Kategori: Politik

För någon dag sedan bad en av mina läsare mig om fler dagboksantecknar från Greifswaldtiden. Jag har nu bläddrat lite i de gamla häftena, som jag inte tittat i på bra länge. De anteckningar jag hittills visat här plockade jag ihop någon gång i början av 90-talet för att översätta och publicera dem i den lilla universitetstidskriften Germanisten. Jag ser att mycket i häftena är odrägligt privat och ibland naivt, men några anteckningar kanske jag ändå kan med att visa upp. Detta skrev jag den 20.1 1982 och texten handlar om ett försök att möjliggöra ett besök från en vän i Västberlin:

Idag var jag på polisstationen för att ansöka om tillstånd för Wolf att besöka mig här i april. Jag hade med mig en blankett som Wolf fyllt i i Västberlin, men den dög inte, eftersom den bara hade ett grönt steck – de nya har två, upplyste man mig om. Två var också de blanketter (likadana) som jag fick fylla i där. Efter det blev jag utskickad i korridoren och sedan blev jag inskickad i rum 228, där jag lämnade ifrån mig blanketterna. Efter det skickades jag ut i korridoren igen. Efter ungefär en kvart blev jag inkallad till samma rum igen och fick veta att man där inte hade med mitt ärende att göra. I stället skickades jag till rum 252. Där hann jag inte mer än komma in genom dörren förrän jag blev tillsagd att gå igen – till rum 228. Jag upplyste dem då om att jag just kom därifån. De blev för ett ögonblick lite tveksamma, men lät mig sedan veta att jag skulle till rum 248. Där höll jag också på att åka ut direkt, nämligen till rum 228, men jag envisades och fick till slut min vilja igenom, det vill säga man tog emot de båda likadana blanketterna där.

Nu kommer dessa blanketter att skickas till Berlin (Öst) för att sedan åter skickas till mig för att jag sedan ska skicka dem till Wolf, som ska visa dem när han passerar gränsen. Dessutom måste jag skriva ett brev till universitetets rektor för att anhålla om tillåtelse för honom att övernatta hos mig.

Det ska bli intressant att se hur det här fortsätter…

PS Här finns länkar från dagboksanteckningar jag har publicerat här tidigare:

Dagbok från Greifswald 1981-82: sammanställning

I år är det tjugo år sedan muren föll. I år talas det mycket om kommunismens brott mot människorna i Europas östra halva.

I början av 2005 översatte jag den självbiografiska boken ”Die Schleife an Stalins Bart” (Rosetten i Stalins mustasch). Den är skriven av Erika Riemann som fick tillbringa nio år i stalinistiska/kommunistiska läger. I grova drag ser handlingen ut så här:

En fjortonårig ganska egensinnig och bångstyrig flicka ser en dag på hösten 1945 ett Stalinporträtt i samma ram som tidigare inneslutit ett Hitlerporträtt. Hon tittar på Stalins ansikte och tycker att han inte ser vidare glad ut. Han behöver piggas upp, tänker hon, tar upp sitt läppstift och målar en rosett kring hans mustasch.

Början av denna historia utspelar sig i en småstad i Thüringen just när den sovjetiska ockupationsmakten avlöst den amerikanska där.

Någon skvallrar och flickan Erika kallas till förhör och döms så småningom till tio års straffarbete i Sibirien för antisovjetisk verksamhet och hets mot Röda armén. Hon förs bort utan att hon får en möjlighet att underrätta sin familj. Hon kommer inte till Sibirien utan tillbringar åtta år i olika fängelser och läger i Östtyskland, bland annat är hon en tid i det före detta nazistiska koncentrationslägret Sachsenhausen. Hon misshandlas, svälter, fryser och är full av löss. Och hela tiden lever hon i ovisshet om allt som är viktigt för henne – vart hon blir förd, vad man egentligen vill veta av henne vid de återkommande förhören, när hon får träffa sin mamma, om man tänker döda henne…

Erika tillbringar hela sin ungdom i dessa grymma fängelsemiljöer och när hon 1954 oväntat släpps ut, har hon svårt att finna sig till rätta i världen utanför.

