När jag läser Barbro Eberans understreckare om Sverige och DDR – ”Sverige lätt byte för DDR:s charmoffensiv” – kan jag inte låta bli att fundera över var Eberan kan ha stått när det verkligen begav sig, inte så här blickande in i backspegeln. Hennes text tar avstamp i Birgitta Almgrens Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949-1990. Jag har inte läst Almgrens bok, så jag kan inte bedöma vad som eventuellt kan vara vinklat i beskrivningen av den. Jag nöjer mig därför med att läsa och fundera över Eberans text så som jag möter den här på tidningssidan.
Jag har markerat några textställen som jag vill titta närmare på:
Hon tecknar en bild av svenska DDR-sympatisörer som riksdagsmannen Stellan Arvidsson och skildrar författaren Peter Weiss identitetskonflikter mellan Sverige och DDR.
Syftet med boken är dock inte, betonar Almgren med eftertryck, att ställa dåtida aktörer till svars, att anklaga och skuldbelägga i efterhand. Hennes mål är att tydliggöra hur mekanismerna i en diktatur fungerar.
Nej, det låter ju dåligt att ”skuldbelägga i efterhand”, men inte gick det att peka på skulden när dessa diktaturkramare verkligen härjade, för då rådde det ett slags konsensus i Sverige om att ”det inte var så farligt i DDR”, bara lite grått kanske. Jag är inte ute efter några straff, men en anklagelse åtminstone.
Sedan skriver Eberan om Almgrens text om ”orädda antinazister” som övertygades ”om att deras dröm om det goda Tyskland” skulle förverkligas i DDR. Och så frågar hon sig tillsammans med Almgren:
Varför kunde de, som var så klarsynta när det gäller den bruna diktaturen, inte genomskåda den röda?
Sedan kommer ett stycke om metodlikheterna mellan nazi- och DDR-infiltrationen i det svenska samhället. Och som rimligt är nämns DDR:s kulturcentrums roll som propagandainstrument som stod direkt under Politbyråns kontroll. Och att DDR:s ambassad i Stockholm var ett centrum för spionage.
Därefter följer ett – något märkligt – uttalande om att man i Sverige beundrade DDR som ”ett socialistiskt framtidsland i kontrast till det reaktionära Västtyskland”. Stora delar av den tongivande och makthavande klassen tyckte kanske så, men det fanns trots allt många som inte föredrog diktatur (DDR) framför demokrati (Västtyskland). Jag kan inte låta bli att ha mina aningar om var Eberans sympatier fanns på den tiden.
Att den svenska skolan under en tid befann sig under påverkan från DDR-håll tas sedan upp:
Det östtyska skolsystemet med enhetsskolan och integrerad yrkesutbildning var en förebild för de ledande skolpolitikerna Stellan Arvidsson och Britta Stenholm, som också spelade en central roll i Vänskapsförbundet Sverige-DDR.
Eberan skriver ett stycke om den kluvna svenska DDR-bilden (vilka hade den egentligen, undrar jag). Hon skjuter därefter in en passus om Gustav Korléns protester emot regimens övergrepp. Men sedan säger hon så här om den svenska DDR-bilden (och jag undrar fortfarande vilka det var som hade denna bild):
Ju längre den östtyska staten existerade, desto mer positiv blev dock inställningen i Sverige. På 80-talet besökte en rad svenska ministrar DDR och lovordade det de såg. När Olof Palme, som av DDR-regimen hedrades som 1900-talets störste politiker, avlade ett officiellt besök i Östberlin 1984 talade han om vänskap och samarbete, inte om fängslade regimkritiker och mördade republikflyktingar.
Att de östtyska dissidenterna kände sig svikna av hans hyckleri och fjäsk kan inte förvåna någon.
Och så sent som 1989 skedde detta:
I januari 1989 besökte Ingvar Carlsson DDR för att gratulera Erich Honecker inför DDR:s 40-årsjubileum.
Det var nog så att den här DDR-bländningen var betydligt vanligare i den politiska kasten eller bland makthavarna och deras närmaste än bland svenskarna mera i allmänhet (tillåter jag mig att anta).
