Skreck vid Bundek

Jag förstår att detta inte låter särskilt upphetsande: Igår var jag vid Bundek igen. Spännande? Nå, lite annorlunda var det. Jag kom dit först på eftermiddagen, eftersom dagen trasslade till sig lite i början. Jag tog spårvagnen som vanligt och gick som vanligt den vita vägen längs nasip och jag nådde fram till min korvsjö och slog mig ner på min vanliga fläck nära vattnet. Solen sken och himlen var mycket blå med små tunna molndekorationer här och där. Det var varmt men inte för varmt och det gick bra att läsa. Jag läste och småslumrade om vartannat tills min uppmärksamhets fångades av ett påfallande kraftigt plaskljud i vattnet strax nedanför mig. Jag såg en mycket brunbränd liksom pyramidformad man i knallgula högt uppdragna badbyxor sitta på en handduk ett inte särskilt långt stycke ifrån mig. Han kastade med en viss aggressivitet sten efter sten efter sten i vattnet. Han kastade mycket hårt. Jag kände en oro komma över mig och samtidigt märkte jag att vi var ensamma på den delen av stranden. Snart kastar han en sten i huvudet på mig, tänkte jag och grep mig instinktivt om huvudet. Vad skulle jag göra? Jag tänkte på det där jag lärt mig om älgar under min tid i Onsjöskogarna. Man får varken fly rakt iväg hals över huvud eller gå emot älgen utan man ska lämna platsen på ett lugnt sätt i ett slags båge bort från djuret eller djuren. Jag tänkte på detta och flyttade försiktigt min handduk lite snett uppåt bortåt och la mig ner igen. Mannen hade – slumpvis? – slutat med stenkastande och lagt sig ner. Tillfälligt?

bild1-57

När jag vände mig åt andra hållet märkte jag att vi inte alls var så ensamma som jag nyss hade trott. Från andra hållet närmade sig nu svinfamiljen, ja, ni känner den: pappa, mamma och fyra barn. En av de vita vuxna ställde sig upp på vattnet och visade vingbredden.

bild2-57

Jag vred lite på mig och försökte att inte vara för synlig. Under tiden hade pyramiden börjat kasta sten igen, fort och hårt. Ja, en baddag. Och jag kom hem hel, tro det eller ej.

Läs mer

Sardinien är äldre än Europa

Augustis sista tredjedel. Det här är tiden när de utländska vännerna börjar återvända till staden mellan Medvednica och Sava. Härom dagen kom Paolo tillbaka från sina sardiska hemtrakter och han hade lite på skoj, lite på allvar med sig den här flaggan till mig:

bild-57

Vi satt på Mali medo vid Tkalčićeva en eftermiddag och åt diverse korvar, köttstycken och grillade grönsaker och berättade för varandra om sommaren, ja, den bit av den som har gått. Jag sa något om Varberg, om Käringhålan och om Bundek här och om det sorglösa tidlösa Simpa-livet. Och Paolo berättade om glada dagar med syskonbarnen men också om hårda stunder. Han berättade om strider mellan bröder om markerna – i terreni – hur han satt ut hörnstolparna till sina delar och om sin ovilja att strida inom familjen. Han berättade om faderns ord till honom på dödsbädden: Non ti arrendere (Ge dig inte)! Non ti arrendere mai! Och jag såg och förstod att Paolo är en son av dessa hårda karga jordar och människor och att han inte kan frigöra sig från deras makt. Jag vet hur rättskaffens han är och vad det kostar honom. Och jag tänkte att Sardinien är mycket äldre än det fladdriga och ombytliga Europa. Sardinien fanns före allt annat här. Och den som har sina rötter där vet om detta och måste leva med detta.