Jag letar sedan 2005 efter en förläggare som vill ta sig an att ge ut den här boken på svenska. Flera förläggare har tyckt att det är en skakande historia och två av dem har varit mycket nära att säga ja, men till slut har de alltid kommit fram till att ”sådant här nog inte intresserar en svensk läsekrets”. Men jag ger mig inte, så nu gör jag ett nytt försök. Jag har ”klippt ut” fem ställen ur fem olika kapitel ur boken. Här – varsågoda och läs!

Kapitel 5

Tre män i ryska uniformer sitter mittemot mig. Den runde verkar vara chefen. Han granskar mig intresserat men inte direkt fientligt. En ström av ryska ord riktas till den äldre kvinnan vid hans sida. ”Kaptenen vill veta om du klottrat ned bilden av kamrat Stalin.” Den frågan hade jag inte räknat med. Därför kommer jag inte heller på några undanflykter.
”Han såg så ledsen ut i sin ram. Därför ritade jag en rosett runt mustaschen med mitt läppstift. Jag ber om ursäkt.” Medan tolken översätter grubblar jag febrilt. Hur kan de veta det här? Är det ett allvarligt brott?

Kapitel 9

Nästa morgon kommer då det verkliga svaret. Helt emot rutinen för inte den vänlige vakten mig till tvättrummet, utan jag överlämnas till råskinnen i den övre världen. Fem uniformerade män tar emot mig, inga stjärnor idag, inga uniformsmössor, bara enkla blågråa mössor över kantiga bondansikten. De verkar ha något särskilt roligt framför sig. Stora flin och råa skratt följer vår procession.

Vi landar i ett slags tvättstuga och en av soldaterna säger: ”Du bada, av med kläderna.” Jag ser mig sökande om. Det måste väl finnas något slags skärm eller skynke någonstans. Men runt omkring mig ser jag bara giriga blickar och förväntansfullt flinande ansikten. En befallning på ryska får mig att skynda mig.

Man dör inte av skam, i alla fall inte genast. Det är det enda skälet till att jag slutligen står där naken inför horden av män. Jag vågar inte titta upp och därför träffas jag helt oförberedd av strålen. En av soldaterna håller en tjock vattenslang i handen, öppningen är riktad rakt mot min kropp. Vattnet strömmar ut med ett fruktansvärt tryck. Vatten överallt, min hud exploderar. Den bränner som om man hade klått upp mig med all kraft och ändå är vattnet iskallt. En stråle i knävecken får mig att förlora jämnvikten och jag störtar omkull på stengolvet. Det sista jag varseblir är männens skränande och visslande; sedan räddar medvetslösheten mig ur den fasansfulla situationen.

Kapitel 17

Min vän kommer ner en kväll med bekymrad uppsyn. ”Det är dags för en ny transport. Du är inte längre sjuk nog, vi kan inte behålla dig här, för då tar de dig med. Det finns bara en utväg. Du måste stanna här som vårdbiträde.” Hans röst får det att låta nästan som ett hot.

Det kan väl inte vara så farligt. Jag förstår inte hans oro.

”Då stannar jag här förstås och arbetar på avdelningen”, säger jag tvärsäkert som så ofta annars.

Nästa morgon klarnar det för mig varför min beskyddare varit så tveksam när han kom med förslaget.

I det halvmörka rummet ligger ungefär tio män på brädbritsar. En bestialisk stank slår emot mig. Det luktar som om de här arma människospillrorna håller på att ruttna medan de ännu är vid liv.

Min första impuls är att vända om redan i dörren, men jag behärskar mig. Jag försöker att inte höra jämmern och stönandet. Jag går fram till en av britsarna. Det som ligger där får tårarna att börja rinna. Jag vill inte se det, det här skelettet, den här samlingen döende kroppsdelar. Mannens blick är riktad mot ett avlägset fjärran. Han ser inte längre den här världen, där han långsamt håller på att ruttna bort i sin egen avföring.

Det här är mer än vad jag klarar. Jag flyr ut från rummet. Jag måste bort härifrån!

”Jag klarar det inte. Jag kan inte!” Jag rusar in i mottagningsrummet. Här är jag långt ifrån karantänrummets skräck. Min vän har följt efter mig och nu har han satt sig vid skrivbordet. Jag kan inte sitta still. Jag måste röra på mig. Mina ben vill springa iväg, mina lungor kräver luft, ren luft, sådan som finns ute i den fria naturen. Jag vill se himlen över mig, jag vill se horisonten och träden som står där starka och okuvliga. Men åt vilket håll jag än vänder mig, efter tre steg är det slut.

