Mycket lite nytt under solen

Någon gång under morgontimmarna formulerade jag en besvärjelse mot en person som begått ett brott mot en av mina vänner, men efter det har dagen förflutit lugnt och vänligt. Inomhus går jag sedan imorse utan krycka, men ute har jag kryckan som en blandning av stöd och försäkring. Under morgonrundan hade jag med boll och lång lina och den här gången hade Miki lust att samarbeta. Kanske gick han med på det eftersom jag inte längre binder fast änden av linan någonstans. Han har fått mer frihet och han förstår sig på det. Sedan satt vi på Simpas terrass en stund och efter det rotade jag lite med studenttexter trots det vårfagra vädret, fast sedan kom Gabi och vi gick en sväng bort till Cooltura och satt på den gamla terrassen där, tyvärr i skuggan så sedan blev det Simpa igen som nästan alltid har sol. Terrassen är nog på sydsidan, eller vad ska jag tro? Vi drack varsin radler med citronsmak, en lagom barnslig dryck, som passar till mitt opålitliga gående.

1

2IMG_5721

3IMG_5725

Läs mer

Nedräkning: Birgitta Boucht

I förrgår dök min text om Birgitta Bouchts bok ”Nedräkning” upp i Hufvudstadsbladet, så nu bestämmer jag enligt min nya ”princip” att jag kan visa den hos mig.

1IMG_5699

Jag stjälps in i boken med en duns och jag märker att min panna skrapas mot trottoarkanten på en stadsgata vid rusningstid. Boken är ”Nedräkning” av Birgitta Boucht och den innehåller en rad minnen, iakttagelser, tankar och begrundanden som sträcker sig genom människolivet och ett stycke utanför dess gräns. I inledningstexten ställs frågan vad det är som händer när kroppen och med den tillvaron plötsligt roterar ett hisnande varv strax intill avgrunden och sedan ändå blir kvar i den föreställda trygghetens land. Vad händer med själen när dramat blåst förbi? Kan den låtsas som inget och viska till sig själv ”det var nära ögat, men…”? Birgitta Boucht tror inte det eller snarare: hon vet att det inte var så för henne den där gången, minnesbilden håller traumat kvar: ”det outplånliga minnet av ett hjul som inte har bestämt sig om det skall stå stilla eller krossa det där huvudet som plötsligt ligger i vägen.”

Sedan följer på bokens sidor en kavalkad av korta eller mycket korta texter som undersöker tillvarons gåtor och besynnerliga vanligheter. Och: ”Månen strör silver, socker, sackarin över onda och goda.” Boken avslutas med en stadig kant, en ledstång bestående av de mänskliga rättigheternas 38 artiklar. I tanken löper nog denna kant runt hela texten.

Under läsandets gång lär jag känna berättaren som en vänligt sinnad varelse som strör sina minnen och frågor lite på måfå från sin utsiktsplats och modigt-ängsligt går vilse då och då bland det förflutnas och nuets skuggor och dagrar. Och jag går vid hennes hand nyfiken på vad som ska komma härnäst. En del historier berör mig mer andra mindre och jag tänker att de som berör mig mindre är där för andra än mig, för berättaren verkar generös och glad, glad över att dela sin glädje och liksom i förbifarten rullar hon också ut åldrandets mysterier som en brokig matta med intrikata mönster. Hon är lite darrhänt ibland och lite glömsk på ett sätt som försonar oss med våra svagheter. Och hon har den starkaste framåtanda. Den smittar av sig på den som följer hennes tankar.

Kanske är det en kontemplativ bok. Texterna är ganska glest flätade i den bemärkelsen att det hela tiden finns utrymme för egna tankar mellan raderna man läser. Det är en mycket tillåtande text. Balsam i orden eller kanske mellan dem, för orden kan vara nog så skarpa.

Några höjdpunkter i läsningen vill jag plocka fram. En av texterna handlar om berättandet och dess läkande kraft. Och om sanning och lögn i berättelser:

”Hur mycket vi än vill säga sanningen om oss själva så ljuger vi. Och hur mycket vi än ljuger så berättar vi sanningen om oss själva. Det vet varenda terapeut. Det vet vi faktiskt också själva.”

Och: ”När man berättar eller minns en historia är man aldrig ensam. Man är omgiven av röster, ansikten, händelser, man blandar sig i händelsernas gång, man lånar och ger vidare.”

Långt inne i boken finns en vacker och sorglig liten historia om en man som berättaren träffade på spårvagnen vid två tillfällen med många år emellan. Han luktade illa båda gångerna men första gången var han full av liv och talade högt och frimodigt om att man borde säga Gud Moder i stället för Gud Fader. Och när berättaren skulle stiga av tog han hennes hand och sa. ”Skäms inte. En människa skall inte skämmas. En människa skall vara stolt.” Den andra gången hon såg honom var han bara som ett tomt skal av sig själv. Och han var helt tyst. ”En ensam åldring som en gång citerade Tomas Tranströmer.”

Underbar är berättelsen ”Så länge vi minns”. Den börjar med elände som spräckta revben och cancer, men snabbt kommer vi inte på det härliga med reskamrater, goda reskamrater i vilken nöd som helst. Först bär det av till Zakopane i stället för till Nepal och sedan ser vi samma damtrio i Bulgarien, dit alla avrått dem från att resa. Men de visste vad de ville.

”Resebyrån hade aldrig tidigare haft ett liknande uppdrag. En billig resa för tre damer som vill övernatta i samma rum, vandra i berg och däremellan ta del av kultur och dricka vin. Vi fick bli deras pilotprojekt.”