Läs mer

Vid Lopudska

Jag har pratat om detta förut men nu vill jag vara lite noggrannare. Ganska många gånger har den lilla gatan Lopudska förekommit i mina pausträdstexter. Lopudska är en kvarlämnad bygatan som på ett ställe korsar min relativt moderna eller kanske jugoslaviska gata, Hvarska, men någonstans är de också parallella. Ja, ni vet det där med parallella linjer som möts i evigheten eller verkligheten, något fysikaliskt eller metafysiskt, de två begreppen är ju också grannar.

Under åren jag bott här har det skett en rad förändringar vid Lopudska, de flesta ganska små och liksom organiska. Man har renoverat hus, rivit lite skjul och gamla hönshus och gjort om i trädgårdarna, lagt plattor och satt upp nya staket. Men i höstas eller förra sommaren började det hända saker på Lopudska nummer 11. Fram till dess hade den förvildade trädgården med sina stora bananplantor bland ängsblommor och vildrosor dragit till sig det mesta av min uppmärksamhet när Londi och jag gick förbi där. Och bersån med alla druvklasarna om förhöstarna. Själva huset var nästan dolt bakom all grönska och vildhet, men ibland under varma sommarkvällar skymtade jag människor på den lilla dunkla verandan och jag hörde ett svagt sorl av röster. På tomten fanns också några fallfärdiga träskjul. Nyss hittade jag den här bilden från sensommaren 2011. Ja, så här var det.

286277_273156352699894_1866715_o

Men så kom ”den stora förändringen”. All växtlighet skrapades bort från tomten, också fikonträdet i hörnet, skjulen revs och huset kläddes av in på bara stommen. När jag gick förbi tittade jag misstroget och missnöjt på förändringarna och sörjde den försvunna grönskande växtligheten. Och så började nybyggnaden som man med lite god vilja eller en viss kall objektivitet skulle kunna kalla en ombyggnad eller restaurering för grundlinjerna eller skelettet var ju till största delen kvar. Där den förvildade trädgården med de rangliga träskjulen varit fanns mer eller mindre plötsligt en stor slät betongplan. Och huset hade fått skarpare konturer och en enhetlig färg. Dessutom hade en sidobyggnad stigit in på planen, lite längre in eller fram än platsen för den gamla bersån med alla de små mörkblåa druvorna. Det hade blivit lite trängre bland husen. Eller vilket tempus talar jag i egentligen? Det har blivit trängre bland husen. Och nu vet jag att en biluthyrningsfirma har sitt säte här.

bild-57

Jag har brottats lite med vad jag tycka om det hela men till slut – eller tillfälligt? – stannat vid att det är bra, för på det här viset får gatan finnas kvar. Inga stora hyreskaserner kommer att byggas här inom överskådlig tid. Hus kommer att renoveras lite här och där, annat kommer att sakta förfalla. Livet kommer att fortsätta med små steg.

Läs mer

För hon har sovit bland ormar

Igår hade vi en av de där riktigt djupa varma sommarkvällarna här hos oss. Och vi var den där speciella trion som kanske blir en kvartett förutom hundarna som ju är tre, om alla är med.