”Jag gör det inte. Jag vill härifrån. Skicka tillbaka mig till min cell eller till Sibirien. Vad som helst, bara inte det här.”

Läkaren låter mig skrika och skälla och springa fram och tillbaka en stund innan han säger: ”Du måste. Det är din enda chans att överleva. Du ska se att du klarar det.”

Jag klarar det, men priset är högt.

De flesta här har tyfus och dysenteri. En har ansiktsros. Där jag tror att läpparna är i klumpen av hudlöst kött droppar jag då och då lite vatten.

Jag tvättar bort urin och avföring från männens kroppar så gott det går. Vid sidan om blir jag mer och mer förtrogen med den manliga anatomin. Jag har ju aldrig sett en naken man på nära håll förut.

Kapitel 21

Vi lastas på och ännu en gång rullar vi i dessa stinkande fängelser genom Tyskland. Också den här gången verkar resan vara utan ände. Transporterna når visst alltid fram till målet först när vi har börjat finna oss i att tillbringa resten av våra liv i de dunkla båsen.

”Oranienburg” står det med gammalmodiga bokstäver på stationsskylten, när den här resan äntligen är slut efter åtta dagar och nätter. De som fortfarande kan gå, har nästan alla någon som de släpar på mellan sig. Antalet sjuka och sådana som inte kan stå på benen längre på grund av svaghet och hunger har stigit dramatiskt. Många av oss har nu suttit fängslade i flera år och det börjar märkas på oss. Vår väg går genom samhället, längs en allé. Middagssolen är redan stark och hade det inte varit för hungern och svagheten, så hade jag kanske kunnat njuta av den här marschen. Till höger och vänster om oss marscherar ryska vaktposter och de börjar också svettas så smått. Äntligen upptäcker vi vårt mål borta i fjärran. ”Det där är ju Sachsenhausen, koncentrationslägret.” Någon i ledet är tydligen hemmastadd här. Nyheten går från mun till mun. Den här gången är det inte fråga om tomma ord.

Långt innan de låga hopkrupna barackerna kommer inom synhåll sticker vakttornen upp som höjda pekfingrar mot himlen. Glöm varje tanke på frihet, verkar de säga. Det oändliga barackområdet är omgivet av ett kombinerat taggtråds- och elstängsel som ingen kan ta sig igenom.

Framför lägerporten blir vi omgrupperade. Jag känner inte en enda av de ungefär tjugofem kvinnorna som jag sedan förs genom lägret med.

Medan vi drivs allt längre in i lägret, tar vi viskande reda på saker om varandra. ”Jag kommer från Bautzen, och du?” Plötsligt växer ett underligt berg upp ur marken framför våra ögon. Vår ledare stannar upp och hans blick, som går fram och tillbaka mellan berget och oss, har i ett slag blivit iskall. Viskandet upphör, en obehaglig tystnad sprider sig över platsen. En kvinna i den främre raden skriker till. Hon slår händerna för ansiktet och ändå ser jag hur tårarna rinner nedför hennes kinder. ”Skor”, viskar min granne, ”allt det där är ju skor.” Också hon har blivit alldeles vit kring näsan.

”Titta gärna noga. Det är därför ni är här. Det där visar er skuld. Varje par skor tillhörde någon som ni har bränt upp.” Soldatens röst låter metallisk av hat.

Kapitel 24

Nu är det gjort. På de ställen där läderremmarna varit spända om min kropp syns fortfarande strimmor. Efter att man spänt fast mig stack en av medhjälparna in en liten träkil mellan tänderna på mig. Det är det sista jag minns innan ett fruktansvärt vrål slet sönder min kropp. En våg spolade ner mig i en dunkel avgrund och därifrån kom jag först upp igen när professor Bockacker sydde ihop det gapande såret i min mage. Sedan kommer händer, händer som tvättar mig, händer som bäddar ner mig. I mina feberdrömmar ser jag då och då professorn, först med orolig uppsyn, men så småningom slätas rynkorna i pannan ut. Sedan två dagar ser jag faktiskt något som liknar hopp i hans blick och imorse när vi sågs, tyckte jag han hade en glädjetår i ögonvrån.

