DDR-nostalgi

Jag har funderat över hur Zeuthen kan ha tett sig på DDR-tiden. Var det en avsigkommen förort långt ute på den sydöstra S-Bahnlinjen eller var det kanske mer som en bondby? Eller var det möjligen något helt annat: jag börjar tro att det var en plats för pampar, ett ”pampresort” kanske man skulle kunna kalla det med ett både fånigt och passande ord. Längs nästan hela sjösidan – sidan mot Zeuthener See – står mäktiga villor på rad. Den allra pampigaste är ”Hertzog-Villa”:

Den byggdes 1910 av Rudolph Hertzog som vid förra sekelskiftet ägde det största varuhuset i Berlin. Efter andra världskriget kom villan i händerna på sovjetiska utrikeshandelsministeriet och tidvis residerade den sovjetiske ambassadören i huset. I slutet av 1970-talet tillföll villan Stasi. 1991 köptes den sedan av företaget Dussmann. Under DDR-tiden fanns mittemot den slottsliknande villan ett hus som tillhörde DDR:s diplomatklubb och var en plats för ”samkväm och rekreation”.

Ett litet stycke söder om det mäktigaste villastråket, inte långt ifrån Fontaneplatz (som jag talade om i förra inlägget), men på andra sidan gatan och alltså inte direkt vid vattnet, finns idag den här mycket originella byggnaden:

”Slovenská koliba” heter den – det betyder ungefär ”slovakiska huset” – och här kan man både äta och övernatta. Det är ett mycket vackert hus, oerhört välbyggt, absolut gediget, med fullt av välgjorda trädetaljer utan att det ger ett plottrigt intryck. Vi gick dit för att äta en kväll för någon vecka sedan. Ägaren själv, herr U. Ferkatsch, severade oss. Den övriga, för gästerna synliga, personalen bestod av några smått förskrämda tjeckiska eller slovakiska pojkar som hade till uppgift att plocka av efter maten. Vi åt gott och satt trevligt. Gång på gång kom herr Ferkatsch till oss för att prata om ditt och datt. Mot slutet av måltiden kom han med en tjock grå mapp under armen – riktigt DDR-grå, tänkte jag. Här ska ni få se, sa han. Ur mappen plockade han ark efter ark med kanske ett trettiotal kopior av visitkort på varje. Vad var det då för visitkort? Det var visitkort från all världens diplomater och herr Ferkatsch pekade på sig själv och sa att han under DDR-epokens sista skeden varit ”Diplomatischer Chef”. Vi fick veta att han hade suttit vid samma bord som till exempel schahen av Iran, att han umgåtts med all världens högdjur och att han under 1970- och 80-talet frekventerat DDR-regimens allra innersta krets. Det var tider det! Die alte DDR, ach! Nu skäller alla på DDR, men i verkligheten var det något helt annat än vad många tror. Och nu är det borta! Han torkade en tår. Han tog sig åt hjärtat och sa: men det som varit kan ingen ta ifrån mig, jag har allting här inne. Han tryckte handen mot bröstets vänstra sida igen. Nu är den tiden slut, allt är borta. Men jag försöker ändå komma vidare. Jag fick 2,5 miljoner euro och byggde mig det här huset. Jag hoppas att kunna ha glädje av det ännu några år.

Vi satt alldeles lamslagna. Sedan bad vi om notan och så gick vi. På andra sidan gatan finns restaurangen ”Reinau”. Jag gick fram till dörren för att se om det fanns någon matsedel uppsatt, men allt jag fann var en liten skylt med texten: Inhaber: U. Ferkatsch.