Kategori: Politik

Jag lämnar ordet till Freya Klier idag igen, nu för det nästsista avsnittet i hennes text "Das beste an der DDR war ihr Ende":

Muren faller

Låt oss nu återvända till de modiga DDR-medborgare, som mellan Östersjön och Thüringer Wald gick ut på gatorna – medborgarrättsaktivister och uppkäftiga människor fanns det hösten 1989 i nästan alla större orter i DDR.

Jag själv hade kastats ut och fick inte beträda landet mer. Men jag tittade fascinerat på hur kolossen vacklade: Honecker avgick och i början av november biktade hans efterföljare Egon Krenz för Moskva hur det ekonomiska läget DDR verkligen såg ut med skuldberg och allt. Markus Wolf, KGB:s mönsterelev, försökte vid jättedemonstationen i Berlin den 4 november att göra reformkommunismen aptitlig för den DDR-trötta befolkningen – men vad fick han höra då? ”In med Stasi-medarbetarna på arbetsmarknaden!”

Det var obeskrivligt. Och sedan kom den där natten, när en utmattad gränsofficer gav anvisningen ”Vi öppnar nu!”… Och var och en kan än idag säga vad han eller hon gjorde just då muren ”föll”…

Redan dagen därpå var det tjockt med bilar och människor vid gränsövergångarna och plötsligt befann jag mig bland östtyskar igen för jag bodde mellan Heinrich-Heine-Straße och Checkpoint Charlie i det så kallade ”zonkantsområdet” i Västberlin.

Den 10 november skrev jag så här i min dagbok:

Den hektiska stämning som omgav det historiska ögonblicket – stammande politiker, trafikkaos, blixtsammanträden… Skolkamrater till min dotter från Östberlin står plötsligt utanför dörren och de hade inte ens behövt visa id-kort, de släpptes bara igenom. Återföreningen äger rum i barnkammaren. Telefonsamtal från hela världen. Mina vänner i Kanada gråter, de ser i sin TV hur folk dansar på Berlinmuren…

Men snart fördunklades min stämning. Jag såg hur raskt partikamraterna hämtade sig igen: De högsta funktionärerna avsatte man visserligen för att göra gott intryck, men resten steg in i nya positioner. Stasi fick utåt ett nytt namn, men på insidan utvecklades det maffiaaktiga nätverket. Och medan man satte sig till rundabordssamtal försvann som genom ett trollslag stora delar av DDR-befolkningens tillgångar till utlandet och fastigheter överläts till pålitliga partianhängare. Kring årskiftet 1989-90 gick ryktet om att den östtyska statsbankens sedelpressar gick varma och att en insiderkartell försåg sig med det som kom ut.

Men ingrep då ingen? Efter att under våren 1990 en stor del av folkegendomen försvunnit in i partipamparnas snabbt grundade aktiebolag, anade jag vad som förestår oss i det förenade Tyskland. Och strax därpå upptäckte jag de första stora plakaten på några av gränsövergångshusen: Välj rätt i maj: SED-PDS!

Idag vill jag bjuda in till läsning av del två ur Freya Kliers senaste text om DDR:

I städerna är luften laddad

Händelserna i Peking, som kostade flera tusen människor livet, utlöste en chock i DDR-befolkningen. Skulle det bli lika brutalt i Berlin, Dresden eller Leipzig?

I september 1989 ökar arresteringarna i antal, också i Berlin och Potsdam. Matstrejker och tysta protestaktioner för anhållna medborgarrättskämpar blir svaret på det – SED och Stasi blir hotfullare. På måndagarna har halva landet blickarna riktade mot Leipzig: Där trängs den 25 september mer än tvåtusen människor i Nikolaikyrkan, som måste stängas på grund av trängseln. ”We shall overcome” ljuder när människorna kommer ut. Under de följande dagarna äger de första större solidaritetsandakterna rum i Magdeburg, Erfurt och Weimar, också i mindre orter kommer aktioner för demokrati i gång. Den fredliga revolutionen hade börjat…

Men för de socialistiska makthavarna kulminerar i stället kontrarevolutionen.

