Baldassarre Castiglione: Il libro del Cortegiano

Genom Baldassarre Castigliones ”Il libro del Cortegiano” har jag blivit återförd till en av mina favoritstäder: Urbino

Urbino

och till Palazzo Ducale, som jag nog varit i närmare tjugo gånger:

PD
foto av ett foto, inte så lyckat, men det ger ändå en vinkel av palatset

Castiglione (1478-1529) var själv hovman vid det förfinade renässanshovet i Urbino. I inledningen till ”Il libro del Cortegiano” skriver han att han efter hertig Guidubaldo Montefeltros död blev kvar i Urbino för att tjäna efterföljaren Francesco Maria della Rovere. Vid samma tid bestämmer han sig för att skriva boken om hovmannen till Guidubaldo Montefeltros ära. Men han dedicerar inte boken (eller böckerna, det är egentligen fyra) till honom utan till Alfonso Ariosto (kusin till Ludovico Ariosto) som nyligen dött och som var den som ursprungligen rått Castiglione att skriva boken.

BC
porträtt av Castiglione utfört av Rafael

Miljön i boken är alltså Palazzo Ducale i Urbino. Hovet är befolkat av många av tidens framstående tänkare. Bokens form påminner om den i mellantexterna i Boccaccios ”Decameron” – det belevade och spirituella samtalet odlas här till perfektion. Samtalen följer på ett disciplinerat sätt en tråd men är ändå fulla av ett slags fri dynamik. Huvudtemat är frågan om vilka egenskaper den idealiske hovmannen bör ha, men mycket tid läggs också ner på att diskutera hur den perfekta hovdamen bör vara och vilka karaktärsdrag den förebildlige fursten bör vara utrustad med och lite flyktigt snuddar man också vid hur en stat bör styras. Åtskilligt av det som sägs är en indirekt och ibland också direkt hyllning till furstehovet i Urbino. De tänkta samtalen är fördelade över fyra dagar eller snarare kvällar och Castiglione skriver en bok för varje dag.

Nå, vilka egenskaper skulle då den perfekte hovmannen ha? Han skulle vara en exellent krigare, han skulle behärska ridandets konst, han skulle vara hemma i den klassiska latinska och grekiska litteraturen, han skulle kunna dansa, måla, sjunga, spela olika instrument. Han skulle kunna konversera – detta var mycket viktigt – och det språk han skulle använda sig av var det bildade språk som talades vid de olika hoven, inte nödvändigtvis toskanskan, ja, i samtalen i boken förekommer det en del polemik mot toskanskans favoritställning i den tidens Italien. Han skulle ha ett fördelaktigt yttre, men han fick inte vara tillgjord eller alltför feminin. Det här med tillgjordheten pratas det om gång på gång; det verkar som om det funnits en speciell risk för att en hovman skulle förfalla till just denna last. På det hela taget verkar hovmansidealet ligga nära idealet för den perfekta renässansmänniskan: Han skulle vara hemma i allt kulturellt, men han skulle inte vara för mycket av en specialist på något område, en viss "naturlig" lätthet och ett vinnande sätt, charm, räknades högt. I inget av det han gjorde fick någon ansträngning anas, allt skulle se lätt, elegant och spontant ut. Och han skulle vara god.

Sällskapet kommer ett tag också in på hovdamens idealegenskaper och i stora drag visar det sig vara samma grundegenskaper som hyllas, fast hovdamens verksamhetsområde fick vara mer begränsat. Krigskonst och ridning hörde inte till det hon skulle ägna sig åt och inte heller fick hon spela vilka instrument hon ville, blåsinstrument var till exempel olämpliga för en hovdam och hon skulle inte heller dansa alltför uppsluppet. Det lades ett slags ”kvinnlighetsgrimma” kring allt hon borde göra och vara. Det fördelaktiga yttre som var viktigt hos hovmannen var ännu betydelsefullare för damen. Hon skulle vara full av charm (fast här dyker förbudet mot tillgjordhet också upp) och hon skulle kunna konversera. Hon skulle veta att på ett elegant sätt avvvisa påträngade män och hon skulle behärska konsten att hålla sina beundrare på ett lämpligt avstånd.

Vi får även veta en del om hur fursten skulle vara. Mycket i de egenskaper som räknas upp där liknar dem som föreskrevs hovmannen, men fursten gavs i kraft av den makt och det medföljande större ansvar han hade större utrymme för originalitet och en egen personlighet, men också han skulle i grunden vara en god människa. En stund rör sig i anslutning till detta om fursten samtalet kring hur hovmannen kunde tänkas fostra fursten till att bli en god sådan. Fursten var ju på grund av sin makt utsatt för större frestelser än hovmannen och därför behövde han på ett mycket noggrant sätt vägledas så att han valde den rätta banan.

Som lite salt eller peppar i anrättningen får gång efter annan två mycket misogyna hovmän komma till tals. De yttrar sig på olika sätt om kvinnan som lägre stående varelse än mannen och följaktligen blir dessa båda herrars idealhovdam en mycket snålare tillskuren figur än deras hovmannaförebild. Men dessa två blir alltså inte till mer än ett slags krydda – de andra hovmännen går till angrepp mot deras argument och höjer kvinnan till skyarna. Och hertiginnan och den ena hovdamen skrattar eller småler åt deras prat. Någon undrar om de kanske är så arga för att de har svårt att vinna kvinnors uppskattning.

I slutet av den fjärde boken talas det om hovmannen och kärleken. Man kommer fram till att den sensuella kärleken är tillåten bara för den unge hovmannen, men också för honom är den höviska formen viktig med diskretion och återhållsamhet i uttrycket, all grov driftsutlevelse är bannlyst. När det gäller den äldre hovmannen så ska hans kärlek så långt möjligt sublimeras till att gälla det sköna och det goda i det sköna. Slutavsnittet i den här boken får i det närmaste formen av en bön till Gud i det Sköna.

