritt kan vara intressant och ge oväntade öppningar för möten. Under mina tågresor (till andra länder) måste jag ofta be om hjälp, eftersom Londi har svårt för att gå ner för branta tågtrappor. Fast jag har i och för sig lärt mig ett sätt att hasa nerför trappstegen på ändan med henne i famnen, men det är ett akrobatnummer som både Londi och jag gärna undviker.
Genom allt detta nya har mitt liv förstås blivit längre, längre på bredden om man så vill.
Och ja, jag trivs här. Det är bara mitt arbetes tidsbegränsning som stör mig. Det är svårt att sätta ner foten helt om man vet att foten kanske snart (om något eller några år) inte får vara på just denna plätt på jorden. (Jag talar alltså inte om döden – det hade jag kunnat, men det är inte det jag gör just nu.)
Contovello – ett tolkningsförsök
26/1 -2012
För inte så länge sedan visade jag en dikt av den triestinske poeten Umberto Saba här. Under dagarna som gått sedan dess har jag då och då knåpat med en tolkning till svenskan av dikten. Nu tänkte jag visa den. Vill ni får ni gärna komma med förbättringsförslag. Jag ser några svaga punkter i mitt försök. Här kommer först originalet:
Contovello
Un uomo innaffia il suo campo. Poi scende
così erta dal monte una scaletta,
che pare, come avanza, il piede metta
nel vuoto. Il mare sterminato è sotto.
Ricompare. Si affanna ancora attorno
quel ritaglio di terra grigia, ingombra
di sterpi, a fiore del sasso. Seduto
all’osteria, bevo quest’aspro vino.
Contovello
En man vattnar sin teg. Sedan kliver han ner
från berget för en liten trappa så brant
att det, när han går, verkar som foten sätts
i tomheten. Det gränslösa havet är där nere.
Han dyker upp igen. Han sliter ännu
med den grå jordplätten, full
av ris bland stenarna. Sittande
på krogen dricker jag detta kärva vin.
Fonte Gaia
25/1 -2012
Vid den övre ”kanten” av Piazza del Campo i Siena finns Jacopo della Quercias vackra fontän ”Fonte Gaia”. Den håller ett litet vattenrike i sina marmorarmar och är en pärlande överraskning mitt i Sienas torra rödbrunhet. Det finns så lite vatten i och kring staden, ingen flod ringlar sig runt den och ingen sjö skimrar bland kullarna nedanför. Siena ligger högt och fukt och väta når inte dit upp. Siena är i all sin skönhet en stad av törst och torka. Därför ger vattnet i Fonte Gaias vita marmorkar en sådan friskhet och klarhet åt sinnena. Till och med mitt i vintern kan man få för sig att söka fuktsvalka där. Fabeldjuren ligger loja och låter vattnet rinna över tunga och läppar och från tassarnas päls pärlar klara droppar medan duvorna som ju är levande på riktigt har gjort fontänen till medelpunkten i sin värld.
Ur den här vinkeln är Fonte Gaia en marmormur som omsluter en osynlig hemlighet:
Luften skrattar tyst i solen
24/1 -2012
Jag vill inte undanhålla er att vi under ett par dagar haft det speciella zagrebska vinterväder som jag kallar ”öppet mot söder”, då våren plösligt silar in mellan vinterspjälorna och dagarna blir ljusa och lätta och kylan är någon annanstans.
I det varma solskenet under den blå himlen ser alla de märkvärdiga ultramoderna superbyggnaderna som finns uppradade parallellt med berget Medvednicas rygglinje ut som byggklotsar i barnsligt glatt rött och vitt med någon mörkare låda ditslängd som kontrast. Luften skrattar tyst ovanför taken.
Londi går längs den nylagda lilla asfaltremsan förbi moskéns fotbollsplan och vickar på ända och svans hit-dit-hit.
Att gräset bara är beigegrönt och träden utan knoppar och löv är inget man kan bry sig om en sådan här dag. Vi går och går till valnötsdungen – som också gömmer på juglans nigra i sin trädkrets – och tillbaka. Solen återglänser i solvargens blanksvarta päls.
Pamuk
23/1 -2012
Bli nu inte besvikna över att rubriken tycks utlova något annat än det som strax följer här.
För kanske ett halvt år sedan köpte jag mig en så kallad ”touch-lamp”, en liten bords- eller sänglampa som, om man lägger handen lätt på dess fot, kan fås att variera sin ljusstryka i tre steg. Nå, för några dagar sedan upphörde den att fungera och behagade bara vara ”helsläckt”. Och det hjälpte inte att jag bytte glödlampa. Igår tog jag den tillbaka till varuhuset, där jag hade köpt den, och den blev noggrant undersökt, men den fortsatte envist med att inte lysa. Jag erbjöds att ta något annat för samma pris. Jag sa att jag ville ha en liten lampa, men nej, det fanns inga andra lampor. Efter en stunds rundvandrande bland hyllorna bestämde jag mig för att det kunde vara bra med lite nya handdukar, inte minst en badhandduk kunde vara bra att ha, för annars finns det risk för att jag sliter ut min polska karthandduk som jag tycker så mycket om.
Jag plockade åt mig en badhandduk och två små handhanddukar, alla i någon nyans av rött och priset stämde nästan exakt med touch-lampans pris. En kuna fick jag tillbaka att roa mig fritt med.
