Det finns nästan inget som man är så överens om i vår ”civiliserade” värld som att det är värdefullt och riktigt med fri abort, ja, det är en kvinnans rättighet, menar man. Om någon så mycket som knystar om det problematiska med abort förs han eller hon med omedelbar verkan in i fållan för högerextremistiska förtryckare av kvinnor och homosexuella. För nu har de starka bestämt att denna rättighet har vi – fingra inte på den, för då..! Och det finns ingen från den andra sidan som kan göra sin röst hörd, som kan säga: Vi vill också leva.
Argumenten för abort är legio. Till exempel: ”Ingen ska behöva födas utan att vara önskad.” Det låter kanske – för något tanklöst ögonblick – bra, men så fort man stannar upp lite, så kommer följdfrågorna: Det finns många som lever nu som är oälskade och ovälkomna – borde de dödas? Lever vi bara för att våra föräldrar vill ha oss? Kan inte saker ändra sig? Ett annat exempel som kommer upp vid varje abortdiskussion är det med den våldtagna kvinnan. Borde inte hon befrias från att föda barnet? Detta är ett äkta dilemma i den betydelsen att det inte finns någon helt igenom lycklig lösning på problemet. Ändå kvarstår det faktum att det alltid är minst en som blir dödad vid varje abort, en som inte fått välja. Om någon skulle dödas i det här våldtäktssammanhanget, så tycker jag att det borde vara förövaren, men nej, så brutala vill vi inte vara – inte mot någon som inte är försvarslös.
Ett argument för fri abort som används är att den ofödda inte är någon riktigt människa. Det här är ett urgammalt argumentationsknep – som tydligen aldrig blir för utslitet och nedsolkat – i försöken att avgränsa vilka som ska vara en viss epoks eller en viss maktsfärs mindervärdiga, parias eller undermänniskor.
Förr trodde man att småbarn och spädbarn (och kanske kvinnor också) kände mindre än vuxna (män). Det ansågs inte särskilt grymt att sätta ut spädbarn i skogen eller var man nu satte ut dem. De var ju ännu så outvecklade. Nu vet vi att barn utvecklar känseln långt före födelsen och kanske kommer vi att upptäcka att de har känslor före födelsen också.
Ibland misslyckas en abort i den meningen att barnet överlever. Hur bör man då enligt abortlogiken förhålla sig till ett sådant barn när det växer upp? Låt oss säga att det rör som om ett barn till just en våldtagen kvinna. Skulle man vara konsekvent borde man tycka att barnet inte har någon rätt att leva – eftersom modern ju blivit våldtagen, kanske till om med av sin egen far. (Vi kan tänka oss Fritzl-fallet.) Här backar dock de flesta. Tack och lov. Men inte följer de den annars så frejdigt framstövlande abortlogiken.
I en del länder är andelen flickor som aborteras långt större än andelen pojkar. Detta är en av de få abortpraktiker som abortförespråkare vänder sig emot. Varför ser de inte att detta är en ganska självklar följd av den gängse abortsynen? Vi vill – med gott samvete – kunna eliminera dem som genom sin existens hotar att förstöra våra livsprojekt.
Nyss läste jag i en blogg någonstans att det i alla fall fanns saker som var bättre i DDR än i det återförenade Tyskland: Den absolut fria aborten! I Förbundsrepubliken finns det ju så mycket restriktioner, så att det kan bli jobbigt för kvinnan.
Till och med en sådan egensinnig skribent och tänkare som Aase Berg låter sig styras av den ”abortkonsensus bland civiliserade människor” som råder. I essäsamlingen Uggla finns ett kapitel som heter ”Barnfobi – en fallstudie”. Där talar Berg om en av sina graviditeter och om sina obehagskänslor inför att föda barn: ”Men när jag nu hade satt igång ett livsöde såg jag det som mitt ansvar att fullfölja detta kosmiska projekt” säger hon och det låter som om hon här står helt fri från flosklerna om kvinnans rätt att driva ut fostret ur sin kropp, men nej också hon är bunden av denna konvention. Raskt fortsätter hon så att ingen ska tro att hon inte är som ”vi alla bör vara”. Så här skriver hon: ”(obs: jag är inte ’Ja till livet’-anhängare, det finns naturligtvis situationer där man inte kan ta hänsyn till sådana ödets vingslag).” Ja, naturligtvis, eller hur?