”Det hade jag aldrig vågat tro, flicka lilla. Men det verkar som om du har klarat det. Det är visst någon däruppe som vill dig väl.”

Men mitt förhållande till Gud har inte blivit bättre. Kanske är jag för ung för att känna tacksamhet för att jag överlevt. När man är sjutton är ju faktiskt överlevnad det normala. Att bli opererad utan narkos är däremot fullständigt onormalt, precis som hela det så kallade liv jag tvingats leva under de senaste två och ett halvt åren. Det är bara professorn jag känner tacksamhet mot. Han är fånge som nästan alla läkarna i lägret och jag avundas honom verkligen inte hans uppgift. Han och de andra som arbetar på sjukavdelningen är mina livräddare. Mina vårdare matar mig flera gånger om dagen med förtuggat rostat bröd. När de petar in de små brödkulorna i munnen på mig känner jag mig som en fågelunge.

Men som en fågelunge fördriver man mig också så snart som möjligt ur det varma boet. Knappt har jag tagit mina första steg, så måste jag tillbaka till barack 39.

Jag håller just på att översätta Freya Kliers senaste essä om DDR (från augusti i år) och idag vill jag visa ett utdrag ur texten, ett utdrag som handlar om händelserna Leipzig för exakt på dagen tjugo år sedan:

På kvällen den 9 oktober upplever Leipzig den största protestdemonstrationen i DDR sedan den 17 juni 1953. Omkring 70 000 människor från Leipzig och många andra städer marscherar från Nikolaikyrkan genom stadens centrala delar. Demonstranterna räknar med att det kan bli skottlossning – men nu är för första gången sedan många år viljan till förändring större än rädslan. Vi är folket! ropar de och Inget våld!…

Inget våld? Erich Mielke håller ust på att organisera ett fullständigt krossande av oppositionen: alla kommunala förvaltningar och Stasis underavdelningar i området uppmanas att hålla tät kontakt med SED:s representanter på olika nivåer, med polischeferna i de olika stadsdelarna och med de inrikespolitiska kadrerna. Spionerna på basnivå kallas in.

Det finns många i partiet, Stasi, polisen och rättsväsendet som nu väldigt gärna skulle vilja slå till.

Varför kommer det då ingen order om attack?

DDR-ledningen känner att den under hösten 1989 förlorat stödet från Sovjetunionen: ”Utslaget”, konstaterar före detta DDR-funktionärer i en insiderpublikation 2007, ”fällde bortfallet av den skyddande skölden genom den kontarevolutionära likvideringen av Sovjetunionen genomförd av det lömska Gorbatjov-gänget och den brottsliga Jeltsin-klanen, vilket också förde till slutet för Warszawapaktens länder. 1989/90 och därefter kulminerade den smygande kontrarevolutionen i en öppen attack med målet att kuva socialismen. Den pågående erosionen i DDR-samhället bidrog till angriparnas snabba framgång…”

Det där är ett språk och ett tänkesätt som tack och lov redan ligger två decennier bakom oss. Och ändå mullrar ur de socialistiska PIUS-brödernas led fortfarande budskapet om att DDR inte varit något ”orättsstat”.

…

Här finns en samling länkar till Klier-text i min översättning.

…

PS Igår fick vi veta att Herta Müller blivit årets Nobelpristagare i litteratur. Som ivrig läsare av hennes böcker blev jag naturligtvis mycket glad över beskedet. På mina bilder nedan ser ni Herta Müller på bokmässan i Leipzig 2007 där hon berättar om det romanprojekt hon då höll på med, det om rumänientyskarnas deportation till Sovjetunionen (nuvarande Ukraina) efter kriget och deras umbäranden i fångenskapen. Den romanen kom nyligen ut under namnet Atemschaukel (Andningsgunga) och den svenska översättningen kommer sannolikt ganska snart.