När jag kom hem synade jag mina nyförvärv och fann då att alla hade samma intressanta text, 100% pamuk, på den lilla skötselrådslappen. ”Pamuk”, tänkte jag, det måste vara turkiska och vad kan det betyda annat än ”bomull”, för inte är det här nylon, ull eller siden. Jag slog upp det – ja, det stämde – och kom att tänka på en studentuppsats där jag läst att kroatiskan har ett ”inte så litet antal gamla turkiska lånord”. Också det kroatiska ordet för ”färg”, ”boja”, kommer från turkiskan, tänkte jag stolt över min läraktighet.
EU-referendum i Kroatien
22/1 -2012
Idag är det folkomröstning i Kroatien om ett eventuellt inträde i EU. På spårvagnarna och andra offentliga platser har jag sett mängder av flygblad med en överstruken EU-symbol och texten ne hvala i veckor. Opinionsmätningar pekar däremot på ett realtivt säkert ”ja”, kanske uppemot 60%. Jag har låtit två av mina studentgrupper diskutera och skriva om den här frågan och bland dessa verkar ja-sidan ha mer än 80% att vänta sig. Ändå är det få av dem som är EU-entusiaster, utan de talar hela tiden med perspektivet ”å ena sidan – å andra sidan” mycket tydligt markerat. De klaraste fördelarna ser de i öppnare gränser, möjlighet till studier och arbete i andra EU-länder. Sedan tror många att EU skulle kunna hjälpa till att häva eller åtminstone minska den grasserande korruptionen på både statlig och lokal nivå och att kroatiska arbetstagare skulle kunna få en säkrare ställning med EU-reglernas hjälp (till exempel att man med säkerhet får ut sin lön varje månad). Nackdelar är förväntade prisökningar, priserna väntas stiga till EU-nivå (fast här kan jag inte låta bli att tänka på att det finns en hel del saker som är dyrare i Kroatien än i exempelvis Tyskland och Österrike). Sedan är man rädd för att de kroatiska naturresurserna ska tas i anspråk på ett för kroaterna ofördelaktigt sätt: ”Vad kommer att hända med våra vackra kuster, våra gröna floder och fria skogar?” Och så förväntar man sig problem för ”småhandeln” med hemgjorda produkter: ostar, korvar, vin och rakija. Och några bekymrar sig också för den kroatiska identiteten – det är ju inte så länge sedan man lämnade Jugoslavien, så det är lite bräckligt just det här med identiteten.
Lite husbilder från mina kvarter i Sigečica denna morgon. Hur kommer rösterna att falla i det ena eller andra huset?
vid genomfartsleden Vukovarska
nyöppnad bar vid Hvarska strax intill framsidan av min data-rakija-shop
”bygatan” Lopudska som korsar Hvarska och löper ut mot Vukovarska
Tillägg: Klockan 20.00 hade 30% av de avgivna rösterna (det verkar för övrigt ha varit ett mycket lågt valdeltagande) räknats och resultatet var då att omkring 65% är för en anslutning till EU.
Ytterligare tillägg: Klockan 22.00 då de flesta av rösterna räknats (röstdeltagandet låg på ungefär 45%) ligger resultatet på 66% för EU.
Reggio Emilia
21/1 -2012
På nyårsafton satte jag för första gången min fot i Reggio Emilia. Londi stannade med Alex i Bologna och jag tog en ”regionale veloce” (som väl egentligen inte förtjänar tillnamnet ”veloce”, men det susar ju lite snabbt om namnet, men ändå inte som det underbara kroatiska ”brzo”) och på en trekvart var jag i Reggio. Där möttes jag av Daniela med familj och efter en rik och prunkande middag tog hon mig runt på en stadsvandring.
min ciceron både syns och inte syns under pälshatten
Jag minns inte längre kyrkornas och de andra byggnadernas namn, men jag minns den märkligt nedtonade stämningen i staden. Kanske berodde den här stillheten på att de flesta höll på att förbereda sig inför fyrverkerikvällen, men jag tror inte att detta är hela sanningen. Det är något lite anonymt över staden, trots att den som de flesta italienska städer vimlar av vackra hus. Kanske vilar det något ålderdomligt, något av ”vecchi tempi” över gatorna och torgen där. Nej, jag kommer inte åt vad det är. Parma ligger en kvart därifrån och där känns allting lite lättsammare, är det floden eller Parco Ducale eller bron över floden som gör det? Och Bologna känns alltid som rätt plats att vara på. Kanske är vintertiden inte bra för Reggios själ, åtminstone inte en sådan här snölös halvkall vinter. Tjocka, varma Poslättsdagar kanske passar staden bättre.
Samtidigt finns det något som väcker min nyfikenhet i detta underliga stillestånd. Det finns något innanför väggarna som andas på mig och håller mig i sitt grepp.
Det känns som en liten lättnad eller befrielse att titta in i en sådan här ”antica salumeria” och låta blicken vandra mellan de gedigna, traditionstunga och liksom absoluta läckerheterna:
Ja, och sedan vill jag berätta att jag under mitt besök lärde mig att Reggio är den italienska flaggans födelsestad och att man är mycket stolt över detta. Jag minns ännu de andäktiga ansiktena från rundvandringen i flaggmuseet.
och här kan man läsa hur Ugo Foscolo hyllar Reggio-borna som de första sanna italienarna