Tre år har gått sedan Ryssland inledde sitt förfärliga anfallskrig mot Ukraina som helhet. I dessa dagar talar många i Europa om Trump och hans förfärliga lögner och anklagelser mot Zelensky och Ukraina. Man är upprörd och man står helt på Ukrainas sida. Det är så dags. Ukraina har länge försökt bli insläppt i den europeiska värmen men Europa har gång på gång visat sig kallsinnigt och hånfullt. Europa har bakbundit Ukraina med destruktiva avtal. Ukraina har genomfört reformer, arbetat träget och hårt för göra sig av med spåren av det sovjetiska/ryska förtrycket.
Vad sa man i Europa bland politiker, hemma runt köksborden, på gatan om Ukraina kring årsskiftet 2004-2005, då den brandgula revolutionen utspelade sig? Inte var det mycket stöd för den ukrainska kampen man kunde se, däremot en hel del nedlåtande uttalanden om ”brist på demokrati”, ”korruption” och annat uselt som man tyckte sig själv vara helt frigjord ifrån.
I mars 2006 var jag på Leipziger Buchmesse, som det året hade Ukraina åtminstone delvis i fokus. Jag skrev då bland annat detta:
”Årets pristagare Jurij Andruchovytj från Ukraina höll ett tacktal som är värt att läggas på minnet. Han fick alltså priset för att "hans verk på ett betydelsefullt sätt bidragit till att stärka de inomeuropeiska banden", men i talet tog han artighetsbladet från munnen och sa att just hans land Ukraina hade blivit kvarlämnat utanför den europeiska dörren. Här är ett utdrag:
’Allt fler onda aningar och förmodanden dyker upp. Jag vet att de kanske är taktlösa, men jag kan inte hindra dem från att komma. Till exempel: Kanske är Europa helt enkelt skräckslaget? Kanske är det skräckslaget inför Europa, inför sig självt? Kanske spärrar man av sig så gentemot oss, därför att vi har anammat deras värden i så hög grad att de blivit till våra? För att Europa självt sedan länge inte har någon kontakt längre med dessa värden? Och det man i grunden strävar efter är att inte förändras. Och denna oförmåga till förändring vårdar man i hemlighet som det högsta?’”
Och här ett lite längre:
”I december 2004, i det underbara ögonblicket mellan den fulländade brandgula revolutionen och upprepningen av presidentvalets andra runda, fick jag möjligheten att tala inför Europaparlamentarikerna i Strasbourg. Kärnan i mitt budskap bestod i att jag bad dem och hela den europeiska gemenskapen att hjälpa ett visst förbannat land att rädda sig självt. Jag sade till dem vad jag ungefär hade tänkt mig att de skulle säga: att Europa väntar på oss, inte klarar sig utan oss, att det i sin helhet bara kan lyckas med Ukraina.
Idag står det klart att jag bad om för mycket. Det har gått femton månader sedan dess och jag har levt här hos er i två tredjedelar av dem. Alltså – jag tillåter mig att vara sarkastisk – i Europa. Under denna tid har jag deltagit i ett dussintal intervjuer, offentliga debatter, runda bord, och ytterligare dussinet läsningar. Jag har återöversatt, och vid mina framträdanden ständigt citerat en enda, inte alls så dum idé – att även vi är Europa. De orden formulerades i slutet av 1800-talet, alltså för 110 år sedan. Med dessa ord ville publicisten, essäisten och översättaren Ivan Franko rikta de medvetna europeernas uppmärksamhet mot de galiciska ukrainarnas, och överhuvud taget ukrainarnas olidliga utanförskap.
Det är en mycket smärtsam formulering. Hör bara: Även vi är Europa. En ensam röst i öknen. Det är 110 år sedan, men det nödvändiga i att åter formulera denna sats består fortfarande, har egentligen blivit ännu större. Alltså har jag försökt upprepa det vid alla möjliga tillfällen, för er hjälp till detta förbannade land, på vars språk jag skriver och förklarar mig, är livsnödvändig för mig. Och det vore inte så fantastiskt svårt att ge denna hjälp. Den består bara i att inte formulera något som tar död på hoppet. Det har visat sig att alla mina framträdanden var förgäves. Kanske talade jag för tyst eller för otydligt. Det europeiska närmandet har inte ägt rum. Istället ägde Visa-affären rum.”
Kring årsskiftet 2013-2014 utvecklade sig Majdan-rörelsen. Jag citerar här ett kort stycke ur en text formulerad av ”Stiftung für Wissenschaft und Politik” (i min översättning):
”Protesterna som flammade upp i slutet av november 2013 har visat hur betydelsefullt det ukrainska civilsamhället är och vilken handlingskraft det besitter. Med sina generella krav på rättsstatlighet, transparens och demokrati är proteströrelsen närvarande ännu idag. Utöver störtandet av Janukovytj-regimen har den framför allt som mål att åstadkomma varaktiga förändringar av den politiska kulturen i Ukraina.”
