Den kränkthetslängtan som vuxit sig allt bredare i Sverige (och förmodligen på en del andra håll också) på senare år och som skjutit upp den ena giftigt blommande blomman efter den andra är nog inte själva sjukdomen utan bara ett bland flera symtom på något som är mera omfattande. Är det inte ett farväl till ansvarstagande och vuxenblivande/vuxenvarande det ytterst handlar om? Rättigheter är viktigare än skyldigheter, ja, skyldigheter borde egentligen inte finnas. Och Någon Annan får allt ta ansvaret – för hur roligt är ansvar? Och vi vill ha roligt. Vi kräver att få ha roligt.
Nyss läste jag några rader i SvD om en (ö)känd bloggare – och dennes bror. Jag tänker inte nämna hans eller deras namn, de är inte viktiga i sig; jag nöjer mig med att säga att initialerna är AS – och CS. Det står att deras blogg lagts ner av Värmlands Folkblad, där de hade den stationerad för ett tag, och att den direkta orsaken är ett påhopp de gjort på en filmkritiker. De båda bröderna skriver så här i sitt sista inlägg: ”Vi trodde faktiskt inte att han [chefredaktören] skulle låta oss dansa så länge.” Det rör sig – nota bene – inte om några tonårskillar utan, åtminstone rent åldersmässigt, om vuxna män. Så här talar och tänker de: ”Någon Annan ska säga till oss när vi har gått för långt, Någon Annan ska dra gränserna för oss.” Detta är en bland flera varianter av jättebabysyndromet.
Här är en bild som på ett kongenialt sätt ger uttryck åt denna nya anda, detta nya sätt att vara människa. Bilden är hämtad från en svensk lärarhögskola och den låter oss se läraren eller i alla fall den blivande läraren rakt av som jättebaby. Ingen ironi här inte.
Vi ska kanske inte förvånas om det samhälle som ur det här jättebabysyndromet så småningom kommer att växa fram blir ett starkt hierarkiskt samhälle, ett samhälle med ett toppskikt och sedan ingenting och ingenting och ingenting och till sist Resten. Eller så ropar alla på mamma och då blir det väl inget samhälle alls.
Kanske behöver vi en ny upplysningstid. Låt mig citera Kant här igen:
Was ist Aufklärung?
Aufklärung ist der Ausgang des Menschen aus seiner selbstverschuldeten Unmündigkeit. Unmündigkeit ist das Unvermögen, sich seines Verstandes ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Selbstverschuldet ist diese Unmündigkeit, wenn die Ursache derselben nicht am Mangel des Verstandes, sondern der Entschließung und des Mutes liegt, sich seiner ohne Leitung eines anderen zu bedienen. Sapere aude! Habe Mut, dich deines eigenen Verstandes zu bedienen! ist also der Wahlspruch der Aufklärung.
Faulheit und Feigheit sind die Ursachen, warum ein so großer Teil der Menschen, nachdem sie die Natur längst von fremder Leitung frei gesprochen […], dennoch gern zeitlebens unmündig bleiben; und warum es anderen so leicht wird, sich zu deren Vormündern aufzuwerfen. Es ist so bequem, unmündig zu sein.
Eftersom jag inte har någon officiell svensk översättning tillgänglig ger jag er min:
Vad är Upplysning?
Upplysning är människans väg ut ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att använda sig av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är omyndigheten om orsaken till denna inte beror på brister i förståndet utan på brister i beslutsamhet och mod att använda sig av detta utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att använda dig av ditt eget förstånd! är alltså upplysningens valspråk.
Lättja och feghet är orsaker till att en så stor del av mänskligheten efter att naturen sedan länge gjort dem fria från främmande ledning […], ändå förblir omyndiga hela livet; och därför är det också så lätt för andra att göra sig till deras förmyndare. Det är så bekvämt att vara omyndig.
Ja, det samhälle som börjar skönjas och som skulle kunna bli ännu tydligare om allt bara får fortsätta i samma banor… Det undrar jag också en del över. Det är ju vad jag funderat över i blottsverigebloggen på sista tiden också.