För så här är det: I det ögonblick som vi ser det verkligt svåra i aborten, nämligen att någon – en helt oskyldig person – blir dödad, då kastas vi av den stora starka majoriteten in på mörkrets sida, vi blir till fascister, till förtryckare. Och nästan alltid föser man ihop abortkritik med förföljelse av homosexuella, fastän detta egentligen är helt orimligt. Det finns inget i abortmotståndet i sig eller i viljan att peka på det mordiska i aborten som talar emot en kamp för människors lika värde oberoende av hudfärg, kön, sexuell läggning, intelligens, skönhet, hälsa, ålder…
En Beckettian skulle tillagga: vad ska de levande gora som inte ville bli fodda? Vem fragar om man vill bli fodd?
Möjligheten att ta sitt liv finns ju alltid – om man inte är så sjuk eller svag att man inte kan genomföra självmordet på egen hand. (Svarar jag helt sakligt.)
Detta är en mycket komplicerad fråga, som vi i vårt extremt sekulariserade samhälle gärna värjer oss emot genom arr inrätta oss i ledet och ”självklart” vara för fri abort. Fri abort har medfört stor frihet, nästan befrielse för främst kvinnor – om det varit fara för kvinnans eget liv finns ju risken att ingen överlever, våldtäktsoffer, som 13-åringen på Irland som våldtogs av sin pappas kompisar och tvingades föda sitt barn… Att adoptera bort ett ”oönskat barn” är inte heller helt lätt, men kanske är det omöjligt för en liten flicka att relatera till sitt nyfödda barn som mamma, omöjligt att uppleva kärlek gentemot barnet. Vad är det för uppväxt?
I dessa fall får jag nog säga att fri abort är främst av godo. Men vad vi inte tycks förstå är, att fri abort också innebär frihet under ansvar – stort ansvar. Vet en barnlös kvinna som hamnade på sjukhus efter ett sent och hemskt missfall, som ledde till att hon av medicinska skäl tvingades operera bort sin livmoder. I sängen bredvid hade man placerat en tonårstjej, som just genomgått sin tredje abort – för dessa är inte heller helt riskfria och hon behövde övervakas över natten. Även om detta var okänsligt av sjukhuset, var det ändå så, att flickan använde abort som preventivmedel. När hon insåg, att alla dessa aborter skulle kunna innebära infertilitet i framtiden blev hon alldeles stum.
Vi lever i ett samhälle, där allt handlar om vår egen bekvämlighet. Passar det med ett barn just nu? Den absoluta majoriteten tänker naturligtvis efter före och skyddar sig. Jag antar att det är för den ansvarskännande majoriteten vi har denna lag om fri abort. Det är en lag för kvinnor som tänker efter och inte tar abort lättsamt alls, men kommer fram till den plågsamma slutsatsen att det är den enda möjliga lösningen, hur smärtsamt och skrämmande det än är.
Därför är jag nog för fri abort, men frihet under extremt stort ansvar. Några få missbrukar lagen. Kanske är det något man får räkna med, hur osmaklig den tanken än är. Inskränkningar är vanskliga att diktera i ett så känsligt ämne.
Det är ett svårt och mycket sällan diskuterat ämne du tar upp, Bodil. Tack! Livet ska man inte ta för givet.
Jag har funderat i många år över det här och jag har också försökt se det som du gör, Marita, men jag lyckas mindre och mindre, för det är hela tiden något som saknas och detta något är den bortom all jämförelse svagaste partens perspektiv. Nej, abort är inte lättsamt, men det räcker inte att säga så, för det är någon som blir berövad livet vid varje ”lyckad” abort, någon som är helt försvarslös.
