Juni 1953, uppror i DDR – Dagen före

![Klier](/wp-content/pic_bio_06.jpg @alignleft)Imorgon är det den 17 juni och jag tänker passa på att påminna om vad som hände den dagen och dagarna däromkring 1953 i DDR. Jag tror att det är många som glömt det, åtminstone i Sverige. Som en gång tidigare här ger jag ordet till den östtyska regissören och författaren Freya Klier. Jag har översatt en essä av henne om händelseutvecklingen under dessa dramatiska dagar i DDR:s historia. Här är nu första avsnittet och under de närmaste dagarna tänker jag låta ytterligare tre avsnitt följa:

Dagen före

På morgonen den 16:e juni 1953, det är en grå, regnvåt dag, går byggnadsarbetare, murare och snickare på byggarbetsplatserna vid Stalin-Allee i Östberlin i strejk i protest mot statens trakasserier. Det är inte den första protestdemonstrationen den här våren… men det är den som kommer att bli mest ödesdiger. Som en följd av det officiella införandet av socialismen året innan, introduceras en ekonomisk politik som drastiskt försämrar den redan låga levnadsstandarden i DDR: Arbetsnormerna höjs sedan dess i takt med priserna i HO-butikerna, landet tvångskollektiviseras, pensionerna är erbarmligt låga. Som motvikt ser partipamparna till att klasskampen tillspetsas efter 1952, att åtal av politiska skäl blir vanligare… och arbetsnormerna fortsätter att höjas. DDR-regeringen kring Ulbricht, Pieck och Grotewohl, en marionettregering tillsatt av Sovjetunionen, är avskydd av DDR:s befolkning. ”Pipskägg, buk och brilla är inget vi kan gilla”(”Spitzbart, Bauch und Brille sind nicht des Volkes Wille”) blir snart en slogan som ljuder över gator och torg. Om fria val kan DDR-medborgarna än så länge bara drömma.

Sedan senhösten 1952 tilltar tecknen på protest på landet, på byggarbetsplatserna och i fabrikerna, SED-ledningen å sin sida fortsätter även efter Stalins, ”den framåtsträvande mänsklighetens store ledarens”, död att försämra befolkningens villkor. Följden blir att ungefär 400 000 människor ger sig av till Västtyskland under det första halvåret 1953. För dem som blivit kvar är situationen krisartad: Hela yrkesgrupper blir av med sina ransoneringskort för mat, priserna på baslivsmedel stiger igen. Försörjningskrisen antar proportioner som påminner om tiden direkt efter kriget. När sedan arbetsnormerna i företagen höjs med ytterligare 10%, trappas läget upp. Det blir de östberlinska byggnadsarbetarna som ger signalen till uppror. Redan den 15:e juni påbörjas en strejk i kvarter 40 vid Stalin-Allee, man fordrar att normhöjningen tas tillbaka. När sedan SED:s fackföreningstidning nästa morgon skärper konflikten, bildas vid niotiden en protestgrupp bestående av till en början 80 arbetare, som med en provisorisk banderoll, där man kräver att normhöjningen stryks, ger sig av emot centrum. Arbetare från alla byggarbetsplatser längs Stalin-Allee ansluter sig till tåget, som växer till en sådan folkmassa att polisen inte har någon möjlighet att stoppa den. ”Kom med i tåget, vi vill vara fria människor!” lyder den självmedvetna parollen och vem låter sig inte ryckas med av den? Snart består demonstationståget av flera tusen människor: ”Tåget hade en inre naturlig disciplin” kommer den dåvarande SED-sekreteraren Heinz Brandt vid ett senare tillfälle att beskriva händelsen. ”Det var inte alls samma tröga ordning som vid de vanliga tvångsdemonstrationerna. Det sjöd och brummade dovt från tåget och en hetsande och betvingande beslutsamhet utgick ifrån det. Det hördes bara enstaka rop. Just det här aktiva lugnet var det som fick demonstranterna att verka så hotfulla.”

Vid middagstid når demonstrationståget fram till ministeriebyggnaden på Leipziger Straße. Regeringen syns dock inte till, en enda minister möter folket. Han har ingen chans, stämningen är upphettad, han blir överröstad. Och medan partifunktionärerna på andra håll hastigt tar tillbaka normhöjningen, fordrar talkörer redan DDR-regeringens avgång, folkpolisens avveckling och DDR-arméns upplösning. Man kräver fria val. Uppropet till generalstrejk blir slutligen signalen till en landsomfattande revolt. En delegation av östberlinska byggnadsarbetare anländer till RIAS’ radiostation i Västberlin för att överlämna en resolution, som från och med detta ögonblick kommer att sändas i nyhetsprogrammet en gång i timmen.

Som en löpeldar sprider sig händelserna från Berlin till provinsen i ett land som plötsligt kommit i gungning. På kvällen den 16:e juni diskuterar man överallt i landet den till dagen därpå planerade generalstrejken. I politbyrån råder en upprörd stämning och man håller sammanträden till långt in på natten.

5 tankar om “Juni 1953, uppror i DDR – Dagen före

  1. Det lilla jag vet härom är att sovjetisk militär slog ner det hela. Jag var för ung att förstå då det hände och jag tror inte att vi senare fick oss den här händelsen till livs i skolan. Möjligen kan den ha kommit upp i samband med Ungernkrisen 1956.

  2. Ja, det kanske är så att de flesta svenskar inte alls har glömt det här – de har aldrig vetat om det (och du hör då till undantagen, Agneta). Förmodligen har den mediala tystnaden kring detta något med den svenska Tysklandsbilden att göra…

  3. Jag undrar lite över det här med RIAS. Har hört så många olika bud när jag grävt runt händelserna. Några påstår att maningen till generalstrejk sändes ut på direkten. Andra påstår att RIAS vägrade skicka ut den (iaf höll tillbaks den avsevärd tid) pga av att radioledningen stoppade den.

    Väldigt laddade händelser o alla vill ju framställa dem efter sina syften.

    Nån som har lite närmare koll?

Kommentera