Det kommer nog gnissla betänkligt i maskinerierna då alla poster i samhället på lägre nivåer besätts av jättebabies – det är därför jag tror som du, de människor som vill ha en fungerande omvärld och egentligen service i form av fungerande och bra dagis och skola etc kommer alltmer klumpa ihop sig och se till att få det. Medan de andra kommer bli övergivna i sina avkrokar och förorter eller var de nu hamnar.
Egentligen är vi förmodligen redan där. Men det kan bli ännu tydligare, för det handlar förstås om pengar, men inte bara om pengar. Det handlar också om medvetenhet och som Kant säger mod.
Här i Frankrike är det likadant, möjligen är en större grupp medveten, men med flertalet är det som med det svenska flertalet. Folk är offer och de populistiska partierna går till val på budskapet att de ska stoppa globaliseringen…
Det som håller på att hända är att det snart inte finns något stabilt mittskikt i samhället längre. Det finns experter eller en elit och så finns Resten. Det som kanske är allra viktigast för att ett samhälle ska fungera är att det finns ett sådant här stabilt och ansvarstagande mittskikt.
Hos Karin på bloggen [Blott Sverige](http://blottsverige.blogspot.com/) finns en hel del mer att läsa om den här nedmonterningen av ansvaret.
Jag citerar Baldasserre Castiglione (från förra inlägget) igen:
*l’animo ignorante inganna se stesso*
*den okunniga själen bedrar sig själv*
Du har så rätt, Bodil – så skrämmande rätt! Det blir väl som jag skrev vid ett annat tillfälle ett tunt skikt av ”den rätta sorten”, som styr oss alla, fattar alla beslut, bestämmer allt och som efter behag kan välja att behandla ”Resten” eller ”den sämre sorten” som välvilliga, allmosegivande mödrar eller avvisande, oförstående fiender.
Minns att Carl Hamilton skrev en bok om infantiliseringen av samhället för några år sedan. Det är skrämmande hur de i sanning intellektuella kan slå larm gång på gång i böcker, artiklar, debatter, på bloggar, etc. utan att något görs. Infantiliseringen bara fortsätter i allt snabbare takt.
Vad händer när vi kommit så långt att också ”toppskiktet” ropar på mamma och vill ha ledning? Anarki? Kaos? Undergång? Flugornas herre? Terror?
Marita,
I och för sig har vi väl sett toppskiktet göra rätt stora klavertramp, tsunamin och hur den hanterades och framför allt hur ansvar inte utkrävdes? Även om tsunamin nu inte var regeringens fel, men den visade att den inte var särskilt alert och inte särskilt handlingskraftig i ett krisläge heller.
Liksom vad nu Reinfeldts medarbetare heter, hon som satt på krogen och söp.
Minns en intervju med någon ÖB, hans tes var att om man är ÖB är man alltid i tjänst. Man kan aldrig bli full och man går alltid hem från alla fester först.
Hur många i dagens toppskikt har den inställningen? Inte alla verkar det som.
Men den svenska kulturen förbjuder nånstans att just ansvariga ställs till svars och får ta konsekvenserna av sina handlingar.
En enskild syndabock kan få sparken, det är allt.
Ingen hamnar i finkan eller så.
Karin,
Jo, så är det förstås. En del av infantiliseringen av samhället innebär att alla skyller på alla, på omständigheter, olycksfall i arbetet, etc. Ingen är specifikt ansvarig för något och kan därför inte heller hållas ansvarig för någonting. Ytterst är statsministern ansvarig för sin regering, men inte heller det tycks längre gälla här. Som utrikesminister ansåg sig Freivalds ha full rätt att gå på opera eller teater eller vad det nu var, trots tsunamilarm om mängder av döda svenskar. Statsministern själv fortsatte lugnt sitt julfirande. Hela regeringen borde ha fått avgå, men man hittade en syndabock och sedan slätade man över alla gruvliga misstag, all brist på ansvarskänsla. Gissar dock att svenskarnas tillit till sin regering skadades i grunden, när man insåg att ingen faktiskt ansåg sig vara ansvarig för att undsätta svenskar i extrem nöd utomlands. Ingen riktigt brydde sig. I det vakuum som uppstod på ansvarsfronten trädde Lottie Knutsson? från Fritidsresor fram och agerade mamma åt nationen – och åt regeringen, något hon med all säkerhet gjorde i vantro och med stort obehag. Kvinnan som satt på krogen och söp fattar troligen inte ännu att hon gjorde fel.