De vandrar, liftar, låter sig bjudas in av liftgivaren eftersom de tycker att det är ”artigast att inte säga nej.” Sedan dricker de vodka och äter hembakt jordgubbstårta på terrassen till det förfallna hotell som deras värd är husvakt på. Och några dagar senare åker de linbana till en plats inte långt från Balkans högsta berg. Denna färd för dem till en annan dimension och de tycker sig gunga fram i en livmoder ovanför skogarna och i detta gungande tillstånd fördjupas vänskapen mellan de tre resenärerna.

”Under gondolfärderna accentuerades det som var resans bultande hjärta: det goda samtalet, frågorna om livets mening, om åldrande och död. Vad har vi gjort av våra liv? Vad ångrar vi, vad är vi stolta över, vad återstår? Vi vet mycket om livet, ändå är vår gemensamma känsla förundran över hur det gestaltar sig.”

°°

Birgitta Boucht
Nedräkning, 2019
Förlag: Schildts & Söderströms

Läs mer

Mekanikens gyllene regel och jag

Dessa dagar i benbrottets släptåg dyker då och då mekanikens gyllene regel upp i mitt huvud: ”Det man förlorar i kraft vinner man i väg.” Eller kanske snarare det som är samma regel i regelspegeln: ”Det man vinner i kraft förlorar man i väg.” Först vill jag säga att det är en vacker mening – åt båda hållen. Och sedan vill jag säga att jag nu lever under mekanikens gyllene regel. Jag ser guldet, men jag ser också regeln och den säger: Ju starkare jag blir eller ju säkrare jag går desto mer måste jag klara själv för hur skulle annars hjälpen räcka runt? Så, visst jag förstår och godtar, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att allt fortsätter att vara lika svårt. Nu kan jag gå ganska ledigt med krycka, så det känns inte rimligt att be andra att ta ut Miki på promenad mer än kanske en gång per dag. De andra rundorna har blivit mina. Och snart är alla mina. Den här veckan åker jag ännu taxi men nästa vecka kanske jag bara tar taxin på hemvägen. Det är lustigt att framstegen ger något så statiskt. Ju mer kraft jag har desto större blir bördan. Fast det är klart bördan också är rolig att bära och att klara sig själv är något att glädja sig åt. Men än så länge innehåller mina Miki-promenader långa stunder på parkbänken med lång lina och Miki tror inte alltid på de här principerna, så ibland sitter vi bara på linlängds avstånd och tycker att vi gör något.

1IMG_5681

2IMG_5691

3IMG_5698

Läs mer

Om balans

Här sitter jag ibland på en bänk och väntar på att en taxi ska ta mig hem från universitetet.

1IMG_5673

Jag har aldrig förr i mitt liv åkt så mycket taxi och sällan har jag pratat så mycket kroatiska om allt mellan himmel och jord med så många olika på kort tid. Annars blir det ju ofta så att jag och den jag pratar med väljer andra språk – av bekvämlighet, en bekvämlighet som ju fått den obekväma följden att min inlärning blivit väldigt utdragen och platt. Det är verkligen märkligt vart detta benbrott har tagit mig. Det har blivit en resa som först gick genom underjorden, genom Londis död igen och genom en skugga av min egen, genom dagar och nätter i dvala. Jag har lärt mig hur lite jag förr visste om balans. Hur svårt kan det vara att stå på ett ben? kunde jag förr tanklöst tänka. Nu minns jag hur rädd jag var för att släcka taklampan i balkongrummet om kvällarna under den första gipstiden. Nej, jag var inte rädd för mörkret, jag var rädd för att förlora balansen när jag sträckte ut handen utanför ”balansområdet” och en gång eller kanske två föll jag också, inte hårt eller allvarligt, men tillräckligt för att förstå hur bräckligt allt var. Och ibland blev jag osäker på vad som var upp eller ner och väggarna kunde byta plats med golv och tak. Ja, jorden är rund, har jag hört. Nu kan jag gå – inomhus på platt golv i alla fall – utan krycka och det känns underligt och jag undrar ofta om benen är lika långa. Det brutna känns ibland längre, fast det väl egentligen borde vara tvärtom om det nu ska vara någon skillnad mellan dem, men kanske beror det på att jag inte sätter ner den foten lika stadigt i golvet som den andra. Jag har ett slags luftkudde under den och jag vågar inte riktigt trampa igenom luftkudden. Eller jag har svårt att övertyga mig om att det är möjligt. Fast jag går stadigt ändå och balansen verkar närma sig det där löjligt självklara igen.

Läs mer

Tröttdag

Om någon skulle fråga mig: ”Vad är det för dag idag?” och som lite hjälp på traven ”Det börjar på ’t’, så skulle jag svara: Tröttdag. Jag är helt slut. Dagen har varit bra och glad men den har tömt mig på varje uns av kraft. Nej, jag orkar inte prata om vad jag har gjort. Och inför kvällsrundan såg Miki lika trött ut som jag kände mig. Han låg kvar på sidan när jag trädde på honom hans ”ormica” (sele).

1IMG_5665

Och vi gick bara en bit neråt längs Rapska där den övergår i Folnegovićeva. Jag fattar aldrig var gatan byter namn. Stället verkar glida. Nå, det bästa på promenaden blev stoppet vid soptunnorna. Miki undersökte minutiöst och med expertmin marken runt dem.

2IMG_5670

Och efter denna höjdpunkt vände hemåt igen. Vi undvek en skällande hund för jag litar inte på min kryckgång vid mer spända hundmöten. Sådant spar jag till stadigare dagar. Ja, och vi tog hissen upp och klev in i lägenheten och jag tog en spegelbild av mig själv sittande taburetten för skoavochpåtagning. Ja, det är Toma som kallar den ”taburet” och det är honom jag har lånat den av. Bra är den. Laku noć!

3IMG_5672

Läs mer