Tillbaka vid ”huset”

Vi har gjort ett återbesök vid ”huset”. Sist vi var här och rotade var för två år sedan – se här!

p1040353

Utifrån är sig huset ganska likt, fast tittar man närmare är nu de flesta fönsterutorna krossade. Halvvägs inne, i det som man kanske kan kalla förstukvisten, är förstubänkarna förstörda. Längre in ser man ännu fler märken från mänsklig framfart: lådor är utdragna, föremål är utspridda över golven, skåpsdörrar är avslitna. Men inte bara människan har nött på huset: på många ställen finns spår av vattnets och vindens härjningar. Det är som om människan, vinden och vattnet samverkade. När ett hus överges, ska det obevekligt malas ner till stoft så snart det bara går.

Kanske minns några av er vardagsrummets klenod (titta annars i länken), den nya öppna spisen, som huset fick strax innan det ”dog”. Den står där fortfarande nästan lika ny, fast jag ser – även om det inte syns på bilden här – att små fina sprickor bildats i det vita.

p1040325

Trappan till övervåningen går inte längre att gå i och ledstången har lossnat. Golven där uppe har lösts upp och bär inte längre en människa. Det som är sig ganska likt är blicken ut genom fönstren, även om rutorna nu är borta på de flesta ställen.

p1040332

Lagården har sjunkit ihop ett stycke till och takpannorna hotar att rasa ner på den som vågar sig för nära. Intill lagårdsäggen får jag syn på en liten knubbig kälke, som för min tanke till trinda sälar och runda hundvalpar.

p1040340

Och i trädgården växer överallt min barndoms älsklingsblomma, gullvivan.

För den vill söka upp den här platsen – kanske för de hemliga gullvivornas skull – kan jag ge en vag ledtråd: Huset befinner sig inte långt ifrån Frändefors i södra Dalsland.

9 tankar om “Tillbaka vid ”huset”

  1. Har du kanske haft en sådan? Jag får för mig att jag åtminstone suttit på något liknande någon gång i barndomen…

  2. Min tanke då jag såg kälken var att den hade använts till att vintertid dra mjölkkannor till ett mjölkbord. Att den var ett sorts arbetsredskap.

  3. Det låter faktiskt mycket troligt. Fast det kunde förstås sitta något barn på den samtidigt – eller emellan varven.

  4. Jag tror Agneta är alldeles för praktiskt lagd. Även mjölkkannor vill åka nerförsbacke fort, om tillfälle ges.

  5. Nja, jag är nog inte särskild praktiskt lagd möjligen lite observant. Jag har sett liknande typ av kälke på gamla gårdar och jag tror även i hembygdsstugors redskapsbodar. Och omöjligt är väl inte att en gårds unga personer försökte åka kälke därmed om nedförslut fanns.

  6. Fast egentligen finns knappast någon plattare plats än Dalboslätten, där den här ödegården finns, så det var nog svårt att hitta någon bra backe för den här lilla tjocka kälken. Kanske någon loguppfart någonstans eller en flodslänt. Upp till Kroppefjäll lär den aldrig ha kommit.

  7. OK, jag ger mig! Jag får ta kälken i vacker hand och lunka vidare på den prosaiska slätten. Men i mina drömmar finns backar.

Kommentera