Kategori: Politik

Det finns nästan inget som man är så överens om i vår ”civiliserade” värld som att det är värdefullt och riktigt med fri abort, ja, det är en kvinnans rättighet, menar man. Om någon så mycket som knystar om det problematiska med abort förs han eller hon med omedelbar verkan in i fållan för högerextremistiska förtryckare av kvinnor och homosexuella. För nu har de starka bestämt att denna rättighet har vi – fingra inte på den, för då..! Och det finns ingen från den andra sidan som kan göra sin röst hörd, som kan säga: Vi vill också leva.

Argumenten för abort är legio. Till exempel: ”Ingen ska behöva födas utan att vara önskad.” Det låter kanske – för något tanklöst ögonblick – bra, men så fort man stannar upp lite, så kommer följdfrågorna: Det finns många som lever nu som är oälskade och ovälkomna – borde de dödas? Lever vi bara för att våra föräldrar vill ha oss? Kan inte saker ändra sig? Ett annat exempel som kommer upp vid varje abortdiskussion är det med den våldtagna kvinnan. Borde inte hon befrias från att föda barnet? Detta är ett äkta dilemma i den betydelsen att det inte finns någon helt igenom lycklig lösning på problemet. Ändå kvarstår det faktum att det alltid är minst en som blir dödad vid varje abort, en som inte fått välja. Om någon skulle dödas i det här våldtäktssammanhanget, så tycker jag att det borde vara förövaren, men nej, så brutala vill vi inte vara – inte mot någon som inte är försvarslös.

Ett argument för fri abort som används är att den ofödda inte är någon riktigt människa. Det här är ett urgammalt argumentationsknep – som tydligen aldrig blir för utslitet och nedsolkat – i försöken att avgränsa vilka som ska vara en viss epoks eller en viss maktsfärs mindervärdiga, parias eller undermänniskor.

Förr trodde man att småbarn och spädbarn (och kanske kvinnor också) kände mindre än vuxna (män). Det ansågs inte särskilt grymt att sätta ut spädbarn i skogen eller var man nu satte ut dem. De var ju ännu så outvecklade. Nu vet vi att barn utvecklar känseln långt före födelsen och kanske kommer vi att upptäcka att de har känslor före födelsen också.

Ibland misslyckas en abort i den meningen att barnet överlever. Hur bör man då enligt abortlogiken förhålla sig till ett sådant barn när det växer upp? Låt oss säga att det rör som om ett barn till just en våldtagen kvinna. Skulle man vara konsekvent borde man tycka att barnet inte har någon rätt att leva – eftersom modern ju blivit våldtagen, kanske till om med av sin egen far. (Vi kan tänka oss Fritzl-fallet.) Här backar dock de flesta. Tack och lov. Men inte följer de den annars så frejdigt framstövlande abortlogiken.

I en del länder är andelen flickor som aborteras långt större än andelen pojkar. Detta är en av de få abortpraktiker som abortförespråkare vänder sig emot. Varför ser de inte att detta är en ganska självklar följd av den gängse abortsynen? Vi vill – med gott samvete – kunna eliminera dem som genom sin existens hotar att förstöra våra livsprojekt.

Nyss läste jag i en blogg någonstans att det i alla fall fanns saker som var bättre i DDR än i det återförenade Tyskland: Den absolut fria aborten! I Förbundsrepubliken finns det ju så mycket restriktioner, så att det kan bli jobbigt för kvinnan.

Till och med en sådan egensinnig skribent och tänkare som Aase Berg låter sig styras av den ”abortkonsensus bland civiliserade människor” som råder. I essäsamlingen Uggla finns ett kapitel som heter ”Barnfobi – en fallstudie”. Där talar Berg om en av sina graviditeter och om sina obehagskänslor inför att föda barn: ”Men när jag nu hade satt igång ett livsöde såg jag det som mitt ansvar att fullfölja detta kosmiska projekt” säger hon och det låter som om hon här står helt fri från flosklerna om kvinnans rätt att driva ut fostret ur sin kropp, men nej också hon är bunden av denna konvention. Raskt fortsätter hon så att ingen ska tro att hon inte är som ”vi alla bör vara”. Så här skriver hon: ”(obs: jag är inte ’Ja till livet’-anhängare, det finns naturligtvis situationer där man inte kan ta hänsyn till sådana ödets vingslag).” Ja, naturligtvis, eller hur?

