För en liten tid sedan, närmare bestämt för så där tre veckor sedan började jag läsa Péter Nádas’ lilla bok ”Egen död”. Jag läste riktigt sakta och stannade också upp lite extra på de många nästan helt vita sidorna, som bara rymde en eller två meningar. Så här till exempel ser sidan 40 ut. Vitt fält – Jag stod bredvid mig själv med min glädje. Större vitt fält. Jag ”läste” det vita också. Trots detta mitt långsamläsande var jag snart igenom boken. Och omvänt trots: Efteråt kändes som om jag tillryggalagt en mycket lång sträcka.
Eftersom jag kan tänka mig att alla inte har lust att klicka på länken i texten ovanför bilden, så vill jag ge en ultrakort beskrivning av innehållet i boken:
En man i femtioårsåldern drabbas en dag av en hjärtattack. Han kastas in i ett tillstånd som kan beskrivas som ”andra sidan” och där stannar han i ett par minuter. Läsaren får följa hans tankar och upplevelser inifrån denna andra sida.
Bokens text är oerhört tät. Nästan varje litet stycke berättar något väsentligt om tillvaron. Och det märkliga är att denna bok om en människa som under smärta, vånda, panik och ångest går igenom döden har så mycket friskhet och kraft, ja nästan något euforiskt i sig. Efter läsningen var jag både matt – av kraftansträngningen – och upprymd.
Jag läser ett stycke från gränsen, från kulmen:
Jag vet att jag nu är i färd med att dö. Det fyller mig varken med glädje eller med sorg. Inte heller med någon från förr bekant känsla. Men jag glömmer inte heller något. Närmast i beskrivningen kommer man kanske om man säger att den mänskliga kronologin öppnar sig, men den gör det framåt och bakåt på samma gång. Dödens nutid känner inte längre gränser vare sig i tid eller rum. Jag vet vad som kommer att hända, jag kan se det om jag vill, och jag vet mycket väl vad som hänt.
Jag tar ett litet språng genom texten – en halv sida ungefär – och fortsätter att läsa för er:
I tidlösheten finns ingen plats för glömskan. I brist på bättre brukar man säga att man i dödsögonblicket låter sitt livs händelser passera revy baklänges. Uppriktigt sagt, ingenting passerar revy. Istället har man äntligen en klar överblick över det, ty i tidlösheten finns ingen plats för minnet heller. Ett liv igenom förstod man inte, därför att man aldrig sett kroppen och själen i förening.
Jag tittar på de lysande nycklar Nádas kastar till mig: ”kronologin öppnar sig”, ”i tidlösheten finns varken glömskan eller minnet”. Tack!
…
PS Ervin Rosenberg har översatt boken från ungerskan till en glasklar svenska.
Kom just hem från Egypten och reseledaruppdrag. Åker igen om en dryg vecka. Läser din text oxh minns en annan hemkomst från Egypten, efter att ha legat i koma i respirator. Om Péter Nádas inte upplevt denna märkliga – och alls inte skrämmande – gränstillvaro själv, gör han ändå ett mycket trovärdigt intryck. Den där ”icke bekanta känslan” var – för mig – ett slags djup harmoni, oberoende och trygghet på samma gång, men inga andra ”vanliga” känslor. Kanske når vi kärlekens innersta väsen just när vi går över gränsen… ”I tidlösheten finns varken glömskan eller minnet” – att veta allt, få allt förklarat och att inse att det inte är av vikt att veta…det ändrar ingenting, betyder ingenting, men är ändå inte meninglöst.
Han, Peter Nadas, har väl själv legat i koma har jag för mig.
Om kärlekens innersta väsen vore att vara i tillstånd liknande koma så är kärleken inte alltför livsbejakande?
Jag har alltid trott att det i kärleken som man är med, med alla sinnen aktiverade, helt närvarande fast lite på sidan av allt det andra.
Usch…svårt! Som jag upplevde det hade livsbejakandet inte med kärleken att göra… Ett tillstånd av total harmoni, total acceptans, total tillhörighet och samtidigt ett totalt oberoende – som en del av helheten. Det är väl just det där med att det inte är en känsla man har i livet och därför blir den svår att beskriva. Inget minne, ingen glömska, ingen tid, inget rum, ingen lögn, ingen sanning…bara kärlek.
Jag var ofta rädd för att leva fullt ut, för att dö, för att inte hinna det jag ville hinna i livet och en massa annat, innan jag råkade ut för olyckan och svävade i gränslandet några dagar. Har ingen dödslängtan och jag älskar livet, varje sekund av det, men jag är inte längre rädd – för något. Som att vara befriad eller villkorslöst älskad. Kan inte beskriva det bättre. Kanske finns det andra som läser Bodils blogg, som varit med om det samma och har andra ord för att beskriva? Kommer troligen att läsa den lilla boken, dock.
Den här raden i Nádas-citatet här ovan tycker jag också innhåller mycket:
*Ett liv igenom förstod man inte, därför att man aldrig sett kroppen och själen i förening.*