Kategori: Politik

I år är det ju som bekant 20 år sedan Berlinmuren upphörde att hindra människors rörelsefrihet från öst till väst. 1989 har därför fått bli till symbolåret för de kommunistiska regimernas fall i Östeuropa.

En av dem som oförtröttligt kämpat mot DDR-diktaturens förtryck är Freya Klier, bland annat var hon en av de ledande gestalterna i fredsrörelsen i DDR. Hon har genom åren hållit en rad tal i olika städer Tyskland, hon har skrivit essäer och böcker om övervåldet. Jag har tidigare publicerat några av hennes essäer/talmanuskript här i svensk översättning. Läs gärna texterna – krutet i dem är fortfarande torrt.

Just nu översätter jag en av hennes senaste texter. Den är en saga om Margot Honecker (gift med Erich H.), som var utbildningsminister i DDR mellan 1963 och 1989. Jag publicerar det första avsnittet som ett smakprov här. Om allt går enligt planerna kommer mina Klier-översättningar och min dagbok från Greifswald ut i bokform i år.

…

”DDR är tillbaka – underbarare än någonsin”
(Socialistisk sagostund)

Det var en gång en nätt gammal dam. Hon verkade på sitt sätt kvick och rolig, hon skrattade mycket och hon såg inte så illa ut, om man tänker på att hon hade påbörjat sitt nionde årtionde…

Den som såg den snärtiga tanten i tidningen, skulle kanske kunna tänka sig att vandra med henne eller att spela en runda skat.

Men fotot bedrar. Därför börjar vi från början igen: Det var en gång en nätt gammal dam, som förr hade stor makt och som i sitt rike betraktades som den Onda Drottningen. Inte ond i Shakespearesk mening utan ond i det småsinta lilla formatet: skvallra, ange, baktala, påtvinga… Många undersåtar var rädda för henne, inte ens i de egna leden var hon omtyckt. På grund av hennes hårfärg som gjorde att man rös lite, kallade man henne i hemlighet för den Lila Draken.

Hon badade – och denna böjelse delade hon med sin make och hela hovet – helst i ett hav av röda fanor. När det gällde mat och dryck hade härskarna emellertid större anspråk – utsökta läckerheter skaffades fram från fiendeland.

Nå, låt oss kalla henne Margot Honecker. Hennes specialitet: att klistra igen undersåtarnas huvuden med propaganda redan i tidiga år, så att de inte utvecklade något eget tänkande.

Hur stora skador ställde härskarinnan och hennes uppfostrarfölje till med i barnhjärnor och -ryggrader? Särskilt giftig blev hon, när familjer försökte fly ur riket – om hennes hantlangare fick korn på barnen till dessa flyktingar, tvångsadopterades de.

De mäktiga – tremolo och final! – störtades till sist av sina undersåtar, de steg ner från Europas scener, utan pompa och utan Internationalen. Men deras rike upplöstes inte till stoft, vilket det varit nära att göra under den Lila Drakens dynasti. Det blommade upp på ett förunderligt vis: Floderna, som dittills varit fyllda med en giftig soppa, blev klarare och fiskarna dog inte mer. Brunkolsstanken försvann, luften blev ren. Husfasaderna som länge förgäves törstat efter färg, bar nu sin stuck som en festklädnad.

Vid rikets sammanbrott flydde den Lila Draken till det avlägsna Chile. Där lever hon ännu: Inte som föraktad brottsling, utan gemytligt bland socialistiska kamrater… som en gammal dam som gärna skrattar. Hennes gemål – som hette Erich Honecker och en gång var ännu mäktigare och ännu mer avskydd än den Lila Draken själv – hade följt med till Chile, men honom tog levercancern. De befriade undersåtarnas smärta över detta gick inte till några överdrifter, inte minst eftersom de nu levde i snitt fyra år längre på grund av den bättre luften, bättre sjukvård och en friare blick ut i världen, som man nu äntligen fick beträda.

I lördagens SvD finns en artikel om Stalin sedd genom den amerikanske forskaren Jonathan Brents ögon. Det är Ricki Neuman som skrivit tidningstexten. Jag har läst den ett par varv och funderat över innehåll och uttryckssätt.

Ingressen avslutas med det här uttalandet av Brent:

-På flygplatsen i Moskva säljer de chokladkartonger med Stalin på utsidan. Skulle vi acceptera att det gick att köpa choklad med Hitler på flygplatsen i Berlin?