En sak som talar mot fri abort är väl egentligen att kvinnors villkor har förändrats mycket de senaste trettio åren bara? När svenska kvinnor kämpade för fri abort ansågs väl fortfarande ett barn vid fel tillfälle i livet kunna FÖRSTÖRA kvinnans liv? Omintetgöra studier, arbete, karriär? Att vara ensamstående mamma var skamligt och tungt. Etc.
Riktigt så är det inte längre, vilket skulle kunna vara ett argument MOT fri abort.
Å andra sidan, vem ska då bestämma: du får och du får inte göra abort? En socialsekreterare/psykolog i någon kommun?
Det känns inte heller etiskt försvarbart.
Det är förstås skillnad på ”abort” och ”fri abort”. Och det är svårt att dra en tydlig gräns mellan dem. Det kan rimligtvis finnas välmotiverade medicinska skäl för en abort. Men att nästan alla aborter som utförs i Sverige är en etisk härdsmälta, står helt klart för mig. Jag har funderat mycket kring aborter, och varje gång jag ägnar frågan en seriös tanke, så är jag abortmotståndare. Resten av tiden gör jag som de flesta: sopar problemet under mattan.
Jag vill betona att jag inte tillhör något slags ”kristen höger”. I själva verket är jag ateist, och anser att moral och etik inte har med religion att göra. Däremot har jag stor sympati för, och är ju en del av, den kristna traditionen. På sätt och vis avundas jag troende människor för deras tro.
Personligen är jag adopterad (1940), och tanken har slagit mig att om inställningen till aborter då hade varit som nu, så skulle jag förmodligen aldrig ha blivit född. Hur skall man förhålla sig till sin egen icke-någonsin-existens? Tanken svindlar.
Karin,
jag är här mindre intresserad av den rättsliga frågan än av den moraliska eller etiska (utan att vilja förringa den rättsliga sidan). Jag tänker så här: Om vi för ett ögonblick på allvar försöker se ”hanteringen” ur den som ska bli dödads perspektiv, så öppnas en avgrund för oss.
Lars,
jag tror att du förstår vad jag menar med min text. Ja, något som talar eller skriker emot abort är just detta att om en abort (som förordats i enlighet med diverse olika standardskäl) inte blir av och barnet föds, finns det ingen (utom en ren människohatare) som tycker att aborten ändå borde ha skett, att det är beklagligt eller helt enkelt fel att det här barnet lever.
Jag ser att du känner dig tvingad att säga att du inte tillhör en viss ”kristen höger”. Där är vi nu. Så snart vi vill ifrågasätta det riktiga i aborter, måste vi säga: Jag tillhör inte en viss rörelse.
Fri abort infördes någon gång på sjuttiotalet och minns jag rätt så var det nog ingen särskild skam då att vara ensamstående mamma. Tror att ensamstående mammor vid denna tid också hade förtur till de dagis eller dagmammar som fanns. Egentligen är det märkligt att den fria aborten infördes samtidigt som det aldrig hade varit så lätt att skydda sig mot oönskad graviditet.
Ett skäl som anfördes för den fria aborten var nog att många (?) kvinnor som valde att göra abort på egen hand kom till skada. Om det verkligen förhöll sig som så på sjuttiotalet vet jag inte.
Innan vi hade fri abort i Sverige så beviljades ju ändå en del aborter, t.ex. i fall som dem Marita nämner och då den gravidas eget liv stod på spel. En ordning som egentligen inte var så dålig.
Eftersom mina egna erfarenheter enbart är positiva, med fyra barn inom en sexårsperiod och aldrig någon oönskad graviditet, har jag lite svårt att föreställa mig hur jag skulle tänkt eller agerat om jag befunnit mig i en oönskad sits. Från första insikten om att jag väntade barn har jag vid alla mina graviditer upplevt starkt att det det var något levande – ett liv på tillväxt – jag bar på. Hade jag upplevt det så om jag blivit ofrivilligt gravid?