Och texten fortsätter med ett avsnitt om att svenska högskole- och gymnasielärare låtit sig imponeras av östtyska evenemang av olika slag:
Så även Birgitta Almgren. ”Varför agerade vi svenskar inte mer kraftfullt mot DDR-regimens brott mot mänskliga rättigheter?”, frågar hon självkritiskt. ”Varför gav vi inte regimkritikerna vårt stöd i stället för att samarbeta med makthavarna?”
Ja, det kan man undra. Det var så att de som gjorde det, tystades ner. Jag har blivit nedtystad många gånger.
Almgren eller Eberan försöker förklara tystnaden med den svenska konflikträdslan och konsensusmentaliteten. Tja. Och sedan följer en kort intressant passus om våra nordiska grannländer:
Det är betecknande att DDR-offensiven inte hade tillnärmelsevis samma framgång i Danmark och Norge.
Så sant. När jag under min tid som utlandslektor i Greifswald, DDR råkade ut för allvarliga påtryckningar eller trakasserier var det inte den svenska ambassaden jag vände mig till (där tog man inte emot ”klagomål på DDR”) och inte heller till Svenska Institutet som bad mig skriva mindre explicit (så att de i stället skulle kunna ”läsa mellan raderna” – man visste att min post lästes av en kontrollmyndighet) utan till den norska!
Eberan fortsätter sedan med att förklara varför ”vi svenskar” (läs den dåtida politiska kasten i Sverige) låtit oss/sig duperas av DDR. Det var de vackra orden om demokrati och fred som lockade så.
Historien om dödsskjutningen av Ohnesorg och skytten Kurras’ Stasianknytning dyker upp lite i periferin och jag ska inte stanna vid den här utan hänvisar till en tidigare text.
Mot slutet av artikeln hittar jag det här:
Det är viktigt att vi inser att uppgörelsen med Stasi-arvet inte bara är östtyskarnas uppgift. Men lika viktigt är det att vi inser att DDR inte bara var Stasi, betonar Almgren. Många forna DDR-medborgare känner sig kränkta av att deras stat identifieras med Stasi-systemet och anser att historien måste skrivas om så att även de goda sidorna i DDR lyfts fram. Den som anpassade sig kunde leva tryggt i den östtyska staten. Och inte alla som arbetade för Stasi var förbrytare. De flesta gjorde det inte frivilligt utan för att de inte kunde värja sig när de blev uppfordrade, och inte alla IM utförde uppdrag som verkligen skadade de övervakade. Många hade småuppgifter som var helt harmlösa.
Läs de raderna noga för det är här – om inte förr – som bagatelliseringen och dimridåläggningen av DDR-diktaturen dyker upp. Vi bör lyfta fram de goda sidorna i DDR, vi får inte kränka dem som trivdes i den här staten – å ena sidan. Å den andra sidan måste vi förstå att alla Stasi-medarbetare inte var brottsliga utan att många hade tvingats in i angiveriet. Det är något som inte stämmer med det här resonemanget. Hos en regim, ett land som bygger sin maktutövning på terror ”de gjorde det inte frivilligt, utan för att de inte kunde värja sig” finns det ingen anledning att leta fram ”goda sidor”. Att människor under hot tvingades att förfölja och kontrollera varandra är inte harmlöst, även om det fanns de som utförde de här ”tjänsterna” frivilligt.
Sedan skriver Eberan:
Därför kan man i dag inte heller dela in DDR-befolkning i förövare och offer. I en diktatur rör sig allt i en gråzon där gränserna mellan sanning och lögn suddas ut.
Nej – allt rör sig inte i en gråzon. Det finns det som gör det, men rakt inte allt. Det finns både rena förövare och rena offer, även om det också finns en gråzon.
I artikelns slutstycke kommer Eberan till sist fram till detta, men det är så dags och det försåtliga påståendet om att allt befinner sig i en gråzon suddas inte ut genom det.
Men i DDR fanns det också människor som vågade göra öppet motstånd och som betalade ett högt pris för sitt mod. Det är viktigt att vi ser alla som förföljts och fängslats och riskerat sitt liv för att genomdriva regimens fall, framhåller Almgren. Det är dem vi har att tacka för att Stasi-arkivet inte förstördes efter murens fall och vi därför har möjligheter att skapa klarhet i det förflutna. Sedan det öppnades 1992 har 2,5 miljoner ansökningar ställts om insikt i arkiven.
