Det bästa med DDR var slutet – 2. I städerna är luften laddad

Idag vill jag bjuda in till läsning av del två ur Freya Kliers senaste text om DDR:

klier_150-11

I städerna är luften laddad

Händelserna i Peking, som kostade flera tusen människor livet, utlöste en chock i DDR-befolkningen. Skulle det bli lika brutalt i Berlin, Dresden eller Leipzig?

I september 1989 ökar arresteringarna i antal, också i Berlin och Potsdam. Matstrejker och tysta protestaktioner för anhållna medborgarrättskämpar blir svaret på det – SED och Stasi blir hotfullare. På måndagarna har halva landet blickarna riktade mot Leipzig: Där trängs den 25 september mer än tvåtusen människor i Nikolaikyrkan, som måste stängas på grund av trängseln. ”We shall overcome” ljuder när människorna kommer ut. Under de följande dagarna äger de första större solidaritetsandakterna rum i Magdeburg, Erfurt och Weimar, också i mindre orter kommer aktioner för demokrati i gång. Den fredliga revolutionen hade börjat…

Men för de socialistiska makthavarna kulminerar i stället kontrarevolutionen.

I början av oktober är luften i DDR laddad. Dresden står inför en våldsam upptrappning. Politbyrån låter stänga gränsen till Tjeckoslovakien. Den 4 oktober offentliggör oppositionen i Berlin det här uppropet: ”Konflikter löser man inte med våld! Låt er inte provoceras!” Den sjunde och åttonde oktober 1989 visar SED genom ett massivt polispådrag att man i värsta fall är beredd att dränka ropet efter reformer i blod – i Dresden pryglas demonstranterna grovt och många arresteras, också i andra städer i DDR förekommer brutala övergrepp…

Och så är det den 9 oktober 1989! Framför allt i Leipzig skärps läget på ett farligt sätt inför den återkommande måndagsdemonstationen: SED kallar i ytterområdena samman ett omfattande uppbåd av polis, armé, Stasi och kampgrupper. Medborgarna i Leipzig uppmanas att hålla sig borta från centrum. I ett nu hör man från olika håll att medicinsk personal tvångsinkallas till kvälls- och nattskiftet, att hela sjukhusavdelningar utryms och att blodkonserver hålls i beredskap… Man väntar sig det värsta av den kommande kvällen – det står klart att SED bestämt sig för att slå till. Oppositionen i Berlin får löpande hela tiden nya meddelanden från hela landet om att militären kommer att ingripa… Minnena från händelserna i Peking i juni vaknar upp. Denna nionde oktober samlas man till fredsmöte i fyra av Leipzigs kyrkor. Temat är än en gång genomdrivandet av de demokratiska grundrättigheterna press- och yttrandefrihet och kampen mot den tyngande tystnaden och stagnationen i landet. För många handlar det om en samhällspolitisk förändring efter förebilderna glasnost och perestrojka i Sovjetunionen.

Kyrkorna är proppfulla och utanför börjar de första modiga demonstranterna samlas. Det de kräver är dialog utan våld.

På kvällen den 9 oktober upplever Leipzig den största protestdemonstrationen i DDR sedan den 17 juni 1953. Omkring 70 000 människor från Leipzig och många andra städer marscherar från Nikolaikyrkan genom stadens centrala delar. Demonstranterna räknar med att det kan bli skottlossning – men nu är för första gången sedan många år viljan till förändring större än rädslan. Vi är folket! ropar de och Inget våld!

Inget våld? Erich Mielke organiserar redan ett fullständigt krossande av oppositionen: alla kommunala förvaltningar och Stasis underavdelningar i området uppmanas att hålla tät kontakt med SED:s representanter på olika nivåer, med polischeferna i de olika stadsdelarna och med de inrikespolitiska kadrerna. Spionerna på basnivå kallas in.

Det finns många i partiet, Stasi, polisen och rättsväsendet som nu väldigt gärna skulle vilja slå till.

Varför kommer det då ingen order om attack?

DDR-ledningen känner att den under hösten 1989 förlorat stödet från Sovjetunionen: ”Utslaget”, konstaterar före detta DDR-funktionärer i en insiderpublikation 2007, *”fällde bortfallet av den skyddande skölden genom den kontarevolutionära likvideringen av Sovjetunionen genomförd av det lömska Gorbatjov-gänget och den brottsliga Jeltsin-klanen, vilket också förde till slutet för Warszawapaktens länder. 1989/90 och därefter kulminerade den smygande kontrarevolutionen i en öppen attack med målet att kuva socialismen. Den pågående erosionen i DDR-samhället bidrog till angriparnas snabba framgång…”

Det där är ett språk och ett tänkesätt som tack och lov redan ligger två decennier bakom oss. Och ändå mullrar ur de socialistiska PIUS-brödernas led fortfarande budskapet om att DDR inte varit något ”orättsstat”.

Med denna livslögn ålar de sig genom sin välfinansierade pensionärstillvaro. Det hela toppas med en andra lögn om att DDR skulle ha varit en antifascistisk-demokratisk stat.

Livslögner och ideologisk betong kan vara något att stödja sig på särskilt i ett kollektiv av likasinnade och lika skyldiga – man löper ingen risk att gripas av skam över det som man utsatt sina medmänniskor för under fyra årtionden.

Men vi ska inte ge upp hoppet om att den ene eller andre partikamraten kanske ändå vid livets slut skulle kunna finna vägen till sanningen:

Fadern till en av mina vänner var u-båtskommendant under nationalsocialismen. Han var en ytterst uppskattad sjöman också efter Tredje rikets fall. Ännu som gamla män träffades hans u-båtsbesättning för att minnas de häftiga manövrerna från tiden då det begav sig. Och aldrig ett ord om vilken mördarregim de hade betjänat med sitt kunnande. Livslögnerna som de tog med sig mot sina dagars slut blommade på ett särskilt sätt upp en gång om året. Men så en dag sa min väns far:

Nu räcker det – jag åker inte dit mer! Vi sitter ju bara och ljuger varandra fulla!” Då var den gamla herrn ändå redan 78.

Kanske hinner skamkänslorna trots stor försening ändå upp den ene eller andre före detta Neues Deutschland-redaktören, DDR-åklagaren eller Stasiofficeren, den ene eller andre gränsvakten eller polisen…

Eller hoppas vi förgäves?

Tyvärr låter sig gång på gång mer eller mindre prominenta personer vilseledas av parollerna om att DDR inte skulle ha varit någon orättsstat; mödosamt och osäkert försöker de då förklara på vilket sätt DDR ändå var en orättsstat…

Synd på vår dyrbara livstid. För den här frågan besvarades redan 1995 och det med all önskvärd klarhet! Den utlösande faktorn var att socialisterna som 1995 ännu kallade sig PDS krävde att Gauck-myndigheten skulle stängas och det bara tre år efter dess tillkomst. De menade att myndigheten innebar ett allmänt misstänkliggörande och diskriminering av östtyskarna. Många bland dem som drev på gjorde det för att de var rädda för att själva bli avslöjade som Stasi-angivare.

Tack vare en gemensam aktion från demokrater ur alla politiska läger lyckades man förhindra stängningen av myndigheten för Stasi-akterna. Och medan konflikten pågick kom många historiker, politiker och publicister att mot en bred faktabakgrund identifiera DDR som det det var – en människoföraktande diktatur, en orättsstat.

En tanke om “Det bästa med DDR var slutet – 2. I städerna är luften laddad

Kommentera