Ibland tänker jag att ett kraftigt utbyggt stöd och bättre rådgivning till dem med oönskade graviditeter, samt mycket större förebyggande verksamhet, vore att föredra och att de 30.000–40.000 aborterna per år då skulle minska avsevärt.
Jag föreställer mig också att en del kvinnor (många?) som genomgått abort i efterhand drabbas av olika problem: från infertilitet till depressioner. Jag antar att det inte finns någon forskning eller sammanställning av hur det förhåller sig därmed.
Ämnet är svårt. Jag önskar att att det vore självklart att även ett embryo betraktades som något ämnat att leva och med rätt att få födas – i de allra flesta fall.
Är det så många som 30-40.000 aborter om året i Sverige? Vad har hänt med vårt samhälle? Blir 40.000 kvinnor oönskat gravida varje år? Tänker på de unga kvinnor som för bara 100 år sedan eller mindre förtvivlat inte såg sig någon annan råd än att begå självmord, för att de blivit gravida med ”fel” man eller blivit våldtagna. Har unga män (och äldre) blivit sämre på att kontrollera sina behov och utöva sin fyskiskt atarkare makt gentemot kvinnor eller är det ungefär som det alltid varit?
Det vore orimligt att anta, inser jag, att de flesta av dessa aborter är resultat av våldtäkter eller sker av medicinska skäl. Hur många oönskade graviditeter sker i fyllan och villan, för att tjejerna inte vågar säga nej? Kanske borde vi ha en helt annan typ av sexualupplysning i Sverige, liksom särskilda stödprogram för att hjälpa unga kvinnor utveckla stark självkänsla? Hur har vi hamnat i en situation där tjejer tycker det är svårare att säga nej till en kille eller kräva att han använder preventivmedel, än att genomgå en abort?
Vi har väl fri abort upp till tolfte veckan, innan det är möjligt att rädda fostret till livet om ett missfall skulle ske, tror jag. Vi har alltså bestämt (vem har bestämt?) att liv räknas som liv efter tre månader i livmodern. Man måste kunna klara livhanken utanför livmodern på ”egen hand” med hjälp av kuvös och annat, om man ska räknas som berättigad till liv. Innan dess räknar vi alltså med att det handlar om en samling celler, utan rättigheter? Väger vetenskapliga kalla ”fakta”, tolkade av medicinsk expertis tyngre än etik och moral? Det tycks så…men jag kan ha fel.
Jag förstår vad du menar med att skydda den svagaste parten i målet, Bodil. Kanske är den svagaste parten inte alltid embryot, även om det är den enda utan talan (eller liv, enligt vetenskapen)? Kanske skulle vi kunna bekämpa ansvarslös fri abort med andra medel, än att förbjuda den? Tror nog att förebyggande arbete skulle kunna minska antalet aborter rejält, som du säger Agneta. Restriktioner är vanskligt, som många påpekar här. Förbud är på många sätt omöjligt nu.
Det är bra att vi kan diskutera detta. Är så enormt trött på t.ex. amerikanska antagonistiska grupper som bara vrålar åt varandra och fullkomligt tappar bort ämnet. Den ”kristna högern” där är emot abort (och emot homosexualitet), men har inga som helst problem med att döda de människor som redan finns här genom t.ex. dödsstraff. Vad är det för moral? Tror att det är nyttigt att diskutera även fri abort, utan stämplar av något slag, utan att tillhöra någon speciell grupp.
Jag kan i stort sett följa dina tankar här Marita, fast jag måste protestera emot det du säger om att embryot/fostret/barnet inte alltid är den svagaste parten. Vem kan vara svagare än den som inte kan föra sin egen talan eller den vars liv andra anses ha rätt att ta? Sedan undrar jag om man verkligen frånkänner fostret LIV. Är det inte snarare så att man frånkänner det människovärde?
Kanske finns det något en aning hoppfullt i att vi kan tala om detta så här.
De flesta är nog medvetna om att det är frågan om liv, från det att den första celldelningen skett – dessförinnan är det väl helt enkelt celler.
