Litteraturen är ingen hönsgård

1/8 -2014

Ni som har följt händelserna eller händelselösheten under pausträdet genom åren minns kanske min långa Klara Johanson-period. Jag läser naturligtvis fortfarande KJ men mest för mig själv, fast någon gång också med mina studenter här i Zagreb.

I dagarna har jag på vindlande vägar – ska inte beskriva dessa – hamnat i texten ”En recensents baktankar” i boken K.J. själv. Här är några rader:

Praktiska angelägenheter avgöres ju numera demokratiskt genom slagsmål ackompanjerat av kackel. Men litteraturen är ingen hönsgård. Skrivande tuppkycklingar tror att meningar måste ”stå emot varandra” med svälld kam och vild uppsyn, fastän de i själva verket, som Schiller påpekade, har gott om plats i den vida rymden och kan under fridfullaste inbördes likgiltighet flyga sina parallella banor högt och lågt.

Boken K.J. själv ska följa med mig – och Londi – till en kroatisk ö denna sommar.

Skarpe Nord

31/7 -2014

Varberg har tre nakenbad, två för damer, Skarpe Nord och Käringhålan och ett för herrar, Goda Hopp. Herrbadet var länge privilegierat med bastu och kanske ytterligare något. Nu har Skarpe Nord också bastu, men vid den här tiden på året är sådant ju bara luft och prat.

Visst har jag badat i Skarpe Nord förr, men egentligen väldigt sällan och alltid hastigt, ett dopp så där i förbifarten. Den här sommaren kom jag att mer eller mindre slå mig ner där under den dryga vecka som jag var i staden. Skälet till detta var först att min baddräkt stannade kvar i luftrummet några dagar längre än jag själv och sedan blev det en vana.

Jag kom att upptäcka en ny värld där jag naken låg inkilad bland nakna eller halvnakna kvinnokroppar. Ibland blundade jag och bara lyssnade: ”Måsarna är ändå rätt logna idag.” ”Nu får ni smaka, gissa vad det här är för krydda!” ”Har ni hört att…?” ”Och förresten tycker jag att de är halvalkisar.” Detta är en värld som vet allt om vad som händer i staden bakom den. Här utväxlas ett slags grundvarbergstankar mellan dem som vet och dem som vill veta.

Ibland tittade jag, kanske väl nyfiket för vissa, jag vet inte. Jag såg många brunbrända, jag såg fräscha väderbitna gamla, unga vackra och mindre vackra, anorektiker, kvinnor med ett bröst borta men utan all skam eller rädsla för sin nakenhet. Världen snurrade och jag kände hur Skarpe Nord blev till en enda kvinnokropp som pulserade och oupphörligen tog ny gestalt, som viskade och mumlade om världen och livet och lät vindarna blåsa förbi.

En kväll var jag ensam där och tog ett dopp, en simtur och en bild medan solen försvann bakom Skrivareklippan.

Lugna dagar

27/7 -2014

Dagarna och nätterna radar lugnt upp sig invid varandra. Vad Londi och jag gör och vad vi inte gör ligger stillsamt i sina vågskålar på samma höjd. Vi stryker runt i kvarteren och parkerna, träffar vänner, sitter i serveringar. Ibland går vi nattliga rundor i den ljumma luften i parken. Någon gång gör jag en liten utbrytning och tar spårvagnen in till stan, som härom kvällen när jag tog mig till Tkalčićeva för att träffa Maria och Paolo och dricka lite öl från det lokala bryggeriet Medvedgrad:

Annars har Londi och jag upptäckt nya plommonträd och så är björnbären mogna och växer alldeles intill blåhallonen jag visade er någon gång. Under morgonpromenaderna brukar vi stanna lite vid bärbuskarna och under plommonträden och peta i oss ett bär, en frukt, ett bär.

Sommarbilder från Varberg – intermezzo

23/7 -2014

Egentligen håller pausträdet sommarvila, men jag vill ändå smyga in några bilder bland bladen eller löven. Helt tillfälligt. Lite sommarvarberg från härom veckan:


fästningen en knallblå dag


Sälaklippan eller Själaklippan från strandpromenaden


kväll på Höbacken


klipporna och Subbe fyr

Och här går vi för första gången vid denna tid på året omkring i vå zagrebska utkant, Londi och jag. Det är egentligen så här års vi brukar vara i Sverige. Så vi ser och andas något nytt och av oss aldrig upplevt. Kanske gör vi en resa i sydlig riktning. Ingen vet. Havet hägrar.

