Kategori: Politik

Péter Nádas är en av Ungerns och Europas största nutida författare. (Jag har skrivit lite under pausträdet men också på andra ställen om en av hans böcker.) Den 11 augusti publicerade den tyska tidningen Kölner Stadt-Anzeiger en intervju – genomförd av Wolf Scheller – med honom om situationen i Ungern idag. Här följer intervjun i min översättning:

Kölner Stadt-Anzeiger: Herr Nádas, Ungern verkar ha klarat sig undan en bankrutt med nöd och näppe. Men allt oftare läser man om högerextremistiska övergrepp på judar, romer och homosexuella i Ungern. Känner Ni egentligen igen Ert land?

Péter Nádas: Jo, det gör jag. Jag har har alltid vetat att det kokade under ytan, att det fanns problem, som man inte talade om, som man sopade under mattan. Alla dessa har nu kommit upp till ytan och detta av en mycket olycklig anledning. Den ungerska staten har inte bara med nöd och näppe och med stor möda undvikit att göra bankrutt, den existerar inte heller längre. En av våra polisfackföreningar har just träffat en överenskommelse med högerextremisterna. Då kan man inte bli förvånad över att polisen inte hittar några gärningsmän till attentaten mot zigenare eller andra minoriteter.

K S-A: Vad är det som inte fungerar i Ungern.

PN: Staten fungerar inte. Staten är sönderfrätt av korruption. Denna korruption har under de senaste tjugo åren inte minskat utan ökat. Den har blivit till en andra ekonomi. Under denna tidsperiod har landet också upplevt en enorm teknisk utveckling, hela infrastrukturen har förändrats och det finns numera många välbärgade människor, familjer med god ekonomi och ett litet skikt av rika, till och med stormrika. De har byggt upp sina företag, sina hus och slott. Men samtidigt finns det inga gator, inga förbindelser mer. Allt det som förr hörde till det allmänna faller sönder och därför har missnöjet blivit mycket stort.

K S-A: Har alltså också vänstern, som regerade länge i Ungern, svikit på den punkten?

PN: Ja, vänstern har svikit totalt och liberalerna också. De är alla korrumperade. Vi står ni inför parlamentsval och man vet verkligen inte vem man ska välja. Men om jag inte går och röstar understödjer jag extremisterna.

K S-A: Har högerextremisterna lyckats att skapa ett slags revolutionär situation?

PN: Vi befinner oss på gränsen till en sådan situation. Högerextremisterna behärskar media och det offentliga språket. Jag kan inte lämna lägenheten utan att höra eller se deras fruktansvärda slagord.

K S-A: Är en utveckling av en demokratisk konsensus i Ungern mot dessa högerradikaler tänkbar?

PN: Inte nu. Bland annat för att högeroppositionen just nu jagar röster.

K S-A: Romerna är ett favoritmål för högerextremisternas attacker. Är demokratin bättre rustad att hantera problemet med romerna än tidigare socialisterna?

PN: Nej, det finns ingen strategi. Romerna är de första som förlorar sina arbeten. De har ingen möjlighet att arbeta. De lever avskilt på landet i getton i utkanten av byarna. För att lösa problemet behöver man en blomstrande ekonomi, som då också skulle komma romerna till godo. Men en icke-existerande ekonomi klarar det inte.

K S-A: Vad har blivit kvar av Europa-entusiasmen hos ungrarna?

PN: Det har aldrig funnits Europa-entusiasm. Det var snarare ett förnuftsäktenskap och man kände till nackdelarna. Men man visste också att det var den enda möjliga vägen. En del av ungrarna – ungefär 60% – var glada när Ungern blev EU-medlem. Men den glädjen är nu delvis förbi och i stället har en närmast fientlig hållning blivit vanligare.

K S-A: Herr Nádas, lyssnar man på Er eller andra författare som Péter Esterházy och György Dalos?

PN: Nej, vi är förrädare. Man skriver om att Esterházy och jag har förrått landet. Det läser jag en eller två gånger i veckan. På TV och radio säger man det också.

K S-A: Vilka konsekvenser har det för Er?

PN: Det har inte gjort mitt liv lättare. Men jag står ut med det. Jag har uttryckt min åsikt. Jag är demokrat och var det också redan före murens fall. Jag sa vad jag tyckte också då och jag har genomlidit och hanterat en diktatur och jag kan hantera också den här situationen.

PS Här finns originalet.

Idag för 56 år sedan kulminerade det första större upproret mot kommunistregimerna i Östeuropa. Det var den 17 juni 1953 och under dagen spred sig demonstrationerna från Östberlin till 563 städer och byar i DDR. Den 18 slogs strejker och protester ner med skoningslöst våld av den sovjetiska ockupationsmakten och dennas hantlangare.

