Huset

Igår tittade jag ut genom fönster som inte längre är någons fönster. Här är huset långt inne i sin trädgård, huset med verandan och det stora fönstret i övervåningen. Man anar rester av en grusgång och i förgrunden skymtar man lite gullvivor som spridit ut sig i det nu vilda gräset. Bakom buskarna till höger finns fundamentet till ett solur.

huset

På övervåningen där golven sviktar eller helt ruttnat bort hittar jag en liten kammare med en barnsäng som påminner om en säng en av mina bröder hade när han var mycket liten. (Bilden blir lite skev och underlig för att jag inte har någonstans att sätta fötterna.)

sängen

I köket tittar jag in ett av skåpen. Jag undrar lite över de grova spikarna i väggen…

kök

I vardagsrummet överraskas jag av en nästan splitter ny öppen spis i vitt. Den måste ha varit det sista nya som kom in i den här världen.

spisen

Strax intill spisen har taket/golvet givit vika – fukten och regnet har ätit sig in genom yttertaket och mjukat upp övervåningens golv tills det inte orkade längre. En del av golvbräderna envisas fortfarande, men förgäves. Den vita spisen försöker liksom titta förbi förödelsen.

taket/golvet

Från det ena vardagsrumsfönstret ser jag ladugårdens ryggknäckta linje. Hålen i taket gapar, tegelpannorna är bara kvar av en händelse. Var och en av dem klamrar sig fast några sista stunder innan de rasar ner.

lagårn

6 tankar om “Huset

  1. Wow, Bodil! Den vita spisen ser ut som om den kommer ut just ur en gammal saga! Liksom en orakel: ”Fråga mig någoting! Kanske skall jag svara…” Lite kusligt allt detta, men fascinerande ändå…

  2. Ja, den nya vita spisen är osannolik mitt i allt förfallet.

    En annan sak som är märklig med det här huset är att så lite har förstörts med våld. Kanske beror det på husets läge. Det finns ingen väg som för hit. Inte långt ifrån huset susar trafiken förbi på landsvägen, men ingen väg för ända fram till huset. Vi gick hit längs randen mellan två åkrar.

  3. Om huset hade varit ett »tillhåll« skulle inte porslinet i köksskåpet stått kvar. Jag föreställer mig att den siste ägaren bodde där till sin ålderdom, att en del som borde ha hållits efter inte orkades med och sedan, när huset blev övergivit, har väder och vind ganska snart fått fritt spelrum.

    Har gamla tillfartsvägen helt försvunnit? Blivit upplöjd? Eller bara övervuxen av sly. Moder natur är snabb på att ta tillbaka vad människan kultiverat.

  4. Jag tror att det är som du säger, här finns bara vädrets och vindens nötning, ingen mänsklig förstörelse, knappast någon i alla fall. En del av rutorna är visserligen krossade, men långt ifrån alla.

    Tillfartsvägen är helt borta, den är åker nu. Gården har på det viset hamnat i ett slags konserverande ficka, där den får förfalla i fred undan för undan utan yttre inblandning.

  5. Vilket fint övergivet hus. Jag hittade ett i Dalsland, och det är med blandade känslor man går runt i ett sånt här hus. Tråkigt att dom får förfalla.
    Spikarna i skåpet var nog att hänga upp kopparna på, tror jag.

  6. Johanna,
    jo visst fylls man av underliga känslor när man går omkring i ett sådant där hus, som ingen längre lever i. Du har nog rätt i det där med spikarna.

Kommentera