Överväganden

I en av regnet nytvättad morgon står jag vid en blommande vägg och försöker välja väg. Ja, Londi nosar strax intill. Fast är det sant att det handlar om ett val? Ja, det är det, fast kanske inte ett sådant där handlingskraftigt verksamhetsfyllt val utan valet av hur jag ska förhålla mig till min nya belägenhet, till en arbetslöshet som genom ett hemligt och gåtfullt motiverat beslut i maktens korridorer kanske kommer inom kort (jag talar inte om alla de små extrajobben). Ska jag vara ledsen? Eller ska jag kanske vara glad? Jag läste nyss någonstans att människor på dödsbädden, när de blickar tillbaka på sina liv mycket sällan ångrar att de inte arbetat mer utan att tvärtom de flesta ångrar – om de ångrar något – att de inte levt intensivare och friare. Nu kan man förstås arbeta och leva samtidigt och mitt arbete är så beskaffat att jag ofta gör det, men det finns ändå tvång förknippade med det, tider att passa, tråkiga moment, stress… Nu säger kanske någon att man behöver pengar för att leva och då svarar jag att jag har en buffert och att jag dessutom om jag är ledig kan hitta nya vägar också till att dra in lite i boet..

bild-51

Läs mer

Gabriella säger

Vad gör man när man varken vet ut eller in? Man förtvivlar och gör sömnlösheten till sin slav eller härskare. Eller så går man till andra och ser strax att det egna livet inte är tyngst. Eller så kan man lyssna på vad andra säger. Gabriella säger så här: ”Om du vill stanna här, så kommer du att göra det, du kommer att hitta ett sätt. Där det finns ett problem, där finns det en lösning.” Jag ler och tror henne och så tänker jag lite på hur ofta hon åker till den där lilla hålan utanför Budapest, för att hon måste, men Ungern ligger ju på sätt och vis om hörnet här, så även om hon skulle flytta tillbaka, så skulle jag lätt kunna hälsa på henne härifrån. Ni ser hur smidigt och egenlogiskt tanken ringlar. Och bilden här under, som jag tog på hemvägen igår kväll, har lika mycket som lite med detta att göra.

bild-51

Läs mer

Ett utsnitt ur vår evighet

Idag har vi ett mjukt och liksom anspråkslöst väder. Sol och molnskugga byter av varandra utan kamp och milda ystra vindar far genom lövverk och tvätt. Det luktar grönt och Londi och jag går dit vi går, ja, idag blev slutpunkten eller kanske snarare mitten ”Caffe Goran”. Vi vet inte om vi väljer vår väg eller om vägen väljer oss.

Och i de små trädgårdarna längs Brijunska prunkar rosorna i gult och rött.

Har jag sagt detta förr? Säkert, i alla fall något liknande, för det är mycket i tillvaron som liknar vartannat.

bild1-51

bild2-51

bild3-51

bild4-51

bild5-51

Läs mer

Tillbaka på ”Krivi put”

Äntligen! Jag tror det är över två månader sedan min senaste kroatisklektion. Om någon undrar varför, så kan jag bara säga: tidsbrist, som i sin tur beror på alltför mycket oordning kring det mesta. Datorn som pajade och under dramatiska omständigheter slutligen lagades, i alla fall temporärt. Arbetsplatsen som är i ny och egentligen onämnbar gungning, alla extraarbeten ”för säkerhets skull”. Jaja. Život je tako. Men nu är det vår och ljuset är här och då kommer störningarna i skuggan, där de hör hemma.

bild-51

Det var redan kväll och mörkt när Lana och jag sågs över våra ord och texter, men det var ännu varmt nog för att sitta ute i Krivi put, vår stamölträdgård. I kvällens lektion ingick att skapa lite ordning i substantivens pluralformer. Ordet ”fakultet” fick stå modell för maskulinum, eftersom det var lätt att inspireras till språkliga lekar kring denna företeelse. Lyssna här till ett exempel i vokativ plural: ”O, fakulteti moji, zašto ne plaćate?” (O, mina fakulteter, varför betalar ni inte?) Till detta drack vi som så ofta annars det montenegrinska ölet Nikšićko.

Läs mer

Yttersta tider

Natten till igår var inte lätt och när Londi kom ut på morgonen – efter alla de nattliga turerna – gick hon först på darrande ben. Detta var alltså igår. Jag försökte vara fattad och samlad och redo för allt. Inne i mitt huvud var allt ganska mekaniskt, först det, sedan det, sedan det, men så småningom började tankarna simma lite friare. Jag tänkte på de första åren här och vilka vägar Londi och jag brukade gå då. Det var ofta långa vägar: bort till moskén, ner till Sava, långt in i Savica, över Sava till Bundek, upp till stan hela den långa vägen, ibland ända långt upp i Tuškanac, skogen på bergssluttningen mot Medvednica. Allt detta är sedan länge långt utom räckvidd för Londis gamla trötta ben, men det finns också kortare vägar som fortfarande är möjliga, men som vi glömt att gå på senare tider, till exempel den lilla vägstumpen utmed de slitna garagen från jugoslavisk tid, de där garageraderna som alltid påmint mig så om de motsvarande östtyska. Socialismens dolda hjärta långt bortom paradgator, förtryck och partilögner. Symbolen för det lilla livet som levdes trots allt. Garagen och koloniträdgårdarna var ett slags frirum under socialismen. Här levdes nischlivet och detta liv finns inte längre och det är faktiskt något jag skulle kunna sörja, men just bara sörja, inte önska tillbaka, för de var oupplösligt förbundna med förtrycket. De var hål och skrymslen i förtryckets pansar. Men nu vill jag återföra min tanke till Londis och mina vägar. Jag valde alltså att gå utmed garagelängorna med Londi morgonen efter den svåra natten. Först tvekade hon lite, men när vi väl var inne på den lilla vägstumpen hittade hon saker att nosa på, så vi gick hela vägen längs de slitna och delvis färgglada garageportarna med sina allvarliga lås och tvärslåar. Ovanför och bortom taken såg jag alla de moderna husen som kommit till efter garagen och jag försökte skilja mellan dem som fanns innan vi kom till staden och dem som tillkommit under vår tid. Det här är garagens yttersta tider, det anar eller vet jag. Kanske är det här de sista bilderna jag tar av dem. Kanske var det här sista gången vi gick här, Londi och jag.

bild1-51

bild2-51

bild3-51

bild4-51

Läs mer