Man kan ju också fråga sig var de här ryggmärgsskriken kommer ifrån så fort någon försöker ta upp ämnet som du gör här. Varför reagerar folk så starkt? Är det för att kväva eller dölja det otäcka i själva situationen?
Det finns också en vilja att banalisera ingreppet, göra det till något enkelt smärtfritt och ”naturligt”. Naturligt skulle det möjligen kunna vara i bemärkelsen att aborter väl alltid funnits, oberoende av rådande samhällssyn. Här finner man möjligen ett argument för legala aborter (det som även Agneta är inne på): de sker ändå. Sker de under betryggande medicinska former så är det i alla fall bättre för en part, kvinnan.
Sen var det väl ändå rätt länge så att det VAR problematiskt att bli ensamstående mamma, även om det började lätta på den fronten då nuvarande abortlagstiftning genomfördes. Det var med hela det bagaget som argument som kampen fördes. Även här figurerade ju öststaterna som jag minns det, ”abortresor” till Polen, var det inte så?
Jag tror kanske att själva synen på mänskligt liv, familj, etik och andra frågor är avgörande för antalet aborter i ett land, eller per invånare. Det har alltså inte så mycket att göra med sexualundervisning (i skolan) utan med i vidare bemärkelse med sexualiteten som en del av människan.
Även där kan man ju fundera på om de ”ideal” som idag florerar är så väldigt nyttiga alla gånger.
Är det inte just det där med liv som gör ämnet så infekterat och svårt? När börjar livet? I befruktningsögonblicket? När det blivit ett foster? När hjärnan och lemmarna är utvecklade? Så snart den första celldelningen skett? Jag TROR i ärlighetens namn, att det är just liv eller egen livskraft man inte anser embryot ha. Det vore legalt omöjligt att frånkänna något som är klassificerat som just mänskligt liv sina rättigheter. Eller?
Men, visst – hårkyveri. Jag har aldrig tvingats ta ställning till en abort. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag vid 14 års ålder blivit våldtagen och gravid. Mänskliga rättigheter kan kränkas eller frånkännas människor vid vilken ålder som helst, beroende på situation. Personligen, skulle jag aldrig försätta mig i en situation där abort blr lösningen – inte frivilligt. Men, om det inte är frivilligt? Om min vilja inte har någon som helst betydelse – skulle jag se det annorlunda då?
Det är svårt! Jag vet inte vad jag skulle välja, för hela situationen är hypotetisk. Men om den inte vore det, utan högst påtaglig…? Jag vet inte…
Detta att aborter sker ÄNDÅ är väl i alla fall inte något moraliskt argument – inte om man betraktar det ofödda barnet som något annat än en samling celler.
Det är egentligen väldigt svårt att argumentera emot att ett foster har liv eller är levande. Ett foster kan ju dö i livmodern – också före den vecka som man har satt den senaste abortgränsen till – och ingen kan väl dö utan att ha levat. Vid aborten dör fostret och det dör på grund av aborten. Dessförinnan levde det (i de flesta fall).
Nej, något moraliskt argument är det nog inte, mer ett pragmatiskt eller vad man ska kalla det.
Moraliskt tror jag inte att det egentligen finns något försvar för aborter utom möjligen i de fall då man måste välja vem som ska få leva, moder eller barn.
Men alla argument är väl inte moraliska alla gånger? Jag menar för hur vi inrättar samhället? Ofta är det ju något i stil med det ”minst dåliga” alternativet som gäller?
Själv tänker jag att det är den enskilda kvinnans val, beslutet är något mellan henne och hennes skapare.
Som kvinna kan man alltså både ge och ta liv.
Mot bakgrund av ”samhällets” moraliska stöd till fria aborter, och av dess proklamerande av fri abort som kvinnans rättighet, så är det ju inte så underligt att många unga kvinnor använder sig av denna ”självklara” rättighet. Och det är poänglöst att klandra dessa kvinnor, som säkert handlar i ”god tro”. Vi är alla ett slags moraliska krymplingar på livets svåra väg, och ingen bör sätta sig på några höga hästar. Det som var fel i går är rätt i dag. Och vise versa. Det är inte de enskilda besluten som bör ifrågasättas, utan själva ”systemet” (normen).