För så här är det: I det ögonblick som vi ser det verkligt svåra i aborten, nämligen att någon – en helt oskyldig person – blir dödad, då kastas vi av den stora starka majoriteten in på mörkrets sida, vi blir till fascister, till förtryckare. Och nästan alltid föser man ihop abortkritik med förföljelse av homosexuella, fastän detta egentligen är helt orimligt. Det finns inget i abortmotståndet i sig eller i viljan att peka på det mordiska i aborten som talar emot en kamp för människors lika värde oberoende av hudfärg, kön, sexuell läggning, intelligens, skönhet, hälsa, ålder…

När jag 1986 kom till Vänersborg och började undervisa på stadens gymnasium – som på den tiden ännu inte hette Birger Sjöberggymnsiet – fanns det en starkt DDR-troende tysklärare där: Herbert Bartholmes hette han. Han höll förutom DDR-Revyn också Sverige-DDR medlemsblad, så vitt jag förstår för skolans räkning (alltså skolan betalade räkningarna). Gång på gång kom jag i öppen konflikt med honom och så småningom låstes positionerna. Det stod helt enkelt klart att jag var anti och han pro när det gällde DDR. De flesta av de andra lärarna höll ett slags försiktig distans.

Så gick Bartholmes i pension och sedan kom hösten 1989. En och annan mumlade om att man inte ville ha något ”Stortyskland”, men efter ett tag inrättade man sig efter Wende och tyckte att det var bra med återföreningen. I ett skåp i skolan låg DDR-revyn och medlemsbladet i föreningen Sverige-DDR kvar och diverse annat som vittnade om en annan tid. Jag bläddrade lite då och då i tidnings- och pappershögarna och till slut gjorde jag ett urval och tog hem detta och stoppade det i en låda. Då och då har jag läst ett och annat ur lådan, men nu har jag bestämt mig för att göra en lite allvarligare inventering. En orsak är denna: För någon vecka sedan publicerade jag en kommenterande text till Barbro Eberans understreckare om Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi. Under texten dök det efter någon dag upp en kommentar som innehöll bland annat följande:

Intressant är att en kunnig forskare skriver att Olof Palme besökte Östberlin 1984. Det är felaktigt. Palme besökte Stralsund för att slippa kritik för att acceptera Östberlin som DDR’s huvudstad.

Jag svarade så här:

När du säger det, så slår det mig att jag läst en artikel i den obehagliga tidskriften DDR-revyn, som handlade om det här Palme-besöket i Stralsund. Jag har för mig att det finns ganska stor en bild på Palme och Honecker vid ett bord invid den här texten. Jag ska se om jag kan hitta tidskriften.

Och så började jag gräva i min låda, men jag fann inte ett enda nummer av DDR-revyn. Däremot hittade jag flera medlemsblad, bland annat nummer 1 från 1984:

Första artikeln handlar om DDR:s 35:årsdag och över texten finns en klumpigt ritad fredsduva med något som väl ska vara en olivkvist i näbben eller snarare bredvid näbben. Så här lyder ingressen:

Den 7 oktober 1949 utropades Tyska Demokratiska Republiken. Det är 35 år sedan. Är en 35-årsdag något att fira? Förbundsrepubliken Tyskland är några månader äldre men har veterligen inte firat något jubileum. Fastän man själv – på order från USA – framkallade Tysklands delning, betraktar man DDR som en utbrytarstat och drömmer om återföreningen, dvs krossandet av socialismen i DDR. Att man inte firar sitt jubileum är därför naturligt. För DDR däremot är det angeläget att se tillbaka på de 35 årens historia. Därvid betyder det mindre att 35 är ett ojämnt tal: det är i femårsperioder DDR mäter sina framgångar.

Intressant läsning i och för sig, men det var det här med Palmes DDR-besök jag letade efter. Mot slutet av tidningen – egentligen märkligt undanskymt – finns infogad mellan två bilder en kort text om händelsen:

Kanske är det svårt att läsa texten från bilden här ovan, så jag skriver av den:

Olof Palmes besök i DDR i slutet av juni och hans samtal med DDR:s statschef Erich Honecker har i hög grad uppmärksammats ute i världen. I DDR gavs stor offentlighet åt de båda statsmännens överläggningar och man konstaterade med tillfredsställelse deras samstämmighet när det gällde kampen för fredens bevarande och behovet av fortsatt dialog för att vidga förbindelserna mellan de båda länderna.

Palme landsteg, liksom Gustaf II Adolf, i Peenemünde. Han besökte Stralsund och Greifswald, två städer rika på svenskminnen.