bild-57

Det hela började med en fantastisk måltid hemma hos Đurđica på Zlarinska (som ni ser i seneftermiddagsljus på bilden): fyllda paprikor, vitlöksrullade potatisar och auberginer i olivolja. Alltsammans insvept i eller nersvept med ett kraftigt makedonskt rödvin. Ja, och efteråt fikon från Vodice och ett slovenskt dessertvin. Kvällen kunde ha slutat där, men nej, den fortsatte och efter lite turer hit och dit – jag sov i tio minuter mitt i alltsammans och visste inte var jag var när jag vaknade – sågs vi på Simpa igen och nu var Londi också med. Det surrade av röster både från Simpas inre dunkla rum, det yttre rummet och ”terrassen”. Det var Ivans brorson som skötte serveringen den här kvällen. Unghunden Aron – det är honom jag en gång beskrev som fladdermushyenan – kom förbi med sin husse och Heide kastade sig ner från trädäcket för att leka med honom. Och så lekte de och Londi halvlekte lite i utkanten. Det hördes rop under lindarna som vridit sina torkande löv till krokiga mönster. Jag lyssnade till märkliga historier från Hercegovina, detta land som består av stenar och åter stenar, där får och getter går fria för att alls kunna hitta några strån att suga näring ur. Jag hörde om den treåriga flickan – eller var hon två? – som om och om igen kom bort för att ingen hade tid med henne, för att alla måste vakta på djuren. Gång på gång fann de henne sovande bland stenar på berget, inte sällan intill ett nystan av giftormar. Nej, nu ska jag säga hur det verkligen var: Det var den kvinna som en gång var den där flickan som berättade historien för mig. Hennes mamma kunde inte ta hand om henne så hon fick bo hos sin moster i den där byn i Hercegovina och överallt fanns det bara stenar. Och hon lärde sig att vara trygg bland ormar. Också nu är hon alltid trygg för hon har som liten sovit bland ormar. Och hon är Đurđica och hon kan laga de underbaraste rätter…

Läs mer

Jerusalem – en bok som hjälper dig att gå vilse (”ny” version)

Den här texten har jag visat (en bit av) en gång tidigare under pausträdet, den gången var det för att fira att Hufvudstadsbladet låtit texten synas även på nätet. Det var i november 2011. Och nu då? Nu publicerar jag den för att jag upptäckte att den försvunnit från nätet, just när jag ville visa den för en vän. Sådana är vägarna.

P1140429-1

Innan jag går in i labyrinten hänger jag den tysk-judiska poeten Else Lasker-Schülers ord ”Gottes Herz ist: Jerusalem” om halsen likt en amulett. Jag har levt så länge med hennes dikter att mitt Jerusalem bär hennes färger: ” Överallt hänger ännu en strimla av paradiset. Och även om vi ibland går förbi den, så är det bara vissa människor som känner igen den första hembygdens skimrande blomsterbädd. Hela världen var en gång . . . paradis, en glödande melon på evighetens gren, som föll ner i Guds sköte.” Nu börjar ni bli oroliga, jag känner allt hur ni prasslar lite otåligt med tidningsbladen och tänker att ”den här människan vet inte vilken bok hon skriver om”. Else Lasker-Schüler finns som ”Jerusalem-original” på sidan 228, slingrar jag mig, se efter själva! Men nu stiger jag in:

Plötsligt får jag fyra vägvisare, eller fem om jag räknar fotografen (sex om jag räknar hunden Hunter som rör sig vigt mellan pärmarna). De leder mig alla åt olika håll: parallellt med det judiska, fram och tillbaka mellan judiskt och palestinskt, längtande eller mera registrerande. Några vägstråk för mig djupt in i det ultraortodoxa in bland litvaker och chassider, bland skriftlärda och hjärtats fromma. Och jag läser till min förvåning att just de ultraortodoxa inte alls tror på sionismen, för dem är det viktiga att bo i landet inte att äga det. Att bo i Jerusalem som öster om en viss gräns enligt en av bokens författare är ”en urgammal, arabisk, orientalisk stad”.