Länkar till några texter om Herta Müller från Pausträdet:

Herta Müller på bokmässan

Herta Müller – Kleistpriset

Herta Müller: Normen

Zigenare – romer

Bokmässan 2008 – rumänska montern, en stund med Herta Müller

Arvet från kommunismen – en rumänsk-tysk angiverihistoria

Utdrag ur en text av Herta Müller

Och till några från Salongen:

Leipziger Buchmesse 2007 – glimtar från centrum och periferi

Intervju med Herta Müller: Språket finns inte (av Håkan Lindgren)

När skönheten kom till byn är en essäsamling om konstens plats i vår tid skriven av Ana Maria Narti. Den utkom 1988 och jag läste den första gången någon gång i början av nittiotalet. Nu i dessa tider med besynnerliga och förvrängande konstrecensioner, där exempelvis Christopher Rådlunds tavla ”Winterreise” utpekats som nazikonst och Carl Wilhemsons bohuslänska målningar beskylls för att bära på något ”grumligt rasbiologiskt”, har jag funderat på varför aldrig socialrealismen på ett liknande sätt som nazikonsten används som ett tillhygge i debatten. Dunkelt mindes jag att Nartis essäsamling bland annat tar upp socialrealismen och dess plats i Sverige på sextio- och sjuttiotalet. Jag gav mig därför i mitt sökande in på en omläsning – en omläsning som nu är avslutad.

Jag har valt att plocka ut några citat ur essän ”Begreppet realism” för jag tycker att just den här texten har en hel del beröringspunkter med dagens konstdebatt. Så här tecknar Narti ett slags bakgrund till socialrealismen:

Katastrofen i realismens historia inträffar just när ideologerna försöker bryta detta fria och oförutsägbara samspel, när de anstränger sig för att blockera undermedvetna processer och spontana handlingar för att i stället uppmuntra en rent ideologisk planering av konstverksamheten. Nu ordnar man medvetet konst och kultur under politik och propaganda. Denna tragedi äger rum på 30-talet i den unga sovjetiska staten. Den kommunistiska ledningen bestämmer sig för att göra kopplingen mellan realism och politiskt engagemang till ett redskap för indoktrineringen och ett hjälpmedel i ansträngningen att få total kontroll över kulturen, både när det gäller produktionen och distributionen av nya verk och tolkningen av äldre konst. Ordet ”realism” binds samman med begreppet ”socialistisk” och den nya benämningen – socialrealismen – innesluter i sin form tanken att det finns en enda riktigt socialistisk art av realism och en enda typ av konstnärlig kommunikation som revolutionen kan acceptera. Socialrealismen är en måttstock för censuren och själcensuren och ett instrument för direkta ingrepp i konstverkets mest intima tillblivelse.

[…]

Dogmen om socialrealismen lanserades av centralkommitténs medlem Andrej Zjdanov vid författarnas kongress 1934. Hans tal presenterar en lång lista av normer, regler och motiv obligatoriska för alla sovjetiska konstnärer och för världens alla kommunistiska konstutövare.

[…]

Tonen i den långa rad av slagord och uppmaningar som riktas mot kulturen är skrämmande allvarlig, öppet auktoritär. Strax under de demagogiska formuleringarna vibrerar varningarna om bestraffning. Hotelser, ibland förtäckta, ibland öppna, dyker upp här och där. Samhället kan inte tolerera avvikelser från den socialistiska konstens och det socialistiska livets synsätt, vissa motiv och vissa strukturer är i sig farliga, skadliga för det kollektiva medvetandet och så vidare.

[…]

Den stora paradoxen i denna sorgliga berättelse är att det kommunistiska partiets estetiska diktatur inte upplevs för vad den är – som ett brutalt intrång i den konstnärliga friheten och som våldsamt översitteri inom kulturen. Många kulturmänniskor i Sovjet och i världen låter sig dras in i en virvel av medveten och frivillig självkritik och halvmedveten självcensur, därför att de tror på socialismens löften och därför att den kommunistiska disciplinens regler har inpräntat i deras tänkande en total lydnad inför det stora partiet – det enda som har lett en segerrik revolution.

Lite längre fram i essän kommer Narti in på Sveriges förhållande till socialrealismen:

Sverige gick längre in i dogmatikens inflytelsesfär än man kunde ha väntat sig. En speciell art av estetisk – egentligen anti-estetisk – diktatur växte upp spontant och på oväntat många områden, fast all doktrinär tendens i sig är en fara för demokratin. Hur kunde detta ske – utan att motreaktioner och polemik ens kom igång?