Nej, några Hitlerchokladaskar skulle säkerligen inte accepteras i Tyskland (eller någon annanstans) mer än av en mycket trång och marginaliserad krets och produktionen av de här askarna skulle mycket snabbt stoppas. Vad gör det då möjligt att i dagens Ryssland fortsätta att hylla Stalin? Ett svar är att det inte finns någon verklig demokrati i Ryssland idag. Ett annat är att det inte finns några demokratiska traditioner att falla tillbaka på i Ryssland, utan man ser (sig tvingad att se) och fortsätter att se det politiska idealet i en ”stark man”. Ett tredje svar är att en stor del av vänstern utanför Ryssland aldrig har gjort upp med sovjetkommunismen på allvar.

Så här börjar artikeln:

I början av 90-talet började Ryssland att öppna sina arkiv från Sovjettiden, och förväntansfulla forskare flög till Moskva och Sankt Petersburg, för att se vad som fanns. Jonathan Brent från Yale University Press var tidigt ute:

Neuman berättar vidare att ett av de första arkiven som forskarna förhandlade med var det som förvarade dokument som handlade om kommunistpartier utanför Sovjet. Brent hade då bland annat intresserat sig för akter som rörde det amerikanska kommunistpartiet. Han berättar bland annat så här om resultaten av undersökningarna av materialet och om de böcker som sprungit ur detta:

–Den bok som har fått mest uppmärksamhet visade vilken omfattande roll Moskva hade för det amerikanska kommunistpartiet, och den som har fått mest kritik, mest från vänster, handlade om ryssarnas nesliga roll under spanska inbördeskriget.

Som en sidokommentar till berättandet om fynden i arkiven, säger Brent:

Ryssland har aldrig konfronterat sitt förflutna, som till exempel Tyskland, och så kommer heller aldrig att ske.

–Det är inte längre möjligt. Landet är på väg åt ett helt annat håll.

Här kan jag inte låta bli att ställa mig frågan om Ryssland någonsin efter kommunismens officiella fall varit på väg mot någon verklig genomlysning av sitt förflutna. Glasnost stannade väl vid en proklamation.

Neuman berättar vidare om ett av Brents besök i Ryssland:

I december förra året var han i Sankt Petersburg, på en internationell konferens om Stalins allt större närvaro i det moderna Ryssland. Dagen före invigningen gjordes en razzia hos människorättsorganisationen Memorial. Maskerade polismän beslagtog böcker, dokument, hårddiskar, brev och fotografier.

Och lite längre ner skriver Neuman så här:

Brent ser inget ljus, utan menar att Ryssland stadigt blir ett alltmer fascistiskt samhälle. Alexander Jakovlev, liberal rådgivare till både Gorbatjov och Jeltsin, förklarar i boken att Putin och hans efterföljare aldrig på allvar kommer att bekämpa korruptionen och kriminaliteten.

-I själva verket önskar man behålla det vilda samhället. För då kan man utan problem göra precis som man vill.

Jag funderar lite över termen ”fascistisk”. Betyder det något annat än kommunistisk? Stalinhyllningar är de främst fascistiska eller kommunistiska?

Neuman frågar hur väst borde hantera det här. Skulle det till exempel vara en bra idé att ge Nobels fredspris till den ryska människorättsorganisationen Memorial. Brent svarar:

-Ha! Det skulle inte förändra någonting. I varje fall inte något avgörande. Fast det är klart. Det skulle ge Memorial kraft att också föra den nya kamp som väntar, om vilka historieböcker som ska användas i skolundervisningen.

Beträffande Putins hållning till det sovjetryska förflutna citerar artikeln ett avsnitt ur ett tal vid en konferens med gymnasielärare i Moskva 2007:

”Beträffande några problematiska sidor i vår historia: ja, vi har sådana, vilka länder har inte det? Och vi har färre sådana sidor än många andra länder. Och våra är inte lika hemska som många andras. Och vi kan inte längre tillåta oss att bli nedtyngda av skuld…”

Brent kommenterar detta uttalande så här:

Vad Putin säger är: ok, Stalin mördade miljoner människor, men han var ju också en lysande administratör och byggde upp vår industri. Det hela jämnar ut sig. Nu går vi vidare.

Brent talar om trettiotalets sovjetiska terror:

-Terrorn i slutet av 30-talet sattes inte enbart igång för att komma åt skyldiga medborgare. Lika viktigt var att skapa ett särskilt klimat, ett samhälle marinerat i rädsla.