Tror inte att jag räknar in politiker i generell bemärkelse i det ”toppskikt” av en styrande elit Bodil talade om. De ropar ju uppenbarligen redan nu på mamma och skyller ifrån sig.
Frågan är vad som sker, när det inte längre finns människor som Lottie Knutsson, som tar ansvar och reder ut en situation. Vad sker när precis alla ropar på mamma och ingen sådan uppenbarar sig?
Fast jag menar att det alltid kommer att finnas Lottie Knutssons, det är ju närmast en trosfråga egentligen, men jag menar att de finns och att det egentligen gäller alla människor, i nöden prövas man.
Stora politiker brukar ju i efterhand säga det: Nej, egentligen tyckte jag inte att jag var särskilt lämpad att göra det här (Churchill, de Gaulle) men ingen annan verkade vara beredd att göra det, så det var bara att sätta igång, typ.
Även i en mindre skala hade ju aldrig Ingvar Carlsson, som jag tycker ger ett hederligt intryck, någonsin tänkt sig att bli statsminister – men han var snabb med att tala om att han tog över. Han INSÅG förmodligen att det var viktigt för alla att mordet på Palme inte satte hela stystemet i gungning, vilket det kanske gjorde sen i alla fall. Men Carlsson agerade ”som en man”.
Nu vet jag inte riktigt vad du menar med toppskikt, men egentligen gäller ju detta för alla människor i en ansvarsställning, från dagisföreståndaren (vad gör man om någon oväntat, otäckt händer) till vd:ar (som ju ofta tycks ha tappat verklighetsförankgingen) till regeringen.
Vad jag snarare funderar över är vad som händer när alla, på alla nivåer gör ett dåligt jobb. När alltför många hamnar utanför arbetsmarknaden, när alltför stora skillnader blir tydliga, i både ledvnadsstandard och egentligen bildning.
När nationen så att säga är körd i botten över lag. Vad händer då? Och är vi verkligen på väg dit?
Kanske är det så här det ser ut när en kultur går mot sin undergång, när en epok i historien går mot sitt slut. Är det Västerlandets undergång vi bevittnar, eller är det ett periferifenomen? Sverige har ju under de senaste årtiondena drivit längre och längre ut i kanten (även om många här inte vill tro det), så kanske är det en uppgivenhet över att vi inte är de vi var (eller trodde oss vara) som gör att denna slapphet breder ut sig. Kommer ett slags ”klansamhälle” där varje grupp bevakar sina särintressen och ser bort från allt som rör ett mer allmänt bästa att växa fram? ”Mer till oss – mindre till dem!” kommer att vara allas paroll utan att den att den på något vis alls är gemensam.
Tack! Det var den tanken jag var ute och for efter, utan att få fatt i den.
Som vidareutveckling av en av mina tidigare tankar och en av Karins kommentarer, funderade jag på vad som skulle hända i ett ännu slappare, ansvarslösare samhälle än det vi har idag, om en framtida ”Lottie Knutsson” skulle visa sig vara opportunistisk och se till sina egna och sin klans intressen. Hela nationen lyssnade på henne nu och utsåg henne till hjältinna och informell ledare av landet och hon genomförde sitt uppdrag och fick fram sitt budskap klart och tydligt. Någon Annan hade kanske inte haft samma altruistiska läggning, men nationen skulle ändå se upp till denna Någon som hjälte och ledare, eftersom denna Någon tog sitt ansvar, stod stark i stormen. Resultatet skulle kunna bli vad som helst.