Bakom hela denna utveckling ligger antagligen många faktorer. Den svenska humanismen förefaller ha relativt svaga traditioner, särskilt när det gäller träningen av den särskilda uppmärksamhet på det konkreta som är grogrund för alla estetiska analyser och handlingar. Motståndet mot dogmer kunde inte hämta inspiration från den enda källa som kan fräta sönder slagordens och de mekaniska förklaringarnas påverkan – en egen självständig och mångsidig humanism.

[…]

En del av den nya kulturpolitikens segrar kan ha sin grund i den form av sträng protestantism som landet hade levt med i det förflutna: fanatismen och intoleransen kan förflytta sig från kyrkans predikstolar utan att ändra natur. Andra möjliga förklaringar står kanske att finna i den enhetliga svenska kulturens art. Länder som lever länge med få öppningar mot främmande kulturer och få inslag av minoritetsspråk och minoritetskultur lider av en oförmåga att ta emot och uppmuntra mångfalden: sådan kulturklimat tränar fram en allmän beredskap för enkelriktade rörelser. Ett vanligt talesätt säger att detta lands debatter rymmer en enda idé i taget – och det banala skämtet säger mycket.

[…]

Den svenska kulturrevolutionen vägrade konkret diskutera realismen därför att den sökte en religion, en estisk tro, och därför att den inte var i stånd att arbeta analytiskt och med stöd i rika och konkreta kunskaper om konsten.

I slutet av den här essän kommer ett slags blick framåt:

Ingenting skulle vara så absurt som en prognos om konsternas framtida skepnader.

Det oförutsedda, som annars får allt mindre utrymme i vårt liv, är konstarbetets kärna. Vad som händer med kommande decenniers böcker, filmer, tavlor, teaterpjäser och musik står skrivet i stjärnorna. Trots det kan vi förbereda oss för framtidens överraskningar genom att helt stänga dogmernas väg och genom att träna öppenhet inför det okända.

När det gäller vägen bort från dogmernas bojor och vägen mot öppenhet kommer Narti in på ett uttalande från av den tjeckiske lyrikern Jaroslav Seifert och hon citerar honom:

"Kan man undgå att se att lyrismen förkroppsligar motpolen till kulten av styrka och makt, och på ett helt naturligt sätt erbjuder sig som ett korrektiv till tendensen att lösa samhällets problem med maktmedel och maktkamp, med teknisk, ekonomisk, organisatorisk, politisk, fysisk makt – en makt som i alla fall till slut bara är en produkt av ofullständig insikt… Och precis på samma sätt kan man ställa den i kontrast till dyrkan av arbete och prestation, till besatthet av tanken på att behärska och uttnyttja natur och människor, särskilt som makten ofta upphöjer sina maktsystems effektivitet och successiva fulländning till högsta intresse, även när det gäller system som från högsta objektiva synpunkt inte alls är funktionella, utan fullgör sin uppgift bara till priset av förluster i mänsklig värdighet, förluster inte bara i materiella utan också i moraliska värden, och till priset av förlusten av harmoni inom människan och av harmoniska relationer mellan människorna."

…

PS Igår kom – något försenad – den senaste översättarintervjun in i Salongen. Ni får själva titta efter vem det är som svarar på mina frågor den här gången.

I gårdagens SvD läste jag en artikel av Tomas Lundin om det stundande förbundsdagsvalet i Tyskland. Huvudtemat i texten är Angela Merkels optimism och goda position i opinionsmätningarna. Det är emellertid ett sidotema jag funderar över. Lundin kommer gång på gång tillbaka till det han ser som Merkels brist på karisma. Han skriver:

Väljarna tycks strunta i att varken Steinmeier eller Merkel saknar karisma.

(Ja, här gör han visst en logisk kullerbytta, men sådant kan hända och det är inte det jag är ute efter.)

Och mot slutet av texten uttrycker han sig så här:

Jämfört med en hyperaktiv Nicolas Sarkozy eller en skandalomsusad Silvio Berlusconi är Merkel naturligtvis höjden av färglöshet.

Vad vill Lundin egentligen säga med detta? Att det är konstigt att Merkel kan ha framgång när hon är okarismatisk? Att de tyska väljarna är konstiga?

Och hur är det om vi ställer oss frågan generellt: Måste politiker vara karismatiska för att inte bli ifrågasatta? Eller vad är förresten karisma? Hur avgör man om någon har denna egenskap?