Älg(k)liv, älglega
9/2 -2010
Ibland under skidturerna i skogen påminns jag om hur hårt det måste vara för de vilda djuren med den här snörika, skariga, kalla vintern. Här och där ser jag ställen där rådjuren eller älgarna krafsat och skrapat sig ner till mossan eller ljungen för att hitta något att tugga i sig. Och så ser jag alla klövmärken i skidspåren och vid sidan: spår av älgarnas kliv i djupsnön:
Och märken efter deras nätter. Älglega:
… wir sind die Seinen
8/2 -2010
Sedan några veckor följer jag ett slags brevroman på nätet. Två röster talar med varandra, en svensk och en schweizisk. De talar om det dagliga, om konsten, litteraturen, livet, resor, om sig själva, om sina föreställningar om varandra.
De rör sig i ett slags vaga cirklar, ibland liksom snuddar de vid varandra, ibland blir avstånden tydligare. Kronologin svävar, datumen följer en egensinnig ordning, som ger en känsla av tidlöshet eller ett djärvt tidsöverskridande. Är det en kärleksroman? Är det en tänkares dubbla dagbok? Behöver jag veta detta? Nej. Kanske är det ett samtal mellan två själar. Detta är vägen dit. Språket i texterna är tyska.
Här är ett litet brevutdrag som i lätt ton mediterar utifrån en Medearelief på Basler Antikenmuseum:
Tragische Heldinnen sind bleich..
…Und das beste daran ist, dass tragische Heldinnen wirklich bleich sind. Man könnte darüber einen geistreichen Essay schreiben. Kannst du dir Jeanne d’Arc mollig und mit roten Wangen vorstellen? Nie im Leben! Oder Medea, die nun wirklich eine sehr tragische Gestalt ist. Es gibt im Basler Antikenmuseum einen spätrömischen Sarkophag, wo die tragische Medea auf einer Seite im Halbrelief dargestellt wird. Die ganze tragische Geschichte, wie sie ihre Nebenbuhlerin durch vergiftete Kleider hinrichtet und wie sie schliesslich in einem göttlichen Gefährt entschwebt. Es ist das schönste Stück im ganzen Museum, und manchmal gehe ich am Sonntagmorgen dorthin, nur um dieses eine Stück anzuschauen. Es ist ein ganzes Reliefband, die Länge des Sarkophages, also in ein einziges Stück Stein gehauen. Und wenn du links zu lesen beginnst, dann ist zuerst die Hochzeit Iasons mit Gauke, der Tochter des Königs von Korinth zu sehen. Medea schickt der Nebenbuhlerin ein mit Zaubermitteln vergiftetes Gewand, das beim Anziehen in Flammen aufgeht, so das Gauke und Iason, der ihr zu Hilfe eilt, verbrennen. Um die Rache an dem ungetreuen Gatten zu vollenden, tötet sie auch ihre beiden Kinder, bevor sie auf ihrem von Drachen gezogenen Wagen entflieht.
Och här är ett annat - tidigare eller senare - om Bruegels Babels torn:
Der Turm Bruegels ist schon ein Renaissance-Turm, gross und die Welt sprengend. Eine wahre Attacke gegen Gott, gotteslästerlich, wie die Aufklärung auch, in ihren letzten Konsequenzen. Die mittelalterlichen Türme der Gotik sind dagegen bescheiden und brav, sehr menschlich und subaltern, runde Türmchen meist, die den Anschein des endlosen gottergebenen Zerfalls haben. Sie sehen in unseren modernen Augen ziemlich romantisch aus. Die Türme der Renaissance dagegen sind wie Capes Canaverals, hybride Installationen, die die Welt aus den Angeln zu werfen gedenken. Eigentlich sind sie skandalös. Aber schön! Ich liebe das Bild sehr, denn es gibt den Eindruck einer göttlichen Übersicht. Vom Himmel schauen wir hinunter auf diese Welt (dieser Gesichtspunkt ist vielleicht noch mittelalterlich und traditionell). So muss die Sache für den lieben Gott ausgesehen haben, als der Montag morgens das Fenster öffnete, um sein Bettzeug zu durchlüften und sein Nachthemd auszuschütteln. Wahrscheinlich ist er ziemlich heftig erschrocken, eine solchen Backsteinhaufen vor seinem Schlafzimmerfenster vorzufinden. „Skandalös”, muss er in den langen Bart gemurmelt haben, und irritiert nach Petrus geleutet haben. Die babylonische Sprachverwirrung kann man durchaus als Rache Gottes gegen die menschliche Hybris verstehen. Aus Sicht des Allmächtigen ist wirklich nicht einzusehen, warum die kleinen Dinger, die Menschen, jetzt plötzlich in den Himmel klettern sollten?