Uttrycket ”ett samhälle marinerat i rädsla” låter mycket träffande, men det där med ”inte enbart skyldiga medborgare” oroar mig något.

Brent fortsätter:

I ett tal från 1937 säger Stalin att ”utan barmhärtighet kommer vi att förgöra var och en som med sina handlingar och sina tankar, ja, också med sina tankar, hotar den socialistiska staten”.

-Därmed blir alla potentiella förrädare. Det är genialt. Stalins paranoia drev honom också att anlita en speciell fotograf vid alla större partimöten. Denne hade till uppgift att smygfotografera deltagarnas ansiktsuttryck, som sedan studerades i detalj.

2010 kommer en bok i serien ”Annals of Communism” (som Brent är redaktör för) som handlar om Stalins eget arkiv och som enligt Brent kommer att ge intressanta inblickar i diktatorns inre:

-Han skrev ingen dagbok, och ytterst få personliga brev. Han hade ingen nära vän och ingen älskarinna, och vi vet märkvärdigt lite om hur han egentligen tänkte och kände. Men via hans anteckningar kommer vi honom nära.

I artikelns slutavsnitt frågar Neuman Brent på vad sätt dennes Stalinbild ändrats under arbetet med Stalins eget arkiv:

-Han kunde ha en forskares stränga blick. Han var en mycket känslig läsare och hade djup förståelse för språk och kommunikation. Och han var övertygad om att det är idéerna som styr. Han har kallats monster, maffiaboss och fullblodssadist. Nu vet vi. I själva verket var han en resonerande idealist.

Här hajar jag till. Stalin som resonerande idealist? Något blir underligt här. Det är väl så att en människa kan vara både resonerande idealist (de finns många märkliga ideal) och monster. Jag blir inte klok på det här avsnittet i artikeln. Fast Brent ändrar sedan själv riktning från det där med ”resonerande idealist” och fortsätter så här:

Han var tvungen att ständigt vara i kamp, och ständigt uppfinna nya fiender, och gjorde det med stor kreativitet, från kulaker och ukrainare till amerikaner och judar.

Men lite undrande står jag ändå inför det här sista avsnittet i Neumans artikel. Här finns för övrigt artikeln i dess helhet att läsa.

…

PS I Salongen chattar Jelena Selin och Håkan Lindgren om Juli Zeh.

Under den senaste veckan och kanske något längre har jag funderat över det här med gränser mellan språk och länder i ljuset (eller snarare mörkret) av den i Sverige uteblivna rapporteringen om den österrikiska poeten Elfriede Gerstls frånfälle. Har det blivit längre mellan de europeiska länderna och språkgemenskaperna än det tidigare var? Är det så att vi blivit mer provinsiella än tidigare – utom i de korta ögonblick dåvi väljer att svinga oss ut i det globala?

I går läste jag en text i SvD som berör denna fråga, om än från ett delvis annat håll. Arne Ruth skriver i sin artikel om utlandsbevakningens utarmning. Så här står det i ingressen:

Utifrånperspektivet blir svagare i takt med att tidningarnas fasta korrespondenter blir färre. Fritzl-fallet illustrerar en tänkbar konsekvens av skiftet i nyheternas geografi: det kortsiktigt säljbara kan tränga ut det långsiktigt relevanta, skriver Arne Ruth.

Ruth hänvisar i början av artikeln till journalisterna Richard Swartz och Göran Rosenberg, som båda påvisat en försvagning av den seriösa och kontinuerliga utlandsbevakningen i svenska tidningar.

Ruth beskriver den här nedmonteringen så här:

Det publicistiska landskap där Swartz och hans korrespondentkolleger har verkat avlövas just nu i det tysta. SvD har fortfarande kvar en anställd korrespondent, Rolf Gustafsson i Bryssel. I övrigt sköts bevakningen av kontraktsbundna frilansare, så kallade stringers, eller av hemmabaserade medarbetare som skickas ut till sina bevakningsområden ”när det behövs”. Utvecklingen på Dagens Nyheter går i samma riktning. Paristjänsten har avvecklats och detsamma sker nu med korrepondentplatsen i Berlin.

Lite längre fram i sin text gör han en tillbakablick till hur det en gång varit och kommer sedan tillbaka till dagens utvecklingstendenser på området:

Dialektiken mellan internationella synvinklar och hemmaprioriteringar har hittills fungerat väl. Morgonpressen har haft korrespondenter som förmått tala för sin vara. Men när fasta korrespondenttjänster ersätts med stringers avtar styrkan i utifrånperspektivet.