Förbundet Sverige-DDR uttalar sin glädje över Palmes besök i det gamla Svensk-Pommern och hoppas att besöket skall få betydelse för vårt fortsatta arbete på att föra de båda folken närmare varandra.

Rätt underlig text, med detta hopkok ”kampen för freden” och Gustaf Adolfs/Palmes landstigning i Peenemünde. Och inget besök i Östberlin, vad det verkar.

Här finns för den intresserade en förteckning över lokalavdelningarna i den här föreningen:

Det är nog dags att gå igenom lådans innehåll på allvar.

Efter diverse halvlama artiklar jag på senaste tiden läst om DDR, texter där man gång på gång kommer tillbaka till att DDR-staten ändå hade en rad fördelar, så stötte jag igår i SvD på en artikel om detta land som var helt utan slöjor och förskönanden. Det är Cordelia Edvardson som håller i pennan.

Jag vill nu plocka ut några nyckelställen – men nej, det går visst inte, för hela texten är ju ett nyckelställe. Här är den:

Nostalgi kan, i vissa sammanhang, bli till en farlig och svårbotbar åkomma. Det är den insikten jag bär med mig efter många timmars läsning och tv-tittande om Berlinmurens fall och DDR:s hädanfärd.

Det var minsann inte bara en del "ossis" (medborgare i det forna DDR) som ville hävda sig mot "wessis" (de tyskar som hade sin hemvist i Västtyskland), också svenska intellektuella med ideologiska band till DDR kände sig manade att försvara det forna DDR mot det förenade Tysklands västliga del. NÅGOT gott måste det väl ha funnits i "arbetarnas och böndernas" paradis. (kulturarbetarna, på tyska " die Kulturschaffenden", var liksom en underavdelning av arbetarna i allmänhet.) Sant, kvinnornas ställning hade förbättrats genom utbyggnaden av barnomsorgen. Det rigida tyska skolväsendet öppnades så att begåvade barn, utan hänsyn till social bakgrund, fick samma chanser till högre utbildning som akademikerbarn. Och tänk på semesteranläggningarna för det arbetande folket! "Kraft durch Freude", "Styrka genom glädje", kallades det visst.

Å förlåt, nu slank jag visst in i fel decennium, det är så lätt gjort. Mycket i nostalgikernas skönmålningar låter bekant. Det är bara färgen, brunt eller rött, som skiljer. Somliga ossis, och deras svenska ideologiska vapendragare, påminner om att den skyhöga arbetslöshet som nu råder i den förenade Bundesrepubliken, speciellt dess östra del, inte existerade på DDR-tiden. Så sant, så sant, det var samma sak på 30-talet. Nazisterna fick snabbt bukt med arbetslösheten genom att bygga Autobahn och sätta fart på rustningsindustrin. Men DEN formen av nostalgi är det i dag ingen som vågar hänge sig åt – i varje fall inte i anständigt sällskap.

Nej, nostalgin är förbehållen den rätta läran. I ett av radions program hörde jag en svensk kulturarbetare som levt och verkat flera år i dåvarande DDR nostalgiskt sucka: "Det fanns en så mysig stämning av gemenskap där. Den saknar jag här." Flera andra personer i olika program instämde. Gemenskap? Menade man kanske realsocialismens förverkligande medels angiveri som livsform? Jag spionerar på dig och du spionerar på mig, när var tar sitt så tar jag mitt, och någon annan hamnar i Stasis garn, i förhörsrummen, fängelserna och koncentrationslägren. Ingen kan i dag, tjugo år efter murens fall, vara okunnig om Stasis (Staatssicherheitsdienst) oförtröttliga verksamhet. Stasis anställda och inofficiella informatörer överträffade per capita Gestapos medarbetare flera gånger om. Hyllorna med akterna där angiveriets skördar förvaras är kilometerlånga. Här finns inte bara namn och täcknamn på grannar, arbetskamrater och vänner som spionerade och angav varandra. Stundom skedde angiveriet även inom den trängre familjekretsen. Ingen gick säker. Det var "gemenskapens" pris.

Inte så underligt att många tyskar till dags dato inte vill granska uppgifterna om sin egen person i Stasis bevarade akter. Nej, jag skulle inte heller vilja veta att min bästa vännina plikttroget vidarebefordrade ett politiskt skämt jag berättade, som hon hjärtligt skrattade åt, till sin kontaktperson inom Stasi. För att nu inte tala om de, högst teoretiska, flyktplaner som jag under täcket viskade till min älskare, kanske fanns även de i min "akt". Det var ju så "gemenskapen" såg ut.