Jag ger ordet till Freya Klier (i min översättning):

Den 18 juni – den här dagen går tiotusen anställda vid Warnow-varvet i Rostock i strejk – sätter den sovjetiska ockupationsmakten och deras medhjälpare med stor brutalitet stopp för upproret. Ett nyvaknat demokratiskt medvetande kvävs i sin linda. Tolv demonstranter som antas vara upprorets ledare ställs inför ståndrätt och arkebuseras. Sedan följer en arresteringsvåg: den 17 juni hade det gjorts femhundra arresteringar (fyrhundra av dessa gällde arbetare), under dagarna som följer sätts 13 000 i fängelse.

Spårvagnskonduktören Herbert Buley, tidigare kommunist, räknas till de många upprorsledarna: Dagen innan hade han manat till strejk på spårvagnsbangården i Berlin-Köpenick, regeringen skulle störtas men utan våld, var hans ord. Nu slår partivåldet till emot honom. På kvällen den 18 juni omringas hans hus av elva stasimedarbetare, han arresteras och transporteras till nötkreatursuppfödningen Friedrichsfelde:

”Där tog man ifrån mig allt jag hade och jag fördes in i en stor hall där det tidigare hade stått slaktboskap. Hallen var redan överfull. Där fanns inte bara sådana som hade deltagit i strejken utan också gamla människor, pensionärer som knappt kunde gå med käpp och som uppenbarligen inte visste vad undantagstillstånd innebar för något. De hade brutit mot undantagstilståndet och därför arresterats. När det var alldeles fullt i hallen, släckte man ljuset. Man körde in lastbilar, portarna stängdes och motorerna startades. Avgasen strömmade in i hallen och människorna föll omkull som flugor. Några kastade sig mot fönstren, där det kom in lite luft. Utifrån riktades då maskinpistoler emot dessa och man började skjuta.”

Den unge mannen från Köpenick transporteras tillsammans med andra till stasifängelset i Hohenschönhausen och där tar brutaliteten fart på alllvar:

”Jag kastades ut ur fångtransporten. Några officerare i tjugoårsåldern tog emot mig med hugg och slag. De slog sönder ögonbrynen och ögonen, hela ansiktet på mig. De tvingade mig att vända mig så att mitt ansikte trycktes mot bildörren. Man tog tag i håret på mig och i nacken och slog mitt ansikte gång på gång mot dörren tills alla tänder gick sönder och jag var full av blod. Sedan förde man mig till en cell där vi tvingades att springa runt i en cirkel i 24 timmar.”

Här finns fyra Klier-texter om upproret och dess följder; citatet ovan är hämtat ur den tredje: “Våldets seger”:

Juni 1953, uppror i DDR – Dagen före

Juni 1953, uppror i DDR – Den 17 juni

Juni 1953, uppror i DDR – Våldets seger

Juni 1953, uppror i DDR – Den långa tystnaden

Härom dagen skrev jag en text om de fakta som under den senaste tiden uppdagats om Karl-Heinz Kurras, mannen som sköt ihjäl studenten Benno Ohnesorg vid en demonstration i Västberlin den 2 juni 1967. Jag kommer idag tillbaka till Kurras-affären igen, en affär som det nu äntligen, om än väldigt sparsamt, börjar talas om också i svenska media.

Jag väljer att översätta ett litet utdrag ur Spiegel-online från den 24.5, där det som först bara antogs om Kurras’ medlemskap i SED (det statsbärande partiet i DDR) och Stasi (den östtyska säkerhetspolisen) – och som denne inledningsvis förnekade – nu bekräftats:

Kurras hat inzwischen seine SED-Mitgliedschaft eingeräumt. “Ja, ich war in der SED, soll ich mich deswegen etwa schämen?”, sagte er der “Bild am Sonntag” (”BamS”). Befragt zu seiner Spitzeltätigkeit für die DDR antwortete der 81-Jährige: “Und wenn ich für die Staatssicherheit gearbeitet habe? Was macht das schon. Das ändert nichts!” In der “Bild”-Zeitung am Samstag hatte Kurras noch geleugnet, Inoffizieller Mitarbeiter (IM) des Staatssicherheitsdienstes der DDR gewesen zu sein.

Kurras har vid det här laget medgivit sitt medlemsskap i SED. ”Ja, jag var med i SED, ska jag kanske skämmas för det?”, sa han till ”Bild am Sonntag” (”BamS”). När han tillfrågades om sin angivaraktivitet för DDR svarade 81-åringen: ”Och om jag nu har arbetat för säkerhetspolisen? Vad gör det. Det ändrar ingenting!” I Bild-Zeitung på lördagen förnekade Kurras fortfarande att han varit IM (inofficiell medarbetare) för DDR:s säkerhetspolis.