Minsk Sonnenstadt der Träume

16/7 -2014

Första gången jag mötte Minsk i litteraturen var i Wolfgang Büschers ”Berlin – Moskau Eine Reise zu Fuß”. Det är vandrarens eller den förbipasserandes Minsk man ser en skymt av här och ändå har bilden något gemensamt med den som Artur Klinau ger oss inifrån stadens djup, från stadens långa brutala historia, från Klinaus uppväxt i staden. Büscher skildrar den en gång så här: ”Det var en skönhet och en ordning, som om den vore skapad av scenarbetare strax före premiären.” Denna beskrivning motsvaras av ett av alla de skikt som Klinau ger oss i sin bok ”Minsk – Sonnenstadt der Träume”, ”Minsk – drömmarnas solstad”.


Artur Klinau intervjuas av Dmitri Plax på bokmässan i Göteborg 2011

Både titeln, stilen och delar av innehållet anknyter till Tommaso Campanellas (1568-1639) ”Solstaden”. Stilen har också stråk av legend eller saga i sig. Klinau beskriver Minsk, dess människofrämmande dimensioner, dess stora tomma rum, ljusets obarmhärtighet över dessa ytor, de långa skuggorna (här associerar han bland annat till de Chiricos måleri). Han analyserar också kommunismens huvudlösa mastodontiska grymhet genom Minsks kalla palats och monstruöst överdimensionerade och folktomma avenyer. Men han går också långt tillbaka i Minsks historia. Staden har gång på gång under sin mer än tusenåriga historia skövlats och förötts. Dess herrar har varit slaviska furstar, lituaer, polacker, ryssar, fransmän, tyskar och sovjetryssar. Klinau beskriver Minsk som ett slags gravplats för alla de tidigare uppenbarelserna av staden här, men också som ett tomrum, ett tomrum som blev till den perfekta platsen för uppförande av den kommunistiska utopin, drömstaden.

Introduktionstexten till boken börjar så här:

Den som för första gången kommer till Minsk blir irriterad och överväldigad av de jättelika boulevarderna, de ändlösa parkerna mitt i centrum, de många palatsen så rikt utsirade med sin märkliga dekor. Minsk, som av sovjetkommunisterna planerades som idealstaden, som förverkligandet av den kommunistiska utopin, har blivit till en absurditetens stad: ett arkitektoniskt monument över Lyckans stad och uttryck för omöjligheten att uppnå denna. Här äger kampen om framtiden rum, demokratin tränger in och denna har ju alltid torpederat skapandet av en idealstad. Den vitryske konstnären, arkitekten och publicisten Artur Klinau porträtterar ”Drömmarna solstad”, berättar om motstånd mot Lukasjenkos diktatur och låter oss se Europa försvinna i den vitryska skymningszonen.

Staden planerades som porten till Moskva till sovjetkommunismens hjärta, idealstaden. Men Moskva omvandlades aldrig till detta, eftersom staden inte ville eller kunde släppa sin historia och sina rötter och eftersom den ännu hade sin speciella prägel. Minsk däremot var efter andra världskrigets – och alla tidigare – härjningar helt ansiktslöst och kunde därför ges det uttryck som makthavarna och stadsplanerarna ville. Klinau frågar sig om solstaden hade kunnat uppstå på någon annan plats än just i det minskska vakuumet:

Hade solstaden kunnat bli verklighet någon annanstans? Förmodligen inte. Den kunde bara uppstå på den brända jorden, i ett rum som rensats från kultur. Antagligen hade den inte kunna uppstå i demokratins kaos. Utopins idealstad måste ha en enda upphovsman, en Stor Arkitekt, en Dirigent. Den arkitekten var Diktaturen.

Klinau låter oss se på staden genom olika ögon. Mycket ser vi genom barnets ögon. Vi upplever och tjusas av den gamla stadsdelen Njamiha som fått sitt namn efter floden Njamiha, på litauiska Nemiga, vilket betyder ”sömnlösheten”. Här växte Klinau upp och han älskade dess trånga gränder och flagnande husfasader. Njamiha förstördes för att bereda plats åt solstadens tillväxt. Floden blev en underjordisk flod.

Vi ser med barnaögon på Sovjetunionen som Lyckans Land, men vi känner också hur solstadens dimensioner ibland skrämmer den lilla människan. Staden binder och förblindar, men ibland känns också hotet, fast Klinau menar att han inte lyckades frigöra sig från Minsks illusioner förrän han lämnade staden och såg på den från Vilnius’ horisont.