…

Här är länken till artikeln för den som vill kontrollera att jag återgivit den riktigt.

När jag läser Barbro Eberans understreckare om Sverige och DDR – ”Sverige lätt byte för DDR:s charmoffensiv” – kan jag inte låta bli att fundera över var Eberan kan ha stått när det verkligen begav sig, inte så här blickande in i backspegeln. Hennes text tar avstamp i Birgitta Almgrens Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949-1990. Jag har inte läst Almgrens bok, så jag kan inte bedöma vad som eventuellt kan vara vinklat i beskrivningen av den. Jag nöjer mig därför med att läsa och fundera över Eberans text så som jag möter den här på tidningssidan.

Jag har markerat några textställen som jag vill titta närmare på:

Hon tecknar en bild av svenska DDR-sympatisörer som riksdagsmannen Stellan Arvidsson och skildrar författaren Peter Weiss identitetskonflikter mellan Sverige och DDR.

Syftet med boken är dock inte, betonar Almgren med eftertryck, att ställa dåtida aktörer till svars, att anklaga och skuldbelägga i efterhand. Hennes mål är att tydliggöra hur mekanismerna i en diktatur fungerar.

Nej, det låter ju dåligt att ”skuldbelägga i efterhand”, men inte gick det att peka på skulden när dessa diktaturkramare verkligen härjade, för då rådde det ett slags konsensus i Sverige om att ”det inte var så farligt i DDR”, bara lite grått kanske. Jag är inte ute efter några straff, men en anklagelse åtminstone.

Sedan skriver Eberan om Almgrens text om ”orädda antinazister” som övertygades ”om att deras dröm om det goda Tyskland” skulle förverkligas i DDR. Och så frågar hon sig tillsammans med Almgren:

Varför kunde de, som var så klarsynta när det gäller den bruna diktaturen, inte genomskåda den röda?

Sedan kommer ett stycke om metodlikheterna mellan nazi- och DDR-infiltrationen i det svenska samhället. Och som rimligt är nämns DDR:s kulturcentrums roll som propagandainstrument som stod direkt under Politbyråns kontroll. Och att DDR:s ambassad i Stockholm var ett centrum för spionage.

Därefter följer ett – något märkligt – uttalande om att man i Sverige beundrade DDR som ”ett socialistiskt framtidsland i kontrast till det reaktionära Västtyskland”. Stora delar av den tongivande och makthavande klassen tyckte kanske så, men det fanns trots allt många som inte föredrog diktatur (DDR) framför demokrati (Västtyskland). Jag kan inte låta bli att ha mina aningar om var Eberans sympatier fanns på den tiden.

Att den svenska skolan under en tid befann sig under påverkan från DDR-håll tas sedan upp:

Det östtyska skolsystemet med enhetsskolan och integrerad yrkesutbildning var en förebild för de ledande skolpolitikerna Stellan Arvidsson och Britta Stenholm, som också spelade en central roll i Vänskapsförbundet Sverige-DDR.

Eberan skriver ett stycke om den kluvna svenska DDR-bilden (vilka hade den egentligen, undrar jag). Hon skjuter därefter in en passus om Gustav Korléns protester emot regimens övergrepp. Men sedan säger hon så här om den svenska DDR-bilden (och jag undrar fortfarande vilka det var som hade denna bild):

Ju längre den östtyska staten existerade, desto mer positiv blev dock inställningen i Sverige. På 80-talet besökte en rad svenska ministrar DDR och lovordade det de såg. När Olof Palme, som av DDR-regimen hedrades som 1900-talets störste politiker, avlade ett officiellt besök i Östberlin 1984 talade han om vänskap och samarbete, inte om fängslade regimkritiker och mördade republikflyktingar.

Att de östtyska dissidenterna kände sig svikna av hans hyckleri och fjäsk kan inte förvåna någon.

Och så sent som 1989 skedde detta:

I januari 1989 besökte Ingvar Carlsson DDR för att gratulera Erich Honecker inför DDR:s 40-årsjubileum.

Det var nog så att den här DDR-bländningen var betydligt vanligare i den politiska kasten eller bland makthavarna och deras närmaste än bland svenskarna mera i allmänhet (tillåter jag mig att anta).

Och texten fortsätter med ett avsnitt om att svenska högskole- och gymnasielärare låtit sig imponeras av östtyska evenemang av olika slag:

Så även Birgitta Almgren. ”Varför agerade vi svenskar inte mer kraftfullt mot DDR-regimens brott mot mänskliga rättigheter?”, frågar hon självkritiskt. ”Varför gav vi inte regimkritikerna vårt stöd i stället för att samarbeta med makthavarna?”