Alla moralfrågor är i viss mening ”olösbara”. Jag VET inte om jag har ”rätt” i min åsikt om fria aborter, eftersom ingen kan veta vad som är ”rätt”. Det enda jag vet är att jag har en åsikt i frågan. Det är nyttigt att anlägga ett moralfilosofiskt perspektiv på abortfrågan:
Jag menar att det inte finns några sanningar om vad som är moraliskt rätt och fel. Frågor om rätt och fel är oåtkomliga för förnuftet, och kan inte avgöras logiskt eller över huvud taget med rationella argument. I viss mening är jag därmed värdenihilist: jag förnekar absoluta sanningar om värden.
Men filosofisk värdenihilism leder inte automatiskt till åsikten att ”allt går an” i praktiken, och att man kan göra som man vill. Däremot leder den till insikten om hur svåra de moraliska frågorna är. Med ”civilisation” kan man kanske mena att vi bör uppmuntra de goda beteendena och undertrycka de onda. Men, för att återvända till abortfrågan: Är normen om fri abort något ont eller gott? Enligt ovan, så kan jag inte veta, men jag TYCKER att normen är mera ond än god, utan att kunna precisera. Och TYCKA är just det som man måste få göra i moraliska frågor, utan krav på vattentät rationell argumentation. Man brukar använda beteckningen ”emotivism”, för den uppfattning som gör gällande att man med ett värdeomdöme uttrycker en ”känsla” och inte en påstådd sanning. Jag lutar själv åt det synsättet och kan bara uttrycka mig i flummiga termer som ”livets (nota bene det mänskliga) okränkbarhet” etc. Och att definiera ”livets början” för en mänsklig individ är nog omöjligt. ”Samhället” tenderar att välja definitioner på ett instrumentellt och administrativt sätt, vilket innebär att aborter för närvarande är OK, om man bara har en anständig marginal till överlevande tidigt födda barn.
Slutligen: Man måste ta ställning i moraliska frågor, även om man (som jag) anser att inget är i absolut mening rätt eller fel. Alternativet är total värderelativism, som är en styggelse.
Här finns en pdf med siffror från Socialstyrelsen.
Det är skrämmande siffror. Var fjärde graviditet i Sverige slutar med legal abort: Drygt 25 av 100. För 45 år sedan var det under 5 per 100. Om jag nu läser siffrorna rätt.
Det är inte heller tonårsaborter som dominerar utan kvinnor mellan 20-24 år toppar statistiken, sedan följer kvinnor 25-29 år och först på tredje plats i statistiken för 2008 finnd de som är 19 år eller yngre. Det är inte heller ovanligt med upprepade aborter.
I Norden toppar Sverige antalet aborter.
Det är en sorglig läsning.
Möjligen går jag i cirklar men jag måste nog säga det igen: Jag skrev det här inlägget för att jag sedan länge såg ner i en avgrund och jag kände att jag inte kunde tiga om det. Jag vill ställa något emot allt bagatelliserande av aborten, inte för att därigenom få ett rent samvete, ett sådant har jag inte, utan för att åtminstone markera att jag inte sjunger med i kören om ”rättigheten” att döda.
Menar du att abort borde vara helt förbjudet, och även straffbart?
Jag inser att det kanske är en aggressiv fråga, så ta bort kommentaren om du inte vill svara, men det är vad jag först och främst funderar på efter att ha läst.