Majdan-rörelsens demonstrationer fortsatte och fortsatte, deltagare blev ihjälskjutna, lemlästade, men modet var obrutet. I Europa var man skeptisk och talade om ”fascistiska element”, om brister i genomförandet, om fel slags agerande och de i Europa som öppet stödde rörelsen blev offentligt misstänkliggjorda. Inför det ukrainska valet den 25 maj 2014 skrev jag bland annat så här:
”Det cirkulerar, trots att det fruktansvärda putinska övervåldet i östra Ukraina nu borde nått de flesta, fortfarande en hel del märkliga spekulationer kring att Ukrainas nuvarande regeringen inte är oklanderlig (Vem av dessa klagade på brister hos Janukovitj-regeringen?). Av vilka länder kräver man annars något sådant? Och dessutom i en situation då landet håller på att invaderas?
Ukraina behöver vårt stöd för att kunna genomföra sitt val den 25 maj. Risken är stor att det inte går, att allting förvrids och förvrängs av den ryska propagandan eller hamnar under putins stövel. Landet behöver internationellt stöd för att överleva.”
Vid samma tid skrev den ukrainske författaren Mykola Ryabtjuk bland annat detta:
”Still, if the Kremlin is succeeding as an international spoiler, it is doing worse at strategic vision, prediction and calculation. With Ukraine, its apparatchiks succumb to their own propaganda and misunderstand important facts. For one, the Orange Revolution was not a Western plot. Nor were the Maidan protesters pogromchiks, extremists or neo-fascists, as the Kremlin has shamelessly tarred them. And linguistic heritage is not the same as political loyalty. The fact that nearly half of Ukraine’s people speak Russian as their primary language doesn’t necessarily make them any more loyal to Mr. Putin than English binds the Irish to the British crown.”
Den 21.2 2014 började jag en bloggtext så här:
”Med hjärtat i halsgropen försöker jag följa och förstå det som händer i Ukraina i dessa hotfulla tider. Jag har vänner och bekanta i Ukraina och bland de människor jag känner där och annorstädes finns det några som vet ganska mycket om vad som händer i Kiev och i andra delar av landet. Med dessas hjälp försöker jag göra mig en föreställning.”
Och i mars 2014 ockuperade Ryssland Krym. Den 19 mars skrev jag följande:
”Efter det ryska maktövertagandet på Krim hör jag gång på gång folk säga eller läser dem skriva att befolkningen där nog får det bättre eller lättare nu, ’Ukraina är ju så fattigt och kaotiskt och fascistiskt’. Senast läste jag något om att Krimborna skulle få det ’trevligare’. Jag vill kommentera detta:
När spekulationer kring sådant som under vilken regim en befolkning skulle ’ha det trevligare’ används som argument för ett lands invaderande av ett annat, har en villoväg beträtts. Varför skulle detta för övrigt gälla bara för Krim om det är ett allvarligt menat resonemang? För att ta ett exempel – det finns fler än man i hastigheten kanske tänker sig – skulle det inte vara tänkbart att befolkningen i den ryska delen av Karelen kunde få det bättre under Finland? I alla fall medför själva grundresonemanget ett ställningstagande för en principiell destabilisering av gränserna mellan länderna i världen.”
Den ukrainska författaren Oksana Zabuzjko skriver 2014 på ett ställe så här om västvärldens blick på Ukraina (översättning J H Swahn):
”Och nu, bakom den här glasväggen, kom ryska trupper alltså för att döda oss medan resten av världen såg på, på samma sätt som för hundra år sedan. Och världen har klentroget följt dramat och förlorat sig i gissningar: borde det inte finnas någonting som åtminstone delvis, på ett rationellt sätt, rättfärdigar ett sådant handlande?”
Längre fram i texten står detta:
”Det verkar som om ukrainarna, genom nyupptäckten av sin identitet under frihetskriget, äntligen har insett hur mycket de måste berätta för världen.
Om världen nu bara, den här gången, kunde lyssna.”
Denna dag 2022 kom det brutala ryska angreppet på Ukraina som helhet, allt skulle förstöras. Och Europa började så sakteliga att vakna upp ur sin sömn. Men bara ”så sakteliga”, man ville hjälpa Ukraina men inte för mycket, det kunde bli en ”eskalering”, det kunde bli värre. Värre för vem? Inte för ukrainarna! Det militära stödet genomfördes stapplande och både ledare och befolkningar ville vara ”försiktiga”. Många ville skicka pengar till medicinsk hjälp men inte till vapen. Man tyckte det var ädlare att skicka hjälpmedel till dem som fått armar och ben avslitna än att skicka vapen för att skydda människor från att få armar och ben avslitna.
Och nu har Europas hjälp till Ukraina varit halvhjärtat och stapplande i tre år. Så dyker då Trump upp och intar de mest motbjudande positioner och hånar och förolämpar Zelensky och kucklar med putin. Och Europa verkar äntligen vakna på riktigt. Eller nej, kanske inte nu heller. Man skriver och pratar om hur dåliga p och t är, men är detta verkligen handling, är det verkligen detta Ukraina behöver från oss? Europas länder måste sluta vara så lata och fega. Europas länder måste rusta upp för att militärt försvara Ukraina!