Ja, det kan man undra. Det var så att de som gjorde det, tystades ner. Jag har blivit nedtystad många gånger.

Almgren eller Eberan försöker förklara tystnaden med den svenska konflikträdslan och konsensusmentaliteten. Tja. Och sedan följer en kort intressant passus om våra nordiska grannländer:

Det är betecknande att DDR-offensiven inte hade tillnärmelsevis samma framgång i Danmark och Norge.

Så sant. När jag under min tid som utlandslektor i Greifswald, DDR råkade ut för allvarliga påtryckningar eller trakasserier var det inte den svenska ambassaden jag vände mig till (där tog man inte emot ”klagomål på DDR”) och inte heller till Svenska Institutet som bad mig skriva mindre explicit (så att de i stället skulle kunna ”läsa mellan raderna” – man visste att min post lästes av en kontrollmyndighet) utan till den norska!

Eberan fortsätter sedan med att förklara varför ”vi svenskar” (läs den dåtida politiska kasten i Sverige) låtit oss/sig duperas av DDR. Det var de vackra orden om demokrati och fred som lockade så.

Historien om dödsskjutningen av Ohnesorg och skytten Kurras’ Stasianknytning dyker upp lite i periferin och jag ska inte stanna vid den här utan hänvisar till en tidigare text.
Mot slutet av artikeln hittar jag det här:

Det är viktigt att vi inser att uppgörelsen med Stasi-arvet inte bara är östtyskarnas uppgift. Men lika viktigt är det att vi inser att DDR inte bara var Stasi, betonar Almgren. Många forna DDR-medborgare känner sig kränkta av att deras stat identifieras med Stasi-systemet och anser att historien måste skrivas om så att även de goda sidorna i DDR lyfts fram. Den som anpassade sig kunde leva tryggt i den östtyska staten. Och inte alla som arbetade för Stasi var förbrytare. De flesta gjorde det inte frivilligt utan för att de inte kunde värja sig när de blev uppfordrade, och inte alla IM utförde uppdrag som verkligen skadade de övervakade. Många hade småuppgifter som var helt harmlösa.

Läs de raderna noga för det är här – om inte förr – som bagatelliseringen och dimridåläggningen av DDR-diktaturen dyker upp. Vi bör lyfta fram de goda sidorna i DDR, vi får inte kränka dem som trivdes i den här staten – å ena sidan. Å den andra sidan måste vi förstå att alla Stasi-medarbetare inte var brottsliga utan att många hade tvingats in i angiveriet. Det är något som inte stämmer med det här resonemanget. Hos en regim, ett land som bygger sin maktutövning på terror ”de gjorde det inte frivilligt, utan för att de inte kunde värja sig” finns det ingen anledning att leta fram ”goda sidor”. Att människor under hot tvingades att förfölja och kontrollera varandra är inte harmlöst, även om det fanns de som utförde de här ”tjänsterna” frivilligt.

Sedan skriver Eberan:

Därför kan man i dag inte heller dela in DDR-befolkning i förövare och offer. I en diktatur rör sig allt i en gråzon där gränserna mellan sanning och lögn suddas ut.

Nej – allt rör sig inte i en gråzon. Det finns det som gör det, men rakt inte allt. Det finns både rena förövare och rena offer, även om det också finns en gråzon.

I artikelns slutstycke kommer Eberan till sist fram till detta, men det är så dags och det försåtliga påståendet om att allt befinner sig i en gråzon suddas inte ut genom det.

Men i DDR fanns det också människor som vågade göra öppet motstånd och som betalade ett högt pris för sitt mod. Det är viktigt att vi ser alla som förföljts och fängslats och riskerat sitt liv för att genomdriva regimens fall, framhåller Almgren. Det är dem vi har att tacka för att Stasi-arkivet inte förstördes efter murens fall och vi därför har möjligheter att skapa klarhet i det förflutna. Sedan det öppnades 1992 har 2,5 miljoner ansökningar ställts om insikt i arkiven.

Och vad vill Eberan säga med slutraden?

DDR var förvisso inte bara Stasi…

Att vi bör ägna oss åt diktaturens positiva aspekter, åt terrorregimens goda sidor…?
…
Här finns artikeln i dess helhet.

Det här är alltså det sista avsnittet av den här Klier-essän. För dem av er som hellre vill läsa texten i orginal, finns den här.