I början av oktober är luften i DDR laddad. Dresden står inför en våldsam upptrappning. Politbyrån låter stänga gränsen till Tjeckoslovakien. Den 4 oktober offentliggör oppositionen i Berlin det här uppropet: ”Konflikter löser man inte med våld! Låt er inte provoceras!” Den sjunde och åttonde oktober 1989 visar SED genom ett massivt polispådrag att man i värsta fall är beredd att dränka ropet efter reformer i blod – i Dresden pryglas demonstranterna grovt och många arresteras, också i andra städer i DDR förekommer brutala övergrepp…

Och så är det den 9 oktober 1989! Framför allt i Leipzig skärps läget på ett farligt sätt inför den återkommande måndagsdemonstationen: SED kallar i ytterområdena samman ett omfattande uppbåd av polis, armé, Stasi och kampgrupper. Medborgarna i Leipzig uppmanas att hålla sig borta från centrum. I ett nu hör man från olika håll att medicinsk personal tvångsinkallas till kvälls- och nattskiftet, att hela sjukhusavdelningar utryms och att blodkonserver hålls i beredskap… Man väntar sig det värsta av den kommande kvällen – det står klart att SED bestämt sig för att slå till. Oppositionen i Berlin får löpande hela tiden nya meddelanden från hela landet om att militären kommer att ingripa… Minnena från händelserna i Peking i juni vaknar upp. Denna nionde oktober samlas man till fredsmöte i fyra av Leipzigs kyrkor. Temat är än en gång genomdrivandet av de demokratiska grundrättigheterna press- och yttrandefrihet och kampen mot den tyngande tystnaden och stagnationen i landet. För många handlar det om en samhällspolitisk förändring efter förebilderna glasnost och perestrojka i Sovjetunionen.

Kyrkorna är proppfulla och utanför börjar de första modiga demonstranterna samlas. Det de kräver är dialog utan våld.

På kvällen den 9 oktober upplever Leipzig den största protestdemonstrationen i DDR sedan den 17 juni 1953. Omkring 70 000 människor från Leipzig och många andra städer marscherar från Nikolaikyrkan genom stadens centrala delar. Demonstranterna räknar med att det kan bli skottlossning – men nu är för första gången sedan många år viljan till förändring större än rädslan. Vi är folket! ropar de och Inget våld!…

Inget våld? Erich Mielke organiserar redan ett fullständigt krossande av oppositionen: alla kommunala förvaltningar och Stasis underavdelningar i området uppmanas att hålla tät kontakt med SED:s representanter på olika nivåer, med polischeferna i de olika stadsdelarna och med de inrikespolitiska kadrerna. Spionerna på basnivå kallas in.

Det finns många i partiet, Stasi, polisen och rättsväsendet som nu väldigt gärna skulle vilja slå till.

Varför kommer det då ingen order om attack?

DDR-ledningen känner att den under hösten 1989 förlorat stödet från Sovjetunionen: ”Utslaget”, konstaterar före detta DDR-funktionärer i en insiderpublikation 2007, *”fällde bortfallet av den skyddande skölden genom den kontarevolutionära likvideringen av Sovjetunionen genomförd av det lömska Gorbatjov-gänget och den brottsliga Jeltsin-klanen, vilket också förde till slutet för Warszawapaktens länder. 1989/90 och därefter kulminerade den smygande kontrarevolutionen i en öppen attack med målet att kuva socialismen. Den pågående erosionen i DDR-samhället bidrog till angriparnas snabba framgång…”

Det där är ett språk och ett tänkesätt som tack och lov redan ligger två decennier bakom oss. Och ändå mullrar ur de socialistiska PIUS-brödernas led fortfarande budskapet om att DDR inte varit något ”orättsstat”.

Med denna livslögn ålar de sig genom sin välfinansierade pensionärstillvaro. Det hela toppas med en andra lögn om att DDR skulle ha varit en antifascistisk-demokratisk stat.

Livslögner och ideologisk betong kan vara något att stödja sig på särskilt i ett kollektiv av likasinnade och lika skyldiga – man löper ingen risk att gripas av skam över det som man utsatt sina medmänniskor för under fyra årtionden.

Men vi ska inte ge upp hoppet om att den ene eller andre partikamraten kanske ändå vid livets slut skulle kunna finna vägen till sanningen:

Fadern till en av mina vänner var u-båtskommendant under nationalsocialismen. Han var en ytterst uppskattad sjöman också efter Tredje rikets fall. Ännu som gamla män träffades hans u-båtsbesättning för att minnas de häftiga manövrerna från tiden då det begav sig. Och aldrig ett ord om vilken mördarregim de hade betjänat med sitt kunnande. Livslögnerna som de tog med sig mot sina dagars slut blommade på ett särskilt sätt upp en gång om året. Men så en dag sa min väns far:

”Nu räcker det – jag åker inte dit mer! Vi sitter ju bara och ljuger varandra fulla!” Då var den gamla herrn ändå redan 78.

Kanske hinner skamkänslorna trots stor försening ändå upp den ene eller andre före detta Neues Deutschland-redaktören, DDR-åklagaren eller Stasiofficeren, den ene eller andre gränsvakten eller polisen…

Eller hoppas vi förgäves?