Det nummer av Spiegel som kom ut den 25.5 har Kurras-affären som titelhistoria (Spiegel är ju på intet sätt en högertidning – utan håller sig ”im Zweifelsfall links”, som det heter) och bilden på framsidan visar ett foto av den skjutne Benno Ohnesorg:

Här är något ur innehållsförteckningen i tidskriftsnumret:

(S. 42)TITEL: Wie der Tod von Benno Ohnesorg ein zweites Mal die Republik verändert

(S. 46)TITEL: Interview mit Rechtsanwalt Otto Schily über den Fall Kurras, die Stasi und die Justiz in den Sechzigern

(S. 52) ESSAY: Schriftsteller Peter Schneider über den 2. Juni 1967 in neuem Licht

Jag har alldeles nyligen fått detta nya Spiegel-nummer i mina händer och jag har ännu inte hunnit läsa allt som rör den här historien. Så småningom, när jag har läst färdigt och funderat lite – det är en komplicerad sak – tänker jag försöka formulera några tankar kring läsningen här.

PS Ni får ursäkta alla parenteser och inskjutna satser i den här texten. Jag lyckades tyvärr bara rensa ut ett fåtal.

…

Tillägg: Den 2 juni har även Aftonbladet uppmärksammat historien:

Jag citerar några rader ur artikeln:

Varför?
Frågan alla ställer sig är om han sköt på uppdrag av Stasi. Var han en ”agent provocateur” med syfte att skapa oreda i Västtyskland? Det finns inte något i de Stasi-dokument som hittills har hittats som tyder på det. Å andra sidan är arkivet för perioden maj-juni 1967 ”tunt”, säger forskaren Helmut Müller-Enbergs till Bild am Sonntag.

Under en demonstration i Västberlin mot shahens besök där den 2 juni 1967 dödades den 26-årige studenten Benno Ohnesorg under ännu ouppklarade omständigheter av Karl-Heinz Kurras, en högt uppsatt polis i staden. Dödsskjutning kom sedan att få stor betydelse för radikaliseringen av den västtyska studentrörelsen. Detta innebar en markant ökning av våldet från studentrörelsens sida och i händelsens spår utvecklades så småningom RAF.

Under de senaste dagarna har nya fakta om gärningsmannen offentliggjorts. Karl-Heinz Kurras var sedan 1955 medarbetare i den östtyska organisationen Stasi. I Süddeutsche Zeitung från i förrgår kan man bland annat läsa detta ur samarbetsavtalet mellan Kurras och Stasi:

Wörtlich schreibt Kurras: "Aus der Erkenntnis heraus, dass ich als Angehöriger der (West-Berliner) Polizei keiner guten Sache diene, habe ich mich entschlossen, meine Arbeitskraft dem Friedenslager zur Verfügung zu stellen." An anderer Stelle ist im Dokument zu lesen: "Ich bin bereit, dem mir bekannten Vertreter für Staatssicherheit Vorkommnisse aus der Polizei wahrheitsgemäß zu berichten."

Ordaggrant skriver Kurras: ”Med utgångspunkt från insikten om att jag som medlem av (den västberlinska) polisen inte tjänar någon god sak, har jag beslutat mig för att ställa mina krafter till den fredliga sidans förfogande.” På ett annat ställe i dokumentet kan man läsa: ”Jag är beredd att sanningsenligt berätta om sådant som inträffar inom polisen för en för mig bekant representant för Stasi.”

I samma artikel kan man läsa att Kurras 1962 ansökte om medlemssskap i SED och att han 1964 blev antagen som medlem med numret 2 002 373.

Lite längre ner i artikeln finns följande rader:

Nach dem tödlichen Schuss auf Ohnesorg funkte das MfS an Kurras: "Material sofort vernichten. Vorerst Arbeit einstellen. Betrachten Ereignis als sehr bedauerlichen Unglücksfall."

Efter det dödande skottet mot Ohnesorg telegraferade Stasi till Kurras: ”Förstör materialet omedelbart. Inställ arbetet tills vidare. Betrakar händelsen som mycket beklagligt olycksfall.”

Hela artikeln finns att läsa här.

En rad tyska tidningar, tidskrifter och TV-kanaler har de senaste dagarna rapporterat om upptäckten av Kurras samarbete med Stasi. Jag har samlat länkar till några av texterna här:

Handelsblatt 21.5

Focus 21.5

FAZ.NET 22.5

ZDF 22.5

I svenska Wikipedia har man också lagt till några rader om upptäckten.