Nej, Laura, jag är inte ute efter den juridiska sidan utan, som jag sagt flera gånger här, den etiska och moraliska sidan. Och jag har inte skrivit detta för att lägga sten på börda hos den som gått igenom denna plåga. Jag har kämpat med det här – och detta har inget att göra med om jag själv gjort abort eller inte – i min själ i många år och hur jag än ansträngt mig, kommer jag inte förbi att det är någon som dödas vid en abort, en som inte har någon egen talan alls. (Om vi skulle bestämma att spädbarn upp till ett visst antal månader fick dödas ”om behov fanns”, så skulle de inte heller ha någon egen talan.) Flera gånger sedan jag började skriva den här bloggen har jag varit nära att säga något om detta, men jag har sedan alltid backat, utom en gång när jag skrev lite om en pojke här i området som egentligen skulle ha aborterats, men där aborten sedan av olika skäl uteblev. Bland annat har jag tänkt att jag inte får skriva sådant här med tanke på alla dem som lever med plågsamma minnen av aborter. För några dagar sedan läste jag något – igen – om hur barbariskt det är med abortrestriktioner. Då rann bägaren över.
Vill bara säga: jag trodde inte att du var ute efter att plåga någon, och jag läste också din distinktion mellan etik/moral och juridik. Ändå kändes det som om konsekvensen av diskussionen borde bli att förbjuda abort, därför ställde jag frågan. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur du tänker när du skiljer på dessa två ”sidor”, men det är ju både ett känsligt och ett svårt ämne som man inte kan förvänta sig att klargöra på en blogg, sådär i en handvändning.
Laura,
det är nog så att jag inte först och främst tänker eller planerar något tillvägagångssätt kring den här oerhört svåra frågan, utan att jag känner en stor skräck inför de ofödda barnens förfärliga villkor och jag känner närmast ett tvång att på något vis formulera den här skräcken. Vad som skulle vara ett koherent handlande utifrån denna ångestupplevelse vet jag inte.
Du ska självklart skriva det du tänker i din egen blogg. Aborter är inte mitt ämne, men jag är frestad att invända. Ska man försvara abort ska man naturligtvis inte kalla det för något annat än det är – det handlar om att ta ett liv. Borde människor inte ha rätt att kontrollera/planera havandeskap och familjebildning? I så fall måste man ge föräldrar en viss begränsad rätt att ta tillbaka det liv de gett upphov till.
De ofödda barnen har ingen talan, men det har ju sällan de födda barnen heller, de är maktlösa inför vad de utsätts för – för min del tycker jag att det är rimligare att börja med dem om man vill göra den här världen till en lite bättre plats.
Du har ju läst Herta Müllers ”Hunger und Seide”. I Ceausescus Rumänien var aborter förbjudna, för att en hög nativitet och en stor befolkning var en del av hans maktfantasier. Hon beskriver konsekvenserna: fosterfördrivning förekom ändå, ibland under rätt vidriga förhållanden. Det är sådana erfarenheter som gjort att vi har fri abort. Jag har svårt att tro att de kvinnor som väljer att göra abort gör det med en axelryckning – aborter är nog aldrig en lycklig lösning, men rätten ska finnas där för dem som har behov av den.
Om bara något år har det utförts 1 miljon aborter sedan fri abort infördes i Sverige. En miljon liv som inte fick fullföljas. Det måste vara något som är alldeles, alldeles galet när var fjärde graviditet slutar med abort.
Håkan,
du och jag har väl haft en abortdiskussion en gång, vill jag minnas.
Varken ofödda barn eller spädbarn har någon egen talan. Skillnaden är att de födda åtnjuter ett visst legalt skydd. Det är förbjudet att mörda dem (fastän de inte kan försvara sig – ursäkta, här är jag lite obehärskad). Jag har inget program för att göra världen till en bättre plats, jag tror aldrig den kommer att bli det. Det jag vill säga här är att vi dödar och har laglig rätt att döda försvarslösa varelser och detta gör mig förtvivlad. Det här inlägget är inget recept för världsförbättrande och inte heller ett angrepp på någon som gått igenom en abort. Det är ett förtvivlat skrik. (Att Ceausescu förbjöd aborter har ingenting med någon medkänsla för de ofödda att göra och honom önskar jag inget gott.) Jag talar inte om i vilken sinnesstämning den ena eller andra kvinnan (och jag pratar inte om i vilken sinnesstämning jag själv gått igenom detta och inte heller om jag har gjort det) har genomgått en abort. Jag talar om hjälplösa offer, om vilkas känslor och upplevelser vi inget vet.