Tyvärr låter sig gång på gång mer eller mindre prominenta personer vilseledas av parollerna om att DDR inte skulle ha varit någon orättsstat; mödosamt och osäkert försöker de då förklara på vilket sätt DDR ändå var en orättsstat…

Synd på vår dyrbara livstid. För den här frågan besvarades redan 1995 och det med all önskvärd klarhet! Den utlösande faktorn var att socialisterna som 1995 ännu kallade sig PDS krävde att Gauck-myndigheten skulle stängas och det bara tre år efter dess tillkomst. De menade att myndigheten innebar ett allmänt misstänkliggörande och diskriminering av östtyskarna. Många bland dem som drev på gjorde det för att de var rädda för att själva bli avslöjade som Stasi-angivare.

Tack vare en gemensam aktion från demokrater ur alla politiska läger lyckades man förhindra stängningen av myndigheten för Stasi-akterna. Och medan konflikten pågick kom många historiker, politiker och publicister att mot en bred faktabakgrund identifiera DDR som det det var – en människoföraktande diktatur, en orättsstat.

Snart är det den 9 november 2009 och under dagarna fram till dess tänker jag i fyra delar publicera Freya Kliers senaste essä om DDR i min översättning:

Berlin i augusti 2009

DET BÄSTA MED DDR VAR SLUTET

Köer framför valbåsen

Hösten 1989 bragte modiga medborgare DDR-regimen på fall, fredligt och utan någon som helst förebild i den tyska historien. Vem minns inte de hisnande veckorna och månaderna, som nu ligger två årtionden tillbaka? Fredlig revolution – det väckte beundran världen över. För en del var revolutionen snarare den logiska avslutningen på en skrotfärdig diktatur.

Diktatur – var det överhuvudtaget det? Denna fråga drar en skara partikamrater från förr med envis regelbundenhet in i det offentliga rummet. För dem har händelserna under hösten 1989 aldrig varit något annat än förkroppsligandet av kontrarevolutionen. Knappast av en tillfällighet var de flesta av dem under DDR-tiden i hög grad inblandade i förtrycket av sina medmänniskor; sådant svetsar samman. Tvärs över landet bildar de nätverk, i vänsterpartiet favoriserar man kommunistisk plattform. I sina publikationer, där också Karl-Eduard v. Schnitzler till sin död var med som författare, smutskastar de demokratin och förhärligar av alla krafter det undergångna DDR. Hur många par rosa glasögon ovanpå varandra skulle man behöva för att varsebli verkligheten så som den målas upp i deras plattformar för kommunister och socialister*?

Året 1989 måste ha varit en ändlös mardröm för gårdagens människor. Bara detta att valfusket i maj – som i över fyrtio år praktiserats med självklarhet – plötsligt inte accepterades längre, måste ha pinat dem på samma sätt som det demokratiska uppbrottet i Iran idag pinar mullorna. Hade de över huvud taget något spelrum kvar 1989? De hade ju ingen som helst erfarenhet av hur det känns när den makt man fäst sig så vid glider en ur händerna. 1950, när Ulbricht-regeringen för första gången piskade igenom riksdagsvalet via en enhetslista, var deras värld ännu som den skulle. För den övervägande majoriteten av befolkningen var den däremot inte det, här härskade ihållande förfäran. Herre, skänk oss ett femte rike, det fjärde är det tredjes like! stönade många inför den brutalitet, som efter nationalsocialismen nu föll över dem med socialismen. Vid det första uppenbara valfusket år 1950 haglade protesterna och det blev uppståndelse. Det blev det också i Werdau i Sachsen, där nitton elever i protest mot alla paraderna och de förljugna slagorden kastade stinkbomber vid FDJ-möten och tillverkade flygblad som de stoppade i alla brevlådorna i den lilla staden. Flygbladstexterna talade klarspråk. Och de var fulla av det naiva hoppet om att på demokratiskt vis kunna tvinga de av Moskva tillsatta funktionärerna till återtåg: ”Säg nej till Stalins trogna tjänare!” stod det på ett flygblad, ”Rösta mot SED-pamparna och för frihet från fruktan och nöd!” på ett annat och ”Gör uppror mot den sovjetiska diktaturen!” på ett tredje…

Deras förhoppning om en väg mot demokrati var förgäves, DDR befann sig redan i Moskvas järngrepp. Och därför reagerade partifunktionärerna 1950 med en våg av arresteringar. Den träffade alla dem som protesterat mot valfusket, bland annat de nitton eleverna från Werdau: För att avskräcka andra gav man dem sammanlagt 130 års fängelse. Med denna rättsvidriga dom i Freisler-stil** förstörde man resten av livet för unga människor. Var DDR kanske inte något orättsstat? Från och med 1952 fick – för att också säkra denna ”rättning i ledet” juridiskt – bara den som kom från ett politiskt pålitligt hem läsa juridik vid landets universitet. Rättegångar mot politiska ”brott” förkroppsligade under de följande årtiondena raka motsatsen till rättvisa…

Valfusket 1950 resulterade i officiellt 99% ja-röster till den socialistiska kursen. Och så förblev det också under fyra årtionden – tills de där kommunalvalen i maj 1989, då många DDR-medborgare till sist fick nog.