Visserligen står det ingenstans att det förekommit en direkt order från Stasi till Kurras att döda Ohnesorg, men det betyder naturligtvis inte att en sådan inte kan ha funnits. Och oberoende av vad som direkt låg bakom dödsskjutningen, så förändrar avslöjandet av Kurras som Stasi-spion på ett markant sätt bilden av utvecklingen av den västtyska studentrörelsen vid den här tiden. Detta kan vara början till en omvärdering av hela epoken.

Underligt nog sägs ingenting om detta i svenska media. Eller är det kanske inte alls underligt?

PS Nu – den 25.5 – har jag hittat en artikel om saken i Upsala Nya Tidning: Den är skriven av Niklavs Lakupins och den är mycket läsvärd.

PPS Ny uppdatering beträffande den svenska rapporteringen om fallet Kurras: Idag – den 27.5 – finns den en artikel om detta i DN.

Någon gång i förra veckan läste jag en recension i SvD, som jag inte blev riktigt klok på. Texten handlar om Günter Grass’ bok ”Unterwegs von Deutschland nach Deutschland. Tagebuch 1990” och följaktligen om Grass’ syn på den tyska återföreningen. Skribenten är Barbro Eberan.

I början av artikeln får vi veta att Grass inte kunnat dela det glädjerus som många tyskar, i synnerhet östtyskar, greps av vid murens fall och lite längre fram säger Eberan att boken ”speglar hans hektiska liv som nationens moraliska vägvisare”:

valkamp, partidagar, paneldiskussioner – överallt deltar Grass, manar och varnar. Han pendlar mellan sina hus i Nordtyskland och Portugal och reser mycket, framför allt i östra Tyskland.

Jag kan inte låta bli att finna en liten komisk effekt i detta att ”nationens moraliska vägvisare” som inte kan glädja sig med östttyskarna åt murens fall ”pendlar mellan sina hus i Nordtyskland och Portugal”. Men nu går vi vidare i texten.

Eberan skriver att Grass påbörjat sin bok 1990 i sitt portugisiska hem och att han tidigt ”varnat för farorna med en förhastad återförening”. Ja, det är naturligtvis svårt att vara för en ”förhastad” återförening… Grass är besviken både på västtyska SPD och på Willy Brandts entusiasm inför återföreningen och även på de östtyska SPD-grupperna för att dessa varit med och tvingat DDR-regimen på fall. Och han klagar på att SPD ingenting gjort för att:

förhindra att Helmut Kohl som en ångvält mejar ner alla tvivel och gör sina östtyska landsmän begeistrade med appellen: ”Vill ni Tysklands enhet? Vill ni ha vårt välstånd?”

Sedan fortsätter Eberans text med några inblickar i hur Grass upplever Östtyskland – från sin dubbla protugisiska och västtyska horisont, anar man:

I Östtyskland känner sig Grass deprimerad av tristessen, allt det nergånga och försummade och är förskräckt över ”…den i DDR hittills dolda högermentaliteten som nu träder fram öppet och som är nationalistisk, främlingsfientlig, antisemitisk, vulgärmaterialistisk…”.

Sedan får vi veta att han trots detta tar östtyskarnas parti mot de ”arroganta västtyskarna”. Och han ”förutspår de ekonomiska problemen”.

Och så kommer artikelns slutkläm och det är här jag är osäker på textens budskap. Först skriver Eberan:

Klarsynt förutsåg Grass de svårigheter återföreningen skulle föra med sig. Men fanns det 1990 något alternativ? Den östtyska staten var bankrutt, de unga och kvalificerade sökte sin lycka i väst och befolkningen i DDR ville till varje pris se en tysk återförenigen.

Och lite längre ner i de avslutande raderna säger hon så här:

Grass rädsla för ett stortyskt rike har visat sig ogrundad. Men även om historien inte har givit honom rätt i alla avseenden önskar man att hans Kassandrarop hade tagits på allvar. Kanske skulle då en del av de problem det återförenade Tyskland har att brottas med idag ha kunnat förebyggas.

Det är något som haltar i resonemanget här och denna hälta kan kanske skildras så här: ”Det gick för fort, men det fanns inget alternativ” (går den ena foten) och ”Om det gått långsammare hade vissa problem kunnat undvikas” (går den andra foten).

Dessutom kommer jag inte ifrån att Grass inte har alltför stor rätt att tala om ”västtysk arrogans”.

Här är hela artikeln.

PS Här finns för den intresserade en text om ett annat av Grass’ politiska korståg:

Om Grass och Gustloff – Freya Klier

…

Och något helt annat: I Salongen finns nu en text om Ennemis Publics. Den är skriven av Karin Stensdotter.