Herta Müller: Normen

Jag läser Herta Müllers essäsamling ”Hunger und Seide” långsamt (jag hör någon skratta ”När läste du fort?”) och bitvis – jag lägger annat emellan. I essän ”Das Ticken der Norm”, som handlar om normen som förtryckarinstrument, har jag hittat några speciellt skärande ställen som jag vill citera och översätta:

Ich glaube noch heute, daß ich aus zwei Gründen davongekommen bin. Der erste Grund ist der Trotz gegen die Todesdrohung der Securitate: Ich wollte mich, nachdem mir der Geheimdienst mit einem ”Verkehrsunfall” gedroht hatte, nicht selber aus dem Weg schaffen. Ich wollte diese Arbeit nicht für die Bluthunde des Diktators selber erledigen. Und der zweite Grund: Ich ging nie zu einem Psychiater.

Jag tror än idag att jag kom undan av två skäl. Det första skälet är trotset mot Securitates dödshot: Jag vill inte – efter att underrättelsetjänsten hade hotat mig med en ”trafikolycka” – undanröja mig själv. Jag ville inte själv stöka undan det här arbetet åt diktatorns blodhundar. Och det andra skälet: Jag gick aldrig till någon psykiater.

(Om någon undrar över det här andra skälet kan jag förklara det i en kommentar.)

Sie, ”die Intakten der Diktatur”, haben das an sich selber getan, was die Mächtigen mit den ”Geschädigten und Zerbrochenen” getan haben: Sie haben sich den Verstand verwüstet.

De, ”diktaturens intakta”, har med sig själva gjort det som de mäktiga gjort med ”de skadade och krossade”: De har ödelagt sitt förstånd.

Aber Ärzte hatten keinen Versteck. Die Menschen kamen mit sich selber zu ihnen. Ärzte legten ihre Hände den Menschen direkt auf die Haut. Ärzte, die sich dem Staat zur Verfügung stellten, nachdem sie geschworen hatten auf Ethik und Menschlichkeit, was haben sie sich gedacht vor der nackten Haut.

Men läkare hade ingen möjlighet att gömma sig. Människorna kom med sig själva till dem. Läkarna la sina händer direkt på människornas hud. Läkare som ställde sig till statens förfogande efter att de svurit etik och mänsklighet, vad tänkte de inför den nakna huden.

Die Lüge, die Verharmlosung kommt aus dem Wissen um die eigene Schuldigkeit, nicht aus der Lücke der Erinnerung.

Lögnen, bagatelliserandet kommer från medvetande om den egna skulden, inte från en lucka i minnet.

Mir kommt es so vor, als wäre die Diktatur dieses Zimmer gewesen: Die einen mußten springen – die anderen mußten weinen. Nur die versteckt und offen Partizipierenden sagen heute noch, es sei nicht so schlimm gewesen.

För mig är det som om diktaturen hade varit det här rummet: Några måste hoppa – de andra måste gråta. Bara de som i hemlighet eller öppet medverkade säger idag att det inte var så farligt.

(”Hoppa” betyder här hoppa ut genom fönstret för att krossas mot stenläggningen nedanför.)

bok

• • •

PS Idag åker jag till Norge – om allt blir som planerat. Det där med flaggstorlekarna lämnar mig ingen ro. Mot slutet av veckan är jag här igen.

4 tankar om “Herta Müller: Normen

  1. Herta Müller verkar mycket läsvärd, det intressanta blir parallellerna, här och nu i Sverige.
    (Jag borde verkligen skriva ett inlägg om Välfärdsåren!)

    Men, flaggorna, jag tänkte på dem senast häromdagen.
    Och man måste ju gå till botten med saker, som bekant.
    Ser alltså fram emot en grundlig redogörelse för flaggstorlekar.

    Lycklig resa!

  2. Jag gillar Müller ända sedan jag hittade novellsamlingen ”Flackland” för länge sedan. Hon kan vara lite monoman, om det är rätt ord, men hon liknar inte någon annan. Jag är på väg att läsa ”Idag hade jag helst inte träffat mig själv”, men kanske är det den här man skulle läsa istället. Den essäsamling som kommit på svenska, ”Kungen bugar och dödar” uppskattade jag mycket.

  3. Herta Müller har en mycket originell röst. Hennes röst är en skadskjutens och ändå är den väldigt stark, men den är och förblir rösten från en som diktaturen har berövat lättheten och den spontana glädjen. Tillgång till lätthet och spontan glädje är ju egentligen sådant som många i vår del av världen uppfattar som självklarheter, åtminstone under delar av livet, vissa ögonblick under delar av livet. Hos Herta Müller ser jag aldrig något sådant, där sådant skulle finnas finns bara kalskrapade amputationsytor. Och ändå talar hon med stor kraft och precision. Hon säger saker om allas våra liv, men hon säger det med en röst som är dens som inte känner glädjen eller lättheten.

    I ”Hunger und Seide” har jag fått veta en hel del om konkreta detaljer ur hennes liv, detaljer som förstås inte dyker upp i romaner eller noveller, åtminstone inte på ett identifierbart sätt.

    PS Karin, jag återkommer till det norska inom kort.

Kommentera