Hitler var Någon Annan i en desperat, deprimerad tid med lavinartad inflation och arbetslöshet… Man lyssnade på honom, som man lyssnade på Stalin, Mao, Franco… Samtliga dessa herrar tog ansvar på ytan, medan de i verkligheten skyllde ifrån sig och lämpade över ansvaret/skulden på olika individer och/eller grupper i samhället som blev allmänna syndabockar. Befolkningen i dessa länder var/är inte speciellt dumma eller mer lättledda än någon annan nation. De sökte en ledare, Någon Annan som kunde hjälpa dem…
I ett land som Sverige där fritt tänkande är ett fult begrepp, där man är rädd för djup kunskap och där man gärna svär sig fri från ansvar, kan vad som helst hända. Inte för att svenskarna är dummare eller slappare än någon annan, men kanske pga av den uppgivenhet/desillusion man upplever… Man hoppas att det är ett perifärt problem, men jag vet att man inte kan hoppas fram en bättre framtid. Det är mitt ansvar – också – om vi ska få till stånd en förändring. Jag kan inte skylla ifrån mig.
Självkritik är något man inte får lära sig i varken skola eller hem. Alla andra betygsätter ju en, tom på högskolan.
Minns när Lena, informationsansvarig på HTU sa till mig en gång: du saknar självkritik. Jag var tvungen att kolla upp vad ordet betyder. Sedan dess har jag alltid reflekterat över vad man skriver och säger innan det når någon annan, men inte fan blir det alltid rätt ändå 🙂
Marita,
Jag vet inte hur denne Någon skulle se ut i Sverige, ALLA populistiska politiker blir ju sågade jäms med skoskaften som det ser ut idag. Konsensus INOM det politiska etablissemanget om att de där killarna (för det är ju i regel män) får inte ha möte i några lokaler i vår kommun, de får inte debattera med andra partiledare i teve för ledarna för de etablerade partierna vill inte. Osv.
Och en militärkupp med vårt försvar i spetsen ska man nog inte heller vänta sig.
Jag tror snarare på en mer eller mindre långsam söndring, de som har och de som inte har. Klaner, ja, det kan man nog kalla det på sätt och vis.
Och det är klart, det beror kanske på vart den tar vägen sen, men där är vi inte än i alla fall.
Vad jag kallade ”ansvarsabdikationen” var ett grundtema i mina politiska inlägg på min förra blogg. Politiker, företagsledare, föräldrar, lärare och andra har till stora delar lämnat ifrån sig det besvärliga ansvaret. Hamiltons bok var utomordentlig – den väckte ett visst intresse när den kom, glömdes sedan bort.
Men varför har det nu blivit så här vilket de flesta som skriver här tycks vara överens om? Min tes är att det till stor del beror på en bekväm och naiv tillit till självreglerande mekanismer vilket är tydligast på det politiska och ekonomiska fältet (inte minst i precis dessa dagar när man försöker bota en ekonomisk kris genom att mackla med räntesatser). Men samma tänkesätt har slagit igenom på många andra områden och där förklätts i vackra termer som man lånat -eller snarare stulit- från omistliga värden som demokrati, medinflytande, likställdhet osv. Den pågående islamofobdebatten är ett annat case-in-point: för att slippa göra en objektiv granskning och utöva kritik av en barbarisk religion drar man till med rasism och religionsfrihet. Skönast så.
Om jag -true to form- får dra ner debatten till en något lägre nivå så vill jag mena att mycket av utvecklingen av Internet, det s.k. web 2.0, är ett utslag av samma sorts tänkande. Det är inte det mest välgrundade, det bäst utforskade, det expertgranskade, det kunnigaste som dominerar utan det mest populära. Algoritmerna är utarbetade utifrån marknadsliberala ideal.
Någon diskuterade frågan om vad som kan tänkas komma att fylla det vacuum som uppstår när ansvarsabdikationen breder ut sig. Kanske man inte behöver dra till med Hitler och Mao på en gång men det finns många som förstår att sko sig på förhållandena. Värre är den segregation som det ansvarsbefriade samhället för med sig: exempelvis lär väl vi som skriver här klara oss skapligt men många är väl mera direkt utsatta för de självreglerande mekansimernas brutala krafter.
Sen håller jag kanske inte med om allt som skrevs ovan i den speciella frågan om tsunamin och regeringens ansvar. Men det är en annan historia.
Hej Bengt!
Jag tänkte just på dig i den här frågan, här är vi på din planhalva, liksom.
Det där med tsunamin, vi drar det, va? Regeringen kan ju aldrig ha varit ansvarig för att den uppstod. Frågan borde istället ha blivit – Hur mycket ska en regering eller egentligen staten stå till tjänst med för medborgare som råkat illa ut i utlandet? (Och det kan man ju ha olika åsikter om. Antagligen finns det någon regelsamling för det, om inte så borde den ha uppstått vid det här laget.)