Och vad vill Eberan säga med slutraden?
DDR var förvisso inte bara Stasi…
Att vi bör ägna oss åt diktaturens positiva aspekter, åt terrorregimens goda sidor…?
…
Här finns artikeln i dess helhet.
Bodil, detta är en välgörande påminnelse. Men jag avstår från att kommentera Eberan specifikt eftersom jag redan skrivit så mycket om DDR i blogg och tidning. I själva kärnfrågan är vi till 100% överens. Och jag tror att det ligger en djup sanning i att begrepp som ”vi svenskar” är helt irrelevanta i sammanhanget. Oavsett vad den politiska eliten gjorde så tror jag att människor i allmänhet var fullkomligt klara över att vi talade om en diktatur.
Bodil,
Eberan skrev ju en lång artikel om återföreningen i senaste Axess, inte för att det hör hit mer än indirekt, men gillade du den? Jag tyckte att den var bra, men kanske är jag blind för ”fällor”?
Tack Thomas.
Karin,
jag håller med dig om att Eberans artikel i Axess hade betydligt mindre av det här inkännande sättet att tala om DDR:s ”goda sidor”. I Axess talar hon – i huvudsak i alla fall – om DDR utifrån. Hon säger till exempel ”Många östtyskar är förbittrade över…” och liknande och glider bara en aning in i ett spår där man inte är helt säker på vem det är som talar : vissa DDR-medborgare eller Eberan själv. I SvD-texten kompliceras saken av att det ibland inte helt glasklart framgår vilka åsikter som är Almgrens och vilka som är Eberans eller vilka som är bådas – eller vilka som är vissa DDR-medborgares. Det här stycket är som sagt speciellt intressant ur argumentationsteknisk synvinkel:
Men lika viktigt är det att vi inser att DDR inte bara var Stasi, betonar Almgren. Många forna DDR-medborgare känner sig kränkta av att deras stat identifieras med Stasi-systemet och anser att historien måste skrivas om så att även de goda sidorna i DDR lyfts fram. Den som anpassade sig kunde leva tryggt i den östtyska staten. Och inte alla som arbetade för Stasi var förbrytare. De flesta gjorde det inte frivilligt utan för att de inte kunde värja sig när de blev uppfordrade, och inte alla IM utförde uppdrag som verkligen skadade de övervakade. Många hade småuppgifter som var helt harmlösa.
Är det bara Almgren som tycker detta eller är det också Eberan? Om det bara är Almgren, varför markerar då Eberan ingen som helst distans?
Som jag läser det så är det Almgren som fortsätter att tycka och indirekt citeras.
Men helt säker kan man inte vara, det håller jag med dig om.
Kanske blir det här ett alltför stort ämne för antalet tillåtna tecken? För många som tycker alltså.
Själv hade jag inte klart för mig hur pass vänligt inställd även socialdemokratin var till DDR. Att VPK var det rådde det däremot ingen tvekan om.
Så här ska ju även socialdemokratin få plats med sitt tyckande, menar jag. (Min gissning om skribenten är att hon befinner sig just där, politiskt. Men jag har inga som helst belägg för det mer än dessa två artiklar och det är en grej som går på intuition. Lite som Linderborgs konstiga artikel häromdagen. Hon är ju i alla fall tydlig med var hon själv hörde och hör hemma.)
Om det vore enbart Almgren och inte alls artikelskribenten som tyckte de här sakerna, så hade det varit rimligt att markera distans på de punkter där synen divergerar.
Jag tror inte att begränsningen uppåt vad gäller antalet tecken kan hindra någon från att vara i klar i om hon/han ser något positivt hos en diktatur eller inte.
Mitt huvudärende är att göra vad jag kan för att inte grumla bilden av hur den här diktaturen fungerade. Mitt ärende är inte att anklaga DDR-medborgarna för undfallenhet för ingen visste att den här diktaturen någonsin skulle upphöra. Däremot vill jag att skillnaden mellan offer och förövare ska vara klar. Och jag vill peka ut det destruktiva fjäsket ifrån människor i den fria världen, till exempel i Sverige. Här riskerade man inget eller nästan inget.