…
Sitt vackra namn har ”brevromanen” hämtat ur den här Rilke-dikten:
Schlußstück
Der Tod ist groß.
Wir sind die Seinen
lachenden Munds.
Wenn wir uns mitten im Leben meinen,
wagt er zu weinen
mitten in uns.
Igår försökte jag läsa en krönika av Elise Karlsson
7/2 -2010
Igår hittade jag bland melodifestivalprat (2 sidor), ett reportage om att läsa snabbt (4 sidor, mest bilder i och för sig), mode och ”flickighet” (3 sidor) i SvD:s kulturdel en text av Elise Karlsson, som verkade handla om novellen. ”Boomen med korta texter blev inte lång” löd rubriken. Den läser jag, tänkte jag. Så här börjar den:
Litteraturkritiker och författare utropar med jämna mellanrum romanens död, men den lilla prosakusinen novellens hädangång föredrar man att tala om i bisatser. Som Erik Löfvendahl som i en recension häromveckan beskrev hur tidskrifterna inte längre gör plats för novellen. Eller Tommy Olofsson som i förra lördagens SvD beklagade att 90-talets novellboom inte följdes av något motsvarande under 00-talet.
Vad har det här stycket att säga läsaren? Att man talar om novellens hädangång i bisatser? Och att Erik Löfvendahl och Tommy Olofsson gör detta - talar om novellens död ”i bisatser”? Nå, kanske klarnar det längre fram. Så här fortsätter Karlsson:
Ändå poppar det upp ett antal novellsamlingar på den globala marknaden varje år.
Trots att man talar om novellens död ”i bisatser”? Och varför måste novellerna ”poppa upp” på en marknad”? Men jag håller tillbaka gallan och läser lite till:
Storsäljande romanförfattare som Kazuo Ishiguro, Chimamanda Ngozi Adichie och Haruki Murakami ger sporadiskt ut samlingar som blir mer kritikerhyllade än lästa.
OK, trots att vi talar i bisatser om novellens död poppar det upp noveller på marknaden och storsäljande romanförfattare ger ut novellsamlingar som blir mer kritikerhyllade än lästa. Den karlssonska texten blir mer och mer besynnerlig. Var ska vi till slut hamna efter ett sådant anlopp?
Karlsson går (djärvt?) vidare:
Det verkar till och med dyka upp kapabla novelldebutanter med jämna mellanrum, som Petina Gappah som förra året vann The Guardians debutantpris för ”Sorgesång för Easterly”.
Trots att det bara talas i bisatser om novellens död?
Karlsson påbörjar ett nytt stycke:
Fast i sammanfattningen av det svenska litterära 00-talet nu vid årsskiftet var novellen märkligt frånvarande.
”Märkligt frånvarande” trots att Petina Gappah vann The Guardians debutantpris?
Avsnittet fortsätter:
Poesin fick sina översikter och romanerna sina listor, novellen på sin höjd en parentes.
I stället för bisatser kanske?
Men texten är inte slut än:
Detta trots att några av decenniets mest intressanta texter var noveller.
Med Alejandro Leiva Wengers ”Till vår ära” från 2001 gick startskottet för den språkexperimentella prosaexplosionen. I samlingen fanns grunden till mycket av det som andra författare skulle utveckla i romanform under de kommande åren: betydelsebärande grammatiska förskjutningar, texter som bild och ljudlek, gestaltningen av karaktärernas inre genom språket.
Visa mig en sådan här ”betydelsebärande grammatisk förskjutning”, please! Och vari består det experimentella eller nya, när en författare gestaltar ”karaktärernas inre genom språket”?
Låt oss läsa vidare:
I Kajsa Sundins OEI-debut ”Definition” från 2007 befinner sig texterna i en retsam gråzon mellan dikt, kortprosa och novell, söker sig bort från just definitionen. Den flytande formen i Sundins texter påverkar meningen, får oss att ifrågasätta och omkonstruera den berättelse som förmedlas.
Ja, nu är vi snart inne i en annan ”retsam gråzon” vill jag mena och jag frestas att omkonstruera det hela.
Vi är framme vid det tredje och sista stycket:
Mest typiskt för den svenska novellens utveckling under 00-talet är kanske Jerker Virdborgs författarskap. Virdborg debuterade med de välslipade novellerna i ”Landhöjning två centimeter per natt” 2000, men har sedan dess övergått till att använda sig av samma förtätning och isbergsteknik i romaner med ett bredare tilltal.
Virdborg använder sig alltså av isbergsteknik med ett bredare tilltal. Betyder ”bredare tilltal” att han skriver romaner i stället för noveller, som har ett ”smalare tilltal”?
Tillbaka till den karlssonska texten:
Också tre av de mest hyllade 90-talsnovellisterna Hans Gunnarsson, Cecilia Davidsson och Ninni Holmqvist har under 00-talet övergått till romanformen, även om de då och då återkommer till novellen.
Ingen kommentar. Nu går vi in på upploppet:
Och visst förstår man oviljan att fastna i novellfacket, vem vill associeras med med ett format som knappast ens kvalificerar en för litteraturhistoriens fotnoter?
Nej, nu kan jag nog inte skratta längre. Vad är detta för tanklöst nonsens? Vad är det för en instrumentell och fullständigt själlös syn på litteratur?
Så här lyder slutraderna:
Att man framöver skulle få se en svensk Alice Munro, någon som i lugn och ro tillåts bygga hela sitt författarskap på att utvinna insikter genom att teckna människoöden i korta och koncisa berättelser, känns inte särskilt troligt.
Phhhh.
Vad är det Elise Karlsson berättar i den här texten? Nästan ingenting alls. Det hade räckt med rubriken: ”Boomen med korta texter blev inte lång”. Man kan bara hoppas att boomen för den här typen av kritikertexter snart är över.
…
PS I Salongen finns en text om noveller.
Snö på snön
6/2 -2010
Det har snöat igen i massor och mina skidspår har snöat igen. Som en stor mjuk filt ligger nysnön över skaren och över alla spår. Londi och jag ger oss ut i det vida vita och trampar och skidar upp nya vägar för oss och de vilda.
…
PS Imorgon kväll - den 7 februari klockan 19.00 - visas en skakande dokumentärfilm från Vitryssland av regissören Viktar Dashuk. Platsen är Salong Romanowska på Torbjörn Klockares gata 14 i Stockholm. Inträdet är fritt.
Spädbarn och tonspråk
5/2 -2010
Igår hittade jag ett intressant citat ur Julia Kristevas Des Chinoises i en av texterna till Yoko Tawadas poetikföreläsningar i Tübingen, en föreläsning som på svenska betitlas ”En fågels röst eller främlingskapets problem”. Här är Kristeva-citatet:
Intonation och tonvariationer är de första distinktioner i ljudflödet som barn förmår uppfatta och härma; de glöms snart bort i miljöer där språket inte opererar med toner, men memoreras mycket tidigt av dem som omges av tonspråk. Därmed introduceras de små kineserna i språkets sociala kommunikationskod tidigare än andra barn (vid 5 till 6 månaders ålder) eftersom de väldigt tidigt har lärt sig att urskilja tonerna, som är deras språks fundamentala kännetecken. Och eftersom beroendet av moderns kropp vid denna ålder är mycket starkt, är det moderns psykiska och fysiska karaktär som präglar barnets ljudanden och för dem vidare i oförvanskad form tills de blivit en underliggande men aktiv bas för kommunikation, när det lär sig det - här sekundära - grammatiska systemet, det som i sin tur har en starkare socialiseringsfunktion eftersom det, för en annan mottagare än modern, garanterar förmedlingen av en utsaga bestående av betydelser (och inte längre av tonala impulser).
Barn som växter upp i en kinesisktalande omgivning (eller annan tonspråksomgivning) lär sig alltså kommunicera på ett relativt differentierat sätt kanske ett år före barn som lever i andra språkliga miljöer. Innebär detta någonting för den fortsatta språkliga utvecklingen eller för den allmänna kommunikationsförmågan? Vad i så fall? Och om inte - varför inte?
…
PS Jag har alltså just fått den första boken av Yoko Tawada i svensk översättning i min hand (tidigare har jag läst henne på tyska och skrivit en del här om olika texter av henne). Talisman. Förvandlingar heter den och det är Linda Östergaard och Sofia Stenström som översatt. Förlaget är Ariel Skrifter. (Jag kommer att skriva mera om boken så småningom.)
Om “kollektivskuld”
4/2 -2010
Härom dagen läste jag igenom en facebook-diskussion som kretsade kring ämnet kollektivskuld. Nej, jag tänker inte berätta något ur det meningsutbytet. I stället vill jag utan omsvep vända mig mot själva idén om sådana här ”kollektivitetsidéer”. För mig är skuld något som är bundet till individen. Om människor av mitt folk (vilka är ”mitt folk”?) begått svåra brott, kan jag aldrig känna verklig skuld för det, så länge jag själv inte deltagit i det onda och jag ser heller inget värde i att försöka konstruera en sådan känsla. Men låt mig ändå göra experimentet: Jag sitter bredvid en man eller kvinna av detta mitt folk, en person som hör till dem som begått förfärliga brott. Kommer jag med något uns av ärlighet att kunna se denna skuld som något vi har gemensamt (något som jag inte delar med människor av andra folk)? Nej, jag kommer att tycka att den som begått brotten är den skyldiga. Utan krav på ärlighet går det naturligvis fint att säga att jag känner skuld, men då rör det sig om en hycklande ”dekorationsskuld”: ”Jag är så ädel att jag tar på mig skuld för sådant jag inte själv har gjort.”
Jag har möjlighet att kämpa emot det onda inom mig och i min omgivning, men inte emot det onda inom mitt folk, om jag inte med ”folk” menar hela mänskligheten. Föreställningen om kollektivskuld bottnar i ett rastänkande och en fixering vid etnicitet som lätt kan slå över i rasism. Tillhörighet till ett folkslag har inget med frågor om moral att göra och bör inte kopplas ihop med sådana.
Giuseppe Ungaretti: Soldati
3/2 -2010
Idag tar jag fram en dikt av Giuseppe Ungaretti som jag har läst så många gånger. Den är liten som en hasselnöt och säger ändå allt om unga (soldater är oftast unga) soldaters nöd, när allt ter sig utsiktslöst.
Soldati
Si sta come
d autunno
sugli alberi
le foglie
Under titeln står det med lite mindre stil ”Bosco di Courton luglio 1918”.
Kan man översätta det här? Förmodligen inte, inte så att det som finns i dikten verkligen återskapas i det andra språket.
Här är ett försök:
Soldater
De är som
om hösten
trädens
löv
Första raden betyder inte ”de är som”, utan snarare ”man känner sig som” eller ”man har det som”. Kanske kan man komprimera raden i stället:
Soldater
Som
om hösten
trädens
löv
Eller ska jag vända lite på radföljden?
Soldater
De är som
löven
på träden
om hösten