De fyra rösterna tar undan för undan ordet från varandra för att sedan dyka upp om och om igen och på detta vis skapas en polyfoni, där de enskilda elementen är svåra att hålla isär, låt vara att utgångspunkten hela tiden är europeisk-finlandssvensk-svensk-judisk. Men vad dessa ögon ser och vad munnarna säger ger vitt skilda perspektiv. Och dessa guider blir också i sin tur till förmedlare av många av Jerusalems andra röster. Vi möter palestiniern Mahmoud som biter sig i tungan när han ska svara på Mikaela Hasáns fråga om Israel enligt honom alls borde få finnas. Han biter sig i tungan för att han och Mikaela hunnit bli vänner fast hon är judinna. Men vi får å andra sidan höra honom säga uppskattande ord om husen i en israeliskt bosättarkoloni. Och Eva Odrischinsky lever som gift med en ortodox rabbin i ett evigt förhandlande med sin ultraortodoxa omgivning: ”Som liberal blir jag, per definition, allt mer mig själv ju tolerantare jag är; de ultraortodoxa däremot upphör att vara sig själva om de blir för toleranta.” Det löper en trasslig tråd av längtan efter försoning genom hela boken. Hos den svenske journalisten Mats Gezelius, som bor i Jerusalem för att han är gift med en israeliska, formuleras denna tanke i hans matkapitel, där den orientalisk-judiske kocken Moshe spelar en huvudroll. Han är en av grundarna av rörelsen ”Chefs for Peace” och han uttrycker sin fredstanke så här: ”om man kan laga mat tillsammans, så inser man också att mat och matlagning, inte politik, är grunden för en fredlig samexistens.” Och Lotta Schüllerström som skildrar sin tid som Jerusalemkorrespondent för DN avslutar sitt kapitel med att citera ett ställe i boken ”En berättelse om kärlek och mörker” där Amos Oz ger sin syn på Israel-Palestina-dilemmat: ”Det är en konflikt mellan rätt och rätt. Palestina är palestiniernas hemland och Israel är israelernas hemland.”

Bokens för vilsegåendet så vägledande vandringar slingrar sig förbi platser med namn som Klagomuren, Mechane Yehuda, Via Dolorosa, Damaskusporten, Katamon – kära läsare, bli inte upprörda över ordningen på namnen, jag är vilse på riktigt och minns bara i nuet vart min tillfälliga guide just fört mig. Men så plötsligt på sidan 109 när ännu en rad av platsnamn sköljer över mig ”Tyska kolonin, Rehavia, Nahlaot och Mea Shearim” tänker jag att här vill jag bo! Och samtidigt för namnet Rehavia mig till Else Lasker-Schülers idé om en samexistens mellan judar och araber. I Rehavia ville hon öppna ett litet nöjesfält för arabiska och judiska barn med karuseller och marknadsstånd: ”Gud skulle kunna komma och glädja sig med små och stora barn. Så försonar vi de judiska och arabiska folken.”

Jag följer med på rundvandringar med olika förtecken och ser att nästan ingenting på den ena kartan överensstämmer med den andra. Gränserna flyttas eller ändrar karaktär beroende på vem som har ordet. Utmed vägarna hittar jag saker att förvånas över: jiddisch lever fortfarande! Och i ulpanen, den hebreiska språkskolan, går också många araber. Jag upptäcker skiljelinjer mellan de västerländska och de orientaliska judarna, mellan de modernt ortodoxa judarna och de ultraortodoxa, mellan litvaker och chassider. Och alla gränser som löper genom och runt Jerusalem, vägspärrarnas olika ansikten mot olika passerande. Och lagren på djupet och arkeologerna i ”stenarnas befrielserörelse” som säger: ”Arkeologin utgör en bro mellan tider, kulturer och folk. Den får inte tas i beslag för politiska syften, för att backa upp nationella anspråk.”

Men knuten är hela tiden där. Hur nå fram till en fredlig samexistens? Vägen till fred verkar bara kunna uppstå genom möten mellan enskilda och den för inte till fred mellan stater och folk utan endast till fred mellan människor. För att det ska bli fred också mellan stater krävs att de enskilda mötena blir så täta att de helt döljer staterna. Eller annorlunda uttryckt: det kommer att ske den dag när den israelska flickan Nekamá (hämnd) gifter sig med den palestinska pojken Jihad (heligt krig).

”Två stater eller en, två Jerusalem eller ett? Någonstans bortom molnen hägrar bilden av en bättre stad: det himmelska Jerusalem, där allt som brister här är helt, den som lider helad. Ingen karta är komplett utan åtminstone en påminnelse om denna dimension av gränslös möjlighet, ett perspektiv som också tillhör staden.”

Läs mer