Ett litet stickspår, kanske, men jag har ibland hört det sägas att den östtyska staten, särskilt i nedre och mellanskikten av byråkratin, i förvånansvärt hög grad befolkades f.d. partianslutna nazister. Det vill säga, att många gamla nassar i allmänhet fann DDR mer kongenialt än BDR. Stämmer det? Finns det mer att läsa om detta?
Jag vågar inte svara på hur fördelningen mellan BRD och DDR såg ut vad gäller ex-nazis. Det mest iögonenfallande beträffande detta är att man från officiellt håll i DDR och bland anhängare till detta håll alltid hävdade att nazismen var ett västtyskt problem och att det var i Västtyskland ex-nazisterna fanns. I Västtyskland var bilden betydligt mer nyanserad. Fast detta är förstås inget nytt för dig, Gunnar. Kanske kan någon annan skapa lite klarhet i det du efterfrågar.
Du har förstås rätt, Bodil. Det borde gå att vara tydligare här utan att det stjälper alltsammans.
Ang. DDR-(S)verige, nog skulle man/jag vilja att det ”stats-bärande” partiet fick konfronteras med sina spontana kommen-tarer när muren föll. Något skumt och ev. skuldbelagt kan väl i bästa fall spåras i deras inställning till frigörelsen hos några av våra närmaste grannländer. Läser man t.ex. Sten Anderssons ”I de lugnaste vatten” eller Thage G. Petersons
”Resan till mars” finns det, vad jag kunnat läsa, EN mening hos den senare: Berlinmuren faller. PUNKT! Inget mer!!!
En sådan konfrontation och uppföljning av en världshändelse i vårt närområde har väl ännu inte gjorts av SVT – eller har jag missat något? Helt följdriktigt hade man inte någon direktsändning från Berlin vid 20-års jubileét heller.
SVT hänvisade bl a till en temakväll lördagen före – och visst visade man flera utländska! förinspelade program men några sammanhållande kommentarer hade man ej bemödat sig om. Däremot hade Gunnar Bolin m fl i SR/P1 en intressant direktsändning fr Berlin den 9/11. (Ebba W. Brattström sa i programmet att det idag är fler elever i Tyskland som läser svenska än svenska elever som läser tyska!) Det förekom några inslag från tidgare DDR-medborgare, som menade att det var bättre förr (-när det var sämre, som Hans Lindström tecknar).
Detta erkände också Joachim Gauck vid Vittnessem./Konferens på Södertörns högskola 22 okt i år. Men han tillade då:”tro inte på dessa personer. 1989 drömde vi om, längtade vi efter friheten, fortfarande försöker vi nu att hantera den.
(Joachim Gauck var chef för myndigheten som ansvarade för öppnandet av Stasi-arkiven.)
Till sist är det intressant att ta del av vissa kommentarer om firandet av Berlin-murens fall.
Stefan Jonsson på DN och Marit Östberg på Aftonbladet menar båda att ”är det inte konstigt att så få stämmor passat på att erinra om murarna som samtidigt byggs och förstärks ett stycke längre bort?” De nämner då Israels mur i Gaza, spanska murar i nordafrikanska enklaver och mexikanska tunnlar under muren mellan fattiga Tijuana och rika San Diego i USA.
Jag väntar förgäves på den idag mest upprörande ”muren” ska nämnas, den mellan Nord- och Sydkorea. Varför ska man missunna nordkoreaner den höjning av (över)levnadsstandard som DDR-medborgare fick när deras försvarsmur föll!!
Eller tänk om Kuba hade varit en delad ö – hade flykting-strömmen gått till eller från det socialistiska paradiset??
Christer,
tack för den här genomgången av svenska underligheter.
Jag har försökt få Barbro Eberan att komma hit och yttra sig, men hon avböjde och föreslog i stället att jag skulle korta ner min text och skicka den som insändare till SvD för att få ”en öppen diskussion”. Jag väljer att inte göra det, för jag tycker att den här platsen är minst lika lämplig för en diskussion. (Dessutom har det genom länken till understreckaren kommit en hel del extra läsare hit. Det syns alltså under nätversionen av understreckaren att det här blogginlägget finns, så det här sker inte i det fördolda.)