Det bästa med DDR var slutet…

…och för att uppnå detta har flera människor ur generationer medverkat och utan dessas personliga mod hade vi kanske inte haft någon demokrati idag. De gav oss som agerade i samband med murens fall styrka genom sitt fasta stöd. Jag tycker att dessas människors bidrag till historien inte värderas tillräckligt högt.

Och idag? Länge hade östtyskarna något tillplattat över sitt sätt att agera. Det visade sig i det här undanglidande sättet att tala. Man sa Ja, men…, när gäster berömde de underbart restaurerade städerna. Det tjatiga öst=bra, väst=dåligt gick på nerverna och slog om till mindervärdeskomplex. Hur skulle man egentligen göra så att det passade någon?

Undan för undan har stämningen blivit vänligare och öppnare. Jag har följt en sak som höjer stämningen i min hemstad Dresden: På våren börjar där grillfesternas tid och den varar till långt in på hösten. Från mitt föräldrahems balkong sveper min blick över en fyrkant, där tolv hus är grupperade kring gemytliga gräsmattor. Och det går knappt en helg så här under sommarhalvåret utan att de som bor i husen festar här i större eller mindre grupper. Man grillar och pratar och stämningen är uppsluppen utan att man går till överdrift. Och den som för tillfället inte är med och grillar vinkar vänligt från balkongen.

Det här avslappnande helgumgänget mellan människorna säger mycket mer om stämningen i ex-DDR än några enkäter, som man nästan aldrig vet hur de egentligen kommer till. För den här gemenskapen över generationerna i vårt kvarter här i Dresden löper tvärs igenom samhällsklasser, åldersgrupper och annat som kan skilja. Och varför skulle så många människor ha så trevligt tillsammans på sin fritid, om de nu har det så dåligt som man med eftertryck hävdar?

Om vi skulle försöka föreställa oss en sådan här grillfest på DDR-tiden – vi skulle tro att vi att vi var med i fel film! Avslappnade ansiktsuttryck? Nej, verkligen inte. Och jag kan inte minnas att jag upplevt en endaste gårdsfest på vår gård genom årtiondena. Hur skulle det ha gått till förresten? Festen skulle knappast ha hunnit börja förrän den som ansvarade för ordningen i huset hade frågat efter polistillstånd för det hela. Och något sådant kunde man naturligtvis inte få för fester utanför de egna fyra väggarna. Festen skulle ha upplösts och initiativtagarna skulle ha fått sina namn antecknade och sedan skulle de ha blivit straffade. Dessutom: Vem skulle på den tiden ha litat på alla sina grannar? Det fanns inte utrymme för någon avslappnad stämningen när man vid arbetsdagens slut måste köa i timtal hos bagaren eller charkuteristen eller sitta och vänta i överfulla väntrum på vårdcentralen eller jaga efter reservdelar till bilen, om man nu alls hade någon bil…

Naturligtvis finns det mycket kvar att göra. Vi ser tillbaka på tjugo växlingsrika, men ändå förhållandevis lugna år. Vårt samhälle har slagit sig till ro med fraser som Jag har inte skadat någon eller Allt var väl inte dåligt. Och partikamraterna sitter i förbundsdagen och delstatsparlamenten, de glänser som advokater och håller i trådarna som fastighetsmäklare. Utan skrupler drar de sina offer inför rätta och pressar ur demokratin som en citron. Det stoppar in sina provokationer överallt där det går.

Och fortfarande ger en och annan sin röst till gårdagen av rädsla för morgondagen. Enligt en opinionsundersökning säger bara 40% av de tillfrågade östtyskarna nej till att en diktatur under vissa omständigheter skulle vara det bästa statsskicket. Detta påminner oss om att verkligen inte alla längtade efter ett slut på DDR-diktaturen: Vid sidan av modiga medborgarrättsaktivister och översittaraktiga partikamrater fanns det ett stort antal människor som hade anpassat sig till systemet… och som inte alls led, när en arbets- eller studiekamrat fick sitt liv förstört för att han eller hon inte ville vara med och ljuga. Människor utan några som helst ambitioner att gå med i en måndagsdemonstration.

Också med dessa måste det förenade Tyskland leva, fast vi behöver inte upphöja dem till moralisk måttstock. Och för övrigt: Den här sortens människor finns i båda delar av Tyskland.

…

PS I Salongen finns sedan igår en ny text med det kanske lite gåtfulla namnet Livsmaskineriets eviga gång.