Under blomkaskaden

När jag går hemifrån till spårvagnen passerar jag så här års under denna blomstergardin utanför Bar Royal.

bild-6

Ofta är himlen då så här blå. I ögonblicken under blomkaskaden är det svårt att önska något mera. För att vilja att önska något krävs väl för övrigt att vi just bygger något, vill någonstans eller att vi är hotade från något håll och behöver önska oss fria från detta hot.

Läs mer

Mer om min mozak – minnet

För något år sedan skrev jag en liten serie om min ”mozak”, min hjärna alltså. Jag försökte komma på hur jag gör när jag tänker och nu tror jag det är dags för en fortsättning. Det ska handla om minnet den här gången.

Under de senaste veckorna har jag gång på gång och ibland ganska intensivt letat efter en dikt jag tycker om men ändå har glömt det mesta av. Så här såg ledtrådarna ut: den är på tyska eller möjligen på engelska. Den börjar med ”ach” (eller ”oh”, fast detta då mindre troligt) följt av ett kvinnligt förnamn och den innehåller ett slags lite luttrad/cool rörelse framåt med en bra rytm, man går förbi det ena och det andra.

Jag letade och letade i mitt huvud och någon gång kände jag att jag var ganska nära, men det gick inte att få fast dikten. Så kom poesikvällen Goranovo proljeće och när jag fick syn på Marko Pogačar på scenen – han agerade något slags moderator under evenemanget – så kom jag att tänka på hans dikt Lijepo je och jag insåg att den – för mig i alla fall – liknade dikten jag letade efter. När jag sedan kom hem läste jag den och tänkte att ja, det är något med rörelsen eller sättet att gå som liknar varandra i de båda dikterna.

Ja, jag ser allt att några av er håller på att storkna nu, men tro mig, det här hör till sådant som jag absolut måste berätta för mig.

Så talade jag härom dagen med Christine om dikten jag letade efter och jag gav också henne det där bleka signalementet. Men det hjälpte inte. Och det vart afton och jag tittade in i min dator och vidare in under pausträdet och se, där låg en kommentar från diktens författare, Peter Ettl, en kommentar under dikten med mitt översättningsförsök från 2010 av den. Det här är dikten och äntligen har min hjärna blivit fri att tänka utan att hela tiden vid sidan om leta efter denna dikt:

Matala

ach joni

inzwischen

gehen

wir alle am stock

und der wind

kommt von

überallher

das mermaid-cafe

Vergangenheit die

feuerschrift am ufer

blass und in den kneipen

lauern trauerweiber

einem unfassbaren

frühling auf

Och mitt minne? Det verkar ju ganska systematiskt så där ”i blindo”, eller hur? Dikten börjar med ”ach” och ett kvinnonamn. ”Mermaid” och kanske också namnet ”Joni” ger den engelska infärgningen. Och man går och man ser, ja, det var den rörelsen förbi ett och annat…

Nej, jag vill inget särskilt med det här, jag har inte upptäckt något och kanske hade jag aldrig hittat tillbaka till dikten om inte Peter Ettl hade tagit vägen förbi…

Läs mer

Blomstertider

Nu är de plötsligt här, tiderna då det ena trädet blommor vackrare än det andra och jag försöker hålla kvar de härliga blomstren på bilder. Londi och jag går runt i kvarteren och stryker förbi mina favoritträdgårdar.

Här är den med magnolian alldeles invid gatan, trädgården med den röda och den svartvita katten.

bild1-6

Och här på hörnet av Brijunska och Kornatska har vid den med de namnlöst vackra röda blommorna. De lika vackra rosa är också på väg.

bild2-6

Och den annars rätt trista Heinzelova klär sig på många ställen i skummande vitt:

bild3-6

Läs mer

Zapad…

Jag följer med blicken spårvagnsspåren västerut längs Vukovarska och tänker något vagt om parallella linjer som ändå någonstans där oändligheten tar vid möts, låter lite osmält halvvetande fara runt i huvudet. Var det Einstein som sagt något om sådana linjer? Nej, det var nog någon annan…

bild-6 kopia

Aftonrodnaden ligger där i zapad, väster. Ordet zapad har något med falla (padati) att göra. Det är solen som faller. På italienska finns bland flera andra ordet ponente för detta väderstreck. Solen lägger sig i stället för att falla.

Jag förnimmer en varm nyans i spårens blänk, det är våren som sänder den. Och under natten, som kommer efter att jag skrivit det här, kommer en timme att tas ifrån mig och er andra i denna del av världen. Och på morgonen när denna text sedan blir synlig, kommer allting att vara lite senare än vi hoppats, men vi tar det med jämnmod för vi går mot ljusare tiden…

Läs mer

Där disciplin och vegeterande möts

Jag vet inte om ni har varit med om sådant här också. Här följer några tankar från igår kväll:

Nyss upptäckte jag att en recension jag ska skriva måste vara inskickad senast ikväll. I stället för att känna mig stressad och oroad för att kanske inte hinna eller hitta tid för detta, tänkte jag lugnt: Jaha, om den måste vara inskickad ikväll, då kommer den att vara det. Jag behöver inte slåss med mig själv eller kämpa mot anfall av lättja, inget ”det är ju fredag kväll…” kan ha någon giltighet, nej, eftersom det måste göras, så blir det gjort. Jag behöver bara ”ställa mig i arbetsbåset” och jag kommer att göra det av mig själv.

Kanske är detta den punkt på disciplincirkeln där disciplin och ansvarsfritt vegeterande möts.

Läs mer