Hej Bodil,
Man kan jämföra det här stycket:
”Många forna DDR-medborgare känner sig kränkta av att deras stat identifieras med Stasi-systemet och anser att historien måste skrivas om så att även de goda sidorna i DDR lyfts fram. Den som anpassade sig kunde leva tryggt i den östtyska staten. Och inte alla som arbetade för Stasi var förbrytare.”
Med följande:
”Es ist fälschlicherweise der Eindruck enstanden, dass das Leben in der DDR und der Staat DDR gleich schlimm waren. Wir haben Weihnachten gefeiert und Ostern und Pfingsten und hatten Ärger und Streit in der Familie und Freude und Lust.”
Det senare citatet är glasklart. Staten DDR var en sak, den enskildes privatliv en helt annan. Problemet med det första citatet är framförallt vagheten i formuleringen ”de goda sidorna”.
Förmodligen ska detta förstås politiskt: vissa, av staten inrättade, institutioner fungerade tillräckligt väl i DDR för att man ska minnas dem med tacksamhet. Här är man, i så fall, redan ett offer för en nostalgisk mytologisering. Varför var det bra med fria dagisplatser om pedagogikens syfte var att knäcka den fria viljan?
Det hade varit bättre att i samband med jubiléet uppmärksamma det personliga vemodet hos många östtyskar över att liksom vara fördrivna från den egna biografin. Även en helt vanlig medelålders svensk kan känna melankoli när man återvänder till sin hemstad och upptäcker att allt i dag ser annorlunda ut. Huset där ens bästa vän bodde är rivet, gasverket med all den suggestiva bråten på tomten är borta och istället tornar nåt fult nybygge upp sig.
Etc
Efter en viss ålder är sådana känslor oundvikliga, men för östtyskarna blir vemodet starkare eftersom många i väst faktiskt inte förstår att äpplesaften som mormor i Spreewald bjöd på smakade gott fast hennes grannar alla var Stasi. Den som säger sig ha varit lycklig (om än bara periodvis)misstänkliggörs – fastän det kanske bara handlade om att han eller hon var ung och förälskad.
Min erfarenhet, efter att i många år ha bott och arbetat i vad som tidigare var DDR, är att det paradoxalt nog är dissidenterna som talar varmt om sitt förflutna.
Alla de andra, partimedlemmarna och medlöparna, blickar framåt. För dem är det förflutna dött, eftersom det (till skillnad från framtiden) inte förknippas med materiella drömmar.
I samband med årsdagen hade journalisterna kunnat fångat upp dessa nyanser, men valde istället att satsa på historielektioner för femåringar.
Ursäkta längden på detta. Finns så oändligt mycket att säga.
Det tyska citatet ovan, under Eberans ord, är för övrigt Angela Merkel herself.
Tack Jens Christian,
för denna utläggning som jag helt och fullt förstår och känner med. Jag kan säga att jag själv kan känna saknad för sådant jag var med om i DDR, men det var alltså sådant som skedde i privatlivet och i nischerna, bortom politiken och förtrycket. Jag kan känna saknad och ett slags hemlängtan till vissa platser utanför Dresden där jag var med konstnärsvänner som levde i utkanten av DDR-samhället (fast några av dem var säkert Stasi-anslutna, så jag talade aldrig om någon vän med någon annan vän, för jag kände till riskerna). Jag kan sakna skogsvägen ut till Eldena vid Greifswald. Jag kan sakna fester i olika Schrebergärten. Schrebergärten var på många ställen ett slags nischer.
Mycket intressant blogginlägg. Intressant är att en kunnig forskare skriver att Olof Palme besökte Östberlin 1984.
Det är felaktigt. Palme besökte Stralsund för att slippa kritik för att acceptera Östberlin som DDR’s huvudstad
När du säger det, så slår det mig att jag läst en artikel i den obehagliga tidskriften DDR-revyn, som handlade om det här Palme-besöket i Stralsund. Jag har för mig att det finns ganska stor en bild på Palme och Honecker vid ett bord invid den här texten. Jag ska se om jag kan hitta tidskriften.
Hur kom det sig att jag läste den här tidskriften, kanske man kan undra. Det var en tysklärarkollega till som prenumrerade på den. Jag hittade dem i en låda när det inte längre var modernt med den här speciella vänskapen mellan en viss grupp av svenskar och DDR.