Vidare påpekar Ruth att samma tendens finns i andra länder och han hänvisar därvid till Lisa Bjurwalds rapportering från en internationell konferens i Kalmar:

DN-medarbetaren Lisa Bjurwald rapporterade för ett par veckor sedan från en internationell konferens i Kalmar där det framgick att utvecklingen mot stringers i flera länder speglar en statussänkning av den internationella bevakningen i förhållande till den lokala (DN 21/3). Det handlar om en medveten omfördelning av resurser.

Och så kommer artikelns kärna, som också fick ge stoff till ingressen:

Fritzlfallet illustrerar en tänkbar konsekvens av skiftet i nyheternas geografi: det kortsiktigt säljbara kan tränga ut det långsiktigt relevanta. Under rättegångsdagarna ägnades ett påfallande stort utrymme åt Fritzl och hans värld i både SvD och DN.

Vi står enligt detta inför en provinsialisering av nyhetsförmedlingen och även inför en infantilisering. Och det här gäller förstås lika mycket eller kanske ännu mer den rapportering som rör kultur.

Är den här tendensen irriversibel? Eller har den snart nått sin botten och vi kan börja vandra uppåt igen?

Här finns för övrigt hela Arne Ruths text att läsa.

PS I Salongen finns sedan igår fyra dikter av Elfriede Gerstl i svensk översättning.

Igår morse tittade jag till min morgongymnastik på ett program på WDR (en tysk regionalkanal). Programmet heter Cosmo, betecknar sig som ett interkulturellt europamagasin och de flesta av moderatorerna är första- eller andragenerationsinvandrare i Tyskland. Antirasism och tolerans hör till programmets honnörsord.

Den första punkten av det avsnitt jag såg handlade om frågor kring bärande av ”Kopftuch” (slöja) och där fick vi följa några flickor som gärna bär slöja och höra deras argument för slöjan. Den andra programpunkten jag såg handlade om ”Tysklands första svarta modell”. En reporter ställde mer eller mindre försåtliga frågor kring detta till människor på en gata i en stad någonstans i Nordrhein-Westfalen. En fråga löd ungefär så här: ”Tycker Ni att det här är en typiskt tysk modell?” En del svarade lite undanglidande och några tyckte att nej, så typiskt tysk var väl inte denna modell. Efter detta återvände man till studion, där programledaren fyrade av ett blixtrande leende och sa att, det var verkligen en snygg tjej. Helt oförmedlat fortsatte han sedan: ”Annat är det med Angela Merkel – ähhh” och så drog han ner mungiporna på ett lite osnyggt sätt som faktiskt gjorde att minen påminde något om en som Merkel ofta har. Så fortsatte han: ”Inuti är hon i och för sig svart (CDU:s färg är svart), men utanpå är hon faktiskt helt färglös (farblos), så henne vill vi inte ha.”

Med en stark obehagskänsla stängde jag av TV:n. Det går att alltså bra att under vackra paroller om antirasism, interkulturalism och tolerans angripa människor för deras utseende, färg, brist på ungdom och skönhet…

Igår fick jag ett mail som bland annat innehöll den här intressanta lilla kommentaren till Putins besök i Dresden:

I förrgår, när jag övade på fjärkontrollen till den "tyska tv:n", kom jag in på en galaföreställning på Semperoperan i Dresden. Plötsligt såg jag till min häpnad Vladimir Putin sitta på första åskådarraden. Han var tydligen hedersgästen och omsvärmad av alla där. Så tog han sig till talarstolen, vecklade ut ett papper och höll ett ganska långt tal – på tyska. Efter 12 år som KGB-man i Dresden talar han rätt flytande, fast ibland snubblar han lite, när det går för fort; då ler han lite förlåtande (mot sig själv) och sänder ett halvbrett grin mot publiken och fortsätter. Talet handlade bl.a. om den rysk-tyska vänskapen (farligt ord !), om kulturens sammanbindande kraft, om Elb-Florenz, om Thomas Mann, ryska musiker etc. Sedan fick han en utmärkelse, vad det nu var och hans tyske introduktör hoverade honom mycket, fast kom med ett och annat litet tjuvnyp. Han tackade för tre tavlor, som Dresden (åter)fått från St. Petersburg och "hoppades på en fortsättning".