Här finns hela boken att läsa.

PS Till sist kan jag inte låta bli att lämna några intressanta och roliga citat ur boken här:

l’animo ignorante inganna se stesso

(den okunniga själen bedrar sig själv)

ché questo saria come se per fuggire la ebrietà si facesse un editto che niuno bevesse il vino, o perché talor correndo l’omo cade, se interdicesse ad ognuno il correre

(ty detta skulle vara som om man, för att undfly ruset skulle instifta en lag mot vindrickandet eller som om man, om någon faller omkull när han springer, skulle förbjuda alla att springa)

né si conviene a chi è ignorante insegnare

(inte heller är det lämpligt för den okunnige att undervisa)

7 kommentarer till “Baldassarre Castiglione: Il libro del Cortegiano”

  1. Castigliones position inom den långa debatten om språket är verkligen mycket intressant. Han näms faktiskt inte så ofta angående ”la questione della lingua”, men tänk vilken modern idé han postulerade jämfört med Bembo eller de andra. Jag tror hans bok blev även en stor succé vid hovet i Frankrike.

  2. Bembos röst hörs förresten bland försvararna av toskanskan som förebild i boken, men huvudlinjen bland de samtalande är att de kultiverade hovspråken från olika delar av Italien hålls lika högt och att alltså inget försteg ges åt någon speciell regional variant.

  3. Hejsan Bodil, lite information om de polska poesikvällarna. Hoppas att du kan komma någon av dem. Hälsningar, Irena

    Poesikväll: ”Jag i första och sista person”
    Onsdag 9 april, kl 18.30-20.00
    Ny antologi med polsk lyrik skriven av kvinnor
    Plats: Uppsala Konsert & Kongress, Vaksala torg 1, Uppsala, sal C
    Fri entré

    Samt

    Torsdag 10 april, kl 19.00
    Polska Institutet
    Villagatan 2, Stockholm

    En kväll tillägnad polsk poesi skriven av kvinnor. Julia Hartwig är en av Polens främsta levande poeter. Marzanna Bogumila Kielar är ett av de ledande namnen bland dem som debuterat efter systemskiftet 1989 och Marta Podgórnik tillhör den yngsta generationen. De kontrasterar tydligt mot varandra i ton och form, men denna kväll förs de samman av antologin Jag i första och sista person – en antologi med polsk lyrik skriven av kvinnor från 1920-talet till i dag. Förutom Wislawa Szymborska är det framförallt de manliga poeterna som har varit kända och översatta till svenska. Denna snedvridna bild har redaktörerna Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson velat nyansera genom att lyfta fram 20 starkt lysande kvinnliga författarskap. Antologin är översatt av samma översättargrupp som tidigare bland annat gett ut lyrikboken 17 polska poeter (Anders Bodegård, Irena Grönberg, Lisa Mendoza Åsberg, David Szybek, Tomas Håkanson, Rickard Wennerholm och Stefan Ingvarsson).

    Medverkande poeter: Julia Hartwig, Marzanna Bogumila Kielar och Marta Podgórnik
    Medverkande översättare: Anders Bodegård, Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson
    Arrangörer: Polska institutet, Bokförlaget Tranan

    Jag i första och sista person
    Denna bok presenterar tjugo kvinnliga röster ur den polska lyriktraditionen. Vanligtvis har mannen fått beskriva världen i första person. Sista person är de – de andra som betraktas och beskrivs. Här är utgångspunkten förflyttad och kvinnorna tar förstaplatsen. Urvalet spänner över flera generationer från mellankrigstid och fram till idag, varje generation har sin erfarenhet av detta tragiska sekel, varje generation bär spår av sin tids frågor och poetiska tonlägen. De förenas av det polska språket och positionen som skrivande kvinna.

  4. Hej Irena,

    tack för upplysningen! Jag ska se hur ”rörlig” jag är under de här två kvällarna. Naturligtvis är jag intresserad, men både Stockholm och Uppsala är ju en bit härifrån… men jag ska kolla.

    Om inte annat så kanske någon annan, som är intresserad och har möjlighet att komma, ser det här.

  5. Åh, detta väcker längtan efter att åter få besöka denna fina lilla stad där uppe bland de böljande markerna.
    Jag läste för många år sedan Castiglione på engelska (numera finns ju Hovmannens bok även på svenska) och inspirerades till en resa till Urbino och palatset för att jag fann boken så intressant. Vilket gav en mer intimistisk interiör inte bara tankemässigt utan även rumsligt till renässansens Italien.
    Jga minns palatset som fascinerande inte minst på grund av furstens vackra lilla studerkammare med de fantastiska väggarna med intarsia i fullständigt illusorisk trompe l´oeil. Hertig Montefeltro lär ju också ha varit en furste av det humanare slaget, om jag minns historien om honom rätt.

  6. PS. Dessutom tycker jag att Rafaels porträtt av Castiglione som du visar är ett av de allra vackraste och uttrycksfullaste porträtt som finns. Jag minns att jag när jag första gången såg detta porträtt i Louvren – det hängde då ett par tavlor till höger om Mona Lisa (vilket det inte längre gör) – tyckte att det var minst lika imponerande som Leonardos mästerverk. DS

  7. Hej Einar,

    förresten – apropå det du säger här – så finns ju också Rafaels födelsehus i just Urbino. Då och då genom åren har jag tittat in där. Visserligen finns det inga egentliga tavlor av honom där, bara lite skisser, men själva huset har stor charm och det är spännande att gå där från rum till rum.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *