I Spiegel (45/2008) läste jag för ett tag sedan en artikel med titeln ”Keine Spur von Diktatur” (Ingen spår av diktatur) av Jan Fleischhauer. I ingressen frågar sig författaren, med utgångspunkt från att det den 9 november nästa år kommer att vara tjugo år sedan Berlinmuren föll, hur det kommer sig att det inte finns någon plats i stadens centrala delar som officiellt påminner om DDR och den fredliga revolutionen mot dess förtryck. Är detta en tillfällighet eller är det så med avsikt, undrar han.
Artikeln börjar med lite återblickar: Muren var 155 kilometer lång och i centrum löpte den mellan Brandenburger Tor och riksdagen. Den var fyra meter hög och den omgavs av ett brett område med olika bevakningssystem (Kontrollstreifen, Kolonnenweg, Signalzaun) och beskjutningsanordningar.
Nu finns det bara 58 betongsegment kvar. Vi får möta murkonstnären Ben Wagin som försöker göra ett minnesmärke av murresterna:
Er kämpft jetzt seit 20 Jahren um dieses Grundstück. Es soll etwas bleiben, was an die DDR erinnert und den Tod an ihrer Grenze.
Sedan 20 år kämpar han för detta stycke mark. Något ska bli kvar som påminner om DDR och om döden vid dess gräns.
Fleischhauer lämnar Wagin och hans kamp, går vidare och kommenterar situationen:
Die Republik hat viele Straßen, die nach Wilhelm Pieck oder Ernst Thälmann heißen, aber nicht eine, die nach den Helden von 1989 benannt ist.
Republiken har många gator som heter efter Wilhelm Pieck eller Ernst Thälmann, men inte en enda som är benämnd efter hjältarna från 1989.
(Pieck och Thälmann var DDR-politiker.)
Och ingenstans finns det ett officiellt minnesmärke över de människor som fick sätta livet till, när de försökte ta sig över den tysk-tyska gränsen. Det enda som finns är lite spridda kors eller ljus som placerats ut på privat initiativ. Också murmuseet vid Checkpoint Charlie har tillkommit på privat initiativ.
Fleischhauer fortsätter:
Die Frage ist also, warum gibt es so wenig, was an die DDR-Diktatur erinnert? Was hindert die Verantwortlichen, die Schrecken des SED-Regimes anschaulich zu machen?
Frågan är alltså, varför finns det så lite som påminner om DDR-diktaturen? Vad hindrar de ansvariga från att åskådliggöra SED-regimens fasor?
Så lämnar vi Berlins centrala delar och far ut till Zossen, till fängelset Hohenschönhausen som numera är en minnesplats för Stasi-offer. Vi får möta Hubertus Knabe som är chef för minnesplatsen och han för oss genom celler och förhörsrum. Han säger bland annat så här om sin arbetsuppgift:
Erst wenn die kommunistische Diktatur den Deutschen so präsent ist wie das Verbrecherregime der Nationalsozialisten, ist die Aufarbeitung gelungen.
Först när den kommunistiska diktaturen är lika närvarande för tyskarna som nationalsocialisternas förbrytarregim, är målet nått.
Knabe har många fiender bland DDR-regimens gamla anhängare.
In vielen Ostmedien ist er einfach nur der ”Stasi-Jäger”, und das ist nicht positiv gemeint.
I många östtyska medier är han helt enkelt ”Stasi-jägaren” och det är inte positivt menat.
För inte så länge sedan blev han i en artikel i ”Berliner Zeitung” anklagad för att föra galna privata krig mot människor. Tidningen fick emellertid en månad senare trycka en dementi, eftersom det visade sig att skribenten till den första texten var en före detta Stasi-angivare.
Enligt Knabe finns det ett samarbete mellan vänsterpolitiker och historiker som försöker rehabilitera DDR.
Deshalb soll auch alles weg, was an den Stasi-Terror erinnert, oder möglichst wenig sichtbar sein. Diese Verklärer, sagt er, gewinnen langsam die Oberhand.
Därför ska också allt bort, som påminner om Stasiterrorn, eller i alla fall göras så osynligt som möjligt. Dessa ”förhärligare”, säger han, tar sakta men säkert överhanden.
Knabe berättar vidare att gärningsmännen har börjat skriva böcker och hålla föredrag där de rättfärdigar sitt handlande. Och ibland har de också dykt upp vid visningarna på minnesplatsen för Stasi-offer.
Sie stellten sich neben die ehemaligen Häftlinge, die in Hohenschönhausen die Besuchergruppen leiten, und machten böse Anmerkungen. ”Unsinn!”, riefen sie, wenn die Rede auf die brutalen Verhörsmethoden kam, oder ”Lüge!”
De ställde sig bredvid de före detta fångarna som visar runt besökargrupperna på Hohenschönhausen och fällde illvilliga kommentarer. ”Dumheter!”, ropade de, när de brutala förhörsmetoderna kom på tal, eller ”lögn!”
Vi får i artikeln vidare stifta bekantskap med två organisationer som försvarar DDR-staten och Stasis metoder och vars medlemmar till största delen är gamla Stasi-medarbetare: ”Insiderkomitees zur Förderung der kritischen Aneignung der Geschichte der MfS” och ”Gesellschaft zur Rechtlichen und Humanitären Unterstützung”. Vid en sammankomst berömmer den före detta Stasi-officeren Gotthold Schramm bland annat Stasi-grundarnas ”förebildliga antifascistiska hållning”. En annan Stasi-officer, Klaus Eichner, berättar stolt att han har en Dzersjinskij-staty (alltså en staty av grundare av den sovjetiska hemliga polisen) på sitt skrivbord. Man förnekar att det någonsin givits order om att skjuta ner flyktingarna som försökte ta sig över muren.
Kampen mellan dem som vill påminna om DDR-regimens brott och dem som vill dölja dem fortsätter. Utgången är oviss.
•••
PS Sedan igår kväll finns den sjätte texten i Salongens serie om Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" inne.