Arkitektens perspektiv är ett annat som har stort utrymme i boken. Vi går längs de breda avenyerna och synar byggnaderna som i de centrala delarna är utsmyckade på alla sidor, men som när man lämnar huvudstråken blir mer och mer till kulisser och fasader utan något alls innanför. Längst ut vid bigatorna har husen bara fragment av dekor, fragment som ibland ter sig absurda, som till exempel nyklassisk pilaster som placerats någonstans var som helst på en betongvägg:

Palatsens stad töar bort framför ögonen, slocknar, dunstar bort. Ju längre från centrum man kommer, desto djupare sjunker den i en grå tegelskymning. Då och då lyser något upp, ett ensamt fasadpalats, en glömd vas, rester av skulpturer i parken eller en lång stuckvägg med gipskålhuvuden, men verkligheten är obeveklig. Staden blir till illusion, mer och mer, den försvinner…

Klinau ser på staden genom tänkarens eller filosofens ögon. Han analyserar atmosfären på de vidsträckta torgen, vid de massiva monumenten och längs de pampiga huvudstråken. Han tolkar det som stadsbilden uttrycker:

Illusionens stad uppstod på platsen för spökstäderna, som en dekoration till ett sällsamt högstämt romantiskt teaterstycke. Denna pjäs handlar om mänskliga drömmar och om omöjligheten att uppfylla dessa, den handlar om lyckostaden och om lyckans oåtkomlighet. Det är myten om Sisyfos och myten om Ikaros som flyger till solen och blir bestraffad med döden för det. Lyckans stad är död. Men den fantastiska, enastående estetiska konstruktionen – drömmarnas solstad – består: som grandios scenografi till ett utopiskt projekt med namnet ”lycka”.

Ibland blir perspektivet irrationellt eller får en fläkt av en kreativ galenskap över sig. Klinau berättar om sin far som tjänade pengar på göra gudabilder, alltså avbildningar eller skulpturer av Lenin eller Stalin eller någon av de andra politiska högdjuren. Han berättar den vilda och dråpliga historien om en Skumgummilenin som målas med bronsfärg. Statyn placeras på ett torg:

Men det var höst och vädret var inte något vidare. Plötsligt kom en häftig vindstöt och blåste bort Iljitsj. Och Lenin flög över byn, hans utsträckta hand som visar vägen till kommunismen, kom fullständigt ur kurs, den pekade än mot norr, än mot väster, än mot söder, än mot marken och än mot Mars. Länge försökte byborna att fånga in Lenin och de jagade också gudaskaparna för att med ett par ordentliga smällar på käften rycka dem upp ur fyllan.

Föreställningen om den flygande Skumgummilenin föder osökt associationer till Chagalls svävande gestalter. Och Vitebsk ligger inte långt från Minsk, så det är samma himmel dessa flygare avtecknar sig emot.

Klinau låter oss se på Minsk från alla håll man skulle kunna tänka sig och också från sådana väl ingen kunde ha tänkt ut. Han vill med sin bok föra in eller föra tillbaka Minsk i det europeiska medvetandet. Han skapar en länk mellan Minsk och vår föreställningsvärld. Han ger oss en bild av en främling, men en bild som tar allt större plats i vårt medvetande.

Om man reser ut från staden en sommarkväll efter en het dag känner man den fuktiga varma andedräkten från det hav som inte finns i den här staden. Lämnar man den på vintern så blir stadens intensiva, svartvita, isiga klarhet kvar i minnet, en sällsam stad, som står helt ensam på en plats där Europa slutar och en kontinent börjar, en kontinent som sträcker sig ända till fjärran oceaner.

°v°

Artur Klinau: Minsk Sonnenstadt der Träume
Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 2006
översättning från ryskan: Volker Weichsel
Boken har kommit till på initiativ av förlaget Suhrkamp och den riktar sig till en tysktalande läsekrets. Det finns alltså ingen originalversion av texten i bokform.

(Sedan 2011 finns boken också i Lars Erik Blomqvists svenska översättning – förlag Ersatz)

texten ovan publicerades först i Salongen 2007

Lyssna till Dmitri Plax’ radioversion av boken!

Trädgårdarnas utandning…

6/7 -2014

Om ni till äventyrs skulle titta in under pausträdet under de närmaste veckorna, kommer ni att titta in i samma lilla överfulla prunkande trädgård vid Lopudska. Kanske går det att upptäcka ett och annat spännande i bilden, jag vet inte…

De här små täpporna är inåtvända världar som gömmer på stor en rikedom av växter och träd: rosor, liljor, krasse, persikoträd, bananplantor, vinrankor… Och allt står så tätt, så tätt och luften är tung av ett vimmel av dofter, särskilt om kvällarna, när trädgårdarnas utandning strömmar över den lilla gatan och fyller alla tomrum.

Stillbild

5/7 -2014

Ja, sommar och ingenting särskilt händer här utom en rad små saker, som kanske är bäst obeskrivna. Jag undrar hela tiden när terminen ska ta slut, den både är slut och inte, hela tiden ramlar det in nya saker att göra. Jag gör dem lite långsamt. Och Londi vilar på olika ställen ibland i skuggan, ibland i solen.