Men att utrikesministern och statsministern inte direkt svarade på den frågan, i media – det tycker jag inte att det finns någon ursäkt för.
Islamismen är mycket riktigt en annan sån där fråga som man önskar kunde belysas något mer nyanserat i svensk debatt. Klart att man måste kunna kritisera avarterna i en religion?!
Jag tycker mig också se en tilltagande ”känslosamhet” och det var väl Hamilton inne på i sin bok också. Man försöker inte ens motivera sina beslut med förnuft, man ”känner” att något är bra eller inte bra.
Spelar på känslor, är demagogisk. Undviker besvärliga frågeställningar…
Där har Sverige kommit längre, i känslosamhet, än någonsin Frankrike.
Har mycket svårt för alla denna drypande känslor inom svensk debatt.
Det blir väl så att om man inte längre tror på samhället, och det tror jag är den kortaste mojlig sammanfattningen av hur Sverige har förändrats sedan jag först bodde där, då — dvs nu — blir det tid för gud att göra comeback. Fast i praktiken betyder det gudarna.
Kanske är det så att när den alltför täta bindningen mellan stat och samhälle, som ofta fick människor i Sverige att se dem som ett, började luckras upp, så blev det tydligt (eller i alla fall skönjbart) att ett civilt samhälle av verklig dignitet aldrig funnits här. Jag tror alltså inte att det bara var bättre förr – förändringar behövdes, men i stället för att slå in på en ny väg har vi valt att inte välja och därför har vi hamnat i eller är på väg in i ett slags limbo.
”Hitler var Någon Annan i en desperat, deprimerad tid med lavinartad inflation och arbetslöshet… Man lyssnade på honom, som man lyssnade på Stalin, Mao, Franco…”
Fel. Av nämnda diktatorer var Hityler den ende som fick makten i demokratiska val, och således stämmer in på din beskrivning. Folk lyssnade alltså inte på Stalin, Mao, och Franco på samma sätt som de lyssnade på Hitler. Bristfälliga historiekunskaper är en viktig del i samhällets fördummning.
Aha! Tack, JN för att du klarade upp det! 🙂 Dumma människor som jag tror ju oftast att fördumningen av samhället mera handlar om att inte kunna tillgodogöra sig essensen i en text, att missa poängen, inte kunna tolka innehåll eller att inte kunna stava till fördumning. Ovanligt korkat av mig! Det har ju förstås med sätten man lyssnade på dessa herrar, demokratiska val, revolution och inbördeskrig att göra. 🙂 Tack!
Jag stavar ofta fel när jag skriver den här typen av snabba inlägg (”Hityler” missade du). Och jag vände mig inte mot essensen i ditt inlägg utan historielösheten i citatet, där jag antar att du ville illustrera demagogernas möjligheter i ett urvattnat debattklimat. Då blev det lite fel med Franco, Stalin och Mao, som kom till makten och behöll den på helt andra sätt. Mussolini och Putin hade varit betydligt bättre exempel, den sistnämnde är ju dessutom aktuell.
JN,
jag kan inte se att Marita skriver något om hur Stalin, Mao och Franco kom till makten…
”De sökte en ledare, Någon Annan som kunde hjälpa dem…”
Låter som denne Andre kom till makten i demokratiska val, vilket skedde i Tyskland men inte i Sovjetunionen, Kina eller Spanien.
Jag lärde mig två nya begrepp idag när jag läste en debattartikel av Mona Sahlin på DN:
gemensamma sektorn
välfärdsarbetare
Hej Jelena,
jag använder det här som ett slags webmail under resan, för jag får inte den riktiga att funka. Vi bor i skogen utanför Zeuthen. På fredag kväll eller på lördag hör jag av mig på ett vettigare sätt.
PS Idag har vi bland annat varit i Storkow och Bad Saarow.
PPS Vilka urspårade uttryck.
Att vi genom att inte medvetet välja väg gör ett lika viktigt val borde som sagt lyftas fram mer. Så att olika aktörers uraktlåtenhet att välja förstås som just medvetna val.