Plötsligt bildas det köer vid valbåsen som dittills knappast någon vågat sig fram till. Åtskilliga ringer till valbyrån de hör till för att meddela att de inte tänker komma – något som tidigare varit otänkbart. Och rösträkningen? Den övervakas denna gång över hela landet av oppositionella och så kommer bedrägeriet äntligen i dagen.

För DDR-ledningen och dess maktapparat har kontrarevolutionen i maj 1989 redan gått hotfullt långt. Är interneringslägren redo? Hur länge ska de låta dessa manövrer – som självklart satts igång av ”fientligt-negativa element på USA-imperialismens uppdrag” – fortgå?

Sommaren 1989 förvärras DDR:s politiska kris genom händelserna i Polen, flyktvågen via Ungern och ambassadockupationerna och det bildas spontant oppositionella grupper. De kallar sig Neues Forum, Initiative für eine Sozialdemokratische Partei, Demokratischer Aufbruch, Demokratie Jetzt… och de kommer från en medborgarrättsrörelse, som redan i åratal kämpat för demokrati, för det mesta i skydd av kyrkan.

Och medan det i september 89 dagligen flyr en folkhop av en bys eller småstads storlek via den ungerska gränsen, börjar partikamraterna kring Gorbatjov också trycka på från Moskva…

Medlemmarna i DDR-regeringen är hypernervösa och med dem den övervägande delen av deras förtryckarapparat.

I juni 1989 hyllade de med Egon Krenz den kinesiska regeringens massaker på Himmelska fridens torg. Och de önskade sig under förhösten en liknande behandling av de uppstudsiga DDR-medborgarna om de inte slutade med sina provokationer. Neues Forum var för dem redan en ”statsfientlig plattform”…

…

*Karl-Eduard von Schnitzler

**Roland Freisler

Ni som läser pausträdet något sånär regelbundet har säkert stött på mina dagboksutdrag från tiden då jag var utlandslektor i Greifswald, DDR. Nu har ett antal av de här utdragen hamnat i Axess magasin. Rubriken är rakt på sak: ”Dagbok från DDR”. Och här kan ni läsa texten.

I papperstidningen finns också några bilder med, bland annat de här tre:

mitt tjänstepass som efter ett år var tämligen fullstämplat

Tjejen i schaletten är Maren, en av mina svenskstudenter från den tiden. Själv har jag basker. Bilden är tagen av Burghard som läste norska vid samma institution i Greifswald som jag var anställd vid. Maren och Burghard är fortfarande ett par och de bor i utkanten av Berlin. Vi mailas vid då och då och träffas ungefär en gång om året. Mellan 1982 och 1989 skrev vi inte en rad till varandra.

Greifswald 1981 eller 1982 – också den här bilden är tagen av Burghard

…

Axess magasin nr 8 2009 ha rubriken ”Tyska drömmar” och en målning av Caspar David Friedrich på framsidan. Jag vill peka på ytterligare en av artiklarna i temadelen, nämligen Jens Christian Brandts ”Storartade år i Berlin”.

Egentligen hade jag tänkt tala om något helt annat denna morgon, men artikeln om Plavšić och ledaren om Karadžić i SvD ger mig ingen ro. Dessa två hör till de grövsta krigsförbrytarna från kriget på Balkan under 1990-talet, men ändå verkar de kunna glida undan från något som en aning skulle likna rättmätiga straff – precis som Milošević som efter rader av smitningar och förhalningar hann dö sig ifrån en dom. Och var är Mladić?

Jag läser att Karadžić ”under hot om långvarig bojkott” kräver ”ett uppskov på två år för att förberede sitt försvar”. Är det han som dikterar villkoren?

I artikeln om Plavšić läser jag att hon reser hem idag och att hon i Serbien ska mottas av sin syster med sitt favoritbakverk, en ”traditionell bosnisk kaka”. Och så citeras hennes advokat Peter Althin som säger: ”Men hon är lättad och glad, det har varit en svår tid i Sverige”.

Så här hanterar vi i Europa idag några av de största människoskändarna från kontinentens senaste krig. ”Åh, vill du förbereda ditt försvarstal några år? Ja, det är klart.” ”Var det jobbigt i Hinseberg? Då ska du få åka hem lite tidigare.”

…

Srebrenica: minnesstenen över de mördade; här finns orternas namn och punkterna efter siffran 8372 anger att detta inte är den slutliga…